Jessyca

Vi är ena sega rackare, som härdar ut vintermörkret år efter år. Vi är ena tålmodiga små kämpar som morgon efter morgon går upp ur våra sängar för att mötas av den ständigt stränga kylan. Dag efter dag vandrar vi, tyngda av jackor och kappor och halsdukar och mössor. Afton efter afton tänder vi våra värmeljus, stirrar sorgset in i lågan. Som om den påminde oss om något vi glömt. Och det gör den ju också. Värmeljuset. Som en liten, fruktansvärt liten men ändå, bild av solen.

Vart jag än är, synes mig människor vara sjuka. Sällan har jag skådat så mycken sjukdom på en och samma gång. Det är hosta på hosta, snor på snor, feber på feber. Det vinterspruckna nagelband och eksem på händer.

Vi härdar ut. För vi vet att snart, om vi bara håller ut lite till, så kommer värmen tillbaka. Om bara ett litet tag, ja kanske redan nu, pryds marken av de vackraste blommor en nordbo kan tänka - snödropparna. Som ett löfte på att våren är på ingång. Och snart, snart exploderar det därute. Tussilago och krokus. Och sedan vitsippor och påskliljor. Knopparna brister och träden blir gröna framåt maj.

Då är vinterdvalan glömd. Då är all den sorg och smärta kylan ger som bortblåst. Då övergår brokigheten i högmod. Då vandrar vi kring på gatorna i tshirt, fastän det egentligen är för kallt.

Men nu. Nu är jag beredd att boka en enkelbiljett till närmsta plats med en yttertemperatur på minst 13 grader och bara sitta vid en vägg i lä och låta solens varma strålar tina upp mitt hjärta.