Jessyca

Livet är en enda fest, inte sant? Gång på gång bjuds man till festligheter, antingen av sig själv, eller av någon annan. Bestämt vill jag dock hävda att junimånad just i år kommer erbjuda i synnerhet mig en hel drös av olika festligheter att i rast takt beta av. Vi talar om den egna skolavslutningen, vi talar dubbla studenter, dubbla bröllop, midsommaraftnar, föllsedagar, semestrar och ledighet. Alltsamman kommer sedan mynna ut i årets högtidligaste högtidsdag, nämligen den egna föllsedagen. Visserligen inträffar den först i julimånad, dock i såpass tidigt stadie att den snudd på räknas till juni, och då särskilt just i år, när festligheterna stått på rad i så många veckor. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att även julimånad kommer bjuda mig till fest, om än inte i samma utsträckning som junimånaden. Födelsedag på födelsedag ska firas, och det är ju alltid uppfriskande.

Vad finns att fira just idag då, månne, förutom solasken och värmande vindar? Kanske vänskapsträffen med Partilleparet? Kanske att Daniel S Grezechowski gästar? Kanske korvlunchen?

Värt att minnas är också morsdagen som firades igår, eller av mig redan i förrgår. Ni ser, var dag, ja jag menar det, var dag finner man något storslaget att fira. Härligt!

Eller som Jesus brukar säga; var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

Kom på en grej alldeles nyss. När jag var yngre, för sisådär kanske 15 år sedan, tyckte jag att killar var coolare ju tidigare på året de var födda. För de tjejer som haft turen att födas under årets första månader hyste jag inte samma beundran, utan snarare någon slags avsky, eller kanske avund. Kanske är det därför jag ser mig själv som medelmåttig, julibarn som jag är, och kanske är det också därför jag funnit kärleken i ett äkta februaribarn. Inte lika coolt som januaribarn, men kanske så när man får lov att komma som medelmåtta? Måste forska vidare i detta.

Från modfull till modfälld på mindre än en timma. Det du! Det började med att cykelaffärn här bredvid inte kunde avgöra vilken mutter jag behövde, trots att jag klart och tydligt höll fram muttern med hela näven framför gubben. Hämta cykeln, sade han, men jag är inte dummare än att jag fattar att han då tänker skruva fast muttern dessutom, och i gengäld kräva mig på 290 kronor per mutter eller liknande. Jag gick till elhandlarn intill, och han bad mig gå till järnaffärn lite längre bort. Tursamt nog slapp jag det, eftersom far min var där igår i exakt samma ärende. Istället tog jag så vagnen bort till stans största cykelbutik. Detta kan inte slå fel, tänkte jag triumferande där jag susade fram på rälsen. Men ej heller där kunde de erbjuda mig en mutter av rätt storlek, utan bad mig betala 20 kronor för muttrar som "förhoppningsvis skulle passa". Nu vet jag att de inte passar, och jag vet inte vadnäst jag ska ta mig till. Istället sitter jag här och äter ostbågar och sörjer det faktum att snön troligt hinner börja falla innan min fina cykel dundrar fram på stadens gator.

Något säger mig att det var bättre förr. När det inte fanns så vansinnigt mycket att välja bland. När muttrar fanns att köpa hos byns järnhandlare och ingen annanstans. När muttrar bara fanns i två storlekar, och det således var enkelt att se vilken sort man behövde.

Nej. I skrivandets stund känner jag starkt att det där med diktatur och monopol på varor och tjänster kanske inte är så dumt ändå. Då hade jag åtminstone kunnat cykla.

Snart är klockan två, och efter dubbeln frukost och enkel morgonpromenad med Staffe har jag nu beslutat mig för att göra något kreativt av dagen. Jag ska börja med att gå till cykelaffärn och köpa muttrar, ty se, min cykel står färdig att använda så snart muttrarna är på plats. Skoj! Sedan cyklar jag ut på provtur, kanske till någon slags järnhandel eller så, för att införskaffa målarfärg. Röd lackfärg tror jag, eller blå. Eller bådadera.
Det enda som fattas mig är för närvarande pengar. Hade jag haft några slantar extra hade jag fullständigt överöst mitt hem med nödvändigheter i form av kaffekoppar, pelargoner och tavlor. Nu har jag bara en pelargon och just så mycket kaffekoppar som behövs. Tavlorna kommer till största delen från föräldrahemmet, och ger således mitt hem en härlig touch av 80-90-tal.

Nu ger jag mig av!

Jag ser inte mig själv som en särdeles kräsen person, åtminstone inte vadgäller mat. Jag har så länge jag kan minnas ätit det mesta med god aptit, även om det ju givetvis finns en del rätter jag ej gärna stoppar i mun. De senaste dygnet har jag funnit mig två nya orätter. 1. Indisk glass. Den myckna smaken av kardemumma gjorde upplevelsen kanske inte direkt otrevlig, men jag önskade ändå inte slutföra uppdraget att äta upp vad som fanns på min tallrik. 2. Långfil. Jag är just nu inne i en filprövarperiod, där jag köper en ny sort varje gång. Denna gång blev det den norrländska långfilen, och det knöt sig i min mage genast när jag hällde den sega sörjan i tallriken. Konsistensen var lik den hos ostsås, och det hängde långa trådar nedfrån den sked jag förde mot munnen min. I munnen påminde filen mig om upphostningar, även om smaken var ett stycke trevligare än så. Det är alltid trist att upptäcka saker man inte tycker om. Det är sällan jag säger blankt nej till saker. Gröt, tillexempel. Det är inte så att jag längtar efter det, och jag gör det mycket sällan till mig själv, men när det bjuds hugger jag oftast in. Jag tror det har med inställning att göra. Eller pannkakor, till exempel. Det tog tjugiett år innan jag lärde mig att äta pannkakor. Jag säger inte nejtack, men mättnadskänslan infinner sig strax efter påbörjad andra pannkaka. Något som jag däremot säger nej till utan att ens först blinka är kokt ägg, eller blodpudding för den delen.

Ja. Idag blev det en slät kopp kaffe till lunch. Är fortfarande ganska mätt efter gårdagens besök på indisk restaurang, så jag kan nog hålla mig fram till lunch.

Och hur skönt känns inte det?

Venfyllnaden i fötterna när man badar dem varmt! Den är enorm! Ge mig en PVK och jag fäster den på min fotrygg innan du hunnit säga hej!

Jag har en snäll mamma. Hon är nog den bästa mamman man kan tänka sig, tror jag. Ingen på jorden ställer upp så som hon, och ett större och godare hjärta, ja det får man sannerligen leta länge efter. Nu vill hon låna ut sin symaskin till mig, så att jag kan sy gardiner äntligen. Men jag säger som såhär; Mamma, kom hit med den en dag istället, för det är trevligare att sy när man är två. Dessutom kan jag behöva lite systöd, då jag knappt sytt på maskin sedan syslöjden på Håstensskolan, och det är snart ett decennium sedan.


Titta så fin hon är, min mamma.

Varje dag när jag vandrar kring i min saliga boning flödar kreativiteten genom min kropp. Den pirrar mig i tårna och sprattlar mig i fingrarna. Den gör luften lätt att andas. Men varje dag när jag känner pirret, måste jag ånyo påminna mig om morgondagen, att det är först under morgondagen, om ens då, som jag får ge utlopp för mina känslor.
Varför då, undrar du, och då tar jag mig tid att berätta.
Jag behöver en bokhylla. Jag HAR en bokhylla. I Varberg. Där gör den föga nytta. Sålänge ingen bokhylla står att finna i min boning, kommer lådor och ica-kassar stå kvar på golvet och rymma allt vad som egentligen skulle funnits i bokhyllan. Jag vill ha en matta. En fin matta under min trasiga soffa. Och även om jag kan ta mig till IKEA eller annan lämpig inköpsplats, har jag ingen möjlighet att ta mig därifrån med en matta i sällskap. Och jag vill ha tre pallar. Men vart står de att finna? Jag vill cykla, men jag kan inte byta cykeldäck, så det blir inget med det heller. Jag vill sy gardiner, men jag har ingen symaskin.
Du fattar grejen. Jag har all kreativitet i världen, och saknar inte inspiration heller. Jag har allt, utom självständigheten. När jag för en gångs skull vill göra något själv, så går det inte. Frustrationen i det.
Så jag vankar här mest, av och an. Lyssnar slut mina spotify-timmar och väntar på tröttheten, så att jag kan gå och lägga mig, för då är det bara en dag mindre tills jag får städa upp denna soptipp till bostad.

Brist på internet leder till ökad tid för annat, ja att det är en sanning har jag i sanning erfarat de senaste sjutton dagarna. Å'hoj vad jag har grejat. Putsar skor, möblerat om, städat, picknickat. Och sånt. Jag måste säga, och det med glädje i min stämma, att jag har gillat livet utan internet, även om det givetvis burit med sig en rad problem, om än av ganska iländsk art.

Jag vill av denna enkla anledning; att livet är en fest även offline, visa detta i en rad bilder.


Grillfest var det här, tillexempel.


Och här.


På djurjakt med Anna-Clara.


Den av ungdomarna kallade "hor-elden".


Jag har fått en cykel med vilken Staffan idogt kämpat.


Jag har fixat i fönstrena.


Jag kände mig lite som UnderbaraClara för en dag. Sedan vissnade alla växterna.


Så jag tog mitt förnuft tillfånga och plockade maskrosor istället.


Så levde jag lycklig i de sjutton dagarna, men nu är jag åter fångad i intranätets våld.

Jag gick omkring på Coop tidigare idag. Kände mig allmänt missnöjd med den shoppingrunda jag just avslutat. Tre timmar hade gått, och det enda jag införskaffat var ett par örhängen, nästintill identiska med ett par jag tidigare ägt, men tappat bort, och en rulle bomullspads. När jag sedan på Coop så vandrade mellan charkuterier, ostar och bröd, kom jag snart att stöta ihop med avdelningen för ljus och servetter. Jag stod där och fnulade ett tag. Vankade av och an. Såg grönprickiga servetter och färgglada ljus i olika längd. Så fattade jag beslutsamt tag om ett tjockt och vitt blockljus, av sådantdär matt material, så att man liksom förnimmer känslan av ljuset i fingrarna, även en stund efter att man släppt taget om det. Den har pågått ganska länge nu, perioden av minimalt köpande. Intet unnar jag mig, och i synnerhet inte något så exotiskt som blockljus. Jag tänker att sådana alltid dyker upp i någon till mit adresserad present förr eller senare, och således inte är något jag borde slösa pengar på. Ändå, ja ändå kastar jag längtans blickar efter blockljusavdelningen var gång jag är i affär'n. Ett sådant ljus stoppade jag alltså ner i min kundkorg idag, och med ett leende på läpparna plockade jag på mig resterande förnödenheter, såsom bröd och leverpastej. Jag tackade för mig med ett förnöjsamt "du kan slänga kvittot", såsom jag nästan alltid gör. Ibland funderar jag på att göra någon form av månadskalkyl på hur mycket jag äter, och i sådanafall kan ju kvitton vara bra att ha, men ofta slår jag undan tanken, eftersom tanken på att jag ju under alla omständigheter måste ha mat väger tyngre. Alla gånger. Jag lämnade alltså Coop utan kvitto, men med en härligt grönvit plastapåse innehållande diverse matprodukter, och såvitt jag visste - ett blockljus.
Jag kom hem, och i turbulensen som då uppstod ställde jag plastapåsen på golvet i köket och lät den stå där ett slag alltemedan jag plockade och fixade lite i hallen, ty se, gäster stod på schemat. Jag tänkte på mitt blockljus. Tänkte på hur vackert det skulle sprida sitt skimrande sken över min nyplockade maskrosbukett. Jag log inombords, och jag vågar lova att leendet snart förflyttats även till mina läppar där jag gick omkring och putsade och donade. Jag plockade in varorna, och för ett ögonblick försvann minnet av mitt nyinförskaffade blockljus. När jag senare skulle skrida till verket och iordningställa fikabordet, mindes jag genast mitt blockljus och gick ut i köket för att hämta det. Om det fanns att finna? Nej. Köksbordet ekande lika tomt, på ljus åtminstone, som Jesu kista gjorde en söndagsmorgon för årtusenden sedan. Intet blockljus fanns att finna i hela hemmet. Jag vände ut och in på var sak, öppnade kylskåp, genomsökte halsduksförvaringstunnan, kastade blickar inunder kökssoffan, men ingenstans fanns ljuset att finna.

Det är med sorg i hjärtat jag sitter i mitt mörker ikväll.
Jag har förlorat mitt blockljus.

Alltemedan Staffan lyssnar på en strängaspelande same sitter jag här i ett hörn och hungrar. Hungrar efter det mesta, tror jag, men kanske mest efter mat. Åtminstone för stunden. När matahungern stillats vet jag att hungern kommer sätta sikte på något alldeles annat - det som skall bli mitt nya jag. Mitt nya fräscha jag. Den kropp som Gud från början svarvat så väl skall få både skjuts och puts av mänskohand. Jag vill bli snygg. Kanhända blev längtan extra stark när jag idag klev ut från frisörskans näste med den töntigaste frisyren i mannaminnet tidigare idag. Jag må vara en av få som känner sorg och äckel efter frisörsbesök, men det gör jag. Jag känner mig ful och vanvårdad, trots dyra schampon och idogt borstande. Kanske är det just det, det idogna borstandet som får mig att skälva ända ner i tårna. Ty se, när jag vill göra mig till åtlöje inför andra, då brukar jag borsta håret, gärna i mittbena. Det får även den gråmulnaste kamrat att snart brista ut i sång.
Skjuts och puts är de två ord som föds i mitt inre när jag känner som jag gör, och känner som jag gör, ja det gör jag uppenbarligen, även om både en och två och tre sagt att frisyren inte är så tokig ändå. Två andra viktiga ord, i synnerhet för svenskar, är självständighet och självbestämmande, för att inte tala om ett annat begrepp: att som kvinna ha rätt att bestämma över sin kropp. Därför tänker jag denna majakväll ens inte tänka tanken att eventuellt lyssna på att jag eventuellt kanske inte är så ruskigt ful ändå, nej ikväll är revolutionens och upprorens kväll. Det tar jag fasta på denna måndagsafton, och snart, ja snart ska jag sätta mig i soffan och sätta i mig nystekt bacon undertiden jag bläddrar i senaste Elle.
När jag sedan vaknar upp imorgon bitti, efter en natt full av drömmar om mitt nya fantastiska jag, kommer jag invid min sängkant att upptäcka den största penningpung mannaminnet skådat. Hundra miljoner kronor kommer där finnas - i mynt som allenast går att bruka i de butiker som säljer de plagg jag under natten designat. Åh, jag längtar redan tills imorgon.

Gabriel, min lille pojkesnärt, här kommer ett blogginlägg allenast tillägnat dig.
Jag sitter här i Staffansa hus och ska just påbörja arbetet med referenserna. Till mitt lilla nätta skrivarbete på ynka fem sidor skall bifogas en blygsam liten lista över trettiotvå referenser. Lagom tycker jag.
Jag ser fram emot att få träffa dig imorgon äntligen, det går alltför länge mellan tillfällena. Det skall bli härligt att se din stolta varelse med det svallande långa håret, och få promenera med dig, samtalandes om livets alla märkligheter. Du förstår, det är sådant vänner gör bäst. Se nu till att inte sitta uppe alltför länge, utan att du somnar i den tid som sig bör för en ungdom som nu. Själv ska jag fortsätta slita för vårt levebröd.
På återseende.
Jessica.

Gabriel, min lille pojkesnärt, här kommer ett blogginlägg allenast tillägnat dig.
Jag sitter här i Staffansa hus och ska just påbörja arbetet med referenserna. Till mitt lilla nätta skrivarbete på ynka fem sidor skall bifogas en blygsam liten lista över trettiotvå referenser. Lagom tycker jag.
Jag ser fram emot att få träffa dig imorgon äntligen, det går alltför länge mellan tillfällena. Det skall bli härligt att se din stolta varelse med det svallande långa håret, och få promenera med dig, samtalandes om livets alla märkligheter. Du förstår, det är sådant vänner gör bäst. Se nu till att inte sitta uppe alltför länge, utan att du somnar i den tid som sig bör för en ungdom som nu. Själv ska jag fortsätta slita för vårt levebröd.
På återseende.
Jessica.