Jessyca

Det är sommar och sol, och jag borde fröjdas och vara glad därute i skenet. Istället sitter jag här, med fett hår och smutsiga händer. Mina händer blir smutsigare för var dag jag läser om mikrobiologi. Tur att kursen är slut snart, så att jag kan få känna mig ren igen.

Detta är en vecka som jag helst av allt vill glömma. Det är sista veckan i skolan. Det är en vecka fylld och späckad med aktiviteter som jag gärna vill delta i. Det är så mycket som behöver fixas och greja. Förutom tentan på fredag, är det också student. Tills dess måste jag ha fixat present och något att ha på mig. På lördag ska vi köra flyttlass, och tills dess måste jag ha hittat vänner som kan hjälpa oss, en släpvagn och en lösning för pianot. Nästa vecka är det bröllop, och jag måste tills dess ordna kläder och present. Födelsedagarna staplas på varandra (igen), och jag har inga pengar. Eller nej, nu ljög jag. 300kr har jag. Det ska räcka till sju presenter, mat för juni månad samt flytten.

Eftersom vi flyttar på lördag, vill jag vara hemma med tjejerna så mycket som möjligt, men hur ska det gå, när man inte har en enda kväll ledig?

Detta är en vecka som jag sett fram emot mycket, men som jag nu önskar vore över. Inte för att den är så tråkig kanske, nej, massor av roligheter kommer att hända. Det är ju därför jag har så mycket i huvudet. Men jag stannar upp. Jag blir stressad, och låser mig. Ingenting blir gjort.

Och allt jag vill, är egentligen att njuta. Njuta av väder och vänner. Njuta av att leva. Man kan inte skjuta upp sånt. Man kan inte tänka att sen, sen ska jag njuta, när man egentligen borde njuta nu.

Härliga liv!

Om jag precis har varit och sett på Iron Man 2 med tre grabbvänner? Jepp. Minsann. Iron Man 2 kändes som en rolig och underhållande film. Lite lagom sådär på en söndag. Och vad jag njöt när jag efter filmen sade farväl till de tre, och VANDRADE i ungefär sju minuter innan jag stod utanför min port med ett stenvalv runt. Jag älskar.

Nu är aftonen sen, och mycket har ändå rört sig i mitt huvud ikväll. Jag blev lite nedstämd innan, för jag tänkte på hur små vi är som människor, och hur oförmögna vi är att älska, eller ens tycka om varandra. Det kändes lite trist. Sen åkte jag på bio.

Och nu sitter jag här med min kalender. Det är tentavecka, och mycket ska hinnas med. Alldeles för mycket. Därför ska jag göra mig ett schema. Eller ja, åtminstone planera in dagar att träna på. Det ska jag göra nu.

Puss!

Ja minsann, hos mamma har jag varit och trevligt har vi haft. Dock kom det, varken på dit-, eller hemvägen, någon som kontrollerade min biljett. I ren protest fulåker jag därför spårvagn nu. Från Mölndal. Till korsvägen. Sen ska jag betala min resa till Partille, det ska jag. Men just nu, pfff, det kan västtrafik glömma. Säkert kommer det en kontrollant. Vore just snyggt. Hejdå!

Ja minsann, idag hände något som faktiskt aldrig har hänt förut. Vid åtta ungefär, stod en strålande Carolina G vid min säng. Hon hade gjort frukost till mig, och serverade mig i sängen. Grattis på mors dag, sade hon, och förklarade att hon ville uppmuntra mig för hon trodde att jag skulle bli en så fin mamma. Det värmer, ja det gör det. Nu sitter jag på tåget på väg till min egen mamma. Hon är ju inte bara en potentiellt bra mamma, utan en konstaterad sådan. Till min resa har jag köpt en kaffe to go, och snart skall den intagas. Jag vill bara ytterligare skriva lite om något helt annat, ja en besvikelse faktiskt. Raka motsatsen till detdär med mors dag, som ju åtminstone hittills varit allt annat än en besvikelse. Nåväl, till saken: Vid drottningtorget i Göteborg finns ett stort gammalt hus som jag älskar. Ett gammalt posthus i gult tegel. Varje gång jag passerar, funderar jag på vad som finns i huset, för ty se, trots dess väldiga gestalt, är det tomt, sånär som på en arabisk liten restaurang i en liten del av bottenplan. Jag har tänkt kontakta någon och fråga om det finns möjlighet att få hyra in sig i ett rum, ja kanske rentav få hela huset. Men nu, nu har jag fått höra att det ska byggas hotell i't. Modernt ska det bli, med en glasutbyggnad och allt. Jag rasar inombords. Det är våldtäkt, tänker jag. Vanhelgelse av det heligaste. Dumheter och idioti. Hur kan man göra så mot ett gammalt hus? Ledsen och besviken, det är vad jag blir. Men jag ska försöka att inte tänka på det idag.

Ja sannerligen, tom ser denna lördag ut. Eller ja, jag har en massa bakterier att lära mig, men ändå. På något sätt tycker jag inte om att vakna upp till tomma lördagar. På helger ska man vara tillsammans. Ha roligt. Men idag känns det bara vemodigt. Carro gick just hemifrån, och jag, jag ska väl gå upp och äta frukost antar jag. Lite fil. Lite kaffe. Lite juice. Och sen, sen blir det studier. På en lördag. När blev jag så less på ensamheten igen? Var ju så längesedan sist..

Det slog mig igår, eller om det var idag, när jag funderade över svunna tider, att något som verkligen behövs för att livet ska kunna levas, är utmaningar. Jag vet att det låter klyshigt. Men jag tror att jag, och många med mig fungerar så. Utmaningarana får mig, eller oss, att komma framåt.

För min del handlar det inte om karriär. Inte om utbildning. I så fall hade jag varit nöjd. Jag har nämligen tenta på fredag, och det är sannerligen en utmaning i sig.

Jag vet inte exakt vilken typ av utmaning det handlar om. Olika, tror jag. Just nu känner jag att ingenting riktigt utmanar mig. Inte på ett stimulerande sätt, iallafall. Det känns trist. Oerhört trist. Jag har en ny arbetsplats, och skall börja på ytterligare en ny arbetsplats om några veckor, och jag har tenta, och ny lägenhet ovanpå detta. Utmaningar så det räcker, kan tyckas. Men det känns inte stimulerande. Rätt, men inte stimulerande. Går det ens ihop?

På ett sätt, kanske jag vet vad som saknas. På ett sätt kanske inte. För min inre syn har jag det klart för mig. Vägen dit är inte lika tydlig.

Vår lägenhet är tom på möbler. Det är ett medvetet val, det vet jag. Om en vecka kör vi flyttlasset. Det ska bli så skönt. Inte för att jag äntligen slipper Bergsjön och kollektivet, för det finns då rakt inget äntligen i det. Mitt äntligen finns i att kunna göra av min energi på något vettigt; göra iordning lägenheten här. Även om det innebär slutet på ett på många sätt unikt år. Ett år, som jag ska blogga om i ett annat inlägg, tror jag.

Utmaningar. Jag vill ha dem. Jag vill ha världen. Jag vill ha livet. Jag vill ha glädjen. Allt det där. Allt det där som kommer alldeles för sällan. Som jag får alldeles för sällan. Som jag ger mig själv alldeles för sällan?

Will that ever come true, liksom?

Eftersom jag är ett freak, har jag skaffat såntdärnt google-analytics-konto, så att jag kan se på pricken var i världen ni läsare befinner er. Inte för att ni är så många kanske, och inte för att området är så stort (oftast), men ändå. Det känns spännande.

Ingen blir förvånad när jag avslöjar att jag flest läsare har i Göteborg. Det är trots allt här jag lever och verkar. Vad som däremot förvånar mig, är att Stockholm följer på en ändå ganska stadig andraplats. Med tanke på att Stockholm är Sveriges största stad, kan det kännas föga märkligt, men om man istället räknar till hur många Stockholmers jag känner, är det hisnande många. Är det så, att alla jag känner i Stockholm så frekvent följer min blogg? Jag utgår ändå från att ingen som inte känner mig läser min blogg. Så spännande och intressant är jag väl inte? Detta är ju liksom en medelmåtteblogg av en medelmåttetjej i en överklasslägenhet. Och Stockholm, ja Stockholm förknippas ju med flärd och sånt.

Ibland kommer Varberg på andra plats. Inget konstigt alls med det.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta. Underförstått vill jag ju givetvis veta namn och personnummer på alla som följer mitt liv, men det skulle jag aldrig erkänna. Dock, med tanke på hur tystlåtna bloggläsare världen över är, och så även jag, räknar jag inte med att få reda på vilka ni är.

Hur som haver. Är det så att min blogg tillför er någon form av tillfredsställelse; håll till godo!

I övrigt, kvällens dilemma:
Klassfest eller inte klassfest?

Just nu är ett sorgens ögonblick, men låt mig ta det från början.

I lördags var jag i Stockholm. Ett ypperligt trevligt besök med härlig värme och härligt solsken, som gör sig påmint än idag, faktiskt på flera sätt. Från mina axlar lossnar hudflagor i rasande takt, så låt oss innerligt hoppas att jag inte på min hud bär streptokocker. I så fall sprids halsfluss i samma takt som jag tappar min hud, för tappar min hud, det gör jag. På axlarna just.

Förlorad hud på axlarna känns dock just nu inte som det största problemet. Extrem värme och extrem trötthet i kombination fick mig att längta efter vila under storstadsbesöket, och jag är berikad med en del skills ändå, vad gäller olika saker. Bland annat, har jag lärt mig att lägga jackan på marken under stjärten, när jag ämnar sitta därpå. På marken alltså. Så sitter jag på jackan. Det vet ju alla.

Dock. Solskenet och värmen fick asfalten att smälta. Smälta så till den grad att tjära strömmade upp, ut ur marken, och in i min jacka. Det riktigt kröp sig in i varenda veck på den. Det är inte en fläck. Det är hundratals, ja tusentals.

Igår ringde jag farmor, och hon tipsade om smör och såpa. I en bra stund har jag nu testat detta. Utan framgång. Visst försvinner det till viss del, men alls inte så mycket som man önskar. Typiskt.

Så himla typiskt.



Vad gör jag nu?

Vilken morgon! Jag minns att alarmet ringde och ringde och ringde imorse, men jag hade liksom ingen orkbatt gå upp. Till slut bemödar jag mig med att titta på klockan och se, den visade 0737. Min buss skulle gå 0738. Bussen är ej av det sena slaget, utan hade troligtvis redan åkt. Jaha, liksom. Jag fortsatte med att bränna mig på kaffet, och nästan missa bussen. Jaja. Det rät fredag, jag har en ganska bra hårdag, och solen skiner. Och det är varmt i luften. Nu verkar det dock vara någe knas med herr spårvagn.. Om än, fredag. Härligt!

Man vet aldrig när man vaknar hur dagen kommer att bli. Man vet inte ens när man är på väg hem från skolan, hur dagen kommer att fortsätta. Jag hade ingen aning.

Detta är en känslorna och minnenas eftermiddag. Jag låter det komma. Det gör inte ont. Det är skönt. Det är sköna minnen. Jag ser mig i spegeln. Jag har fått längre hår. Vad tiden går. Springer och tickar och rusar och ränner.

Nej, idag minns jag, och låter mig minnas. För man behöver det ibland, tror jag. För att veta vart man vill i framtiden, kanske det kan vara bra att se vart man varit förut? Låter inte det ganska logiskt?

Jag ska till och med dela med lite bilder av det liv jag levat, mest för att jag tycker om det. Bilder ändå. Det är så härligt med bilder, tycker jag. Så mycket känslor och minnen och ja, där kom väl temat för idag tillbaks igen. Och när jag tittar på bilder såhär, skummar igenom alla tusentals bilder, och sedan inser att de alla kommer från ungefär 2007, så känner jag att livet är långt. När jag ser tillbaks, så känns det som om livet inte ens hade börjat här. Fast att jag var nitton år. Och trots att jag är 22 år i sommar.

Livet är väl härligt ändå? Även om det knyter sig i magen ibland. Det är nog bra? Eller?

Delar av mitt liv, håll till godo!

Det är fullt krig, och jag rycks än hit, än dit. Jag vet inte vad jag ska välja, vart jag ska gå, hur jag ska fortsätta. Jag vet inte hur mycket som går att reparera, eller om allt redan är förstört. Jag var inte ens vad jag vill. Jag vet vad jag tror att jag vill, men inget tycks vara konstant.

Jag sitter i fönstret och känner magen knyta sig. Jag får svårt att fokusera blicken. Allting rörs ramman. Allting brusar. Allting rör sig omkring mig, och allting står märkligt stilla, och jag vet, jag vet att såhär har jag känt förut. Ändå är känslan lika påtaglig varje gång. Ändå räds jag lika mycket varje gång.

Sentimental och stressad, på en och samma gång. Bara för att jag råkade fastna i en gammal dagbok, istället för i vårdhygienen.

Såhär, ungefär:

Ja, sannerligen, inatt händer det. Inatt ska jag göra det. Jag har funderat och funderat och övervägt och finurlat och haft mig, och så kommit fram till att det är just idag, eller ja, just inatt, natten mellan den 26 och 27 maj 2010 som det ska ske.

Just det. Jag ska inatt inviga mitt hellånga nattlinne aka brudklänning. Minsann. Det är inhandlat på Pingstkyrkans Second Hand i Varberg, och det kostade 20 kronor, och det är shlivtigt och glidigt och glansigt och vitt. Med lite spets. Det är en vacker kreation. Man går inte, när man är klädd i denna särk; nej, man skrider. Jag har nu skridit omkring i min lägenhet med öppen spis, fiskbensparkett och högt till tak och känt mig som en riktig grevinna. Jag gick till och med ner i salongen för att spegla mig ett slag.

I afton bemödar jag mig dock inte med att publicera bild på denna stora händelse, nej, i afton är det bara jag och nattlinnet.

Godnatt!

Jag får sms efter sms och samtal efter samtal med jobberbjudanden, trots att jag varken gått klart min förberedande utbildning, eller fått min läkemedelskurs, eller skrivit upp att jag kan. Hur stor är krisen då? Käre värld. Efter mycket om och men, skall jag alltså i afton jobba. Det finns med detta både fördelar och nackdelar.
Nackdelar:
- Jag missar Hannas bal
- Jag missar middag med Carolina och hennes mamma
- Jag är trött efter virus-föreläsning
Fördelar:
- Jag tjänar ungefär 400kr
- Jag visar bossen att jag är arbetsvillig

Vet fortfarande inte om jag är nöjd med mitt beslut.

Hejdå.

Wow, jag såg just värsta krocken!!! En moppe körde rätt in i en Volvo vid min hållplats. Killen (jag helt enkelt bara förutsätter att det var en kille) bara körde därifrån!!! Och det var värsta bucklan på bilen!! Aaaaah!! Adrenalin denna morgon. Eller inte. I övrigt, ingenstans i världen finns det så många arbetare som på min gata. Inte arbetare som i arbetarklass. Nej, arbetare som i vägarbetare och byggarbetare. Jag vill bjuda dem på kaffe, men jag antar att de så bara kommer stann ännu längre. Dilemma. Nu stiger snart Emma på min buss. Ja se, aldrig förr har jag åkt så mycket buss som nu. Och vädret, det är perfekt. Jag är glad idag!

Idag gick jag en sväng till stan efter skolan. Jag hade en del ärenden att uträtta. Ärendena ägde rum på banken respektive LM Engströms gymnasieskola. De gick ganska snabbt, och ganska lätt. Ändock spenderade jag mycken tid i city. Mer än jag hade behövt, åtminstone.

Jag började med att plåga mig själv på ytterst märkligt vis. Jag vet att jag inga pengar har, och ej heller kommer att få (åtminstone inte till att spendera hur jag vill) förrän efter sommaren. Ändå, ja ändå finner jag snart mig själv i ett provrum på HM, provandes det ena dyra plagget efter det andra. HM dyrt? Pfft, tänker du, och ja, det må vara korrekt. Men för en fattig studentska som jag är 499kr mycket för en klänning ska jag säga dig. Jag köpte inget.

Saken är den att jag den 12 juni ska på bröllop. En mycket kär vän ska gifta sig, och givetvis, givetvis vill jag vara nästintill lika vacker som hon den dagen. Jag har egentligen inte råd med en ny klänning, så såvida Gud inte sänder ett pengaregn över mig, har jag hos en annan vän funnit en dress att låna. En mycket fin sådan. Dock är jag inte nöjd. Inte för att det är fel på klänningen, utan för att jag vill köpa en egen, och där med basta liksom. Det kommer inte att gå. Det vet jag mycket väl. Så jag fortsätter jakten i stadens centrum. Jakten på bröllopsklänningen jag inte ska köpa. Jag går från butik till butik. Ytterst märkligt. Och till råga på allt, så hittar jag ingen som faller mig i smaken. Märkligt även det.

Jag insåg där jag som bäst spatserade omkring, att varenda gång jag är i kärnan av Göteborg, och besöker dess butiker, finns det däribland två som jag konsekvent besöker. Jag handlar där nästan aldrig, om ens det. Butikerna är inga andra än Carlings och Indiska. Givetvis har jag vid något enskata tillfällde inhandlat något enstaka plagg båd på Carlings och på Indiska, men det hör inte till vardagligheterna. Varför, kan man undra, eftersom jag så frekvent besöker dessa två modejättar. Och varför fortsätter jag besöka dem, trots mina ringa inköp? Jag vet inte och jag vet inte.

Den enda förklaring jag kunde finna till mina Carlingsbesök, är staben. Man kan inte gå nedför trappan ner till butiken utan att slås av tanken: alla som jobbar här är så vansinnigt välskapta. Ja, svarvade av Gud Fadern själv, som Hanna skulle ha sagt. Dock, tänker jag, är belöningen verkligen mödan värd? Trappan upp är båd lång och brant. Ja, jag vet inte.

Indiska då. Jag tror som så, att hade jag varit av ett modigare slag, hade jag på min kropp burit mer färg och mönster än vad jag gör idag. Färg och mönster är något som Indiska är tämligen rikt på. Kanske förklarar det varför jag envisas med att spendera min tid där.

Jag måste ändock säga att jag är nöjd med min lilla stadsvandring. Av allt mina ögon skådade, inhandlades ett enda allena, och det var ett par svarta tights. Roligare kan man ha, men de par jag har är håliga på ett icke önskvärt sätt.

Nog med märkligheter för idag tror jag.

Och allt vi någonsin var. Vi.
Dansande springande sprudlande lyckliga.
Allt vi någonsin var.
Ensamma. På varsitt håll tillsammans.

Cirklar. Cykler. Perioder.

That's how we do it.

Okej, det känns lite bättre nu. Har druckit en liten liten kopp kaffe och lyssnat lite lite på finlistan och ja. Det känns lite bättre nu. MEN jag ska INTE göra mig iordning inför läkarbesöket. Mitt mål är att få sömnpiller utskrivna, därför vill jag se så trött och sliten ut som jag bara kan.

Hejdå.

En redigt dålig dag. Mycket irriterar mig dagar som denna. För att inte tala om de sömnsvårigheter jag hade igår kväll. Jag förstår inte vad mitt problem är. Här kommer jag hem efter en hejdundrande helg i Stockholm, med på tok för lite sömn, och så kan jag inte sova. Jag låg i säkert en timma och vred mig. För det är just det jag gör. Jag ligger och snurrar. Inte okej. Därför var jag ablatrött imorse, och jag var tvungen att gå upp och duscha. Verkligen tvungen. Två heldagar i buss, och en heldag i gassande solsken. Då behöver man duscha. Och det gjorde jag också. Sedan hade vi ingen frukost heller. Lite yoghurt. Och pengar äger jag ej längre, så jag kunde varken köpa kaffe eller macka i skolan. Och föreläsningen förstod jag ungefär ingenting av. T-lymfcyter hit och MCH1 dit och APC och jag vet inte allt. Jag förstod som sagt inte.

När jag var på väg hem idag, funderade jag ilsket över om den nya rösten på bussar och spårvagnar är en man eller en kvinna. Jag kom fram till att Göteborg nog tagit ytterligare ett steg i jämställdhetens tecken. Rösten kommer från en hes och könlös råbåt. Trist. Jag som trivdes så bra med den mörka härliga manliga Bengt Magnusson-wannabe-rösten från förr. Men någon hetsig feminist har väl klagat och hävdat att det var diskriminerande och kvinnoförtryckande att ha en mansröst sådär. Nej opersonligt och könlöst ska det vara.

Dessutom, när jag gick över övergångsstället, blev jag tutad på. Av en ilsken kvinna i en danskregistrerad bil. Jag vet att man i Sverige sedan några år tillbaka har företräde på övergångsställena, som fotgängare. Jag ville hötta med näven och ropa fula ord efter henne. Jag gjorde det inte.

Då jag skulle sätta mig vid datorn, för att författa detta blogginlägg, var jag tvungen att sträcka mig efter min telefonsladd som satt fast liksom in mot väggen vid sängens huvudända. Jag hörde då ett rasslande (okej inte rasslande, men jag vet inte vad det heter) ljud. Det var mina byxor som sprack. Sprack än mer än tidigare. Mina älskade älskade älskade gamla hederliga Dieseljeans som har hängt med sedan 2004 typ. De har nu en så stor spricka där bak att ja, jag vet inte ens vad. Vill inte ens tänka på vad. Den är så stor att det ej längre är okej. Himla missär.

Om en timma skall jag besöka doktorn. Han ska titta på en liten knöl jag hittade på min kropp för ett par veckor sedan. Med dagens tur lär det väl vara något jag dör av inom kort.

Jag måste också tillägga, att jag idag under föreläsningen blev uppringd av en utav mina arbetsgivare. Med världens mest trötta och tråkiga röst inledde hon det röstmeddelande hon lämnade med ett suckande "Haa". Jag blir så sugen på att jobba då. Särskilt när jag ringer upp på det nummer hon gav, och kommer till en såndär "Hej, vi har telefontid blabla".

Vilken dag. Vilken dag.

Så. Nu ska jag nog koka lite kaffe. Sen vänder det. Det känner jag på mig.

Om det inte vore för att hälften av alla svenskar borde se ut som jag efter helgens väder hade jag inte vågat gå till skolan imorgon. För detta är inte okej. Jag funderar på att skaffa baddräkt. Mitt enda motargument är ful bränna, och ful bränna, ja se det har jag inte. Dessutom ser man smalare ut i baddräkt. Blir det så månnetro? I övrigt, just hemkommen och ordentligt insmord med diverse krämer. Insåg just att jag börjar åtta imorn. Igen. Himla missär. Och förresten, det slog mig idag att någon kompis jag hade som barn brukade säga jumla istället för att svära. Ganska fult. Godnatt.

Hej bloggen! Ifrån bussen tänker jag nu skriva en uppdatering via itelefon. Därför uteblir korrekt styckeindelning. Bara så att du vet. Förlåt förlåt förlåt. Jag sitter på andra våning av två i vår fina gröna buss. Vi har just börjat åk igen efter matstoppet vi hade i ödeshög. E4 alltså. Fint ska det va! En vän till mig sa alltid att jag skulle njuta av utsikten när jag skulle resa med tåg eller buss, och det är faktiskt kloka ord. Sveriges underbara natur är lätt att underskatta. Jag gör det alltför ofta. Blir nonchalant, liksom. Men så fort detta inlägg är klart, ska jag njuta. Oj vad jag ska njuta. Vi passerar ämligen Gränna snart och då, då blir det fest. Jag känner nu att detta inlägg mest bjuder på shlirvigt pladder. Ska befria dig från det nu. Puss.

Idag har jag varit utomhus i elva timmar i streck. Om solen sken? Ja. Om jag hade solkräm? Nej. Om jag brände mig? Ja. Vid en liten kvällsfikastund vi just hade, såg alla deltagare tämligen rosiga ut. Varför detta hysteriska solande, undrar ni, och jag svarar som såhär: manifestationsdags. Jesusmanifestation med betoning på fest. Tyvärr uteblev festen till stor del. Men cross-fire spelade fint, och motorcyklarna dundrade, och jag fick glass. I övrigt kändes manifestationen lite småseg. Eller ganska. Eller mer ändå. Synd att man satsar på tre timmars predikan när man har 25000 pers samlade sådär. Vi hade kunnat leka dunkgömme. Superkul. Eller kom alla mina kycklingar. Ulf Ekman får vara varg. Han och katolska biskopen. Aborelius. Och biskop brunne, men hon var väl inte där.. Nu ligger jag här på en luftmadrass. Vi är trettio pers i rummet, och det är härligt. Jag älskar dessa mänskobarn och jag älskar Stockholm. Det är så galet vackert. Du undrar varför jag går till sängs såhär tidigt en lördag? Jo förstår du, jag är asatrött. Verkligen asatrött. Sov sådär mycket natten till idag. Kanske tre timmar. Värt. Godnatt. Puss

Jag är i Borås. Vet inte om jag ska begå självmord eller bara blunda ett tag?

Halihalå.

Om ett par timmar far jag mot huvudstaden. Vilken fröjd va? Jag gillar Stockholm på våren. För det är fördetmesta då jag har varit där. Tror jag. Det brukar vara fint väder och fina människor.

Dagen idag inleddes på gymmet. Eller ja, jag vaknade ju hemma.. Det kändes gött. Och nu, om en timma och lite till, ska jag luncha med Matthildur. Fina människa som jag inte ser så ofta. Om typ tre veckor ska kvinnan gifta sig. DET är galet! Och superduperroligt, såklart.


Här är vi, för snart tre år sedan. Fina hon.

Jahaja. Innan dess BORDE jag packa, men jag vet, och alla med mig, att det inte kommer ske. Jag ska vara borta tills på söndag, och behöver egentligen bara vara snygg imorn, så dethela torde inte vara något problem. Men det är det. Jag har en kjol jag kanske vill bära. Men jag har ingen matchande kofta eller jacka. Jag har ett par jeans jag kanske vill bära. Men det är ett fett stort hål i stjärten. Eller ja, inte i.. Jag har en kofta jag kanske vill bära, men inga matchande brallor. You see? Tack.

Nej. Här blir inga barn gjorda.

Far i frid.

När jag steg av den stinkande spårvagn som tagit mig till galileis gata möttes jag av en polisbil. Faktiskt en ganska ovanlig syn här i bergsjön. Lite längre upp i backen, vid grisarna ungefär, stod två poliser i regnet. Någon halvtomma senare körde en ambulans förbi utanför köksfönstret. Vad är det som har hänt?

Morgon regn varm promenad. Hem trött svett mat. Glass varmt åska sol. Springa missa buss hamna snett. Spårvagn luktar mix av dålig andedräkt och gammal grönsakssoppa på urintoalett.

Denna kväll har jag ägnat åt att hänga med Simon och att knapra sömnpiller. Klockan ringer redan 0450 imorn, så jag behöver somna typ nu. Simon har förövrigt lärt mig att synka itelefon. Man ba typ kryssar i att man vill att den gör det. Jag hade inte sett det. Jag är tjej. Tack Simon! Nu ska jag sannerligen sova. Puss på't.

Jag är en sån som de flesta dagar om året förnekar att jag älskar min egen födelsedag. Jag är en sån som går omkring och inbillar mig att min födelsedag inte är märkvärdigare än någon annans. För ingen annans födelsedag verkar mig vara så himla märkvärdig. Det är som om vore alla andras födelsedagar helt vanliga dagar. Och oftast, oftast tror jag att min dag är precis lika ospeciell som alla andra dagar. Åtminstone tills det närmar sig. Då får jag kalaspanik. Jag brukar säga att stora kalas är överskattat och jobbigt. Att presenter är överflödigt, och att det viktigaste är att bli tänkt på. Att det är tanken som räknas.

Dock. När jag ser tillbaks på mina två senaste födelsedagar (längre än så minns jag för närvarande inte..), så har de båda dagarna bjudit på rejäla festligheter. Min 20-årsdag firades med storslagen grillfest och tipspromenad, och 21-årsdagen firades med beachparty. Det är som om jag några dagar innan min födelsedag kommer på att jag ju älskar den. Att jag ju vill att alla ska älska den. Att jag ju vill att alla ska älska mig, åtminstone på min födelsedag. Och käre någon vilken uppslutning det blir. Jag blir lite varm när jag tänker på det. Att det finns de som åker mil för att fira min födelsedag. Det är stort. Så jag antar att min 22-årsdag kommer bli minst lika storslagen.

Häromdagen insåg jag en problematisk problematik (just det, problem brukar ju vara just problematiska. Därav namnet, antar jag). Jag tänkte att jag blir fullständigt överöst med presenter på min födelsedag, men att jag sällan ger födelsedagspresenter till andra. Det är inte det att jag avskyr att ge, nej tvärtom, jag älskar det. Men till exempel, såhär på våren, mitt i terminen, så är det hundratals vänner (okej, överdrift), som fyller år, och man skickar sina varmaste och hjärtligaste gratulationer, båd på feja och sms. Kanske bjuds det till och med på ett telefonsamtal, ja, möjligheterna är oändliga. Men jag har märkt, att kalasen är få såhär års. Födelsedagskalasen, alltså. Och således presenterna. Såvida man inte träffas jätteofta. Men jag umgås inte så "ofta" med hundratals olika människor.

Vi kan ta praktexemplet. Min kära älskade vän Mari, som jag delade oerhört mycket av min tid med i de övre tonåren. Vi gick i samma klass och allt det där. Hon fyllde år i maj. Den nionde, för att vara exakt. Jag vet mycket väl när hon fyller år. Dock är det så, att Mari bor i Umeå, och även om jag hade blivit bjuden på hennes eventuella kalas, hade det känts lite långt att åka. Om ungefär två veckor kommer vi att ses. Ska jag ha med mig en present då?

För det är nog så, att eftersom jag fyller år mitt i sommaren, när alla gamla utflyttade Varbergsvänner är hemma, och så även jag, så vill vi samlas. Och jag ser min födelsedag som en möjlighet. Det är ju faktiskt inte presenterna jag vill åt, utan gemenskapen (även om presenterna är trevliga). Men likväl, tar man ju med sig någon form av gåva när man går på födelsedagskalas.

Ni fattar problemet. Jag får asamycket presenter, men ger typ inga. Jag mår lite dåligt över det denna veckan. Tänker på det varje dag. Jag känner mig snål och sniken och egoistisk. Jag måste finna en lösning på detta problem.

Det är med bävan jag gör det jag just nu är i färd med att göra: se hur lång tid det tar att färdas härifrån till mitt "jobb", där jag ska infinna mig imorgon klockan nollsexfyrtiofem. Nu ska vi se. Här kommer min dom:

Dadadamm!!!

26 minuter tar resan. Och inte nog med det, bussarna går så sällan att jag kommer komma fram hela 18 minuter för tidigt!!!!!!! Blir det bättre än så månnetro? Jag tror faktiskt inte det. 0601 går spårvagnen. Festligt.

Jag vet inte om jag borde skämmas för att jag tänker som jag gör. Men någonstans inom mig, gror ett litet dovt illamående så fort jag tänker på det. Jag är väl bara dum som när den känslan.

Två män pratar om en våldtäkt. "Asså hallå? Det var värsta våldtäkten i Kortedala". "Aaa jag hörde det.. Ey, vem våldtar någon halv sju på morgonen?! Man e ju typ knäpp då.."

Jag sitter på en av de överfulla, försenade vagnarna. Det är varmt. Jag svettas. Det finns inget syre. Jag gick från skolan för 45 minuter sedan. Jag är vid Centralstationen. Jag sitter på dagens tredje färdmedel. Hemskt. Människorna är överallt. De trängs. Knuffas. Står i vägen. Går jättesakta i bredd. Jag är ful, trött och irriterad. Världen blir en sämre plats då. Inte ur andras perspektiv kanske, men ur mitt. Göteboeg behöver regn. Inget ihållande. Bara en liten skvätt som renar luften lite.

I may have failed but I have loved you from the start.

Jag är så glad, för vet du vad? Nu, när jag inte tänkt på skolan på nästan fyra dagar, så känner jag hur jag börjar vakna till liv igen. Jag känner att jag blir kreativ. Jag känner mig motiverad att göra saker. Och det blir av. Jag tror att jag är en obotlig hobbyhemmafixare, på ett mycket simpelt sätt. Ibland finner min fantasi inga gränser, och jag önskar innerligt att Carro kan glädja sig i min finurlighet, istället för att störas av det faktum att det i hennes badrum finns en egenhändigt ihopkno(ja)pad toalettpappershållare.

Så. Nu ska jag snart steka köttbullar, och Simon, ja se, han hade fortfarande massa plugg kvar stackarn, så iTelefonkväll blir en annan kväll. Vem vet, kanske publiceras här äntligen något ordentligt och tänkvärt vad kvällen lider. Det var ju ändå det som var tanken, när denna blogg startades i början av mars tjugohundranio.

Nä hörrni. Hemmafru, det är nog det jag ska bli trots allt.

Passar på att visa lite bilder från sistone:


Jo jag tackar jag!


Detta föreställer något som Jonathan gjorde i slöjden när han gick i grundskolan.. Någon slags spelmaskin. Och där sitter han i bakgrunden och bygger på lådan. Han är allt en redig karl.

Förresten, jag gjorde en hemsk upptäckt idag. I Åhlens-reklamen på spårvagnen, den där dom alltid gör reklam för cd-skivor, fanns det idag en ny skiva. "Våra bästa bröloppssånger". Ja, så hette den. Är det ett skämt?

Jag är mitt emellan två delar i en kurs i skolan, och har därför ingenting alls att plugga på, såvida jag inte ämnar förbereda mig alltför seriöst inför nästkommande del. Men det gör jag inte, och således har jag ungefär lov. Idag också. På en måndag. Gud är mig nådig. Mig och hela klassen. Fina han. Därför, ser jag denna dag som en bonus-dag. En välsignelsens dag. En dag att fylla med sånt jag egentligen vill, men inte riktigt har tid med.

Hittills har jag ätit frukost med Hanna och gymmat med Gustav. Egentligen skulle jag ha träffat Matthildur nu, men det körde ihop sig lite i hennes liv, så vi tar det en annan dag. Jag ska nu fara och handla diverse förnödenheter, och sen fara en sväng på hjärt-lung-räddnings-utbildning innan Simon kommer hit på middag och trixarkväll. Han ska hjälpa mig att förstå de finesser som finns i min "nya" iTelefon. Se, jag ger iTelefon, genom Simon, ytterligare en chans att visa att den är värd sitt goda rykte.

Vilken dag va? Tänk om jag hade haft massor av plugg utöver detta? Då hade det känts jobbigt, men idag, idag kan jag lägga energi på att träffa de jag träffar, istället för att ha en humanbiologitenta hängande mig i hälen. Nu kanske det lät som om jag tycker det är jobbigt att träffa vänner annars. Det tycker jag alls inte. Men idag, idag kan jag njuta lite extra av det.

Till råga på allt, tänkte jag ta mig tid att laga middag. Ordentlig middag. Köttbullar, ska jag göra. Med potatismos. Det äter man va? Eller potatis? Jag är inte så inne i husmanskostsvängen riktigt..

Äsch. Nu ska jag åka till Willys.

Puss!

Om jag glömde min necessär i Varberg? Ja. Om jag fick tvätta ansiktet med tvål? Ja. Om jag fick låta bli att smörja in ansiktet efteråt? Ja. Om det stramar? Ja. Om det känns som att huvudet är för stort för huden? Ja. Om jag inte har någon laddare heller? Nej. Och inget batteri på mobilen? Nej, inte det heller. Om jag har ägnat kvällen till att se ett inför-eurovision-song-contest-program? Ja. Med Marie Serneholt och gänget? Ja. Om vi såg en intervju med Danne och Vickan efteråt? Ja. Nu sover vi va? Godnatt.

Jo, jag tackar jag! Vilken helg! Gårdagen blev en spontan fixar-lördag, och det var fint. Jag spontanköpte en hatthylla på en second hand i hemstaden, och den var ful. För att piffa till den ville jag måla den i en klar färg. Eftersom jag inte gått gåvan tålamod, utan ofta blir ganska ivrig, gick jag ut i pappas garage för att se vilka färger som fanns att tillgå. Inte många var det. Bara blå. Så blå fick den bli, hatthyllan. Hoppas Carro gillar den..
Det var ej bara hatthyllan som fixades igår, nej broderns bil fick sig en omgång. Vi tömde den på skräp efter den baslådeinsättning bilen just genomgått. Vi snickrade sedan på en liten låda, som kläddes in i tyg. Jonathan gjorde väl det mesta, men jag kände mig delaktig. Mina syskills kom till användning, då jag både fick uppdraget att klippa till tygbitar och sprätta bort kardborreband från brorsans gamla sandaler. Roligt! På kvällen grillade vi, och ja, det var en fin dag. Nu puttrar maten på spisen, och när den är klar, då bär det hem till storstaden igen.

Puss!

Kära vänner. Jag mår så groteskt illa. Varför? Dagens kost, vill jag hävda. Frulle: fil, flingor, macka. Fika: godis. Lunch: glass. Fika: macka, kaffe, energidryck. Middag: popcorn och godis. Typ så. Annars, en behaglig eftermiddag och kväll i goda vänners sällskap.

Jag tänkte skriva ett upprört inlägg om Regnbågspromenaden, som verkar vara Göteborgs svar på Prideparaden. Jag ville inte skriva att jag hatar bögar. Jag ville inte skriva att jag är emot homosexuellas rättigheter i samhället. Jag ville inte skriva att de är mindre värda. Jag ville bara undra varför regnbågsfärgade flaggor pryder precis hela Göteborg? Varenda någorlunda stor gata, varenda museum jag passerar, ja, till och med på varenda spårvagn, står en flagga rakt ut bakåt i regnbågens alla färger. Jag ville skriva att ordet "Regnbågspromenad" får mig att tänka på Nalle Puh. Alltså, homosexuella får mig inte att tänka på Nalle Puh. Inte alls. Men ordet regnbågspromenad. Letar inte Puh guld vid regnbågens slut?
Ack, ack så svårt det är att formulera sig i ämnen av denna känsliga art. Jag väljer att vara tyst. För det finns alltid de som tar illa upp. Och det var inte dit jag ville komma. Så.

I övrigt, så sitter jag här med en härlig godispåse från gårdagens filmtittande. Jag måste säga att jag är positivt överraskad. Jag var en av de, om det nu fanns fler än jag, som litegranna vägrade "Män som hatar kvinnor" och dess efterföljare. Men igår såg jag den iallafall, och blev som sagt positivt överraskad. Idag ska vi se numero två. Mycket ska hända idag. Fika med Nathalie, äta glass med Gustav, träna, se film och eventuellt, eventuellt ha bjudning. Eller gå på bjudning. Eller nåt.

Och imorse, hade jag tenta. Men det vill jag inte prata om.

(Lägg märke till ordvitsen i rubriken!! Homosexuella män gillar ju inte kvinnor. Eller ja, gillar kvinnor gör de kanske, fast inte gillar som i gillar gillar, och hatar kvinnor, nej det gör de nog inte heller, men jag tyckte att det var lite festligt..)

Jag gjorde just en VÄLSIGNAD upptäckt!! Detdär med att scrolla, har alltid varit lite av ett problem för mig, och för att på min förra laptop, hade scrollen (? scrollaren? scroll-funktionen? scrollknappen?) gått sönder. Och min nya dator är alldeles för hajteck för att jag ska förstå. Men nu, nu märkte jag, att man kan scrolla precis som på Annas mac. Jag bara gjorde det, och det bara funkade, och då tänker jag för mig själv, att hur, hur länge har jag gjort detta utan att tänka på't? (Haha, jag satte mig just upp, och i rörelsen råkade jag skriva 36. Mycket lustigt).

Ikväll har jag inte pluggat. Istället har jag och Carrus hyrt film och tjockat i oss mängder av godis och chips och dipp. Värt. Jag säger't igen: VÄRT!

I övrigt, så känner jag idag att mina föräldrar, dom är fina dom.

Och imorn är det tenta. Sen är det helg för mig med!

Puss

Denna dag är mig tiden ur led. Efter en näst intill sömnlös natt, och alltför mycket koffein, skakar min kropp. Den är svag och darrig. Och min favoritpenna ligger på bordet i Bergsjön. Taskigt utgångsläge. Åtminstone när det är plugga man borde.

Jag orkar inte. Men vet inte vad jag ska göra istället. Beskåda Göteborgs försök till Pridefestival? Bada badkar? Läsa bok? Skriva en inköpslista över saker vi behöver, men inte har, och ej heller har råd att införskaffa?

Jag gjorde en tragisk upptäckt idag, mitt i allt mitt prokrastinerande. Min sommarekonomi går inte ihop sig. Jag har fler fasta utgifter än vad jag har inkomst, och efter någon minuts förhandlande med pappa, har jag så ungefär 200kr att röra mig med denna månad. Två hundra kronor. Det är mer än min månadspeng var i mellanstadiet. Skillnaden är bara den, att då köpte jag inte tamponger, tandkräm, kaffe och tågbiljetter själv.

En annan tragisk upptäckt, som jag dock inte gjorde idag är denna: det finns bara fula kort på mig. Jag är ful. Trist.

Jag har haft en galen natt. En totalt himla extremt galen natt. Jag var ju trött igår kväll. Det skrev jag ju. Jag gick och lade mig klockan elva, alltså strax efter mitt svamliga inlägg. På soffan. Och där kom jag att ligga. Jag somnade inte förrän klockan tre. Är det inte galet, så säg? Och ändå var jag inte trött när klockan ringde imorse, strax efter åtta. Nejnej, pigg och glad gick jag ut till Anna i köket och åt en härlig frukost.

Jag skulle just gå till skolan, när jag plötsligt bestämde mig för att inte gå dit. Det var ändå bara amanuensgenomgång av njurarna, och jag upplevde det som överflödigt just då. Kanske nu med, jag har inte börjat studera än. Nej, ty se, idag är prokrastineringens dag. Jag satte i mig i köket och drack en extra kopp kaffe. Bryggkaffe allstå, det är något visst med det, eller hur? Carro och Anna satt där med mig, och vi hade en välsignad morgonstund.

Jag tänkte att jag skulle börja plugga, men lade mig istället på soffan och pratade bort ytterligare en stund med Carolina. Sen åkte vi in till stan. Anna skjutsade hem oss, ty hon har lånat en bil i ett par dagar. Fint. Jag skulle just börja plugga när jag fick se påsen med muffins på köksbänken. Jag delade en med Carolina. Så skulle jag just börja studera, när jag kom på att räkningarna, ja räkningarna måste betalas. Det är ju ändå bara tre veckor kvar tills förfallodag. Så nu sitter jag här med räkningarna. Jag antar att jag måste borsta tänderna och byta om innan jag kan ta tag i studierna. Och packa upp de två påsarna med saker jag har med mig från Bergsjön. Och kanske hänga upp Picasso på väggen? Plocka in disken? Gå ut med soporna?

Möjligheterna för denna dag, ja de är oändliga.

Jag ligger alldeles utslagen på soffan i bergsjön. Det känns fantastiskt att ha en soffa. Välsignat. Hela natten skall jag tillbringa på den. Fint. Fast innan dess skall jag bekläda den med lakan och hämta mitt bergsjötäcke. Jag är så trött om kvällarna nuförtin. Halv elva är klockan, och gå och lägga mig, ja sedetvill jag göra. Vad har hänt? Jag som är vaken-på-natten-kvinnan. Jaha. Snart är det sommar. Då blir det nog annorlunda. Jag minns förra våren, hur jag längtade efter varma och ljusa sommarnätter. Det gör jag nu med. Nätter. Det är något med nätter som jag gillar. Och i sommar, då ska jag flytta färdigt också, eller vi. Det blir fint det, att få köksbord och vardagsrum. Jag ser fram emot att bjuda hem vänner. Ha vänner sovandes på soffan. Äta frukost i det fina köket. Med Carro, eller gärna ännu fler. Människor är fint. Hoj vad jag skriver. Ska nog gå och lägga mig ändå. Puss!

Jag tänker att Gud måste vara väldigt ledsen, för så blöt som jag blev idag har jag inte varit sedan jag trillade i sjön 1997. Nu är jag här iallafall, hos brudarna i Bergsjön. Snart är det mat. Och för den delen, jag fick beröm av instruktörn. Jag var stark och rörlig och hade fin teknik sa hon. Sympatisk tjej det där!

Idag är det en speciell dag. Om 21 minuter avgår min spårvagn från läge E på Korsvägen, och jag far då för att få mitt livs första gyminstruktion. Jag räds att skriva gyninstruktion av misstag. Om jag gör det, så menar jag inte gyninstruktion utan gyminstruktion. Inget annat. Annelie heter min PT för dagen, och det hela skall bli oerhört spännande. Jag har laddat med omelett. Säkert ingen optimal träningskost, men vadtusan. Omelett är min nya grej. Jag äter det väldigt ofta. Det är så smidigt att slänga ihop lite ägg med vad som finns i kylskåpet. Idag blev det korv och paprika. Värt.

Ute faller regnet, och jag har planerat att matcha mina klarröda gummistövlar a la Williams önskestövlar med jeansjacka och Europeis schalett. Eller ja. Holländsk? Det är massa kända byggnader på den, tror jag. Har funnit den i en second hand-butik, och jag använder den alltför sällan. Regn, iallafall. Det känns okej. Det är ganska vackert. Och spännande, att det fungerar..

I övrigt funderar jag en del över detdär med raggande och flörtande nuförtiden. Sånt kan ju vara trevligt. Och spännande och roligt och allt detdär. Men. Det finns ett sånt himla stort men i detta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Bakom allt detdär man raggar på och flörtar med, finns ju en person. Som man troligtvis inte känner. Man raggar således inte på en person, utan på en kropp. På något hos en person som tilltalar en. Och det kan ju faktiskt bli ganska dumt. Även om det också kan bli väldigt bra. Hur som haver. Nog om detta för nu. Jag måste nog lite bättre greppa vad jag menar innan jag kan tycka något i ämnet.

Nu far jag!

Puss.

Detta är ett riktigt i-lands-problem, jag vet, men ändå. Cortisolet utsöndras likväl, och jag blir irriterad.

Vi hade tvättid idag, och det kändes riktigt spännande att få genomföra den första tvätten här på Eklandagatan. Jag gillar att tvätta, nämligen. Det luktar gott, och kräver ändå inte så mycket ansträngning. Och dessutom, slog det mig nu, så är vi bara två personer istället för fyra, vilket gör att jag kan sortera underkläder med uteslutningsmetoden; det som inte är mitt, måste ju vara Carros?
Hur som haver. Vi satte igång första maskinen, och gick ner för att laga kvällsmat. 49 minuter, hävdade maskinen att tvätten skulle ta, och ungefär 50 minuter senare stod jag där igen, i tvättstugan. Maskinen förklarade då, genom sin display, att fem minuter återstod. Jag tänkte på redig göteborgska att "dé va la märklitt?! Att dé ska ta så'n tiid." Ja, ty se, så kändes det. Jag var prompt säker på att de fyrtionio minutrarna passerat, och att maskinen nu var inne på övertid. Jag kände missmodet en aning, och hungrig, ja se det var jag också. Det dånade i hela tvättstugan av centrigugeringen, och emedan jag väntade, klättrade jag upp i fönstret för att beskåda utsikten. Tvättstugan ligger nämligen på sjätte våning, högst upp i huset.
Minutrarna tickade sakta men säkert nedåt, och slutligen stod det att noll minuter återstod. Jag väntade på att maskinen skulle sluta snurra. Men den fortsatte. Och fortsatte. Efter en bra stund började jag känna mig riktigt irriterad. Noll minuter, ja det torde vara allting under 30 sekunder, om man avrundar till heltal. Jag började i min frustration räkna sekundrarna, och hann ända till 120 sekunder, alltså två minuter, innan luckan så äntligen öppnades. Då var jag irriterad.
Jag har inget emot att tvättprogrammet tar en timma. Däremot, har jag något emot att den hävdar att det ska ta 49 minuter, när det i själva verket tar en timma. Och än mer, har jag något emot att det står noll minuter, i säkert tre-fyra minuter. Det är ju inte sant. Det är lögn. Tvättmaskinen ljuger för mig.

Det, det gör mig tämligen otrevlig.

Onödigt, jag vet.


Såhär ser den ut, fast det är inte denna. Jag har goooooglat bilda.

Det är med skräckblandad förtjusning jag inväntar Carolinas hemkomst. Saknat henne, ja det har jag gjort sedan hon gick imorse. Dessvärre vet jag, och det av erfarenhet, att hon kommer ha en gravt nedsättande effekt på mitt studerande, och jag har mycken läxen kvar att gören, som man sade på nittonhundratalet.

Därför, för att hon snart kommer hem, så ska jag nu snabbt som attan återgå till hormonerna, vilkas funktioner jag alltmer börjar överskåda. Jag har satt min gräns för kunskapsintaget relativt lågt, för att garantera åtminstone en viss inlärning.


Sms-konversation.


Hormoner, relaterade till stress. Kunde du inte detta? Pfft!

Jag sitter här och lyssnar på tystnaden, som då och då avbryts av grannportens visslande och gnisslande som avslutas med en rejäl duns, som får båd väggar och golv att skaka.
När jag inte avbryts av tystnaden, letar sig min längtande blick utemot innergården. Solen skiner rakt in, och trädens ljusgröna blad lyser vackert. Himlen är klarblå, med något enstaka stackmoln, såvitt jag kan se från bottenplan. När jag varken lyssnar på grannporten eller drömmer mig ut till innergården, hämtar jag kanske en apelsin, eller börjar plötsligt nynna på blandade hits, nu senast "walking in memphis". Det är alltmellan detta, som jag studerar. Hormoner, är det. Att det finns så mycket att säga om hormoner. Det visste jag inte innan. Nu vet jag. Jo förresten, tänker, det gör jag också. Emellanåt, om inte annat. Men gång på gång får jag kasta tankarna långt långt bort. De har inte i min hjärna att göra när jag studerar, och det, det känns vansinnigt tråkigt. Jag som vill tänka. Och på kvällarna, då orkar jag inte. Kanske skall jag vara glad? Att jag slipper fundera över livets bekymmer, och istället helhjärtat kan ägna mig åt hormonerna?

Här i hemmet har vi en tradition som inte riktigt blivit en tradition ännu. För att varje dag ska bli så bra som möjligt, skall den inledas med Ulriks superfestliga superhit "En vanlig dag". Jag älskar Ulrik och jag älskar "En vanlig dag". Jag lyssnar på den nu. Ensam. Carolina är i skolan, och jag skall snart ta tag i hormonerna. Tentans svåraste stycke, enligt många. Jag har ännu ej bildat mig en uppfattning därom.

Potentialen hos denna dag är dock hög. Den inleds med Ulrik, och ikväll ska vi tvätta. Jag ser fram emot det. Jag tycker om att tvätta. Himmelen är oskyldigt blå, och jag, jag är klädd i rosa. Precis som igår.


Här är han, SnutteUlrik.

Ett sätt att fortsatt prokrastinera är att göra om sin blogg. Jag har gjort det nu. Litegrann, åtminstone. Jag vet inte om jag gillar't eller inte. Jag älskar lite att jag ser ut som schamporeklam i ansiktet (dock ser man ej mycket av mitt svall). Eller ja, älskar och älskar. Nu tog jag i. Eller jo, förresten. Jag älskar det. Och krumelurer och krusiduller. Jag älskar't, men hatar't. Ja, så är't.

Nu är frågan: ostbågar eller inte ostbågar? Jag har ju ändå tenta på fredag..

Jag ville bara tala om för er hur himla AWESOME jag har det.

Okej, jag satt i mitt kök och tänkte att ptja, kanske är det dags för lunch snart? Jag klädde mig i härlighet, dvs jag snurrade på mig en stickad tröja, jeansjacka, schalett och snyggskor och brillor (hej fashion) och tog plånkan under armen. Jag gick ut genom dörren och över gatan. Efter ungefär femton sekunder var jag framme på sushibaren och sa att hej, jag vill käka sushi. Några minter senare satt jag i mitt fönster och käkade sushi UTAN ATT SPILLA MER ÄN EN GÅNG. Jag tackar jag.

Så pluggade jag en stund till och kände att nu, nu är det dags för kaffe. Och där är jag nu. Här.


Carros tantaköppar fick nyttjas idag. Det är ju ändå måndag.


Och här är mitt nya, om än asafula, awesome iTelefonskydd. Varför har man såna? Jag vet inte. Jag köpte't för att jag redan tappat herr I i golvet alltför många gånger, och för att det var billigt.


Min utsikt, som vid första anblick kantyckas vara skabbig, men icke icke. Charmig är vad den är.

Jahaja. Så här sitter jag och blandar Nick Drake med Markus Krunegård och känner att det är en ganska perfekt mix just nu. Wiiii.

Idag är en helig dag, kan man säga. Hela veckan är helig. Helig betyder avskild, och det är vad denna vecka är, således. På fredag är det dags för tenta numero två i kursen humanbiologi, och den sträcker sig över blod och hjärta och mage och bajs och kiss. Spännande detta. Och, ej att förglömma - hormoner.

Denna vecka skall vigas åt studer. Känns som att jag kommer lyckas sådär med det. Carro gick just genom dörren, och jag, jag ligger fortfarande i min bädd. Snart, ja snart, ska jag gå upp och steka ägg tror jag.

Sen ska jag sätta tänderna i mag-tarm-kanalen. Dock ej bokstavligen.


Här har jag ritat en bild över matens väg i magen. Dock ser man endast slutet här. Fint, jag vet.

Det göttaste med att komma hem efter en dag i tighta jeans, är att knörvla av sig desamma. Jeansen, alltså. Jag har just gjort det, och blodet börjar åter cirkulera i min kropp. Jag kommer få åderbråck innan jag är 25 om jag fortsätter såhär.

Dagen har varit till belåtenhet. Kvibergs marknad for vi till, och jag, jag fyndade. En potatispress, ett såntdär asafult plastskydd till iTelefon och så langos till lunch. Det var jag väl värd? Funderar starkt på att unna mig själv lite sushi imorn. Vi har ett sushiställe bara över gatan, och jag ska sitta hemma och plugga hela dagen imorgon. Med viss reservation för eventuell prokrastinering. Jag ser fram emot det.

Efter marknaden, visade det sig att jag har flyttat från stadens mest invandrartäta byggd, till den absolut mest kristna. Vi ville dricka kaffe, och jag har ej ännu någon kaffebryggare här, och pulverkaffe är inte särdeles gott, även om det fungerar. Men idag har det ändå varit söndag, och vi tänkte festa till det genom att uppsöka ett litet café. Det finns ett par stycken här i omgivnigarna. Noll av dem var öppna på en söndag. Superkristet.

Kvällen tillbringades först i Furulundskyrkan, och sedan tillsammans med vänner. Det visades Iron Man och åts kakor. Det var jag värd, det också. Iron Man var grabbig. Stundtals spännande och stundtals skrattretande, men i det stora hela en tämligen underhållande rulle, som man säger.

Nu återstår inte mycket av denna helg. En natt endast, och sedan kastas jag och så även ni, in i en ny vecka. En vecka som för de flesta är kort, men som för mig är precis som vilken annan vecka som helst. Jag har nämligen skoldag på torsdag (ja, på en röd dag) och tenta på fredag. Varför inte, liksom? Nej precis.

Jag funderar hur som haver, på att avsluta denna kväll med lite Nick Drake och mitt skrivblock. Det var så längesedan att det sannerligen vore på tiden. Ja, det vore det.

Nu har jag skrivit ett långt, om än ganska innehållsrikt, så tämligen ointressant blogginlägg. Därför skall jag nu avsluta't med en liten bild.


I Bergsjön har vi en diskmaskin. Det har vi inte här. Det märks.


Se, nu fick ni en bild på självaste författarinnan också. Lite trött, efter en lång spårvagnsresa, och med en rollokola i munnen.

Mitt liv är ganska käckt nuförtiden, därav torftig uppdatering. Livet är som sagt käckt och trevligt, och igår var det lördag. Innan dess var det fredag. Igår var en såndär dag när jag pluggade, handlade mat och duschade, för att på kvällen gå på Elefant-konsert (svängigt) och sedan avsluta med Wallander hemma hos Simon. Jag gillar't. Idag är det söndag, och snart, snart ska vi till Kvibergs marknad. Jag älskar Kvibergs marknad. Det känns som att åka utomlands. Eller ja, vara utomlands. Och som fattig student känns det ganska trivsamt att tio minuter på spårvagnen kan ge samma upplevelse som ett par timmar på flyget. Helt okey, som man säger. Fast i och för sig, marknaden är väl det enda i Kviberg som ger utlandskänsla. Och att man som svensk är så unik.

Nej. Nu ska jag snygga till mig.

Ja, sannerligen, det säger jag dig. Detta har varit en äventyrens dag. Men låt mig ta det från början.

Spårvagnen jag åkte med imorse, från Bergsjön, var av det slag man ej önskar att en spårvagn ska vara en tidig morgon. Rasslig och hoppig och dan. Efter ungefär halva resan sade konduktören att nej, nu kunde vi inte åka längre. Villrådig stod jag där på Drottningtorget och tackade Gud för iPhone och Västtrafik-appar. Jag kom i tid.

När jag kommit hem, och även Carro, efter ungefär två timmars väntan, fikade vi i fönstret. Ty se, sådanadär rörarbetare stod där utanför och fejade och grejade. Äventyret började dock innan dess. När vi skulle till att plocka fram fika, och i brist på annat tappade upp vatten i våra glas, fanns ej vatten i kranen att tillgå. Efter ett tjugo minuter långt telefonsamtal med pappa, konstaterade vi att det nog var arbetarna utanför som stängt av vattnet.

Efter en stund hörde vi ett rasslande ljud ifrån köket. Nog var det vattenkranen alltid, konstaterade vi, och Carolina sprang dit med mig hack i häl. Vattenkranen var om än nära, så inte korrekt. Nej, någon slags slang under diskbänken sprutade vatten likt vansinne. Carolina var snabb med att slita soppåsen ur hinken innan jag hann vrida av kranen, som avslutade spektaklet.

Jag begav mig så hemifrån en sväng, och kom efter ett tag hem med flera påsar. Jag drabbades av habegär mitt i självaste Göteborg, men märk väl, jag köpte inga kläder, även om min kropp trängtade som sjutton. Istället kom jag hem med färska örter och zinkhinkar. Moget. Carolina stod då som bäst i köket och lagade fläskkotlett med potatis och brunsås. Fina hon.

Kvällen spenderades först i Saron, och sedan på Linnéterassen. På vägen hem därifrån, satte sig en icke svensktalande man bredvid oss. Efter några sekunder sträckte han sig mot mig, och tog tag i min hand. Han började fingra på min ring, och sedan var monologen igång. Han lovsjöng mina händer. Sa att de var de vackraste händer han någonsin sett, och att han ville gifta sig med dem. Gång efter annan smekte han mina kalla fingrar med sin varma hand, och lade dem tillrätta i mitt knä. Till slut insåg han att han åkte, visserligen på rätt spårvagn, men åt fel håll. Han försvann utom synhåll.

Vi ville så avsluta kvällen med chips i fönstret, men planerna slogs abrupt omkull, då vi såg att Pressbyrån på Korsvägen redan hade stängt. Vadfalls, tänkte jag, och säkert Carolina också. Nu har hon gått och lagt sig, och så ska även jag göra.


En ensam liten vattenman.


Vad som syntes i papperskorgen efter att vattnet slutat spruta. Brunaktigt vatten och tampongplast. Vad vi inte vet är om papperskorgen var smutsig från början, eller om det var vattnet..


Ett stycke Curra i nya köket.

Jahaja. Här ligger jag och Carolina och snackar provrörsbefruktning. Spännande det.

Jag känner att jag är på väg in i ett nytt stadie i livet. Stadiet då jag ej längre är beroende av andras bloggar. Jag läser dem ännu, åtminstone en två-tre stycken, men inte alls lika frekvent som förut. Det känns bra. Moget. Självständigt. Ja, på något vis så. Numera, när jag halvbor lite här och lite där, har jag alls inte samma tillgång till dator, och än mindre internet. Datorn är visserligen portabel, men inte lika portabel som jag, och internet, ja det krävs en del pill för att få ihop det med iTelefon och så. Så jag sitter där inte så mycket. Vilket är skönt, och säkert en bidragande orsak till att mitt bloggläsande dalat kraftigt. Men jag är tacksam. Innerligt tacksam. Samtidigt påminns jag lite om hur det var för ett par år sedan. Familjen Henricsson skulle äntligen flytta till villa igen, efter nära fem år i ett rosa radhus. Den första månaden i huset var vi utan internet, och jag, jag var sexton år. Hela mitt liv kretsade kring helgon.net, bilddagboken och msn. Flera var konflikterna, och hade den spänning som fanns i huset kunnat användas till att kontakta satelliter (eller hur det nu funkar..) hade den räckt mer än väl. Jag minns att jag satt nere på biblioteket en gång. Jag menar, vem gör sånt egentligen? När internet äntligen kom tillbaka, hade jag inga vänner kvar. Flyktig är den, den elektroniska vänskapen.
Ja. Det om det, kanske?

Nu ska här sovas i kollektivets soffa. Carro ligger på golvet. Ombytta roller sedan sist, alltså. Imorgon ska jag upp fasligt tidigt för att fara till skolan. Där vankas puls- och blodtrycksmätning. Det ser jag fram emot, även om jag oroar mig en smula för herr Tragus. Han i mitt öra som aldrig vill läka. Det kommer göra ont med stetoskopet där. Det känner jag redan nu.

Nej. Natt var det.

Hej!

Svenska alltså. Det har jag alltid gillat. Svenska har, om inte alltid, så åtminstone så länge jag kan minnas, varit ett av mina favoritämnen i skolan. Jag har alltid haft lätt för att stava. Att formulera sig har sällan varit ett problem för mig. Jag har funnit det intressant hela tiden tror jag. Svenska är unikt för mig, inte bara för att det är mitt modersmål, utan också för att det är det enda språk jag egentligen är intresserad av. Engelska har jag lärt mig väl, med enda anledning att man måste behärska't. Behärskar man inte engelska, kan man inte ens ta tåget till Köpenhamn, och det vore illa. Köpenhamn som är en så fin stad. Utöver svenska och engelska, är mina språkkunskaper mycket begränsade. Jag kan en aning franska, en aning tyska och en aning georgiska. Jag kan presentera mig samt ställa några enkla frågor, men sedan, sedan tar det stopp. Och inte har jag för avsikt att lära mig heller, nej se, jag har ens inte funderat över det som en möjlighet.

Svenska. Så mycket mer än bara ord. Eller ja, inte bara svenska - utan alla språk. Så mycket mer, och då inte bara ansiktisuttryck och övrigt kroppsspråk. Skriftspråket är, förutom bokstäverna, berikat med diverse uttryckssymboler. Vi har frågetecken hit och utropstecken dit. Kolon och komma och bindestreck och citationstecken. De hjälper läsaren att förstå vad författaren menar. De är essentiella för språket, kan man säga. Eller? Ett tecken som ännu inte är nämnt, förutom i rubriken då, och som, åtminstone enligt mig, är en av de största grundpelarna för skriftspråket, är punkten. Denna lilla, till synes betydelselösa prick väger tyngre än de flesta av ord. Inget kan jag komma på, som på samma gång är så både beskrivande och obeskrivande som punkten. Den säger allt, samtidigt som den är knäpptyst. En punkt är en punkt, punkt slut, liksom. Om alla andra uttryckssymboler visar nyanser, är punkten standard. Lagom, fast på ett bra sätt.

Få är de medborgare, som aldrig fått sms, alldels befriade från uttryckssymboler, kanske från mamma eller mormor. "Hej hur mår du hoppas allt är bra kram" kan det stå, och trots att meddelandet är ganska enkelt att tolka även utan uttryckssymboler, medför avsaknaden en del bekymmer, eller hur? Det är inte alls lika enkelt att överskåda. Ofta har, åtminstone jag, överseende med detta, för jag vet att hade mormor vetat hur man gör en punkt på mobilen, så hade hon gjort det.

Man kan tycka att punkten ser liten och obetydlig ut, och det är den kanske också, såvida den inte är placerad mellan ord i en text. Där är den nödvändig. Där kan den aldrig ersättas av varken utropstecken eller frågetecken. Nej, vissa meningar ska avslutas med punkt, och därmed basta. Allt är inte utrop, och allt är inte frågor. Jag vet inte om jag är den enda på jorden som tycker att sms ofta övernyanseras. Jag övernyanserar själv sms. Text, och kanske i synnerhet sms, behöver nyanseras med hjälp av uttryckssymboler för att läsaren ska förstå, men ibland, ibland är det, tro't eller ej, en punkt som ska in. Det är inte nonchalant. Det är inte tyket. Det är inte otrevligt. Inte ohövligt och ej heller högmodigt. Det är korrekt. För visst känns det så ibland, att man är asdissig när man avslutar en mening med punkt? Visst känns det ibland, som om man måste överanvända utropstecken och smilies, för att signalera att man inte är sur? Det är alldeles tokigt, tycker jag. Punkter är punkter, och de måste få vara punkter.

Jag ville bara säga det. Att jag tycker vi ska sluta se punkten som något dåligt. Punkter är bra.

Punkt slut.

Carolina, jag älskar dig, men när du ställer smöret på mjölkhyllan känner jag att du inte riktigt bryr dig om vad jag säger. Jag har ett behov av ordning och reda i kylskåpet, och jag önskar att du ställer smöret på påläggshyllan i fortsättningen. Tack.

Jessica21 störs av att radbrytning ej sker på begäran. Huva!!!! Imorgon ska jag skriva om den underskattade punkten. Sdet har jag också tänkt på idag. Puss.

Jahaja. Här ligger jag på en madrass på ett golv, och inte på vilket golv som helst, utan kollektivets vardagsrumsgolv. Madrassen är 80cm bred, och egentligen skulle jag ha delat den med Carolina. Men nu ligger hon på soffan. Äntligen sover vi i samma rum igen. Det känns fint. Tryggt. Idag har jag funderat på kärlek. Jag undrar om jag egentligen någonsin har varit kär. Hur känns det, tänker jag? Eftersom jag inte kan svara på frågan, och inte ens vet vart jag ska börja, kanske jag aldrig har varit kär? Intresserad kan man vara, men det ärväl långt ifrån samma sak? Och ibland, ibland stöter man på dessa "bra killar" och så tänker man att han, han vore väl nåt? Men det är ju också långt ifrån att vara kär. Det är ju logik, och att vara kär är tydligen befriat från logik. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Eller jo, jag vet, eller jag tror mig åtminstone veta, att jag inte är kär just nu. Detta trots att det finns många "bra killar" i min omgivning. Är inte det ett ganska bra tecken ändå? Jag menar, det måste betyda att jag egentligen vill ha något mer? Något annat? Nej. Godnatt.

Jag sitter här i mitt nya kök, givetvis med skolböckerna framför mig. Lyssnar på Rix FM och kokar vatten till kaffe. Försöker lära mig hur magen fungerar, men jag känner mig ganska opepp. Osugen. Oinspirerad. Jag längtar efter att skriva. Skriva ner allt som rör sig i mig. Ja, tankar då. Inte natrium och kalium och så, såklart. Det skriver jag så mycket om ändå. He he he.

Förtydligande: rubriken handlar inte om att jag bajsade i slutet av skoldagen, nej huvaligen. Rubriken syftar till att vi i föreläsnigens slutskede gick igenom hur defekation sker. Tarmtömning, alltså. Fall någon undrar.


Gammalt motiv i ny miljö.

Det var ju cortège, och galna chalmerister invaderade stada med pompoms, plakat och lastbilar. Tydligen, tydligen har de personer som syns på bild något med planering att göra, och tydligen, tydligen har de haft dendära rocken på sig varje dag i ett halvår av en anledning som jag inte minns. Det hade något med mat att göra tror jag. Det är, hur som haver, därför den är så smutsig.


Suddig bild på snygga brudar. Det kryllade av orkestrar och drillflickor. Roligt var, att ingen av chalmeristerna jag pratade med visste vilka det var och vad de gjorde i deras cortège. Och jag vet inte jag heller.


Kanske har jag fått nåt på min lins? Det är suddigt. Suddigare än vanligt. Här är iallafall delar av de saker vi flyttat.


Älskade badrum. Jag älskar detta badrummet. Hade det fått plats, hade jag sovit därinne.


Carolina med golvmopp, sopborste och toalettborste och den såkallade "ajaxpåsen" samt en annan påse med högtalare i. Då klarar man sig långt. Nu flyttar vi!


Ett stycke utsikt från nytt vardagsrumsfönster. Puss på't!

Jag har redan gett upp hormonerna. För just nu, åtminstone. Vi har firad dubbla födelsedagar med tårta och kaffe, och nu ska jag fara och träna. Känner mig ganska sliten och trött, men det blir nog bra. Jag måste komma igång. Måste skaffa mig någon slags längtan efter dendära sommarkroppen. Och inte kan jag äta GH-hormoner heller, nej, ty se, då drabbas jag väl av akromegali, och det har jag  ingen lust med. Annars är de ju bra för minskning av fett och ökning av muskler. Typiskt.
Och allergisk, det är jag också. Är det pollen eller damm? Damm eller pollen? Ja, jag vet inte. Trodde att pollenallergin borde ha kommit tidigare i våras, men så var det detdär askmolnet. Och damm, inte kan jag vara allergisk mot flyttdamm mitt i föreläsningssalen? Nej, jag vet inte vad som står på.

Hejdå!

Det är hormonerna. Det är hormonerna som spökar idag. Inte bara i mig, utan i alla levande varelser. Eller ja, människor iallafall.

Jag återkommer när, och om, jag fått ordning på hormonerna.

Hejdå.

Här sitter jag i mitt fönster och beskådar gatan utanför. En och annan bil susar förbi en och annan fotgängare. Det är ena trendiga snubbar och töser som spatserar förbi. Spännande. Idag har varit en hysterisk dag. Klockan sju ringde klockan, och klockan nio gick vi av vagnen vid korsvägen med skurhink och toalettborste i högsta hugg. Lägenheten har stått tom så länge att den behövde sig en liten uppfräschning. Det har den fått nu. Kring lunch ungefär, infann sig föräldrar till mig och pojkvän till Carro för att agera flytthjälp. Nu har vi faktiskt fått det ganska mysigt måste jag säga. Men nu, nu är det läggdags. Puss!

Jahaja. Första maj fortsätter, och så även packandet. Anna har farit till föräldrahemmet för fortsatt födelsedagsfirande, och Hanns är även hon hos föräldrarna, fast sina egna då. Jag och Carro fejar och grejar. Vi går igång, liksom. Det myckna packandet finner ingen ände, och det visade sig att det vi trodde att vi skulle kunna slänga ner i ett par lådor på en timma eller två, nu pågått i ungefär en halv dag, och flyttkartonger, ja det har vi nog inga kvar nu. Tomma, i källaren, alltså.

Hur kan man ha så mycket saker? Jag som trodde att Eklandagatan skulle stå tom. Eller ja, lägenheten då, inte gatan.

Hejdå.

Johodå, är det första maj så är det. Ej heller vilken första maj som helst, utan också Annas 22-årsdag, och dagen då jag och Carolina fick tillträde till vårt nya hem. Sjungit med hesmorgonstämma har vi gjort, och tillträde, ja det har vi också fått. Vi var där en sväng på förmiddagen och hämtade nyckelen, innan vi begav oss igen. Carolina till Gabriel, och jag ut på promenad i området. Det kändes fint att få bekanta sig med omgivningen. Jag hittade både Universitetsbiblioteket och Näckrosdammen samt en liten skogsdunge i vilken det luktade vitsippa. Trevligt det.

Nu i afton har vi båd firat Anna och packat ned delar av vårt hem. Om detta vill jag säga följande:
1. Anna är ett palindrom, till både namn och ålder nuförtiden. Tjugotvå år fyllda är hon, och asasnygg.
2. Jag har så oerhört mycket saker att jag skulle bli miljonär om jag sålde var sak för en krona stycket. Varför gör jag inte det?

Nu blir det förhoppningsvis tårta. Om inte den kondenserade mjölk vi kokat i tre och en halv timma blivit alldeles förstörd av snedsteget i slutet där, då den öppnades innan den var tillräckligt kyld. Det återstår att se. Annars blir det chokeladkaka istället, och det går väl an det också.

Jahajaha. Det blev Chalmersfest ändå, denna nu gågna valborgsmässoafton, och hej vilken afton vi har haft. Till slut hamnade jag hemma hos Simon, och på sikt lyckades vi även kirra mig en biljett. En fin, om än ganska kort kväll har vi haft. Eller ja, den var inte kort men den kändes kort. Nu är jag på väg hem. Tänk va, så evinnerligt skönt det ska bli att sova. Jag kan knappt bärga mig. Men ännu har vi bara nått valborgsmässogatan. Ganska festligt ändå. Hoppas att er Valborg varit fantastisk!