Den dubbla bördan.
Hejda mig nästa gång jag försöker köpa en slänga-över-axeln-väska, okej? Jag har stora problem med detdär, ty se, mina axlar saknar bredd. I synnerhet om vintern, när inte bara väskans remmar ämnar rymmas på min topp utan också tjocka jackor och halsdukar konkurrerar om utrymmet. Nittionio gånger av hundra, om inte hundra gånger av hundra, så glider väskan nedåt armen - åtminstone den ena remmen. Kanske kastar jag upp dendär remmen ett femtiotal gånger per dag, jag vet inte. Om den stannar kvar? Givetvis inte. Isåfall hade dessa ord aldrig blivit skrivna, som vi alla förstår. Kvarvarande rem brukar hänga kvar en stund - och då i den tygsamling som bildas som ett resultat av att väskan inte far neråt - utan snett nedåt (eftersom axlarna har sådan form), och då pressar överflödigt tyg från jackan framför sig. Där, i tygknoppen som bilas längst ut, hänger remmen en stund innan knoppen ger vika och väskan med all sin tyngd faller handlöst, förhoppningsvis ner i mitt böjda armveck. S Å S J U K T I R R I T E R A N D E. Är det bara jag som har det såhär?
Jag hör hur du föraktfullt muttrar för dig själv att jag borde hänga väskan snett över kroppen då, så som man hängde de idiotiska banden på idrotten på högstadiet för att inför alla uppvisa vilket bollsportslag som haft oturen att få just mig i sin vård. Också det har jag prövat. Inte bara bollsport, utan också att hänga väskan så. Det uppbringar blåmärke efter blåmärke på min redan sargade kropp då den för vartannat steg jag tar med våldsam kraft slungas raktemot baksidan av mitt lår.
Idag var det som om droppen rann över. Jag var på väg hem från gymmet. På darriga ben och med hungrande kropp vandrade jag sakta, sakta mot hållplatsen. Så hände liksom allt dethär, som har hänt tusentals gånger förr. Först gled ena axelbandet ner, och sedan också det andra. Jag blev så arg. Jag blev så arg att jag ville kasta väskan med allt sitt innehåll rakt på spårvagnsspåret och låta spårvagnen förgöra de fördömda remmarna. Jag ville tillverka en piska av remmarna, och fästa metallfästena längst ut, och sedan prygla livet ur remmarna själva genom att upprepade gånger slå dem mot både mark och sten.
Men jag kunde inte. Ty se, väskan är vacker och dessutom full av dyrbarheter. Och nu står den här framför mig och ser sådär oskyldigt praktisk ut. Jag är rymlig, viskar den till mig. Du får plats med allt i mig. Jag har underlättat mången resa för dig, säger den. Och det har den ju. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte göra den illa, trots att den till och med är trasig på sina ställen.
Det är ett hån mot min egen person. Ett hån mot allt som är jag, och inte minst mot allt som är skönt och vackert, men jag har kommit till insikt och jag vet nu med säkerhet att länge leve ryggsäcken. Den kommer överleva alla oss kvinnor som dagligen kämpar med problem av den sort jag ovan beskrivit. Ryggsäcken är rymlig och lätt att bära. Och snart finner jag ej längre några alternativ. Ty se, att bredda mina egna axlar verkar mig alltför svårt, och sannolikt, ja troligtvis skulle det bli så fult och osmakligt att ingen längre skulle vilja gå bredvid mig - oavsett hur läckerer den väska var som för tillfället dinglade på min axel.
Jag hör hur du föraktfullt muttrar för dig själv att jag borde hänga väskan snett över kroppen då, så som man hängde de idiotiska banden på idrotten på högstadiet för att inför alla uppvisa vilket bollsportslag som haft oturen att få just mig i sin vård. Också det har jag prövat. Inte bara bollsport, utan också att hänga väskan så. Det uppbringar blåmärke efter blåmärke på min redan sargade kropp då den för vartannat steg jag tar med våldsam kraft slungas raktemot baksidan av mitt lår.
Idag var det som om droppen rann över. Jag var på väg hem från gymmet. På darriga ben och med hungrande kropp vandrade jag sakta, sakta mot hållplatsen. Så hände liksom allt dethär, som har hänt tusentals gånger förr. Först gled ena axelbandet ner, och sedan också det andra. Jag blev så arg. Jag blev så arg att jag ville kasta väskan med allt sitt innehåll rakt på spårvagnsspåret och låta spårvagnen förgöra de fördömda remmarna. Jag ville tillverka en piska av remmarna, och fästa metallfästena längst ut, och sedan prygla livet ur remmarna själva genom att upprepade gånger slå dem mot både mark och sten.
Men jag kunde inte. Ty se, väskan är vacker och dessutom full av dyrbarheter. Och nu står den här framför mig och ser sådär oskyldigt praktisk ut. Jag är rymlig, viskar den till mig. Du får plats med allt i mig. Jag har underlättat mången resa för dig, säger den. Och det har den ju. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte göra den illa, trots att den till och med är trasig på sina ställen.
Det är ett hån mot min egen person. Ett hån mot allt som är jag, och inte minst mot allt som är skönt och vackert, men jag har kommit till insikt och jag vet nu med säkerhet att länge leve ryggsäcken. Den kommer överleva alla oss kvinnor som dagligen kämpar med problem av den sort jag ovan beskrivit. Ryggsäcken är rymlig och lätt att bära. Och snart finner jag ej längre några alternativ. Ty se, att bredda mina egna axlar verkar mig alltför svårt, och sannolikt, ja troligtvis skulle det bli så fult och osmakligt att ingen längre skulle vilja gå bredvid mig - oavsett hur läckerer den väska var som för tillfället dinglade på min axel.
Kommentarer
Trackback
