Jessyca

Moget att jag har glömt min telefon i Varberg.

Jag längtar efter att längta efter något som faktiskt kan slå in. Och inte om flera år, utan snart. Men jag kommer inte på något att längta efter. Jag och min mycket kloka väninna Carolina pratade om detta när Staffan var i USA. Då längtade jag mest bara efter att han skulle komma hem. Att längta efter något sådant, var synnerligen perfekt, för jag visste ju att han skulle komma hem. Jag kunde tänka och drömma och planera om hur allting skulle vara, utan att känna att jag var alltför orealistisk. Jag kunde föreställa mig hur det skulle vara att ha honom i samma land, i samma stad, ja kanske rentav i samma rum, utan att behöva anstränga mig särskilt mycket, eller säga till mig själv att nej du Jessica, det där kommer aldrig att hända. Det är en ganska behaglig form av längtan. Den är både givande och realistisk. Annars dröms det och längtas så mycket efter sådant som liksom inte går att sätta fingret på.

Som bekant längtar jag ibland efter ett eget hus. Med stor sannolikhet kommer jag säkerligen en dag att signera det kontrakt som bevisar mitt innehavande av just ett hus, men drömmen känns ändå ganska overklig. Åtminstone just nu. Och sådär är det mest hela tiden. Jag längtar efter sådant som sannolikt kommer att ske, men inte riktigt än. Och det med all rätt, för jag vill faktiskt inte ha till exempel ett hus just nu.

Däremot vill jag längta. Jag vill ha något att se fram emot, att planera och att räkna ner dagarna till. Just nu är jag bara rastlös. Rastlös och irriterad och trött. Oresonlig. Argsint. Otrevlig. Bitsk.

Vad gör man då?

Jo, man köper en påse ostchips som man planerar vräka i sig alldeles ensam under den ensamma lördagskvällen. Patetiskt.

Det är med skräckblandad förtjusning jag sitter här och drömmer - som så många gånger förr - om att ha ett eget hus. Jag hittar sidor hos mig själv som jag aldrig lagt märke till förut. Jag attraheras snarare av ett ruckel i Sätila, än en rejäl villa i Billdal. Vad kommer det sig? Jag förstår inte mig själv.



Jag kan inte låta bli att önska att just detta hus var mitt. Det som är allra mest skrämmande, är att det skulle kunna bli just mitt för ynka fem hundra tusen kronor. Fem hundra tusen kronor, det är ju ingenting.

Jaha. Så ska jag tillbringa kvällen med ensamheten ända fram tills läggdags. Det känns ganska skönt. Jag tror det var längesedan.

Vad som däremot inte känns lika skönt, är att det enda jag åstadkommit idag är en ungspannkaka. Och så har jag betalat några räkningar. Min ambition var att gå till skolan - efter första rasten, men ej att jag gick. Nej, då låg jag som bäst på min soffa med huvudet intryckt mellan Staffan och en kudde. När han så gick härifrån, och chansen för min produktivitet ökade avsevärt, lade jag min energi på att betala dessa räkningar. Sedan har jag mest haft panik. Jag har flytt-ångest nu. Jag vet att jag kan flytta hem till mamma och pappa, och att det skulle funka fint. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag har en evighet med saker. Saker som jag, även om jag helst inte vill erkänna det, inte vill skiljas från. Jaja. Nog om det. Det ger sig. Husvagnen finns ju med. Och det är nästan hundra dagar kvar. En fjärdedels år. Det är länge.

Igår hade jag tjejdag med Angelina, och det var fint. Fina Angelina. Jag tycker om henne. Vi lunchade på restaurang, strosade på stan, skrattade åt kurslitteraturen, och åt salami och ost. Det var fint.

Jahanä. Aftonen. Jag borde rycka upp  mig. Duscha, åtminstone. Förbereda mig inför vår "Kliniska utbildningsdag på Östra Sjukhuset". Jag har aldrig varit på Östra.

Äsch. Många ord märker jag. Många intetsägande ord. Tydligt tecken på prokrastinering.

Punkt.

Vart ska jag bo när april tar slut?
Om du vet, hör av dig snarast.

Jag får ont i magen varje gång jag tittar på min mobilräkning. Jag förstår den inte. Jag förstår inte varifrån alla siffror kommer. Jag förstår inte varför det ska vara så krångligt. Jag känner mig lurad. Blåst. Tårarna bränner.
Jag ger det en månad till. Om det inte har blivit bättre då, så ska jag på allvar överväga kontantkort.

Ledsamhet, ledsamhet, under en annars ganska fin onsdag.

Nu är den äntligen här, mirakelkrämen mot celluliter. Som jag har väntat.
Å ena sidan sägs det att celluliter sitter där de sitter, och aldrig kommer att ge vika. Å andra sidan finns en uppsjö av produkter som sägs bekämpa just celluliter. Jag vet inte.

Klamydia. Klamydiatest.nu. I all ära, klamydiatest är säkert toppen, men jag vet inte. Det känns obehagligt att flera gånger om dagen tvingas höra detta eviga tjat om klamydia. Lite som om klamydia numera sprids via hyreshusens gemensamma tvättmaskiner. Huvaligen. Jag vill inte ens tänka på det.

Brandbilarna. De svischar förbi härutanför med väldig fart. Deras vemodiga tjutande skär i mina öron. Det blåa blinket fyller hela vardagsrummet. Det brinner väl någonstans, gissar jag. Tråkigt. Hoppas ingen kommer till skada.

Samtalet. Som jag skulle lära mig att hantera idag, men inte ens orkade lyssna mig igenom halvvägs. Halvfärdigt. Halvbra på att samtala, blev jag väl då, antar jag. Halvdan. Medelmåttig. Göteborgs Universitet. Stundtals bra. Stundtals inte.

Och så är det bara så, och så är det ingenting mer. Ingen substans riktigt. Bara celluliter och klamydia och brandbilar och vedervärdiga föreläsningar. Rostad macka på kvällen och Amos Lee och fötterna på bordet. Intetsägande uppsyn. Kokar kanske en kopp te. Känner en märklig tomhet. Någon slags meningsfull meningslöshet.

Ja, det gäller väl att ta vara på tiden, antar jag. Tiden som ung och vacker. Tiden som student. Tiden i tidernas finaste lägenhet. Tiden innan läggdags. Tiden utan måsten.
Så jag sitter kvar här. Smuttar på framtiden. Ett ögonblick i sänder närmar den sig. Det bekommer mig inte det ringaste egentligen.

Te, te var det väl.

Bloggar kommer, bloggar går. Jessica Henricssons består.
Vilken nolla jag är egentligen, som fortfarande, nästan fem år senare bloggar. Vad är mitt problem? Vad är mitt behov? Vad är min längtan? Varför håller jag på?

Igår tittade vi på Grey's Anatomy för omväxlings skull. Emedan andra tjugitvååriga studentskor piffar och taggar för en festkväll, ligger jag och Carolina troget kvar i våra sunkiga kläder i vår sunkiga soffa och tittar på Grey's. Är det okej?
Hur som haver, så hittade Meredith sin döda mammas dagbok. Först en, och sedan en hel kartong full med dagböcker (Meredith och hennes mamma hade en mycket trasslig tid tillsammans). Efter en stunds funderande, säkert ett helt avsnitt, började hon så läsa sin döda mors anteckningar från svunna tider.

Det knöt sig i min mage. För jag skulle nog kunna fylla en kartong med mina dagböcker. Jag skulle nog kunna fylla en kartong med livets alla sorger och problem. Och trots att det någonstans inom mig finns en diffus längtan efter att någon skulle läsa allt det där och säga att Jessica, du är okej, trots det, så får nog ingen någonsin öppna dem. Det är för nära. I synnerhet så länge jag är i livet, men antagligen också efter min död.
En gång, ganska snart innan jag flyttade hemifrån, lade jag alla dagböcker i en påse, knöt igen den och slängde den i soptunnan. Jag vaknade den natten, i någon sorts panik. Jag smög ut i mörkret, till soptunnan och tog upp påsen. Knöt upp den, och placerade omsorgsfullt in böckerna i garderoben igen.

Jag kan inte skiljas från dem.

För jag vet, att mitt bland alla tårar och smärtor, så finns jag. En smärtande liten människa, som aldrig vetat riktigt vilken väg som varit rätt, men som nu faktiskt har fått fäste om livet. För en gångs skull, verkar det jag tro på vara hållbart. För en gångs skull ser jag någon form av slut. Och därför, därför vill jag ha kvar smärtan i kartongen, liksom för att visa för mig själv att jag klarade det.

Jag har nog på intet sätt varit unik. Jag skulle nog placera mig i facket "precis som alla andra". Men, min smärta är och har varit min, och ingen annans, och att skiljas från den vore på något sätt respektlöst. Mot mig själv. Det är ju trots allt precis den vägen som tagit mig dit jag är idag.

Och där står jag.

Väntar lite till.

Besvikelsen när jag inser att jag aldrig är snygg på kort. Stackars läsarskara. Ni  måste tro att jag är jätteful.

Det där med känslor är väl märkligt ändå? Ibland väcks känslor, som man inte alls vill känna, och ibland finns känslorna inte där, hur gärna man än vill. Det är när sådant händer mig, som jag funderar på om jag är sjuk. Sjuk på riktigt. Om jag är en känslokall och vidrig människa, som varken känner sorg över andras olycka, eller glädje över deras lycka.
Kanske går det över när jag får barn. Det sägs ju att ett skeende som att bli förälder, och kanske framförallt att bli mamma, får sådan fart på känslolivet att det blir översvallande. Överväldigande. Jag kanske behöver ett barn? Åtminstone stundtals.

Men så slår det mig, att senast igår blev jag lite arg och ledsen över något, som egentligen inte rör mig alls. Då återfår jag en smula av det hopp som just lämnat mig. För det tycks ju vara så, att hopp kommer av att drivkrafter triggas igång. För att dra det till sin yttersta spets.

Insikt är viktigt. Hopp också. Säkert hänger de ihop, men just nu är jag lite för hungrig för att knyta samman den berömda säcken. Det händer mig allt oftare, nuförtiden. Jag har något på tungan. Eller i fingrarna. Eller i tankarna. Något som verkar logiskt för mig, men som när jag försöker beskriva det, endast verkar få mig att framstå som en total idiot. Därför har jag en stor mängd opublicerade blogginlägg, just om ganska djupa och seriösa tankar och resonemang. Dock förefaller de alltid osammanhängande efter en stund, och i rädsla väljer jag att klicka på "spara som utkast", innan jag ens har försökt tänka igenom vad jag vill säga.

Jag vet inte varför. Jag kanske är sjuk på riktigt.

För att återgå till början. Känslor är ett mysterium, och hade det inte varit så, hade resonemangen kring dem säkerligen inte varit så varierande och luddiga. Jag behöver nog inget barn. Åtminstone inte just för närvarande. Men jag kan ju inte komma ifrån, att just det där med att bli mamma nog är en utav mina allra största förhoppningar. Om än kanske inte riktigt precis exakt just nu.
Jag är nog inte känslokall och vidrig. Jag tror att det faktiskt finns de som upplever mig som en ganska sympatisk person, om än lite disträ ibland.

Men det får man vara, särskilt när någon man ganska nyss har börjat att älska sådär klyshigt smärtande befunnit sig på andra sidan jorden i sjutton dagar och kommer hem imorgon. Då är känslolivet lite ur balans. Lite som att vara i väntans tider, fast en annan sorts väntans tider. Kanske.

Och så blev denna text precis lika luddig och osammanhängande som allt annat jag försökt skriva på sistone. Typiskt.

Det är mörkt och tyst. Jag har just inlett början på en skön torsdagskväll. En sista kväll innan den sista ensamma kvällen innan Staffan kommer hem. Inte för att han kanske kommer spendera varenda kväll med mig efter lördag, men ändå.

Jag äter godis och googlar brott. Mord. Spännande. Kriminellt.com. Jag laddar hem domar. Läser. Ryser lite. Undrar om det är lagligt, det jag gör. Är domar verkligen offentliga?

Idag har vi pratat om hopp i skolan. Den hela människan. Jag kanske reflekterar lite över det sen. Kanske. Om jag inte fastnar bland mördare och svindlare.

Jag dör lite inombords när jag ser dethär:



Sjukt. Galet. Magnifikt. Bisarrt. Underbart. Vackert. Knäppt. Ont.

Så slås jag av tanken på mitt seriösaste balettframträdande genom tiderna - Småsvanarna:



Det rycker i min taktnerv när jag hör musiken. Fem å sex å sjuu ått, viskar jag tyst för mig själv. Min andning blir lite störd, som om jag hade fokus någon annanstans, och trots att jag ligger i soffan, så stramas magmusklerna en smula. Jodå, hon gjorde minsann avtryck, fröken Lena.

Lägg märke till min aura på bilden i inlägget nedan!!!! Jaha, vad ska detta betyda? Är det bara för att artikeln hette "The meaning of hope in healthy non-religious swedes"? Oreligiös är ju alltid likamed okristen!!! Huva. Tiden är inne. Eller ute.

Jag har börjat med en grej.
Lite då och då skriver jag ett par rader här i bloggen, bara för att sedan tänka att vad katten, vem bryr sig? Och så suddar jag ut alltihop och känner mig stolt. Lite mognare. Lite äldre. Lite mer mån om min integritet. Lite mer vuxen.

Så. Kvällen? Handla eller duscha? Eller bådadera? Äta något onyttigt? Baka? Städa? Skriva? Rita? Ringa en vän? Laga mat?


Såhär ser jag ut när jag läser intressanta artiklar som är skrivna på o-svenska och handlar om hopp. Hehehe!!!

Ville bara säga att det är en extraordinär dag idag. Eftersom kurslitteraturen inte går att finna på jorden, har jag idag stigit upp extra tidigt för att åka till biblioteket INNAN föreläsningen. Bara så att ni vet. Fest? Fest.

Kurslitteraturen. Det enda som får mig att tvivla på livet just nu. Gott i sig, förvisso, men ändå. Det stör mig att den inte finns att uppbringa, såvida jag inte behagar hosta fram tusentals kronor, och det gör jag inte.

Chalmers. Vi var där i dag. Tvingades återuppleva lågstadiet med dess mot den svarta griffeltavlan gnisslande kritorna som ger rysningar och skälvningar i hela kroppen genom sin blotta närvaro. Ej hade de mikrofoner i föreläsningssalarna, och inte heller någon värme. Chalmers. Ett skämt.

Det om det.

Jag kan ha himlat med ögonen både en och två gånger i skolan idag, men trots att klockan allenast är tre, tycker jag mig redan ha sonat mitt brott. Det var mig ett redigt projekt att få ut den trettiotre sidor långa studiehandledningen, och inte lyckades jag få den på fram-och-bak-sida heller, nej nej, trettiotre kemikalieblekta papper, rakt ut ur skrivaren. Slöseri. Skam. Sedan slant jag nästa omkull flera gånger på min vandring genom de av vatten översvämmade isfläckarna som tycks täcka hela Göteborg. Väl hemma väntade en räkning på mig. Jag vet inte vad det är jag har beställt. På riktigt. Det är helt befängt. 187 kronor. Jag tror att jag har hyrt en film. Jag ska aldrig mer hyra film. Jag ska aldrig mer betala för att se på film. Himla primitivt nöje. Djur gör sånt, inte intelligenta varelser som jag.

Om jag bara kunde få börja om på ny kula med denhär dagen, så ska jag verkligen försöka att inte himla med ögonen i skolan imorgon, även om det blir svårt att låta bli.

En av alla som jag känner
ja en av mina närmsta vänner
Hon är god som en mor
hon är galen i skor
Och i mitt hem hon ofta ränner

Hon är en vän av redig sort
En sån man ej vill kasta bort
Hon är fager och söt
ibland dum som en nöt
Och att hon ska fara ifrån mig känns torrt

Hon ska åka till Jesu förlovade land
Långt från snöslask, till gulaste varmaste sand
På hotell ska hon bo
På hotell ska hon gno
Och se solen gå ner från en främmande strand

Denna vän är en flicka med hundratals namn
Som jag så många gånger har haft i min famn
Båd i glädje och sorg
Båd på gata och torg
Hennes vänskap är som en betryggande hamn

Hanna o Hanna du mitt hjärta har vunnit
Vår vänskap är stark trots att den ibland har brunnit
All lycka till dig
På din långfärdsresas stig
Och se sen vad du på blott tre månader hunnit

O vad jag kommer att sakna dig Hanna
och stundtals jag faktiskt vill be dig att stanna
Men farväl lilla vän
Snart så ses vi igen
Och då ska vi steka oss mat i en panna

Älskade vän, jag kan skriva hela natten
Ty orden till dig, ja de flödar liksom vatten
Men slagen är timmen
Och tryter gör rimmen
Och jag, jag är trött utav bara katten

Så res lilla vän, res bort emot söder
Och kom hem i april till båd systrar och bröder
Till mor och till far
Till de vänner du har
Till den sommar som Gud oss i nåd åter föder

Vissa dagar vaknar man upp i insikt. Insikt i att saker borde vara annorlunda. Fast att man egentligen vet att man har vetat att det ska vara såhär i flera månader.
Staffan borde inte vara på andra sidan jorden idag. Han borde vara här. Hos mig. Dricka kaffe. Hänga. Chilla. Vara. Fast så vet jag, och har gjort länge nu, att just idag, den 16 januari, så är han på Bermuda, och det kan inte bästa vilja i världen ändra på. Eller jo, kanske, men det försöker jag bortse från. Han är där, och det ska han vara, fast att jag vill att han ska vara här, som han inte är.
Så jag är ensam, fast med Carro. Jag sov lite extra länge, drog mig lite extra länge, duschade lite extra länge. För att liksom göra tillvaron lite trevligare.
Kanske kommer dagens längtan av nattens dröm. I drömmen vaknade jag mitt i natten, av att Staffan kom hem. Han vandrade omkring här i lägenheten, pratade litegrann med mig, och försvann sedan in i Carolinas rum för att sova. I drömmen var Carolina inte där, som väl var. Jag ropade på honom från min dvala. Jag vill ha en kram, sade jag. Men det fick jag inte. Kanske mest för att det bara var en dröm. Hade det skett på riktigt, att han vandrade kring här i min lägenhet efter så lång tid ifrån varandra, är jag tämligen säker på att jag hade fått både en och två kramar utan att ens behöva be om det. Sån är han. Ganska fin. Eller mycket.

Och nu sitter jag här, med Staffans tröja på min kropp, och tänker att jag borde äta något snart. Köttbullar kanske. Jag är lite hungrig.

Om sex dagar kommer han hem, min älskade Staffan.

Så blir allting så skrämmande som vanligt.

Det är natt, det är vardag, jag är ensam.
Det är Nick Drake, det är mörkt och jag dricker te.

Allting är precis som för ett år sedan.
Ändå, ändå är precis allting annorlunda.

Och jag skulle inte för en sekund drömma om att få komma tillbaka.

Idag är jag ett år äldre. Tolv månader lyckligare.
Femtiotvå veckor starkare och trehundrasextiofem dagar annorlunda.

På väg, men hemma.

Trots att den natt som tog mig till denna morgon var instabil på många sätt, har jag ändock redan duschat och ätit frukost. Har man partenta så har man, tänkte jag, och tvålade.
Joja. Tenta var det ja.
Konfirmera mig nu, och ge mig komfort, tack.

Skör.

Som en tråd som håller på att gå av.

Häromdagen gjorde jag något alldeles nytt. Eller ja, kanske inte alldeles, men nästan. Jag har aldrig gjort det riktigt så förut, och aldrig just där. Således kanske man kan kalla det alldeles nytt?

Jag hämtade Hanna med bilen klockan 10:01, och vi styrde så nedåt hamnen, varvid vi parkerade. På den isbeklädda marken vandrade vi sedan emot den byggnad, i vilken vi snart kom att finna oss själva nakna. Givetvis fann vi inte att vi var nakna först när vi var nakna, utan naturligtvis är vi adekvata nog att förstå att avlägsnande av kläder ofta resulterar i nakenhet, och således också denna gång. Det var alltså ett beslut vi fattat långt innan, att vi skulle vara nakna.
Dock, eftersom syndafallet ligger bakom oss i tiden, är skammen över en naken lekamen tämligen stor, varför vi strax svepte oss i varsitt stort och härligt badlakan.
I bastun satt vi sedan, exponerande båd insida (givetvis den själsliga) och utsida för båd gammal och ung.
I sig är kanske detta inget särdeles unikt. Att bada bastu känns tämligen normalt. Det är egentligen först senare som det alldeles nya inträffade. Ja ty se, strax chockade jag Hanna genom att locka henne ut genom dörren, och barfota vandrade vi så på den isfrostiga och hala bryggan nedmot den vak som huggits i isen. Isbitar flöt omkring i den lilla pölen, och termometern därintill visade just ingenting. Likabra, tänkte jag, och kastade handduken på Hanna, för att sedan raskt rusa nedför stegen, rakt ner i vaken. Det brände till, som om min utsida plötsligt blev insida, och blev offer för starkare sprit än någon männska önskar. Men oj, ja oj så skönt det kändes efter en stund. Så skönt att jag någon halvtimma senare gav mig på samma galenskap igen. Som en ny människa kände jag mig, och i min iver över den första upplevelsen, hade jag övertygat Hanna att dela den andra med mig. Med påhejning från mig och de andra nakna damerna genomförde hon så samma typiskt nordiska ritual.

Sedan drack vi kaffe. Det var varmt.

Jag har levt i åttatusentvåhundratjugosex dagar.
Fortfarande är jag ett barn.
Fortfarande tror jag på lögner.
Fortfarande gråter jag på kvällarna.

Åttatusentvåhundratjugosex dagar.
Och jag tror fortfarande.
Jag hoppas fortfarande.
Jag lever fortfarande.
Jag andas och längtar.

Åttatusentvåhundratjugosex.
Av miljoner. Miljarder.
Ingenting. Jag är ingenting.


Att det ryms så mycket i så lite.

Är det inte märkligt?

Jag känner mig ful i mitt nya hår. Jag tycker inte om det. Inte alls faktiskt. Det bara hänger helt platt, blir fult i tofs, fult i knut, fult svall. Fult fult. Mitt babyhår framträder alltmer, och jag känner att nääe.
Människor runtomkring mig säger saker som "det är inte så stor skillnad", och "men det är ju fortfarande långt". Okej. Då har jag väl alltid varit ful. Något dramatiskt har hänt. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag har inte känt mig snygg sedan jag klippte mig.

Inte undra på att jag aldrig går till frisören. Fyrahundrakronor för att bli ful. Ovärt.

Vad ska jag göra nu då? Raka bort det?

Idag är dagen då jag gick upp först av alla i hemmet. Betona vill jag då, att alla fyra brudar från det forna kollektivet sovit här inatt, och jag var den enda som inte hade någon egentlig tid att passa. Carolina är i skolan, Hanna har farit hem, Anna ska till skolan, och jag, jag ska bara plugga.
Berätta vill jag så också, att även om jag fortfarande är klädd i morgonrock, har studierna pågått i snart två och en halv timma. Imponerande!

Om ungefär en halvtimma kommer David hit på årets första lunch. Ja, åtminstone årets första gemensamma lunch för mig och David. Den ska vi dela med Anna, och det ska bli gott.

Nu ska jag ta mig an huvudhematomen innan jag klär mig i härlighet.

Hej.

Jag åt just havrefras. Mina ögon tårades vid blotta minnet av en dag i december, då Staffan eldade just havrefras vid köksbordet. Jag kände såsmått att det går bra att han kommer hem nu. Han kan till och med få elda havrefras.

Johodå. Nittiofem sjukdomar har jag med mina bara händer skrivit ner så kortfattat och enkelt jag någonsin kunnat, och nu sitter jag här som bäst och repeterar. Jag undrar hur jag ska lära mig. Inte kan jag bara sitta och stirra och stirra? Då blir jag ju galen. Min teknik just nu, är att i ett word-dokument skriva ner allt jag kommer ihåg om sjukdomen, utan att se på pappret, och sedan jämföra. Hittills har jag faktiskt chockerat mig själv litegrann. Ty se, jag kan mer än jag tror.

Men nu, ja nu blir det filmtitt med Anna. Antingen karate kid eller någon lanthandelfilm Får se. Vi har förberett dipp, och jag är förväntansfull utav bara katten. Älskar dipp. Älskar dipp så mycket mer än chips. Mmmmm.

Till min stora besvikelse fungerar inte Staffans telefon därborta i Amerikat, så jag kan bara hoppas att han fortfarande är vid liv. Två sms och en liten msn-konversation är inte mycket att hänga i en gran när det har gått nästan fyra dygn. Men jag ger inte vika, ty min mor har lärt mig att inga nyheter equals goda nyheter. Således, allt är frid och fröjd därborta. Dock hade jag hoppat högt av glädje, om Gud behagade laga hans telefon så att uppdateringen hithem kunde bli något mer frekvent. Jag saknar ju honom. Jag saknar honom så att det känns i varenda millimeter av mig. Det är ju trots allt så, att den som väntar på något gott alltid väntar för länge (vem katten kom med idén att det skulle vara tvärtom? Puckhuvud!). Och det fina med det, det är att när jag väntat färdigt, så står han där åter på min trapp och vill låna ett paraply eller så i det göteborgska regnrusket. Det ser jag fram emot.


Nej. Nu hoppas jag att Anna är klar med sina internetbestyr.

Hopp och hej.

Jag fick just en halvtimma över till annat efter maten och innan Mari kommer hit. Plötsligt drabbas jag då av oråd: vad ska jag göra nu? Vad ska man göra när man inte pluggar? Och vad ska man googla som inte är en sjukdom? Vad kan man läsa som inte är en skolbok? Och vad kan man skriva som inte handlar om symtom?

Nej, rådvill och i bananform ligger jag här på mitt golv och vet inte vad.




Så knasigt.

Jag känner mig lite som Gudrun i Smala Sussie, när hon talar ut till en medvetslös tant.

Okej. Om en vecka är det tenta. Det är en vecka kvar alltså. Ganska chill. Om det inte vore för att jag har 81 olika sjukdomar att plugga in, och då med symtom, tecken, hur diagnostisering går till, vad som har gått snett, vilken behandling som är bra, vilka piller som ska ges samt riskfaktorer och förebyggande åtgärder. Även det hade varit ganska chill, om det inte vore så att listan har ungefär lika många sjukdomar som listan. Ja, alltså, listan är obegriplig. Konstig. Tvetydig. Jag trodde inte det var möjligt.

Jag ska ge er några exempel.

Psykos står på listan, samt schizofreni. Chill, om det inte vore för att psykos är ett mer övergripande namn, som inkluderar även schizofreni. Ni fattar, schizofreni är psykos, men psykos är däremot inte nödvändigtvis schizofreni. How do I do that liksom?
Och. Hepatit. Det står hepatit på listan. Vilken hepatit undrar jag? A, B, C eller alkohol?
Frakturer. Vadå frakturer? Frakturer är ju så brett att det borde vara en egen kurs för sig? Hur ska jag kunna sammanfatta frakturer?
Sen har vi subduralhematom och akut subduralhematom. Inte någonstans på hela internet finns det någon skillnad beskriven. Ej heller i föreläsningsmaterialet, eller i referenslitteraturen.
Ibland står det ett namn på listan, till exempel uremi. Uremi verkar vara njursvikt. Eller urinförgiftning. Är det samma sak? Hur ska jag veta vilket som är rätt, när uremi inte omnämns i studielitteraturen?
För att inte tala om missfall. Vadå missfall? Är det en sjukdom? Är inte det isåfall ett symtom på ett annat föreliggande eventuellt fel? Missfallet i sig är väl ingen egen sjukdom? Hur ska jag kunna skriva om missfall som man skriver om hjärtsvikt eller lunginflammation?

Ni fattar grejen. Det är så in i bombens invecklat att hälften av studietiden går åt till att försöka luska ut vilken sjukdom som åsyftas.

Att vissa sjukdomar påminner om varandra är en sak. Att de yttrar sig likadant, eller är svåra att särskilja på annat sätt kan jag leva med. Kroppen är komplex. Men hur svårt kan det vara att skriva en helt vanlig lista?

Bortsett från detta, har kursen varit riktigt intressant.

Tyck synd om mig, tack.

Och så var det det där med att komma igång med studierna då. Med mannen på andra sidan jorden kan man tycka att föga borde stå i vägen för disciplin. Vad kan störa mig nu, liksom? Tyvärr måste jag då tala om, att är det inte hans närvaro som får mig att tänka på annat, så är det hans frånvaro. Inte minst försöker jag gång på gång räkna ut vad klockan är där han är. Man kan tro att för en forna naturestet som jag, är det en enkel match, men då vill jag tala om att så är inte fallet igen. Nehejdå.

Dock har jag mycket annat att se fram emot. Kalas hos Hanna, träffa Mari, kalas hos farmor, bada bastu, flytta hem, träffa alla hemma-vänner igen, tentaplugga, ha tenta, redovisa, slänga allt som legat i frysen, köpa ny mat att lägga i frysen och så vidare och så vidare.

Igår var Hanna här, och vi befann oss båda i ett såntdär pinsamt mellanstadietjejfnittrigt tillstånd. I timmar låg vi på min säng och gjorde roliga små ord-vits-presentationer. Mongo från Kongo är ju i en klass för sig visserligen, men Petter från Landvetter och Kristina från Argentina kommer inte långt därefter.

Jag tar tillfället i akt att visa en passande bild.

Hej!

Nu har han farit, världens bästa Staffan. Lite tomt känns det, eller mycket, och lite konstigt. I månader har jag vetat att han skulle åka. Ändå kan jag inte riktigt förstå att han är borta nu. Att vi sa hejdå på flygplatsen för några timmar sedan. Att han inte kommer hem på arton dagar. Att jag kanske inte ens kommer höra hans röst på arton dagar. Arton dagar är väl ingen livstid i och för sig, men det är länge.
Nej, det är med blandade känslor jag sitter här. För samtidigt som tårarna trycker mig i ögonen när jag tänker på det, är jag så glad och stolt och förväntansfull. Fina och fantastiska han.

Nej. Här jag kan inte sitta och vara känslosam. Det blir snudd på outhärdligt.

Idag gör jag något galet. Jag pluggar. Att plugga är visserligen inte galet i sig. Det galna är att det är tio timmar sedan jag satte mig här med böckerna. Givetvis har jag inte studerat intensivt hela tiden. Givetvis har jag ätit mat, kissat, fikat och sånt, men ändå. Det är otroligt. 21 diagnoser har jag sammanfattat. Otroligt.

Tur att jag hade en så fin start på dagen, med två kära väninnor och deras män. Oj så vuxet. Matthildur och Isak och Mari och Mattias. Frukost blev det, och det på Café Mignon. Fint och fantastiskt.

Och tur att jag har morgondagen att se fram emot. Då ska jag fara till Frillis och spendera dagen med världens bästa Staffan. Det gäller ju att passa på innan han behagar lämna mig för det stora landet i väst. Ojojoj.

Nej. Nu blir det lite njurartärstenos till innan läggdags.

Hej!

I äkta blogganda och studieprokrastinering kommer här en glädjespäckad sammanfattning av ett numera gånget år: 2010! Håll till godo.


Bullbak i Bergsjön med världens finaste lillasyster.


Påskafirande hos Gidlunds i Sollentuna.


Värstaste halsflussen i mannaminne.


Vi var i Stockholm under en mycket solig helg.


Unge Herr H tog studenten.


Vi var på festival.


Kungligt bröllop - icke att förglömma.


Midsommar firades på kurtinen med pompa och med ståt.


Det flyttstädades.


Ölklubben skapades.


Surströmmingspremiär.


Somligas sommarhem.


Norrlandsspelning.


Hampus var, och är, ett sötebarn.


Vinbären skördades.


Jag var lite solbrun.


Rockers i Borås.


Ensam-i-skymningen-promenad.


Dessa små sparvar blev förlovade med varandra!


Jag badade.


En kamrat i sommarvärmens böljande böljor.


Jag hängde mycket med Gabbe.


Vi flyttade till vår älskade Eklandagata!


Jag köpte en ny bil som jag parkerade utanför vardagsrumsfönstret.


Jag var på Liseberg med Philip.


KörkortsCarro!


Finflickor på Marstrand på Carros föllsis.


Staffan besökte min boning alltmer frekvent.


Sedan flyttade han, Staffan.


Operation operation.


Ett barn blev fött.


Staffan och Leo.


Glöggdruckna finflickor.


Juldagspojken.


Mellandagsmys.

Och med det säger jag hejdå 2010 och hej 2011.

Hejhej!