Jessyca

Motion. Jag gillar inte motion. Mina lungor drar ihop sig. Mina luftrör blir sugrör, ungefär. Det piper i bröstet på mig. Och så svettas jag. Pulsen är uppe i tre hundra. Huden är kall. Jag inser att det jag beskriver, inte är något annat än dålig kondition.
Sofia - en väninna från min klass, och jag promenerade hela vägen hem från skolan idag. Cykelvägen. Så att jag ska kunna cykla. Så att min ursäkt ej längre skall kunna vara att jag inte hittar på Chalmers. Att jag bara hittar trapp-vägen. Nu hittar jag även cykelvägen. I skräck fantiserade jag om att kanske cykla till skolan imorgon. Om att övervinna de två berg som finnes mellan mig och Sahlgrenska Akademiens skolbyggnadrer. Om att svettig komma inrusande i klassrummet. Röd i ansiktet, flåsande och med håret på ända.
Sen så insåg jag att min cykel är hos Staffan. Tack gode Gud. Nu kan jag sova lugnt inatt också.

1.
Det har hänt något med min tidsuppfattning. Jag somnade sent igår. Min ambition var att stiga opp klockan åtta, men när klockan slog åtta hade jag endast sovit ett par timmar. Så jag lät bli. Låg kvar en stund. Tills klockan var halv elva, närmare bestämt. Jag var stel i hela kroppen, kände mig som en hundraåring där jag hukande gick omkring. Fick just ingenting gjort. Kände det som om klockan var på tok för lite. Som att det var befogat att gå och lägga sig ett par timmar till. Märkligt. Morgonhängigheten hängde i. Känslan av att klockan var typ halv åtta höll i sig tills halv två, ungefär. Sen slutade jag, lite med känslan av att det varit en lång skoldag, fastän den bara varade i två timmar.
Nu är jag nog ikapp. Det känns rimligt att klockan är kvart i fem.

2.
Jag befinner mig i ett konstigt stadie, i en annan aspekt av tidsrymden. Jag tror det är någon form av ålders-, inte kris, men något ditåt. Jag upplever det inte som jobbigt eller så, utan jag blir mest förvånad av mitt eget agerande. Jag var en sväng på stan innan, och i ett omklädningsrum slogs jag av tanken, att linnet jag just var i färd med att prova, precis likagärna hade kunnat sitta på min mamma. Det var ingen negativ känsla som kom över mig. Mamma har smak. Men hon är tjugofyra år äldre än mig. Barnet inom mig säger, att det räckte att jag och mamma hade likadana kläder julen 1990. Att man är i behov av en kris när man klär sig som sin mamma. Eller, så befinner sig modern i en kris. Svårt att veta. Men jag har tänkt på det länge, att jag inte vet vem jag är längre, modemässigt. Jag kan inte definiera mig. Har svårt att hitta något jag tycker om. Kanske borde jag bara åka hem till mamma och rota i hennes garderob. Kanske är det nu jag blir vuxen.

Allas föräldrar har egenheter. Egenheter som man inte upptäcker förrän man får perspektiv. Till exempel, kallade jag en tjockare tröja för "varmtröja", ungefär som man säger varmkorv, mycket mycket länge. Tills någon förvånat undrade vad en varmtröja var för något. I Varberg säger man tjocktröja, och även om tjocktröja är det ord jag anammat på senare år, vet jag inte om jag egentligen föredrar tjocktröja framför varmtröja. Det gör väl detsamma, kanske. Kofta går ju också bra. Eller "en varmare tröja".

När jag var liten, och vi var på husvagnssemester, var föräldrarna noga med ordningen på den minimala boytan. I synnerhet pappa. För att minska risken för vida spridning av kläder i vagnen, uppfann mamma och pappa något som de kallade för på-gång-lådan. En brun platsback typ, som stod inklämd i "barnkammaren", som egentligen bara var en säng, något för liten för att rymma tre barn. Förresten, när jag blev för lång för sängen (vi sov på tvären, för att slippa ligga så tätt) fick jag ha huvudet på en stol. Då fick på-gång-lådan inte längre plats. Vi bytte husvagn sen.
I på-gång-lådan lades sådant som var för rent för att läggas till tvätt, men som man kanske ändå inte ville lägga in bland de välstrukna kläderna i skåpet. Jag minns särskilt dedär dressarna man hade, som var liksom en kortare byxkjol med linne i samma färg till. Eller om det var en t-shirt. Jag hade en ljusgul med blommor på. Troligtvis hade jag den på mig dagligen. Säkert spenderade den varje natt i på-gång-lådan.

Ganska smart, ändå. Jag skulle behöva en på-gång-låda. Till exempel Carolina också. Det skulle avsevärt minska mängden kläder på golv, stolar och andra lämpliga avlastningsytor.

Jag har insett det på senare år, att de egenheter hos föräldrarna man höll på att skämmas ihjäl för, egentligen bara var praktiska lösningar på verkliga problem. Och att de sällan är dåliga sådana. Föräldrar är ganska smarta ändå. Kreativa och konstruktiva.



För att inte tala om snygga.

Föränderligheten. Allt kan gå så snabbt. Ovissheten. Om allt, egentligen.
Allt är så bräckligt. Allt är så skört.
Kroppen är ett skal. Ett skal med sprickor, redan från början.
Förgängligheten.

Döden drabbar alla. Ingen kommer undan. Ingen kan slita sig ur dödens knotiga händer. Ingen.
Men jag lever än. Du lever än. Andas. Finns.

Andra gör det inte.
Vi försöker förstå. Förstå att det som inte får hända, inte kan hända, faktiskt har hänt.

Så blandas allt samman. Livet och döden och tankarna. Tårarna och skratten och frågorna.

Och där, mitt bland allt, står vi och försöker skapa ordning.
Ordning i ett ständigt föränderligt kaos.

Det ljumma i luften. Det fuktiga mörkret. Duggregnet mot pannan. Halsduken mot halsen. Händerna innanför jackärmen. Gatlyktorna som glimmar mot den regnvåta asfalten. Bildäck genom vattenpölar.
Det är något visst med hösten. Något som jag älskar. Något som gör mig svag. Svag för livet. Svag och vemodig, men lycklig.
Några dagar återstår av augusti. Sedan blir det september. September. Nog en av årets bästa månader, på något sätt. Just det där, varmt, men ändå svalt. Hög luft och stjärnor på himlen.

Vad kommer sig, att man alltid välkomnar kommande årstid med öppna armar, och säger sig älska den mest. Kanske är det någon form av överlevnadsinstinkt, för att aldrig förgås av längtan efter då eller sen. Kanske är det för att nuet alltid ska levas och uppskattas så som det är. Nu.

Jag vet inte.

Men jag ser fram emot hösten.

Jag tränade i förmiddags. Det var ungefär det jag orkade idag, känns det som. Jag är sömnig. Har varit sömnig sedan jag kom hem. Det är fyra timmar sedan nu. Ungefär. Ska det vara så? När kommer energin? Aldrig, givetvis, eftersom den energi man avger vid träning allenast blir värme och således inte kan förnyas. Nähä. Hejdå då. Nu kommer jag sova tills jag dör.
Men först: Kalle Moraeus.

Kulturkalaset pågår för fullt här i stan, och det är härligt. En varierad vecka är vad jag ämnar ha, och den inledde jag redan igår. Se bara; Först en tämligen kort arbetsdag, efter vilken jag for till Bältesspännarparken för att tillsammans med Jonas beundra vår eminente och snygge vän Carl som spelade med sitt band Lofot. Oj så skoj! Efteråt stöttes det ihop med Anna, och på det dracks det kaffe och åts smörgås gånger två, och sades farväl till min fantastiska underbara vän Lovisa, som snart far österut på världsturné.
Senare gjorde jag och Anna köttbullar i väntan på höstens största förändring, nämligen ingen mindre än min blivande kombo - Elin. Idag kommer hon förresten, med pompa och med ståt, att flytta in diverse saker i vår numera gemensamma boning. Efter köttbullestekning och ätning begav vi oss till Kungstorget för att beundra Daniel Lemma. På det följde Jill Jonssons svängande toner på Götaplatsen. Carolina träffades, liksom Gabriel och ett par till dem tillhörande vänner. Och Staffan då.
Kvällen avslutades med Staffan i köket. Kvällsfika, bestäende av ett glas vatten.
Sedan målade jag en pall och gjorde en namnskylt till dörren.

Kontrasternas dag. Idag ska jag träna. Vad har jag gett mig in på?

Jag har alltid haft svårt att somna. Jag minns att jag många gånger låg vaken i mitt rum på övervåningen, det med vita tapeter med rosa blommor på. Jag låg i min säng under sänghimlen och fingrade på klistermärkena som satt fast på sänggaveln medan jag sneglade på den digitala klockan på sängbordet. Tiden gick sakta. Ofta blev klockan över tolv. Frustrationen då, när det var början, snarare än slutet. När det går mot morgon, istället för natt. Ofta avundades jag Jonathan. Jag hörde honom andas tungt på andra sidan väggen. Han somnade alltid så fort. Så snart han lade sig på kudden, verkade det som. Och nu, sisådär femton år senare, tänker jag att jag nog var ett ganska filosofiskt barn. För jag avundades honom inte för att han sov, utan för att han redan upplevde morgondagen. Jag resonerade nämligen som så, att när man sover märker man inte hur tiden går. Visst är det så, att även om man känner sig utvilad på morgonen, känns det alltid som om natten gick över på ett ögonblick? Således var Jonathan före mig i tiden. Han kanske åt frukost med mamma och pappa, eller så klappade han Lovisas mjuka bebishuvud. Eller så lekte han med bilar. Eller så lekte han med bilbana, eller spelade gitarr, eller såg på film. I vilket fall hade han roligare än mig, som satt fast i gårdagen. Som en fånge. Och jag funderade på om vi människor verkligen befann oss i  samma nu. För visst borde det vara så, att för den som somnar snabbt om kvällarna, går livet lite fortare? För den som sover mer. För den som inte ligger vaken i sin säng från åtta till tolv varje kväll. Så tänkte jag när jag var liten. Och gör ibland ännu. Senast igår. Jag låg vaken. Och jag tänkte på Staffan som låg några tusen meter bort och sov.

Märkligt är väl då, att när han ringde mig för en stund sedan, befann vi oss i samma nu igen. Eller?

Ojoj, kommentarerna flödar i min blogg och jag känner mig som Kenza själv. Angående min lilla tragus i det lilla örat kan jag säga som så, att det går bättre nu. Piercingen läkte efter åtta månaders sömn på fel sida, och med stav istället för ring är problemet än mindre, även om jag noggrant trycker plattan så långt från hörselgången var gång jag sätter in stetoskopet!

Söndagen blev inte som jag hade tänkt. Alls, faktiskt. Planen var att träffa Mari, fika hos det unga paret Henricsson för att sedan träffa Carolina och så avsluta dagen med Staffan. Men Jonathan svarade inte i telefon, och så fick jag spontanskjuts till Göteborg av Staffan själv, och så blev det en halv dags lunch-stopp hos hansa föräldrar, och sen var klockan redan sent och vi åt knäckebröd och tittade på Lara Croft. Och så var dagen slut. En mycket bra dag, innehållande inget ansträngande. Även om jag sörjer det uteblivna umgänget med vänner och syskon, gläds jag över livets svängrum. Eller vad man säger. Imorgon inleder jag en ny vecka, med många nya möjligheter. Just nu är läget såhär:



Hälsningar från Frank och mig.

De flesta tycker nog att det är tämligen behagligt att duscha. Jag med. Men allt runtomkring, är det inte aningen för omständigt? Klä av sig och bli kall, bli blöt, frysa när man schampoar och tvålar, raka benen, frysa efteråt, ta på strumpor på blöta fötter för att inte tala om håret som förblir blött tills kvällningen. Mycket möda, om än för en ganska viktig detalj. Hygienen är ju inget man borde sätta i andra rummet, och det gör jag inte heller. Vägen in i duschen, eller badkaret, är bara så lång. Men jag ska. Snart.

Inspirationen flödar alltid som bäst just när omständigheterna är som sämst. Varför är det så? Just nu, denna måndagsförmiddag, känner jag en sådan VÄLLUST inför att greja. Jag vill klä om min fåtölj. Jag vill möblera om i mitt rum. Jag vill sy gardiner till köket. Jag vill piffa i vardagsrummet. Jag vill GÖRA! Jag vill SKAPA! Jag vill plocka blommor och sätta i vas. Jag vill allt.
Men det går inte. Inte allenast för att jag ska åka till jobbet inom en snar framtid, utan också för att jag inga pengar har att köpa förnödenheter för. Inget möbeltyg. Ingen målarfärg. Inget gardintyg. Ingenting. Det är inte så särdeles synd om mig, det tycker inte jag heller. För jag har just för närvarande ändå inte tid med de göromål jag drömmer om. Men saken som sådan får mig att undra, varför kommer inspirationen just nu, och inte om ett tag? När jag fått lön. När jag har tid. Och så. Varför?

Jag befinner mig just nu i en mycket åtråvärd lägenhet. Sjuttiofem kvadratmeter, fiskbensparkett och plankgolv och höga fönster som är rundade i överkant. Knäppt att den är min egen. Den har allt, faktiskt, utom ett - utsikt. När det är sådär somrigt och dant som det tenderar att vara såhär års, och man inget hellre vill än att öppna fönstret åtminstone, för att få känna någon form av vind mot huden, eller kanske ännu hellre ta sin kaffekopp med ut i solen, eller skuggan, för att njuta en sväng, eller bara känna någon form av grönska under fötterna, när det är så, då får jag lite klaustrofobi härinne. Jag vet att det är förbjudet att säga så, för jag har det så bra. Men jag saknar. Jag saknar vidderna. Jag saknar något att vila blicken på, som är utanför mitt eget, och som ej heller är min grannes fönster eller alfalt.

Får man känna så, fastatt man har ett så fint hem som jag?



Lite vidd, någon gång ibland, tack.