Reliker.
Jag är dum i huvudet. Jag inser det. Jag gör det verkligen. Ändå, ja ändå bär det mig emot att ändra mitt levnadsmönster. Jag är en hamster. En hamster ut i fingerspetsarna. Jag kan inte slänga. Det går inte. Jag lägger saker i påsar som jag sedan flyttar runt och runt tills jag har glömt historien bakom de i påsen lagda föremålen.
De senaste dagarna har i mångt och mycket varit dagar i rensandets tecken. Jag har inte slängt särskilt mycket, men jag har organiserat. Ty se, det behöver hamstrar göra. De behöver plocka fram alla sina skatter, titta på dem, lukta lite på dem, minnas, putsa lite för att sedan lägga tillbaks föremålet på "sin plats". Ofta i lådor, påsar, skåp eller så. Inte alltför sällan får påsar och lådor, och också saker, nya platser.
Det finns en öppen spis i mitt rum. Trots att man inte får elda däri är den vacker att se på. Över den öppna spisen finns som en stor marmorplatta. Tillräckligt stor för att rymma omkring tre sittande barn. Eller två, åtminstone. Det är ett mycket fult och opraktiskt utrymme i min mening, som trots stor ansträngning aldrig blir mer än föga fagert. Därpå har under en längre period stått två sakrymmare. En korg, som egentligen är Carolinas, och en vanlig pappkartong som jag slagit in i turkost presentpapper. I dessa två har jag stoppat sak efter sak som jag inte behövt, men ej heller velat slänga. Eller för den delen, sådant jag faktiskt använder lite då och då. Där finns solglasögon, gamla mobiltelefoner, enkronor, säkerhetsnålar, inköpslistor, speglar, nyckelringar, foton, papperslappar, gosedjur, grattiskort, häftstift, glasögonfodral, en gammal mina-vänner-bok, pennor, ballonger och ja, du fattar grejen. Jag städade i dem idag. Slängde faktiskt en hel del. Ballongerna, till exempel. Eftersom de hade torkat in i varandra.
Där ligger också min plånbok. Den stora, som jag inte använder. Den plånbok som rymmer alla de medlemskort jag lyckats samla på mig. Dansforum, Friskis&Svettis, Intersport, Hemtex, Nilson shoes, Bodyshop, IKEA, klippkort på pocketshop och glitter och pressbyrån. Bibliotekskort, gamla mecenatkort. Allt möjligt. I den finns, eller snarare fanns, en uppsjö av gamla kvitton. Jag slet ut allt med kraft, och började rensa. Slängde gamla hemköpskvitton från 2010. Slängde de klippkort som blivit för gamla. Det var med vemod i hjärtat, för jag tänkte där jag satt på att det nog vore roligt för mina barnbarn att se allt detta när jag dör. Att mormor handlade på Hemköp för 176kronor. Att hon bara hann köpa en bok på pocketshop innan klippkortet blivit för gammalt. Att en tröja kostade 199kronor på H&M när farmor var ung. Det var då jag insåg att det gått för långt. Att jag passerat någon form av gräns. Så jag slängde allt. Förutom kvittot på kameran, för det kan vara bra att ha, faktiskt, och vaccinationskortet.
Tänk om jag skulle spara allt sådant, för att mina barnbarn skulle tycka det var roligt att se. Hemska tanke. Jag som ej ens har barn på väg.
En extraordinär form av hybris, antar jag.
De senaste dagarna har i mångt och mycket varit dagar i rensandets tecken. Jag har inte slängt särskilt mycket, men jag har organiserat. Ty se, det behöver hamstrar göra. De behöver plocka fram alla sina skatter, titta på dem, lukta lite på dem, minnas, putsa lite för att sedan lägga tillbaks föremålet på "sin plats". Ofta i lådor, påsar, skåp eller så. Inte alltför sällan får påsar och lådor, och också saker, nya platser.
Det finns en öppen spis i mitt rum. Trots att man inte får elda däri är den vacker att se på. Över den öppna spisen finns som en stor marmorplatta. Tillräckligt stor för att rymma omkring tre sittande barn. Eller två, åtminstone. Det är ett mycket fult och opraktiskt utrymme i min mening, som trots stor ansträngning aldrig blir mer än föga fagert. Därpå har under en längre period stått två sakrymmare. En korg, som egentligen är Carolinas, och en vanlig pappkartong som jag slagit in i turkost presentpapper. I dessa två har jag stoppat sak efter sak som jag inte behövt, men ej heller velat slänga. Eller för den delen, sådant jag faktiskt använder lite då och då. Där finns solglasögon, gamla mobiltelefoner, enkronor, säkerhetsnålar, inköpslistor, speglar, nyckelringar, foton, papperslappar, gosedjur, grattiskort, häftstift, glasögonfodral, en gammal mina-vänner-bok, pennor, ballonger och ja, du fattar grejen. Jag städade i dem idag. Slängde faktiskt en hel del. Ballongerna, till exempel. Eftersom de hade torkat in i varandra.
Där ligger också min plånbok. Den stora, som jag inte använder. Den plånbok som rymmer alla de medlemskort jag lyckats samla på mig. Dansforum, Friskis&Svettis, Intersport, Hemtex, Nilson shoes, Bodyshop, IKEA, klippkort på pocketshop och glitter och pressbyrån. Bibliotekskort, gamla mecenatkort. Allt möjligt. I den finns, eller snarare fanns, en uppsjö av gamla kvitton. Jag slet ut allt med kraft, och började rensa. Slängde gamla hemköpskvitton från 2010. Slängde de klippkort som blivit för gamla. Det var med vemod i hjärtat, för jag tänkte där jag satt på att det nog vore roligt för mina barnbarn att se allt detta när jag dör. Att mormor handlade på Hemköp för 176kronor. Att hon bara hann köpa en bok på pocketshop innan klippkortet blivit för gammalt. Att en tröja kostade 199kronor på H&M när farmor var ung. Det var då jag insåg att det gått för långt. Att jag passerat någon form av gräns. Så jag slängde allt. Förutom kvittot på kameran, för det kan vara bra att ha, faktiskt, och vaccinationskortet.
Tänk om jag skulle spara allt sådant, för att mina barnbarn skulle tycka det var roligt att se. Hemska tanke. Jag som ej ens har barn på väg.
En extraordinär form av hybris, antar jag.
Kommentarer
Trackback
