Jessyca

Snart är klockan två, och efter dubbeln frukost och enkel morgonpromenad med Staffe har jag nu beslutat mig för att göra något kreativt av dagen. Jag ska börja med att gå till cykelaffärn och köpa muttrar, ty se, min cykel står färdig att använda så snart muttrarna är på plats. Skoj! Sedan cyklar jag ut på provtur, kanske till någon slags järnhandel eller så, för att införskaffa målarfärg. Röd lackfärg tror jag, eller blå. Eller bådadera.
Det enda som fattas mig är för närvarande pengar. Hade jag haft några slantar extra hade jag fullständigt överöst mitt hem med nödvändigheter i form av kaffekoppar, pelargoner och tavlor. Nu har jag bara en pelargon och just så mycket kaffekoppar som behövs. Tavlorna kommer till största delen från föräldrahemmet, och ger således mitt hem en härlig touch av 80-90-tal.

Nu ger jag mig av!

Brist på internet leder till ökad tid för annat, ja att det är en sanning har jag i sanning erfarat de senaste sjutton dagarna. Å'hoj vad jag har grejat. Putsar skor, möblerat om, städat, picknickat. Och sånt. Jag måste säga, och det med glädje i min stämma, att jag har gillat livet utan internet, även om det givetvis burit med sig en rad problem, om än av ganska iländsk art.

Jag vill av denna enkla anledning; att livet är en fest även offline, visa detta i en rad bilder.


Grillfest var det här, tillexempel.


Och här.


På djurjakt med Anna-Clara.


Den av ungdomarna kallade "hor-elden".


Jag har fått en cykel med vilken Staffan idogt kämpat.


Jag har fixat i fönstrena.


Jag kände mig lite som UnderbaraClara för en dag. Sedan vissnade alla växterna.


Så jag tog mitt förnuft tillfånga och plockade maskrosor istället.


Så levde jag lycklig i de sjutton dagarna, men nu är jag åter fångad i intranätets våld.

En BF&BF som heter duga vill jag lova. Varenda dag kan han lysa upp, dendär Staffan, och det, ja det gillar jag. Som ikväll till exempel, när klockan var sent och alla barnen borde sova, så ba gick vi och köpte glass. Bra kap jag gjort. Puss.

Sommaren, fotogenlampan och Hanna. Mycket mer än så begär jag inte för tillfället.

Märker du att frekvensen på blogginläggen minskat avsevärt på sistone? Märker du att de ej längre innehåller lika snillrika funderingar som förr i tiden? Märker du att de ämnen som berörs i denna blogg sällan svävar utanför vad som gjorts under aktuell dag? Märker du att entusiasmen ej längre är vad den varit? Jag har gjort det, i alla fall. Tänkt på det, alltså. Och jag vet inte riktigt varför. Alltså inte varför jag tänkt på det, då det är tämligen uppenbart för den som har ögon, utan varför frekvensen och entusiasmen minskat kring bloggen.

Kanske har det att göra med att livet känns lite djupare nu. Jag behöver inte riktigt cyberdimensionen av livet, känns det som. Först tog jag bort min facebook. Sedan gav jag bort min iPhone. Och nu, nu är passionen för bloggen långt ifrån vad den varit. Bloggandet, som varit centralt i mitt liv sedan 2006. Det känns lite märkligt. Märkligt att inte ha orden kliandes i fingrarna längre. Märkligt att inte formulera djupheter i huvudet under trista resor på spårvagnen.
Märkligt, men ändå bra.

Vi får se vad som händer med framtiden.

Men, för att likt min vana trogen ge en resumé över vad som pågår i livet, vill jag berätta följande:
- Jag försov mig till terminens första examination imorse.
- Jag åt lunch med David och pappa idag.
- Ikväll kommer Elin hit.
- Igår flyttade Staffan delvis till Göteborg igen.
- Imorgon ska jag träffa Philip.
- På lördag har jag mitt livs första omtenta.

Typ så.

Hejdå.

I äkta blogganda och studieprokrastinering kommer här en glädjespäckad sammanfattning av ett numera gånget år: 2010! Håll till godo.


Bullbak i Bergsjön med världens finaste lillasyster.


Påskafirande hos Gidlunds i Sollentuna.


Värstaste halsflussen i mannaminne.


Vi var i Stockholm under en mycket solig helg.


Unge Herr H tog studenten.


Vi var på festival.


Kungligt bröllop - icke att förglömma.


Midsommar firades på kurtinen med pompa och med ståt.


Det flyttstädades.


Ölklubben skapades.


Surströmmingspremiär.


Somligas sommarhem.


Norrlandsspelning.


Hampus var, och är, ett sötebarn.


Vinbären skördades.


Jag var lite solbrun.


Rockers i Borås.


Ensam-i-skymningen-promenad.


Dessa små sparvar blev förlovade med varandra!


Jag badade.


En kamrat i sommarvärmens böljande böljor.


Jag hängde mycket med Gabbe.


Vi flyttade till vår älskade Eklandagata!


Jag köpte en ny bil som jag parkerade utanför vardagsrumsfönstret.


Jag var på Liseberg med Philip.


KörkortsCarro!


Finflickor på Marstrand på Carros föllsis.


Staffan besökte min boning alltmer frekvent.


Sedan flyttade han, Staffan.


Operation operation.


Ett barn blev fött.


Staffan och Leo.


Glöggdruckna finflickor.


Juldagspojken.


Mellandagsmys.

Och med det säger jag hejdå 2010 och hej 2011.

Hejhej!

Jag är sämst på att plugga och jag är sämst på att handla juleklappar. Jag är ej heller särdeles konsekvent.
Givetvis borde jag tentaplugga idag. Men icke, nej icke att jag gör det. Istället har jag farit runt på stan och fikat och diverse. Det var trevligt. Diverse skulle kunna översättas borde köpa juleklappar. Jag köpte visserligen en liten klapp. Dessvärre köpte jag fyra till mig själv. Det kommer bli en dyr jul om juleshoppandet ska fortlöpa så. Fyra julegåvor till mig för var inhandlad julegåva till någon annan. Jag försvarar mig med att jag köpte nödvändigheter. Okej?

På lördag är det fest. Det ska bli härligt på alla sätt utom ett. Jag måste komma på vilken klädnad som dagen till ära ska pryda min kropp och göra den lika härlig som resten av festen. En enkel match, kan tyckas, eftersom jag redan i oktober köpte en klänning jag tyckte lämpade sig för firandet av en nybliven åttioårig morfar. Men ej, nej ej att den duger. Inte för att morfar har protesterat, utan därför att min kropp helt enkelt säger nej. Jag har känt det på mig i flera dagar, men liksom skjutit tanken ifrån mig. Så nu ligger större delen av mina någorlunda-fina-kläder på golvet i små korvar. Har jag blivit tjock? Ja ty se, klänningarna från i somras tyckes mig vara aningen mindre. Eller så har de återfått sin ungdoms spänst under sina hängande veckor. Vad vet jag. Nu sitter jag här, iallafall, i en blommig kreation med kavaj ovanpå. Och blomma i håret. Synd att det är torsdag och att jag borde studera. Jag är ganska snygg nämligen.

Efter att jag legat i min säng i ett par härliga timmar och njutit av morgonen, kom denna man till min boning och spelade ett adventsstycke. Ungefär såhär:



När han spelat klart stekte vi biffar, och sen åkte vi till kyrkan. Därefter följde en skara vänner med hem på glögg med tillhörande pepparkakor och skumtomtar. Det såg ut såhär:



Mysigt. Så kom kvällen, och jag lade mig uppå gästmadrassen och kände att oj, nu är jag trött. Såhär:



Jag kände mig som sjutton när jag såg bilden. När jag var sjutton såg jag ut såhär:



Och såhär:



Oförändrad.

Godnatt!

Ikväll är jag trött. Så trött att jag tillbringat de två senaste timmarna sovandes i Carolinas säng. Jag gick för att sällskapa en sväng i hennes läxläsning, varpå jag snart försvann ner inunder det, eller snarare de, varma täckena. Två timmar senare och fem hundra grader varmare vaknade jag upp i glädjerus. I drömmarnas värld var Staffan på väg hit, och tillsammans med andra vänner skulle vi hitta på något festligt kvällen lång. Snart mindes jag dock, att kvällsplanerna inte alls stämde överens med verkligheten, och ett töcken lade sig över hela min varelse. Vilken besvikelse. I det verkliga livet, var kvällsplanerna nämligen mycket långt ifrån så flådiga som i drömmen.

Jag ville träna, men hade träningsvärk.
Jag ville promenera, men var trött i bena.
Jag ville laga mat, men var inte hungrig.
Jag ville bada badkar, men det känns inte rätt.
Jag ville se på film, men visste inte vilken.
Jag ville baka, men hade inget margarin.
Jag ville se på teve, men hade ingen.
Jag ville äta glass, men samvetet sa nej.
Jag ville träffa en vän, men visste inte vem.
Jag ville städa, men saknade startginsta.

Jag ville göra något, men hade ingen ork, helt enkelt. Det var då jag gick till sängs med Carolina. Och nu är klockan snart åtta. Jag känner det på mig, att denna afton kommer sluta med rostmackor på sin höjd. Eventuellt, och det med stark betoning, bjuder den även på en kortare kvällspromenad, men nu är jag inte bara trött, utan också frusen.

Jag undrar när livet, om livet, någonsin kommer bli seriöst på riktigt. Kommer jag någonsin laga ordentlig kvällsmat varje dag under en längre period? Kommer jag någonsin ha en ren diskbänk nästan varenda kväll? Kommer jag någonsin till det stadie, då mat aldrig saknas i skåpen? Kommer jag någonsin till det stadie, då rena strumpor aldrig saknas? Kommer jag någonsin kunna sköta blommor? Kommer jag någonsin hänga upp gardiner? Kommer jag någonsin stryka min mans skjortor kvällen före han behöver dem? Kommer jag någonsin lära mig att knyta en slips? Kommer jag någonsin ha ett rent hem, fritt från basilusker och snusk? Kommer jag någonsin ha fönsterlampor i alla fönster? Kommer jag någonsin bli välvårdad på riktigt?

Kommer jag någonsin att bli en riktig kvinna? Ikväll är det inte mycket som tyder på det, tyvärr. Jag är fortfarande den kanske obotliga slacker, som så länge tagit boning i min stackars lekamen. Det känns nästan mer legitimt att öppna en öl än att fortsätta kvällen sovandes.

I brist på annat att sysselsätta mig med tar jag härmed tillfället i akt att i detaljerad form beskriva min helg.

Jag måste säga att jag är tämligen nöjd med mitt helgfirande. Sett åt skolböcker har jag inte gjort det ringaste, och det inte bara för att jag är lat, utan också för att jag inga skoluppgifter haft att se åt. Istället firade jag fredag i Kungälv, lyssnandes till Jenny Berggrens ljuva röst, för att sedan fortsätta firandet i min egen bädd, lyssnandes till mest ingenting alls. Tidig sänggång på en fredag förekommer inte alltför ofta i en studenskas liv, då fart och fläkt och tjo och tjim för det mesta står på schemat.

Lördagen bjöd på härlig helgfrukost. Carolina och Gabriel och Staffan och jag satt i köket och avnjöt både yoghurt, stekta ägg och kaffe. Senare på förmiddagen begav vi oss, Staffan och jag, ner mot stan för att lördagsflanera. Latte och solsken och konstgjort gräs och emobarn. Hanna kom och gjorde oss sällskap en sväng, innan kvällningen kom och det blev dags för avresa mot Jonsered och de finfina vännerna David och Anna-Clara, som bjöd på glass och filmkväll och övernattning och söndagsfrukost.
Helgfrukost hör till de saker i livet jag värdesätter högst. Lycka är att äta frukost i goda vänners lag. David och Anna-Clara firade tre månader som gifta, och ingen tremånaderskris syntes så långt ögat nådde, vilket ju var förträffligt praktiskt och fantastiskt. Efter intagen lunchpizza for det under dagen en smula utökade sällskapet som sig om söndagarna bör, till kyrkan för gudstjänstfirande med efterföljande kyrkkaffe. Tillställningen var härlig, och aftonen avslutades sedan med ytterligare glass och favoritserien "Lite Sällskap".

Jag är nöjd.

Jahanä. Här sitter jag i soffan utan byxor och spelar lergök.

Dagen har varit till belåtenhet, hitintills, och ska förhoppningsvis fortsätta i samma anda. Solen har skinit mig rakt i ansiktet, eftersom jag tillbringat en del tid liggandes - utomhus! Jo jag tackar jag, invid Göteborgshjulets fot finns en kostgjord gräsmatta, och därintill finns en mur som ger lä. Marken var dock något kall, så kanske, ja kanske får jag härmed mitt livs första urinvägsinfektion, varför nu urinvägsinfektioner skulle komma av kyla mot ja, du vet. Är inte de bakterierelaterade? Som sjuksköterskestudent förstår jag tyvärr inte sambandet kyla + ja, du vet = bakterier i urinröret. Hur som haver, vi får se vad som händer.

Nähä. Om jag skulle göra något. Tvätta mig, kanske? Klä mig i något lagomt? Lyssna en sväng på en käck melodi? Spela en trudelutt på pianot? Vika tvätt? Sova en sväng? Vi får se, vi får se.

Härmed avslutar jag dock detta blogginlägg.

Så.

Jag har börjat med huvudvärk på sistone. Så säger man kanske inte. Men ändå. Jaha. Allt oftare känner jag den, värken. Den tränger sig på, likt en tjuv om natten. Den är inte sprängande. Den är diffus. Kanske har det med dålig sömn att göra. För sovit dåligt, det har jag gjort på sistone, av två orsaker.  1. Det finns människor som inte har vett att gå hem. 2. Det finns människor som inte har vett att be andra att gå hem. Och så blir det en sådan spiral, liksom, och det känns helt okej, tills man inser att man snittat typ fyra timmar per natt ganska länge nu. Men ibland, ibland finns det människor som är värda det. Jag tror att det är så nu. Det känns så. Och det är ganska värt ändå, när någon kan få en att halvera sin nattssömn.

Några andra orsaker till min nyvunna huvudvärk kan jag inte komma på. Mycket plugg, har jag haft, men pluggat mycket har jag inte gjort, och det kanske kan ge någon form av huvudvärk i sig, att man inte gör det man borde. Kanske.

Nähä. Ni vill se bilder från dagen i/på Marstrand? Ptja. Det kanske kommer någon dag.

Tills dess: håll till godo med text.

- Det är nära nu, tänkte jag där jag spatserade fram på trotoaren. Två gånger hade jag halkat till, en utav dem ganska illa. Jag var tvungen att gripa tag i närmsta staket för att inte falla pladask på marken. Dratta på ändan, eller hur man säger. På Vasa Viktoriagatan. Torsdag morgon. På väg till tentan.

Jag var tvungen att hejda mig själv både en och två gånger från att gå in i diverse butiker och länsa mitt eget konto på vägen hem. Hem kom jag till slut, med pengarna i behåll. Dock - den senaste timmen har jag spenderat rännandes på stan. Letandes efter den jacka jag suktat efter så länge. Först ville jag ha en blå jacka med päls i luvan. I luvan alltså, inte runtom. En mörkblå jacka, med brun, eller alternativt vit päls, av litegranna raggig karaktär, om du förstår vad jag menar. Tyvärr vet jag nu, att ingen sådan jacka finns att finna, och finns den att finna, ser jag hemsk ut i den. Så med svårmodigt hjärta har jag under flera dagar sprungit på stan under alla mina lediga stunder, och letat efter den perfekta jackan. Jag försökte att tänka i nya banor. Försökte tänka att svarta jackor är snyggt. Att luvor utan päls är snyggt. Att det är okej att se tjock ut. Att glansigt material är trendigt. Och så. Slutligen hittade jag två jackor som föll mig i smaken - en som hade allt, utom färgen, och en som hade allt, utom färgen och raggig päls. Det vill säga, ingen av jackorna var klockren.

Idag fattade jag så beslutet. Idag köpte jag årets, kanske rent av kommande två eller tre års vinterjacka. En svart, ganska lång, hyfsat snygg jacka med päls i luvan. Inte raggig päls, men åtminstone päls. Den största orsaken till att jag valde just denna klädnad, var priset. Den andra var snyggare. Är fortfarande snyggare - men 900 kronor dyrare. Jag tänkte, att med nio hundra sparade kronor, skulle det också vara okej att köpa ett par stiliga skor. Därför har jag också letat efter skor idag. När jackan blev svart, beslutade jag mig illa kvickt för att skorna skulle vara blå. Blå skor av nätt men ändå rejäl karaktär, med snörning och gärna en dragkedja. Ganska blanka, lagom höga och utan klack. Fanns de att finna? Nej.

Vad gjorde jag då, undrar du? Jo, jag köpte ett par andra skor, ett par vita, våriga gymnastikskor. Jag ansåg nämligen att jag var värd det, eftersom jag just låtit bli att lägga 1700 kronor på en jacka, som jag faktiskt under ett ögonblick tänkte köpa.

Sån är jag. Sånt är kvinnofolket.

Ikväll ska jag köpa ostbågar och försöka tänka i nya banor. Svarta skor är också snyggt. Jag kommer bli vinterns mest intetsägande tjej, åtminstone av min outfit att döma.

Inatt var en underbar natt, åtminstone i det avseende att jag har sovit gott. Allenast en gång väcktes jag ur min skönhetssömn, och då av ett fint sms, så det var okej. Fina sms är alltid okej att vakna till. Så sov jag sedan, ända tills klockan var 0936, och en skönsjungande Carolina stod vid sängens fotända. Hon hade gjort frukost till mig. Stekt ägg och kokat kaffe och hällt upp filmjölk med sylt och sånt. Fina hon. Vi åt frukost i sängen, samtalade om livets alla skeenden, precis som vanligt ungefär. Då och då försvann hon upp till tvättstugan för att hämta tvätt. Jag låg kvar. Kvar i den säng, som om morgnarna är så mycket skönare än om kvällarna.

Tacksamheten vällde fram inom mig. Tänk att jag, Jessica, får bo med dig, Carolina, tänkte jag. Tänk att du, helt utan att protesetera, gör mig både frukost och hämtar tvätten, fixar och donar och grejar, och jag får bara ligga där. Trots att det är fredag. Trots att klockan är sent på morgonen. Trots att jag mår bra. Trots att jag har sovit ut.

Jag vill ge henne något åter, tänkte jag, men kom inte på vad att ge.

- Jag ger dig min morgon, sjöng jag under täcket, jag ger dig min dag.

Och hon tog emot.

Nätter spenderas inte alltid sovandes. Ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Nätter spenderas inte alltid i egen säng. Ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Denna helg har bjudit på både vakna nätter, samt sömn i oegen säng, eller, för att vara mer korrekt, madrass.

Igår tänkte jag därför göra slag i saken, sova ikapp mig själv. Komma ikapp mig själv. Både fysiskt och mentalt. Ty se, för lite sömn kan få oanade konsekvenser. Total frånvaro av matlust, till exempel, eller enorma koncentrationssvårigheter. Darr på både röst och hand, eller intag av på tok för stora mängder kaffe.
Läggdags tidigare än tidigast stod alltså på schemat, och det var en utmattad Jessica som vandrade hem från Svingeln igår vid halvniotiden. Promenad tänkte jag, skulle hjälpa mig att rensa tankar och huvud och så. Och skrivning i dagbok tänkte jag, skulle hjälpa mig att reda ut dessa rensade tankar. Klockan var 2204 när jag släckte lampan, och jag vill understryka, rentav gulmarkera och ringa in det faktum att jag faktiskt gjorde det - släckte lampan så tidigt. Tidigare under kvällen hade jag funderat över om jag skulle ta några sömnpiller för att bättra på effekten, men jag bestämde mig för att det var överflödigt, då den trötthet jag kände ej var av jordiskt slag.
Om jag kunde sova? Nej. Om jag försökte och försökte jag? Ja. När klockan närmade sig tolv, stegade jag in i duschen. Jag tänkte att det var bättre att duscha då, om jag ändå inte kunde sova, än att gå upp tidigt idag på morgonen, när jag förhoppningsvis skulle sova. Jag passade på att ta maximal dos sömnpiller. Sen sov jag. De få timmar som var kvar av natten.

Och idag, idag är jag fortfarande lika trött.

Jag tryckutjämnar och tryckutjämnar, men inte katten händer någonting. Höger öra synes, eller höres mig vara helt ur funktion. Jag svimmar ju nästan på kuppen. Inget syre transporteras ut i min kropp när jag håller andan sådär. Aldrig igen att jag ska tycka det är jobbigt med illahörande omkringvarande. Inatt var den värsta natten i mannaminne. Som jag har hostat. Som jag har lidit. Nu har jag dock ätit frukost, och jag testade en ny kombination. I munnen sönderfallande Alvedon och hostmedicin.

Jahanä. Idag blir det fest. Trots evig sjuka.

Alldeles översnorig sitter jag här och överväger en kvällspromenad. En del av mig ropar "JA! Ta mig med ut i den friska stadsluften, visa mig avenyn och hamnen och båtarna och Göteborgshjulet, eller åtminstone några hyreshus i Johanneberg". En annan del av mig säger "NEJ! Lägg mig istället i ett av varmvatten fyllt badkar och låt mig i fred kurera min sjuka." Jag vet ännu ej vilken del av mig själv jag ska lyssna på, men det lutar väl åt den sista.. Ett bad är väl bra när man är lite sjuk? Bättre än en promenad? Eller? Eller, så ser jag rentav Idol. Det gäller ju att hänga med i svängarna i höst, ja det är viktigt att kunna engagera sig i de samtalsämnen som kommer bjudas på. Möjligen blir det en kväll i Idols och Kungarna av Tylösands tecken? Vi får se.

I väntan på beslutet tänkte jag dela med mig av två filmklipp som ligger mig varmt om hjärtat:


Jag vet inte vad som hänt med mig denna höst, men med denna låt inleder jag varje dag, väntandes på bussen.


Och så kan jag känna ett litet styng i mitt hjärta när jag minns svunna tider.

Sjukan eskalerar. Jag hostar numera. Hostar och nyser. Jag må ha en ringa erfarenhet vad beträffar sjukdomar, men detta är mig en av de mest segstartade sjukor jag någonsin haft. Fysiskt illabefinnande har plågat mig i åtta dagar nu. Åtta dagar.

Illabefinnande har jag även haft på andra plan under dagen. Jo jag tackar jag. Jag kände mig superlätt när jag stegade ut genom dörren, spritt språngande, vid femsnåret. Åtminstone spritt språngande i den bemärkelse, att jag varken hade pengar, nycklar eller telefon med mig. Vi skulle ju ändå bara handla, tänkte jag, och Carro skulle betala. Tyvärr glömde hon det faktum att hon dagen till ära handlat studentlitteratur, och därför inga pengar hade att betala med, när kassörskan efterfrågade våra dyrbara hundralappar. Inget annat fanns att göra, än att lämna påsarna vid kassan och stega metrarna hemåt igen, för att hämta min plånbok. Glada i hågen stoppade vi, en stund senare, in även mitt kort i kortläsaren, bara för att åter mötas av ett "köp medges ej". I min tankspriddhet hade jag glömt vad jag gjorde igår, nämligen shoppade. I takt med att ångesten, för att inte tala om skammen, antog samma färg som våra ansikten, alltså klarröd, försökte vi finna en lösning. Plötsligt plang det till i våra skallar, och vi spatserade, något trumpna, till Anna som bor ett par hundra meter bort. Hon hade gäster. De skrattade glatt åt vår dräpliga historia, och snart, ja snart hade jag Annas nya sambos slantar i mina händer. Betalade gjorde vi, och maten den fick vi, och Linnea satt på trappan härutanför när vi kom hem. Det gick ju bra det med.

Nu har jag ordnat med mysstämning i boningen vår, och det genom att tända ljus. Nu flammar de så vackert och rogivande. Och näsan killar. Och halsen värker. Och öronen pulserar.

Annars är allt bra.

Eller körtelfeber, som vi säger på svenska. Det var doktorns hetaste tips. Domen kommer om en sisådär ungefär kvart. Vi får väl se, vi får väl se.

Nålarna har denna vecka haglat över mig. Och blodet har flutit. Ja, som det har flutit.

Här är en omplåstrad arm:


Här är en stucken arm:

Observera att det bara är pricken omringad av rött som är ett verkligt stickhål. De med blått är bara vanliga leverfläckar.

Ungefär så. Om körtelfeber skulle vara vad som plågar min i övrigt ganska välmående lekamen, ordineras inget annat än vila. Och isåfall, inleds denna vila för min del tidigast imorgon. Idag ska jag nämligen leva livet med Philip, ingen annanstans än på liseberg. Fest!

Och mitt i oförmågan att kunna sikta, kryssade jag bort blogginlägget jag nyss skrivit. Om det var en förlust för er? Nej, en överdrift är vad jag skulle kalla det att i nuvarande situation använda så starka ord som förlust. Detta i och med, att det enda ni egentligen missat, är min förnöjsamma beskrivning av dagens morgon. Om du finns, som tycker det är en förlust att icke känna till hur jag fördrivit denna morgon, så följer här en snabb återblick.

Jag tvättar idag, varför jag gick upp en bra stund före åtta.
Jag har länge velat ha ett fadderbarn, varför jag skaffade ett.
Jag saknar finaste Jennie i Australien, varför jag laddade hem skype.
Jag var sugen på kaffe, varför jag kokade ihop just denna brygd.

Om jag får säga det själv, tycker jag att min morgon hitintills varit av produktivt slag, och min önskan är att dagen ska fortsätta som den började. Att-göra-listan är inte särdeles lång. Att ge blod, står på den, samt att köpa en krok och eventuellt lite tyg. Sist, men absolut inte minst, så ska dagen bjuda på ett kaffe-besök hos Lovisa, min kära vän som jag inte träffat på kanske inte år, men månader.

Nej hörrni. Skolveckan har påbörjats, och även om jag är ledig i två dagar till, är det ju passande att likt mig börja återställa dygnet till normal rytm, om nu dygnsrytm existerar när man är student. Om nu dygnsrytm existerade när jag var vårdbiträde. Hur som haver. Onsdagen bjuder på tidig uppstigning, och likaså gjorde måndagen, och faktum är, att även tisdagen kommer bjuda på detsamma. Härligt att komma upp i ottan!

Jag passar även på att bjuda på två bilder, tagna i detta nu med min excellenta webkamera.


Snygg och nöjd tjeja som har tvätten i maskin.


En på grund av mycken matlagning fådd brännskada på pekfinger, nu med på grund av hett badtunnebad för tidigt lossnande sårskorpa.