Jessyca

Hejda mig nästa gång jag försöker köpa en slänga-över-axeln-väska, okej? Jag har stora problem med detdär, ty se, mina axlar saknar bredd. I synnerhet om vintern, när inte bara väskans remmar ämnar rymmas på min topp utan också tjocka jackor och halsdukar konkurrerar om utrymmet. Nittionio gånger av hundra, om inte hundra gånger av hundra, så glider väskan nedåt armen - åtminstone den ena remmen. Kanske kastar jag upp dendär remmen ett femtiotal gånger per dag, jag vet inte. Om den stannar kvar? Givetvis inte. Isåfall hade dessa ord aldrig blivit skrivna, som vi alla förstår. Kvarvarande rem brukar hänga kvar en stund - och då i den tygsamling som bildas som ett resultat av att väskan inte far neråt - utan snett nedåt (eftersom axlarna har sådan form), och då pressar överflödigt tyg från jackan framför sig. Där, i tygknoppen som bilas längst ut, hänger remmen en stund innan knoppen ger vika och väskan med all sin tyngd faller handlöst, förhoppningsvis ner i mitt böjda armveck. S Å S J U K T I R R I T E R A N D E. Är det bara jag som har det såhär?

Jag hör hur du föraktfullt muttrar för dig själv att jag borde hänga väskan snett över kroppen då, så som man hängde de idiotiska banden på idrotten på högstadiet för att inför alla uppvisa vilket bollsportslag som haft oturen att få just mig i sin vård. Också det har jag prövat. Inte bara bollsport, utan också att hänga väskan så. Det uppbringar blåmärke efter blåmärke på min redan sargade kropp då den för vartannat steg jag tar med våldsam kraft slungas raktemot baksidan av mitt lår.

Idag var det som om droppen rann över. Jag var på väg hem från gymmet. På darriga ben och med hungrande kropp vandrade jag sakta, sakta mot hållplatsen. Så hände liksom allt dethär, som har hänt tusentals gånger förr. Först gled ena axelbandet ner, och sedan också det andra. Jag blev så arg. Jag blev så arg att jag ville kasta väskan med allt sitt innehåll rakt på spårvagnsspåret och låta spårvagnen förgöra de fördömda remmarna. Jag ville tillverka en piska av remmarna, och fästa metallfästena längst ut, och sedan prygla livet ur remmarna själva genom att upprepade gånger slå dem mot både mark och sten.
Men jag kunde inte. Ty se, väskan är vacker och dessutom full av dyrbarheter. Och nu står den här framför mig och ser sådär oskyldigt praktisk ut. Jag är rymlig, viskar den till mig. Du får plats med allt i mig. Jag har underlättat mången resa för dig, säger den. Och det har den ju. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte göra den illa, trots att den till och med är trasig på sina ställen.

Det är ett hån mot min egen person. Ett hån mot allt som är jag, och inte minst mot allt som är skönt och vackert, men jag har kommit till insikt och jag vet nu med säkerhet att länge leve ryggsäcken. Den kommer överleva alla oss kvinnor som dagligen kämpar med problem av den sort jag ovan beskrivit. Ryggsäcken är rymlig och lätt att bära. Och snart finner jag ej längre några alternativ. Ty se, att bredda mina egna axlar verkar mig alltför svårt, och sannolikt, ja troligtvis skulle det bli så fult och osmakligt att ingen längre skulle vilja gå bredvid mig - oavsett hur läckerer den väska var som för tillfället dinglade på min axel.

Nu gör jag det, nu öppnar jag min plånbok på vid gavel och blottar dess ogenomtänkta innehåll.
Jag är en av de som är för snål för att köpa mobilsurf för 49kr per månad, men som gladeligen köper take-away-kaffe  för 12kr varje dag i skolan. Jag är en av de som grämer mig över tandläkaravgiften på 35kr per månad, men som utan vidare köper lunch ute både varje och varannan vecka. Jag är en av de som tycker att spotify premium förefaller extremt ovärt, men som shoppar hejdlöst så snart det blir rea. Gymkortet för 300kr per månad gör mig illamående, men skorna på rean fyller min kropp med en sådan vällust att jag får lust att dansa.
Den person som förvaltar mina penningar verkar vara mycket motstridig i sig själv. Därför går jag nu all in. Jag har i veckan både ätit lunch ute, köpt take-away-kaffe, köpt mobilsurf OCH spotify unlimited. Och handlat på rean. Ni ser, lössläpptheten verkar ha tagit över. Men jag tänker att om CSN sätter in 13000kr på mitt konto får de ta mig katten skylla sig själva, vad de nu ska göra det för.
Snabb är jag idag, att sätta undan merparten av kronerna på svåråtkomliga sparkonton. Annars vet bara Gud vad som händer. Bil, kanske? Det vore skönt nu när snön står som spön på tvären utanför.

Så lär mig leva
Leva ditt liv


En liten vädjan, bara

Vissa av oss har förmånen att ha syskon. Förutom att man har någon att giva av sin kärlek till, har man också möjlighet till tjänster i form av till exempel inkoppling av lampsladdar eller fotografering. Jag fick åtnjuta bäggedera i helgen.
En eminent lampa hänger numera från kökstaket mitt, och eminenta bilder vilar numera på min hårddisk. Jag har ju på sistone talt en del om att mitt utseende ej längre är mig till favör, men med en systers korvskinnsklänning, en systers make-up och hårstyling, en systers kamera och en systers känsla för det där med retuschering känner jag mig äntligen vacker igen. Vackert är också köket i lampans sken.
Bra.

Idag är jag ledig. Ska straxt träna min kropp i för kroppen fördelaktiga aktiviteter, och sedan intaga lunch med Snygge, och sedan fara på syjunta. Bra också det.


Mer eminent läsning? Här då.

Jag är dum i huvudet. Jag inser det. Jag gör det verkligen. Ändå, ja ändå bär det mig emot att ändra mitt levnadsmönster. Jag är en hamster. En hamster ut i fingerspetsarna. Jag kan inte slänga. Det går inte. Jag lägger saker i påsar som jag sedan flyttar runt och runt tills jag har glömt historien bakom de i påsen lagda föremålen.
De senaste dagarna har i mångt och mycket varit dagar i rensandets tecken. Jag har inte slängt särskilt mycket, men jag har organiserat. Ty se, det behöver hamstrar göra. De behöver plocka fram alla sina skatter, titta på dem, lukta lite på dem, minnas, putsa lite för att sedan lägga tillbaks föremålet på "sin plats". Ofta i lådor, påsar, skåp eller så. Inte alltför sällan får påsar och lådor, och också saker, nya platser.
Det finns en öppen spis i mitt rum. Trots att man inte får elda däri är den vacker att se på. Över den öppna spisen finns som en stor marmorplatta. Tillräckligt stor för att rymma omkring tre sittande barn. Eller två, åtminstone. Det är ett mycket fult och opraktiskt utrymme i min mening, som trots stor ansträngning aldrig blir mer än föga fagert. Därpå har under en längre period stått två sakrymmare. En korg, som egentligen är Carolinas, och en vanlig pappkartong som jag slagit in i turkost presentpapper. I dessa två har jag stoppat sak efter sak som jag inte behövt, men ej heller velat slänga. Eller för den delen, sådant jag faktiskt använder lite då och då. Där finns solglasögon, gamla mobiltelefoner, enkronor, säkerhetsnålar, inköpslistor, speglar, nyckelringar, foton, papperslappar, gosedjur, grattiskort, häftstift, glasögonfodral, en gammal mina-vänner-bok, pennor, ballonger och ja, du fattar grejen. Jag städade i dem idag. Slängde faktiskt en hel del. Ballongerna, till exempel. Eftersom de hade torkat in i varandra.
Där ligger också min plånbok. Den stora, som jag inte använder. Den plånbok som rymmer alla de medlemskort jag lyckats samla på mig. Dansforum, Friskis&Svettis, Intersport, Hemtex, Nilson shoes, Bodyshop, IKEA, klippkort på pocketshop och glitter och pressbyrån. Bibliotekskort, gamla mecenatkort. Allt möjligt. I den finns, eller snarare fanns, en uppsjö av gamla kvitton. Jag slet ut allt med kraft, och började rensa. Slängde gamla hemköpskvitton från 2010. Slängde de klippkort som blivit för gamla. Det var med vemod i hjärtat, för jag tänkte där jag satt på att det nog vore roligt för mina barnbarn att se allt detta när jag dör. Att mormor handlade på Hemköp för 176kronor. Att hon bara hann köpa en bok på pocketshop innan klippkortet blivit för gammalt. Att en tröja kostade 199kronor på H&M när farmor var ung. Det var då jag insåg att det gått för långt. Att jag passerat någon form av gräns. Så jag slängde allt. Förutom kvittot på kameran, för det kan vara bra att ha, faktiskt, och vaccinationskortet.
Tänk om jag skulle spara allt sådant, för att mina barnbarn skulle tycka det var roligt att se. Hemska tanke. Jag som ej ens har barn på väg.

En extraordinär form av hybris, antar jag.

Snart dippar jag, det vet jag. För frukost åt jag för längesedan, och i skolan har jag spenderat timmar tre. Men än håller jag lågan uppe, ty se, idag är jag, eller ska, vara produktiv! Idag är dagen då jag rensar min garderob, viker fint, hänger upp. En reda som håller för en tid. En tid som är längre än den tid det höll när jag var ungdom. Jag har hopp om projekten idag, ty se, igår gjorde jag detsamma fast i kylskåp och skafferi. För första gången på månader gjorde jag slag i saken och tog ut tomma syltburkar ur kylskåpet och slängde gamla ketchupflaskor.
Dock är problemet ett: platsen. Jag har en stor och rymlig lägenhet med mycken mycken golvyta. Förvaringsmöjligheterna är dessvärre inte lika stora. Därför sitter jag och letar byrå på blocket. Det är vad som gör mig modfälld för närvarande. Inte att jag letar byrå, utan att jag kan komma att bli sittande här fram tills kvällningen, och då blir minsann ingen garderob rensad.

Se så. Upp och hoppa.

Allt handlar om döden nuförtiden. Åtminstone i skolan. Det är omhändertagande av döende, omhändertagande av döda, omhändertagande av änkor, omhändertagande av barn och omhändertagande av föräldrar. Håll om, häll i, håll ut säger föreläsaren i ett försök att vara vitsig mitt i allt det svarta. Men det är ju sant. Håll om, häll i, håll ut.
Och jag frågar mig, hur går det till när en människa är professionell gentemot en annan som just fallit, eller snarare faller handlöst ner i det hål av okänt mörker som tycks sakna botten. Hur gör man då? Hur går man hem efter avslutat arbetspass? Sorgen tar inte rast. Förlusten är konstant. Men jag har ingen sorg. Jag har inte förlorat någon. Än.

Döden. Den lämnar mig inte. Trots den inte kommit än.

Som Tomas Tranströmer sa:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta"

Skolgårdens sportavdelning var aldrig min favoritplats då jag var barn. Någon gång spelade jag fotboll, och då troligen för att jag tyckte någon av grabbarna på plan var snygg. Mest höll jag till vid gungorna, eller spelade kula eller bytte bokmärken eller så. Hoppade kråka gjorde jag någon gång ibland, samt lekte på "kullen". Men sällan, mycket sällan sportaktivitet. Eftersom detta är ett beteende som kommit att hålla i sig, tänker jag att det säger något om mig. Det liksom berättar min historia.
Jag har aldrig tipsat på fotboll eller spelat fifa eller varit grym på bordshockey. Inte heller har jag jublat hemma i soffan och spillt öl över omkringvarande för ett mål i allsvenska eller VM eller så.
Därmed inte sagt att jag är utan tävlingsinstinkt. När den andan faller på, då vidgas mina näsborrar så till den grad att apelsiner skulle få plats därinne utan minsta trängsel. När den andan faller över mig fylls jag av sådan hybris att inget är mig främmande. Diktator? I'll do it. Fred på jorden? Inga problem, hjärtat.
Oftast sker detta när jag är ensam. Mitt tidsfördriv är min passion, skulle man kunna säga.

Jag spelar tetris. Jag spelar unblock me. Jag spelar bubbleshooter. Och jag är så in i bänken (fult uttryck) grym, att det pirrar i hela min kropp. Plötsligt befinner jag mig på någon form av arena, inför hundratusentals tittare som alla fascineras över min precision och excellens. Hur gjorde hon, tänker alla, och ett sus går genom publiken när jag träffsäkert prickar den gröna klungan med den gröna bollen. Och vilka uppenbarelser jag får! Jag önskar att jag kunde spela in mina tankar när jag spelar, för det skulle bli en bra bok, det skulle det. Det är som om alla celler i min kropp får nytt liv. Som om produktiviteten får ny kraft och idé efter idé strömmar fram.

Så lägger jag ifrån mig telefonen. Ser ut över rummet. Ingen jublar. Ingen har gillat min status på facebook. Ingen har lagt märke till min existens. Ingen. Och så återvänder jag så smått till livet.

Stundtals är jag något av en språkpolis. Inte för att jag egentligen blir särdeles förfärad, utan snarare för att jag tycker det är tämligen underhållande att tänka på att någon verkligen försökt formulera en bra mening, som ska publiceras i stora medier och så vidare, men som misslyckats fatalt. Jag vill på intet sätt förnedra författaren, nej alls inte. Jag vill snarare glädjas över den oförmåga vi så många gånger besitter. Eller kanske inte oförmåga. Det handlar kanske snarare om en vilja att verka vara mer kompetenta än vad man egentligen är. En vilja att låta formell. Jag vet att jag själv lider av samma oförmåga och vilja. Jag märker det mycket ofta.

Låt mig ge två exempel innan jag presenterar dagens fynd. Båda fynden är fyndade i reklamsektorn, och jag har egentligen bara fyndat det ena själv. Det andra är fyndat av Elin, som således lider av samma sydrom som jag.

1. Bli en börsmäklare, står det på DNs hemsida. Vadå bli en börsmäklare? Bli börsmäklare heter det väl, kort och gott? Bli en polis? Bli en läkare? Bli två? Bli en i mängden? Du fattar. Fail.

2. Runtikring bland Göteborgs spårvagnar och bussar finns reklamaffischer för en högskola. Affischen är inte stor, utan ganska lagom stor. Den är ganska snygg i gult och i vitt, men den har ett stort fel. Få meningar är nedskrivna på affischen, men ordet efterfrågad förekommer hela fyra gånger. Som om de blir mer efterfrågade ju mer de använver ordet efterfrågad. Varför utbilda sig vid den högskola som inte minns det som grundskolelärarna kallade "störande upprepning"? Sannolikt är denna högskola mycket bra, och sannolikt är det någon annan som komponerat ihop reklambilden, men ändå.

Låt mig slutligen berätta om dagens lustiga upptäckt. Eftersom min utbildning utbildar mig med rasande fart ägnar jag ibland en minut eller två åt att titta på jobbannonser, för att liksom känna på utbudet. Idag gjorde jag det. Idag hittade jag en annons för ett jobb i Södertälje kommun. En mycket klyshig annons som inleds med att man berättar att Södertälje i tusen år varit en plats för möten och handel. Avslutas gör den såhär:
"Mångfald är en styrka, därför eftersträvar vi sökande med olika etnicitet, kön och ålder." Ska den sökande ha olika etnicitet, kön och ålder? Givetvis förstår jag att det finns en genusbov i dramat, och en sådandär trendig alla-är-lika-bra-policy. Men det låter onekligen som att de vill ha sökande som är transsexuella, är födda på nyårsnatten och har föräldrar av olika etniskt ursprung eller så. Inte för att det är något fel på dem, men det verkar mig vara en tämligen smal och exkluderande väg att gå. Mycket lustigt.

Kvinnokväll ikväll. Eller ja, Leo är ju hemma i och för sig, men han sover ovetandes i sin lilla säng. Lyckligtvis har han ingen aning om allt tjejsnack som hoppat ut ur våra glappande kvinnokäftar efter hans insomnande. Jag satt bredvid honom när han skulle sova. Sjöng än Sov du lilla videung, än I frid vill jag lägga mig ner, än Gud som haver för den lille, för jag tänkte att sömnen skulle stänga hans ögon snabbare då. Tror inte det fungerade.

Jag tänker på er ibland, mina informationstörstande läsare. Ni är inte många, men ni verkar vara en trogen skara själar som alla har ett gemensamt - mig. Det är en komplimang i sig. Att någon alls intresserar sig för det liv jag försöker leva. Att någon är intresserad av den väg jag försöker vandra, och av de tankar jag ibland formar till ord. En brokig, krokig mänska är jag. Ändå stark.

Trettondedag jul idag. Stor dag. Tre vise män kom från fjärran öst till lille Jesus, för att ge honom en och annan gåva. För att fira hans existens. Som visserligen är evig, men ändå. Själv har jag firat denna dag likt ingen annan trettondedag jul. Mina vänner och jag brukar dela upp dagens aktiviteter i moment. Poängen med att räkna moment, är att man inser att man på sommaren orkar många fler moment än på vintern. Man skulle kunna säga att trettondedag jul är en typisk sommardag. En sådan dag som börjar med kyrkobesök och barnadop med påföljande dopkaffe med dopp (ha ha), för att sedan fortsätta med korvgrillning i lämplig park. Även om isen låg frosten gjorde grässtråna stela som ståltråd, och även om elden var mycket, mycket svårtänd var det en trevlig stund. Fortsättningsvis bar det av utåt Hisingen, där det bjöds på än mer vänskapligt umgänge och tacos. På resande fot har jag befunnit mig, snudd på hela dagen. Typiskt somrigt. Med den isande kylan och de tjocka klädnaderna som undantag. Trevlig dag, ändå.

Så var det det där med twitter. Det vill inte riktigt lämna mig. Även om jag inte känner mig trygg. Det är för mig som att simma ut emot okända vatten. Jag menar, jag vill ju bli stor. Annars verkar det mig meningslöst. Jag måste ha ett användarnamn. Ett slagkraftigt och häftigt och ödmjukt och coolt och snyggt och passande namn. Ångest.

Det om det.

Hej.

Får ofta dille på olika musiksånger. Spelar dem igen och igen. För att så spela dem igen och sedan igen igen. Och så håller det på. Hit och dit. Samma sång under en lång, lång tid, innan jag plötsligt byter stycke. Och så börjar jag om. Lyssnar igen och igen.

Tillåt mig presentera, en gammal favorit. I repris då, som man säger.



Har liksom alltid lite svårt att förstå vad som menas. Utifallattom någon därute tycker att jag i och med mitt hedniska musikval är en hycklare av stora mått. Det är okej i så fall, för jag brukar också stötas i kanten av hycklare. Hycklare, brukar jag ropa efter dem, fast väldigt tyst.

Det sägs att jag ska börja twittra. Har aldrig förstått grejen. Alltid känt mig lite som den som är utanför. Möjligen har jag använt twitter för att snoka någongång, men det var mycket längesedan nu. Således är det inte ett möjligen, utan ett faktiskt. Men det var ändå längesen. Jag har slutat snoka. Känner inget behov. Behöver inte släkt- och relationsforsta på internet mer. För jag är nöjd. Nöjd i allmänhet. Med det mesta. Förutom att universitetsbiblioteket är året hitintills bästa skämt. Men det är en annan historia, som vi alla förstår.

Nu ska jag göra något annat.

Lyssna på låten, du.

Hej.

Timmen är sen, och jag gör som jag brukar. Jag läser och jag minns. Gläds över livet. Alla vändningar. Alla turer. På något sätt, ändå. Tänder ett ljus för jag tänker att jag nog blir sittande här en stund. Njuter så. Njuter av den sovlista på spotify som jag njutit av sedan sommaren 2010. Tänker tillbaka på det året. Att det inte var så längesedan, samtidigt som det var väldigt längesedan. Läser olika årslistor jag gjort. Blir lite sugen på att göra en ny. För det gör mig glad. Glad att tänka på allt fint jag får vara med om. Idag är jag ändå på väg någonstans. Även om jag inte vet exakt vart, börjar målet sakta ta form. För två år sedan hade jag ingen aning. Det ger mig hopp. Trots att isregnet smattrar mot mitt köksfönster.

I januari förra året var Staffan i USA. Hans frånvaro kom att påverka hela min tillvaro. Alltid när han är oåtkomlig behöver jag hans närvaro. Att prata med honom framför allt, kanske. Jag tröstade mig med hans fina tröja. Hade den på mig dagligen. Det var jobbigt att han var borta. Väldigt jobbigt. Men så blev jag också glad när han kom hem, varför januari månad till slut blev en ganska känsloneutral månad, sina stora känslor till trots.



I februari fyllde Staffan 26 och jag bakade en mycket misslyckad kaka till honom på alla hjärtans dag. Jag ämnade täcka den i rosa glasyr, men glasyren rann vid sidan av och stelnade på skärbrädan. Jag gjorde också min första omtenta, och bjöd på kugg-tårta. God sådan.



Mars. Månaden som för alltid kom att förändra framtiden. Jag och Carolina bestämde oss för att flytta isär. Känslosamt och jobbigt på alla sätt, men också bra. Jag pusslade mycket, och vi firade vännernas dag.



I april förra året började jag min praktik. Träden började bli gröna, och jag trivdes med livet. Syjuntorna började ge resultat, och jag färdigställde mitt första handarbete sedan slöjden i grundskolan. Jag levde ungdomsliv på valborg, grillade i slottskogen, tittade på djur och hor-eld. Folk var mycket förskräckta för den.



I maj flyttade Carolina ut och ett stort hål blev, inte bara i mitt hem, utan också i mitt hjärta. Jag levde i misär. Tyckte att just ingenting var vackert från mitt håll. Träden blev gröna, men jag såg det inte från mina fönster, vilket gjorde mig ledsen. Jag fick en cykel som orsakade mig mycket problem, då alla dess delar som behövde bytas utgått ur sortimentet sedan ungefär femtio år. Livet var en oreda. Familjens bröllopsresa till Malmö vägde dock upp det hela.



Juni har goda chanser att bli årets bästa månad. Sommarlovet trädde in, jag fick den äran att gå på två bröllop varav ett var min älskade lillebrors. Vi hade möhippa för Josefin och jag och Staffan var på tältsemester i Skåne. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt var på topp.



I juli fyllde jag 23 och jag är sådär barnsligt förtjust i min egen födelsedag. Jag var i Norrland på Youngsters-turné och en hel del på oas-konferensen i Kungsbacka. Juli - ett säkert kort, liksom. Jag jobbade en del, och badade ibland om kvällarna. Månadens kompis var i vanlig ordning Hanna. Ett par dagar spenderades på torpet med Staffan och farmor och farfar. Årets fest, mellanstadiediscot, gick av stapeln.



I augusti cyklade jag och Hanna så äntligen dessin mellan Ambjörnarp och Sketa. En efterlängtad semester. En seglats till Vrångö förgyllde trots sjösjuka, precis som en spontan husbilssemester till Hönö, under vilken jag också rakade bort delar av mitt huvudhår mitt i natten. I augusti hade jag också den lyckan att få en ny sambo - Elin. Äntligen någon att dela dagarna med.



I september började skolan igen, och jag hade praktik på rättspsyk. Något som alls inte var så kul som jag tänkt. Träden gulnade under denna period. Jag gick upp kvart i sex varje morgon och var mycket, mycket trött. Efter en lång och härlig sommar blev livet åter studier. Leo fyllde ett, och det var stort. Han kanske inte märkte det, men det gjorde vi andra. Lovisa var här och chillade.



I början av oktober åkte Staffan åter utomlands, och jag lämnades i Göteborg med mitt garn. Jag stickade otroligt mycket under oktober månad. Jag var en av få som klarade läkemedelsberäkningstentan vilket gladde mitt hjärta. Jag började också min praktik på vårdcentral, något jag trivdes mycket bra med. Jag köpte nya glasögon för första gången sedan gymnasiet.



I november kom mamma på sömnadsbesök, och jag fick äntligen ordning på min symaskin. Det roligaste uppdagandet på året uppdagades under en genomgång av bilddagboken, och det var mycket roligt. Jag påbörjade praktik inom hemsjukvården, och det var mellanroligt. Jag mötte döende patienter dagligen, och det fick mig att fundera mycket på döden. Jag gjorde en presentkalender till Staffan.



December. Julemånaden. Jag studerade likt en besatt, köpte alla klappar i sista sekund och hade sedan en hektisk men trevlig juletid. Klädde granen hos föräldrarna, öppnade i vanlig ordning morgongåvan innan jag knappt öppnat ögonen och åt i huvudsak köttbullar under juldagarna.



Så går en timme av mitt liv, och tröttheten börjar ta överhand. Klockan närmar sig två, och jag ska snart gå och lägga mig. Kom på något episkt igår kväll, som jag egentligen känt till sedan barndomens husvagnssemestrar, men aldrig tillämpat på eget initiativ - nämligen det att sova på ett täcke och under ett annat. Livet känns så mjukt och skönt att ingenting stör. Förutom alarmet då. Ju.

Med önskan om ett än bättre år.

Hej.

Varje år slutar med att året tar slut. Inga konstigheter med det. Vad som däremot verkar mig vara lite märkligt, är att varje år också slutar med att livet, i viss mån då såklart, tar slut. Då menar jag inga djupa existensiella frågo(för en gångs skull) som menar att ytterligare ett år rycks från livets helhet som ohämmat rusar och ränner mot dödens dal, nej, jag menar rent praktiskt och påtagligt.
Det är som att åtminstone jag, i och med att kalendern tar slut, inte förväntar mig några som helst evenemang efter tolvslaget. Det är som ett blankt papper. Inte en förväntan finns (eller jo, såklart att det gör, men jag menar på daglig basis (för en gångs skull).). Jag har liksom inte tänkt på att jag kommer behöva äta också efter nyår. Därför ekar kyl och skafferi. Jag har heller inte tänkt på att jag ska ha på mig kläder efter nyår, varför inte en enda strumpa lik en annan finns i strumplådan. Jag har heller inte tänkt på att skolan kommer fortsätta, varför jag inte brytt mig om den under de senaste dagarna. Allting vilar som i ett skimmer av ingenting, samtidigt som egentligen ingenting händer i och med att klockan slog tolv den trettioförsta december. Skillnaden i datumens siffror är hårfin. Inte större än vid månadsskiften, eller när man går från 19-20, så att säga. Inte en siffra stämmer, men inte skjuter vi raketer för det. Det enda jag egentligen brukar reflektera över, tyst oftast, men ibland högt, är vilken ålder jag kommer uppnå under nästkommande år, alltså året efter det nya. Det gör mig lite fnissig sådär, över hur gammalt det låter. 25 år fyller jag nästa år. Jag som just fyllde 23. Uttrycker jag min tanke i ord tittar någon på mig med bekymrad blick, tror att jag har en kris och säger att lilla vän, först ska du fylla 24. Men jag har ingen kris. 25 år är för ofattbart gammalt och stort för att jag ska kunna få en kris av att tänka på det. Det är för stort för att ta in. Krisen kommer väl först då, antar jag. När jag plötsligt får gå på Harrys om jag vill. Om det nu är något man automatiskt vill när man fyllt 25.
Nåväl.
Varje år tvingas jag således samla samman trådarna igen, och börja väva livets väv ungefär likadant som förut. Det börjar oftast med att jag inser hur ohållbart livet är utan kalender, varför jag köper en. Sedan sätter jag mig ner och skriver en inköpslista att ta med till lämplig matvarubutik. I samband med det brukar jag tänka att i år, i år ska jag sannerligen äta ordentligt. Veckohandla och så. Men så tänker jag på att jag senast idag åt spagetti med intorkad ketchup till lunch, och så faller modet något.
Sådär håller det på. År ut och år in.

Dags att inviga nyaste kalendern då ja.



2012. Ett ganska snyggt sifferår ändå, den lilla skillnaden till trots.