Jessyca

Idag börjar livet. Åtminstone resterande dagar. Idag flödar det över av känslor inom mig. Köpte en kopp kaffe som jag drack under tiden jag satt och sökte i PubMed varpå jag blev plötsligt kär i livet självt. Upprymd satt jag där och stirrade in i dataskärmen. Full av livsglädje, men utan möjlighet att leva ut den mer än genom ett glädjefyllt sms. Så gick ruset ur mig. Och nu sitter jag här och smilar i takt till nyupptäckt (!!!!) musik. Nyupptäckt, eller möjligen återupptäckt. Tiger Lou's You can't say no to me var flitigt spelad hos mig då jag var tonåring. Men sedan dess har han förblivit tyst, tills igår eller när det var. Lagom sådär i köket. Skoj med något annat ibland. Som man säger.
Kokar makaroner och värmer fiskbullar. Ska plugga sen. Solen skiner visserligen inte, men dagen fyller mig ändå. På något sätt.

Beror dessa endorfiner på att jag tränade imorse, eller att jag inbillade mig att jag såg knoppar på en buske innan? Beror det på den ljusa morgonen jag erfor, eller på att jag är nästan ledig i nästan två veckor nu? Så många frågor. Väljer att låta dem bero. För stunden.


Och lite som ett hån hänger den där, bonaden jag fått av mormor, som visserligen är fin och härlig, om än lögnaktig för närvarande. Mitt hem är vårsol i vintertid, mitt hem är vila i arbetstid. Så står det. Solens strålar når ej in här ens under midsommartid, och vilan förstörs av den kyla som etsar sig in genom väggar, tak och golv. Men i tanken. I tanken.