Jessyca

Timmen är inte riktigt slagen än, och ej heller har klockorna ringt. Men imorgon vid denna tid, sitter jag troligtvis på min stol bredvid min bordsherre och byter ord. Inte bara ord byts imorgon, utan också ringar. Dock ej mellan mig och min bordsgranne, utan mellan min lillebror och hansa tjej. Jonathan och Josefin.

Naglarna är målade. Klänningen hänger utanför garderoben. Presenten är inhandlad. Skorna står prydligt bredvid varandra. Allting är liksom redo. Nu står tiden stilla. Den väntar på att jag ska duscha, visserligen, för det har jag inte gjort på ett tag nu. Imorgon händer det. Imorgon blir jag en syster rikare, eller hur man säger. Och det känns fint. Så där fint så att tårarna trängs i ögena när jag tänker på't.

Så lyckliga är dom. Jag såg dom just. Vilken förmån.

Att gifta sig alltså. Vilken konstig och fin och fantastisk och märklig grej. Knäppt. Men bra, gissar jag. Har ju ringa erfarenhet av äktenskap som bekant, men det verkar onekligen ganska lyckosamt för de flesta.

Jonä. Nu ska jag greja.

Min bror gifter sig på lördag. För närvarande tårfylls mina ögon så fort jag ser en bild på honom eller hans blivande fru. Jag undviker att tänka på hur jag kommer känna mig på lördag.

Observera att tårarna inte är av sorg, utan snarare någon slags oj-vad-han-har-blivit-stor blandat med mycket mycket glädje och förväntan.

I måndags for jag och min kära väninna Anna-Clara till Torpet för att ha några lata dagar i solen vid sjön. Några sådana stunder blev det ej, ty vinden ven som om den aldrig gjort annat, och kylan var alltför sträng för att längre utomhusstunder skulle verka behagliga. Dock har vi hunnit med en rad trevligheter, såsom åtskilliga timmar av broderi, roddtur med ekan, landstigning på Lillön, diskning på gammaldags vis - i zinkbalja, frukost på altanen, eldning i kaminen Kedddy och allmänt häng med farmor och farfar, som förövrigt är enastående människor. Åttiofem år gamla, och fortfarande med så mycket ja, allt. Sån vill jag också bli.


Att ro med ro.


Mister seende pga leende.


Sy i sol.


Korsord vid bord.

Trevlig tid, kort sagt, men det förstår jag att du förstår bara av att titta på bilderna (observera att båda syftningarna blir korrekta!).

Striden mot tiden
när kommer den, friden?

Att inte veta vart vägen går
Att inte veta vart man vill
Att inte veta vart man längtar
Att vara utan mål
Att vilja vilja någonstans, men sakna riktning
Att inte veta vart livet bär hän

Och den strävan jag känner, utan att veta vart den pekar
utan mening, tycks den vara, och utan mål
Varje dag och varje natt. En ständig fråga.

Och så rädslan
Att en gång behöva säga att

tiden är liden
men den kom aldrig, friden.

Ville skriva om hjärtat. Men det får vänta.

Jag älskar den, syjuntan som äger rum varannan onsdag hos någon av de deltagande kvinnorna. Den är en oas i vardagen, en källa till liv, en orsak till överlevnad, ett tillfälle för prat och kakor och skratt och sömnad.

Här är mitt senaste projekt.

Det var ett stort steg att flytta cykeln ut till går'n. Jag inbillar mig lite att det är som när ens barn växer upp och blir en gnutta mer självständiga. Plötsligt är de inte inom en meters radie från själv, och inte ser man dem heller vart man än vänder sin blick. Istället måste man gå och blicka ut genom köksfönstret för att övertyga sig om att de fortfarande lever och mår väl. Gång på gång ställer jag mig där, vid min pelargon och ser ut genom rutan. Jag fylls av en sådan stolthet. Där är min cykel. Min fina cykel, som nu är såpass hel att den klarar sig ute på gården. Alldeles ensam. Stora, fina cykel.

För första gången på flera veckor är jag inte sugen på filmjölk till frukost. Jag vet inte riktigt vad det kommer sig, men tanken gör mig inte helt nöjd. Jag överväger kebabpizza. Jag har en halv sådan i mitt kyleskåp, men kebabpizza till frukost verkar mig alltför grovt, på något sätt. Jag är lite sugen på mango, och såvitt jag vet finns det en gnutta mango hemma hos Staffan, men han är inte hemma, och hade han varit hemma vet jag ändå inte om jag hade tyckt att några bitar mango till frukost var värda den resa jag i så fall skulle tvingas göra.
Frysta jordgubbar finns att tillgå, men jag är inte riktigt sugen på det heller. Ej heller på den leverpastej som lever i mitt kök.

Nej. Denna frukost verkar mig främmande över huvud taget, men det blir kanske så när man har haft sommarlov i en hel vecka? Vad vet jag.

Med eller utan frukost, tror jag denna dag kommer bära med sig en rad trevligheter i form av till exempel syjunta och hemresa. Inför hemresan ska jag strax packa ned både en och två nödvändigheter i min röda reseväska, så att jag i frid kan fara bäst jag vill mellan hemstad och hemstad under sommarmånaderna. Bra idé, tycker jag.

Står du ibland framför spegeln och stirrar dig själv i ögonen? Står du där ibland, och medan ögonen blir blanka av tårar, ställer du den fråga du ställt så många gånger förut; vem är jag? Jag gör det. Jag står där och stirrar och stirrar. Brukar tänka att jag är ganska vacker ändå. Brukar bli ganska nöjd med vad jag betraktar. Bruna ögon, lite olika stora, men det gör inte så mycket. Lite sneda läppar, men det gör inget, för jag tycker om dem. Fräknar i pannan. På ögonlocken. Håret lite på ända, men det känns som jag, vem jag nu än är. Vacker. Och vad mer?

Jag bottnar inte. Det är som att simma där man inte vet hur djup sjön är, och ständigt letar med fötterna efter botten. Trevande - man vet ju inte vad som finns där. Jag letar, men hittar inte fram. Jag bottnar inte. Finner ingenstans att vila fötterna. Finner ingenting att ta fasta på. Finner ingen punkt som gör mig trygg. Djup. Kanske rentav bottenlös.

Tårarna börjar samlas i ögonvrån och rullar nedför kinden. Alltid höger först. Jag är inte ledsen. Jag är inte upprörd. Jag är lugn. Jag är tyst. Jag är stilla. Liksom allt. Allt är lugnt. Och tyst. Och stilla. Jag vet inte hur länge jag står där. Det kan vara tio sekunder eller tio minuter.

Och jag vet att snart, snart kommer jag gå därifrån, kanske gå och lägga mig, och jag vet att jag snart kommer att ha glömt stunden framför spegeln då jag söker efter mig själv.

Jag såg anarkister demonstrera på stan idag. Krossa alla gränser, sjöng de, för att sedan byta ramsan mot "utrota Israel, leve Palestina". Jag vill inte vara så. Jag vill inte vara en paradox. Jag vill inte vara falsk. Jag är inte falsk. Har aldrig kunnat. Förmår inte ljuga.

Allt jag inte är. Står så klart på något sätt.

Men frågan står kvar: vem är jag?

Indescribably beautiful.
Indescribably painful.

Har du tänkt på hur vi färgar varandra? Hur enkelt det är att ta på sig någon annans humör och sinnesstämning? Att ett trettio sekunder långt telefonsamtal kan påverka en hel dag. Varför smittar det dåliga så mycket mer än det bra? Varför är det lättare att bli ledsen än glad? Eller är det allenast mig förunnat, att fungera så?
Jag är en dåligt-humör-magnet. Jag tar på mig din sinnesstämning innan du känner av den själv. Jag tar till och med på mig påhittade sinnesstämningar, bara för att jag tror att de kanske finns.
Jag blir lika arg på mig själv varje gång. Varje gång jag suckar lite för högt eller himlar med ögonen eller tystnar fast att jag vill prata. Jag kommer på mig själv varje gång, och upptäckten fördubblar den dåliga upplevelsen, varpå jag inte bara är på dåligt humör, utan också arg på mig själv för att jag är så lättpåverkad. Då kräver det dubbel åtsidosatt stolthet för att ta sig ur. För vem vill vara sur? Och i synnerhet sur för att man är sur?

Att svälja stolthet är nog bland det svåraste som finns. Det är att blotta vad som finns inuti. Att utsättas för risk att bli skrattad åt. Förnedrad. Att utsättas för risken att ha fel. Tredubbelt irriterad blir jag då, på stoltheten som är starkare än livet självt, verkar det som. Tredubbelt arg för att jag är arg för att jag är arg, men för stolt för att sluta vara arg. Det gör mig arg i sig, och jag vet inte längre varför. För ingenting. För att hela livet förvandlas till en negativ spiral.

Och så är det bara så ibland. Ögonen påminner om Niagarafallen. För att jag tog på mig en sinnesstämning som eventuellt aldrig ens fanns.

Idioti. Vansinne.

Stoltheten. Den borde fara åt helvete. Så får man väl säga?

Sommarlovets första dag är kommen. Redan vid halvåttasnåret stapplade jag ut från sovrummet för att tillaga resfrukost till den återigen resande Staffan. Leverpastejmacka och mjölk fick han åtnjuta, innan jag vinkade farväl från min trapp för att sedan stupa i säng igen och sova bort ytterligare tre timmar av morgonen.
Min frukost blev bra mycket festligare än hans. Fjällfil (som överlägset vunnit filtävlingen) med special K, linfrön, solrosfrön och en gnutta socker, och efter det varma vitlöksbröd med kaffe. Bra start på sommarlovet, tänkte jag, trots att ej en enda jordegubbe hitintills hittat vägen till min mun. I och för sig verkar det mig lite märkigt att avnjuta sommarlovsjordgubbarna i ensamhet, så jag tror jag inväntar morgondagen, då mormin kommer hit.

Jaha. Idag då. En söndag på en torsdag gör livet ledigt för danskarna, men inte för oss här i öst, nej onej, jag räknar med att alla de verksamheter jag tänkt besöka är öppna till bredden, även idag. Vem vill inte ta tillfället i akt att tjäna en extra hacka, menar jag? Ledigheten kan vänta. Eller så är hela dagen stängd, vad vet jag? Hur som haver. Det ska nog bli väl ändå, ty jag har planer på hemmafix också. I form av blomsterlista och broderi. Kanske lite middagslagning också. Ja. Det om det kanske.


Härlig morgonbild. För ett ögonblick slår det mig att min klasskamrat från gymnasiet kanske hade rätt ändå, när han utanför datasalen en gång sa "Jessica, ditt leende ser jättefejkat ut."

Jag bemödade mig med att både plocka undan och diska när jag kom hem ikväll. Harmoni. Det är harmoni i de allra flesta delar av mitt hem och jag njuter. Njuter av sovlistan på spotify. Njuter av levande ljus på bordet. Njuter av tröttheten. Njuter av det mesta, faktiskt.
Inväntar den man som imorgon ska fara norrut utav bara hejsan. Snart kommer han hit. Bra slut på denna dag, tror jag.

Mitt läge. Typ så.