Jessyca

Jaha. Här tar jag mod till mig och ringer läkaren avseende den knöl jag funnit på min hals, och som orsakat mig mycket lidande de senaste månaderna, nattetid i synnerhet. Sug på en citronskiva, svarar rösten i telefonen. Det låter som om din salivkörtel har korkat igen. Har det inte försvunnit imorgon får du ringa tillbaka. Jaha. Så det obehag jag haft i månader, avhjälps med citron på en kväll? Ett av de största problemen inom sjukvården, har jag lärt mig, är att patienters upplevelse inte tas på allvar. Men vadkatten, lite citron kan väl inte skada. Husmorstipsen har säkert räddat många liv genom åren..

Idag ska jag till Liseberg. Jag vill skriva LiseMFberg, men låter bli. Jag är ändå 23. Och det med råge. Festhelgen. Med lillasysterbesök och Leofir och utbytt garderob. Sköj, som min telefon brukar föreslå framför skoj. Det tycker jag är ganska skoj, eller sköj då. Blir lite fnittrig av et.
Jaha. Ser fram emot denna dag. Mycket. Har gjort länge nu. Tänkt att den artonde, då smällert tamigkatten. Atmosfear, here I come liksom. Halvåret efter alla andra götteburgare. Men det är okej. Jag är ändå 23. Har inga såna komplex och tankar längre. Att jag måste vara som alla andra. He he he. He.
Det om det tror jag.

Ses!

En bild kan säga mer än tusen ord.
Det beror på vad man vill ha sagt.
Ibland kan ett ord säga mer än aldrig så många bilder.

Det är nog ganska precis ett år sedan nu. Kanske nästan på minuten.
Jag stod i mitt kök och skalade potatis. Jag och Carolina lagade middag med en vän. Minns inte vad vi lagade - bara att det var något med potatis. Plötsligt, så ringde min telefon. Carolina hämtade den, eftersom jag skalade potatis, och hon konstaterade att det var Staffan som ringde. Märkligt, tänkte jag, och också hon, - vad vill han mig, en onsdagskväll som denna? Hans fråga var kort. Han ville låna ett paraply. Det regnade visst. Ganska mycket, dessutom. Han knackade på efter bara någon minut. Blöt och eländig. Men ändå glad. Jag visste inte då, att han nästan alltid är glad. Så försvann han. Poff. Med mitt svarta paraply.
Vi åt den där potatisen. Hade det säkert mycket trevligt. Jag minns inte så mycket av det där. Sen så fick jag ett sms. Det var Staffan som ville lämna tillbaks paraplyet. Och det kunde han väl få, tänkte jag, även om timmen var sen. Jag kunde till och med tänka mig att bjuda på en kopp te, och kanske en rostad macka. Ej att han avböjde. Nej, på min kökssoffa satte han sig för att hugga in på maten. Och där blev han sittande. Samtalade gjorde vi, om mest allt och inget. Jag undrade för mig själv varför han inte gick hem, men tyckte samtidigt att stunden var så trevlig att jag inte ville avsluta. Efter flera timmar försvann han ut genom min dörr, och förvirrad stod jag där innanför och funderade över om det som just hade hänt, verkligen hade hänt. Inte det att stunden i sig var något alldeles extra. En kopp te och några rostade mackor i ett ostädat kök. Eller, så var det just det den var. Något hade tänts inom mig. Någonting som sade, att honom vill jag bjuda hem på te igen. Och det där som tändes, det brinner kvar ännu.

Tänk så lämpligt då, att han kände precis samma som mig, och att vi sedan den natten har druckit litervis med te i varandras sällskap. Jag som inte ens tycker om te.

Mina öron fylldes av det ljud som var resultatet av mina byxors död. Sekunden innan hade jag kastat mig framåt, i ett slags utfall. Positivt är väl förvisso då, att jag uppenbarligen är vigare i bena än vad ett par två år gamla favoritjeans är.
Jag var på bottenplan. I ett av de träningsrum som finns i Lillhagsparken. Där inne övade jag mig i nedbrottning av eventuell våldsam patient. Sådant som är bra att kunna. Även som student. Och nu kan jag. Nu kan jag hålla fast den biffigaste av biffar, med bara två medhjälpare.
Men byxorna. De dog. Revan är säkert en decimeter, och på intet ställe rak i sitt snitt. Det är typiskt. Och jag frågar mig; var det värt det? Ptja. Det vetikatten. Synd på jeansena iallafall. De var mina bästa. Mina enda riktigt bra. Kanske är detta straffet för att jag häromdagen övervägde att införskaffa ännu ett par. Nu måste jag ju det. Jaha.

Annars sitter jag här, med ljusena tända på bordet och lyssnar på Sigur Ros. Oj så mysigt.

För många åtaganden på en och samma gång mynnar ofta ut i att mest ingenting blir gjort. Just nu, så håller jag på att samla blanketter inför kommande praktik, boka in olika möten, samt sortera i den papperkasse innehållande "sånt jag inte får slänga" men som jag ändå inte behövt på mycket mycket länge och som har stått i min gardeob under en tid. Men som sagt - föga blir gjort. Dessutom drabbades jag just av en sådandär tröttsam huvudvärk, ungefär som platsmamman i glasblåsarns barn får när barna skriker och så brukar få. Kanske ska jag därför gå ut i köket och koka en köpp. Det brukar ju hjälpa. Dessvärre skulle det pålägga ytterligare ett göromål till min redan uttröttande to-do-list. Ja ja. Det om det kanske.
Sen, när värken gått över, ska jag ta mig katten städa vardagsrummet. Ja, det ska jag. Och sedan, inom en tämligen snar framtid, ska jag dammsuga. Ska bara ordna en dammsugare först.

Bloggläsande. Facebookande. Bläddrande i kalendern. Färgkodning av schema. Sånt gör jag. Istället för att sätta tänderna i den uppgift jag snart borde sluka, med hull och med hår, eller hur jag ska uttrycka mig. Saken är bara den, att mina tänder allaredan varit och nafsat vid uppgiftens kant. Tyvärr fann jag smaken både bitter och sur och otrevlig på alla möjliga olika sätt.
Uppgiften är av samma karaktär som en av de jag gjorde förra terminen, och även om jag minns den olustiga smaken ännu, är det faktiskt inte minnet av den som får mig att känna det jag nu känner. Nej se, jag var full av hopp när jag tidigare idag satte mig för att arbeta. Skriva och fundera och reflektera och bli upplyst. Inspirerad och glad och allt man bör vara ja se, det var jag.
Men det rann av mig. Som Harry Potters osynlighetsmantel föll allt i golvet, omöjligt att plocka upp på grund av dess osynlighet. Och som vi alla känner till rinner saker, vad det än må vara, sällan upp samma väg som det just runnit ned.

Men jag väntar. Tåligt.

Som om jag skulle finna uppgiften enklare imorgon.