Jessyca

Försöker du staka ut din framtid ibland? Jag gör det. Inte alltid. Inte varje dag. Men någon gång då och då, vill jag räkna ut hur det kommer bli. Hur livet kommer se ut om ett år, fem år, tio år och femtio år. Nästan varje gång är bilden ny. Inte alldeles olik den gamla, men heller inte identisk. Långt ifrån. Det gör mig inget. Stör mig inte så mycket. För det är inte resultatet som är det viktiga. Inte just nu, iallafall. Fastän att framtiden är något bland det viktigaste som finns. Inte viktigare än nu, men likväl viktig. Därför stör det mig inte om det inte blir så som jag drömmer idag - det viktigaste är att det är som jag önskar nu. Att jag är på väg ditåt jag vill idag. För det är okej att ändra riktning med tiden. Såtillvida det inte handlar om något alldeles uppenbart felaktigt, såsom att driva ett land i fördärvet eller mörda någon eller så.

Funderar över sommarklädslar idag, med anledning av systers och väns blogginlägg om sommarmodet 2012. Mycket skinn och nitar synes på deras med klädnader täckta kollage. Själv kan jag inte riktigt identifiera mig med nitar och läder, även om en skinnjacka hänger i min hall och ett nitbälte höll mina byxor på plats i ungdomens år. Nej se, jag tror mig ha funnit mig själv så pass väl att jag vet att det är i klänning jag trivs som bäst. Problemet, som givetvis inte behöver vara ett problem för den kvinna som är stark i sig själv, vilket jag ju är, som vi alla vet, är att jag riskerar att bli fasansfullt omodern och ba såå 2009.

Ska jag tillämpa den individualitet jag i mångt och mycket motsätter mig, eller ska jag följa den ström jag förvisso inte heller dyrkar, och klä mig såsom alla andra?

Nu ska jag tvätta. Mest underkläder blir det. 

Vi är ena sega rackare, som härdar ut vintermörkret år efter år. Vi är ena tålmodiga små kämpar som morgon efter morgon går upp ur våra sängar för att mötas av den ständigt stränga kylan. Dag efter dag vandrar vi, tyngda av jackor och kappor och halsdukar och mössor. Afton efter afton tänder vi våra värmeljus, stirrar sorgset in i lågan. Som om den påminde oss om något vi glömt. Och det gör den ju också. Värmeljuset. Som en liten, fruktansvärt liten men ändå, bild av solen.

Vart jag än är, synes mig människor vara sjuka. Sällan har jag skådat så mycken sjukdom på en och samma gång. Det är hosta på hosta, snor på snor, feber på feber. Det vinterspruckna nagelband och eksem på händer.

Vi härdar ut. För vi vet att snart, om vi bara håller ut lite till, så kommer värmen tillbaka. Om bara ett litet tag, ja kanske redan nu, pryds marken av de vackraste blommor en nordbo kan tänka - snödropparna. Som ett löfte på att våren är på ingång. Och snart, snart exploderar det därute. Tussilago och krokus. Och sedan vitsippor och påskliljor. Knopparna brister och träden blir gröna framåt maj.

Då är vinterdvalan glömd. Då är all den sorg och smärta kylan ger som bortblåst. Då övergår brokigheten i högmod. Då vandrar vi kring på gatorna i tshirt, fastän det egentligen är för kallt.

Men nu. Nu är jag beredd att boka en enkelbiljett till närmsta plats med en yttertemperatur på minst 13 grader och bara sitta vid en vägg i lä och låta solens varma strålar tina upp mitt hjärta.

Att ha rätt till sin egen kropp tycker jag rimmar illa med att inte få uppmuntras att vara den man är, i mitt fall kvinna. Jag tror det är en mycket bättre väg att gå, att låta män vara män och kvinnor vara kvinnor. Därmed inte sagt att män ska regera världen i ett par tusen år till medan vi kvinnor bakar bröd där hemma. Fast, för min del är jag nog hellre hemma och bakar bröd, än berövas min kvinnliga identitet. Den betyder ganska mycket för mig, nämligen. Kan det inte vara jämställt ändå? Är det så svårt för män och kvinnor att verka sida vid sida, att ett nytt pronomen måste uppfinnas? Löser det verkligen alla problem, om alla plötsligt blir hen? Är det inte att täcka över problemet?

Självklart ska barn uppfostras till starka och självständiga individer. Jag är dock tveksam till om det automatiskt går hand i hand med att alla har "samma" könstillhörighet. På vad sätt stärker det självkänslan? Finns det inget annat som vi vuxna kan göra för att stärka de som växer upp idag? Könsbojkottarna har fina motiv, det har de, men de är beredda att betala med en del av sina barns identitet och det skrämmer mig. Jag är glad för att vara kvinna. Det borde alla kvinnor få vara. Jag är också glad att mina föräldrar låtit  mig välja fritt i livet. Att de har uppmuntrat, men inte styrt mig. Att de lät mig välja gymnasieprogram utan invändan. Att de lät mig flytta hemifrån när jag bara var 19. Att de inte pushade mig att utbilda mig. De trodde på mig. De trodde att mina vingar skulle bära, trots att de känner alla mina svagheter. Och det är ta mig katten nog det finaste någon gett mig. Mycket finare än att beröva mig min könstillhörighet.

Hen. Ett ord för mesar som inte tror att människan är benägen att förändra. Gå om mellanstadiet, säger jag till er.

Det är inte ofta det händer, och när det väl händer händer det sällan med råge. Sammalunda gällde denna gång sjukdom ämnade inta den kropp i vilken jag funnit min boning. Någorlunda stort obehag, men ej så stort att horisontalläge nödgats för längre stunder. Ingen feber. Inga mätbara tecken. Mina tankar har gång efter gång gått till Katie Erikssons hälsokors. Låt mig visa eder en bild på detsamma:


Man kan säga att jag befunnit mig i korsets högra nedre kvadrant (rektangeln till trots).
Att vila är för veklingar är vida känt, varför jag spenderat absoluta flertalet timmar utanför bädd och filt, till stor del för att reda till den stora festen som gick av stapelen på lördagskvällen. Även om en hel del hjälp flödade in från goda vänners håll, för att hålla snoret mitt borta från tårta och fat.

Denna nya vecka inleddes i hälsans tecken, det vill jag ändå mena. Ingen smärta finnes i min hals, om än i huvudet mitt. Ingen värktablett har funnit sin väg genom mitt svalg (framförallt för att jag inte är sugen), och smaksinnet börjar så smått uppstå från sin vinterdvala. Fåglarnas kvitter vittnar om vårens snara inträde även om ny snö har fallit under natten. Himmelen är blå som underbaraclaras köksgardiner och livet, ja livet är härligt.

Hellre riktigt få nära vänner än nära vän med alla på facebook. Det om det.

Så har det blivit Staffans tur att vända blad i levnadsårskalendern, och temat för dagen är givetvis Staffan väljer. Vad annars? Hittintills idag har han valt att åka och jobba. Morgonsången valde jag, liksom presenterna. Men så snart han slutat är dagen hans. Innan dess tänkte jag skriva färigt den hemtentamen som hängt mig i hälen i ett par veckor nu. Det vore förträffligt att få den klar idag ty se, då kan jag sedan vara ledig ända tills på måndag. Och det vore ju förträffligt i sig.
En hosta har intagit mig idag. Igår hade jag känningar i halsen min, en sådandär rivig känsla bak i svalget, men som man ändå inte klagar över ty se, det är inte så hemskt farligt. Hostan däremot, den är slemfylld, men framförallt smärtsam. En smärta som gör mig medveten om var alveol ner i lungsäckarna mina. Som ett svidande dominospel ut i bronkerna. Som får mig att spänna var muskel i ansiktet mitt.
Nä. Studera. Och sen ska han få välja, min lilla vän.

Hon hette Lotta. Hon som alltid var vår vikarie i mellanstadiet när Katrina var sjuk. Hon hade långt, tjock, svart och glänsande hår och var alltid brunbränd i ansiktet. Hennes vita tänder lyste i skenet av klassrummets kalla lampor. Hon var alltid strålande glad, och trots att hon skrev No/So på dagsschemat istället för vad vi exakt skulle göra, så var det alltid roligt när Lotta var där. Jag kom att tänka på henne idag. Jag undrar hur gammal hon var egentligen. I min värld, då, var det mycket märkligt att hon inte hade barn till exempel. Hon verkade ha åldern inne. I min värld var det också mycket märkligt att hon var ogift. I min värld var hon åtminstone över 30. Då. Fast å andra sidan, trodde jag att jag själv skulle vara gift villaägare med minst två barn vid 23, och här sitter jag, som bekant. Ogift i en tvåa. Och är tämligen nöjd med det hela. Även om familjelivet givetvis lockar än idag.
Lotta. Så lite jag vet om henne. Så lite jag visste då, utan att jag ens tänkte på det. Hon hette kanske inte ens Lotta. Kanske Charlotta. Eller Charlotte. Eller Ann-Charlotte. Eller Eva-Lotta. Eller så hette hon Lotta. Kanske var hon ungefär lika gammal då som jag är nu. Kanske pluggade hon också, och vikarierade som lärare när det behövdes. Kanske levde hon också livet i en tvåa med goda vänner. Eller så var hon 35 och gift småbarnsmamma. Vad vet jag.

Och för att sluta cirkeln reser jag imorgon för att vikariera på, just det, en skola för små små barn.

När jag är glad, eller vill bli glad, brukar jag lyssna på denna numera. Bra.

Idag börjar livet. Åtminstone resterande dagar. Idag flödar det över av känslor inom mig. Köpte en kopp kaffe som jag drack under tiden jag satt och sökte i PubMed varpå jag blev plötsligt kär i livet självt. Upprymd satt jag där och stirrade in i dataskärmen. Full av livsglädje, men utan möjlighet att leva ut den mer än genom ett glädjefyllt sms. Så gick ruset ur mig. Och nu sitter jag här och smilar i takt till nyupptäckt (!!!!) musik. Nyupptäckt, eller möjligen återupptäckt. Tiger Lou's You can't say no to me var flitigt spelad hos mig då jag var tonåring. Men sedan dess har han förblivit tyst, tills igår eller när det var. Lagom sådär i köket. Skoj med något annat ibland. Som man säger.
Kokar makaroner och värmer fiskbullar. Ska plugga sen. Solen skiner visserligen inte, men dagen fyller mig ändå. På något sätt.

Beror dessa endorfiner på att jag tränade imorse, eller att jag inbillade mig att jag såg knoppar på en buske innan? Beror det på den ljusa morgonen jag erfor, eller på att jag är nästan ledig i nästan två veckor nu? Så många frågor. Väljer att låta dem bero. För stunden.


Och lite som ett hån hänger den där, bonaden jag fått av mormor, som visserligen är fin och härlig, om än lögnaktig för närvarande. Mitt hem är vårsol i vintertid, mitt hem är vila i arbetstid. Så står det. Solens strålar når ej in här ens under midsommartid, och vilan förstörs av den kyla som etsar sig in genom väggar, tak och golv. Men i tanken. I tanken.

Jag måste äta. Snarast. Jag måste, och jag ska det. Har måstat och skullat det sedan jag kom hem för en halvtimma sedan. Och sedan måste jag gå till sängs, för imorgon bitti ska jag gå upp tidigt och träna. Måste det. Men här sitter jag, och läser bloggar jag aldrig annars läser i någon sorts undanflykt. Vad är det jag flyr från? Nattssömnen? Troligtvis inte. Möjligen försöker min inre människa säga mig att om jag somnar riktigt riktigt sent ikväll, är det helt okej att avboka träningen imorgon bitti. Kommer jag någonsin passera den gräns då träningen blir alltigenom positiv?

Som barn var jag musikalisk, det vill jag säga. Skrev pianostycken, till exempel, och sjöng rent. För att vara ett barn. I fyran började jag spela flöjt på tvären, och snart marcherade jag kring i takt till tonerna av Swing low sweet chariot och sånt. I högstadiet var jag en av de som lånade gitarr från musiksalen på rasterna för att sedan spela Sweet home Alabama tillräckligt högt för att visa mina skills, men tillräckligt tyst för att fortfarande vara ödmjuk. Jag utsågs till skolans lucia i nionde klass, kanske inte för att jag sjöng bäst, utan för att jag var den kandidat som skötte skolan bäst tror jag. Och för att Maggan gillade mig. Jag köpte en elgitarr som var röd, och jag fick en akustisk gitarr på konfirmationen som också den var röd. Jag var också engagerad i andra musikanter, såsom band och artister. I mellanstadiet spelade jag in de coolaste och häftigaste låtarna från radio match på kasettband. Intet gjorde det mig att början och slutet på låtarna gick förlorade, nej se, jag uppskattade det faktum att jag kunde spela över sångerna med andra när jag tröttnat. Jag såg det som en ekonomisk vinst samt ett enkelt sätt att alltid ha det senaste tillgängligt. Senare lyssnade jag bara på viss musik, till exempel Blink 182 och Foo Fighters. Ni ser, jag var en mycket medveten musikmänniska. Kanske är smaken inget att skryta om, men medvetenheten, den är också viktig.

Men någonstans på vägen tog det slut. Jag stagnerade. Jag tänkte precis göra en ny spellista på spotify med mina bästa chillhits, men så slog det mig att precis ingenting är förändrat sedan sist jag gjorde en lista med mina bästa chillhits. Och detsamma gäller alla andra kategorier. Städhitsen remains the same liksom. Känner mig så tråkig då. Och de fåtal tillfällen jag sätter mig vid pianot att spela ett stycke eller två är det samma visa (hahaha) varje gång. Intet nytt finns på min repertoar. Möjligen kan jag ur mitt minne leta fram något jag spelat för mycket mycket längesedan, men inget nytt.

Som om jag nått kulmen av mitt liv. Nu går det bara utför.

Det om det tror jag.

Jag längtar så efter allt det vackra. Det gör jag.