Jessyca

Idag i skolan kände jag mig som en obstinat tonåring. Ingenting var roligt, och jag ville bara gå hem och hem och hem. Injektioner, stod på schemat, och det verkade roligt ända tills jag mötte Kerstin. En sönderklippt skumgummimadrass - min patient. Läraren kändes onödigt okunnig och frånvarande, och eftersom jag trots allt inte är en obstinat tonåring, åtminstone inte tonåring, uppskattade jag endast det sistnämnda. Ett ljus tändes i våra ögon var gång lärarinnan lämnade rummet.


Kerstin får en injektion.


Betapred? Jatack.


Även jag har numera gåvan att injicera.

Idag satte jag miljön framför den säkra vården. Inte spritade jag händerna, och inte bytte jag kanyl mellan injektionerna, och inte frågade jag Kerstin om hon var rädd eller fick ont, och visst talade jag över hennes huvud, och inte brydde jag mig om att mäta upp exakt volym. Att byta kanyl mellan varje stick må ha en viktig både funktion och poäng inom den riktiga vården, men inte när man leker sjuksköterska och injicerar vatten i skumgummimadraseer. Nej, heja miljön, hejdå säker vård.

Indescribably beautiful.
Indescribably painful.

Jag har hört att det är viktigt att man äter efter att man har tränat. Därför sitter jag nu här och äter chips i väntan på att äggen ska stekas klart.. Mmm..

Sekundrarna tickar. Framåt. Bakåt. Jag vet inte. Från födseln. Mot döden. Från rädslan. Från tryggheten. Närmare ovissheten. Närmare slutet.

Framtiden är ett enda stor virrvarr av grå trådar att reda ut. De väntar på mig. Tvinnar sig samman än mer, ju längre jag väntar.

Jag står på avsatsen. Redo att falla handlöst ner i virrvarret. Redo att ta mig an den uppgift ingen människa någonsin klarat - att reda ut sitt liv.

Jag är livrädd.

Ibland när det är måndagskväll kan man gå omkring i poncho och rufsigt hår och känna sig smått som en torped. En sådan som aldrig menar något illa, men som gång på gång på gång på gång river upp tillvaron som om vore den gjord av glas. Skärvorna slungas runt i luften. Andra tar skada. Jag tar skada.

Dramaqueen. Heartbreaker.

Sån är jag. Har varit mycket länge. Till min egen förfäran och stora sorg.

Kokar en kopp te. Det lindrar huvudvärken.

Köket och mörkret och jag och musiken. Vi sitter här. Tillsammans. Symbios. Beroende av varandra. Det lyser i fönstren på andra sidan gården.

Jag känner tyngden av mina ögonfransar när jag blinkar. Jag känner värmen i fingrarna. Jag känner luften i lungorna. Jag känner träplankorna mot fötterna.

Jag finns. Gör ingenting. Gör allting. Allt som känns viktigt. Vill ingenting. Vill allting. Paradoxerna. Jag och paradoxerna.

Hold me til I sleep, sjunger musiken. Tar tag i mig. Ruskar om i mig. Virvlar runt i mig.
För det är precis det jag vill. Vila i känslan. Sova i känslan. Drömma i känslan. Vakna i den. Leva. Finnas och existera. I känslan. I känslan av nu. Känslan av nu och jag. I symbios.

I all enkelhet. Jag är lycklig.

Jag fattar härmed ett beslut.

Jag kan.

Så är det bara. Jag kan om jag vill, och jag vill och då ska jag.

Så det så.

Och för den delen, jag kan inte riktigt låta bli att undra hur lång tid det kommer ta innan människor märker..

Allting kändes så rätt, och i ett ögonblick av impulsivitet knappade jag in orden jag fått lära mig. How do I completley remove my facebook? stod det sedan i googles sökfält. Jag klickade på första länken. Klickade på nästa länk. Fyllde i mitt lösenord. En kod. Och så poff, var jag borta. Det känns lite som att någon har dött. Det känns lite tomt. Kanske kommer det kännas ännu tommare. Kanske kommer jag tillbaka.

Nu finns jag här. Här och i verkligheten. Jag tror det är vad som är bäst. För mig, åtminstone. Jag behöver inte ha så många vänner. Inga låtsasvänner, iallafall. Jag vill ha vännerna på riktigt. Jag vill ringa. Träffas. Och sånt. Min status på msn är offline. Likaså på skype. Jag vet inte varifrån den kommer, men en känsla har kommit till mig, som säger att jag vill vara ifred. Inte vara ifred som i att vara ensam, nej ifred, som i att slippa vara online hela tiden. Jag har varit helt hajpad sedan jag var fjorton. Jag tror det är över nu. Jag tror jag har tagit steget. Jag tror jag har blivit offline.

Bloggen lever kvar. För om jag inte skriver, så dör jag.

Annars, så vet du vart du kan nå mig.

Puss, alla facebookvänner.

Nu är det över. Examinationen nådde sitt slut på mindre än en timma, och det var med fjäderlätta steg jag lämnade lokalen. Härligt.

Ett tynger mig dock. Jag har fått värk. Värk i fötter och knän. Som om vore jag gammal. Jag har lagt märke till syndromet förut, då dock bara i fötterna. Tydligen är det så, att när fossingarna mina blir kyliga, tar värken till. En molande värk, som ej kan avhjälpas på annat sätt än med strumpor. Och råkar det gå så långt, att strumporna påkommer alltför sent, ja, då får jag helt enkelt sova bort värken. Stövelont, har syndromet kallats i min familj i årtionden, ja ty se, det är intet nytt för mig att få ont såhär, och redan som barn utstakade jag alltså sammanhanget. Ekvationen kyligt+gummistövlar=värk. Nu är alltså även knäna drabbade, och det kan ju tyckas vara enkelt avhjälpt. Det tycker inte jag. Imorse klippte jag sönder ett par strumpor (observera, det var redan hål vid tårna, så det gjorde inget) och drog dem ända upp över knäna. Hjälpte föga om ens alls. Jag har några meter gasbinda från 40-talet, men jag vet inte..

Min käre bror brukar kalla mig Sjukdomsbulten. Kanske är det ett passande namn ändå.

Ibland överträffar jag mig själv i spontanitet. Gårdagskvällen tillbringades på Svenska Mässan minglandes med till exempel Leif Pagrotsky. Inte för att vi växlade ett enda ord med varandra, men ändå, vi var där. Troligtvis var hela lokalen överbelamrad med kändisar. Tyvärr, ja verkligen med betoning på tyvärr, känner jag inte så många författare vid både namn och ansikte, varför det föreföll sig tämligen omöjligt att luska ut vem mer som var där. Ett par bekanta ansikten skådades, men om det var Jan Guillou eller kassören på Willys har jag ingen aning om.

Istället spenderade jag tiden, smuttandes på ett glas rött, tillsammans med ingen mindre än min fine vän David. Vi betade av samtalsämne efter samtalsämne och ja, jag gillar den mannen. Fint det. Kvällen avslutades så på Heaven23. En bar på tjugitredje våning med en magnifik utsikt över hela staden. Fint även det.

Nähä. Nu har jag satt i mig en mastodontfrukost bestående av filmjölk, jordgubbssylt, två smörgåsrån och en kopp kaffe. Redo att möta dagen är vad jag är. Examinationen till trots. Om några timmar är det över. Och sen, sen kan livet bara bli bättre.

Jag har fått en liten flicka. Det ni!

En känsla av frustration kan falla över de som inte vet. Över de som undrar. Över de som saknar svar. Över de som funderar. Över de som söker sanningen.
Känslor av rädsla. Känslor av oro. Känslor av hopp. Känslor av glädje. Känslor av sorg.
För ovissheten, den bär allt med sig, samtidigt som den i sig själv helt saknar innehåll. Helt naken.
Ovissheten är ett tomrum.
Ovissheten är kompakt.
Ovissheten talar aldrig sanning. Ej heller ljuger den.
Ovissheten är det sämsta av sällskap.

Hur kan det då vara så, att ovissheten ibland är det enda som är nog? Hur kan det då vara så, att ovissheten är det bästa av alla alternativ? Hur kan man då älska ovissheten? Hur kan man vilja andas den, leva den, finnas i den och vara den?

Flera är mysterierna. Flera är frågorna. Flera är ovissheterna.
Idag lever jag mitt ibland dem. Trots det är jag glad.

Det känns inte frustrerande. Det känns bara bra.

Jag känner inte igen mig själv.

Genom min ungdoms år, har någon myntat detta uttryck. Jag minns inte vem, men jag tänker på det ibland. Att så ofta är det precis så det är. Det går sakta, men långsamt. Idag, tillexempel. Jag ska plugga. Jag ska det. Och hade det inte varit för att det är just författningskunskap jag ska studera, hade det kanske gått sakta men säkert framåt, eller bra men långsamt. Nu går det sakta men långsamt. Ingenting blir gjort. Jag får huvudvärk av att läsa frågorna. Jag får huvudvärk av att leta svaren. Jag får huvudvärk av paragrafer. Av ändlösa texter. Av torrheten i skrifterna.

På torsdag är det över. På torsdag är det över. På torsdag är det över.

Det mantra, som får mig att överleva sekunden jag befinner mig i.

I fredags fick jag åtminstone sticka min första arm, och det var festligt. Det gäller ju som bekant att alltid se det från den ljusa sidan, och på torsdag, på torsdag är det alltså över. Författningskunskapen.

Nätter spenderas inte alltid sovandes. Ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Nätter spenderas inte alltid i egen säng. Ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Denna helg har bjudit på både vakna nätter, samt sömn i oegen säng, eller, för att vara mer korrekt, madrass.

Igår tänkte jag därför göra slag i saken, sova ikapp mig själv. Komma ikapp mig själv. Både fysiskt och mentalt. Ty se, för lite sömn kan få oanade konsekvenser. Total frånvaro av matlust, till exempel, eller enorma koncentrationssvårigheter. Darr på både röst och hand, eller intag av på tok för stora mängder kaffe.
Läggdags tidigare än tidigast stod alltså på schemat, och det var en utmattad Jessica som vandrade hem från Svingeln igår vid halvniotiden. Promenad tänkte jag, skulle hjälpa mig att rensa tankar och huvud och så. Och skrivning i dagbok tänkte jag, skulle hjälpa mig att reda ut dessa rensade tankar. Klockan var 2204 när jag släckte lampan, och jag vill understryka, rentav gulmarkera och ringa in det faktum att jag faktiskt gjorde det - släckte lampan så tidigt. Tidigare under kvällen hade jag funderat över om jag skulle ta några sömnpiller för att bättra på effekten, men jag bestämde mig för att det var överflödigt, då den trötthet jag kände ej var av jordiskt slag.
Om jag kunde sova? Nej. Om jag försökte och försökte jag? Ja. När klockan närmade sig tolv, stegade jag in i duschen. Jag tänkte att det var bättre att duscha då, om jag ändå inte kunde sova, än att gå upp tidigt idag på morgonen, när jag förhoppningsvis skulle sova. Jag passade på att ta maximal dos sömnpiller. Sen sov jag. De få timmar som var kvar av natten.

Och idag, idag är jag fortfarande lika trött.

Har så mycket att säga, men fortsätter vara tyst, för ingenting som sägs, är vad som borde sagts.
Det som aldrig sagts, kan aldrig missförstås.
Det som aldrig sagts, kan heller aldrig helt förstås.

Så väntar jag. Väntar att säga, det jag ville ha sagt. I rädslan att bli missförstådd, föredrar jag tydligen att inte ens ge möjligheten.

Sover på saken.



Och fortsätter vara tyst.

Carro och Gabbe diskuterar barnuppfostran med fokus på chipsfrågan. Ska man ge sina barn chips? Ska man servera det utan att de först frågat efter det, eller ska man vänta tills de vet vad de missar? Stora frågor såhär i valtider. Nu går jag och röstar. Hejdå.

Jag satte just ett halvfullt paket filmjölk i diskhon. Är man trött då? Himla tur att jag hittade det innan jag hann lämna hemmet.

Jag satte just ett halvfullt paket filmjölk i diskhon. Är man trött då? Himla tur att jag hittade det innan jag hann lämna hemmet.

Det är så spännande när man får skoluppgifter som är störtomöjliga att lösa. Till exempel, när man ombeds hitta en vetenskaplig artikel om hur patienter upplever venprovtagning. Det finns ingen på hela scopus. Venprovtagning verkar inte ens vara ett vedertaget uttryck. Himlar.

Everything is free





as long as you do what they tell you to.

Hatet brinner i Mona Sahlins ögon och tänderna lyser blå från modellerna på reklampelarna. Antibiotika forsar ut i Indiens floder och champagne rinner ut i vasken. Facebookstatusar uppdateras och tonårstjejer spyr i hemlighet. Kenza fotar dagens outfit och Zlatan byter lag. Gudrun Schyman eldar tusenlappar och barn svälter ihjäl. Pappor slåss och elever får underkänt.



Världen är galen, tänker jag, och blir irriterad när bussen är tidig.

Ful och töntig och värdelös. Så känner jag mig idag. Tråkig och misslyckad och sorgsen och dan. Sådär som när man sätter på sin sorgligaste spotify-lista och lyssnar på Samson med Regina Spektor tills tårarna sprutar fast att man borde läsa om näringslära och blodtryck. Sådär som när hela livet känns som ett hån och man står maktlöst utanför och ser på när allt passerar. Hur människor når framgång. Når lycka. Hittar hem. Hittar fram. Så bara står man där, som bakom en glasskiva, och kan inte ens med bästa vilja i världen ta del av vad de har. Förmågan saknas. Socialt misslyckad. Socialt förlamad. Dum i huvudet. Konstig. Märklig. Underlig. En sådan man inte vill vara med. Så känner jag mig idag. Fast att jag vet att det är lögn. Men känslan är ju på riktigt. Hur långt ifrån verkligheten jag än är, så åter känslan mig inifrån. Allt jag är, tar den. Allt jag vill. Allt jag önskar.

Tom, tror jag. Tom är vad jag känner mig.

Och det märkliga då, är att förmågan att gå ut i köket och sätta på kaffet och sätta sig med skolböckerna ändå finns. Jag tror jag hatar det. Idag är en dag då jag bara vill stänga in mig i mig själv och vara grå, för det får man. Men tydligen inte idag.

Som heroin, blev det. Misslyckat.

Tystnaden var långt borta, men lugnet kompakt. Sången fyllde rummet, och levande ljus lyste upp i dunklet. Med en hals som omöjliggör deltagande i sång, fanns inget annat för mig att göra, än att vara tyst. Tyst i lugnet. Det dröjde inte länge förrän jag var långt borta i tankarna. Inte långt borta som i ofokuserad, nej långt borta som i att låta de tankar komma, som man så ofta trycker undan. Jag lät dem komma. Till en början iallafall. Sedan blev de mig alltför smärtsamma. Inte smärtsamma som i verkligt onda och hemska, utan smärtan som i plötslig, men innerlig vetskap om hur livet faktiskt ser ut. Den smärtsamma insikten, att jag så många gånger försummar tillfällen att visa dem kärlek som jag faktiskt älskar. Den smärta som bränner, när man inser att det som varit, de som varit, aldrig någonsin kommer igen.

Jag blev blödig där jag satt. Ögonen tårades, och jag kände skuld. Skuld gentemot alla jag älskar. Alla jag älskar, men sällan visar kärlek. Uppskattning. Jag försökte trycka undan tankarna. Ville inte sitta där och gråta. Ville inte förklara mig. Ville inte försvara mig. Ville inte dricka kaffe med rödgråtet ansikte. Samtidigt tänkte jag, att vad skönt det vore, att låta allting komma. Att låta tårarna rinna för en gångs skull. De brukar bära en befrielse med sig.

Så stor är strävan, efter det man inte har, att utrymme för tacksamhet knappt finns.

Jag spelar visserligen fortfarande musik på högsta nivå utan att tänka på att det är för högt, och knappande på tangenterna är fortfarande ohörbart, men annars, annars känner jag hopp om att bli frisk. Äntligen, liksom. Smärtan i halsen är överkomlig, trots att ingen värktablett intagits idag, och öronen knastrar till vid tryckutjämning, visserligen inte i första taget, men det är mindre plågsamt än igår. Även hostan är för det mesta hanterbar, och snoret verkar vara ett minne blott. Härligt!

Jag tryckutjämnar och tryckutjämnar, men inte katten händer någonting. Höger öra synes, eller höres mig vara helt ur funktion. Jag svimmar ju nästan på kuppen. Inget syre transporteras ut i min kropp när jag håller andan sådär. Aldrig igen att jag ska tycka det är jobbigt med illahörande omkringvarande. Inatt var den värsta natten i mannaminne. Som jag har hostat. Som jag har lidit. Nu har jag dock ätit frukost, och jag testade en ny kombination. I munnen sönderfallande Alvedon och hostmedicin.

Jahanä. Idag blir det fest. Trots evig sjuka.

Jag ligger utslagen på soffan. Döv och eländig med huvudet på sned. Nog fick jag till slut, och det var då som Carolina med varsam hand droppade i de förpestade dropparna i mitt öra. Tårarna rann nedför mina kinder i takt med att dropparna försvann bort i hörselgången. Jag skulle hellre låta mig stickas i armen tjugo gånger än att hälla revaxör i örat igen. Inte en chans i världen att jag revaxörar även mitt andra öra, som är nästan lika dövt. Jag fixar't inte. Carolina är snäll, och gav mig en kopp kaffe med sugrör, så att jag kan dricka liggandes, då vätskan allenast rinner ut när jag försöker resa på mig. Så, kaffe, revaxör och Whitney Houston och jag. Det är så vi har't. Himla sjukdomstillstånd som tvingar en att spruta läkemedel i alla kroppsöppningar. Eller ja, öron, näsa och mun, åtminstone..


Synd är vad det är om mig.

Bara en halvtimma kvar, sen ska örena spolas..

Ibland när man varit i skolan och varit förkyld och eländig hela dagen kan det hända att man längtar hem en smula. Det är normalt. Vad som också är normalt är att den längtan man känner kan bli något mer intensiv, om det faller sig så att det därhemma även finns någon att komma hem till. Någon att komma hem till i allmänhet, och kanske någon man håller av i synnerhet. För mig är det så. Sällan har jag någon annan att komma hem till, än någon jag håller av. Faktum är, att det nog (jag skriver nog för att hålla ryggen fri om eventuella förträngningar ägt rum) aldrig varit så att jag kommit hem till någon jag inte håller av. Komma hem som i att komma hem till sig själv, då. Kommit hem till någon jag inte håller av, har jag högst sannolikt tvingats göra både en och två gånger.

Nu faller det sig dock så för mig, att jag nästan varenda dag får komma hem (och då avses min egen boning) till någon jag håller av. Och är vederbörande inte hemma, blir glädjen bara större då hon senare under dagen instiger genom ytterdörren.

Mången vän finnes i mitt liv, men en är speciell. Inte på ett sådant sätt att hon ersätter vilkenhelst annan vän, nej, speciell på ett annat sätt. På ett just speciellt sätt som ej riktigt går att förklara med ord.

Poängen är dock att jag får bo med henne. Dela varje dag med henne. Nästan som om hon vore min. Ibland tror jag att det är så. Men hon är en fri kvinna med fri vilja och allt det där.

Igenom allt, min kärlek till dig är oändlig, Carolina Gidlund.

Alldeles översnorig sitter jag här och överväger en kvällspromenad. En del av mig ropar "JA! Ta mig med ut i den friska stadsluften, visa mig avenyn och hamnen och båtarna och Göteborgshjulet, eller åtminstone några hyreshus i Johanneberg". En annan del av mig säger "NEJ! Lägg mig istället i ett av varmvatten fyllt badkar och låt mig i fred kurera min sjuka." Jag vet ännu ej vilken del av mig själv jag ska lyssna på, men det lutar väl åt den sista.. Ett bad är väl bra när man är lite sjuk? Bättre än en promenad? Eller? Eller, så ser jag rentav Idol. Det gäller ju att hänga med i svängarna i höst, ja det är viktigt att kunna engagera sig i de samtalsämnen som kommer bjudas på. Möjligen blir det en kväll i Idols och Kungarna av Tylösands tecken? Vi får se.

I väntan på beslutet tänkte jag dela med mig av två filmklipp som ligger mig varmt om hjärtat:


Jag vet inte vad som hänt med mig denna höst, men med denna låt inleder jag varje dag, väntandes på bussen.


Och så kan jag känna ett litet styng i mitt hjärta när jag minns svunna tider.

Häromnatten drömde jag att Alex Schulman börjat blogga igen, och att jag sov på en säck potatis. Ibland undrar jag varifrån allt kommer.

Jag ska aldrig någonsin mer köpa skor på Scorett. Dom är på tok för dyra för dess taskiga kvalitet. Jag hade haft mina sandaler i kanske sex veckor när de började falla isär, men trots det vägrade Scorett att laga skorna, eftersom det var "dekorationerna" som var sönder, och reklamationen inte omfattar just dekorationerna.
Tacka vet jag till exempel Nilson, där jag också köpte ett par dyra skor som gick sönder alldeles för snabbt. Där hade de iallafall vett att rätta till felet. Aldrig mer Scorett. Aldrig mer.

Idag har vi läst om biverkningar i skolan. Biverkningar överlag samt läkemedel och biverkningar för autonoma nervsystemet. Eftersom jag har ont i min hals (det har nog inte undgått någon nu) köpte jag idag på rekomendation av sjuksköterska halstabletterna Zyx mint. Eftersom jag ämnar arbeta inom vården läste jag givetvis igenom bipackssedeln, och vad fann jag, om inte att en av biverkningarna kunde vara angioödem. Angioödem är när hela ansiktet svullnar upp, alternativt halsen. Tackar för den liksom. I skrivandets stund verkar dock inga angioödem ha uppstått.


Se så gott. Mm.

Under dagen har jag också bäljat i mig ungefär två liter vätska, och ikväll ska jag laga korvgryta med hutlöst mycket vitlök i. Och sen, sen tänkte jag bli frisk.

Jag vill vara cool. Det är en längtan jag har. Jag har en längtan efter att få vara cool. Supercool. Men jag vet inte. Jag kanske bara är en supertöntig tönt med naturligt hårsvall och rosa glansig hy?

Jag vill byta profilbild på facebook, till en där jag ser redigt råbarkad ut, och jag vill ha spotifylistor som alla subscribar. Men här sitter jag liksom. Med dålig hållning och datorn i knät och inser att jag knaprar för mycket värktabletter som ändå inte hjälper. Och lyssnar på Yann Tiersen. Som normala människor inte lyssnar på.

Jag typ ba: Vem vill va som mig?

Jag typ ba: I wish I was pretty.

Sjukan eskalerar. Jag hostar numera. Hostar och nyser. Jag må ha en ringa erfarenhet vad beträffar sjukdomar, men detta är mig en av de mest segstartade sjukor jag någonsin haft. Fysiskt illabefinnande har plågat mig i åtta dagar nu. Åtta dagar.

Illabefinnande har jag även haft på andra plan under dagen. Jo jag tackar jag. Jag kände mig superlätt när jag stegade ut genom dörren, spritt språngande, vid femsnåret. Åtminstone spritt språngande i den bemärkelse, att jag varken hade pengar, nycklar eller telefon med mig. Vi skulle ju ändå bara handla, tänkte jag, och Carro skulle betala. Tyvärr glömde hon det faktum att hon dagen till ära handlat studentlitteratur, och därför inga pengar hade att betala med, när kassörskan efterfrågade våra dyrbara hundralappar. Inget annat fanns att göra, än att lämna påsarna vid kassan och stega metrarna hemåt igen, för att hämta min plånbok. Glada i hågen stoppade vi, en stund senare, in även mitt kort i kortläsaren, bara för att åter mötas av ett "köp medges ej". I min tankspriddhet hade jag glömt vad jag gjorde igår, nämligen shoppade. I takt med att ångesten, för att inte tala om skammen, antog samma färg som våra ansikten, alltså klarröd, försökte vi finna en lösning. Plötsligt plang det till i våra skallar, och vi spatserade, något trumpna, till Anna som bor ett par hundra meter bort. Hon hade gäster. De skrattade glatt åt vår dräpliga historia, och snart, ja snart hade jag Annas nya sambos slantar i mina händer. Betalade gjorde vi, och maten den fick vi, och Linnea satt på trappan härutanför när vi kom hem. Det gick ju bra det med.

Nu har jag ordnat med mysstämning i boningen vår, och det genom att tända ljus. Nu flammar de så vackert och rogivande. Och näsan killar. Och halsen värker. Och öronen pulserar.

Annars är allt bra.

Ibland är människor verkligen dumma i huvudet. Jag påminns om det ideligen. Förhoppningsvis är inte dum-i-huvudet en kronisk diagnos, utan bara tillfälliga dippar av hjärnaktivitet. Eller ibland, total hjärninaktivitet. Dock verkar det mig, tyvärr, ibland som om vissa människor hamnar i dum-i-huvude-stadiett alltför ofta. Det finns människor som gör samma "misstag" tusen gånger. Som ljuger om samma sak gång på gång. Som lovar att infria samma löften, gång på gång, dock alltid utan fullbordan. Det finns de som säger en sak och gör en annan. Som med sin kropp, eller med ord, sänder ut signaler, kanske för skoj skull, utan att avsikten finns, att besvara de känslor som eventuellt uppstår hos den av signalerna träffade personen. Det finns de som säger att imorgon, imorgon ska jag göra ditten eller datten, men aldrig, nej aldrig att ditte och datten blir gjort. Det finns de som fortsätter såra, fast att de lovat att upphöra med de gräsligheter som gör ont. Det finns de som utnyttjar. Som låtsas älska. Det finns de som är så förblindade, att de istället för att lyfta blicken och se klart, ser rakt in i sig själva och all den smärta som finns där. Det finns de som alltid tar den enkla vägen. Som aldrig gör eller säger det som är jobbigt. Det finns de som är direkt elaka. Som säger och gör saker med avsikt att göra illa. Det finns de som slår. Som sparkar på den som är svag. Det finns de som hotar.

Möjligheterna att agera som om vore man en av dem är oändliga. Alltför oändliga. Så oändliga att vi alla drabbas ibland. Då får man lära sig, göra om eller göra rätt nästa gång. Kanske är det inte att vara dum i huvudet att begå misstag. Kanske är man snarare dum i huvudet först den dag då man blir blind för sina misstag. Eller för den delen, den dag man inser dem, utan att upphöra.

Först då vågar jag tro att jag faktiskt känner till människor, som åtminstone enligt ovan skrivna definition är dumma i huvudet.

Så.

Jag ljög i föregående inlägg. Jag köpte inte ett, utan tre tidningsställ. Nu kan man undra vadkatten jag ska med alla dem till, och se, det vet ej heller jag. Faktum är, att jag inte ens vet vad jag ska ha det tidningsställ jag från början trodde jag köpte till. Efter att ha satt in en mängd papper i en pärm har högen med viktigheter nämligen avsevärt minskat. Dessutom, det var ett helt dagsverke att sätta ihop dem, ja trots markeringar och siffror tog det mig en bra stund och ett par felvikningar innan tidningsställen såg någorlunda okej ut. Tidningsställ alltså. Jaha. Något ska jag väl kunna använda dem till. Jag som har så mycket saker.

Jag åkte till stan efter skolan för att köpa revaxör och en pärm. Jag inhandlade även fyra tandborstar, hostmedicin, tre tröjor, ett par tights, en mapp, ett pennfodral, ett block och ett tidningsställ. Oops.

I övrigt, jag är fortfarande döv och min hals gör ont.

Igår var en trevlig kväll. Först kom Anna hit, och sen Staffan, och till sist även Gabriel. Tillsammans tillagade vi varma mackor, och de blev goda. Till dem drack vi te och snackade politik, bland annat. Gång efter annan slog tanken mig, att hej vad lycklig jag är ändå. Som har så fina vänner i mitt kök, glatt ätandes på mina matrester. Glädjekänslan ville inte lämna mig, nej ty tacksam, ja tacksam, det är vad jag är. Efter uppätna mackor förflyttade vi oss till soffan, i vilken vi såg den film, vilken man endast kan beskriva i superlativ adjektivform, nämligen Kenny Begins. Okej överdrift, men Kenny alltså, ja Kenny. Ganska sent var klockan, när gästerna behagade lämna denna boning, men det stör mig icke det ringaste, nej nej.

Ptja. Det om det kanske. Idag ämnar jag göra saker tre. Öva mig i läkemedelsräkning, städa och se debatt. Detdär med valet ska bli mig en hjärtefråga tänker jag. Jag ska inte lättvindligt giva min röst till snyggaste partiledar'n, eller bästa valtalet, eller fräschaste loggan eller ballaste spotifyreklamen, nej nej, denna gång tänker jag engagera mig. Eller ja, åtminstone försöka skaffa mig en uppfattning om vart jag står i frågan. Någorlunda. Ty säker, det blir man nog aldrig på sin sak.

Hej.

Carolina tycker jag är ful i håret. Tackar för det liksom. Jaha.



I övrigt har vi en plugg-förmiddag här på Eklandag. Fortfarande iklädda pyjamas låter vi kunskapen fylla våra hjärnor till bristningsgränsen. Låt oss då bara hoppas att vi blivit kloka nog att avsluta studierna innan hjärnorna brister.

Jag tackar mitt ödmjukaste för den dövhet som nu fyller mitt vänstra öra. Tystnaden är påtaglig. Ja, tyst, det är vad den är. Så tyst att jag för ett ögonblick tror att jag är ensam kvar i världen. Att syret tagit slut. Att alla är borta.
Plötsligt slår värken till. Den kommer snabbt, ja så snabbt att jag nästan tar den för en fantomsmärta. Jag föreställer mig att det är ungefär som förlossningsvärkar. De kommer, blixtsnabbt, man väntar ut dem, och så går de över. Som om de aldrig varit där.
Dock för denna öronåkomma ett gott med sig. Om jag verkligen sträcker på mig, ja, om jag verkligen gör mig lång, så finns chansen att hörseln, ja, inte kommer tillbaka, men förbättras en aning. En gnutta. En millibell. Nanobell. Därför sträcker jag på mig som katten.

Nu bubblar det i örat. Och jag som inget nässpray hittar.

Kvällen har också bjudit mig på bio. The Expendables. Testosteron i mängd, och jag sa tack. Jag gillar't. Har fått dille på actionrullar. Jaja.

Hanna diskar.
Carolina är på väg till bröllop.
Philip är på väg till Varberg.
Jag sitter i soffan med värk från nyckelbenen och uppåt.

Min nytatuerade och supercoola kompis Philip var ett eminent Lisebergssällskap. Allt vågade han, allt ville han och allt uthärdade han. Eftermiddagen var mycket lyckad, kort sagt. Kalaset avslutades sedan med glass i den soffa Philip kom att övernatta i. Även Hanna övernattade i denna välsignelsens boning, dock inte i samma soffa som Philip, utan i Carolinas breda vuxensäng. Frukost har nu intagits, och som sagt, Hanna diskar och plockar. Hon är bra på sånt. Jag är dålig. Iallfall ibland.

Då doktorns samtal över huvud taget inte existerat, antar jag att körtelfeber inte är vad som plågar min idag trötta lekamen. Ej heller har jag en bakteriell infektion. Ändå, ja ändå, är frånvaron av mitt fysiska välbefinnande inne på sin femte dag. Halsen värker, liksom huvudet och öronen. Nähäjaha.

Idag blir en bra dag.

Eller körtelfeber, som vi säger på svenska. Det var doktorns hetaste tips. Domen kommer om en sisådär ungefär kvart. Vi får väl se, vi får väl se.

Nålarna har denna vecka haglat över mig. Och blodet har flutit. Ja, som det har flutit.

Här är en omplåstrad arm:


Här är en stucken arm:

Observera att det bara är pricken omringad av rött som är ett verkligt stickhål. De med blått är bara vanliga leverfläckar.

Ungefär så. Om körtelfeber skulle vara vad som plågar min i övrigt ganska välmående lekamen, ordineras inget annat än vila. Och isåfall, inleds denna vila för min del tidigast imorgon. Idag ska jag nämligen leva livet med Philip, ingen annanstans än på liseberg. Fest!

Tröttheten sköljer sina skummande vågor över mig. Vilken dag, tänker jag, vilken dag. Jag har börjat komma i tid om morgnarna. Tar en vagn som är framme lite tidigare än jag behöver. Mest för att nästa skulle bli snudd på försent, men ändå. Kanske är det en bakomliggande rädsla för skammen i att komma in i en föreläsningssal med hundra studenter, försenad. Dagen har bjudit på två intressanta föreläsningar - dock, intressanta på två olika sätt. Morgonens föreläsare hade migrän och satt på en stol större delen av föreläsningen. Dessutom pågick någon form utav byggnadsarbete alldeles intill, så förutsättningarna var som du, kära läsare, kanske förstår inte optimala. Ändå, ja ändock var dagens första föreläsning så mycket mer givande än dagens andra, trots att nästkommande föreläsare både stod upp och hade gjort en powerpointpresentation. Dessutom hade byggnadsarbetet då slutat. Det fick mig att fundera på hur viktigt det ändå är att få göra något man brinner för. Ingen passion fanns hos föreläsare nummer två. Ingen glädje. Bara en monoton röst som babblade på om kolhydrater.

Jahanä. Någon form utav måltid borde intas innan jag sätter mig på bussa mot Jonsered. Åh, på bussen ska jag minsann använda mina nya hörlurar. Jag ser så himla störtcool ut i dom.

I övrigt, träningsvärken synes mig ha lämnat min lekamen, och för ett ögonblick övervägde jag att träna idag. Men vadkatten, jag hade feber igår. No good idea. Träningen får faktiskt vänta tills på måndag tror jag. Ja, på måndag, då börjar jag mitt nya liv.

Ser ni smärtan liksom? Mhm, typ så.

Ikväll har vi ätit chips och tittat på OC. Fett värt. Nu har Carro knutit sig, och även jag ska snusa en sväng. Slängde precis ihop en matlåda bestående av diverse småsaker ur kylskåpet. Känns superseriöst. Jag räknar alltså iskallt med att gå till skolan imorn. Superseriöst även det.

Jag vet inte om jag är torr och tråkig, men är inte Folkpartiets spotify-reklam om att det är dags att bli av med oskulden i höst lite låg? Visserligen, den fyllde sin funktion, då Jessica tjugitvå nervöst fyllde i sitt födelseår på minoskuld.nu, bara för att få veta att hon troligtvis röstat förut. Rolig tanke, kanske, men jag tycker det är lite lågt. Man ska inte blanda politik med ord som oskuld. Likaså ej heller använda ord som flörta i nyhetsreportage (tro't eller ej, men jag har sett'et). Vart är världen på väg liksom?

Att ha roligt, att skoja och stoja och tjoa och tjimma får man gärna göra, och ja, livet måste ha en liten guldkant, och då gärna i form av ordvitsar. Men hallå, politik och nyheter är ämnen som inte borde piffas till sådär. Var det inte någon politiker som pratat om politikens erogena zoner? Jag tycker nog inte det är okej. Dessutom är det inte ordvitsar. Det är våldtäkt. Det är att förstora och förvrida och förvränga. Ordmissbruk. Man tar udden av ordets egentliga betydelse. Språkmissbruk. Sånt gör mig lite ledsen. Och extra ledsen blir jag, när jag läser löpsedlarna, och fullständigt bombarderas av språkmissbruk. Det är lite som Peller och vargen, eller hur det är.

Ville bara säga det.

Nu har jag det, äntligen. Feber. Det är kanske inte så mycket att hoppa upp och hurra för, men när man mår som jag gjort de två senaste dagarna, känns febern lite som en befrielse. Det blir plötsligt legitimt att göra ingenting. Ja, plötsligt är det ej längre vekt och klent och fånigt och fattigt att lyssna på samma låt på spotify och läsa bloggar en hel dag, nej, det är okej. Synd bara att bristen på bra bloggar är så stor. När längtan efter lektyr blir för stor tar jag väl till Kissie eller nåt. Jag har också blivit tipsad om

Det bränner både i och bakom mina ögon. Huden är sådär öm och lite kall. Musklerna är svaga. Att gå hem från ICA tog en smärre evighet, men det är jag visserligen van vid nu, efter fem dagar av träningsvärk. Den börjar förresten släppa nu, värken. I benen alltså. Värken i halsen är tämligen konstant.

Huva.