Jessyca

Idag är det åtta dagar sedan jag och Staffan firade vår ettårsdag. Och det är något särskilt med det. För jag minns förra året så exceptionellt väl. Jag minns alla nätter vi satt vakna. Hur jag kämpade för att dölja min trötthet, för jag ville inte att han skulle märka den och gå hem. Vi såg Inception på bio. Vi drack vin på Heaven 23. Vi var på Michael Jonsson-konsert i Partille. Vi var på konsert i LM Engströms matsal. Vi åt frukost tillsammans, klockan sju på morgonen. Jag hämtade honom på flygplatsen, när han hade varit i Piteå. Och hela tiden den där tafattheten. Hos mig, åtminstone. Någon form av rädsla, som litegrann grusade glädjen. Fast som ändå var vacker. Någon slags rädsla för att alltsammans skulle gå i stöpet. För att inget av allt det jag önskade och längtade och ville skulle bli. Men det gick inte i stöpet, utan det blev. Ett helt år år. Ett fint år. Ett bra år. Ett fantastiskt år, till och med.

Och åtta dagar in på år två, är känslorna ungefär desamma. Fast ändå oändligt annorlunda.

Det är nog ganska precis ett år sedan nu. Kanske nästan på minuten.
Jag stod i mitt kök och skalade potatis. Jag och Carolina lagade middag med en vän. Minns inte vad vi lagade - bara att det var något med potatis. Plötsligt, så ringde min telefon. Carolina hämtade den, eftersom jag skalade potatis, och hon konstaterade att det var Staffan som ringde. Märkligt, tänkte jag, och också hon, - vad vill han mig, en onsdagskväll som denna? Hans fråga var kort. Han ville låna ett paraply. Det regnade visst. Ganska mycket, dessutom. Han knackade på efter bara någon minut. Blöt och eländig. Men ändå glad. Jag visste inte då, att han nästan alltid är glad. Så försvann han. Poff. Med mitt svarta paraply.
Vi åt den där potatisen. Hade det säkert mycket trevligt. Jag minns inte så mycket av det där. Sen så fick jag ett sms. Det var Staffan som ville lämna tillbaks paraplyet. Och det kunde han väl få, tänkte jag, även om timmen var sen. Jag kunde till och med tänka mig att bjuda på en kopp te, och kanske en rostad macka. Ej att han avböjde. Nej, på min kökssoffa satte han sig för att hugga in på maten. Och där blev han sittande. Samtalade gjorde vi, om mest allt och inget. Jag undrade för mig själv varför han inte gick hem, men tyckte samtidigt att stunden var så trevlig att jag inte ville avsluta. Efter flera timmar försvann han ut genom min dörr, och förvirrad stod jag där innanför och funderade över om det som just hade hänt, verkligen hade hänt. Inte det att stunden i sig var något alldeles extra. En kopp te och några rostade mackor i ett ostädat kök. Eller, så var det just det den var. Något hade tänts inom mig. Någonting som sade, att honom vill jag bjuda hem på te igen. Och det där som tändes, det brinner kvar ännu.

Tänk så lämpligt då, att han kände precis samma som mig, och att vi sedan den natten har druckit litervis med te i varandras sällskap. Jag som inte ens tycker om te.

Allas föräldrar har egenheter. Egenheter som man inte upptäcker förrän man får perspektiv. Till exempel, kallade jag en tjockare tröja för "varmtröja", ungefär som man säger varmkorv, mycket mycket länge. Tills någon förvånat undrade vad en varmtröja var för något. I Varberg säger man tjocktröja, och även om tjocktröja är det ord jag anammat på senare år, vet jag inte om jag egentligen föredrar tjocktröja framför varmtröja. Det gör väl detsamma, kanske. Kofta går ju också bra. Eller "en varmare tröja".

När jag var liten, och vi var på husvagnssemester, var föräldrarna noga med ordningen på den minimala boytan. I synnerhet pappa. För att minska risken för vida spridning av kläder i vagnen, uppfann mamma och pappa något som de kallade för på-gång-lådan. En brun platsback typ, som stod inklämd i "barnkammaren", som egentligen bara var en säng, något för liten för att rymma tre barn. Förresten, när jag blev för lång för sängen (vi sov på tvären, för att slippa ligga så tätt) fick jag ha huvudet på en stol. Då fick på-gång-lådan inte längre plats. Vi bytte husvagn sen.
I på-gång-lådan lades sådant som var för rent för att läggas till tvätt, men som man kanske ändå inte ville lägga in bland de välstrukna kläderna i skåpet. Jag minns särskilt dedär dressarna man hade, som var liksom en kortare byxkjol med linne i samma färg till. Eller om det var en t-shirt. Jag hade en ljusgul med blommor på. Troligtvis hade jag den på mig dagligen. Säkert spenderade den varje natt i på-gång-lådan.

Ganska smart, ändå. Jag skulle behöva en på-gång-låda. Till exempel Carolina också. Det skulle avsevärt minska mängden kläder på golv, stolar och andra lämpliga avlastningsytor.

Jag har insett det på senare år, att de egenheter hos föräldrarna man höll på att skämmas ihjäl för, egentligen bara var praktiska lösningar på verkliga problem. Och att de sällan är dåliga sådana. Föräldrar är ganska smarta ändå. Kreativa och konstruktiva.



För att inte tala om snygga.

Föränderligheten. Allt kan gå så snabbt. Ovissheten. Om allt, egentligen.
Allt är så bräckligt. Allt är så skört.
Kroppen är ett skal. Ett skal med sprickor, redan från början.
Förgängligheten.

Döden drabbar alla. Ingen kommer undan. Ingen kan slita sig ur dödens knotiga händer. Ingen.
Men jag lever än. Du lever än. Andas. Finns.

Andra gör det inte.
Vi försöker förstå. Förstå att det som inte får hända, inte kan hända, faktiskt har hänt.

Så blandas allt samman. Livet och döden och tankarna. Tårarna och skratten och frågorna.

Och där, mitt bland allt, står vi och försöker skapa ordning.
Ordning i ett ständigt föränderligt kaos.

Striden mot tiden
när kommer den, friden?

Att inte veta vart vägen går
Att inte veta vart man vill
Att inte veta vart man längtar
Att vara utan mål
Att vilja vilja någonstans, men sakna riktning
Att inte veta vart livet bär hän

Och den strävan jag känner, utan att veta vart den pekar
utan mening, tycks den vara, och utan mål
Varje dag och varje natt. En ständig fråga.

Och så rädslan
Att en gång behöva säga att

tiden är liden
men den kom aldrig, friden.

Står du ibland framför spegeln och stirrar dig själv i ögonen? Står du där ibland, och medan ögonen blir blanka av tårar, ställer du den fråga du ställt så många gånger förut; vem är jag? Jag gör det. Jag står där och stirrar och stirrar. Brukar tänka att jag är ganska vacker ändå. Brukar bli ganska nöjd med vad jag betraktar. Bruna ögon, lite olika stora, men det gör inte så mycket. Lite sneda läppar, men det gör inget, för jag tycker om dem. Fräknar i pannan. På ögonlocken. Håret lite på ända, men det känns som jag, vem jag nu än är. Vacker. Och vad mer?

Jag bottnar inte. Det är som att simma där man inte vet hur djup sjön är, och ständigt letar med fötterna efter botten. Trevande - man vet ju inte vad som finns där. Jag letar, men hittar inte fram. Jag bottnar inte. Finner ingenstans att vila fötterna. Finner ingenting att ta fasta på. Finner ingen punkt som gör mig trygg. Djup. Kanske rentav bottenlös.

Tårarna börjar samlas i ögonvrån och rullar nedför kinden. Alltid höger först. Jag är inte ledsen. Jag är inte upprörd. Jag är lugn. Jag är tyst. Jag är stilla. Liksom allt. Allt är lugnt. Och tyst. Och stilla. Jag vet inte hur länge jag står där. Det kan vara tio sekunder eller tio minuter.

Och jag vet att snart, snart kommer jag gå därifrån, kanske gå och lägga mig, och jag vet att jag snart kommer att ha glömt stunden framför spegeln då jag söker efter mig själv.

Jag såg anarkister demonstrera på stan idag. Krossa alla gränser, sjöng de, för att sedan byta ramsan mot "utrota Israel, leve Palestina". Jag vill inte vara så. Jag vill inte vara en paradox. Jag vill inte vara falsk. Jag är inte falsk. Har aldrig kunnat. Förmår inte ljuga.

Allt jag inte är. Står så klart på något sätt.

Men frågan står kvar: vem är jag?

Livet är en enda fest, inte sant? Gång på gång bjuds man till festligheter, antingen av sig själv, eller av någon annan. Bestämt vill jag dock hävda att junimånad just i år kommer erbjuda i synnerhet mig en hel drös av olika festligheter att i rast takt beta av. Vi talar om den egna skolavslutningen, vi talar dubbla studenter, dubbla bröllop, midsommaraftnar, föllsedagar, semestrar och ledighet. Alltsamman kommer sedan mynna ut i årets högtidligaste högtidsdag, nämligen den egna föllsedagen. Visserligen inträffar den först i julimånad, dock i såpass tidigt stadie att den snudd på räknas till juni, och då särskilt just i år, när festligheterna stått på rad i så många veckor. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att även julimånad kommer bjuda mig till fest, om än inte i samma utsträckning som junimånaden. Födelsedag på födelsedag ska firas, och det är ju alltid uppfriskande.

Vad finns att fira just idag då, månne, förutom solasken och värmande vindar? Kanske vänskapsträffen med Partilleparet? Kanske att Daniel S Grezechowski gästar? Kanske korvlunchen?

Värt att minnas är också morsdagen som firades igår, eller av mig redan i förrgår. Ni ser, var dag, ja jag menar det, var dag finner man något storslaget att fira. Härligt!

Eller som Jesus brukar säga; var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

Jag har en snäll mamma. Hon är nog den bästa mamman man kan tänka sig, tror jag. Ingen på jorden ställer upp så som hon, och ett större och godare hjärta, ja det får man sannerligen leta länge efter. Nu vill hon låna ut sin symaskin till mig, så att jag kan sy gardiner äntligen. Men jag säger som såhär; Mamma, kom hit med den en dag istället, för det är trevligare att sy när man är två. Dessutom kan jag behöva lite systöd, då jag knappt sytt på maskin sedan syslöjden på Håstensskolan, och det är snart ett decennium sedan.


Titta så fin hon är, min mamma.

Jag föll i sömn där en stund på eftermiddagen. Drömde än hit, än dit. Rycktes med i drömmen, halvsovandes, visste inte vad som var dröm och vad som var verklighet.

Så kom hon till mig, den ljuvaste av kvinnor, och hon lade sin kropp bredvid min, varefter hon försökte säga mig något. Dock stockade sig orden i hennes mun, ty se, hon var förbluffad av min skönhet. VAD VACKER DU ÄR! utbrast hon, och mitt hjärta blev till smält smör. Hon kunde knappt kontrollera sig, ty mitt lockande hår svallade ut över mina axlar och min kudde, och jag hade, som hon sade, en tuppkam, som tydligen klädde mig.

Jag har levt på det där, de resterande timmarna av dagen - att hon tyckte jag var vacker. Man behöver höra även de mest uppenbara av sanningar ibland. Gång på gång har jag nypt mig själv i armen, och se, jag sover ej. Det var på riktigt. Orden var på riktigt.

Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till henne som skänker mig hopp och tröst, min älskade väninna och sambo - Carolina Gidlund.

Jag tänkte skriva något vettigt om våld och att slåss, men det får mig allenast att framstå som en sådan som slår barn. Och det känns ju direkt olämpligt. Sådant vill man ju helst inte förknippas med, eller hur? Nej, jag tänkte väl det. Men ibland undrar jag, ibland undrar jag om inte fysisk smärta kan få en att vakna upp på ett sätt man inte gör annars. Inte för att jag vill slå någon. Mer slå mig själv. Men det vore självdestruktivt, och självdestruktivt ärlikamed suicidala handlingar enligt min lärobok, och dithän vill ju ingen. Eller, inte jag åtminstone. Så här sitter jag, villig att ge mig själv en härligt klingande smäll på käften, men låter bli, för jag är ju inte självmordsbenägen. Inte det ringaste. Jag är i själva verket ganska sugen på livet, eller mycket.

Men jag, och många med mig gissar jag, tenderar att hitta små små egenskaper hos mig själv, som liksom vänder upp och ner på hela mig. Allt jag strävar efter och vill och längtar, hänger där liksom upp och ned med en snara om foten. Oförmögen att dölja. Oförmögen att ens komma ner. Med blodet pulserande genom huvudet medan ansiktet färgas ofrånkomligt rött. För man ska inte vara upp och ned. Man ska stå med båda fötterna på jorden. Man borde ha blicken fokuserad nog för att se fällorna komma, och inte låta sig ryckas med. Inte trampa däri, som om vore det ens högsta önskan. Ändå trampar jag däri mest hela tiden.

Och dagen efter, när grenar och snören givit vika och tyngdlagen dragit en ner på jorden igen, så vaknar jag upp där i en hög på grusvägen och undrar hurkatten jag kunde vara så blind. Så bestämmer jag mig för att aldrig någonsin falla i fällan igen. Och jag bestämmer mig, och jag tror på det själv. Jag längtar och hoppas och vill och tror. Ända tills jag finner mig själv där igen, upp och ned, med snaran om foten.

Så fortsätter det. I cirklar. I evighet. Och jag undrar, hur kommer man loss?

För jag vet ju, och det med säkerhet, att det skulle hjälpa föga, om ens alls, om jag slog mig själv på käften.

Med risk för att jag nu ger mig ut på lite för djupa vatten och talar om saker jag inte vet något om.

Därför är vi otrogna - vi vill ha kakan och äta den.

Så löd Metros rubrik idag, och det gjorde mig lite fundersam och förvirrad. Innan jag tycker något, ska jag erkänna att jag aldrig läste artikelns innehåll, och inte är jag särskilt sugen på det heller. Men. Jag tänker såhär. Är det inte lite det som är en av alla poänger med att leva i tvåsamhet och trohet? Att man både får äta kakan och ha den kvar? Att man liksom är den andres kaka? Eller? Eller menar de otrogna männen att de inte nöjer sig med en kaka? Att de vill ha fler? Är inte uttrycket lite missanvänt här? Känns det inte rimligare att anta att de snarare menar att de både vill ha den eviga kakan, som kan ätas om och om igen (här liknar jag alltså kakan vid viss sorts aktivitet som ofta ingår både i det av Gud välsignade äktenskap och i den inte lika välsignade, om ens alls välsignade, otroheten) OCH andra kakor, som inte varar igen och igen? Eller vill de ha två eviga kakor? Jag förstår helt enkelt inte. Varför är de otrogna? För att de är kakmonster. Det känns rimligt. Eller?

Det om otrohet tror jag. Tråkigt ämne.


En slut kaka. Men så är jag ju inte gift med den heller.

Som att packa ihop ett liv. Lägga i lådor. Sortera. Komprimera. Fast minnen. Minnen som etsar sig fast, men som kanske borde packas ned i en av alla de lådor som inte får följa med in i framtiden. Fast jag vet inte.
Nyanserna. Nyanserna är det som skapar det vackra. Musik är inte vackert utan olika toner. Naturen inte utan årstiderna. Blommorna inte utan färgerna. Ljuset inte utan skuggan. Det är väl oundvikligt, antar jag.

Men nu packar jag, någonstans. Försöker ta med det som är av värde, och lämna resten därhän.

Så mycket har hänt, och jag är fortfarande liten. Så långsamt växer jag. Men fortfarande - växer. Betryggande. Om ytterligare ett par, då har lika mycket hänt igen, och jag är ytterligare förändrad. Skönt med föränderlighet. Nödvändigt att sortera bagaget.

Jag läser. Jag ler. Jag måste blinka bort tårarna. Jag. Jag själv blir så vacker, när jag ser alla skiftningar. När jag ser vägen. Nyanserna. Och jag befinner mig mitt i. Jag är formad, men inte färdig. Jag är påbörjad, inte avslutad.

Jo, det måste vara så det är, att både saker och människor blir vackrare med tiden. Till och med jag. Och tänk då, att den kärleken bara kommer växa.

Så slår det mig plötsligt, att jag inte ägnar en sekund åt det som tog all min tid förut.
Det är skönt att förändras.
Jag vill aldrig sluta växa.

Det är något visst med födelsedagar. Kanske inte just det att man blir ett år äldre, för det blir man ju egentligen inte. Skillnaden i ålder är inte större än mellan vilka två dagar som helst.
Födelsedagar, det är något att fira det. Kanske inte just för att man blir ett år äldre, utan mest för att man faktiskt finns. Det är stort. Stort att få finnas till. Stort att få leva. Stort.

Idag fyller Staffan år, och det är stort. Stort att han finns.

Bloggar kommer, bloggar går. Jessica Henricssons består.
Vilken nolla jag är egentligen, som fortfarande, nästan fem år senare bloggar. Vad är mitt problem? Vad är mitt behov? Vad är min längtan? Varför håller jag på?

Igår tittade vi på Grey's Anatomy för omväxlings skull. Emedan andra tjugitvååriga studentskor piffar och taggar för en festkväll, ligger jag och Carolina troget kvar i våra sunkiga kläder i vår sunkiga soffa och tittar på Grey's. Är det okej?
Hur som haver, så hittade Meredith sin döda mammas dagbok. Först en, och sedan en hel kartong full med dagböcker (Meredith och hennes mamma hade en mycket trasslig tid tillsammans). Efter en stunds funderande, säkert ett helt avsnitt, började hon så läsa sin döda mors anteckningar från svunna tider.

Det knöt sig i min mage. För jag skulle nog kunna fylla en kartong med mina dagböcker. Jag skulle nog kunna fylla en kartong med livets alla sorger och problem. Och trots att det någonstans inom mig finns en diffus längtan efter att någon skulle läsa allt det där och säga att Jessica, du är okej, trots det, så får nog ingen någonsin öppna dem. Det är för nära. I synnerhet så länge jag är i livet, men antagligen också efter min död.
En gång, ganska snart innan jag flyttade hemifrån, lade jag alla dagböcker i en påse, knöt igen den och slängde den i soptunnan. Jag vaknade den natten, i någon sorts panik. Jag smög ut i mörkret, till soptunnan och tog upp påsen. Knöt upp den, och placerade omsorgsfullt in böckerna i garderoben igen.

Jag kan inte skiljas från dem.

För jag vet, att mitt bland alla tårar och smärtor, så finns jag. En smärtande liten människa, som aldrig vetat riktigt vilken väg som varit rätt, men som nu faktiskt har fått fäste om livet. För en gångs skull, verkar det jag tro på vara hållbart. För en gångs skull ser jag någon form av slut. Och därför, därför vill jag ha kvar smärtan i kartongen, liksom för att visa för mig själv att jag klarade det.

Jag har nog på intet sätt varit unik. Jag skulle nog placera mig i facket "precis som alla andra". Men, min smärta är och har varit min, och ingen annans, och att skiljas från den vore på något sätt respektlöst. Mot mig själv. Det är ju trots allt precis den vägen som tagit mig dit jag är idag.

Och där står jag.

Väntar lite till.

En av alla som jag känner
ja en av mina närmsta vänner
Hon är god som en mor
hon är galen i skor
Och i mitt hem hon ofta ränner

Hon är en vän av redig sort
En sån man ej vill kasta bort
Hon är fager och söt
ibland dum som en nöt
Och att hon ska fara ifrån mig känns torrt

Hon ska åka till Jesu förlovade land
Långt från snöslask, till gulaste varmaste sand
På hotell ska hon bo
På hotell ska hon gno
Och se solen gå ner från en främmande strand

Denna vän är en flicka med hundratals namn
Som jag så många gånger har haft i min famn
Båd i glädje och sorg
Båd på gata och torg
Hennes vänskap är som en betryggande hamn

Hanna o Hanna du mitt hjärta har vunnit
Vår vänskap är stark trots att den ibland har brunnit
All lycka till dig
På din långfärdsresas stig
Och se sen vad du på blott tre månader hunnit

O vad jag kommer att sakna dig Hanna
och stundtals jag faktiskt vill be dig att stanna
Men farväl lilla vän
Snart så ses vi igen
Och då ska vi steka oss mat i en panna

Älskade vän, jag kan skriva hela natten
Ty orden till dig, ja de flödar liksom vatten
Men slagen är timmen
Och tryter gör rimmen
Och jag, jag är trött utav bara katten

Så res lilla vän, res bort emot söder
Och kom hem i april till båd systrar och bröder
Till mor och till far
Till de vänner du har
Till den sommar som Gud oss i nåd åter föder

Så blir allting så skrämmande som vanligt.

Det är natt, det är vardag, jag är ensam.
Det är Nick Drake, det är mörkt och jag dricker te.

Allting är precis som för ett år sedan.
Ändå, ändå är precis allting annorlunda.

Och jag skulle inte för en sekund drömma om att få komma tillbaka.

Idag är jag ett år äldre. Tolv månader lyckligare.
Femtiotvå veckor starkare och trehundrasextiofem dagar annorlunda.

På väg, men hemma.

Jag har levt i åttatusentvåhundratjugosex dagar.
Fortfarande är jag ett barn.
Fortfarande tror jag på lögner.
Fortfarande gråter jag på kvällarna.

Åttatusentvåhundratjugosex dagar.
Och jag tror fortfarande.
Jag hoppas fortfarande.
Jag lever fortfarande.
Jag andas och längtar.

Åttatusentvåhundratjugosex.
Av miljoner. Miljarder.
Ingenting. Jag är ingenting.


Att det ryms så mycket i så lite.

Är det inte märkligt?

Vemodigt och vackert och från hjärtat.
Men jag vågar inte visa.
Du skulle kanske bli rädd.

Som en öppen bok, brukar man säga om människor ibland. Jag vet inte.
Bara för att en bok är öppen, betyder inte det att man läser vad som står, och även om man läser en bok, så tar det tid att få en överblick. En sida i en bok ger inte en rättvis bild av dess innehåll. Så borde det vara med människor också. Eller?
Böcker måste man läsa från början. Hur ska man kunna göra det med en människa? Och hur läser man? Hur lär man känna någon? Egentligen? Egentligen känns det märkligt, att ens kunna snudd på känna någon. Jag vet inte ens om jag känner mig själv. Man kan lära sig känna igen drag. Lära sig att människor är på ett visst sätt. Tidsoptimister. Funderare. Ambitiösa. Grunda. Ifrågasättande. Men, kan man känna någon på djupet? Kan man känna sig själv på djupet? Hur lång tid tar det, och hur vet man när man är där?

Det är enklare med böcker. Det är bara att öppna och läsa.

Såpass väl känner jag mig själv, att jag vet att jag hakar upp mig på uttryck och fraser, som jag sedan analyserar i botten. För att uppnå någon form utav jag-är-så-vis-känsla. För att ha något vettigt att säga. Men som egentligen inte tillför någonting alls. Jag skrev först ett mycket långt inlägg, där jag jämförde en människa med en bok ur flertalet vinklar. Jag gick över gränsen. I've crossed the line, som man säger.

Jaha. Lunch.

För fem år sedan drömde jag. Drömde. Hoppades. Önskade. Längtade.
Fem år. Känns som hundra.

Även om jag stundtals kände mig hoppfull då, så dominerade hopplösheten.
Och även om jag stundtals kände mig säker, blev jag gång på gång sviken. Av mig själv. Av andra.
Även om jag innerst inne trodde att drömmen skulle bli verklighet, tvingades jag gång på gång att backa. Erkänna mitt misslyckande, och inse att jag hade gått fel. Gått vilse. Irrat bort mig.

Jag har hållit fast. Jag har slitit och kämpat och gråtit. Jag har skrikit. Slagits. Legat sömnlös om nätterna. Jag har vägrat att ge mig. Så intensiv var min längtan.
Den levde inom mig varje dag, drömmen. Varje natt. Varje andetag. Varje sekund. Varje millimeter av mig hoppades. Var villig att vrida ut och in på sig själv. Var villig att dö för drömmens skull.

Drömmen finns kvar. Den ser exakt likadan ut. Oförändrad. Inte orörd, men oförändrad. Konstant. Mer konstant än något annat jag lyckats åstadkomma. Hur är det möjligt? Hur har den kunnat bestå genom allt? Hur har den överlevt inuti mitt hjärta?

Jag ser inte likadan ut. Jag är inte konstant. Jag är inte oförändrad.

Men drömmen, den passar mig än.

Känslornas förlovade kropp. Ungefär. Så känner jag mig. Allt ryms, utan att det ens märks egentligen, för allting tar ut varandra till en stilla tystnad. En stillhet. En del av mig vill springa runt och skrika, medan en annan drömmer sig ner till graven ungefär. De tar ut varandra, känslorna, och kvar är jag, vid mitt köksbord, alldeles stilla. Jag är extremt glad. Så glad att jag är stressad och otålig och - irriterad. Motsägelsernas förlovade kropp också kanske.
Igår kväll tänkte jag för mig själv där jag låg på min bädd att oj, oj vad stabil jag har varit de senaste veckorna. Inte många tårar har rullat nedför mina kinder. Det har visserligen inte rullat fler tårar nu, såhär tolv timmar senare, men i min kropp finns en känsla, som jag inte känt på länge nu. Jag föreställer mig att det är ungefär såhär det känns att vara gravid (fast graviditet är nog värre) och även om det är långt ifrån sanningen, att jag är gravid alltså, så finns det kanske ändå någon slags koppling.

Idag är en stor dag. En mycket stor dag.

Det slog mig häromdagen, när jag stod på tionde våning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset  och blickade ut över ett skimmrande Guldheden i skymningsljus, att ett ja, att ett ja egentligen är ett nej. Genom att säga ja till något, säger vi automatiskt nej till allting annat. Något så simpelt som att svara jakande på om makaroner och korv önskas till kvällsmat, ger ju automatiskt nej som svar på alla andra möjliga alternativ för kvällsmat. Kantänkas är det så att även andra alternativ går bra, men uteslutande, beslutet att tacka ja till makaroner och korv, gör alla andra möjligheter tillintetgjorda. Nu kanske inte just makaroner och korv, eller ens mat är särdeles talande i ämnet egentligen, men låt oss se på tiden.
Imorgon ska jag träffa min vän Simon. Genom att säga ja till att träffa honom en stund efter fyra, avböjer jag att träffa någon annan då. Givetvis kan jag och Simon hitta på en mängd olika aktiviteter att sysselsätta oss med, men ändå. Min tid imorgon eftermiddag tillhör Simon, och således ingen annan. Jag har sagt nej till alla andra genom att säga ja till honom. Nu är detta visseligen bara för en eftermiddag, och inget livstidsbindande, men en vacker dag, en vacker dag inträffar nog även det. Kanske inte just med Simon då, till och med antagligen inte, men ändå.
Då står man där, i färd med att säga ja, och således också nej. Nej till alla andra, utom just den person man tänker sig ska få varenda dag av återstoden av livet. Förutom de eftermiddagar jag lovar bort åt Simon då. I och för sig, det är inget löfte endast om tid, utan om kärlek och trohet och sånt. På ett sätt är det skrämmande. På ett sätt är det oerhört vackert. Och skört. Och stort.
Att säga ja är att säga nej, och det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Det är nog till och med sällan något dåligt. Jag menar, man kan inte äta allting till kvällsmat, och man kan inte träffa alla vänner samtidigt, och jag vill bara lova bort hela mitt liv till en. Våra ja blir på något sätt vad som ramar in, och slutligen bygger våra liv. Det är fint. Fint att vi säger ja till varandra, vare sig det handlar om en snabb kaffe på stan eller hela livet. Det är ett sätt att visa uppskattning. Kärlek. Och det är stort. Stort att lova. Vadän det handlar om. Vissa löften är kanhända större och viktigare än andra, men ändå. Att vi lovar varandra, det är stort. I en så trasig värld som denna, fortsätter vi ändå att ge varandra av vår tid. Av vår kärlek. Kanske finns det hopp för människorna ändå.

Och så känns det så typiskt sen, för jag inser ju, att vad jag så frenetiskt funderar över egentligen inte alls är något unikt. Att människor sagt ja i alla tider. Att människor säger ja utan att ens veta om det.
Jag fascineras ändå. Allteftersom tiden rullar, och vi funderar allt mindre, fortsätter vi ändå, likt stretande myror att behöva varandra. Vi behöver varandra. Det är stort. Inte unikt och inte nytt, men stort.

Kanske har det inte så mycket med makaroner och korv att göra, men ändå.

Jag drömmer om saker jag inte vet något om. Varför är det alltid så? Varför är det alltid det ogreppbara som lockar tanken? Det abstrakta. Det som eventuellt inte ens finns, men som man önskar fanns. Alltid är det så. Och alltid, alltid är det precis detsamma som slutligen krossar en. Som smular en sönder och samman. Gör mig till grus. De drömmar som visade sig ouppnåeliga. De drömmar som visade sig vila på ohållbara grunder. Det som inte håller, ger vika. Ger efter, när trycket blir för hårt. Jag vet, för jag har gjort det så många gånger. Och gång på gång händer det igen.

Spillror, är jag. Spillror. Delvis hoplappad. Halvt hoplimmad. Omplåstrad. Men fortfarande trasig.

Tankens kraft, måste vara den största kraft som existerar. Ingenting, jag tror faktiskt inte det, har så stor påverkan. Åtminstone inte vad gäller insidan. Det är tankarna som krossar mig. Jag räds dem. Jag slåss mot dem. Jag övervinner dem ibland, men lika ofta vinner de över mig. Jag hatar dem, samtidigt som jag älskar dem.

Allting är så komplext. Jag är så komplex. Så invecklad och så svår. Då önskar jag att jag förstod. Att jag förstod allt som rör sig i mitt huvud. Att jag förstod alla tankar och alla rädslor och alla känslor.

Jag kan inte riktigt beskriva den känsla som föds inom mig när jag inser att jag faktiskt visst förstår. Jag förstår precis vad som händer. Det är glädje och lättnad, men allra mest frustration. PMS, varför har man det? Och varför måste det alltid ta tre dagar för mig att inse? Och varför måste jag vänta ytterligare fyra-fem dagar innan sorgen går över?


Mind is a razorblade, som man brukar säga.

Tänk att så mycket ryms i något så litet och enkelt som en helt vanlig och hederlig puss.
Det är galet. Jag blir matt av bara tanken.

You've put color to my life before.
Would you do it again?

Please?