Jessyca

Du är så vacker.
Så vacker att jag blir rädd.

Jag hinner inte blunda länge utan bilderna avlöser varandra på min näthinna. Det är nålar hit och blod dit. Kanyler och sprutor och armar och dropp och piller och sår och stygn. Det är preop och postop och tur-p och tur-b. Det är malignt och benignt. Det är treantvå och tvåantre. Det är rent och höggradigt rent. Det är sterilt och det är smutsigt. Det är bäddning och det är mat. Det är allergi och det är mobilisering. Det är blått och vitt. Foppatofflor och fotriktiga skor. Matvagnar och blodcentral. Det är allt, helt enkelt. Allting snurrar.

Det är därför skönt att vara ledig, inte bara en dag, utan tre.

Så nu sitter jag här och känner mig konstigt tom. Inga intryck för plats. Allt passerar, likt gråa massor. Jag registrerar ingenting. Hör ingenting. Känner ingenting. Tänker ingenting. På ett sätt känns det oerhört skrämmande, och fruktansvärt tråkigt. Å andra sidan, torde det ha sin förklaring i veckans många första-gången-upplevelser. Jag försöker övertyga mig själv, att så faktiskt är fallet. Att jag inte förlorat all min kapacitet att vara människa över ett par dagar. Att jag fortfarande är okej. För det är jag väl? Eller?

Bekräfta mig nu. Jag behöver't.

Jag har en kringresande man i mitt liv. Festligt för honom att få se båd Västerås och Karlstad inom loppet av två dagar, tänker jag. Festligt för honom att få sova i hotellsäng oftare än oftast, tänker jag. Festligt för honom att få åka så mycket buss och tåg, tänker jag.

Dock har jag lagt märke till ett. Han är en sensovare. Det visste jag visserligen redan, men faktum är att jag, som ju också är en sensovare, börjat ta mig i kragen och gå till sängs i tid åtminstone ibland. Ofta faller det sig så, att de dagar jag går till sängs i tid, är just de dagar som den kringresande mannen är just kringresande. Sambandet kan tyckas enkelt att lista ut, men jag förnekar det.

Problematiken kring detta, är att jag titt som tätt blir väckt av den vibration telefonen ger när Staffan ringer för att säga godnatt. Jag har alltså fallit i sömn långt innan han ens tänkt tanken att sova (bara det är unikt, det har aldrig hänt mig förut). Att bli väckt av en så charmerande man mitt i natten är ingenting som stör mig. Åtminstone inte i ett sådant här tidigt skede av en relation, utan problemet är av en helt annan karaktär.

Dagen efter kommer jag inte ihåg vad samtalet handlat om.

Godmorgon kära värld.

Vid mitt slitna och smuliga köksbord har jag just intagit värsta frullen ever. Båd bröd och filmjölk, och nu även kaffe. Hela sjuttio minuter före planerad avfärd gick jag upp, och se, fortfarande är det fyrtiosex minuter tills jag ämnar lämna. Därför hinner jag med kaffet. Välsignat.

Idag är en stor dag. Idag är min första dag på terminens VFU, alltså verksamhetsförlagda utbildning. På urologen ska jag vara. De tre närmast följande veckorna ska jag spendera där, stickandes i armar och diverse. Huva. Huva och hurra. Så känns det.

Jahanä. Här kan jag inte sitta och söla. Istället blir det tvätt och piffning av ansikte, fixning av hår samt packning av för dagen nödvändiga attiraljer.

Puss!

Vänner är förmåner. Förmåner så stora, att jag ibland starkt ifrågasätter huruvida jag verkligen förtjänar en sådan kärlek och omtanke. Tänk att det finns människor, som kan sitta på ett golv i två timmar, mitt emot en förgråten, förtvivlad, förvirrad och förskrämd liten varelse och lyssna på funderingar lika spridda som en flock får som flytt för vargen. Jag är priviligerad. Jag är lyckligt lottad. Jag är tacksam.

Ingenting och allting och  känslorna och okänslorna. Ikväll är jag orolig. Orolig i kroppen. Inte arg och inte irriterad, men något stör mig. Något är inte okej. Något får mig att vilja lägga mig ner. Blunda. Länge. Försvinna. Ett tag, bara. Något gör mig rädd. Orolig. Jag är orolig. I hela mig. Rastlös. Ont i magen.

Antydan till tårar. Inga tårar. Bara ledsna ögon. Oroliga.

Jag går omkring och räds. Räds det mesta runt omkring mig. Räds mig själv.

Och så frågar jag mig själv, varför skriver jag det här? Jag vet inte. Jag vet inte alls. Kanske för ordens skull. Kanske för att jag ser mig själv ur ett annat perspektiv. Kanske för att jag kan låtsas vara någon annan. Något annat. Kanske lämnar känslan mig med orden. Kanske finns den kvar. Högst sannolikt finns den kvar. Men jag har åtminstone gjort ett försök. Jag har åtminstone känt efter hur den känns.

Ikväll är jag trött. Så trött att jag tillbringat de två senaste timmarna sovandes i Carolinas säng. Jag gick för att sällskapa en sväng i hennes läxläsning, varpå jag snart försvann ner inunder det, eller snarare de, varma täckena. Två timmar senare och fem hundra grader varmare vaknade jag upp i glädjerus. I drömmarnas värld var Staffan på väg hit, och tillsammans med andra vänner skulle vi hitta på något festligt kvällen lång. Snart mindes jag dock, att kvällsplanerna inte alls stämde överens med verkligheten, och ett töcken lade sig över hela min varelse. Vilken besvikelse. I det verkliga livet, var kvällsplanerna nämligen mycket långt ifrån så flådiga som i drömmen.

Jag ville träna, men hade träningsvärk.
Jag ville promenera, men var trött i bena.
Jag ville laga mat, men var inte hungrig.
Jag ville bada badkar, men det känns inte rätt.
Jag ville se på film, men visste inte vilken.
Jag ville baka, men hade inget margarin.
Jag ville se på teve, men hade ingen.
Jag ville äta glass, men samvetet sa nej.
Jag ville träffa en vän, men visste inte vem.
Jag ville städa, men saknade startginsta.

Jag ville göra något, men hade ingen ork, helt enkelt. Det var då jag gick till sängs med Carolina. Och nu är klockan snart åtta. Jag känner det på mig, att denna afton kommer sluta med rostmackor på sin höjd. Eventuellt, och det med stark betoning, bjuder den även på en kortare kvällspromenad, men nu är jag inte bara trött, utan också frusen.

Jag undrar när livet, om livet, någonsin kommer bli seriöst på riktigt. Kommer jag någonsin laga ordentlig kvällsmat varje dag under en längre period? Kommer jag någonsin ha en ren diskbänk nästan varenda kväll? Kommer jag någonsin till det stadie, då mat aldrig saknas i skåpen? Kommer jag någonsin till det stadie, då rena strumpor aldrig saknas? Kommer jag någonsin kunna sköta blommor? Kommer jag någonsin hänga upp gardiner? Kommer jag någonsin stryka min mans skjortor kvällen före han behöver dem? Kommer jag någonsin lära mig att knyta en slips? Kommer jag någonsin ha ett rent hem, fritt från basilusker och snusk? Kommer jag någonsin ha fönsterlampor i alla fönster? Kommer jag någonsin bli välvårdad på riktigt?

Kommer jag någonsin att bli en riktig kvinna? Ikväll är det inte mycket som tyder på det, tyvärr. Jag är fortfarande den kanske obotliga slacker, som så länge tagit boning i min stackars lekamen. Det känns nästan mer legitimt att öppna en öl än att fortsätta kvällen sovandes.

"Been some time since the first night I saw you
Had some good, had some bad times since then
And through all of these moments that I've gotten to know you
I realized that I want to be a little bit more than your friend"
- Amos Lee

Det är en härlig morgon. Jag bakar scones och väntar på radio-Staffan. Man måste ju bjuda till ibland, tänker jag. Därför bakar jag. Också för att vi inte har någon frukost alls härhemma. Inget bröd. Inte ens i frysen. Ingen filmjölk, ingen yoghurt. Inga ägg. Inget margarin. Ingen mjölk. En ost har vi däremot, och flingor, men i kombination känns det inte så festligt.
Så ja. Här sitter jag i köket, tidigt en tisdagsmorgon, och tänker att ja, det blir nog väl.

Lyssnar på Belle & Sebastian gör jag, och hela tiden funderar jag över huruvida jag gillar det eller inte. Kanske borde byta till något som på korrektare sätt återspeglar min morgonkänsla. Kanske. Men jag är inte så aktiv i mitt huvud än, att jag riktigt kan sätta fingret på vad det skulle kunna vara..

I brist på annat att sysselsätta mig med tar jag härmed tillfället i akt att i detaljerad form beskriva min helg.

Jag måste säga att jag är tämligen nöjd med mitt helgfirande. Sett åt skolböcker har jag inte gjort det ringaste, och det inte bara för att jag är lat, utan också för att jag inga skoluppgifter haft att se åt. Istället firade jag fredag i Kungälv, lyssnandes till Jenny Berggrens ljuva röst, för att sedan fortsätta firandet i min egen bädd, lyssnandes till mest ingenting alls. Tidig sänggång på en fredag förekommer inte alltför ofta i en studenskas liv, då fart och fläkt och tjo och tjim för det mesta står på schemat.

Lördagen bjöd på härlig helgfrukost. Carolina och Gabriel och Staffan och jag satt i köket och avnjöt både yoghurt, stekta ägg och kaffe. Senare på förmiddagen begav vi oss, Staffan och jag, ner mot stan för att lördagsflanera. Latte och solsken och konstgjort gräs och emobarn. Hanna kom och gjorde oss sällskap en sväng, innan kvällningen kom och det blev dags för avresa mot Jonsered och de finfina vännerna David och Anna-Clara, som bjöd på glass och filmkväll och övernattning och söndagsfrukost.
Helgfrukost hör till de saker i livet jag värdesätter högst. Lycka är att äta frukost i goda vänners lag. David och Anna-Clara firade tre månader som gifta, och ingen tremånaderskris syntes så långt ögat nådde, vilket ju var förträffligt praktiskt och fantastiskt. Efter intagen lunchpizza for det under dagen en smula utökade sällskapet som sig om söndagarna bör, till kyrkan för gudstjänstfirande med efterföljande kyrkkaffe. Tillställningen var härlig, och aftonen avslutades sedan med ytterligare glass och favoritserien "Lite Sällskap".

Jag är nöjd.

Jahanä. Här sitter jag i soffan utan byxor och spelar lergök.

Dagen har varit till belåtenhet, hitintills, och ska förhoppningsvis fortsätta i samma anda. Solen har skinit mig rakt i ansiktet, eftersom jag tillbringat en del tid liggandes - utomhus! Jo jag tackar jag, invid Göteborgshjulets fot finns en kostgjord gräsmatta, och därintill finns en mur som ger lä. Marken var dock något kall, så kanske, ja kanske får jag härmed mitt livs första urinvägsinfektion, varför nu urinvägsinfektioner skulle komma av kyla mot ja, du vet. Är inte de bakterierelaterade? Som sjuksköterskestudent förstår jag tyvärr inte sambandet kyla + ja, du vet = bakterier i urinröret. Hur som haver, vi får se vad som händer.

Nähä. Om jag skulle göra något. Tvätta mig, kanske? Klä mig i något lagomt? Lyssna en sväng på en käck melodi? Spela en trudelutt på pianot? Vika tvätt? Sova en sväng? Vi får se, vi får se.

Härmed avslutar jag dock detta blogginlägg.

Så.

Jaha. I flera dagar har en slöja av irritation, ilska och frustration vilat över mig. Stundtals ser jag igenom den. Stundtals är den allt jag ser. Ibland lyckas jag fokusera blicken på ljuspunkter tillräckligt långt bort för att slöjan ska bli osynlig. För det mesta fokuserar jag min blick på saker som kanske visserligen befinner sig utanför slöjan, men inte tillräckligt långt bort. Allt blir suddigt. Allt färgas av slöjan. Allt nyanseras. Ilskan vilar som ett filter över mina näthinnor.

Jag känner mig trött och sliten och slut.

Ibland kan det hända att man stannar uppe sent, sent en kväll för att vänta på någon som är på väg hem långtbortifrån. Då gäller det att underhålla sig själv med något lämpligt. Jag satsar på ätning av rostostmackor, skriverier samt studier. Bra va?

I övrigt lider jag av hemska humörsvängningar för närvarande. Inte kul.

Jag var på väg hem. Jag närmade mig en grupp människor, och det var uppenbart på avstånd, att de var välbärgade. Det var rockar och kappor och skor och sjalar och perfekt klippt och färgat hår. Dyrt.
Jag såg på mig själv där jag gick. Funderade på vad som var skillnaden mellan mig och dem.
De skrattade. Kanske var det två par. Kanske var de kolleger. Kanske var de vänner. De verkade glada. Nöjda. Tillfreds. Kanske rentav lyckliga. Är de lyckligare än mig, funderade jag.
De gick långsamt. Kanske var de på väg upp emot hotellet. Kanske var de på väg från något viktigt möte. Kanske var de på semester. Är deras liv mer meningsfullt än mitt, funderade jag vidare.

Att de var rikare än mig syntes mig glasklart. Att ens fundera i andra banor var mig främmande från första stund. Rikare. Mer pengar. Mer möjligheter. Eller?

Pengar öppnar väl upp för en rad fler möjligheter? Eller, gör det verkligen det? Möjligheterna finns där väl ändå? De ser annorlunda ut, bara. Och pengar, pengar kan inte köpa lycka, det borde alla veta. Eller? Men pengar underlättar väl? Pengar underlättar livet. På vilket sätt då? Att jag alltid kan handla på ICA Focus, och slippa Willys och Eldorado? Felix gör inte livet enklare än Eldorado. Något godare, kanske, så på sin höjd, på sin höjd skulle livet bli något godare. Men det är ju en smaksak.

Det stod mig dock klart, att dessa fyra väldressade vuxna, nog aldrig haft en produkt av märket Eldorado i sitt skafferi. Inte heller, gissar jag, har de varit på Gekås. Är det lika med ett rikare liv?

Den där lyckan. Och den där meningsfullheten. Går den att mäta i pengar?

Det är ett evigt velande fram och tillbaka. Ett vägande. Ett övervägande. Ett prioriterande och ett pusslande. Valen. Stegen. Livet. Föralltid, på något sätt.

Pengar skulle kanske kunna bidra till lycka, om min lycka verkligen var dyr. Men jag tror mig veta, och det ganska säkert, att åtminstone inte min lycka är särdeles dyr. Visst njuter jag av att unna mig något påkostat lite då och då, men inte njuter jag så mycket att detta i sig är en grundpelare för min lycka. Inte njuter jag så mycket av det påkostade, att jag behöver det för att må bra. Om nu ens att må bra är en grundpelare för lycka.
Min lycka verkar mig ganska billig. Okostsam. Min lycka finns för det mesta i min direkta omgivning. I mina vänner, hur klyshigt det än må låta. I de jag älskar. I sällskap. I samtal. I tystnad. Min lycka finns i lugnet. Utomhus. Inomhus. I passionen. I kärleken. Inte i min utbildning. Inte i mina inköp, och således inte i mina pengar. Och någonstans, är inte det meningsfullt? Meningsfullt att älska. Meningsfullt att vara älskad. Meningsfullt att vara tillsammans. Meningsfullt att vara ifrån varandra för ett tag, för att känna glädjen över att återförenas?

Meningsfullt är livet. Dagarna. Nätterna. Tiden. Tid att tillbringa med andra. Tid att tillbringa ensam. Tid. Tid är inte pengar. Tid är liv. Tid är lycka. Tid är tillfredsställelse. Tid. Tid är det enda jag har, egentligen. Pengar må vara av viss glädje, men tid, tid är ovärdeligt.

Ändå, ändå säljer vi vår tid. Säljer den, för att ha råd att bekosta det liv, jag således inte själv kan styra över, eftersom jag sålt min tid. Tiden är det enda jag har, och således det enda jag kan ge. Och den vill jag ge, till något som känns meningsfullt.

Jag undrar om de fyra därute på gatan tänker likadant. Kanske, kanske gör de det. Kanske gör de det inte. Jag lär aldrig få veta. Dock känner jag mig tämligen övertygad om ett. De är inte lyckligare än mig. Inte meningsfullare än mig. Möjligtvis har de mer pengar. Men de har definitivt inte mer tid.


Either you open your eyes, or you don't.

1. Jag har börjat maila. Något som jag inte gjort privat sedan mellanstadiet.
2. Idag blev jag tvungen att spärra mitt kort. Sommar-flashbacks. Huva.

Vad jag starkt ogillar med universitetet, är att man inte alltid kan slippa undan läxorna. Ibland kan man det. För det mesta kan man det. Men någon enstaka gång vid något extraordinärt undantagstillfälle, är man nödd och tvungen att göra läxa. Söka artiklar. Vetenskapliga artiklar. Artiklar att hata. Så är det ikväll. Eller, inatt. Än en gång kom jag på, just innan läggdags, att jag inte kollat i studiehandledningen efter eventuella läxor. Än en gång tvingas jag så logga in och söka på Scopus, i total trötthet. Jag orkar inte. Jag vill inte.

Jag vill sova. Jag vill det. För en gångs skull.

It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word

I'll come back when you call me
No need to say goodbye

Dendär dagen när man nästan hellre ville dö än gå upp. När man satt på den meningslösaste av alla kursintroduktioner och lyssnade till uppläsning av referenslistor tio minuter in på rasten. När ryggen värkte värre än på länge. När kaffet var blaskigt. När maten var äcklig och dyr. När grupparbetet skulle vara inne och alla svar kändes fel. När håret var äckligt och smutsigt och kläderna satt illa. Magen gjorde ont och illamåendet på gränsen till konstant. När ögonen liksom värker lite av trötthet. När man kommer hem till en lägenhet som ser ut som ett bombnedslag.

Den dagen är det idag.

Min kärlek till er är som havet. Djup och oändlig. Sprudlande forsande passionerad rik mäktig och evig.

Puss.

Att ta steg i tro, det är utmanande. Och utmaningar, de är bra. Med utmaningarna växer vi. Växer jag. Blir lite starkare. Lite erfarnare. Och just att det är steg i tro, det gör det extra utmanande. För man vet inte. Jag vet inte. Jag tror. Jag tror att kanske. Jag hoppas.

Men mina händer skakar. För att våga, att göra det man egentligen inte vågar, är förenat med så fruktansvärt mycket ångest. Så mycket oro. Så många "tänk om". Så många rädslor. Så många frågetecken. Så mycket ovisshet. Så många blanka blad. Oskriven tid.

Jag har ont i magen. För jag måste göra något jag inte vågar. Jag är inte van att inte våga. Jag brukar vara den som vågar mest. Nu skakar mina händer. Nu vrider sig min mage. Nu är min anding ytlig. För jag vågar inte.

Så jag äter något först.

Jag har börjat med huvudvärk på sistone. Så säger man kanske inte. Men ändå. Jaha. Allt oftare känner jag den, värken. Den tränger sig på, likt en tjuv om natten. Den är inte sprängande. Den är diffus. Kanske har det med dålig sömn att göra. För sovit dåligt, det har jag gjort på sistone, av två orsaker.  1. Det finns människor som inte har vett att gå hem. 2. Det finns människor som inte har vett att be andra att gå hem. Och så blir det en sådan spiral, liksom, och det känns helt okej, tills man inser att man snittat typ fyra timmar per natt ganska länge nu. Men ibland, ibland finns det människor som är värda det. Jag tror att det är så nu. Det känns så. Och det är ganska värt ändå, när någon kan få en att halvera sin nattssömn.

Några andra orsaker till min nyvunna huvudvärk kan jag inte komma på. Mycket plugg, har jag haft, men pluggat mycket har jag inte gjort, och det kanske kan ge någon form av huvudvärk i sig, att man inte gör det man borde. Kanske.

Nähä. Ni vill se bilder från dagen i/på Marstrand? Ptja. Det kanske kommer någon dag.

Tills dess: håll till godo med text.

Idag fyller Carro år. Tjugitvå år blir hon. Lika gammal som jag, äntligen. Att fylla 22 är ingenting annat än roligt. Möjligen något ångestladdat, men annars inget annat än en vanlig födelsedag - alltså endast roligt. Inget systembolaget. Inget krogen. Inget så.

Temat för dagen är "Carro väljer". Därför har vi ätit ägg till frukost, och därför lyssnar vi nu på Unforgivable Sinner. Jag älskade den låten. Det var min bästa låt. Jag kunde inte riktigt uttala titeln. Förstod väl inte vad den betydde. Men det är längesedan nu. Elva år, eller så, har förflutit, och känslan har bytts ut. Från förundran till nostalgi. Jag är inte lika imponerad av Lene Marlin längre. Inte som jag var 1999. Även om hon fortfarande skänker mig en del glädje, åtminstone nostalgiglädje.

Nähä. Carro väljer, var det ja. Idag ska vi åka till Marstrand. Och så.

Fina Carolina, som jag brukar säga. Tänk att hon fyller år idag. Nästan lika stort för mig som för henne.

Grattis.

- Det är nära nu, tänkte jag där jag spatserade fram på trotoaren. Två gånger hade jag halkat till, en utav dem ganska illa. Jag var tvungen att gripa tag i närmsta staket för att inte falla pladask på marken. Dratta på ändan, eller hur man säger. På Vasa Viktoriagatan. Torsdag morgon. På väg till tentan.

Jag var tvungen att hejda mig själv både en och två gånger från att gå in i diverse butiker och länsa mitt eget konto på vägen hem. Hem kom jag till slut, med pengarna i behåll. Dock - den senaste timmen har jag spenderat rännandes på stan. Letandes efter den jacka jag suktat efter så länge. Först ville jag ha en blå jacka med päls i luvan. I luvan alltså, inte runtom. En mörkblå jacka, med brun, eller alternativt vit päls, av litegranna raggig karaktär, om du förstår vad jag menar. Tyvärr vet jag nu, att ingen sådan jacka finns att finna, och finns den att finna, ser jag hemsk ut i den. Så med svårmodigt hjärta har jag under flera dagar sprungit på stan under alla mina lediga stunder, och letat efter den perfekta jackan. Jag försökte att tänka i nya banor. Försökte tänka att svarta jackor är snyggt. Att luvor utan päls är snyggt. Att det är okej att se tjock ut. Att glansigt material är trendigt. Och så. Slutligen hittade jag två jackor som föll mig i smaken - en som hade allt, utom färgen, och en som hade allt, utom färgen och raggig päls. Det vill säga, ingen av jackorna var klockren.

Idag fattade jag så beslutet. Idag köpte jag årets, kanske rent av kommande två eller tre års vinterjacka. En svart, ganska lång, hyfsat snygg jacka med päls i luvan. Inte raggig päls, men åtminstone päls. Den största orsaken till att jag valde just denna klädnad, var priset. Den andra var snyggare. Är fortfarande snyggare - men 900 kronor dyrare. Jag tänkte, att med nio hundra sparade kronor, skulle det också vara okej att köpa ett par stiliga skor. Därför har jag också letat efter skor idag. När jackan blev svart, beslutade jag mig illa kvickt för att skorna skulle vara blå. Blå skor av nätt men ändå rejäl karaktär, med snörning och gärna en dragkedja. Ganska blanka, lagom höga och utan klack. Fanns de att finna? Nej.

Vad gjorde jag då, undrar du? Jo, jag köpte ett par andra skor, ett par vita, våriga gymnastikskor. Jag ansåg nämligen att jag var värd det, eftersom jag just låtit bli att lägga 1700 kronor på en jacka, som jag faktiskt under ett ögonblick tänkte köpa.

Sån är jag. Sånt är kvinnofolket.

Ikväll ska jag köpa ostbågar och försöka tänka i nya banor. Svarta skor är också snyggt. Jag kommer bli vinterns mest intetsägande tjej, åtminstone av min outfit att döma.

Tystnaden lägger sig som ett lock över rummet när du går.

Plötsligt hör jag bilarna som susar förbi ute på gatan.
Plötsligt hör jag vattenkranens skvalande hos grannarna.
Plötsligt hör jag datorns surr.
Till och med min egen puls hör jag, där jag sitter med fötterna nonchalant uppslängda på bordet.

Och så konstaterar jag tyst för mig själv, att det var bättre när du var här.

Jag vet att Guds nåd är ny varje morgon, men idag är ett undantag. Inte så att jag på något sätt undanber mig Guds nåd, nej huva, hur skulle det se ut? Falla ihop till aska är vad jag då skulle göra.
Idag är en dag utan nåd i en helt annan aspekt. Jag går i väntans tider, kämpar tentans strider och försöker motivera mig själv att studera hämningslöst. Lika hämningslöst som om vore det något jag verkligen ville göra, som jag gjorde. Så försöker jag tänka. Idag är en dag utan lunch, utan rast, utan vila, utan läggdags, utan värme, utan kärlek, utan glädje. Idag är en dag som faller emellan. En dag utan nåd. En dag utan glädjeämnen. En dag att glömma.

Det är därför jag hitintills har spenderat den liggandes i Carolinas säng, kaffedrickandes med Carolina i köket, smsandes med Agnes och David, diskplockande och snart även tandborstande.

Äsch. Dagen utan nåd kan börja om en stund. Agnes har inte kommit än. Men när hon gör det, och när vi har intagit förmiddagskaffet och redit ut alla eventualiteter, om sådana finns, då, då katten händer't.

Älskade vän, skypa mig på torsdag eller fredag? Hur snett i tiden är vi?
Puss!

Huvudvärken. Dendär huvudvärken. Den satte i igår kväll, och sitter i ännu. Men morgonen var fin, hur som haver. Brunch, stod på schemat, och det var jag och Carolina och Gabriel och Jonas. Fint det. Ännu finare var, att jag låg i sängen alltemedan Carolina och Gabbe tillredde måltiden, och steg upp lagom tills dess att Jonas ringde på dörren. Välsignat att vakna upp till pannkakor och bacon och smoothie. Välsignat.

Nu har vännerna farit, och tanken är att jag ska plugga. Men huvudvärken. Huvudvärken. Den upptar hela mig. Känslan är lite som mensvärk, fast i huvudet. Blandat med ett illamående. Ett illamående som gör mig trött och irriterad, fast inte orkeslös. Därav ökar frustrationen. Jag vill, men förmår inte. Lite som i början av en antidep-medicinering. Motivationen ökar, men känslorna är desamma. Det tar ett tag för medicinen att göra riktig verkan. Så känner jag mig nu.

Med den lilla skillnaden då, att jag inte äter antidepressiva, eller ens är deprimerad.


Se, det har gått så långt att jag till och med satt glasögonen på näsan.

Det omöjliga. Det är på något sätt alltid det omöjliga man måste ta sig an. Försöka reda ut. Försöka göra snåren genomkomliga. Så försiktigt man kan. Utan att förstöra alltför stor del av djungelns unika vegetation.
Kanske är det för att det möjliga löser sig självt. Det möjliga behöver ingen hjälp på traven.
Det är det omöjliga som är i behov. Om det nu är ett behov, det som ändå aldrig avklaras utan djupa sår. Jag vet inte.

Kanske har känslorna på något sätt tagit ut varandra. Glädje på sorg blir likgiltighet. Det gör detsamma. För mig, åtminstone. Men idag. Idag kan jag särskilja. Särskilja på glädjen och sorgen. Känna dem, var och en för sig.
De intar min kropp. Rycker mig i nerverna. Rycker mig i mungiporna. Vill att jag ska le. Rycker mig i hjärtat. Vill att det ska slå fortare. Rycker mig i ögonen. Vill att jag ska gråta. Försöker forma en klump i min hals. Jag känner dem. Oförmögen att ge mig hän, står jag här. Låter ögonen tåras, alltemedan jag ler.

Låter vemodet blandas med lyckan.

Antar att allt är precis som vanligt.
Att jag är precis som vanligt.

Med ett enda undantag.
Det är på riktigt nu.

Någonstans har man gått över gränsen när man står mitt i köket, iklädd nepalbyxor och hårdrockstisha, med det smutsiga håret uppsatt i en slarvig knut, dricker rumsvarm trocadero dirr ur flaskan och lyssnar på Slagsmålklubben. Jag vet inte om det känns okej.
Är det okej?
Är jag okej?

Bakterier har vunnit evigt liv, jag är riktigt effektiv.
Bakteriocida och bakteriostatika, entering the brain of Jessica.
George iakttar med blick så stirrig, antibiotika gör mig trött och virrig.
Resistens och mutation, tusen varianter, kanske en miljon.
Att rimma istället för att plugga, hjälper mig att tentan aldrig kugga.
Penicillin, makrolider och sulfat, om allenast en timma blir det mat.
Bakterier virus och mängder med svamp, handen min fylls av kramp.

Hejdå.

Det känns exklusivt att köpa frukt, och jag gjorde det häromdagen. Känslan efter att jag har köpt frukt är dock inte lika festlig. Nej, frukten ligger där i sin fina skål på den smuliga bänken - men ingen äter den. Den ger mig dåligt samvete. Jag är inte sugen på frukt hemma. Åtminstone inte när jag har frukt. Jag är trött på frukt. Jag åt just en nektarin, mest för att lindra mitt dåliga samvete, men det var allt annat än gott.
Jag får kanske försöka hitta något annat att äta, för hungrig, det är jag på någe vis.

Ikväll blir det kulturnatta, och det med Carolina och Anna. Roligt!

Inatt var en underbar natt, åtminstone i det avseende att jag har sovit gott. Allenast en gång väcktes jag ur min skönhetssömn, och då av ett fint sms, så det var okej. Fina sms är alltid okej att vakna till. Så sov jag sedan, ända tills klockan var 0936, och en skönsjungande Carolina stod vid sängens fotända. Hon hade gjort frukost till mig. Stekt ägg och kokat kaffe och hällt upp filmjölk med sylt och sånt. Fina hon. Vi åt frukost i sängen, samtalade om livets alla skeenden, precis som vanligt ungefär. Då och då försvann hon upp till tvättstugan för att hämta tvätt. Jag låg kvar. Kvar i den säng, som om morgnarna är så mycket skönare än om kvällarna.

Tacksamheten vällde fram inom mig. Tänk att jag, Jessica, får bo med dig, Carolina, tänkte jag. Tänk att du, helt utan att protesetera, gör mig både frukost och hämtar tvätten, fixar och donar och grejar, och jag får bara ligga där. Trots att det är fredag. Trots att klockan är sent på morgonen. Trots att jag mår bra. Trots att jag har sovit ut.

Jag vill ge henne något åter, tänkte jag, men kom inte på vad att ge.

- Jag ger dig min morgon, sjöng jag under täcket, jag ger dig min dag.

Och hon tog emot.