Jessyca

Hon hette Lotta. Hon som alltid var vår vikarie i mellanstadiet när Katrina var sjuk. Hon hade långt, tjock, svart och glänsande hår och var alltid brunbränd i ansiktet. Hennes vita tänder lyste i skenet av klassrummets kalla lampor. Hon var alltid strålande glad, och trots att hon skrev No/So på dagsschemat istället för vad vi exakt skulle göra, så var det alltid roligt när Lotta var där. Jag kom att tänka på henne idag. Jag undrar hur gammal hon var egentligen. I min värld, då, var det mycket märkligt att hon inte hade barn till exempel. Hon verkade ha åldern inne. I min värld var det också mycket märkligt att hon var ogift. I min värld var hon åtminstone över 30. Då. Fast å andra sidan, trodde jag att jag själv skulle vara gift villaägare med minst två barn vid 23, och här sitter jag, som bekant. Ogift i en tvåa. Och är tämligen nöjd med det hela. Även om familjelivet givetvis lockar än idag.
Lotta. Så lite jag vet om henne. Så lite jag visste då, utan att jag ens tänkte på det. Hon hette kanske inte ens Lotta. Kanske Charlotta. Eller Charlotte. Eller Ann-Charlotte. Eller Eva-Lotta. Eller så hette hon Lotta. Kanske var hon ungefär lika gammal då som jag är nu. Kanske pluggade hon också, och vikarierade som lärare när det behövdes. Kanske levde hon också livet i en tvåa med goda vänner. Eller så var hon 35 och gift småbarnsmamma. Vad vet jag.

Och för att sluta cirkeln reser jag imorgon för att vikariera på, just det, en skola för små små barn.