Jessyca

Jag funderade innan. På sådant som är skapat - önskat, och sådant som inte är det. Sådant som bara kommer av sig självt uppskattas sällan. Jag tänker på oönskad kroppsbehåring. Armhålehåret. Lika ovälkommet varje gång. Likväl fortsätter det att växa. Och jag tänker på ogräs. Aldrig avsiktligt. Ständigt där. Så tänkte jag på oplanerade barn. Ibland ändå önskade. Ibland inte. Men, att bli oplanerat gravid är lite som att plantera vilket annat frö som helst, utan att förvänta sig att det ska slå rot. Oplanerade barn kommer ändå inte av sig själva. Det krävs något mer, så att säga.

Det som kommer av sig själv har inget, eller åtminstone lågt värde. Det som man skapar däremot, har ett högt värde. De rosor man driver upp i sin trädgård, till exempel. Som man pysslar och pysslar med. Vårdar och håller av, liksom. Precis som ens barn, antar jag. Som man har skapat, ändå.

Vi tror att människorna kommit av slumpen. Ändå har vi ett okränkbart värde. Som måste respekteras. Annars är det ett brott. Mot mänskligheten som sådan. Är inte det märkligt? Hur ska något som uppstår ur ingenting kunna ha ett värde? När ingen avsikt eller tanke finns bakom. Är vi inte då som ogräs? Det blir så uppenbart då, för mig åtminstone, att jag inte är en slump, att vi inte är det. Att vi inte bara är skapade av våra föräldrar, utan mer än så. Att vi är tänkta. Uttänkta. Jag tror inte vi hade kunnat älska annars. Om inte någon hade älskat oss först, faktiskt. Hur skulle kärlek kunna komma från något som är av en slump? Kärlek föds nog inte ur sig själv.

Jaha. Det var vad jag tänkte på när jag rakade bort mitt armhålehår för hundrafemtiotusende gången.

Så föds den goda människan inom mig. Hon som vill göra skillnad. Hon som vill påverka. Hon som bryr sig, fastän hon sitter iklädd morgonrock och fårskinnstofflor i ett av stans flottaste områden.

Jag läser om folkhälsa. Något som vid första anblick verkade mig både tråkigt och ointressant. Det är det också. Så länge man bara skrapar på ytan. Så länge man bara ser folksjukdom på folksjukdom ta över Sverige. Get a life, tänker jag. Sluta röka då, så slipper du både KOL och lungcancer. Motionera lite då, så slipper du diabetes. Låt bli bullen till fikat varje förmiddag, så slipper du åderförfettning.
Men så lyfter jag blicken, och ser lite längre ut över världen. Siffrorna träffar mig som pilar i ögonen. 40 miljoner barn, det vill säga 40 000 000 - sju nollor (!!!) får mässlingen varje år. Mässlingen. Vad är mässlingen? Jag vet inte. Ingen i Sverige har haft det på årtionden. Varje år dör nio miljoner barn som är yngre än fem år. Nio miljoner. Hela Sverige. På ett år. Poff, borta. Av all sjukdom, världen över, står AIDS och HIV för sex procent. En tolftedel, ungefär.

Jag slås av hur enkelt det vore att göra allting annorlunda. Eller, inte allting, men någonting. Frustrationen stiger inom mig. Men vad gör jag? Jo, ligger och drar mig i sängen tills klockan är halv elva, för att sedan dricka rättvisemärkt juice till frukost och i och med det tänka att jag också bidrar till världens bättring. Vred är vad jag blir. Vred över de orättvisor man måste bläddra till böckernas sista sidor för att få inblick i. Vred över den lamhet som vilar över mig, och andra.

Vi gör så mycket som är bra. Men vi kan göra så mycket mer. Jag kan göra så mycket mer.

Läser piffiga bloggar och känner mig inte särskilt piffig alls, trots att det är fredag och jag duschade igår kväll. Tog på mig mina converse imorse, men det skulle jag inte ha gjort ty se, när jag kom hem var de små fossingarna både kalla och blöta. Nu har de torkat och blivit ganska varma. Awesomegott potatismos har jag tillagat på äkta kvinnovis och ätit tillsammans med coops köttbullar och willys lingonsylt och brunsås från knorr. Ett rätt av fyra är bättre än inget.. Som jag brukar säga.
På tal om fyra, så är klockan snart det, och när den slår halv fem ska jag (hör och häpna) försöka göra mig lite snygg. Inte för något pingligt plingigt party eller så, utan för pingstkyrkan. Jag har inget emot pingstkyrkan förutom i det avseende att de alla är så snygga på ett ganska så pingligt vis. Inte för att jag har något emot snygga pingstvänner heller, i och för sig. De kan vara riktigt trevliga. Vänskapliga rentav. Trots trendiga chinos och slingor i håret och stövlar med klack. Vad jag ska ha på mig ikväll blir en senare fråga, trots att jag är både kvinna och (åtminstone inbillar jag mig det) ganska mån om hur jag ser ut. Chinos äger jag inga, och inte heller stövlar med klack. Slingor hinner jag inte göra heller. Inte för att det gör något. Jag är ju inte medlem i Pingstkyrkan, och behöver därför inte anamma pingstkyrkestilen fullt ut för ett enstaka besök. Men något moderiktigt borde jag (hoppas jag, minns inte när jag shoppade senast) nog kunna hitta i garderoben.
Jag funderar ganska ofta på det där med mitt utseende. Jag vet att jag är grundsnygg, som man brukar säga, och att jag åtminstone under tidigare år klätt mig ganska läckert. Men nu? Vad har hänt? 75% av det jag trär på mina lemmar är arvegods. Resten är inte tvättat på mycket, mycket länge, eller väldigt väldigt gammalt. Har jag inte tid att handla? Har jag inte råd att handla? Har jag blivit vuxen? Har jag blivit så osingel att jag fallit ner i den farliga jag-behöver-inte-göra-mig-till-gropen? Har jag förlorat förståndet?
Äsch.
Pingel hit och dit. Jag är nog ganska snygg ändå.

Så som man känner sig efter att ha jobbat en hel sommar och anser sig vara förtjänt av en tids vila men inte har tid med sådant eftersom skolan ska börja igen, så känner jag mig nu. I skrivandets stund är jag så trött att jag skulle kunna tänka mig att brista ut i tårar för minsta lilla motgång livet giver mig. Dubbelt så lång tid tog det mig att komma hem idag. Olägligt eftersom idag är den enda dagen på veckan jag ska iväg tämligen direkt. Men som man säger, hinner man blogga, så hade man väl hunnit annat om man låtit bli. Dock är det inte så jag jobbar. Ty se, när sitter jag och skriver. Kanske är det bara sådana meningslösa sysslor man har lust till när man läser fjärde terminen på sjuksköterskeprogrammet. Nå väl. Jag är inte skapt för att klaga, även om man kan tro det ibland. Nu ska jag bereda mig en knäckemacka, och sedan ska jag ge mig ut i det härliga (läs inte) vädret igen. Duscha kan jag ju göra efter nyår. Det blir härligt.

Slogs av ett minne idag. Faxuellt. Har du hört något så omodernt?
Det var någon form av aktuella samhällsfrågor som elever i mellanstadiet besvarade varje fredag. Som en tipspromenad. Som kom på fax till skolan. Därav namnet faxuellt. Fyndigt. Mycket fyndigt. Nästan före sin tid, på den tiden. Men inte idag. Vem använder fax idag utöver sjukvården? Nej just det. Faxuellt. Skulle idag kanske kallas googleuellt eller faceuellt.
Jag gladdes åt minnet iallafall, trots att mina samhällskunskaper alltid varit ringa.

Gör allt för att hålla fokus. Stirrar blint ner i boken på den rad jag är i färd med att citera. För det är så jag jobbar, till en början i alla fall. Citerar delar av boken. Rakt av. Samlar fakta. Som en ekorre samlar ekollon inför vintern, lagrar jag färgglada citat i ett nyöppnad worddokument. En färg för varje källa.
Men så ser jag en lömsk etta vid skärmens sida. (1) Facebook, står det. Nyfikenheten övervinner självdisciplinen. Någon har gillat min status. Eller ännu värre, någon har gillat en status som jag också gillat. Och så vidare. Men så får jag syn på ett välbekant efternamn. Det kan vara vems som helst, bara jag känner till någon som känner någon som heter så. Så är jag där och snokar. Tänker att jaha, så den är kusin till den som är flickvän till den som är bror till den som är son till den som i sin tur är son till henne som går i samma kyrka som honom där hans farbror är präst. Så försöker jag klura ut släktbanden. Bena ut relationerna. Meningslöst. Om jag försöker uppskatta hur mycket tid jag lägger på sådanthär, gissar jag att jag ägnar ungefär 50% av min "effektiva studietid" till att försöka lista ut relationsband. Kanske bara skulle ringa istället. Söka numret på hitta.se och ringa och fråga huruvida folk är släkt eller inte. Dock är ett sådant handlande mig mycket främmande. Det känns ganska skönt faktiskt. Mycket skönt.

Eller en hel evighet.

Helt slut. Försöker se mig själv i ögonen, men det är liksom ingen där. Som om slagen jag just gav mig själv hade verklig kraft. BodyCombat heter mitt senaste intresse. Boxning och karate på samma gång, fast i luften mot sin spegelbild. Det bringar nog mycken glädje till förbipasserande.
Jag blir så långsam efteråt. Vandrar långsamtt. Tittar i alla skyltfönster. Tänk ändå, hur omsorgsfullt någon har gjort det så fint där inne. Och så hastar man bara förbi. Men inte idag. Idag har jag tittat. På allt.
Och så hemma. Jag står liksom utanför duschen, men tar mig inte för att vrida på kranen. Jag bara står där. Stirrar blint. Och nu. Omelett på spisen. Kunde knappt knäcka ägg.
Det är väl bra, antar jag.

Jag bestämde mig just för att detta ska bli kvällarnas kväll. Jag hade tänkt träna och läsa, men jag somnade i soffan hemma hos herrarna i Kallebäck, och vaknade på en annan sida, så att säga. En sida som inte alls hade för avsikt att vara produktiv utan tvärtom, fasansfullt oproduktiv. Nu, ett par timmar senare, har jag accepterat faktumet just så som det är. Jag tänker vara här hemma, och bara göra just sådant som jag vill. Kanske faller det mig in att sticka en centimeter eller två, och då gör jag det. Kanske faller det sig sedan så att jag vill laga Staffans byxor, och då gör jag det. Kanhända att jag efter det vill plugga en skvätt, och se då gör jag också det. Ni ser, kvällen kommer bli just så som den vill.

Nu tutar sirenerna utanför. Det blå skenet flimrar över vardagsrumsväggarna. Det får mig att tänka på de morgnar, i ottornas otta, då någon form av gatuarbete pågår här utanför. Gatustäd kanske, rentav. Eller något. Det blinkar något otroligt härinne då. Så mycket att jag tror mig få epileptiska anfall där jag ligger och kvider under täcket.

Nåväl. Det om det.

Att söndagsångest inte är något jag ämnar lägga energi på känns tämligen givet. Söndagsångest är inget annat än slöseri med ledig tid, i min mening. Söndagsångest är obefogat, eftersom ångesten i de flesta fall handlar om måndagens bestyr, och att var dag har nog av sin egen plåga lärde jag mig redan i söndagsskolan.
För att dra söndagsångesten till sin yttersta motsats spets, tycker jag om att redan från början göra dagen till något helt annat än otrevlig, till exempel genom att bjuda över någon på frukost. Oftast blir det Staffan. Dels för att han är en av de få utvalda som får se mig just så som dagen skapat mig, men kanske framför allt för att han är ett av mina favoritsällskap på denna jord. Bra kombination, oavsett.
Så sitter vi där i köket. Frukost blir till kaffe som blir till förmiddagssamtal om ditt och om datt. På trevligt vis. Jag har fått berättat för mig att just morgonen är extra lämplig för olika typer av samvaro, och att morgonen, eller förmiddagen, är en ypperlig tid för samtalande om ditt och om datt, det kan jag lova. Dagen, i detta fall söndagen, blir så mycket trevligare när man får inleda så. Söndagsångesten förintas inom mig. Den faller i bitar, och blir till slut just ingenting, och just ingenting är inte mycket att hänga i en julgran, som vi alla känner till. Just ingenting är alldeles lagom mycket söndagsångest, tycker jag.
Så blir klockan lunchdags, och på lunch följer förmiddagskaffe. Sedan går han, förmiddagsmannen, för att förbereda gudstjänster och fika och sådant, och kvar är jag. Mätt. Nöjd. Glad.
Sätter mig i soffan. Loggar för första gången på flera veckor in på spotify, och sätter på en av mina spellistor. Kommer på mig själv med att bli glad för varje ny låt. För att jag vet att jag gillar den, redan från början. Det känns rätt gött faktiskt.

Känner glädje. Kafferus. Pirr. I hela mig. På en söndag.

Så kan det alltid få vara, tycker jag.