Jessyca

Jag satte mig ned för att försöka få en överblick över hur min ekonomi kommer att vara de närmast följande månaderna. Jag är sällan sugen på sådant, nej, oftast nöjer jag mig med tanken på att dethela kommer att ordna sig, för det gör det ju alltid - har alltid gjort, iallafall. Men idag, i den situation jag befinner mig i, känner jag behovet av kontroll, av helt förklarliga skäl. Jag har flera månadshyror att betala, alldeles allena. Jag tänkte alltså skrida till verket och göra slag i saken. Men inte lyckades jag med det, nej onej. Någon slags drivrutin saknas, från och med häromdagen då jag heller inte kunde använda mitt BankID eller vad dom kallar det. Jag blir irriterad. Det liksom bubblar inombords.

Huva.

När man ska gå och lägga sig, och det ligger ett cykeldäck, en kniv, en hammare och åtta hundra kronor i sängen.

Jag håller på att bli ensamboende. Carolina, min älskade vän, ska lämna mig. Mycket finns att fundera på kring detta, ty nu, ja nu kan jag göra exakt som jag vill härhemma. Jag kan hänga upp hur många konstverk som helst på väggarna, och odla pelargoner tills hela huset doftar. Jag kan fylla kylskåpet med ost och jag kan köpa en rosa soffa. Jag kan inreda precis hur jag vill, och ingen, nej ingen kan säga något om'et. Bradålig känsla. Göttläskigt. Roligtråkig. Typ så. Det blandas ut, spär ut varandra. Bra plus dåligt gör väl detsamma, tänker jag och undrar hur framtiden kommer att bli.
Ett liv utan Carolina i bädden bredvid. Ett liv utan Carolina alldeles nära. Ett liv utan henne känns snudd på otänkbart, ty se, vi har bott tillsammans i närapå två och ett halvt år.

Ojojoj.

Problem:
Ska jag köpa en ny soffa, eller inte ska jag laga den befintliga?
Hur mycken möda ska jag lägga ner på att fräscha upp och fixa?
Vem av alla möjliga ska jag bo med?
Ska jag flytta in i sovrummet?
Hur mycket kostar en dammsugare, och måste man egentligen ha en?
Hur ska jag hänga tavlorna på väggen? Jag får inte frid..
Ska jag ha gardiner i köket?
Ska jag skaffa någon form av matta till vardagsrummet?
Ska jag köpa en ny bokhylla? Begagnad?

Plötsligt ser jag de många fördelarna i att ha någon att bolla livets stora frågor med..

Året var 1995, och jag vaknade i vanlig ordning på morgonen. Vad som var ovanligt just denna morgon, var det faktum att det var mormor som iklädd ljusgul stickad tröja med vit spetskrage stod lutad över min säng. Jag minns inte exakt vad hon sa, men jag gissar att hon vittnade om att föräldrarna mina farit till sjukhuset, för att i denna stund föda fram vad som skulle komma att bli min lillasyster. Jag minns endast två fragment från denna mycket särskilda dag. Detta vid väckningen, och ett senare, vid elvasnåret. Vi hade varit på utflykt hela dagen, och eftersom detta var före den tid då gemeneman bar en mobiltelefon i sin ficka, hade ingen i gruppen hört ett knyst från de nyblivna trebarnsföräldrarna på hela dagen. När jag senare spatserade in i klassrummet, talade en av fröknarna om för mig att pappa ringt. Jag tror att hon bar en blå hellång jeansklänning och hade håret uppsatt i tofs. Jag minns att vi stod där i det tomma klassrummet, och att telefonen ringde.
- Svara! sade fröken, men som det blyga barn jag var avstod jag. Inte heller var det pappa i telefonen, och jag kände mig räddad av självbevarelsedriften. Så klang det till igen. Signalen ljöd genom rummet. Lång och eländig. Fröken svarade, och räckte senare över luren till mig.
- Gissa vad det blev, sade pappa på andra sidan, och jag kan än idag höra hur jag med min svaga och lite ängsliga röst tyst viskade "en lillasyster". Mer minns jag inte, inte ens första anblicken av det lilla livet. Men glad var jag, det talar de fotografier från tiden häromkring tydligt om.

Idag är det sexton år sedan.
Idag är hon sexton år, min älskade lillasyster.

Ej allenast Kristus uppstod denna påsk, nej ty uppstod, det gjorde också farmors gamla cykel. Idag bars hon ur sitt ides förråd för att mig senare följa på färden, förhoppningsvis många lyckliga mil. Nya däck ska det bli och lite puts, men sen bär det av nedför backarna. Hej!

När klockan snart är kvart i tre, och Staffan just gick hem, och jag inte behöver gå och lägga mig, för jag är ledig i fyra hela dagar. Fyra hela dagar! Fatta! Det är nästan hundra timmar! Tusentals minuter!

Jodå. Efter flera timmars välförtjänt sömn sitter jag nu här och dricker mitt morgonkaffe till gårdagens aktuellt. Scones fick jag baka, då ingenting i frukostväg fanns att tillgå. Degigt blev det, troligtvis på grund av min ivriga hand och hungriga kropp.

Gårdagen var en lång och härlig dag. Sjukhusvistelse i timmar många, middag med vänner fina och sedan utgång mitt i veckan. Ja, så vill jag kalla det. Det var nämligen så att Snygg-Staffan spelade på David Miles skivrelease, och det, nej det kan en flickvän som jag inte missa. Klädd i härlighet stegade jag dit med Jonas och Carl och kameran. Tyvärr var lampan framför min käre gitarrist trasig, varför bild efter bild blev suddig som katten. Trots det är jag nöjd och glad.


Sjungande och spelande herrar på Henriksberg.


Kvällens huvudperson.


Staffe och hansa brorsa.


Söt tjej hihihi.

Jaha. Det om det.

Om en halvtimma stundar dagens första plikt. Praktik på självaste sjukhuset. Där är jag nöjd med allt utom ett: verkligheten är så oerhört långt ifrån idyllen i Grey's Anatomy. Ingen spänning i hissen. Inga blickar i korridoren. Frånvarande läkare. Ingen ilsken kvinna som tar kommandot och bestämmer över alla. Inga par (eller jo, ett). Inga föredetta par (såvitt jag vet). Inga operationer i hissen. Ingenting sånt. Trist.

Nu är kaffet snart slut. Dags för make-up.

Det är konstigt hur en enda person kan göra så mycket med en, egentligen bara genom att finnas. Trots att det snart har gått sju månader, kan jag inte riktigt förstå att det är sant.



Att han är min.

Ångest. Hatkärlek. Sorgglädje. Ångesten gör mig, och jag älskar den i viss mån, men ibland tycks den uppträda plötsligt och oförklarligt. För ett par år sedan lade jag märke till följande. Ångest, morgontrötthet, vätskebrist och solfrossa känns precis likadant. Det ilar igenom min kropp, och jag måste, ja, jag har lärt mig det nu, tänka efter vad känslan egentligen grundar sig på. Är klockan 0530, behöver jag troligtvis inte göra något drastiskt med min livssituation, bara för att jag vid uppvaknandet känner ilningar ner i tårna, tryck över bröstet och stickningar i ländryggen. Det är inte ångest, det är trötthet. Och om jag efter en dag på stranden märker hur tankarna kommer smygande, att jag inte duger som människa, att jag faktiskt suger som människa, att alla jag känner kommer dö inatt eller att jag själv kommer vara ensam kvar efter uppryckandet. Återigen, illamående, blodtrycksfall, ja jag måste rentav lägga mig ner. Det är inte verklig ångest, det är solfrossa. Jag försöker på så vis att bli en mycket självpedagogisk människa, och många är tillfällena, då mitt eget sunda förnuft räddat mig från panikens klor.

Kroppen är fantastisk. Fantastisk, om än begränsad. Ty se, vore det inte enklare om det någonstans på kroppen fanns någon form av display som visade vad sinnesstämningen berodde på, eller vilken medicinsk diagnos man för närvarande slavar under. Men så slår det mig, att det är väl precis därför det finns läkare och biomedicinska analytiker och labbråttor och forskare. Jag menar, Hb 87 eller CRP 160 talar mer än en självlysande display, åtminstone för vissa.

Fast förresten, så vill jag nog inte att någon förklarar min natur genom siffror och diagnoser. Det får nog vara som det är, åtminstone så länge det fungerar skapligt, och att fungera skapligt, är minst sagt det lägsta livsmål jag kan tänka mig att acceptera. Att leva och blomstra och frodas, se det känns roligare.

Oerhört varmt. Skrattretande varmt. Glada dagar, är dessa dagar, ty jag, som har vett att klä på mig, kommer skratta rått åt alla medmänniskor som inom en vecka kommer ligga och götta sig i sitt eget snor. Ha-ha, vad sa du nu då, kommer jag fnysa. Och det med rätta, ty se, jag tror att allas mammor i alla tider bett sina barn behålla båd strumpor och skor på, trots att blåsippera färgar backarna blå. Just det.

Dock - även jag gav vika för solens värmande strålar idag, när jag mellan sko och uppkorvad byxa blottade några centimeter kritvit vinterhud. Härligt!

Ps. Idag fyller Jönsan år.

Joja, är det helg så är det, och är det så, så får man la ta katten i svansen och köra som man säger. I dagarna tre har jag snart varit här, och med här menar jag Varberg. Paus från både sambo och pojkvän och arbete och skola. Tid för både familj och vänner och bebisar och annat arbete. Omväxling förnöjer, som det blivit sagt sedan årtusenden.

I denna skrivandets stund sitter jag i Simonssonsarnas kök och beskådar den vän jag har i Hanna, alltemedan hon fixar och trixar med kakor och koppar. Om dryga timmen väntar klädbytartajm, och alla flickorna har noggrant tömt och städat och sorterat garderober och haft mycken ångest över kommande separationer. Dock, ja jag hoppas så, väger den glädjen att snart få ha mina gamla trasor i sin ägo tyngre än sorgen över spilld mjölk, som man säger.

Ja, och mer då? I lördags hittade jag den näst finaste soffan i mannaminne. Den var mörkt rosa, nästan emot röd, och i mjukaste sammet. Jag ville ta den med mig hem. Jag ville kasta mig i dess armar, och i fröjd ropa kärleksförklaringar. Jag ville aldrig släppa taget. Jag ville vila i dess famn tills mina dagar tog slut. Jag ville somna tätt intill. Jag ville leva alla mina dagar alldeles nära. Ja, jag ville aldrig gå. Slutligen var det ändå det jag gjorde - gick alltså. Ty jag insåg, att vemhelst jag än ämnar dela mitt liv med, kommer denna soffa aldrig vara för denne vad den är för mig. Carolina skulle rynka på näsan. Staffan skulle låtsas att han inte förstod att jag menade allvar. Alla skulle de uttrycka samma förakt, och därför, ja därför valde jag att lämna henne, den rosa och mjuka kärleksfamn jag funnit bakom mig. Av kärlek till andra. Tårarna brände i ögonen.

Men jag är inte den som gråter över spilld mjölk. Det kommer fler tillfällen.

Tradera. Livsfarligt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan som bjuder på bordsdukar över internet, men nu behöver jag inte spekulera längre. Nu är jag fast i fällan, troligtvis förevigt. Igår kväll blev jag medlem, och redan har jag håvat hem både bordsduk och klänning. Impulsivt. Dyrt. Onödigt. Omoget. Men adrenalinet. Den blandade känslan av avsky och glädje, skräck och ångest när jag ser att jag vunnit. Jag tror jag skulle kunna fastna här. Jag tror jag skulle kunna bli en sådan som köper hem en mängd kan-vara-bra-att-ha-saker. Såsom dukar. Jag vågar inte gå in där igen. Jag är i behov av så mycket nu när jag blir ensamboende. Mattor och speglar och glas och gafflar.

Bättre vore en tur till lämplig second-hand-butik. Inte för att det kanske är billigare, utan för att betänketiden är längre där. Huva. Tradera. Jag ryser i hela kroppen.

Men det är väl bara att betala, gissar jag.

I snart två dygn har jag varit ledig, och jag har då passat på att göra sådant som inte hunnits med på alldeles för länge. Jag har picknickat med pojkvän, lunchat med David, telefonerat med Hanna och Anna och mamma, och ringt andra viktiga livsavgörande samtal. Jag har skickat viktiga e-brev, jag har diskat och jag har tvättat. Jag har städat och jag har lagat mat och jag har spelat the sims samt rensat ur garderoben. Dock återstår en del att göra innan fixandet nått sitt slut. Jag ska sortera lite papper, ha Carro-kväll och tvätta mina skor. Och läsa in mig på stundande skoluppgift. Men jag har fredagen på mig också. Gött. Gött kött, som man säger.

Nu ska jag putsa skorna.

Hej!

Dendär facebooken. Den är inte så rolig efterallt. Den bjuder på en hel drös förslag på vem jag skulle kunna bli vän med. Men jag är lite stolt där. Vill inte riktigt ta initiativ. Är kanske överlag en sådan som inte tar så mycket initiativ. Kanske. Har lite sånadär mindrevärdeskomplex. Tänker att de kanske inte vill vara min vän, någon enda av dem. Fast ändå inte. Jag är ju både rätt snygg och rätt smart. Alla rätt, som jag brukar säga. Kanske är det de som sitter där med mindrevärdeskomplex och inte vågar addera. Inte vågar skicka frågan till självaste mig, som i egen och hög person skulle mottaga denna, och noggrant överväga. Njaaaa, skulle jag säga. Mjaaaa. Och sen, eventuellt, skulle jag bekräfta. För jag har inte bara mindrevärdeskomplex, jag är kräsen också. Vill inte ha för många vänner på dendär boken. Tycker det kanske förefaller ganskaså ytligt. Inte för att det kanske spelar någon som helst roll. Eller ja, det gör det definitivt inte. Inget av ovanstående skriven text, spelar egentligen någon roll, eftersom internet bara är på låtsas. Faceboken är en låtsasvärld, och således spelar ingenting där någon roll. Jag är lika mycket kusin med mina kusiner och lika mycket vän med mina vänner oavsett facebook. Och det är ju skönt. Skönt att internet inte avgör verkligheten. Fast, egentligen, så är facebook verkligheten. Om inte för mig, så för många andra. Det får mig att vilja vrida mig i graven, om jag hade haft någon. För jag tror inte på internet. Tror inte på låtsasvärlden. Tror mer på riktiga relationer.

Denna virtuella mina-vänner-bok. Som spelar så stor roll. Som infekterar relation efter relation. Influerar person efter person. Detta internet. I vilket vi tenderar att stanna upp och spendera hela livet. Allt är online. Det är trist. Det finns ju så många andra skoja sätt att hänga på, än internet. Studsmattor och bänkar och filtar och gräsmattor och soffor och stolar och massor.

Jaha. Det om det. Det får nog vara färdigsvammlat om dendär internetboken nu.

Gör livet levande - ha en affär. Jag vill bara kräkas när jag ser det. Jag blir mållös. Jag saknar ord. Jag kan inte ens tänka ut en vettig tanke i ett så ovettigt sammanhang.

Lev livet i misär - ha en affär. Det klingar bättre.

Vi är intresserade av varandra på sjukhuset, om än bara i smyg. Nej, ända in i hissen råder den oskrivna regeln, att man inte under några omständigheter bör tala, eller ens få ögonkontakt, med medmänniskor. Ibland är denna regel ganska behaglig. Ibland är den mindre behaglig. Ofta undrar jag vad det är för slags mänskor jag stöter på. Jag kanske sitter bredvid någon riktig lustigkurre på spårvagnen, men vet ingenting om honom när jag kommer hem, trots att jag funderat över det hela dagen. Eller, så kanske jag såg någon jag kände igen någonstans, men lika lite vet jag om det när jag kommer hem, för jag frågade inte.

På sjukhuset har alla namnskyltar, och denna nyfikenhet som jag tror alla bär på, blommar ut på ett sätt den inte gör någonstans. Blickar kastas än hit, än dit, och det sneglas utav bara hejsan. Säg att jag står i hissen, och att någon annan smiter in. Direkt kastas blicken nedmot min barm, inte för att beskåda den, ty den är väl dold i överflödigt tyg, men min namnskylt, min namnskylt sitter där och blänker, och signalerar prick exakt vem jag är. Jessica Henricsson, sjuksköterskestudent, Göteborgs Universitet. Det är jag. Likaledes letar sig mina ögon nedemot andras namnskyltar, så att jag vet om det är en undersköterska, en iva-sjuksköterska eller en leg. läk. som jag färdas med.

Således kan jag vid hemkomsten ägna mig åt annat, än att fundera över vem det egentligen var jag åkte hiss med. Monika, sjuksköterska, kanske. Och gick hon på på plan fyra, kan jag också lista ut vilken avdelning det är hon arbetar på. För se, om vi hade inlett ett samtal, hade vi under tiden i hissen nog ej kommit längre än så, till namn, yrke och arbetsplats.

Tänk så praktiskt det är med namnskyltar. Det kanske man alltid borde ha?

"Nothing we do stays forever, but we have no ice cream today"
- ökänd

Om vad bilden visar hade överenstämt med sanningen hade jag i denna stund burit ett barn i mina armar.



Nu är det dock bara en olycklig kombination av dålig hållning, utsvängd kjol och olämpligt vald kofta.

Nålen letade sig allt djupare ner i armen. Upp ner. In ut. Höger vänster. Rakt snett. Sekundrarna gick. Inget blodsvar. Apatisk patient. Ihärdig sköterska. Nålen. Flera centimeter. Jag tänkte, att vore det min arm som penetrerades av det sylvassa, skulle spetsen snart titta ut på andra sidan.

Mina knogar vitnade där jag stod, och jag insåg snart att jag höll mig krampaktigt fast i sänggaveln. Tryggheten i det kalla mot mina händer. Djupa andetag. Jag kände hur blodet rann ur huvudet. Det började svartna för ögonen. Krampaktigt höll jag mig i sänggaveln.

Sedan hörde jag mig själv säga att jag nog behövde sätta mig lite, att jag blivit lite yr. Med sköterskans tillåtelse lämnade jag rummet, och satte av mot expeditionen. Jag försökte hitta vägen i korridoren genom de svarta fläckarna i mitt synfält. Väggarna föll emot mig. Allting snurrade. Jag skyndade. Såsom sköterskor alltid skyndar skyndade jag, fast nu i ett helt annat syfte.

Jag föll ihop innanför dörren. Vilade min klibbiga kropp mot en sjukhuskaraktäristiskt iskall stålvagn. Mina konturer fanns kvar i form av imma, långt efter det att jag släppte taget. Jag svettades. Så som jag aldrig svettas. Jag var blöt. Tänkte att nu måste jag ha svettfläckar i knävecken.

Så gick det över, och jag gick för att titta på koronarangiografi. Märklig upplevelse.

Ville ba säga att jag har gjort denna.



Coolt va?

Om några timmar far jag in i tystnadspliktsland. Tvåhundratio timmar ska jag spendera på tolfte våning, på Blå Stråket 5. Och inget av det som sker får jag berätta för utanförvarande. O du store tid, hur ska detta gå?

Jag är väl förberedd. Jag har skrivit en hel skoluppgift. Jag har ätit en rejäl frukost. Jag har skrivit en lista på allt jag behöver ha med mig. Jag har sovit ett par extra timmar inatt. Så det ska nog ordna sig detta.

Men trots det, ja trots alla medgångar är jag nervös. Tänk om jag, Jessica, ska genomborra andra mänskors blodkärl idag. Kanske att jag rentav perforerar dem. Och tänk om jag idag får bevittna mitt livs första dödsfall. Vad gör jag då? Tänk om jag just idag, drabbas av en blodsmitta så svår att mina sista dagar stundar snarare än väntat. Ja, mycket kan hända på ett sjukhus.

Nu ska jag laga till en måltid som känns lämplig att ha med till sin praktikplats. Jag vill ju inte framstå som en tjej som bara äter korv och makaroner, även om det kanske stämmer överens med sanningen i högre utsträckning än jag själv vill erkänna. Idag blir det pyttipanna. Ty det enda alternativet till det är fiskpinnar, och det är nästan lika illa som korv.

Ja. Det om det.

Hejdå.

Jag vet att jag av många ses som en synnerligen negativ person. Kanske särskilt när mina hormoner är ur balans, och kanske särskilt när jag inte sovit så mycket som jag borde eller inte ätit i tid. Tidigare idag befann jag mig i alla tre situationerna samtidigt. Nu har jag ätit fiskpinnar och makaroner, och jag känner hur humöret stiger i takt med blodsockret.

Okej. Nu har jag förklarat varför jag eventuellt kommer låta en gnutta negativ i kommande text. Jag vill också understryka att jag troligtvis inte är så ilsk som det verkar, nej, jag tänker fullfölja uppgiften på bästa möjliga sätt, och jag tänker göra det i glädje. Och om min panna rynkas, är det inte av ilska, utan i frustration över min oförmåga.

Så.

Ett av alla moment i min utbildning, är att reflektera över lärandemålen. Jag ska reflektera över vad jag kan göra för att uppnå målet, samt vad andra kan göra för att underlätta för mig. En i sig mycket lämplig uppgift. Om det inte vore för att lärandemålen är den flummigaste text jag någonsin läst. Även de mest avancerade av artiklar på scopus förefaller begripliga i jämförelse med mina lärandemål. Jag ska ge dig ett exempel:

Reflektera över hur fysisk och psykosocial vårdmiljö är anpassad till patient och närståendes behov.

Observera nu att målet inte är att jag ska veta något om hur vårdmiljön är anpasad till behoven, nej, målet är att jag ska kunna refletera över dess betydelse. Om målet hade varit att jag skulle veta hur vårdmiljön är anpassad till behovet, hade jag lätt kunnat reflektera över hur jag skulle kunna lära mig detta, men nej, nu är målet att jag ska lära mig att reflektera. Jag ska således refletera över hur jag ska lära mig att reflektera hur vårdmiljön är anpassad till behoven. Jaha. Jag antar att jag helt enkelt får tänka på det. Observera det. Studera vårdmiljön. Studera behoven.

Och se, då har jag redan uppfyllt målet för sjuksköterskeprogrammets tredje termin, och det långt innan jag ens började studera.

Ibland känns universitetet bra. Som idag, till exempel. Bra föreläsare, intressant ämne. Men ibland känns det som ett skämt. Som om någon suttit och pimplat vin och sedan snubblat på en mattkant, och kommit på den briljanta idén att det är viktigt att reflektera över miljön man befinner sig i. Och ja, det är viktigt att reflektera. Det är viktigt att reflektera över hur miljön är anpassad till behoven. Det är viktigt reflektera för att kunna utveckla och förbättre. Att reflektera över hur man lär sig att reflektera över just detta är däremot befängt.

Så. Då var frustrationen över denna skoluppgift förflyttad från min kropp till internet. Dags att börja reflektera.

Punkt.