Jessyca

Jag tänkte piffa upp pluggstunden med en gnutta musik. Stunden blev visserligen piffigare i takt med Maggios svängiga toner, men ej att det främjade studietakten, onej. Sedan första strof flödat ut ur högtalarn har jag ägnat mig åt att emedan jag gungar huvudet fram och åter mellan höger och vänster axel sjunga de textbitar jag kan.

Trycker på paus och fixerar huvudet så att blicken stadigt pekar ner i läroboken då ja.

Bloggläsande. Facebookande. Bläddrande i kalendern. Färgkodning av schema. Sånt gör jag. Istället för att sätta tänderna i den uppgift jag snart borde sluka, med hull och med hår, eller hur jag ska uttrycka mig. Saken är bara den, att mina tänder allaredan varit och nafsat vid uppgiftens kant. Tyvärr fann jag smaken både bitter och sur och otrevlig på alla möjliga olika sätt.
Uppgiften är av samma karaktär som en av de jag gjorde förra terminen, och även om jag minns den olustiga smaken ännu, är det faktiskt inte minnet av den som får mig att känna det jag nu känner. Nej se, jag var full av hopp när jag tidigare idag satte mig för att arbeta. Skriva och fundera och reflektera och bli upplyst. Inspirerad och glad och allt man bör vara ja se, det var jag.
Men det rann av mig. Som Harry Potters osynlighetsmantel föll allt i golvet, omöjligt att plocka upp på grund av dess osynlighet. Och som vi alla känner till rinner saker, vad det än må vara, sällan upp samma väg som det just runnit ned.

Men jag väntar. Tåligt.

Som om jag skulle finna uppgiften enklare imorgon.

Vi är intresserade av varandra på sjukhuset, om än bara i smyg. Nej, ända in i hissen råder den oskrivna regeln, att man inte under några omständigheter bör tala, eller ens få ögonkontakt, med medmänniskor. Ibland är denna regel ganska behaglig. Ibland är den mindre behaglig. Ofta undrar jag vad det är för slags mänskor jag stöter på. Jag kanske sitter bredvid någon riktig lustigkurre på spårvagnen, men vet ingenting om honom när jag kommer hem, trots att jag funderat över det hela dagen. Eller, så kanske jag såg någon jag kände igen någonstans, men lika lite vet jag om det när jag kommer hem, för jag frågade inte.

På sjukhuset har alla namnskyltar, och denna nyfikenhet som jag tror alla bär på, blommar ut på ett sätt den inte gör någonstans. Blickar kastas än hit, än dit, och det sneglas utav bara hejsan. Säg att jag står i hissen, och att någon annan smiter in. Direkt kastas blicken nedmot min barm, inte för att beskåda den, ty den är väl dold i överflödigt tyg, men min namnskylt, min namnskylt sitter där och blänker, och signalerar prick exakt vem jag är. Jessica Henricsson, sjuksköterskestudent, Göteborgs Universitet. Det är jag. Likaledes letar sig mina ögon nedemot andras namnskyltar, så att jag vet om det är en undersköterska, en iva-sjuksköterska eller en leg. läk. som jag färdas med.

Således kan jag vid hemkomsten ägna mig åt annat, än att fundera över vem det egentligen var jag åkte hiss med. Monika, sjuksköterska, kanske. Och gick hon på på plan fyra, kan jag också lista ut vilken avdelning det är hon arbetar på. För se, om vi hade inlett ett samtal, hade vi under tiden i hissen nog ej kommit längre än så, till namn, yrke och arbetsplats.

Tänk så praktiskt det är med namnskyltar. Det kanske man alltid borde ha?

Nålen letade sig allt djupare ner i armen. Upp ner. In ut. Höger vänster. Rakt snett. Sekundrarna gick. Inget blodsvar. Apatisk patient. Ihärdig sköterska. Nålen. Flera centimeter. Jag tänkte, att vore det min arm som penetrerades av det sylvassa, skulle spetsen snart titta ut på andra sidan.

Mina knogar vitnade där jag stod, och jag insåg snart att jag höll mig krampaktigt fast i sänggaveln. Tryggheten i det kalla mot mina händer. Djupa andetag. Jag kände hur blodet rann ur huvudet. Det började svartna för ögonen. Krampaktigt höll jag mig i sänggaveln.

Sedan hörde jag mig själv säga att jag nog behövde sätta mig lite, att jag blivit lite yr. Med sköterskans tillåtelse lämnade jag rummet, och satte av mot expeditionen. Jag försökte hitta vägen i korridoren genom de svarta fläckarna i mitt synfält. Väggarna föll emot mig. Allting snurrade. Jag skyndade. Såsom sköterskor alltid skyndar skyndade jag, fast nu i ett helt annat syfte.

Jag föll ihop innanför dörren. Vilade min klibbiga kropp mot en sjukhuskaraktäristiskt iskall stålvagn. Mina konturer fanns kvar i form av imma, långt efter det att jag släppte taget. Jag svettades. Så som jag aldrig svettas. Jag var blöt. Tänkte att nu måste jag ha svettfläckar i knävecken.

Så gick det över, och jag gick för att titta på koronarangiografi. Märklig upplevelse.

Om några timmar far jag in i tystnadspliktsland. Tvåhundratio timmar ska jag spendera på tolfte våning, på Blå Stråket 5. Och inget av det som sker får jag berätta för utanförvarande. O du store tid, hur ska detta gå?

Jag är väl förberedd. Jag har skrivit en hel skoluppgift. Jag har ätit en rejäl frukost. Jag har skrivit en lista på allt jag behöver ha med mig. Jag har sovit ett par extra timmar inatt. Så det ska nog ordna sig detta.

Men trots det, ja trots alla medgångar är jag nervös. Tänk om jag, Jessica, ska genomborra andra mänskors blodkärl idag. Kanske att jag rentav perforerar dem. Och tänk om jag idag får bevittna mitt livs första dödsfall. Vad gör jag då? Tänk om jag just idag, drabbas av en blodsmitta så svår att mina sista dagar stundar snarare än väntat. Ja, mycket kan hända på ett sjukhus.

Nu ska jag laga till en måltid som känns lämplig att ha med till sin praktikplats. Jag vill ju inte framstå som en tjej som bara äter korv och makaroner, även om det kanske stämmer överens med sanningen i högre utsträckning än jag själv vill erkänna. Idag blir det pyttipanna. Ty det enda alternativet till det är fiskpinnar, och det är nästan lika illa som korv.

Ja. Det om det.

Hejdå.

Jag vet att jag av många ses som en synnerligen negativ person. Kanske särskilt när mina hormoner är ur balans, och kanske särskilt när jag inte sovit så mycket som jag borde eller inte ätit i tid. Tidigare idag befann jag mig i alla tre situationerna samtidigt. Nu har jag ätit fiskpinnar och makaroner, och jag känner hur humöret stiger i takt med blodsockret.

Okej. Nu har jag förklarat varför jag eventuellt kommer låta en gnutta negativ i kommande text. Jag vill också understryka att jag troligtvis inte är så ilsk som det verkar, nej, jag tänker fullfölja uppgiften på bästa möjliga sätt, och jag tänker göra det i glädje. Och om min panna rynkas, är det inte av ilska, utan i frustration över min oförmåga.

Så.

Ett av alla moment i min utbildning, är att reflektera över lärandemålen. Jag ska reflektera över vad jag kan göra för att uppnå målet, samt vad andra kan göra för att underlätta för mig. En i sig mycket lämplig uppgift. Om det inte vore för att lärandemålen är den flummigaste text jag någonsin läst. Även de mest avancerade av artiklar på scopus förefaller begripliga i jämförelse med mina lärandemål. Jag ska ge dig ett exempel:

Reflektera över hur fysisk och psykosocial vårdmiljö är anpassad till patient och närståendes behov.

Observera nu att målet inte är att jag ska veta något om hur vårdmiljön är anpasad till behoven, nej, målet är att jag ska kunna refletera över dess betydelse. Om målet hade varit att jag skulle veta hur vårdmiljön är anpassad till behovet, hade jag lätt kunnat reflektera över hur jag skulle kunna lära mig detta, men nej, nu är målet att jag ska lära mig att reflektera. Jag ska således refletera över hur jag ska lära mig att reflektera hur vårdmiljön är anpassad till behoven. Jaha. Jag antar att jag helt enkelt får tänka på det. Observera det. Studera vårdmiljön. Studera behoven.

Och se, då har jag redan uppfyllt målet för sjuksköterskeprogrammets tredje termin, och det långt innan jag ens började studera.

Ibland känns universitetet bra. Som idag, till exempel. Bra föreläsare, intressant ämne. Men ibland känns det som ett skämt. Som om någon suttit och pimplat vin och sedan snubblat på en mattkant, och kommit på den briljanta idén att det är viktigt att reflektera över miljön man befinner sig i. Och ja, det är viktigt att reflektera. Det är viktigt att reflektera över hur miljön är anpassad till behoven. Det är viktigt reflektera för att kunna utveckla och förbättre. Att reflektera över hur man lär sig att reflektera över just detta är däremot befängt.

Så. Då var frustrationen över denna skoluppgift förflyttad från min kropp till internet. Dags att börja reflektera.

Punkt.

Allt är roligare än vätskebalans. Pussla. Kaffe. Nelly.com. Blocket. Smsa. Prata i telefon. Prata med Carro. Allt. Precis allt.

Morgonstunden. Den är viktig. Himlen är oskyldigt blå, och bilarna susar förbi därute som om världen skulle gå under om de inte hann fram i tid. Och visserligen är det väl så, tänker jag, att mest alla mest hela tiden tänker att det som inte hinns med i tid, bidrar till världens undergång. Sannoligt. Mycket sannolikt. Vi är ju alla både viktiga och unika.
Och i led med gårdagens tema: bekräftelse, vill jag härmed bekräfta en utav mina gurus i livet (om man nu får använda sådana ord som kristen (om inte, förlåt). Hur som haver. Min far har alltid fungerat som en slags guide för mig. En sådan som alltid har en massa kloka ord i båd hjärna och hjärta, och som med glädje förmedlat dem till mig. En sådan som alltid bryr sig om och tar sig tid och gör mest sånt som pappor borde. Nu pryder han min tisha.



Och även om jag är klippt i huvet, och även om jag ser ut som att också jag snart ska gå under, till jag meddela att så är inte fallet. Nej, o nej. Just uppstigen sitter jag här nu, med en uppdrucken kopp, och ska strax bege mig ut till köket för att fylla på. Det är en härlig morgon, och jag ska fortsätta skriva på min spännande bok om Den Utbrände 31-åringen. Skoj!

Hemtentan igen då. Jag har pressat ut två sidor text ur min hjärnas innersta rum. Inte illa. Inte illa på åtta timmar, eller vad som har gått. Synd bara att det är en aldrig sinande mängd ord kvar att skriva. Synd bara att min hjärna tycker sig ha utgjutit allt vad som fanns att utgjuta. Den säger åt mig att min tro på fler skrivna ord denna kväll, kan liknas vid att förvänta sig att femton liter blod ska flöda ut ur en förblödande mänskokropp. Det händer inte, helt enkelt. Men ibland måste det hända.

Jag lyssnar på Spotify. Mitt i allt. Får höra att man kan få ett snyggt fodral att förvara sina bindor i. Att man kan välja vilken synd man vill ha representerad på askens hölje. Det för mina tankar till Jesus. Han förenar dessa två, som jag nu sysslar med. Att jämföra min tenta med blod, och syndiga bindbehållare. Han både blödde och tog all vår synd på sig. Storslaget. Han förenar det mesta, dendär Jesus. Kanske att han nu kunde förena min skrivångest med en gnutta inspiration, motivation, och ett rejält ordflöde. Om han kunde hela den sedan tolv år blödarsjuka kvinnan, kan han väl trycka in femton liter blod i en mänskokropp om han vill, tänker jag. Ja, det kan minsann. Amen.

Undrens tid är inte förbi, som man brukar säga. Och inte är den det inte heller, förbi alltså. Ty se, dagen till ära, så smärtar inte min rygg. Festligheternas festlighet.

Go God, som Dan skulle ha sagt.

Hej så mycket Gud det blev. Det kan bero på att han är den enda som kan fullborda en tentamen av detta slag.

Ville bara säga att det är en extraordinär dag idag. Eftersom kurslitteraturen inte går att finna på jorden, har jag idag stigit upp extra tidigt för att åka till biblioteket INNAN föreläsningen. Bara så att ni vet. Fest? Fest.

Kurslitteraturen. Det enda som får mig att tvivla på livet just nu. Gott i sig, förvisso, men ändå. Det stör mig att den inte finns att uppbringa, såvida jag inte behagar hosta fram tusentals kronor, och det gör jag inte.

Chalmers. Vi var där i dag. Tvingades återuppleva lågstadiet med dess mot den svarta griffeltavlan gnisslande kritorna som ger rysningar och skälvningar i hela kroppen genom sin blotta närvaro. Ej hade de mikrofoner i föreläsningssalarna, och inte heller någon värme. Chalmers. Ett skämt.

Det om det.

Jag fick just en halvtimma över till annat efter maten och innan Mari kommer hit. Plötsligt drabbas jag då av oråd: vad ska jag göra nu? Vad ska man göra när man inte pluggar? Och vad ska man googla som inte är en sjukdom? Vad kan man läsa som inte är en skolbok? Och vad kan man skriva som inte handlar om symtom?

Nej, rådvill och i bananform ligger jag här på mitt golv och vet inte vad.




Så knasigt.

Okej. Om en vecka är det tenta. Det är en vecka kvar alltså. Ganska chill. Om det inte vore för att jag har 81 olika sjukdomar att plugga in, och då med symtom, tecken, hur diagnostisering går till, vad som har gått snett, vilken behandling som är bra, vilka piller som ska ges samt riskfaktorer och förebyggande åtgärder. Även det hade varit ganska chill, om det inte vore så att listan har ungefär lika många sjukdomar som listan. Ja, alltså, listan är obegriplig. Konstig. Tvetydig. Jag trodde inte det var möjligt.

Jag ska ge er några exempel.

Psykos står på listan, samt schizofreni. Chill, om det inte vore för att psykos är ett mer övergripande namn, som inkluderar även schizofreni. Ni fattar, schizofreni är psykos, men psykos är däremot inte nödvändigtvis schizofreni. How do I do that liksom?
Och. Hepatit. Det står hepatit på listan. Vilken hepatit undrar jag? A, B, C eller alkohol?
Frakturer. Vadå frakturer? Frakturer är ju så brett att det borde vara en egen kurs för sig? Hur ska jag kunna sammanfatta frakturer?
Sen har vi subduralhematom och akut subduralhematom. Inte någonstans på hela internet finns det någon skillnad beskriven. Ej heller i föreläsningsmaterialet, eller i referenslitteraturen.
Ibland står det ett namn på listan, till exempel uremi. Uremi verkar vara njursvikt. Eller urinförgiftning. Är det samma sak? Hur ska jag veta vilket som är rätt, när uremi inte omnämns i studielitteraturen?
För att inte tala om missfall. Vadå missfall? Är det en sjukdom? Är inte det isåfall ett symtom på ett annat föreliggande eventuellt fel? Missfallet i sig är väl ingen egen sjukdom? Hur ska jag kunna skriva om missfall som man skriver om hjärtsvikt eller lunginflammation?

Ni fattar grejen. Det är så in i bombens invecklat att hälften av studietiden går åt till att försöka luska ut vilken sjukdom som åsyftas.

Att vissa sjukdomar påminner om varandra är en sak. Att de yttrar sig likadant, eller är svåra att särskilja på annat sätt kan jag leva med. Kroppen är komplex. Men hur svårt kan det vara att skriva en helt vanlig lista?

Bortsett från detta, har kursen varit riktigt intressant.

Tyck synd om mig, tack.

Idag gör jag något galet. Jag pluggar. Att plugga är visserligen inte galet i sig. Det galna är att det är tio timmar sedan jag satte mig här med böckerna. Givetvis har jag inte studerat intensivt hela tiden. Givetvis har jag ätit mat, kissat, fikat och sånt, men ändå. Det är otroligt. 21 diagnoser har jag sammanfattat. Otroligt.

Tur att jag hade en så fin start på dagen, med två kära väninnor och deras män. Oj så vuxet. Matthildur och Isak och Mari och Mattias. Frukost blev det, och det på Café Mignon. Fint och fantastiskt.

Och tur att jag har morgondagen att se fram emot. Då ska jag fara till Frillis och spendera dagen med världens bästa Staffan. Det gäller ju att passa på innan han behagar lämna mig för det stora landet i väst. Ojojoj.

Nej. Nu blir det lite njurartärstenos till innan läggdags.

Hej!

Goddagens mitt i julestöket.

Imorgon har jag tenta. Det blir roligt. Den femte februari är det omtenta. Jag tror jag satsar på't. Ty ingen kraft eller energi tycks finnas i min kropp, att spendera på tentaplugg. Nej se, här ska städas och fixas och donas. Jag har till exempel ramat in foton, städat soffan, sorterat kvitton, bakat peppisar, jobbat och sånt. Och mer finns att ta itu med. Till exempel dammsuga golvet, plocka in disken, damma, våttorka golven, tvätta, gå på liseberg, ha kalas och sånt.
Såatte.

Pappa, tårta?