Jessyca

Ibland när man vaknar upp till alldeles blanka tisdagar är det bra att ha Davidar och Anna-Claror som kan komma och dela lite gammal ångest och äta broccoli. Jag är inget för ensamtisdagar. Jag är inget för ensamdagar över huvud taget, faktiskt. Jag är mer för tillsammansdagar. Men vissa dagar är kombosar i Grebbestad och pojkvänner i Frillesås och schemat alldeles alldeles tomt. Då är det glädjande för en rastlös själ som min att få dela den dagen med någon annan än den egna varelsen.

Klockan är över fem, och himlen är fortfarande blå. Jag tror bestämt jag ska kila till stan en sväng. Köpa syjuntegrejer. Skaffa mig ett intresse. Ja, det ska jag.

Imorgon kommer min mamma och Leo till storstaden för att vara med mig. Och sen, ja sen på kvällen, då ska Staffe och jag dejta på Nefertiti. Onsdagen blir då sannerligen ingen ensamdag. Inte för mig, åtminstone. Skönt.

Andrahandsalternativet på mat att äta var broccoli- och skinksås med pasta. Egentligen hade jag tänkt mig korv med bröd, men jag hade inga pengar på kortet, och ännu mindre lust att gå hem, flytta pengar för att sedan gå och handla. Så mycket är korven inte värd, tänkte jag.
Knapert är det, hemma i kyleskåpet, och knapert är det även i både skafferi och frys. Men jag visste att jag hade ett paket skinka med passerat bäst-före-datum, och att det troligtvis skulle finnas lite eldoradobroccoli i frysen. Det brukar det göra.
Jag skred till verket. Hackade den gamla skinkan. Hackade en halv, småtorkad lök som legat i kylskåpet ett tag. Hackade ner ett par halvt ruttnande champinjoner. Öppnade frysen och slet ut påsen med broccoli. Kokade ihop allt utom broccolin. Hällde i lite vispgrädde som var bäst före just idag. Likabra, tänkte jag och hällde i mängd. Jag skulle just till att blanda i broccolin när jag såg att det var spenat. Att ingen broccoli fanns att tillgå. Alternativet var hallon, och jag tänkte att vid hallon, där går gränsen. Spenat ja. Det är mycket smak i spenat, tänkte jag, men hällde ändå i allt. Hela påsen tog slut ner i kastrullen.  Till det hela serverades husets sista pasta samt två dagar för gammal mjölk.
Jaha, ungefär. En smakupplevelse i spenatens tecken. Inte så gott, men helt okej. Särskilt vid ett så hungrigt tillstånd som mitt.

Men jag är nöjd och glad. Ja glad och nöjd är vad jag är, och det i sanning, även om bilden skulle kunna få en att tro annorlunda. Nej, gammal mat gör mig allt annat än modfälld. Gammal mat får mig inte att känna något särskilt alls, mer än att det nu, och det i sanning, är hög tid att gå till affär'n.



Jag ska bara leta upp den sablarns bankdosan först, annars lär jag få leva på ännu äldre mat än den jag åt idag. Har någon i huset rännande vän sett den, ty den finns ej att finna hur jag än letar. Synd.

Måndagsmorgnar fordrar lite extra. Ungefär som rostmackor, stekt ägg, sill och kaffe. Helt okej ändå, helt okej.

Solsken.
Fågelkvitter.
Snödroppar.
Promenad.
Ganska så perfekt.

Glädje är att sluta före tolv.
Glädje är att hämta ut en omtenta, och läsa omdömet "strålande" flera gånger.
Glädje är ett rensat avlopp.
Glädje är att sågottsom ha fixat sommarjobb.
Glädje är att helgen stundar.
Glädje är lunch alldeles strax.
Glädje är att träffa Staffan sen.
Glädje är att tvätten är ren.
Glädje är att disken är diskad.
Glädje är att få inreda ett nytt hem. Snart.
Glädje är att våren är på väg.
Glädje är att det bara är några minusgrader.

Ungefär så.

Sommaren, fotogenlampan och Hanna. Mycket mer än så begär jag inte för tillfället.

Så slår det mig plötsligt, att jag inte ägnar en sekund åt det som tog all min tid förut.
Det är skönt att förändras.
Jag vill aldrig sluta växa.

Det är något visst med födelsedagar. Kanske inte just det att man blir ett år äldre, för det blir man ju egentligen inte. Skillnaden i ålder är inte större än mellan vilka två dagar som helst.
Födelsedagar, det är något att fira det. Kanske inte just för att man blir ett år äldre, utan mest för att man faktiskt finns. Det är stort. Stort att få finnas till. Stort att få leva. Stort.

Idag fyller Staffan år, och det är stort. Stort att han finns.

Sånt som gör allt lite gladare.

Så står det, på insidan av vår ytterdörr. Under vintermånaderna har dörren tenderat att inte stängas igen ordentligt, utan istället har den stått litegrann på glänt. Normalt, så låses dörren när den stängs, men nu gör den alltså inte det, utan istället, ja istället kan vemhelst som behagar promenera rakt in i trapphuset till Eklandagatan 7. Ingen större fara, kan tyckas, och mig veteligen har ingen skada heller skett.
Ändå, ja ändå har denna lapp satts upp på vår dörr, jag gissar utav hyresvärden. Givetvis är hon rädd för inbrott. Givetvis oroar hon sig för att obehöriga ska ta sig in. Givetvis finns risken att hippies invaderar vår innergård, eller att indianer bygger kåtor där. Bara Gud vet vad som kan hända om porten inte stängs igen ordentligt, och därför, ja eftersom Pia inte är Gud, gissar jag att hon har satt upp denna mycket vänliga, men bestämda lapp.

Vänligen, stäng igen porten.

Jag är förvånad över hur svårt det verkar vara att faktiskt sträcka ut sin arm, och dra igen porten. Två sekunder extra, kanske det tar. Nej, den tiden tycks boende här på Eklandagatan 7 inte ha, ty näst intill var gång jag ämnar gå igenom dörren - så står den öppen. Så liten är vädjan. Så enkel är uppfyllandet av önskan.
Nej, pundhuvuden tycks de vara allihopa här i huset, som inte ens kan följa en så liten regel.

Jag hoppas att de inte är någon av de som kör min buss, eller som scannar mina varor på ICA. Jag önskar att det inte är de som håller i mina föreläsningar, eller i framtiden kommer ta hand om mina barn på dagis, eller föräldrar på ålderns höst. Jag hoppas att det inte är någon av de som byggt de hus jag bott i, eller lagt de vägar jag kör på. Jag hoppas att ingen av dem tillverkat en enda av de hushållsapparater jag använder, eller att någon av dem lagat den mat jag äter.

Jag menar, om man inte ens kan stänga en dörr, vad kan man då?

Kvart i nio är klockan, och det känns som att jag skulle kunna somna stående. Var kommer den känslan ifrån, när jag nu ändå försov mig imorse?
Jag letar sommarjobb och känner paniken komma krypande. Ingen bostad. Inget jobb. Jag är av det slag, att jag faktiskt aldrig tvivlar på att saker och ting löser sig, även om det kan vara ganska stressande. Hur som haver och som sagt: det ordnar sig.

Jaha. Annars då? Elin var här idag en sväng och det var trevligt, även om hon inte uppskattade min ostsås. Jag bestämde mig nyligen för att skolka imorgon, och istället plugga inför stundande omtenta. Lagom roligt. Philip kommer hit en sväng på eftermiddagen, men allt detdär visste ju ni trogna läsare allaredan om.

Således: på Eklandagatan sju intet nytt, som man säger. Trist.

Mähä. Ett fult ord. Jättefult ord.

Märker du att frekvensen på blogginläggen minskat avsevärt på sistone? Märker du att de ej längre innehåller lika snillrika funderingar som förr i tiden? Märker du att de ämnen som berörs i denna blogg sällan svävar utanför vad som gjorts under aktuell dag? Märker du att entusiasmen ej längre är vad den varit? Jag har gjort det, i alla fall. Tänkt på det, alltså. Och jag vet inte riktigt varför. Alltså inte varför jag tänkt på det, då det är tämligen uppenbart för den som har ögon, utan varför frekvensen och entusiasmen minskat kring bloggen.

Kanske har det att göra med att livet känns lite djupare nu. Jag behöver inte riktigt cyberdimensionen av livet, känns det som. Först tog jag bort min facebook. Sedan gav jag bort min iPhone. Och nu, nu är passionen för bloggen långt ifrån vad den varit. Bloggandet, som varit centralt i mitt liv sedan 2006. Det känns lite märkligt. Märkligt att inte ha orden kliandes i fingrarna längre. Märkligt att inte formulera djupheter i huvudet under trista resor på spårvagnen.
Märkligt, men ändå bra.

Vi får se vad som händer med framtiden.

Men, för att likt min vana trogen ge en resumé över vad som pågår i livet, vill jag berätta följande:
- Jag försov mig till terminens första examination imorse.
- Jag åt lunch med David och pappa idag.
- Ikväll kommer Elin hit.
- Igår flyttade Staffan delvis till Göteborg igen.
- Imorgon ska jag träffa Philip.
- På lördag har jag mitt livs första omtenta.

Typ så.

Hejdå.

Just ingenting alls, är väl vad jag tänker på nuförtiden. Tragiskt, jag vet, men skrämmande sant. Ungefär som att slussas mellan olika platser, utan att egentligen göra något aktivt, eller ens reflektera minsta lilla. Som att åka buss, ungefär. Jaha, detdär huset är grönt, kanske jag tänker, på sin höjd.

Det är februari. Det är skönt. Bara ordet januari får mig att frysa. Känner du det? Januari. Huva. Nu väntar jag med stor entusiasm på snödroppar och isfria gator. Se, något att längta efter. Så bra. Tänk va, så bra det blir när gatorna är sopade och fåglarna kvittrar och vi spatserar fram i solskenet med uppknäppt jacka.

Februari. Det är nog mest det jag tänker på tror jag. Fin månad. Fint ord.

Och. Det regn som väter allas våra kroppar idag. Det har jag tänkt på. Och lite annat.

Och. Att riktig lycka är att komma hem till ett tomt hus, hitta handskrivna brev på dörrmattan TVÅ DAGAR I RAD, hälla upp en skål med ostbågar, äta den, fylla på. Och så. Så vill jag alltid ha det. Eller ja, ensamheten är inte nödvändig, men det blir en svårt dilemma där just med ostbågarna. Jag vill ju helst inte erkänna min last.

Äsch. Hejdå.