Jessyca

Jag har svårt att identifiera ljudet. Det kan vara så att någon går omkring och släpar med en såndär järnkula fäst i en kätting kring foten. Det kan vara så att någon flyttar möbler fram och tillbaka över golvet. Det kan vara så att någon ligger fastbunden på golvet och för sitt liv försöker påkalla uppmärksamhet för att få komma loss. Det kan vara så att en gravt överviktig barnunge just lärt sig gå, och iklädd skridskor springer fram och åter över golvet. Det kan vara så att någon konstant går omkring i stepskor. Det kan vara så att det dagarna i ända hålls kapplöpning med stoldragning över golvet. Det kan vara så att all aktivitet måste göras i alltemedan något slås emot golvet.

Jag vet inte. Men något, något låter något alldeles fasansfullt på våningen ovanför, och har gjort i flera veckor nu. Det är endast tyst i sekunder åt gången. Och jag undrar - vad gör dom?

Jag tänkte piffa upp pluggstunden med en gnutta musik. Stunden blev visserligen piffigare i takt med Maggios svängiga toner, men ej att det främjade studietakten, onej. Sedan första strof flödat ut ur högtalarn har jag ägnat mig åt att emedan jag gungar huvudet fram och åter mellan höger och vänster axel sjunga de textbitar jag kan.

Trycker på paus och fixerar huvudet så att blicken stadigt pekar ner i läroboken då ja.

Såhär i oktobertider händer det ibland att man blickar bakåt, mot de lite soligare och varmare månaderna. Då kan det hända att man särskilt kommer att tänka på en junimorgon i Skåne, då himmelskt morgonkaffe avnjöts på vacker borggård i än vackrare sällskap i skuggan av ett enormt träd alltemedan fåglarna kvittrande sprättade omkring på mark och möbel. Kanhända förnimmer man också rutiga dukar, pelargoner och utsökta kaffekoppar, när minnet flimmrar på näthinnan. Kanske känns det då, som om sommaren tog slut alldeles för fort. Kanske känns det då, som om det är en evighet tills nästa sommar träder in. Kanske känns det då, som om sommaren är den bästa av årstider.

Alla vi som på ungdomsvis knarkade musikalen Rent för en sisådär fem-sex år sedan, minns sången som handlade om att man undrar hur man mäter ett år, och sedan finner svaret - att man mäter det i kärlek. Tänkvärt säkert, på många sätt. Jag har inte reflekterat nämnvärt över sången, även om jag lyssnar på den just i detta nu. Vad jag däremot funderat över det senaste dygnet, är hur man mäter kärlek. För om kärlek är en enhet i vilken man kan mäta ett år - torde också kärleken vara mätbar. Givetvis förstår jag att sången och texten och musikalen är konst, och att konst inte behöver vara realistisk, men ändå. Det låter så fint att man vid fösta anblick inte ens reflekterar över att det är omöjligt, det man just accepterat och omfamnat med hela sin varelse. Vi mäter livet i kärlek, ja, vilken strålande god idé. Eller?
Den första fråga jag ställer mig, är vad kärlek verkligen är. 23 år gammal har jag ännu inte funnit svaret. Eller jo, Gud såklart, men Gud är i sin närvaro ganska abstrakt, fast ändå inte. Förresten finns inte heller enheten Gud (det är en treenighet som man mig veteligen inte kan mäta i). Nu svävar detta resonemang, som egentligen saknar kärna, iväg en smula, och jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma. Troligtvis är denna fundering ytterligare de så frekventa undanflykterna. Dock brukar de frekventa undanflykterna aldrig vara enbart av ondo, utan något gott brukar de ändå tillföra mitt redan rikliga liv. Men. Om man nu skulle komma överens om vad kärlek rimligen är (vilket jag tvivlar starkt på att mänskligheten kommer lyckas med) tror jag ändå att problem kommer påstötas i samband med att man försöker utröna hur man nu gör, när man utlever kärlek. Vad det nu är. Men som man hypotetiskt kommer fram till. Ponera att man otroligt nog också kommer fram till hur man gör, tror jag ändå att steget är långt innan man börjar mäta år i det hela.

Hur som haver. Det var inte min mening att bryta sönder konsten såhär. Men ibland kan jag inte hindra att små skator bygger bon i mitt hår. Särskilt inte när jag ligger till sängs.

Om jag avslutningsvis skulle försöka mig på att mäta mitt senaste levnadsår i något, skulle jag nog ändå föredra något så tråkigt som dagar. Det är både konkret och praktiskt, lätt att överskåda, lätt att dela upp i månader och årstider. Smidigt, helt enkelt. Givetvis har det senaste året innehållit både ditten och datten, både i kärleksväg och i andra vägar, men det bär mig ändå emot att identifiera ett år så.

Fast å andra sidan, kanske hade manusförfattarna aldrig för avsikt att ändra vad vi mäter våra år i. Inslag av kärlek, så som jag känner den, är ju trevligt oavsett vad.

Klockan ringer kvart i sju, jag går upp, klär på mig, äter frukost och så. Jag önskar inget annat än att få lägga mig igen. Krypa in under det varma täcket. Sova till elva. Minst. Men jag går till bussen. Går av bussen.
Sedan kommer småstjärnornaeffekten. Jag går in genom dörren som Jessica, 23 och student, för att snart komma ut som Jessica, vuxen sjuksköterska. Så är jag där. Hämtar patienter, sticker i armar, dokumenterar, tar blodtryck och EKG, dokumenterar igen, suktar efter kaffe, har rast, gör om alla procedurer igen, för att sedan gå in i det magiska omklädningsrummet igen och komma ut som Jessica, 23 och trött, hungrig, irriterad och godissugen. Så åker jag hem.
För att upptäcka att även här, till och med hemma, finns en slags småstjärneeffekt. Jag öppnar går in genom ytterdörren som Jessica, 23 och lat med godissug, men när jag tagit av mig skorna är jag någon annan. Jag öppnar kylskåpet, stoppar i mig något nyttigt, tar fram datorn, betalar räkningar, putsar glasögonen, plockar och fixar lite.
Så slänger jag upp fötterna i soffan, sätter datorn i knät. Läser någon meningslös blogg. Och inser att jag är tillbaka. Önskar att jag hade chips eller godis eller vadkatten som helst, som kunde stilla sötsug och huvudvärk på en och samma gång.
Men snart, snart klär jag om till träningskläder, och cyklar till Sportlife för en timmas styrketräning. Typiskt moget. Typiskt vuxet.

Jag studerar mig själv, liksom utifrån ibland. Inser att jag inte alls är den jag tror att jag är. Att jag är stor nu. Att jag kommit fram. Att jag befinner mig där som jag för några år sedan trodde var livets topp. Jag är inte besviken. För livet är klart bättre nu än vad det var för fem år sedan. Det märkliga är att jag nuförtiden inbillar mig att om fem år, om fem år, ja då befinner jag mig nog mitt i livets bästa period. Aldrig är man nöjd. Och alltid ska man hitta sig själv när det är tid att gå vidare, och växa ytterligare lite. Märkligt, detdär. Märkligt att förändras.

Att komma på sig själv med att vara just det man aldrig ville bli - vuxen.

Alla har vi väl upplevt dendär jag-stirrar-hellre-in-i-väggen-än-gör-det-jag-borde-känslan. Även om det var längesedan jag stirrade in i väggen nu. Jag menar, nuförtiden känns det närmre till hands att kolla facebooks startsida för femtioelfte gången. Kanske inbillar man sig då att sådan sysselsättning är trevligare än att stirra in i väggen. Men är det inte egentligen precis samma sak? Facebook för femtioelfte gången på en dag, är ungefär lika föränderligt, eller oföränderligt, som en vägg. Att vädret är härligt idag är inte nyare än mina tapeter. Eller jo, dagens väder, måhända, ty så nytapetserade är inte mina väggar. Men saken som sådan, liksom. Så givande är det inte med statusuppdateringar. Även om det just i stunden ger någon form av livsmening, eftersom bordet i så stor utsträckning släcker den lilla livsglädje som flämtar någonstans djupt därinne kring hjärteroten.

Dessa borden. Som idag består i en blå bok och en rosa bok och ett stycke text att nedskriva. Det kunde varit värre. Det kunde varit så mycket värre. Ändå finner jag mig själv åter och åter scrollandes inne på facebook, bara för att upptäcka att just ingenting har hänt. Läroböckernas innehåll borde vara mer intressant. Är säkert mer intressant. Någon har ju utgjutit sin själ däri. Ja, det vill jag lova att någon har, ty sådant är det, sjuksköterskeyrket. Inte är det något vanligt yrke, nej alls inte. Det är någon form av landsvakt, eller ordingsvakt, eller länsman, eller ställföreträdaryrke, eller polisliknande, eller något. Nej se, det är svårt att alldeles specifiera en sjuksköterskas uppgifter. Just idag verkar de mig endast bestå i att se och rätta till andras misstag. Ytterligar ett borde.

När jag skaffar mig mitt hus, ska jag klä det i vackra tapeter, så jag åtminstone har något härligt att åskåda de dagar då annat verkar viktigare.

Det finns så mycket mera himmel än det finns jord. Ändå är det bara jorden vi ser.

Bland det bästa jag vet är att läsa mina egna ord. Gärna ett tag senare, men helst inte för många månader. Därför är det mest jag som blir besviken när orden aldrig kommer ur huvudet och i pränt. För i efterhand, några veckor efter det som var, brukar jag beundra mig själv. Tycka att jag är ganska bra ändå. Ganska klok och ganska duktig.
Ändå vet jag inte vad det kommer sig, att jag under perioder inte skriver ett enda ord. Inte här. Inte i min dagbok. Ingenstans.
Mobiltelefonen brukar kunna vara en skattkista då. Utkorgen. Där jag skriver ner allt som kommer i min väg, när jag inte har möjlighet till andra dokumentationsalternativ.

Jag skriver mig igenom livet. Och jag gillar det.

När den man annars ägnar mest tid åt åker bort, kan det hända att man på endera sätt måste fördriva tiden. Till exempel genom att sticka två meter halsduk på en dag eller impulsköpa glasögon för tusentals kronor. Dubbelt så varmt som mig verkar han ha, och det unnar jag honom. Lite brun om bena borde alla få lov att bli såhär på höstkvisten, och själv har jag ju min brun-utan-sol-kräm i badrummet, så även för mig finns det möjligheter.
I övrigt har jag idag också ägnat min tid åt att äta lunch med Carolina samt fira Elins födelsedag. Viktiga åtaganden också det. Bra dag. Mycket bra dag.

Och imorgon, imorgon blir det något så fancy som gymintroduktion. Inom kort kommer alltså även jag att med svettig hand fatta tag om de olika tyngdredskapen i för ändamålet ämnad lokal. Vad stark jag kommer bli! Vilken spänst jag kommer få! Vilken kraft mina armar kommer kunna frambringa, alltemedan jag på neantertalarvis vrålar mina lungor utochin. Jag ser fram emot det hela.

Annars då. Det händer inte så mycket utöver detta va? Nä. Inte just ikväll, i varje fall.

Idag är det åtta dagar sedan jag och Staffan firade vår ettårsdag. Och det är något särskilt med det. För jag minns förra året så exceptionellt väl. Jag minns alla nätter vi satt vakna. Hur jag kämpade för att dölja min trötthet, för jag ville inte att han skulle märka den och gå hem. Vi såg Inception på bio. Vi drack vin på Heaven 23. Vi var på Michael Jonsson-konsert i Partille. Vi var på konsert i LM Engströms matsal. Vi åt frukost tillsammans, klockan sju på morgonen. Jag hämtade honom på flygplatsen, när han hade varit i Piteå. Och hela tiden den där tafattheten. Hos mig, åtminstone. Någon form av rädsla, som litegrann grusade glädjen. Fast som ändå var vacker. Någon slags rädsla för att alltsammans skulle gå i stöpet. För att inget av allt det jag önskade och längtade och ville skulle bli. Men det gick inte i stöpet, utan det blev. Ett helt år år. Ett fint år. Ett bra år. Ett fantastiskt år, till och med.

Och åtta dagar in på år två, är känslorna ungefär desamma. Fast ändå oändligt annorlunda.

Jag gick upp för snart fyra timmar sedan, men befinner mig fortfarande i soffan med frukostbrickan framför mig, och Elin i soffans andra ände. Här har vi suttit, och kommer att förbli sittande. Åtminstone en stund till. Söndagsmorgon när den är som bäst.
Jag funderade just ett slag på om jag skulle ge mig ut på stan i diverse ärenden, men jag beslutade mig snart för att stanna hemma. Orka, liksom. Det är ju söndag. Och dessutom, på tisdag åker Staffan till Spanien, och således får jag hundratals timmar över till annat. Föreställer jag mig, iallafall. Därför har jag alltså all anledning att skjuta upp livets alla borden, just till denna resa.
Annars? Jotack. Bra.