Jessyca

Vid ett par heliga tillfällen har vänliga själar sagt till mig att jag, ja just jag, är ett förträffligt hustrumaterial. Sådant gläder, inte sant? God hustru eller ej känns tämligen svårt att avgöra för närvarande, åtminstone för min del. Men jag hoppas, och det innerligt, att då den dagen kommer, väntar mig ett oerhört lyckligt och lyckat äktenskap.
Dock, att jag är en sjuttan till kvinna, det vill jag be om att få tala om. Igår, till exempel, travade jag efter ett hårt träningspass till Netto för att handla, och det var där som kvinnan i mig vaknade till liv (såvida hon inte alltid är vaken..). Jag inhandlade bland annat en stor mängd skinka på extrapris som jag sedan styckfryste. Även köttfärs inhandlades för att styckfrysas. Men icke, nej icke att historien slutar här, nej se, det kommer mera, ja det är det det gör. Hör och häpna, som Johannes Döparen sannolikt skulle ha utropat, om han spatserat omkring någonstans utmed Skånegatan igår kväll. Vad som också inhandlades, var en sprudlande, blommande, prunkande, florerande, doftande och vacker julstjärna (en blomma alltså) som numera står på mitt köksbord, alldeles omsvärmad av adventsljus och linfrön (i skål, gudskelov).
Det första jag gjorde när jag kom hem idag, var att under total tystnad sortera tvätt. Jag skäms nästan att säga det, men det var med skräckblandad förtjusning jag satt där, efter att ha insett att jag faktiskt njöt.
Och nu, ja i skrivandets stund, snurrar jag ihop en enkel grönsakssoppa på min spis, med klassiska svenska rotfrukter. Moget. Otroligt moget.

Jag blir nästan lite orolig. Men så kommer jag på det, att jag är ju ändå tjugitvå. Det är nästan gammalt.

Efter att jag legat i min säng i ett par härliga timmar och njutit av morgonen, kom denna man till min boning och spelade ett adventsstycke. Ungefär såhär:



När han spelat klart stekte vi biffar, och sen åkte vi till kyrkan. Därefter följde en skara vänner med hem på glögg med tillhörande pepparkakor och skumtomtar. Det såg ut såhär:



Mysigt. Så kom kvällen, och jag lade mig uppå gästmadrassen och kände att oj, nu är jag trött. Såhär:



Jag kände mig som sjutton när jag såg bilden. När jag var sjutton såg jag ut såhär:



Och såhär:



Oförändrad.

Godnatt!

Jag studerade gynekologi igår alltså, för er som missförstod mig. Jag utsatte alls inte mig själv för sådana risker, o nej. Visserligen, ja visserligen kan jag eventuellt ha vidrört Staffans bara hud däremellan strumpa och byxbenskant, men såvitt jag förstår är sådant sällan smittsamt på så sätt som här avses.

Ville bara förtydliga det.

Allt på samma gång idag då ja. Inte bara klamydia och prolaps, utan också salpingit, abort, svamp, kondylom, syfilis, gonorré, urininkontinens, anal inkontinens, herpes och menorré. Typiskt.

Du vet det lilla knäppet som hörs när någon skriver till en på facebook-chatten? Så låter min dator, med ungefär fem sekunders mellanrum. Jag som inte ens har facebook. Jag får panik. Hade jag varit gravid hade värkarbetet säkert satts igång av det. Snart kastar jag datorn i väggen. Det liksom spritter i mig av ilska. Jag hatar det. Hatar det lilla knäppet som bara hörs och hörs och hörs. Varifrån kommer det? De program som är igång på datorn är Firefox (om det nu är ett program..) och MSN (fast jag är visa som offline så ingen skriver) och skype, men inte heller där skriver någon, och så spotify. De flikar som finns i firefox är bloggen.

Lös det åt mig. NU.

NU!!

Jag värjer mig för röran i mitt hem. Jag låtsas att jag inte ser disken. Låtsas att hårnålarna inte har någonannanstans att ligga än på handfatet. Jag intalar mig själv att fläckarna och kladdet på bordet är något annat än intorkad björnbärsmarmelad. Flaskorna som ska pantas kan lika gärna pantas imorgon som idag. Och varför bädda sängen när jag ska gå och lägga mig redan ikväll? Och att dammsuga, finns det ens? Med en dammsugare från sjuttiotalet som väger säkert femton kilogram. Dessutom blir det dammigt så snart igen. Plocka undan, vad är det? Varför då?

Nej. Prokrastinerandet är stort. Vi flyttar ju ändå snart, vad spelar det för roll, tänker jag.

Jag gick upp för sent imorse. Hann inte äta frukost. Skyndade mig genom ett kallt Göteborg. Det tenderar att bli så allt oftare. Både med röran och med stressen och med kylan.

Min bästa tid är inte nu, helt enkelt.

Ensamheten gör sig alltid påmind när man är klar med det man inte ville göra men ändå gjorde. Tystnaden blir alltid lite tystare när inga måsten längre finns kvar. Inte för idag, iallafall.

Jag tycker inte om att vara ensam. Har nog aldrig gjort. Tiden går så långsamt. Allting är så stort och tomt och tyst. Eftersom jag är en mänsklig paradox, orkar jag heller inte riktigt vara med någon. Jag inbillar mig att det är sådant jag har min sambo till. Carolina orkar jag på något sätt alltid träffa. Hur trött jag än är, och hur starka mina känslor än växer sig, är hon aldrig för mycket eller i vägen. Hon är speciell. Nej, det där med att bo ihop, det är något speciellt.

Men ikväll är jag ensam.

Jag funderar på att gå en sväng i natten. Klä mig varmt och ge mig ut i mörkret. Men jag vet inte vart. Jag är så trött på att promenera i stadsmiljö. Tänk va, aldrig är man nöjd. I Bergsjön var jag rädd för allting var så mörkt och stort. Nu är det för ljust och för mycket asfalt.

Äsch. Jag är ganska nöjd och ganska tillfreds. Imorgon ska jag skolka, och sådant är ju alltid festligt att veta redan på kvällskvisten. Musikal ska jag på, och det med Staffan. Möjligen kan jag förleda honom på en kopp välsignat kaffe efteråt. Det vore ju fint. Han är ju fin.

Jahanä. Här blir inga barn gjorda som man säger. Nu går jag.
Hejdå.

Potentiellt livets finaste två också.

Puss

Känslornas förlovade kropp. Ungefär. Så känner jag mig. Allt ryms, utan att det ens märks egentligen, för allting tar ut varandra till en stilla tystnad. En stillhet. En del av mig vill springa runt och skrika, medan en annan drömmer sig ner till graven ungefär. De tar ut varandra, känslorna, och kvar är jag, vid mitt köksbord, alldeles stilla. Jag är extremt glad. Så glad att jag är stressad och otålig och - irriterad. Motsägelsernas förlovade kropp också kanske.
Igår kväll tänkte jag för mig själv där jag låg på min bädd att oj, oj vad stabil jag har varit de senaste veckorna. Inte många tårar har rullat nedför mina kinder. Det har visserligen inte rullat fler tårar nu, såhär tolv timmar senare, men i min kropp finns en känsla, som jag inte känt på länge nu. Jag föreställer mig att det är ungefär såhär det känns att vara gravid (fast graviditet är nog värre) och även om det är långt ifrån sanningen, att jag är gravid alltså, så finns det kanske ändå någon slags koppling.

Idag är en stor dag. En mycket stor dag.

Idag fattade jag ett beslut, liknande ett annat beslut jag fattat en gång. Eller ja, flera gånger, men det finns ett särskilt tillfälle som jag har i åtanke.
Efter avslutad skoldag begav jag mig nedåt stan, först för att luncha med David, men också för att, just det - köpa skor. Jag gav mig katten på att idag, ja idag skulle jag komma hem med ett par rediga rejäla varma vinterskor. Stövlar, kängor, ja vadhelst jag fann lämpligt egentligen, för snart, ja snart kommer snön och kylan, och då, ja då börjar det krisa.
Jag har varit på jakt i veckor. Letat som besatt i flertalet skobutiker av värdigt slag. Men inget, nej inget har fallit mig i smaken. Tills idag då, var tanken, eftersom jag bestämde mig för att köpa vinterskor. Ett beslut är ju liksom ett beslut.
Och visst hittade jag skorna till slut. Grå är de, i mocka, med limmad, men rejäl sula. Snörning. Dragkedja. Allt, liksom. Förutom ett: de är inte ett dugg varma. Jag fattade då följande beslut: jag köper dessa, OCH ett par andra, varma skor. Ett par snygga och ett par varma. Jag känner mig som en riktig kvinna. Endast och allenast kvinnor resonerar så. Tur att jag inte är gift än, utan kan sprida mina pengar hur jag vill. Så imorgon fortsätter jakten.


Snygg sko.


Snygg tjeja.

To be continued, så att säga..

Vissa saker hatar jag nästan. Nyår, till exempel. Och att bli misstrodd.

Hade det inte varit för mitt korta tålamod hade jag ägnat kvällen åt att lära mig spela följande:



Det är inte det att jag misstror min förmåga. Jag vet att jag kan om jag bara ger mig katten på't. Min musikalitet har alltid fungerat så. Jag kan om jag verkligen försöker, men jag är för otålig för att orka försöka tillräckligt länge. Typiskt, för just ikväll har jag faktiskt tid. Tid att sitta där och plinka och misslyckas. Jag satt faktiskt en stund just. Säkert femton minuter. Men vänsterhanden. Den sabla vänsterhanden. Den saknar kontakt med hjärnan. Så jag gav upp.

Istället är jag rastlös. Istället vankar jag av och an i min lägenhet, utan riktig ork att göra något alls. Jag skulle kunna lägga mig i badkaret. Sådana här kvällar känner jag för sånt, och ikväll är jag faktiskt en gnutta frusen. Men inte heller det finner jag riktigt någon ork till att ta tag i. Jag skulle kunna ta en promenad. Men jag är som sagt frusen. Och ute är det som bekant kallt. Och även, ja även om det vore skönt att röra på benen en smula, så är promenadområdena i närheten inget vidare att hänga i en gran. Jag skulle kunna se en film, om det inte vore så att jag anser att filmtittande i ensamhet är något väldigt primitivt, som för en sekund nästan kan få mig att tro att vi faktiskt härstammar från aporna. Nej, filmtittande i ensamhet är inget jag befattar mig med. Ej heller tv-tittande. Jag hatar reklam. Dessutom finns det inga bra program. Jag skulle kunna läsa en bok, men jag har inte riktigt fallit för någon. Och studierna, de orkar jag inte med just nu, även om det ju vore praktiskt att ha lite framförhållning någon gång ibland.

Nej. Ikväll är en kväll som borde förpassas till historiens sophög, som man brukar säga, och det känns synd. Synd att förspilla denna novemberkväll, och då ju inte vilken novemberkväll som helst, utan självaste femtonårsjubiléet av mitt livs värsta snöoväder. Jag minns den där dagen, 1995. Vi blev lediga från skolan, och snön gick mig upp till midjan.

Men ja. Nu sitter jag här och funderar på vad som blir nästa steg i livet. Någon enklare form av studie kanske? Ett desperat telefonsamtal till någon kanske?

Jag kommer bli sjuk i vinter. Riktigt sjuk. Allt eftersom tiden lider, kommer jag att både på och i min kropp hitta fler och fler symtom och tecken på sjukdom. Det känns skrämmande. Men tryggt att veta att det kommer bli så.

Jag läser en kurs som heter just Symtom och tecken på ohälsa. Igår fick jag livmoderhalscancer. Idag ADHD. Och så kommer det att fortsätta. En hel vinter kommer jag dag efter dag få förklarat för mig allt mer ingående om vad som är fel i min kropp. Det känns ju gött.

Det är märkligt det där med studier. I över en timma har jag suttit här nu och försökt pressa fram något att skriva om hållbar utveckling. Jag låser mig när jag hör formuleringar som "hållbar utveckling". Det ekar tråkigt, tråkigt! i mitt huvud, och så kan jag inte förmå mig själv att få något gjort alls. Ungefär som med matten i gymnasiet. Formuleringen "y är en funktion av" hade exakt samma effekt. Jag vet att det inte är något konstigt alls, men jag kan ändå inte.
Min uppgift är att skriva en halv A4 om den hållbara utvecklingen på den avdelning där jag haft praktik. Världens lättaste uppgift, egentligen. Men nu kan jag inte. Nu sitter jag bara här och våndas.

Det slog mig häromdagen, när jag stod på tionde våning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset  och blickade ut över ett skimmrande Guldheden i skymningsljus, att ett ja, att ett ja egentligen är ett nej. Genom att säga ja till något, säger vi automatiskt nej till allting annat. Något så simpelt som att svara jakande på om makaroner och korv önskas till kvällsmat, ger ju automatiskt nej som svar på alla andra möjliga alternativ för kvällsmat. Kantänkas är det så att även andra alternativ går bra, men uteslutande, beslutet att tacka ja till makaroner och korv, gör alla andra möjligheter tillintetgjorda. Nu kanske inte just makaroner och korv, eller ens mat är särdeles talande i ämnet egentligen, men låt oss se på tiden.
Imorgon ska jag träffa min vän Simon. Genom att säga ja till att träffa honom en stund efter fyra, avböjer jag att träffa någon annan då. Givetvis kan jag och Simon hitta på en mängd olika aktiviteter att sysselsätta oss med, men ändå. Min tid imorgon eftermiddag tillhör Simon, och således ingen annan. Jag har sagt nej till alla andra genom att säga ja till honom. Nu är detta visseligen bara för en eftermiddag, och inget livstidsbindande, men en vacker dag, en vacker dag inträffar nog även det. Kanske inte just med Simon då, till och med antagligen inte, men ändå.
Då står man där, i färd med att säga ja, och således också nej. Nej till alla andra, utom just den person man tänker sig ska få varenda dag av återstoden av livet. Förutom de eftermiddagar jag lovar bort åt Simon då. I och för sig, det är inget löfte endast om tid, utan om kärlek och trohet och sånt. På ett sätt är det skrämmande. På ett sätt är det oerhört vackert. Och skört. Och stort.
Att säga ja är att säga nej, och det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Det är nog till och med sällan något dåligt. Jag menar, man kan inte äta allting till kvällsmat, och man kan inte träffa alla vänner samtidigt, och jag vill bara lova bort hela mitt liv till en. Våra ja blir på något sätt vad som ramar in, och slutligen bygger våra liv. Det är fint. Fint att vi säger ja till varandra, vare sig det handlar om en snabb kaffe på stan eller hela livet. Det är ett sätt att visa uppskattning. Kärlek. Och det är stort. Stort att lova. Vadän det handlar om. Vissa löften är kanhända större och viktigare än andra, men ändå. Att vi lovar varandra, det är stort. I en så trasig värld som denna, fortsätter vi ändå att ge varandra av vår tid. Av vår kärlek. Kanske finns det hopp för människorna ändå.

Och så känns det så typiskt sen, för jag inser ju, att vad jag så frenetiskt funderar över egentligen inte alls är något unikt. Att människor sagt ja i alla tider. Att människor säger ja utan att ens veta om det.
Jag fascineras ändå. Allteftersom tiden rullar, och vi funderar allt mindre, fortsätter vi ändå, likt stretande myror att behöva varandra. Vi behöver varandra. Det är stort. Inte unikt och inte nytt, men stort.

Kanske har det inte så mycket med makaroner och korv att göra, men ändå.

Jag drömmer om saker jag inte vet något om. Varför är det alltid så? Varför är det alltid det ogreppbara som lockar tanken? Det abstrakta. Det som eventuellt inte ens finns, men som man önskar fanns. Alltid är det så. Och alltid, alltid är det precis detsamma som slutligen krossar en. Som smular en sönder och samman. Gör mig till grus. De drömmar som visade sig ouppnåeliga. De drömmar som visade sig vila på ohållbara grunder. Det som inte håller, ger vika. Ger efter, när trycket blir för hårt. Jag vet, för jag har gjort det så många gånger. Och gång på gång händer det igen.

Spillror, är jag. Spillror. Delvis hoplappad. Halvt hoplimmad. Omplåstrad. Men fortfarande trasig.

Tankens kraft, måste vara den största kraft som existerar. Ingenting, jag tror faktiskt inte det, har så stor påverkan. Åtminstone inte vad gäller insidan. Det är tankarna som krossar mig. Jag räds dem. Jag slåss mot dem. Jag övervinner dem ibland, men lika ofta vinner de över mig. Jag hatar dem, samtidigt som jag älskar dem.

Allting är så komplext. Jag är så komplex. Så invecklad och så svår. Då önskar jag att jag förstod. Att jag förstod allt som rör sig i mitt huvud. Att jag förstod alla tankar och alla rädslor och alla känslor.

Jag kan inte riktigt beskriva den känsla som föds inom mig när jag inser att jag faktiskt visst förstår. Jag förstår precis vad som händer. Det är glädje och lättnad, men allra mest frustration. PMS, varför har man det? Och varför måste det alltid ta tre dagar för mig att inse? Och varför måste jag vänta ytterligare fyra-fem dagar innan sorgen går över?


Mind is a razorblade, som man brukar säga.

Livets skämt är de, de så kallade snökaosen. Pff. Jag blir ledsen och fnittrig på samma gång. Ledsen för att språket missbrukas så, och fnittrig för att en centimeter snö kan ställa till med så mycket oreda. Jag menar, snö är inget nytt påfund direkt. Snön fanns nog nästan före människorna. Det är lustigt att den kommer som en överraskning varje år.

Jaja. Det snöar på tvären utanför iallafall, och det är kallt överallt utom i mitt hjärta (hej klysch-jessica). Jag vill inte gå ut idag. Jag vill sitta här insnurrad i min filt och dricka kaffe dagen lång. Men så god är världen inte emot mig idag, trots snökaos. Nejnej, folk tenderar att insjukna vare sig det snöar eller ej. Såatte. Ingen nåd finns här att hämta.

Nähäja. Om jag skulle göra något vettigt.

Hejdå.

Tänk att så mycket ryms i något så litet och enkelt som en helt vanlig och hederlig puss.
Det är galet. Jag blir matt av bara tanken.

Idag har varit den kändistätaste dagen i mannaminne. Inte bara såg vi Peter Swartling på Subway i förmiddags, nej, även kvällen bjöd på celebriteter. I entrén till Trädgår'n stod jag och Carolina för att riva biljetterna för de som önskade skåda Dark Tranquillity (ett band jag beundrade som ung). I arbetet ingår även att pricka av VIP-gästerna på gästlistan, och den läste jag noggrant igenom innan insläpp, ty se, jag ville veta utifallom jag hade något särskilt spännande att se fram emot under kvällen.

Så stod de utanför dörren, mina forna favoriter. Eller ja, forna och forna, min kärlek till dem är fortfarande stor, även om den inte tar yttring på samma sätt nu som då. Björn Gelotte (5) var skrivet på listan, och snart stod de där, med bara disken oss emellan. Björn själv såklart, men också hans bandmembers Anders Fridén och Peter Iwers. Anders Fridén och Björn Gelotte var under lång tid, ja är kanske rentav ännu, de coolaste killar jag känner till.

Min röst skakade, när jag tvångsmässigt sade "Jag kan hjälpa er med biljetterna här" (jag visste ju givetvis att de stod på listan, men de visste ju inte att jag visste, och jag ville inte vara så himla uppenbar i min kärlek). "Vi står på listan. Björn Gelotte plus några till" sade Björn. Det skälvde inom mig. Han talade till mig. Till mig! Vi bytte ett par ord angående antal och sådant, innan han gav mig en finurlig blick och sa "Det fixar du!" till mig, och försvann bort. Jag var beredd att fixa vad som helst. I dethär fallet var det att eventuellt släppa in två till senare under kvällen. Jag hade kunnat flyga till månen och tillbaka. Nästan, iallafall.

Det var stort. Helt enkelt.

Jodå. För tredje gången denna vecka äter jag fisk, och det ligger två paket torsk i frysen. Dock är jag lite tveksam till min matmatchning. Fiskpinnar och makaroner är enligt mig en helt okej kombination. Likaså Fiskbullar och makaroner. Idag kände jag ett starkt rissug, så idag fick det bli fiskpinnar och ris. Är det okej? Jag vill minnas att jag åt det som barn, men det kan likagärna ha varit schnitzel eller kotlett eller nåt. Jag vet inte.. Är jag okej?

Morgonstund har guld i mund, som man brukar säga. Eller, morgonstund har skit i mund, som vi sa i åttan. Halv sex, ringde klockan, och i halvpanik snoozade jag tills klockan var nollsexnollnoll. Sömnproblemen höll i sig även igår, så jag är trött. Sådär dovt illamående trött. Men uppe är jag, och väldig frukost intar jag, och det av en anledning. Dessutom, ja dessutom lyssnar jag på min kristnaste spotifylista, för jag tänker att Gud kanske i större utsträckning förbarmar sig över min arma lekamen då.

Idag ska jag vara med på operation. Ja, operation. Stå ska jag, i självaste operationssalen, klädd i grönt och med hätta på huvudet. Skalpell och snitt och sutur och sånt skall bli min dag.

Om jag är förväntansfull? Ja.

Inatt var en härlig natt. Jag lade mig i sängen före elva, i hopp om att somna tidigt. Ack, ja ack så fel man kan ha. På eget bevåg ringde jag Staffan för att säga godnatt, och när jag sedan försökte somna, steg snart Hanna innanför dörren. Henne har jag inte sett på veckor flera, och med henne vid min sida, vad kan jag mig önska mera, tänkte jag, och lät henne krypa ner i min bädd. Hon var fnittrig som aldrig förr, och delade sitt hjärta med mig. Godnattsaga bjöd hon också på. När hon så var på väg att resa sig upp, stannade hon till på alla fyra vid mina fötter och sa:
- Jag känner mig som killen i Juno som just har fått sitt ligg.
Jag visste inte vad jag skulle tänka. Inte vad jag skulle känna eller tro heller. Som förstenad låg jag där. Sedan, ett långt stycke senare, somnade jag så äntligen.

You've put color to my life before.
Would you do it again?

Please?