Musikaliteten.
Som barn var jag musikalisk, det vill jag säga. Skrev pianostycken, till exempel, och sjöng rent. För att vara ett barn. I fyran började jag spela flöjt på tvären, och snart marcherade jag kring i takt till tonerna av Swing low sweet chariot och sånt. I högstadiet var jag en av de som lånade gitarr från musiksalen på rasterna för att sedan spela Sweet home Alabama tillräckligt högt för att visa mina skills, men tillräckligt tyst för att fortfarande vara ödmjuk. Jag utsågs till skolans lucia i nionde klass, kanske inte för att jag sjöng bäst, utan för att jag var den kandidat som skötte skolan bäst tror jag. Och för att Maggan gillade mig. Jag köpte en elgitarr som var röd, och jag fick en akustisk gitarr på konfirmationen som också den var röd. Jag var också engagerad i andra musikanter, såsom band och artister. I mellanstadiet spelade jag in de coolaste och häftigaste låtarna från radio match på kasettband. Intet gjorde det mig att början och slutet på låtarna gick förlorade, nej se, jag uppskattade det faktum att jag kunde spela över sångerna med andra när jag tröttnat. Jag såg det som en ekonomisk vinst samt ett enkelt sätt att alltid ha det senaste tillgängligt. Senare lyssnade jag bara på viss musik, till exempel Blink 182 och Foo Fighters. Ni ser, jag var en mycket medveten musikmänniska. Kanske är smaken inget att skryta om, men medvetenheten, den är också viktig.
Men någonstans på vägen tog det slut. Jag stagnerade. Jag tänkte precis göra en ny spellista på spotify med mina bästa chillhits, men så slog det mig att precis ingenting är förändrat sedan sist jag gjorde en lista med mina bästa chillhits. Och detsamma gäller alla andra kategorier. Städhitsen remains the same liksom. Känner mig så tråkig då. Och de fåtal tillfällen jag sätter mig vid pianot att spela ett stycke eller två är det samma visa (hahaha) varje gång. Intet nytt finns på min repertoar. Möjligen kan jag ur mitt minne leta fram något jag spelat för mycket mycket längesedan, men inget nytt.
Som om jag nått kulmen av mitt liv. Nu går det bara utför.
Det om det tror jag.
Men någonstans på vägen tog det slut. Jag stagnerade. Jag tänkte precis göra en ny spellista på spotify med mina bästa chillhits, men så slog det mig att precis ingenting är förändrat sedan sist jag gjorde en lista med mina bästa chillhits. Och detsamma gäller alla andra kategorier. Städhitsen remains the same liksom. Känner mig så tråkig då. Och de fåtal tillfällen jag sätter mig vid pianot att spela ett stycke eller två är det samma visa (hahaha) varje gång. Intet nytt finns på min repertoar. Möjligen kan jag ur mitt minne leta fram något jag spelat för mycket mycket längesedan, men inget nytt.
Som om jag nått kulmen av mitt liv. Nu går det bara utför.
Det om det tror jag.
Kommentarer
Trackback
