Jessyca

Sedan juli förra året har mitt hopp varit som tillintetgjort i åtminstone ett avseende; nämligen hoppet avseende blomstrande blomster här i mitt hem i mörkrets dal som kallas Eklandagatan. Tills för några veckor sedan. Jag hade just räddat de sista små bladverken från min döende jättepalmlilja och satt dem i ny jord i hopp om att de kanske, med hjälp av mycken koldioxid, växtnäring och förbön, skulle överleva och kunna skänka ytterligare någon form av grönska när en av dem plötsligen började växa utav bara hejsan. Och sedan har det fortsatt. I krukan med resterna av en på samma sätt döende och omplanterad garderobslilja har två skott skjutit ur jorden med kraft. Jättepalmliljorna, som ej längre bör heta något börjande på jätte växter något för varje dag, liksom en annan växt jag fick av pappa en gång. Nejlikorna firar två veckor på bordet idag, och jag är så nöjd och så glad.

Saker jag gjort i veckan:

Hahaha. Föga förvånande är att människor reagerar på bilder som denna:

Då blir det till att leta fram sovsäck och liggunderlag.

Cause every breath that you will take when you are sitting next to me will bring life into my deepest hopes.

Det händer att jag tänker att jag ingenting gjort med mitt liv. Att jag mest bara suttit och väntat på bättre tider. Men så hittar jag lite bilder från svunna tider, och slås av en annan sanning. Eller ja, det är ju svårt att slås av en annan sanning, eftersom sanningen bara kan vara en. Sanningen är väl konstant? Eller?


Jag glömmer så lätt bort att det var i just min famn en liten flicka satt på julnatten 2008. Men så plötsligt minns jag hennes stora bruna ögon, som var glada trots att kriget just dragit fram utanför hennes hem. Inte vet jag vad som drabbade henne under kriget. Det enda språk vi båda kunde var kroppskontaktens språk, och jag inbillar mig att det var viktigt. Om inte för henne, så för mig. Jag vet ingenting om henne. Men jag fick hålla henne nära en stund, och det var en så fin stund. En liten stund av kravlös kärlek. Vid första ögonkastet. På ett väldigt uppbyggligt och dygdigt sätt.



Och jag glömmer så lätt bort att jag faktiskt har vandrat på andra vägar, inte alls lika fina som de vi har här hemma. Jag glömmer bort leran och gruset. Skjulen vid sidan av vägen. Barnen som sprang bakom höga staket. Det fallfärdiga. Det smutsiga. Soporna vid vägkanten. Dofterna. Ljuden. Kylan. Sällan har vandringar varit så givande. Jag minns att jag älskade dem. Älskade omgivningarna. Det fula och smutsiga som blev så vackert av människornas leenden.

Det är trist att glömma. Trist att glömma allt det fina man varit med om. Men vissa saker vill man glömma.


Att jag nödgades använda mig av just prick exakt denna toalett en ödesdiger natt en gång till exempel.

Tulpaner. Som krispar sig och känns som plast. Ett vårtecken ändå, för jag väljer att låta dem vara det. Fastän att man kan köpa dem redan på jul. Jag vill insupa deras närvaro. Nästan vara dem. Vackra och rejäla på en och samma gång. Allra vackrast är de fådda tulpanerna. För de är inte bara blommor, de är kärlek också. De säger mig att någon tänker på mig. Tycker om mig. Bemödar sig med att köpa mig blommor. Som vill ge mig något vackert fastän att det är kortvarigt. Som tulpaner. Sådant gör mig glad. När det lilla får vara det stora för en stund. För att det är lättare då.


Tulpaner fådda av pappa och Leo.

Och frukost. Frukost. Frukost som det finns tid att njuta av. Då brygger jag kaffe och rostar bröd och smörar och lägger på ost. Sedan sätter jag ett fat över kaffekoppen, så att den ska hålla sig varm. Och så sätter jag mig i soffan. Tuggar på mina smörgåsar. Smuttar på juicen. Nöjd med att slippa gå och hämta kaffet när jag ätit upp. Trygg i vetskapen att kaffet inte kallnar i sin kopp.
Jag säger ofta att frukost är så mycket godare i sällskap av någon jag tycker om. Och så är det nog. Fast det är mycket gott såhär också. Morgonrocken och fötterna som blir kallare och kallare och solen som skiner in genom fönstret och nejlikorna på bordet och den färgglada koppen och tankarna.

Allt jag ville var att vara vacker.



Så märkte jag inte att jag redan var det :PpppPpppPPPPppp


Och du vet. Inget är nytt och allt är nytt och inget är som det brukar men allt är som vanligt.

It's not dangerous to be scared, but it's dangerous to live in fear

Våren. Den är här nu. Snudd på sommar. Nu har knopparna gjort ont färdigt. Nu har de alla brustit. Nu spirar det. Inte bara i träna, utan i oss som bor här i Norden. Våra hårda fasader smälter i solen. Vi är glada. Vi överlevde. Allt är förlåtet, bara kylan inte kommer igen.
Det är nu livet börjar. Åtminstone 2012. Fastän en tredjedel egentligen redan passerat. Men det är ju för sommaren vi lever, inte sant? Och om inte för, så åtminstone på. Det är på sommaren vi lever. Det är då, eller nu, som det händer. Det är på sommaren vi skapar våra liv.
Första maj 2012. En strålande vacker dag. På alla sätt. Både promenad och uteservering och glass. Och vänner och fruktsallad och Stefan Löfven. En dag med bara plus. En underbar dag. Jag har njutit, det har jag verkligen.
Ändå sticker det inom mig när jag ser solen gå ner. Ytterligare en dag har passerat. Dessa unika, sällsamma och dyrbara dagar som alla ska tas vara på. Ingen enda får förspillas. Ändå, ändå skjuts så mycket upp. Tills sen. Till en annan dag. När vattnet är varmare eller jordgubbarna godare eller husvagnsplatserna billigare. Sådant gör ont i mig. För jag ville ju så mycket mer än att vänta. Och så har sommaren inte ens börjat.
Alla förväntningar. Jag vill ju så mycket, och helst av allt nu. Jag vill semestra och bada och picknicka och sova ute och plocka blommor och andas och leva och frodas och njuta och sola och vila och dricka kaffe och äta på restaurang och sitta på klipporna och bli brun och skrapa upp knäna och cykla i klänning och dricka saft och slå ihjäl getingar och gå barfota och hoppa studsmatta och ligga i hammocken och svettas i bilen och bada fötterna och fiska krabbor och klättra i klipporna och titta på solnedgången och vara vaken hela natten och bada i vattenspridaren och äta glass och äta jordgubbar och sitta uppe på fästningen. Alla förväntningar. Som jag räds inte kommer bli. Redan innan sommaren ens börjat. Är det inte fånigt?
Men sådan är jag.

Jag såg just ett avsnitt av Skönhetsbubblan på SVTplay, och jag blir så oerhört provocerad. Inte av att både män och kvinnor opererar sig, det kan jag förstå att man vill göra även om jag inte är övertygad om att det i längen leder till ett bättre liv. Vill man operera sina hängiga bröst är man fri att göra det. Vad som provocerar mig är att många verkar mena att det är landstinget som ska bekosta detta. Man menar att brustna magmuskler som inte växer ihop är ett problem i samma kategori som överflödig hud efter kraftig viktnedgång. Till viss del håller jag med. Vårdetik är ett mycket svårt och känsligt ämne, för det går inte att avgöra vems lidande som är störst.
Men landstingets budget är begränsad. Så begränsad att sjuka människor får vänta i månader på att få adekvat behandling. Behandling som hade kunnat ges på studs om det bara funnits resurser. Men det finns inte resurser. Istället finns det de som går med brutna armar i dagar innan de spikas ihop, och det finns tumörer som växer som ogräs i veckor innan det finns tid på operationsbordet. För att pengarna inte räcker till allt som det är.
Skönhetsoperationer kan förbättra hälsa, det är jag övertygad om. Precis som träning. Och sund kost. Och mögelfria hus. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag skickar inte min gymkortsfaktura till landstinget.
Den dag sjukvårdens pengar täcker kostnaderna för de som är sjuka ska jag med glädje torka det blod som rinner ur sårhålan där dina bröstimplantat ska sättas in. Möjligen kan vi avlägsna det överflödiga fettet ur din hjärna samtidigt.

Ska bara starta ett nytt parti. Så att sjukvården äntligen kan få mer pengar. Som vi kan ta från skolan. För vem bryr sig om barnens utbildning om vi bara slipper hängbuk? Nej, att landstinget betalar våra skönhetsoperationer är viktigare än att vi kan köra på fina vägar. Och att själv slippa betala sin bröstföstoring är viktigare än att våldtäktsmän hamnar bakom lås och bom.

Ringa är min kunskap i ekonomi, men ett har jag lärt mig och det mest av egen erfarenhet. En hundralapp är aldrig mer än en hundralapp, hur mycket man än låtsas att den är någon annans.

Av alla kunniga kvinnor på jorden är jag inte främst i ledet, så att säga. Mycket kan jag, men inte allt. Datorer och sådant till exempel, hör till sådant jag inte kan. Även om jag häromdagen överträffade mig själv i datahacking. Låt mig berätta. I flera veckor har facebooksidan varit för stor för min skärm. För att klicka på Startsida i hörnet har man varit tvungen att scrolla åt höger - asjobbigt. Men så hittade jag funktionen Zooma ut, och vips, så var problemet ej längre. Det gav mig mycket självkänsla för stunden. Något jag däremot inte kan i datavärlden är det där med virusskydd. Det ska man ju ha. Jag minns att vi hade en trojan i datorn en gång, på den tiden när alla familjemedlemmar delade på en och samma dator och användartiden därför var begränsad. Overkligt. Jag köpte min dator i oktober 2009, och fick då med någon form av testvirusskydd som var jättebra tror jag. Tyvärr räckte det bara tre månader. Således har jag inget virusskydd haft på ungefär två år och tre månader. Tills igår, då pappa hjälpte mig att installera något rejält. Jag oroade mig för genomsökningen. 1500475  filer söktes igenom, men noll hot fanns att finna i min kära PCPB. Noll! Det verkar som om jag själv fungerar som virusskydd! Jag måste vara bäst i Norden på säker surfning. Borde kanske starta kurser i det? Att surfa säkert. Jag känner mig så himla lyckad, så himla fläckfri och ren. Härligt!