Ytterligare en dag i dödens tecken.
Allt handlar om döden nuförtiden. Åtminstone i skolan. Det är omhändertagande av döende, omhändertagande av döda, omhändertagande av änkor, omhändertagande av barn och omhändertagande av föräldrar. Håll om, häll i, håll ut säger föreläsaren i ett försök att vara vitsig mitt i allt det svarta. Men det är ju sant. Håll om, häll i, håll ut.
Och jag frågar mig, hur går det till när en människa är professionell gentemot en annan som just fallit, eller snarare faller handlöst ner i det hål av okänt mörker som tycks sakna botten. Hur gör man då? Hur går man hem efter avslutat arbetspass? Sorgen tar inte rast. Förlusten är konstant. Men jag har ingen sorg. Jag har inte förlorat någon. Än.
Döden. Den lämnar mig inte. Trots den inte kommit än.
Som Tomas Tranströmer sa:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta"
Och jag frågar mig, hur går det till när en människa är professionell gentemot en annan som just fallit, eller snarare faller handlöst ner i det hål av okänt mörker som tycks sakna botten. Hur gör man då? Hur går man hem efter avslutat arbetspass? Sorgen tar inte rast. Förlusten är konstant. Men jag har ingen sorg. Jag har inte förlorat någon. Än.
Döden. Den lämnar mig inte. Trots den inte kommit än.
Som Tomas Tranströmer sa:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta"
Kommentarer
Trackback
