Jessyca

Skolgårdens sportavdelning var aldrig min favoritplats då jag var barn. Någon gång spelade jag fotboll, och då troligen för att jag tyckte någon av grabbarna på plan var snygg. Mest höll jag till vid gungorna, eller spelade kula eller bytte bokmärken eller så. Hoppade kråka gjorde jag någon gång ibland, samt lekte på "kullen". Men sällan, mycket sällan sportaktivitet. Eftersom detta är ett beteende som kommit att hålla i sig, tänker jag att det säger något om mig. Det liksom berättar min historia.
Jag har aldrig tipsat på fotboll eller spelat fifa eller varit grym på bordshockey. Inte heller har jag jublat hemma i soffan och spillt öl över omkringvarande för ett mål i allsvenska eller VM eller så.
Därmed inte sagt att jag är utan tävlingsinstinkt. När den andan faller på, då vidgas mina näsborrar så till den grad att apelsiner skulle få plats därinne utan minsta trängsel. När den andan faller över mig fylls jag av sådan hybris att inget är mig främmande. Diktator? I'll do it. Fred på jorden? Inga problem, hjärtat.
Oftast sker detta när jag är ensam. Mitt tidsfördriv är min passion, skulle man kunna säga.

Jag spelar tetris. Jag spelar unblock me. Jag spelar bubbleshooter. Och jag är så in i bänken (fult uttryck) grym, att det pirrar i hela min kropp. Plötsligt befinner jag mig på någon form av arena, inför hundratusentals tittare som alla fascineras över min precision och excellens. Hur gjorde hon, tänker alla, och ett sus går genom publiken när jag träffsäkert prickar den gröna klungan med den gröna bollen. Och vilka uppenbarelser jag får! Jag önskar att jag kunde spela in mina tankar när jag spelar, för det skulle bli en bra bok, det skulle det. Det är som om alla celler i min kropp får nytt liv. Som om produktiviteten får ny kraft och idé efter idé strömmar fram.

Så lägger jag ifrån mig telefonen. Ser ut över rummet. Ingen jublar. Ingen har gillat min status på facebook. Ingen har lagt märke till min existens. Ingen. Och så återvänder jag så smått till livet.