Jessyca

Det är inte ofta det händer, och när det väl händer händer det sällan med råge. Sammalunda gällde denna gång sjukdom ämnade inta den kropp i vilken jag funnit min boning. Någorlunda stort obehag, men ej så stort att horisontalläge nödgats för längre stunder. Ingen feber. Inga mätbara tecken. Mina tankar har gång efter gång gått till Katie Erikssons hälsokors. Låt mig visa eder en bild på detsamma:


Man kan säga att jag befunnit mig i korsets högra nedre kvadrant (rektangeln till trots).
Att vila är för veklingar är vida känt, varför jag spenderat absoluta flertalet timmar utanför bädd och filt, till stor del för att reda till den stora festen som gick av stapelen på lördagskvällen. Även om en hel del hjälp flödade in från goda vänners håll, för att hålla snoret mitt borta från tårta och fat.

Denna nya vecka inleddes i hälsans tecken, det vill jag ändå mena. Ingen smärta finnes i min hals, om än i huvudet mitt. Ingen värktablett har funnit sin väg genom mitt svalg (framförallt för att jag inte är sugen), och smaksinnet börjar så smått uppstå från sin vinterdvala. Fåglarnas kvitter vittnar om vårens snara inträde även om ny snö har fallit under natten. Himmelen är blå som underbaraclaras köksgardiner och livet, ja livet är härligt.