Jessyca

Jag föll i sömn där en stund på eftermiddagen. Drömde än hit, än dit. Rycktes med i drömmen, halvsovandes, visste inte vad som var dröm och vad som var verklighet.

Så kom hon till mig, den ljuvaste av kvinnor, och hon lade sin kropp bredvid min, varefter hon försökte säga mig något. Dock stockade sig orden i hennes mun, ty se, hon var förbluffad av min skönhet. VAD VACKER DU ÄR! utbrast hon, och mitt hjärta blev till smält smör. Hon kunde knappt kontrollera sig, ty mitt lockande hår svallade ut över mina axlar och min kudde, och jag hade, som hon sade, en tuppkam, som tydligen klädde mig.

Jag har levt på det där, de resterande timmarna av dagen - att hon tyckte jag var vacker. Man behöver höra även de mest uppenbara av sanningar ibland. Gång på gång har jag nypt mig själv i armen, och se, jag sover ej. Det var på riktigt. Orden var på riktigt.

Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till henne som skänker mig hopp och tröst, min älskade väninna och sambo - Carolina Gidlund.

Den skönaste tröttheten fyller min kropp. Ögonen är tunga. Andetagen likaså. Kroppen också, för den delen. Djupt ner i soffan sjunker jag.
Inte förrän om några timmar stundar nästkommande plikt, och innan dess tänkte jag ta mig en välbehövlig tupplur. Ja, jag ska göra det redan nu faktiskt. Emedan huset ännu är tomt och tyst. Endast bruset av bildäck mot våt asfalt tränger sig in genom mina väggar. Det känns okej. Mer än okej. Det känns bra. Bra med en tupplur på en regnig dag, som förövrigt ej är vilken dag som helst, utan min käraste faders födelsedag. En bra dag på flera sätt, alltså.

Jag jobbade på Trädgår'n idag. Det är ett ganska lustfyllt arbete på många sätt. Lite hjärnaktivitet och många glada miner. Det är inget jag skulle vilja syssla med fyrtio timmar i veckan, men det är en skön paus från övrig hjärnaktivitet, någon gång då och då. Jag har lagt märke till att det är ett  ypperligt tillfälle att skoja till det, och skämta än hit än dit. Mötet varar i bara några sekunder, och därför kan man dra samma skämt om och om igen, utan att verka tjatig. Gång på gång får jag leenden och fina ord tillbaks, kanske ett "tja, hur är läget" av en något drucken gäst.

Idag var det Manowar som orsakade långa ringlande köer, kroppsvisitering och öl i mängd. Men några glada miner, nej det såg jag inte till. Hårdrockarna stod där och gormade och skrek och gjorde hemska tecken med sina händer,  men ej att de bjöd på ett leende. Det verkade nästan som om de var där för att de måste, som när man går i femman och blir medtvingad på konstutställning. Som om de var tvungna att vara där, och inte alls hade betalt över sex hundra kronor vardera för besöket. Nej, bistra miner, svarta kläder, mycket smink och tunga skor var alla teman för kvällen.

När mitt arbete var slutfört gick jag in i konsertlokalen, och genast förstod jag. Jag hade också varit nedstämd och svartklädd och sorgsen och arg om någon hade tvingat mig att betala över sex hundra kronor för att se dessa sjungande herrar i läderbikini.

Jag tänkte skriva något vettigt om våld och att slåss, men det får mig allenast att framstå som en sådan som slår barn. Och det känns ju direkt olämpligt. Sådant vill man ju helst inte förknippas med, eller hur? Nej, jag tänkte väl det. Men ibland undrar jag, ibland undrar jag om inte fysisk smärta kan få en att vakna upp på ett sätt man inte gör annars. Inte för att jag vill slå någon. Mer slå mig själv. Men det vore självdestruktivt, och självdestruktivt ärlikamed suicidala handlingar enligt min lärobok, och dithän vill ju ingen. Eller, inte jag åtminstone. Så här sitter jag, villig att ge mig själv en härligt klingande smäll på käften, men låter bli, för jag är ju inte självmordsbenägen. Inte det ringaste. Jag är i själva verket ganska sugen på livet, eller mycket.

Men jag, och många med mig gissar jag, tenderar att hitta små små egenskaper hos mig själv, som liksom vänder upp och ner på hela mig. Allt jag strävar efter och vill och längtar, hänger där liksom upp och ned med en snara om foten. Oförmögen att dölja. Oförmögen att ens komma ner. Med blodet pulserande genom huvudet medan ansiktet färgas ofrånkomligt rött. För man ska inte vara upp och ned. Man ska stå med båda fötterna på jorden. Man borde ha blicken fokuserad nog för att se fällorna komma, och inte låta sig ryckas med. Inte trampa däri, som om vore det ens högsta önskan. Ändå trampar jag däri mest hela tiden.

Och dagen efter, när grenar och snören givit vika och tyngdlagen dragit en ner på jorden igen, så vaknar jag upp där i en hög på grusvägen och undrar hurkatten jag kunde vara så blind. Så bestämmer jag mig för att aldrig någonsin falla i fällan igen. Och jag bestämmer mig, och jag tror på det själv. Jag längtar och hoppas och vill och tror. Ända tills jag finner mig själv där igen, upp och ned, med snaran om foten.

Så fortsätter det. I cirklar. I evighet. Och jag undrar, hur kommer man loss?

För jag vet ju, och det med säkerhet, att det skulle hjälpa föga, om ens alls, om jag slog mig själv på käften.

Och valen.

Ser jag exceptionell ut idag, på något sätt? Exceptionellt fräsch? Exceptionellt snygg? Exceptionellt ful? Vart jag än vänt mitt anlete idag, har blickar stirrat och stirrat. Pojke som flicka, gammal som ung. Ej kan jag tolka blickarna heller. Nej, de säger mest ingenting alls. Ingen wow-känsla. Ingen eeeuuw-känsla. Bara iakttagande. Registrerande. Avläsande. Inkännande. Jag må vara döv, på grund av igentäppta öron, men det, nej det torde väl ingen enda kunna se? Är det min rödskimrande näsa? Min halv-virvel i luggen? Mina slitna skor? Den lånade jackan? De röda vantarna? Är det mina asymetriska ögon? Mina smala ögonbryn? Min mjuka näsa? Mina Angelina-Jolie-läppar? Är det rynkorna i min panna? Det plattade håret? Är det frånvaron av något? Luktar jag illa? Luktar jag gott?



Eller har jag bara hänsyftningsidéer? Ett vanligt inslag vid psykos, schizofreni och konfusion.

Förresten, jag har börjat känna suget efter facebook.
Borde jag låta mig i fiendens våld, eller ska jag stå emot tills jag är ensam kvar om att vägra?
Vad ska jag göra? Hjälp mig nu. Jag behöver stöd, oavsett vems parti jag väljer att ta.

Det är lite som politik. Ska jag kasta mig in i den röda vänsterns gemenskap, eller ska jag hålla mig i den blå, privatägda bubblan?

Ibland blandas olika slags känslor i kroppen. Ibland är man glad och ledsen på samma gång. Ni vet, man kan skratta tills man gråter. Man kan gråta tills man skrattar.
Ibland känns det som att man måste välja en av alla de känslor som svallar fram och åter i blodomloppet, eller var de nu svallar fram. Ibland känns det som att man vill välja ut en av dem, och insupa den och allenast den, åtminstone för ett ögonblick. Att känna att man för en gångs skull tycker något till ett hundra procent. Ibland händer det. Ibland är det alldeles uppenbart vad som är rätt eller vad man vill. Men oftast, oftast tycker jag att man befinner sig i gråskalan mellan ja och nej. Det kan luta mer åt endera hållet, men man, eller jag, är sällan helt säker på att det jag säger mig tycka, i själva verket är min totala övertygelse. Idag befinner jag mig i mellanlandet.

Jag vet inte vilken känsla som väger tyngst.





Känslan av glädje för att alla mina vänner får plats att pussla kring mitt bord.
Eller känslan av frustration, som fyller mig när det helt enkelt inte kan bli snyggt.

Maken till huvudvärk har jag då rakt aldrig varit med om. Nej, hela min hjärna håller på att trilla ut genom foramen magnum, och vore det inte för att min tankeverksamhet verkar tämligen oförstörd hade jag sedan länge trott att hjärnödem är just vad jag drabbats av i denna marsmånad tjugihundraelva.
Hemma från skolan är jag även idag, och det bjuder inte på så mycket mer än kaffe och Donkeyboy. Snart ämnar hon lämna mig, Carolina, och då blir jag allena här i hemmet. Kanske orkar jag pallra mig ner till förrådet för att hämta en kartong att gå igenom, men sånt är alltid roligare i tanken än i verkligheten. Så jag kanske väntar ett tag till. Drömmer om spetsgardiner och pelargoner i mitt nya fönster med utsikt över havet och hamnen. Försöker hitta en soffa att pryda vårt nya hem med. Hittar en annons utlagd 13:37 igår och finner det episkt. Vill köpa soffan bara på grund av det, men låter bli. Det får bli något annat.

Längtar nu. Längtar efter mitt nya hem. Längtar efter våren och värmen och solen och sommaren. Det blir skönt.

Hallå, förresten. Utemöbler, vart köper man det till en syndigt billig penning?

Himla sjukdomstillstånd. Varenda kroppsöppning ovan nyckelbenen ömmar.
Jag orkar bara ligga ner. Har legat ner hela dagen. Huvudet förtvinar av värk om jag försöker något annat. Jag vill roa mig. Tittar igenom innehållet på SVTplay. Aktuellt är det enda som intresserar mig. Jag ser ett avsnitt. Säger man avsnitt om aktuellt? Förundras över allt som händer i världen. Japan och Libyen. Det är märkligt. Thomas Östros "lämnar sin plats till förfogande". Jag funderar en stund på varför han måste uttrycka sig så. Varför kan han inte tala i klarspråk och säga att han slutar. För att han är politiker? Himla politiker. De är hala som små ålar hela bunten.
Egentligen vill jag göra något hjärndött. Titta på Greys Anatomy. Men det finns bara utan svensk text, och i mitt tillstånd är det för mycket begärt att försöka höra och förstå.

Varje gång jag ser mig själv i spegeln, måste jag fnissa lite inombords åt mig själv. Jag ser så himla osmart ut när hakan hänger nere vid knäna. Och det gör den mest hela tiden, eftersom luft inte passerar näsan. Ja. Det var väl det som var roligt.

Nä. Om jag skulle se söndagens aktuellt också kanske.

Hejdå.

Äntligen är natten över. Nätter är ingen höjdare för den sjuke. Gång på gång vaknar jag av att halsen liksom torkat igen - ett resultat av flera timmars andning genom munnen. Läpparna är som fnöske. Ögonlocken gör ont. Hela kroppen är klibbig. Jag tar tillbaka det jag skrev igår. Att vara sjuk är ej längre en småsak, nej, att vara sjuk är stort.

Jag är av sådant slag, att allenast subjektiva symtom såsom värk ej räcker för att jag med gott samvete ska kunna stanna hemma från skolan. Nej, jag kräver objektiva tecken, såsom feber. Därför var det en seger när jag imorse med darrande händer konstaterade att målet var nått. Temperaturen var om än ganska låg, åtminstone över gränsen. Jag log för mig själv mitt i misären. Triumferade liksom över febern. Nu är det febern som triumferar över mig. Ty se, jag kan varken gå eller stå utan att må som ett litet rövhål. Huvudet liksom pulserar vid minska försök till vertikal hållning. Huden är öm.

Jag är sjuk som en.. Ja. Strut. Vad katten rimmar på sjuk? Buk?

Stackars mig. Stackars stackars mig.

Känslorna väcks till liv på våren va? Jag tror det måste vara så, faktiskt. Nog för att jag har varit kär mestsedan september, men ändå. Andra känslor har fötts inom mig de senaste dagarna. Jag har nästan-gråtit till musikvideor och jag har skrattat ensam. Jag känner lite mera pirr.

Det är inte svinkallt. Solen skiner. Snudd på glass-väder. Jag må vara dödsförkyld, men i ärlighetens namn känns det som en bagatell just nu (även om jag sov med öppen mun och dregglade i Staffans säng halva eftermiddagen). Till och med på spotify visar sig mina vårkänslor, där jag varvar hiphop med Oskar Linnros. Inte helt min grej annars, då jag mest sitter och tycker synd om mig själv till Nick Drake eller Bon Iver eller något annat vemodigt. Vemodet lämnar mig, och det är skrämmande, vårigt och skönt.

Och dessutom: idag skrev vi kontrakt på ny lägenhet. Fest!

Allt är roligare än vätskebalans. Pussla. Kaffe. Nelly.com. Blocket. Smsa. Prata i telefon. Prata med Carro. Allt. Precis allt.

Godmorgon säger jag från dagens andra frukost. Idag hade jag den äran att vakna i självaste Staffans hus. Jag skriver självaste, då jag annars har svårt att bestämma superlativ. Där åt vi frukost, och sedan for han till arbete och jag hemåt. Efter dryga timmen i Carolinas säng sitter vi nu här, ätandes frukost - igen. Himmelskt! Om några timmar är det tentatajm. Skoj!

Med risk för att jag nu ger mig ut på lite för djupa vatten och talar om saker jag inte vet något om.

Därför är vi otrogna - vi vill ha kakan och äta den.

Så löd Metros rubrik idag, och det gjorde mig lite fundersam och förvirrad. Innan jag tycker något, ska jag erkänna att jag aldrig läste artikelns innehåll, och inte är jag särskilt sugen på det heller. Men. Jag tänker såhär. Är det inte lite det som är en av alla poänger med att leva i tvåsamhet och trohet? Att man både får äta kakan och ha den kvar? Att man liksom är den andres kaka? Eller? Eller menar de otrogna männen att de inte nöjer sig med en kaka? Att de vill ha fler? Är inte uttrycket lite missanvänt här? Känns det inte rimligare att anta att de snarare menar att de både vill ha den eviga kakan, som kan ätas om och om igen (här liknar jag alltså kakan vid viss sorts aktivitet som ofta ingår både i det av Gud välsignade äktenskap och i den inte lika välsignade, om ens alls välsignade, otroheten) OCH andra kakor, som inte varar igen och igen? Eller vill de ha två eviga kakor? Jag förstår helt enkelt inte. Varför är de otrogna? För att de är kakmonster. Det känns rimligt. Eller?

Det om otrohet tror jag. Tråkigt ämne.


En slut kaka. Men så är jag ju inte gift med den heller.

Efter ganskaså många år på internet har jag lagt märke till ett. Bloggerskor, ja, framförallt kvinnor, avslöjar alltsomoftast hemligheter om sig själva. Häromsistens fick vi följa Micah mitt i natten, när hon avslöjade en rasslande rysande hemlighet - hon köper kläder på barnavdelningen. Jag tänkte inte vara sämre, nej se, jag vill vara likadan som alla andra. Därför ska jag nu avslöja en av mitt hjärtas djupaste hemligheter:

Ofta när jag är ensam hemma, greppar jag ficklampan som med hjälp av sin magnet hänger på proppskåpet i hallen, och så stegar jag in i badrummet. Där, öppnar jag min stora stora käft, för att sedan med ficklampan lysa mig rakt ner i ginnungagapet. Eller, så gapar jag bara hejdlöst stort framför spegeln i vardagsrummet. Eller i webcamen. Min egen insida verkar vara något jag väresätter högt, och av sina skatter ska man ju dela med sig.


Ficklampan är ingen vidare hjälp framför datorn, onej.


Onej, det går så bra ändå.

Såja. Lite insida. Tacktack.

Dessa två platser har nog varit livets viktigaste de senaste månaderna. Så mycket har hänt här, och händer ännu. Tänk att jag, Jessica osingel och tjugitvå, har den äran att få finnas till och glädas båd dag och natt åt livets festligheter. Välsignat!

För närvarande sitter jag i köket och väntar på en elgubbe. Mellan 8:30-10:30 ska de dyka upp, och hemmakvinna som jag är, steg jag med möda ur min säng prick 08:30 för att ej behöva skämmas när jag oklädd öppnar dörren för den man som ska läsa en sekund på elmätarn. Om han döket upp? Inte. Om jag är bitter? Inte. Jag sitter här jag, med kaffe i kärleksmuggen och frukost i magen. Till och med pluggat har jag gjort. Bra morgon. Borde gå upp lika tidigt varje dag.

Puss!


Och se, fådda tullepaner på bor't.

Det är natt och det är kallt. Medan den isande vinden får mina ben att skaka står jag på busshållplatsen och tittar desperat upp emot skärmen som visar avgångstiderna. Femman går om några minuter, och jag tänker att jag härdar ut. Står och huttrar i mörkret. Onsdag. Midnatt. Kungsportsplatsen. Inget drömläge. Det är fest på Berså. Musiken dunkar.
Så får jag syn på dig. Du kommer stapplande mot platsen där jag står. Inget märkligt i det. Det är en busshållplats. Du ser ut att frysa. Eller så gör du inte det, du är inte där. Nylonstrumpor. Klackar. Du ser sliten ut. Jag tänker, har den tagit dig också, ensamheten. Jag undrar vem du är. Vad som får dig att vara ute nu, ensam. Du ser för gammal ut. Eller så är du bara sliten. Våra blickar möts. Jag blir sorgsen. Sorgsen för din skull. Du ser så livlös ut. Dina ögon säger ingenting. Du snubblar till. Trampar snett. Klackarna. Så försvinner du ur mitt synfält. Jag bryr mig inte om att se efter vart du går. Vill kanske inte veta. Är för fokuserad på kylan. En minut tills vagnen går.
Det luktar sprit, men det är varmt. Sprit och parfym. Höga röster. Någon ramlar in i. Skratt. Någon slags glädje mitt i all onsdagsmisär, verkar det som. Jag vet inte. Jag vill bara hem.

Och nu är jag här.

Morgonstunden. Den är viktig. Himlen är oskyldigt blå, och bilarna susar förbi därute som om världen skulle gå under om de inte hann fram i tid. Och visserligen är det väl så, tänker jag, att mest alla mest hela tiden tänker att det som inte hinns med i tid, bidrar till världens undergång. Sannoligt. Mycket sannolikt. Vi är ju alla både viktiga och unika.
Och i led med gårdagens tema: bekräftelse, vill jag härmed bekräfta en utav mina gurus i livet (om man nu får använda sådana ord som kristen (om inte, förlåt). Hur som haver. Min far har alltid fungerat som en slags guide för mig. En sådan som alltid har en massa kloka ord i båd hjärna och hjärta, och som med glädje förmedlat dem till mig. En sådan som alltid bryr sig om och tar sig tid och gör mest sånt som pappor borde. Nu pryder han min tisha.



Och även om jag är klippt i huvet, och även om jag ser ut som att också jag snart ska gå under, till jag meddela att så är inte fallet. Nej, o nej. Just uppstigen sitter jag här nu, med en uppdrucken kopp, och ska strax bege mig ut till köket för att fylla på. Det är en härlig morgon, och jag ska fortsätta skriva på min spännande bok om Den Utbrände 31-åringen. Skoj!

En BF&BF som heter duga vill jag lova. Varenda dag kan han lysa upp, dendär Staffan, och det, ja det gillar jag. Som ikväll till exempel, när klockan var sent och alla barnen borde sova, så ba gick vi och köpte glass. Bra kap jag gjort. Puss.

Hemtentan igen då. Jag har pressat ut två sidor text ur min hjärnas innersta rum. Inte illa. Inte illa på åtta timmar, eller vad som har gått. Synd bara att det är en aldrig sinande mängd ord kvar att skriva. Synd bara att min hjärna tycker sig ha utgjutit allt vad som fanns att utgjuta. Den säger åt mig att min tro på fler skrivna ord denna kväll, kan liknas vid att förvänta sig att femton liter blod ska flöda ut ur en förblödande mänskokropp. Det händer inte, helt enkelt. Men ibland måste det hända.

Jag lyssnar på Spotify. Mitt i allt. Får höra att man kan få ett snyggt fodral att förvara sina bindor i. Att man kan välja vilken synd man vill ha representerad på askens hölje. Det för mina tankar till Jesus. Han förenar dessa två, som jag nu sysslar med. Att jämföra min tenta med blod, och syndiga bindbehållare. Han både blödde och tog all vår synd på sig. Storslaget. Han förenar det mesta, dendär Jesus. Kanske att han nu kunde förena min skrivångest med en gnutta inspiration, motivation, och ett rejält ordflöde. Om han kunde hela den sedan tolv år blödarsjuka kvinnan, kan han väl trycka in femton liter blod i en mänskokropp om han vill, tänker jag. Ja, det kan minsann. Amen.

Undrens tid är inte förbi, som man brukar säga. Och inte är den det inte heller, förbi alltså. Ty se, dagen till ära, så smärtar inte min rygg. Festligheternas festlighet.

Go God, som Dan skulle ha sagt.

Hej så mycket Gud det blev. Det kan bero på att han är den enda som kan fullborda en tentamen av detta slag.

Så stor, ja stor är vikten av att vara vacker. Att vara omtyckt, inte bara för sin insida utan också för sin utsida. Därför, ja därför är det som jag med allvar i rösten menar att vi alla borde bli bättre på att för varandra förklara hur underbart danade var och en av oss är.
Dock är det ej allenast komplimanger som boostar självförtroendet i härlig blogg-anda, nej, onej, också det egna ansvaret är stort och smärtande tungt. Att göra sig vacker, för att således kunna få en komplimang eller två är ju en förutsättning för att medmänniskor i omgivningen ens ska reagera över vår existens, ja se, så många är mänskobarnen på jorden. Och ej leder tillfixandet endast till fler komplimanger, nej vinsten är större än så. Det egna välbefinnandet ökar markant redan framför badrumsspegeln, när man ser skavankerna göras om intet, och hela ansiktet flödar ut i en jämn och orange sörja.

Därför, alltså både för att få oändligt med komplimanger OCH för att öka det egna välbefinnandet, har jag i all enkelhet målat mina läppar rosa. Det är viktigt att anstränga sig, också när man har hemtenta.





Jag får lust att kasta mig i famnen på mig själv, och smaka på de sorbetfärgade läpparna. Dock låter jag bli, ty spegeln är så vass, och visst, ja visst finns det fler hinder än så - mina kyssar tillhör någon annan.

Det är inte många jobb som jag sökt utan att få. Ett, tror jag. Därför är jag lite bekväm nu, där jag sitter och slänger ihop CV och personligt brev att skicka ut till landets arbetsgivare. Jag korrekturläser bara som hastigast, och tänker inte så mycket på vad jag skriver, utan slänger samman något som ser bra ut. Allenast sanningar, givetvis, men troligtvis och sannolikt hade innehållet blivit ytterligare vassare om jag lade manken till att formulera extrafyndiga meningar och meritförteckningar. Och nog hinns det alltid, men även om tiden finns, så känns det lite småtrist. Jag får nog jobb, tänker jag, åtminstone någonstans. I värsta fall får jag väl plocka jordgubbar i Vareborg med de andra fjortonåringarna. Skoj!

Idag är dagen, tänkte jag och kilade ut genom dörren klädd i mest ingenting alls. Åtminstone lämnade jag vinterjackan med dess värmande och hårbeklädda huva på sin krok i hallen, och klädd i allena skinnjacka (och kängor och halsduk och vantar) spatserade jag alltså ut i vårvärmen. Fem sekunder senare, ja se, jag hade ens inte hunnit ned för trappen, utbröt den värsta snöstormen i mannaminne. Luften vitnade av genom luften farande flingor. Narniasnö, hade vi kallat det i november och gett oss ut på romantisk promenad. Men nu är det mars, och iklädd vårjackan vill man ej välkomna fallande snö, ens med aldrig så stängda armar.

Båd blöt och frusen var jag, när jag efter en smärre evighet av resande traskade in i den trappuppgång som leder mig rakt in i Staffans av värme fyllda boning. Någon man fanns där dock ej att finna, men en bok om vätskebalans välkomnade mig redan i hallen, och det med öppen famn. Jag läste och läste, tog in och glömde bort. Jag blev så utmattad av läsning att jag snart kollapsade i en liten hög där på golvet. Nog, tänkte jag, och tog mig två knäckebröd och lite kaffe. Sedan kom han hem, den varma mannen som har sin boning i den varma lägenheten med den magnifika utsikten, och med sig hade han min skönsjungande väninna. Oj, så festligt.

Så blev jag slutligen hämtad av min tredje hälft och av nåd fådda sambo, och vi begav oss västerut för att övningsköra. Ja se, vi är inte dummare än att vi slår två flugor i en smäll och således har vi alltså både övat parkering samt bekantat oss med det område inom vilket vi högst sannolikt kommer sätta bo snarare än snart. Hej Saltholmen, nu flyttar vi in, ropade vi i kör där vi satt. Nu minskar vi klyftorna i samhället, gormade Carolina ut genom den nedvevade rutan, och jag brast ut i sång.

Solen sken. Den ljumma brisen blåste oss i ansiktet. Måsarna skränade. Vågorna slog emot piren. Luften var varm. Himlen blå.

Jag är i paradiset, sjöng jag, och Carolina stämde in. Tillsammans sjöng vi och dansade, ända tills solen hade gått ner. Sen åkte vi hem, och nu är jag här. I stan är det fortfarande iskallt. Typiskt.

Som att packa ihop ett liv. Lägga i lådor. Sortera. Komprimera. Fast minnen. Minnen som etsar sig fast, men som kanske borde packas ned i en av alla de lådor som inte får följa med in i framtiden. Fast jag vet inte.
Nyanserna. Nyanserna är det som skapar det vackra. Musik är inte vackert utan olika toner. Naturen inte utan årstiderna. Blommorna inte utan färgerna. Ljuset inte utan skuggan. Det är väl oundvikligt, antar jag.

Men nu packar jag, någonstans. Försöker ta med det som är av värde, och lämna resten därhän.

Så mycket har hänt, och jag är fortfarande liten. Så långsamt växer jag. Men fortfarande - växer. Betryggande. Om ytterligare ett par, då har lika mycket hänt igen, och jag är ytterligare förändrad. Skönt med föränderlighet. Nödvändigt att sortera bagaget.

Jag läser. Jag ler. Jag måste blinka bort tårarna. Jag. Jag själv blir så vacker, när jag ser alla skiftningar. När jag ser vägen. Nyanserna. Och jag befinner mig mitt i. Jag är formad, men inte färdig. Jag är påbörjad, inte avslutad.

Jo, det måste vara så det är, att både saker och människor blir vackrare med tiden. Till och med jag. Och tänk då, att den kärleken bara kommer växa.

Det verkar som om klänningåret 2011 kommer bli det värsta/bästa i mannaminne. Jag behöver inte köpa någon festklänning till sommarens alla bröllop, det räcker att fästa upp ett lakan med några säkerhetsnålar. Billigt!

Praktexemplet på vad som gör en ledsen i mars.

Kylan letar sig in överallt. Det är knappt att temperaturen är över noll. En grad, kanske två. Ändå är det extrapris på mjukglass borta vid Svingeln. Bara fem kronor. Inte köper väl någon glass nu, trots kalaserbjudandet? Nej, jag drog upp dragkedjan än högre, och vandrade förbi.

Längtan är så stor. Bland alla, gissar jag. Annars skulle väl glassen inte säljas så billigt, om det inte vore för att vi vill intala oss att våren är här? Längtan är alltid så stor. Efter det som borde vara annorlunda. Tänk va, att man aldrig kommer fram. Att man aldrig kommer i mål. Att nya hinder uppstår längs vägen - hela livet. Aldrig står man mittemellan. Alltid har man en fot här, och en fot där. Alltid är längtan och drömmarna någon annanstans än nu. Aldrig är man nöjd. Och jag vet inte om jag vill vara nöjd. Inte idag, iallafall. Kanske imorgon.

Jag är så trött. Trött på allting, känns det som. Trött på att det händer så lite, och trött på att inte komma på något bättre än ingenting. Trött på att sova och trött på att vara vaken. Trött på att äta.

Men så slår det mig. Det är ju precis sådan som jag är. Det är ju precis sådan som jag alltid har varit. Det är ju den jag är.

Och jag som hoppades på något annat.

Den gågna helgen har spenderats i Varberg. Mestadels slitandes, men en del chillandes med familj och vän.



Jag har funderat över multipla exponeringar, men blir inte helt tillfreds, trots motivets skönhet.


Jag dansbrudade en del, som här synes på bild.


Jag hängde med min snygga mamma och lille skrutt, här iklädd schyssta lurar.


Jag fick för första gången i mitt levande liv skåda dessa superhjältar, Prosit, Pyton och Panik.


HannaPanna var hemkommen från det heliga landet, och det firades med låtsasblod. Och kaffe. Och baguett som Berit hade värmt.

Helgen bjöd även på återträff med Jennie. Vi firar i år tio år som vänner, och jag minns än idag när hon bjöd mig på sitt femtonårskalas. Vi åt tacos och lekte heta stolen, och jag var alldeles ny i gänget. Glädjen var stor när jag kastade mig i hennes famn vid ett-snåret, och tillsammans åt vi pizza - en tradition med många år på nacken.

Som om detta inte vore nog - så har jag också blivit bjuden på kladdkaka och kaffe av självaste lillebror med blivande fru (hans alltså, inte min). Blödig blir jag, när jag ser att min bror kan skruva upp högtalare på väggen, köpa köksbord och ha ett eget diskställ. Fint blir det, i den Skywalkerska boningen. Dock kändes det lite tomt på möbelfronten i bland annat sovrum och kontor. Men vadkatten, varför ha en säng där man inte bor? Nej, just det.

Jaha. Besked fick jag just av Staffan att han är på hitväg, och det med en film i högsta hugg. Vad kan den ha hetat? Catch me if you can? Något så.

Det var väl det hela.

Nu ska jag pussla.

Puss.