Jessyca

Idag fyller min pappa år. Fyrtiosex år, blev han idag. Fina pappa. Kalas var det således. Med släkt och vänner och nära och kära. Ganska lagom tycker jag. Av mig fick han en vattenkanna och must till sodastreamern. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa must till sodastreamern.

Ikväll är jag orolig för mig själv.
Innan, när vi dukade till middagen, bad mamma mig ställa fram glas. Jag gjorde så, men kunde sedan inte förmå mig själv att räkna antalet glas jag ställt fram. Jag fick inte ihop det. Jag kunde inte avgöra om det var tio eller elva glas jag tagit fram.
Och sedan, när vi väntade på tåget, kunde jag inte läsa vad klockan var. En helt vanlig hederlig klocka. Samma klocka, som alltid hänger över spår fyra på tågstationen i Varberg. Samma spår som jag alltid åker ifrån. Jag kunde inte avgöra om den var 2149 eller 2151. Och tåget skulle gå 2154, men jag var fast förvissad om, att 2154 var samma sak som fyra minuter i tio.
När jag steg av tåget hände det värsta av allt. Jag gick av tåget och svängde självsäkert ut på perrongen. Jag hann fråga mig själv både en och två gånger varför så många personer var på väg ut mot perrongen. Jag vet ju att inga tåg går så sent på kvällen. Döm av min förvåning och skam, när jag insåg att jag var den som var på väg ut mot perrongen. Jag hade gått säkert tio meter. Det är ganska långt att gå undrandes åt fel håll.

Vad är det som händer med mig?

Jag behöver sova. Funderar på att skaffa någon slags piller så att jag somnar bättre. Jag älskar piller!

Nej. Nu ska jag packa mina saker till Stockholmo.

När jag blundar, är det dig jag ser. Jag ser dig, trots att jag aldrig sett dig. Du ser livlös ut. Du blundar. När jag blundar. Du andas inte. Du är död. I det iskalla havet har du varit. I samma hav där jag badar om somrarna. Där du badar om somrarna. Där var du. Fast på vintern.

Vad jag önskar att någon kunde värma dig nu.
Ta din iskalla hand i sin.
Vad jag önskar att du skulle leva.
Att du skulle få andas.
Att du skulle få finnas.

Jag kan inte sluta tänka på dig.
Jag kan inte sluta se dig framför mig.

Och nu ska jag blunda en hel natt.

Det är så många som dör. Så många som inte borde dö. Varför är det så?

Idag är en perfekt dag på många sätt. Ja, min morgon finns ju omkriven i nedanstående blogginlägg. Jag var i god tid till skolan, och fick panik noll gånger under föreläsningen. Jag minns mer än jag tror, verkar det som. Polära och opolära ämnen och osmos och sånt. Jodå, jag behärskar't.
Skolan slutade tolv, och det är en optimal tid att sluta skolan på. Jag for mot stan och uträttade ärende efter ärende. Jag tillbringade en väldigt trevlig stund inne hos hyresvärden. Stackars tant, hon sken upp så när jag kom in. Det måste vara urtrist att stå där och stirra ut på den soliga gatan hela dagen. För solig, ja det var gatan idag. Gatorna, till och med. Jag strosade omkring där, och funderade på saker jag ogillar. Inte för att jag var arg eller så. Exempel på saker jag ogillar, är hundar. Nu kom jag inte på något mer. Jag tycker att hundar, och då i synnerhet stora hundar, är äckliga. De har stora äckliga munnar med slemmig tunga och fula tänder, och de luktar illa och är allmänt bara äckliga. Huva för hundar på spårvagnen dessutom.

Jodå. Hem kom jag för en stund sedan, och det var härligt. Lite lagom att komma hem halv tre tycker jag. Strax ska jag äta mig lite lunch. Det är också något jag är nöjd över, att jag idag lyckats hålla mig utan mat sedan frukost. Jag vill återigen kommentera, detta är ingen anorektisk blogg. Jag är bara gudinna av småätande i vanliga fall, och jag tror stenhårt på att behärskat matintag och regelbunden träning kommer göra mig till gudinna av beach10 istället. Hihihi. Onödigt egentligen, detdär. För man tillbringar aldrig så mycket tid på stranden som man tror att man ska.

Vad ska jag äta till lunch månnetro?

Hejhej!

Hanna försov sig idag, men det gjorde inte jag. Käre värld nej, idag har jag gått upp i tid med råge. Tid för två dagarn, nästan. Jag har redan hunnit steka en omelett som jag ätit, jag har tvättat mitt anlete och fixat håret och klätt mig i härlighet. Jag är inne på morgonens andra kopp kaffe, och ska inte gå förrän om en halvtimma. Detta innebär att jag kan förbereda mig inför dagens föreläsning om cellbiologi!!! Wiiiiiii.

Jag har en del småpill att fixa med idag, och sånt tycker jag känns lite jobbigt. Jag kommer säkert glömma något. Låt oss dock se till det positiva nu. Jag är vaken, pigg och fräsch, och himmelen är oskyldigt blå. Hej tisdag!

Jag har inte känt den på länge, men idag kom den plötsligt. Den gymnasiala huvudvärken. Jag satt i föreläsningssalen, och föreläsaren babblade på om glykolysen. Citronsyracykeln. Fosfatsyror. Aminosyror. Nucleider. Karboxylsyror. Natriumklorid. Joner. Protoner. Och sånt.

Poff, sa det. Och jag var tillbaka på Peder Skrivares Skola.

I kemisalen. Blått golv. Glasskåp utmed väggarna. Provrör. Pipetter. Höga bord och höga stolar. Svart griffeltavla längst fram. Margareta. Lilla söta Margareta. Hon står längst fram och pratar om aminosyror. Karboxsylsyror. Oxidation. Fosfater. Proteiner. Atomer. Mol. Molmassa. Molekyler. Reaktioner. Kemiska bindningar. Kovalenta. Jonbindningar. Vätebindning.

Jag förstår ingenting. Räknar ner tiden. Räknar tiden i procent. Drömmer mig bort. Huvudet värker. Småpanik, men jag struntar i det. Bryr mig inte. Orkar inte. Men huvudet värker. 17 år.

Jag kommer aldrig glömma en gång då vi hade kemilabb. Jag och Philip satt längst fram. Vi ritade i häftet. Säkert olämpliga saker. Säkert sånt man inte borde rita i ett kemihäfte. Vi störde lektionen. Fnittrade och viskade och skrattade och höll på. Rätt vad det var, vände sig Margareta mot oss och utbrast
- Hörrni, jag vet hur det är att vara förälskad, men nu får ni faktiskt vara tysta.

Hihihi. Vi var ju inte alls förälskade. Vi bara roade oss lite.

Det känns som att det börjar bli en trend, det där med dagens misstag.

Igår blev det sommartid. Jag nämnde det här i bloggen. Min iTelefon är ganska spexig, så den ställde om tiden själv. Eftersom jag inte är lika spexig som min iTelefon, har jag ännu inte fattat hur alarmfunktionen fungerar. "Det är jätteenkelt", sa pappa, men det har jag inte märkt. Hur som haver, så har jag använt min gamla telefon som väckarklocka. Så även natten till idag. Nöjd och glad satte jag alarmet på halv sju när jag gick och lade mig. Vid ett tillfälle under natten vaknade jag till och tittade på klockan, i den gamla telefonen alltså. 00:20 stod det. Jag tyckte det var lite märkligt, för det kändes verkligen som att jag sovit, men samtidigt kändes det märkligt, för jag hade ju gått och lagt mig vid tolvsnåret. Jag somnade om. Och vaknade imorse, när alarmet sjöng. Eller, den skrattar ju. Bebisarna. Fina dom. Jag snoozade. Hade det härligt. Tänkte att jag snart skulle gå upp och duscha. Sätta på kaffe. Äta frukost. Då slog det mig. Som en blixt från en klarblå himmel, var jag bara fast förvissad om att klockan inte alls var tio i sju, som telefonen hävdade. Jag kröp till fotändan av sängen, där min iTelefon låg på laddning. Jag tryckte på knappen, och gissa vad? De vita siffrorna lyste mig i ansiktet. 07:48 stod det. Det var nitton minuter tills vagnen skulle gå. Hejdå morgonfrid. Hejdå duscha. Hejdå frukost. Hejdå Snyggjessica. Hej stress. Hej springa till vagnen. Hej komma prick i tid. Hej ha huvudvärk. Ungefär.

Dumt av mig.

Jag vet inte om jag vågar skriva om detta, men vadtusan, nu gör jag det ändå. Jag är alldeles för exalterad. Jag var på visning idag. En lägenhet. På Eklandagatan. Ungefär hej jag ser Svenska Mässan från mitt vardagsrum. Ungefär hej jag hör skriken från Lisebergsbanan på sommaren. Ungefär hej jag bor 200m från Götaplatsen. Ge mig, säger jag bara. Ge mig den, och ge mig den nu.

Så. Nu har jag gjort det. Domen kommer inom kort.

Nu: Skivstång, trots att jag inte är arg.

Förövrigt, jag upptäckte en S J U K T irriterande grej innan. Jag har skickat iväg mitt gamla mobiltelefonnummer i ungefär hälften av alla ansökningar, vilket innebär att jag nu kommer tvingas gå omkring med två telefoner under den tid, vilken det känns rimligt att eventuella intresserade kan höra av sig. Det sög ju.

Och hej vad tiden gick. Kvart i tolv är klockan, och vaken är jag. Inte så spektakulärt i sig kanske, men jag har inte förrän nu ens övervägt tanken att gå till sängs. Ikväll har vi druckit te och ätit bullar, och avslutat det hela med lite vin och vårt (åtminstone mitt) favoritspel; GO! Jag väljer att skriva det med versaler följt av ett utropstecken just för att det känns bäst just så. I fredags spelade vi också spel. Charader och GO! Jag som aldrig ens tyckt om att spela spel. Har ju aldrig varit en vinnarskalle. Men GO! gillar jag. Jag känner mig smart då.

Imorgon börjar jag en ny kurs. Humanbiologi I heter den, och den går ut på att jag ska lära mig hur kroppen fungerar. Spännande ska det bli. Jag bläddrar frenetiskt i Calles böcker, och beundrar bilder av kroppar i genomskärning. Obduktion ska vi få se, fast på film. Smidigt sätt. År efter år kan hundratals studenter beskåda S A M M A obduktion! Snacka om att spara liv. Jodå.

Jaha. Om jag skulle ta och sova. Hannalilla är inne i badrummet och fejar och grejar. Jag tror hon gör sig redo för natten. Anna är på Åh. Har varit sedan i fredags och ska vara en hel vecka till. Carolina är i Stockholm och ska vara en hel vecka till. Minst. Så inatt ska jag sova ensam. I rummet, alltså. Hanna sover ju här i lägenheten.

I mitt öra har jag en liten blåsa. Jag slog till den just, och det känns. Det gör inte ont, men det känns. Nej. Om jag skulle ta och stänga ner här dåja.

Puss på dig. Puss.

Vi dygnade inte. Vi poppade popcorn och såg Grey's Anatomy, men när klockan var halv fem hade den tjocka patienten dött och jag hade missat det. Carro snussade sött. Vi gick och lade oss då. Och imorse kom Hanna in och väckte mig när klockan var kvart i ett. Hujedamig. Hur hände det?

Dagen idag har jag spenderat med att söka sommarjobb. Jag är stressad över det. För jag kommer inte ha några pengar alls i sommar ju. Ett stör mig, och det är att man, när man söker via arbetsförmedlingen, inte bara kan slänga iväg ett mail och bifoga sitt CV, utan att man måste fylla i det manuellt i något himla formulär på varenda arbetsgivares hemsida. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det måste vara för de som är än mer erfarna än jag. Jag som bara har tre eftergymnasiala utbildningar och ungefär sju jobb. Hujedamig igen. Vilket pill. Jag sökte på Statoil och Cheapy. Känns otippat. Jahaja. Får väl fortsätta med detdär vid annat tillfälle.

Ikväll var vi också i kyrkan, och jag kände mig ogift och barnlös. Helt riktigt, eftersom jag är både ogift och barnlös.

Nu skymmer det ute. Halv åtta. Härligt.

Ibland känner jag såhär:

Jag är för mycket. För mycket hysterisk och högljudd och tjej. För mycket utlämnande och för mycket pratig och nervös och heeeeeelt crazy.

Huva för mig ibland.

---

Bröllopet var fint, och Jonas och Maja var fina. Tårtan var god dessutom. Jag vill också gifta mig.

Tåg är speciellt. På vägen dit, var jag och Carro övertygade om att det var ett tåg på vilket man kunde köpa biljett med sitt västtrafik-kort. Vi fyllde korten med cash innan vi gick ombord på tåget. Kunde man köpa biljett med västtrafik-kortet där? Nej, det kunde man inte. Var vi sugna på att köpa biljett på tåget? Nej, det var vi inte. Stod vi nervöst i mitten av tåget och spejade och spanade efter biljettkontrollanter? Ja, det gjorde vi. Gick vi av en hållplats för tidigt i ren rädsla för att bli påkomna? Ja, det gjorde vi. Men det gick bra, för Ellen och Linn och Anna-Stina och Rebecka var i Alingsås, så dom hämtade oss. Free ride, alltså. Värt. Således kruxade vi en himla massa för att beställa ordentliga biljetter till hemresan. Kunde man köpa biljett med sitt västtrafik-kort på tåget då? Ja, det kunde man. Jahaja. Aldrig är det som det borde.

Jauses jauses.

Nu verkar det som att vi ska dygna här. Ska nog klä mig i något lite mer ledigt bara. Finklänning och strumpbyxor känns sådär lagom soft när man ska se på Grey's Anatomy en hel natt.

Jag vet att jag överbloggar.

Men jag är så hysteriskt sömnig, och strax är det dags att göra sig redo för bröll-hopp och jag tänker att hur tusing ska jag orka? Dessutom krånglart. Värt att åka kollektivt på bröllop, walla. Typ. GÅ till spårvagn, åka på den, hitta rätt tåg, åka tåg, och sen GÅ till partyplacet. I regn. Jag som hade tänkt locka håret. Värt, liksom. Och hur fin ska man vara? Jahaja.

Det var bara det dåja.

Jag sitter här på min sängkant emedan Carro krälar på golvet. Linn har farit hem, och det vankas besök senare idag, så det gäller ju att städa upp röran innan dess. Vi lyssnar på Ulrik. Jag älskar Ulrik. Synd att han bara är femton år. Annars hade jag haffat honom på stört. Fina han.

Ja. Linn var den enda som satte klockan imorse, och hon vaknade. Det gjorde inte jag och inte Carro, men upp kom vi ändå tillslut, och kaffe blev det i kökssoffan. Jag har påbörjat min sommardiet nu. Den består av behärskat matintag. Matintag är något jag annars tenderar att överdriva, som bekant. Idag har jag alltså bara druckit kaffe och ätit fil med frön. Jag vet inte om min disciplin kommer leda någonvart, eftersom den inte är konstant. Men bättre disciplin ibland än aldrig, eller hur? Jodå.

Ful är jag också, eller bekväm, som man kanske ska säga, i rosa strumpor, tights och InFlameströja. Häftigt. Kanske ska jag byta om. Eller så duschar jag först. Sen. Om en stund. Orkar inte nu. Det är dumt detdär, för det var verkligen kris igår. Jag var tvungen att duscha. Men idag ska jag ju på bröllop, så jag måste duscha idag igen. Nu skulle man kunna tro att jag är en ytterst ofräsch människa, som aldrig tvättar sig, men ni ser, jag duschade igår och ska duscha idag. Snacka fräscht.

Vad kommer det sig att alla mina blogginlägg blivit så svamliga?

Vilken dag!

Jag hann inte köpa någon bok innan, och tur var väl det för gissa vad? Jo, jag fick låna tre böcker av Calle! Han är ju för snäll han. Och fika blev det inte, utan hamburgare. Som vi åt ute. Fint det :)

Kvällen ikväll har varit en härlig kväll. Vi fick än mer oväntat besök. Carros (förut alltså, nu är dom mina också) vänner kom och gästade oss i soffan. Och Linn var ju också här såklart. Och vi åt taaaacos och drack påskmust och rökte vattenpipa fast det var aska i. Jag har svarta smulor i munnen. Ovärt. Och så kom pappa lägligt till att se sin dotter röka vattenpipa. Jodå. Han imponerades nog av mina rökringar. Hoppas jag. Så fullt hus har vi haft, och ute på promenad var vi också, Linn, Carolina, Johan, Emanuel och jag. Jodå. Till Rymdtorget och tillbaka gick vi i dimman. Förortsdimman.

Nu har vi just förhört varandra på facebookvänner, och vi blev godkända allihop. Det känns bra att ha koll på sina vänner på fejan. Jodå.

Nu känns det som att klockan är asmycket, men så är den bara halv ett. Lite smågalet. Jag känner att jag svamlar, och att detta inlägg egentligen varken gör till eller från.

Hur som haver. Imorgon gifter sig Jonas och MajaStina med varandra. Det blir galet. Roligt, fint, lycklig och fantastiskt och underbart. Och galet!

Hejdå!

Johodå, imorse väcktes vi klockan tio, Carro och jag. Det var Anna som knackade på vår dörr och sa att kaffet var klart. Vilken kvinna hon är, den där Anna! En redig tiopoängare. Jag tycker det är så gött att ligga på kökssoffan med kaffekoppen balanserandes på magen. Hade jag haft nyckelben hade den balanserat där, men nu är magen mer lämplig. Jag spillde kaffe på mitt nattlinne.

Idag är en social dag. Jag borde verkligen tvaga min lekamen snart, för jag borde snarast åka in till stan och inhandla en fysiologi- och anatomibok för 580 riksdaler. Dyrt som sjutton, men vadtusan. Studiebidraget kom igår, och jag gillar kroppar. Ser fram emot att lära mig nervsystem och neurofysiologi och sånt coolt. Vad sa du nu va, Calle? Ha? Jag ska minsann bli lika smart som du!!! Hihihi.

Jodå. Fika med Calle ska jag göra, och sen ska jag åka hem, för då är Linn här, och henne har jag sannerligen inte träffat sedan typ oktober. Det beror på att hon varit i Indien främst. Och på att jag inte varit på Restenäs på evigheters. Men nu kommer hon alltså hit. Och ikväll kommer min käre far hit och invaderar brudboningen. Det var sannerligen längesedan det var en man här. Eller har jag fel nu? Ja, jag kan då inte minnas vilken man som senast var här. Jahaja. Carro vet inte heller.

Duscha var det ja. Det känns lite jobbigt, men jag måste. Duscha är trivsamt och bra oftast, men man blir så himla blöt och sen blir man torr, och så blir man shlirvig och håret blir flygigt och ja. Massor av nackdelar. Dessutom har jag lite småbrådis. Hade tänkt köpa dendär boken innan jag träffar Calle, men så står det massa disk på bänken som kanske borde tas om hand innan dendär fadern kommer hit..

Puss på idag. Det är ju fredag!

Skulle du sitta här med mig i natten? Skulle du lyssna på mina tankar och frågor? Skulle du stå ut med oron och funderingarna?

Och så undrar jag, kan man älska någon tills man dör, eller är det liksom dömt att misslyckas redan från början? Och räcker jag till? Räcker jag för att älska någon så länge? Är jag nog för att kunna älskas ett helt liv?

Det är för sent, för sent på dagen, och jag borde inte sitta här. Borde sova. Borde det. Men så finns den där delen av mig som inte vill. Som inte vill åt rätt håll, vad nu rätt håll är. Som vill åt fel håll, vad nu fel håll är. Som vill vara vaken när alla andra sover. Som vill se det ingen annan ser. Som vill göra det ingen annan gör.

Skulle du stå ut med allt det där som är jag?

Det komplexa i en annan människa.

Klockan har just passerat midnatt, och här sitter jag med min nya laptop och chillar. Jag (eller Anna) hittade sladden till min externa hårddisk, så jag drömmer mig bort en aning. Hittade mappen med bilder från Tour Europe 2008. Eller ja, Kroatien var det väl nästan bara. Det är lite synd att man inte ser riktigt klok ut på semesterbilder. Inte jag iallafall. Osminkad och rosa och tovig i håret och sliten. Och ofta, ofta åker kameran fram vid hej-vi-väntar-på-maten-sammanhang, och då är man både lite trött och gnällig och hungrig. Och rosa efter en dag i solen. Och osminkad, eftersom ändå ingen bryr sig. Härligt då, men tråkigt när man ser fotoresultaten senare.



Ps: Ikväll har jag lagat köttgryta med ris. Jag påbörjade verket vid 22-snåret, och avslutade en halvtimma senare. Bra det.

Jag hoppas något så innerligt innerligt innerligt att det spritter och sprätter i min lilla flickekropp. Jag känner mig som en vinnare lite just nu, på nåt himla vänster (jag har ju ändå betalat för varenda framgång hittills, och inte fått tillbaks ett enda kursbetyg), och jag känner att mitt liv potentiellt skulle kunna bli fulländat inom en ganska snar framtid. Okej, överdrift, men just idag så känns det så.

Nu är båda mina kurser avslutade, och det går inte att med ord beskriva tillfredsställelsen i det. Redovisningen idag gick galant, och min grupp har varit fantastisk. Man kan faktiskt säga att jag har lov nu. Fredag och lördag och söndag. Chill liksom!! Förresten, det finns en lärarinna på skolan, och hon är det otrevligaste jag varit med om. Nu kanske jag överdrev, men hon är lätt med på top-ten-listan. Huva.

Sen känner jag lite såhär, nu när jag har en iTelefon med internet och ansiktsboken, att fejan litegranna förlorat sitt värde. Förut har jag ändå haft hoppet kvar, när jag kommit hem och loggar in på facebook, att någon skulle ha skrivit till mig. Nu vet jag med säkerhet att så inte är fallet, eftersom det står i min telefon när något händer. Kanske borde jag ta bort den applikationen? I övrigt, är jag inte så frälst i min iPhone som alla andra verkar vara. Det kanske kommer? Men till exempel, så kan man inte se hur länge det senaste samtalet varade. Eller så är det bara jag som är oteknisk.

Nu sitter jag här, klädd i ringhet på min bädd, och beundrar vårt rum. När jag kom hem spelades Brolle på hög nivå, och en exalterad Carolina städade och städade. Fina hon. Vi är lite uppspelta idag, hon och jag. Vi hoppas, kan man säga.

Tjing!

Det luktar jord ute ikväll. Men det känner inte du. Du ligger söndertrasad utmed järnvägen.

Någon har hoppat framför tåget i Falkenberg, och jag räds. Räds i min ensamhet på bussen. Ersättningsbussen. Eftersom tågen inte går. Eftersom någon ligger söndertrasad utmed spåret. Trasigt hjärta. Trasig själ. Trasigt liv. Trasig kropp. Trasig. Jag räds. Räds döden. Räds livet. Fast att jag inte får, så räds jag.
Mamma sa att tio unga tagit sina liv i år - i Varberg. Varberg. Idyllernas idyll. Helvetenas helvete. Ungefär en i veckan blir det. I den takten skulle min gymnasieklass utplånats på bara lite mer än tre månader. Tio har valt att dö. David är försvunnen. Som på film. Småstadsliv.

Och jag undrar vad som rörde sig i ditt huvud. När du stod där och väntade på tåget, vad tänkte du då? Hur kändes det, när marken började vibrera? När ljudet av loket kom allt närmre? När dess lyktor lyste dig i ansiktet? Vad tänkte du då?
Och jag undrar hur länge du planerat detta. Om du med omsorg valde kläder imorse? Om du funderat över vad din sista måltid skulle bestå av? Hur väl du formulerat dina sista ord?
Och jag undrar vad du har lämnat efter dig. Hade du familj? Flickvän? Pojkvän? Hade du barn? Föräldrar? Syskon? Vänner?
Och jag undrar hur många som gråter ikväll. Hur många som stirrar framför sig med tomma ögon. Hur många som stirrar ner i tomma glas. Ner på orörd mat. Hur många rannsakar sig själva ikväll? Hur många bestämmer sig ikväll, för att aldrig förlåta sig själva?
Och jag undrar om du var rädd när du väntade i mörkret. Hade du hög puls? Skakade dina knän? Eller dansade du av glädje?
Och jag undrar om någon visste vart du var.
Och jag undrar varför du ville dö. Vad fick dig att våga? Vad fick dig att göra verklighet av den tanke, som nog alla någon gång tänker?
Och jag undrar: gjorde det ont?

Jag räds. Gjorde du?

Det bor en våldtäktsman i huset här intill. Jag har sett honom flera gånger. Pratat med honom. Suttit brevid honom på spårvagnen. Då undrar jag vad han tänkte, när han var några centimeter och ett stycke tyg ifrån min nakna hud.

Jag är som bekant en brud som funderar mycket. Allting rör sig i mitt huvud. Igår kväll tänkte jag så mycket att det snurrade i huvudet. Jag upplevde då något mycket märkligt. Sånthär ska man inte berätta för folk, för man kommer bli stämplad som galen för resten av sitt liv. Men vadtusan.
Ibland när jag har svårt att fokusera på ingenting när jag ska sova, brukar jag tvinga mig själv att ligga blickstilla och räkna till två hundra. Under den tiden får jag inte tänka på något annat än den siffra jag är på, och om jag gör det, måste jag börja om. För mig tedde det sig logiskt igår, att emedan det att jag räknade till två hundra och låg blickstilla, tänka på en häst på en äng. Det kan ha sin grund i att jag och Jonathan pratade ovanligt mycket om hästar igår. Hur som haver, jag låg där och försökte se hästen framför mig, men hela världen gungade, och jag kunde inte vara kvar där jag var. Det var som om jag svävade, ja rentav flög, i rasande takt. Jag kunde inte hejda mig i hastigheten, utan tänkte att jag chillar. Jag hänger på och ser vart jag hamnar. Äntligen saktade jag in, och jag befann mig på tågstationen i Lugnås. Hur i hela Sverige hamnade jag där?! Jag har varit där en gång, tror jag. Gått förbi, liksom. Men jag bara visste att det var där jag var.

Jag blir lite rädd. Hur blir det så? Är jag galen på riktigt? Är det fel på mig? Varför Lugnås? Jag vet att jag var vaken hela tiden. Och det har vid närmare eftertanke skett något liknande förut. Inte att jag flög till Lugnås, men att jag svävade i rasande takt. Vad är det som händer med mig?

Hur som haver. Tankarna skingrades, och jag kunde somna tillslut. Det var väl det som var syftet med hästen och allting. Att jag skulle slappna av och så sova.

Jahaja. Nog om mina nattliga äventyr.

Hejdå!

Såhär:
Det med att rösta. Rösta fram sina favoritböcker, bloggar, band, whatever. Det handlar ju egentligen bara om vem som har flest vänner, och vem som gör mest propaganda? Inte om vem som faktiskt är bäst?
Jag ville bara få det sagt. Tack.

---

Idag har jag köpt en dator. Snabbt, härligt och impulsivt. Jag har sugit på detdär i månader. Ja, år tror jag. Har ju haft pappas gamla. I två och ett halvt år. Innan dess hade han haft den i ungefär lika länge. Men så är jag ju inte riktigt datanördsbruden. Jag behöver inte massa gigabyte och hertz och grafikkort och sånt. Kan ingenting. Men på sistone har mina vredesutbrott kommit med allt kortare mellanrum. Jag kände att när det tog åtta minuter för herr dator att stänga av sig, kanske det var dags att byta upp sig. Tur att man har både far och bror och vänner i branschen. Jag steg in hos Daniel i eftermiddags, och ett par minuter senare gick jag därifrån, med en härlig beställning bakom mig. På fredag kommer min nya dator. Vilken fest! Först tänkte jag köpa en såndär liten plastig sak som är smidig att ha med sig, men så tänkte jag att vadtusan, 15" behövs nog. Så det blev det. Känns festligt.

Och ikväll har vi ätit våfflor. Festligt också det. Särskilt med tanke på att jag lärde mig äta våfflor i samband med våffeldagen förra året. Värt att fira, liksom.

I övrigt har jag tänkt och filosoferat över mitt ständiga ämne: rätt och fel. Meningen med livet. Och meningen med allt. Och Gud och hans tankar. Jag tror jag ska skriva en sväng. I mitt heliga lilla häfte. Jag har alltid med mig ett litet litet häfte. Det är skrynkligt och slitet och tummat och fult. Däri finns hundratals (kanske) funderingar och tankar och annat. Jag ska nog fylla på. Hitta mig själv någonstans där mitt i allt. Så får det bli.

Det var nog det jag ville ha sagt. Ungefär. Och så undrar jag lite sådär på kvällskvisten varför jag bloggar. För vem, liksom?

Hejdå!

Dagen idag är en härlig dag. Jag sov till nio, låg i sängen till tio. Och tro't eller ej, men jag somnade innan tolv. Då finns det hopp trots allt. Om ett par timmar ska jag fara hem till Varberg. Det blir fint det. Var längesedan jag var där nu. Jag har inte träffat min kära mor på veckor tror jag, och far och lillebror inte i annat än stress-sammanhang.
Fast innan jag åker, ska jag betala räkningar och handla. Denna eviga mat. Den tar alltid slut. Det känns som att jag handlar typ tre gånger i veckan. Och räkningarna. Dessa eviga räkningar.

Nu blev jag lite stressad.. Jaja. Vi har haft en fin morgon i soffan i alla fall. Jag, Anna och Carro, Jesper Rönndahl och Björn Gustavsson. Virtuellt, åtminstne.

Och förresten, jag har fått någon slags grej för banjo.

Och förresten igen, jag har träningsvärk. Känns bra. Jag har ju som sagt bestämt mig för att få snygga nyckelben.

Hejdå!

And off you go. Och jag känner att det är dags att sätta vemodet på repeat.

Dags att sluta ögonen. Dags att höra tystnaden pulsera genom kroppen. Dags att ta steget. Dags att falla.

Och lita på att livet bär. Igen. Precis som alla gånger förut.
Och tro att benen åter kommer bära. Snart.

När det värsta har gått över.




Minns lite svunna tider sålänge. Pappa och jag för snart tre år sedan.


Samma dag. Samma ö.


De vuxna och båten.


Kvinna i färgglad flytväst i båt.

Så. Nu känns det bättre.

Godnatt.

Jag var ju arg, som sagt. Och så åkte vi och tränade. Dörrarna slogs upp, och vi trädde in i salen. Paniken började komma, när jag såg tjej efter tjej lassa på vikt efter vikt på sina stänger. En man, vars muskler man kunde skåda genom hans klädnad, ledde passet. Jag har alltid sett ner på styrketräning. Tänkt att det bara är för spännisar som inte kan slappna av. Men jag kände från början, att kärevärldars vilken spänstig brud jag kan bli genom detta, och hej vilka muskler och hå vilken hållning. Och så. När vi körde bänkpress, kunde jag till och med se en antydan till svett på mina underarmar. UNDERARMAR! Där svettas man väl i tusan inte heller?! Mina muskler skakade, darrade och vibrerade. Det kan vara svårt att tro mig när jag säger det, men jag måste erkänna att jag gillade det. Det kan vara ilskan som gjorde det. Att jag liksom fick ta ut mina aggressioner. Jag har aldrig riktigt trott på detdär. Men nu är jag inte arg längre. Skulle lätt kunna bli, men jag är det inte. Någonstans, känns det som att jag håller på att bli en ny människa. En människa som tränar. Tänk, tänk om jag kan återfå min kropp. Och mina nyckelben. Mina älskade nyckelben.

Hade jag varit man, hade jag varit en sån som pratade med kvinnors nyckelben. Spanade in kvinnors nyckelben. Ja sannerligen, det hade jag.

Nu ska jag duscha. Jag har ingen lust att duscha, men jag har svettats, till och med på mina underarmar.

Jag är hetsig. Arg och irriterad och hetsig. Jag vet inte exakt varför, men jag antar att det kan ha sin rot i att jag inte sover om nätterna, och att jag har suttit i ett rum utan fönster i nio timmar idag. Jag brukar störa mig till döds på människor som har inställningen my way or no way, men just nu känner jag mig obehagligt mycket så. My way or no way. Min hjärna fungerar inte. Jag vill sova. Men jag vet, att ikväll när klockan är sovdags, kommer jag inte längre att känna såhär. Något jag kommer ångra bittert imorgon. Och så fortgår det.

Jag har så mycket ilska i mig just nu. Därför ska jag städa badrummet innan vi åker och tränar. Där ska jag sannerligen ta ut mina aggressioner. Tvätt- och disk- och städaggressioner.

Jag bara känner lite att give me a moment. Jag är inte trevlig ikväll.

Ikväll känner mitt hjärta detta:

Jag vill ha en egen liten söt lägenhet, i stan. Det går bra med en etta, till och med. Bara jag får plats med mitt piano och min stora ljusstake. Jag vill ha det krimskramsigt och mysigt och fluffigt och perfekt. Jag vill dricka kaffe i mina sötekoppar med guldkant och jag vill ha krukväxter. Jag vill ha stora fönster, och jag vill ha gammaldagskänsla. Spegeldörrar med guldhandtag och snirkliga räcken i trappuppgången. Jag vill bo högt, jag vill ha fin utsikt, jag vill ha balkong med sol. Jag vill ha ett litet kök. Där jag kan baka bullar och laga mat och feja och greja och diska.

Fast å andra sidan, vet jag inte om jag är en sån tjej som bor ensam. Hur som haver. Jag satt idag och funderade på hur mycket cash jag skulle kunna få för min soffa. I princip allt vore en förtjänst, men jag vill ju göra en stor sådan. Mina planer innehåller ett mycket litet mått realism. Fast just ikväll, och jag ville det tidigare idag också, när jag satt och tittade på de fina gamla husen i Majorna, att det vore ju för mysigt ändå, med en såndär billig mysig söt liten lägenhet.

Fast å tredje sidan, eller hur man säger, så skulle jag få bo där alldeles ensam. Utan brudarna och utan brudarnas vänner och utan och utan och utan. Jag skulle nog deprimera till mig ordentligt. Men jag hittade just en trea, för 6000kr i månaden, i ett landshövdingehus. Synd att de ville byta den mot en fyra i Vasa eller Linné, och inte en fyra i Bergsjön.

Jag känner mig som världens mest otacksammaste fotograf. Jag äger två kameror, och ändå, ÄNDÅ tar jag bara bilder med min mobiltelefon. Vad ska det bli av mig?



Här är ett stycke snart femtonårig småtjej som smälter margarin. Jodå!


Och här sitter ett stycke tjugoettårig storasyster och dricker mjölk och ser lite smygfet ut.


Lägg märke till mannen i fönstrets högra hörn. Han klättrade försynt upp för isberget utanför.


Isberget som förövrigt består allt mindre av is och allt mer av lera.


Snygg tjeja som placerat ut bullformar på exemplariskt vis.


Stolt storasyster, som ser allmänt trashig ut, med bulle.

Jahaja. Det var väl min dag ungefär. Hoppelanta, som pappa säger ibland.

Kors i allesinadar. Imorse rang mitt alarm klockan sex, och jag kan tala om att det är snuskigt tidigt för att vara på en söndag. Det är alltid tidigt, förresten, och särskilt när man delat säng och inte fått plats. Det var lillasyster som låg brevid, och jag vet inte om det är för att hon fyller femton om en månad, men det kändes inte okej att ligga sådär jättenära. Nej, det kändes inte helt okej att skeda med min intet ont anandes lillasyster där i natten. Så jag låg på min kant. Och kände det lite som en seger att äntligen få gå upp efter fyra-fem timmars hattig sömn. Hon är ändå värd det, Lovisa. Värd all plats i min säng om så är.

Jahaja. Så jag gick alltså upp klockan sex, och anledningen var att VFU (verksamhetsförlagt utbildning = praktik) stod på schemat för dagen, och klockan åtta skulle jag infinna mig på Gråbergets vård- och äldreboende. Hej ta vagnen klockan 0706. Hej gå upp klockan sex. Jag lekte med min nya iTelefon hela tiden på vagnen, vilket resulterade i att jag inte vilade min kropp alls. Nej huva. Med smala röda streck till ögon steg jag så in på avdelningen, och dagen satte igång. Den var hektisk, men rolig. Morfin och fragmin och oxycontin och oxynorm och plåster och förband och blod och insulin. Jodå. Dagen bjöd även på lite demens. Det var spännande. Både hoppande och skuttande och ilska och miljonärer. Jodå. Det är så det är.

Det var på vägen hem, på vagnen, som jag kände nyårsnatten upprepa sig. Nästan, i alla fall. Eftersom jag har ny telefon och nytt nummer, skickade jag ut en enorm mängd textmeddelanden med information om mitt nya nummer. Johodå. Jag satt och finurlade för mig själv och tänkte att snart smäller't. Snart vibrerar min iPhone, såsom den aldrig vibrerat förut. Det gjorde den visserligen. För ingen hade någonsin skickat något till den förut. Jag skickade sma till nästan alla i hela min telefonbok. Jag fick ett svar. Nu skulle man kunna tro att jag bara har två kontakter i min lista. Det är fler än så. Jag blev mycket glad av det enda meddelande jag fick. Samtidigt som mitt hjärta värkte lite. Varför bryr sig ingen, tänkte jag. Varför vill ingen säga att det var roligt att höra från mig? Att någon tänkte på mig? Att någon undrade hur jag mådde? Nejdå nejdå. Till saken hör, att jag måste lägga in alla nummer manuellt. I en iTelefon. Jag kommer vara flink som tusan i fingrarna efteråt.

Väl hemma, möttes jag av Lovisa på hållplatsen. Hon hade sovit länge, och nu gick vi för att handla ingredienser till förestående bullbak. Och mjölk och fil. Det tar alltid slut. Hur mycket man än köper. Alltid slut. Bullarna blev fantastiskt goda. Jag har ätit sju.

Nu bloggar jag sådär långt igen. Jag är snart klar. När jag lämnat av Lovisa på tåget, och satt på vagnen hem, gjorde jag något väldigt moget. Förutom att jag ringde för att säga hej till mamma och pappa, avböjde jag även en filmkväll. För jag känner att jag är trött. För jag känner att ikväll är min kväll. Min och Nick Drakes kväll. Johodå. Vi sitter här, han och jag, och han sjunger för mig och jag chillar. Funderar hit och funderar dit.

Jahaja. Det var väl ungefär min dag.

Förresten, musikalen igår var great. Som en mix av femtiotalet, idag och bloggare.

Jag har funderat lite kring min blogg på sistone, och när jag tänker efter, så är den bara en stor himla hyllning till mig själv. Jag är nog en ganska egenkär person. Någonstans har jag skrivit att jag tycker att jag är perfekt, och det kan ju tyckas vara att ta i. Jag vet, för jag är inte perfekt. Eller jo. Lite. Jag vet att jag har brister. Det finns saker som jag är asdålig på. Och det finns sidor hos mig själv som jag inte är stolt över alls. Men på det hela taget, så är jag liksom nöjd med mig själv. Jag tycker om mig själv. Inte trots att jag är som jag är, utan för att jag är som jag är. Jag trivs med mig själv, och jag skulle inte vilja vara annorlunda. Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att ändra på mig, eller försöka komma tillrätta med mina problem, som ju faktiskt finns. Givetvis får man ju ge och ta, som det så vackert heter. Jag vill liksom inte framställa mig själv som en himla översittarmänniska. Jag bara tycker om mig själv. Tycker om den jag är. Gillar mig själv. Liksom. Och denna blogg läses nog framför allt av mig. Ja ty se, så mycket tycker jag om mig själv. Jag vet inte om det är sunt. Jag vet inte om det är normalt. Jag vet inte om det är väldigt freaky att skriva ett helt blogginlägg om min kärlek till mig själv.

Jahaja. Nu har jag satt in massa papper från den genom tentan avslutade kursen i en pärm. Poff, sa det, och ordningen i vårt sovrum går nästan att ta på. Snart ska jag hoppa (inte hoppa) in i duschen (över badkarskanten). Där ska jag tvaga min kropp. Sen ska jag dricka lite kaffe med Anna, och kanske Carro om hon kommit hem då, och sen ska jag göra mig till en snygg brud, och sen bär det av mot stan. Wiiiho!

Jahaja. Nu har jag överlevt min första tenta. Det kändes bra. Jag hade lite sammanbrott innan tentan, hetsåkte hem till Carolina för att hetsäta och diverse.
Till tentan kom jag, och jag var tvungen att vända tillbaka till min jacka och väska, på väg till bänken, för att kolla så att mobilen var på ljudlös och sånt. Den var ju det. Men den ringde under tentan, och det märkte ju ingen, så det var ju bra att den var ljudlös.
Jag var inte så nervös när papprena delades ut, och det kändes okej när jag läste igenom frågorna. Jag kände att jag greppade det mesta. Allt utom detdär med genuskodade uppgifter. Jag kan ju gissa mig till vad det är; att män och kvinnor "automatiskt" gör olika saker, men jag vet ju inte, eftersom jag inte kan erinra mig att jag läst det någonstans.
I två timmar satt jag, ungefär, innan jag förklarade mig färdig och lämnade in tentan. Då åkte jag och Emma hem till henne och hennes pojkvän. Dom hade en liten lägenhet, och jag kände att min är stor. Det är den ju. Oskar, hennes pojkvän, bjöd på pizza. Det var festligt. Sen åkte vi till Agnes på kalas. Så se, jag fick en vän att åka dit med tillslut. Skönt det.

Idag är dagen med stort I. Eller nåt. Jag ska få min iTelefon!! Lillasyster far idag från Varberget hitopp till västkustens största stad. Vi ska fira jul. Gå på operan. Jag älskar mig själv lite för det. Fast nu ska vi inte på opera, utan på musikal, men jag har sett till att vi fått bra platser. Helst av allt ville jag sitta på andra balkongens första rad. Jag gillar känslan av att vara högt. Men det fanns inte platser där, så det blev första balkong. Det blir festligt för lillasyster och mig. Äta något ska vi också göra. Vet inte vad än. Kanske McDonalds? Eller nåt. Sen följer hon med sin stora syster hem till förorten och sover här. Och för att knyta ihop detta med iPhonen - Lovisa tar alltså med den till mig idag. Så om några timmar är den min!! Eller, den är ju min nu med. Men jag har aldrig ens rört vid den.

Vad ska han heta då? Min lilla herr iTelefon. Ja, för detta är en man. Min nuvarande är en tjej, för den är rosa. Annars är det ju ofta så, att kvinnor och män kallar sina favoritsaker för honom och henne. Framförallt är det väl så hos män känns det som..? Bilar och båtar och sånt är ju alltid flickor. Jag vet inte vad för motsvarande saker jag har, eller kvinnor har, som går under kategorin man? Tvättmaskinen? Min dator är en man. Och min iPhone. Detta blev ett långt stycke text för att komma till slutsatsen att min iPhone ska ha ett pojknamn. Min rosa telefon kallade jag för Fiona i början. Hon ser ut som en Fiona, men jag kände aldrig riktigt frid i hjärtat över det ändå. Jahaja. Nog om det.

För andra dagen i rad vaknade jag en bra stund innan min väckarklocka. Eller ja, väckarklockan varken sover ju eller är vaken, men innan den rang (ringde, jag vet, men rang låter bättre). Så idag gjorde jag något man sällan gör när det är skoldag. Jag låg kvar i min säng, jag kände täckets alldeles lagom varma, mjuka fluff mot min kropp. Jag drog djupa andetag i mina rena lakan (ja ty se, igår gick jag till sängs med både ren kropp och rena lakan). Jag läste ett par kapitel i min bok. Jag bara låg där och kände att jag inte behövde gå upp. Det gjorde jag ju till sist ändå. Gick upp, alltså.

Nu närmar sig klockan tio, och jag ska inte åka förrän vid halv två. Innan dess ska jag dricka kaffe, äta lunch och hämta ut biljetterna tills imorgon. Tur att det finns ATG-ombud även i förorten.

Men sen då, klockan 14:30, börjar en ny tid i mitt liv. Den nya tiden varar i tre timmar, och den heter min första tenta. Kan du tänka dig, Jessica21, snygg och singel, ska skriva tenta. Det kunde ingen tro. Och efteråt, ja dåtusan smäller't. Då ska hela klassen hem till Agnes, och så blir det kalas. Jahaja. Det känns lite b ändå, för jag vet inte hur jag ska göra med kvällen. Givet att jag vill fira tentan, och det med klassen, men jag har ingen riktigt given vän att gå dit tillsammans med. Jag har blivit tillfrågad att gå ut och äta med några först, men jag känner dom typ inte, och då känner man sig så hej-jag-har-ingen-annan-att-vara-med-får-jag-vara-med-er?. Fast å andra sidan, vill jag ju inte gå till Agnes ensam, och vara först där eller nåt. Alldeles ensam. Det ordnar sig säkert.

På facebook kan man se klasskamraterna vädja till varandra om länkar till sammanfattningar om olika lagar. Jag känner mig smart. Jag sökte på wikipedia.

Mina pluggpapper ligger kvar inne i badrummet. Jag lade dit dom när jag tappade upp badvatten, och har inte rört dem sedan dess. Johodå, det är vad jag kallar effektivitet. Jag har också chillat på facebook och plattat håret. Johodå, det är viktigt att vara snygg när man skriver tenta.



Jahaja.

Nu kom Hanna hem.

Hejdå.

Mitt problem:
I typ sju timmar har jag suttit här med mitt tentaplugg, utan att egentligen åstadkomma någonting alls. Varje gång jag börjar läsa, kommer jag på mig själv med att tappa fokus efter ungefär två ord. Detta håller inte. Nej, det gör det för i hela världen inte.

Min lösning:
Jag kommer strax att tappa upp ett varmt skummande bad åt mig själv, och däri ska jag lägga min kropp, och som sällskap ska jag ha mina fem sammanfattningar som jag gjort. Papper i badet, det blir inte bättre än så. Sist jag badade med lektyr, badade jag i en och en halv timma. Detta bådar gott..

Ibland känner jag mig så H I M L A smart.



I övrigt känner jag såhär: jag har börjat undra vem som läser min blogg.
Ja, jag vet att den är lösenordsskyddad och att således ingen kan läsa min blogg utan att jag först lämnat ut lösenordet, och att jag därför borde veta vilka det är som läser. På ett ungefär, åtminstone. Och jag vet att detta är en typiskt töntig fråga, men jag är en typiskt töntig tjej. Men jag är nyfiken. Jag vet ju vissa som läser min blogg. Men jag har fler trogna läsare än de jag vet om. Vad invecklat detta blev nu. Jag som bara är lite nyfiken här i min ensamhet.

Det känns så värt att göra sig snygg för att gå till Lidl och köpa toapapper, tamponger och nyponsoppa.

Livet ter sig lite jobbigt mot mig, just denna förmiddag.

Ser fram emot just nu:
- 17:30 imorgon, då tentan är över (dock har jag tentafirandeångest)
- Guys and Dolls på lördag med Lovisa
- Få min iTelefon på lördag
- Hälsa på mamma och pappa och Jonathan och Lovisa på tisdag och onsdag
- Åka till Stockholm i påsk

Just nu blev det här faktiskt en lite ledsam förmiddag. Jag kan inte hjälpa't. Jag är tjej och det är okej.

Men ibland känner jag lite extra mycket att det hade varit lite extra skönt att ha en arm runtomkring min kropp. Jag är tämligen säker på, att om så hade varit fallet, hade denna ledsamma förmiddag ganska snabbt blivit en trevligare sådan. För egentligen, egentligen är den inte så ledsam. Förmiddagen alltså.

Så äntligen var hon där. Bredvid mig. Lutade sitt huvud mot min kudde och blundade. Jag lade min hand på hennes rygg. Kliade av och an. Insöp varenda millimeter, varenda millisekund. Kände ryggradens kotor mot min hand. Vi var tysta. För att då och då bryta tystnaden och säga något. Vi njöt av varandras närvaro. Andades i takt med varandra.

Så gick hon över till sin säng. Hon låg där och jag var här och allting var som vanligt. Jag hörde henne somna. Hörde hennes andetag. Hörde henne vrida och vända på sig. Vad jag älskar att ha henne där. Andandes, två meter bort. Tryggheten i det. Tryggheten i att höra henne mumla för sig själv.

Så släckte jag min lampa. Hon vaknar alltid till då. Eller, hon vaknar inte, men hon reagerar. När det blir mörkt och tyst. Då mumlar hon än mer, vrider och vänder sig än mer. Så blir hon tyst. Vad jag älskar att höra hennes djupa andetag, när hon faller in i djupsömn.

Och vad jag älskar att vakna tillsammans med henne. Att höra henne snooza. Timma in och timma ut. Vad jag älskar att ligga där och småprata. Höra hennes nyvakna röst. Höra henne fråga om jag är vaken. Om jag har sovit gott. Höra henne säga att hon inte vill gå upp. Att hon vill ligga kvar där hela dagen. Jag håller med.

Så går vi upp. Jag sätter på kaffet och hon dukar fram frukosten.

Välkommen hem, jag har saknat dig, Carolina Gidlund.

Och så står jag där. Med slask under skorna och grått över huvudet. Allting surrar och allting är tyst. Allting finns och allting är borta. Allting snurrar och allting är stilla. Människor rör sig omkring mig. Jag står helt stilla. Allting är grått. Dimmigt. Eller så är det tårar. Jag börjar gå. Tar steg. Nya steg. Nya steg. Längre och längre bort. Jag blundar. Känner tårarna bränna. Vandrar planlöst. Bort. Bort från det som var.

Jag vill lägga mig ner. Lägga mig i dimman. Låta den bära mig. Jag vill vara i det mjuka. Känna det varma mot min hud. Försvinna in i oändligheten. Bara för en sekund.

Jag slår upp ögonen. Möts av det gråa. Tar nya steg. Försöker förstå att det är dags. Dags att bryta upp. Dags att ta farväl. Dags för något nytt.

Jag går framåt. Vandrar inte planlöst längre.

Jag tror det kallas att avsluta ett kapitel. Jag tror det kallas att vända blad, och börja skriva på fortsättningen.




Men så ont den insikten gör, att vänskap tagit slut. Så ont det gör att veta, att de inte kommer åter.

Det som inte får hända, har hänt. Jag är så arg, att om ilska faktiskt hade kunnat få en kropp att explodera, hade jag gjort det för längesen. Jag ser ut som en psykopat. Jag ler och stirrar rakt fram. Precis som någon som just ska till verket och ha ihjäl någon. Mina fingrar skakar lite lätt. Hur svårt kan det va?! Hur dum i huvudet får man bli?!

Här försöker jag vara trendig, och köper en iPhone. Och säljaren frågar om jag bor på Bergåkergatan och jag säger att nej för tusan, jag flyttade därifrån för två och ett halvt år sedan, och jag ger grabben min "nya" adress, och gissa vad? Jo, mamma ringer och säger att jag har fått ett paket att hämta ut. I VARBERG. För jag är ju så himla sugen på att åka till Varberg och hämta ut min himla iPhone två dagar innan min tenta. Vad är deras problem? Hur svårt är det att förstå att jag bor där jag säger att jag bor? Tror han att jag ljuger? Att jag låtsas bo i Göteborg? Tror han att jag VILL ha min telefon hem till mina föräldrar, där jag inte bott på flera år? Eller vad i hela världen är det som händer?

Jag ringde och frågade vad jag skulle göra. Det fanns två alternativ. Antingen eftersänder dom paketet. Då har jag min telefon här, förhoppningsvis på tisdag. Eller, så åker jag de åtta milen hem till mina föräldrar, och hämtar ut idiotpaketet och åker tillbaka.

Till saken hör, att förra året, när jag hyrde ut min lägenhet i andra hand, och således hade eftersänd post till mina föräldrar, ja då passade dom på att skicka min telefon hit, till Göteborg. Och min systers telefon skickade dom till Luleå. Jag vet att det är fult att svära, men i sånahär lägen är jag inte långt ifrån.

En dag i somras, var jag och Elin ute på sommarpromenad. Jag minns att det var varmt och soligt, och vi gick på vägar jag aldrig gått på förut. Förbi Vareborgs jordgubbsodling. Det växte bär utmed den grusiga vägen, och vi gick där och pratade om livet och kärleken och döden under tiden vi plockade ett och annat blåbär. Jag minns inte exakt vad som sades, men jag minns att det var viktigt då. Viktiga saker och viktiga vänner. I solen. I värmen. Jag var lycklig.

En annan dag i somras var jag och Andreas ute på sommarpromenad. Sent en kväll. Jag minns hur jag såg på världen helt annorlunda. Aldrig har de öppna fälten varit så öppna, och aldrig har gräset svajat så vackert, och aldrig har det varit skönare att gå i skymningen. Allting kändes så meningsfullt och viktigt. Vi pratade om livet och döden och kärleken, vi också. Det var försommar, men ändå varmt. Vi hade inte träffats på månader. Jag var lycklig.

Jag vill ha min sommar. Jag vill ha det perfekta. Jag vill ha värmen och nätterna och vännerna. Dagarna. Solen. Fräknarna och sandalerna och solglasögonen och klänningarna. Och glass. Semester. Jag vill ha stränder och sand. Varm asfalt. Marknad på torget. Jordgubbar och vattenmelon.

Det är dimmigt utanför mitt fönster. Dimmigt och isigt och snöigt. Det ser livsfarligt ut.

Jaha. Så befinner jag mig i startgropen för ytterligare en pluggdag. Gränserna mellan dagarna börjar suddas ut nu.

Ibland när jag vaknar på morgonen, och har snoozat såpass länge att jag faktiskt måste gå upp, brukar jag bestämma mig för att räkna till hundra. Och sen, när jag kommit till hundra, då, ja då ska jag sätta mig upp. Jag börjar räkna. Lagom snabbt. Jag närmar mig hundra. 94 95 96 97 98 99 100. Det lustiga är, att trots att jag bestämt mig för att sätta mig upp på hundra, trots att varenda muskel i min kropp är förberedd på kommande rörelse, trots att jag faktiskt på riktigt tror att jag kommer göra det, så ligger jag kvar. Äsch, brukar jag tänka då, hundra till. Och så kan det hålla på.

Precis sån är känslan idag. Med plugget. Med älskade Omvårdnadens Grunder. Himla bok. Himla bok på 470 sidor, med information som hade fått plats på 100. Max. Jahaja. Känslan är densamme. Jag satte mig här vid bordet, fast besluten att börja läsa. Jag blir förvånad själv när jag inte gör det. Precis som jag blir de morgnar då jag inte går upp vid hundra.

Jag behöver lite support känner jag. Gläd mig. Det är en uppmaning: Gläd mig! Jag säger det igen: GLÄD MIG!

Så. Nu ska det nog gå bättre.

Och så känner jag ångesten komma krypande. Tårna. Fingrarna. Krypet. Pirrandet. Stickandet. Sprattlet. Blicken, som stirrar alldeles rakt fram. Frustrationen när ögonen tycks vara speglar. De kastar tillbaka allt de ser. Inte ett ord går in.

Jag lade ifrån mig boken. Tänkte att dethär leder ingenvart.

Men vad leder någonstans?

Jag fattade just ett beslut. Jag ska återerövra min kropp. Jag ska för tusan bli snygg igen. Ja, det ska jag. Till sommaren ska jag vara så in i farao snygg, att jag kommer bli inbjuden på varenda hej-min-pappa-är-rik-och-han-vet-inte-att-vi-super-sönder-hans-båt-fest i Visby. Det viktigaste är att jag får snygga nyckelben. Jag är besatt av snygga nyckelben. Kolla in brudarna här liksom.



Varför slutade jag dansa balett?

Och på tal om balett igen, så var jag på afrodans nyss. En del i min bli-snygg-plan. Jag kände hur balettpåverkad min kropp är. Det sitter ända ut i fingertopparna. Bokstavligen.

Jaha. Nähä. Det är väl bara att påbörja mitt nya liv dåja.

Beach10, här kommer jag!!

Jag måste bara få skratta lite. The Studio har nu ringt mig två dagar i rad, på rekomendationer av mina vänner, vars namn de inte kan. Igår var det Jon Davidsson, och när jag hävdade att jag inte känner Jon Davidsson, blev han genast en Jonna Davidsson. Idag var det Linn Vallarsson. Det känner jag heller ingen. Jag antar att det är mina två vänner Jon och Linn Vidarsson som varit på The Studio och förevigat sig. Och det är ju roligt. Ännu roligare är att The Studio uppfattade båda namnen fel. Jag undrar hur många de ringer upp, utan att veta riktigt vem rekomendationen kommer ifrån?

*asg* som man brukar säga. Eller lol.

Jahaja. Ytterligare en dag i studerandets tecken. Jag blir så himla bildad. Jag kommer bräcka er alla i etiklära och jag kommer bräcka er alla i hälsopromotion!!! Nu när har jag suttit här och varit effektiv i ungefär fyra timmar börjar det bli dags för mat, och jag funderar på vad det ska bli idag. Korv, har jag i kylen, och den kommer inte vara ätbar så många dagar till, men jag har ätit så väldans mycket korv de senaste dagarna. Fiskbullar har jag också, som inte heller dom håller så värstans länge till. I skafferiet har jag en såndär butelj med makrill som är så god att äta med majs och makaroner. Fast den har ju inte utgångsdatum förrän om en smärre evighet. Ett är säkert. Jag känner att jag snart måste börja äta näringsrik och nyttig mat. Mina fullkornsmakaroner är ju förvisso just fullkornsmakaroner, men ändå. Fiskbullar, korv och köttbullar är väl ingen superdiet direkt. Men i tentatider som dessa ser jag inte riktigt tiden till att laga riktig mat. Det är ju lite motstridigt, eftersom en del av tentan innefattar just vikten av näringsriktig kost. Låt oss börja äta nyttigt efter tentan.

Nä, hörrni. Jag tror jag unnar mig själv makrill idag.

Tanken på teatern i Tbilisi fick mig att gräva i mitt fina fina skåp efter skivan med bilder därifrån. Hejdå lägga sig tidigt. Nu går jag igång här.. Tippar på att jag går och lägger mig om typ.. Två timmar.












khatchapuri. khinkali. rabies. christmaspalmtree. batumi. all-night-long-party. prinsessor. barnhem. africa. kjol. sjal. kallt. mögel. långkalsonger. george. nino. kål. crazy-eight-count-down. rompetrol. flyktingkläder. hungrig. bröd. gamarjobat. gogo. bitchi. dansa. maffiaboss. gröt. mandariner. gamarjos! flyktingar. shinyshoes.

Bilderna är tagna av diverse vänner som var där.
Krista - Bea - Isak - Linnea - David - Fredrik - Jenni - Jessica

Jauses, jauses. Jag är så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har hållit igång ganska bra idag, måste jag erkänna. Jag gick upp vid kvart i åtta, och gick raka vägen ner i tvättstugan. Jag tvättade och pluggade om vartannat, fram tills klockan var tolv, och då lagade jag mig själv en härlig lunch. Korv med bröd. Jag klädde mig och fixade och piffade ända tills klockan var ett. Då gick jag till spårvagnen.
Klockan två började min praktik, och där går det alltid fort. Idag fick jag sortera piller. Jag räknade dem. En tant äter 15 piller om dagen. Det blir 5475 piller på ett år. Det är många. Jag fick inte bara sortera piller, jag fick ta blodprov också. Och ta blodtryck. På spårvagnen hem arbetade jag på mina hjärntumörer. Jag pratade mobiltelefon i typ 45 minuter. Carolina, Simon och Lovisa. Trevligt det.

På lördag ska jag och Lovisa se Guys and Dolls på operan. Jag älskar oprean. Fast mest av allt älskar jag operan i Tbilisi. Den var sådär perfekt rysk. Krusiduller och krimskrams och kristallkronor och guld och sammet. Och balett. Nötknäpparen. Ryska balettdansöser. Jag får rys.

Jaha. Nu ska jag försöka hindra mig själv från att hetsäta, och istället försöka bevara det lugn som finns inom mig. Jag kokade te för att stilla mitt sug. Detta sug. Jag vet inte vad jag ska göra. Fortsätter det såhär kommer ingen man vilja ha mig. Tjock, och dessutom dyr i drift. Huva.

Jaha. Jag ska strax iväg på VFU - verksamhetsförlagd utbildning, eller praktik, på normal svenska.

To the point: jag har varit ful hela förmiddagen, och för att kompensera upp det dåliga självförtroende som morgonen bringat, var jag tvungen att ha omåttliga mängder foundation i fejan. JAG SKA PÅ PRAKTIK!? Varför skulle tanterna bry sig?

Till saken hör väl också att jag bytte om typ tre gånger innan jag blir nöjd. Och nu sitter jag här, och försöker se mig själv som tantfavorit. Johodå. Jag ser väldigt neutral ut. Inget vågat. Inget vulgärt. Bara jeans och en vanlig top och en vanlig kofta. Och hästsvans. Man måste ha hästsvans inom äldrevården tror jag.

Hejdå.

Jag har en stor blåsa på höger häl, och en lite mindre på vänster sedan min promenad igår. Typiskt. Imorse när jag skulle gå ner till tvättstugan, tog jag på mig ett par gamla bruna skor, men jag hann inte ta mer än ett steg innan jag nästan föll ihop i hallen, ja ty så stor var den smärta jag kände.

Därför har jag nu opererat mig själv här i köket. Jag letade fram en nål, tändstickor, ett stearinljus och lite hushållspapper. Jag tände ljuset, höll nålen i lågan en stund, innan jag försiktigt stack hål på blåsorna och pressade ut vätskan på hushållspappret. Vad jag älskar känslan av sånt. Vad jag älskar att känna hur nålen går genom huden. Jag tror sjuksköterska blir bra för mig, annars hade jag varit tvungen att bli antingen diabetiker eller narkoman.

Eftersom jag har tröttnat på snön därute, tänker jag nu ägna en stund åt att minnas svunna tider. Det blir fint.






Jag kände att min feel-good-känsla försvann lite nu när jag inte hittade sladden till min externa hårddisk där jag har alla mina riktiga bilder. Jahaja. Detta var vad herr mobiltelefon hade att erbjuda av sommarminnen.

Hanna kom just hem och uttalade ett par magiska ord. Hon sa att hon ville ge mig en härligt oljerik ryggmassage. Den kvinnan vet var kvinnor vill ha. Käre hjärtanes, jag älskar henne än mer nu än jag gjorde tidigare. Fina hon. Ja ty se, min rygg värker efter stillasittandet kvällen bjudit på. Jag kom på hur jag skulle förmå mig själv att studera. Jag slog i min bok (älskar det uttrycket), och letade upp det kapitel som verkade mest intressant. Så bestämde jag mig för att göra det kapitlet, och inget annat, men när jag var färdig var jag så inne i flödet att jag fortsatte med ett kapitel till. Så fick jag alltså avverkat en del av etikläran av bara farten. Jag älskar mig själv för det.

Men mest av allt älskar jag Hanna. Iallafall just ikväll. Eller ja. Hejdå *ser mobbad ut*.

Klockan är nu sjutton, och jag har fortfarande inte börjat studerandet. Jag har städat köket, iallafall delar av det, och det grundligt. Med ajax och trasa och skrubb och sånt. Jag har promenerat till hemköp, och handlat för över fyra hundra kronor. Frukostflingor och mjölk och gurka och falukorv och sånt. Jag har impulsfikat hos Carro. Jag har fikat med Anna. Jag har prokrastinerat. Igen. Jag är bara inte sugen på att plugga idag. Jag är mer sugen på att skura badrummet. Att badrummet är i behov av städning, gör inte frestelsen mindre.

Jag önskar att jag kunde ha en riktig söndag. En sån som kunde fortsätta lika bra som den började. Inte för att den är dålig nu. Jag lyssnar på fina sånger och känner något slags lugn inom mig. Jag är ensam hemma. Det är fortfarande ljust ute.

Om två och en halv månad är det första juni. Då är det sommar. För två och en halv månad sedan var det nyår. Då var det vinter. Vi befinner oss således i mellanskiktet, som borde vara vår. Solen lyser visserligen, och vägarna är relativt fria från snö. Åtminstone i stan. Men utanför mitt köksfönster ligger snön djup. Och idag, när jag skulle gå gena över snön för att komma till gångbanan, sjönk jag ner till halva vaden i snön.

Ge mig lite vår. Ge mig en parkbänk i solen, trevligt sällskap och glass. Eller för tusan, jag ska inte ha så höga krav. Det räcker med vår och trevligt sällskap.

Jag sitter här i mitt fina kök. Solen lyser in lite genom fönstret. Jag lyssnar på Johnny Cash och äter frukost. Det känns som en ganska perfekt kombination. Fy farao vad jag älskar att äta frukost. Särskilt helgfrukost. Idag har jag stekt mig ett ägg, som jag äter tillsammans med en skål filmjölk med hallonsylt och linfrö. Och så kaffe, såklart. Det är nåt visst med frukost. Jag har en större kärlek till detta matmål än till något annat. Matmål, alltså.

Särskilt mysig är frukosten, när man delar den med någon som inte heller har bråttom. När man kan sitta och filosofera och njuta, med håret på ända och utan smink. Jag minns mina och Jonathans kaffe-efter-frukosten-morgnar, som vi hade ibland när jag bodde hemma. Jag ville aldrig gå därifrån. Det kallar jag kvalitetstid det.

Ge mig en ny dator och ge mig den nu.

Tror du mig när jag säger att jag gick upp före fem imorse? Det borde du, för det är sant. Idag har vi nämligen varit i Osby och haft barnmöte. Roligt! Dock fick vi åka ruskigt tidigt. Därav det tidiga uppvaknandet. Jag och Anna tillredde frukost som vi åt, och packade lite matsäck innan vi gick ut till parkeringen, där Filip väntade i sin röda fina bil. Vi åkte så till Varberg, och jag försökte sova i baksätet. Det ville sig inte. I Varberg lastade vi ljud- och ljusanläggningen och alla instrument och allt annat som behövs, och så satte vi oss i vår fina nya gröna buss, faktiskt för första gången. Festligt! Dock fungerade inte värmen. Jag frös, trots att jag kompletterat ordinarie outfit med dubbla strumpor, långkalsonger, fleecejacka och sovsäck.

Osby visade sig vara ett fint ställe. Dess enda nackdel var att för att komma in i lokalen där konserten skulle vara, var man tvungen att gå uppför en ungefär tio meter lång backe - i knagglig sten. Hej medeltid, eller vad? Backen ledde alltså in i huset. Mycket märklig konstellation. Och ganska opraktisk när man har ett stort släp fullt med case och stativ och sånt, som är astungt. Det var mig en upplevelse som hette duga, och jag har redan träningsvärk i bakbenen av ansträngning.

Vi fick fika. Vi riggade och pillade och grejade och fixade, och det var stressigt. Jag hade äran att vara arbetsledare för fyra män. Vi bankade tross så det stod härliga till, och drog kablar och sånt. Satte upp stativ. Det kändes fint. Mina pojkar jobbade på bra. Fina dom.

Själva konserten gick också som smort. Jag hade då äran att filma med treans kamera. Alltså att vara den som tar flashiga närbilder på saker på scen. Spännande.

Efteråt riggade vi ner, och åkte till McDonalds. Jag trotsade mig själv och köpte nån slags meny som jag aldrig ätit förut. På McDonalds träffade jag Annika. Trevligt! I Varberg landade så bussen vid elvasnåret, och jag och Anna och Filip satte oss i hans röda Saab för att fara mot storstaden igen. Jag tycker om att åka bil med Filip. Vi ar alltid så djupa samtal då. Idag handlade det om vår litenhet i det enorma universum, rätt och fel, och såna viktiga saker.

Nu har jag varit vaken i 20 timmar, och det börjar kännas. Fast jag har det lite mysigt här, med honungsvatten och Nick Drake.

Hejdå.

Jag vet inte riktigt vad det betyder att man ser pillemarisk ut, men jag tror att jag gör det nu. Med röda, torra, trötta ögon stirrar jag nu ut i tomma intet, och ett leende ligger över mina läppar. Jag har klarat det. Jag har pluggat i fem timmar ikväll.

Jag har läst om yttre hälsopåverkan. Om människosyn. Om genus. Om plagiering.

Jag. Är. Så. Himla. Bra.

Nu är det läggdags. Om fem timmar och en kvart kommer Filip i sin röda Saab och hämtar mig och Anna. Då gäller det att vara redo. Men vad sjuttsingen ska jag bära för klädnad, när det mesta jag äger ligger i tvättkorgen?

Okej. Jag ser inte pillemarisk ut. Det betydde tydligen slug och listig och knepig.

Två nyckelord för dagen är plugg och självbehärskning. Jag menar, det är ändå fredag. Vanligtvis om fredagarna, brukar jag bada i champagne vid denhär tiden. Eller inte. Jag har pluggkväll ikväll, och jag har just läst om olika faktorer som spelar in när det kommer till hälsa. Kunde du gissa att kosten är viktig? Eller att rökning är skadligt för lungorna? Jodå, det är universitetet jag går på, och inte grundskolans första år.

Just nu har jag tagit mig en liten paus. Har röjt undan kläderna från golvet, som så bedrägligt låg där och tittade på mig med hundögon och frågade om jag inte älskade dem mer än att jag lät dem ligga där och skräpa. Nu äter jag glass. Ben&Jerrys cookiedough. Jag är värd det. För jag sitter hemma och studerar en fredagskväll, medan alla andra är ute på äventyr.

Buss 156 är lite som de godsaker som finns längst in i skåpet, och som man plötsligt hittar i jakten på något annat. Något halvtaskigt. Kex, ungefär. Ja, buss 156 är som kolakakor när man letar efter kex. Bättre, helt enkelt.

Jag hade varit på Coop och handlat, och var påväg tillbaka till hållplatsen för att åka de 12 minutrarna hem på en överfull spårvagn. Det är alltid överfulla spårvagnar vid femsnåret. Men så hände det, som bara har hänt en gång förut. Buss 156 kör in på hållplatsen. Eftersom jag har åkt med den förut, vet jag att hemresan med buss 156 bara tar åtta minuter. Himmelrike! Och eftersom jag har åkt med den förut, vet jag att den, åtminstone inte då, var överbefolkad. Himmelrike! Istället för att stå på en spårvagn och trängas med hela Göteborg, fick jag ett helt dubbelsäte för mig själv, och istället för att behöva stanna på åtta hållplatser innan jag äntligen får gå av, stannade buss 156 bara på tre. Himmelrike upphöjt till massor.

Buss 156, jag älskar dig.

Jag gjorde en märklig upptäckt idag. Jag insåg att jag är en sån som sjunger i duschen. Jag tänkte på det häromdagen, när Anna satt precis utanför duschrummet och jag duschade och jag sjöng och jag tänkte att hon kanske skulle höra och kommentera det hela. Idag tänkte jag på det igen. Jag sjunger inte högt. Jag nynnar för mig själv. Märkligt. Undras hur länge jag har gjort det? Hela livet? En vecka?

I övrigt är jag nöjd med min insats hittills idag. Gick upp en kvart senare än jag hade tänkt, men det var jag värd, eftersom jag låg abelalänge i min säng igår kväll utan att kunna somna. Jag kom så igång med plugget en kvart senare än jag tänkt (vilken hejare jag är på att beräkna hur lång tid det tar mig att äta frukost), och efter en stund insåg jag att jag satt där och studerade iklädd nepalbyxor, bh, mössa, en randig och en vit strumpa. Käre värld. Tur att jag är ensam hemma.

Jag har även slängt ihop en måltid, som blev GOD. Hur himla typiskt är inte det, att maten blir god när jag bara har lagat så att det räcker till mig?! Åh. Får göra om detdär någon gång.

Nu ska jag iväg till skolan för att ha vår första handledarträff. Rapporten är nästan klar, så det blir nog bra.

Hopp!

Klockan var närmare halv ett, och jag hade precis ätit lunch med ett par fina klasskamrater. På väg därifrån, ringde jag i vanligt ordning Carolina. Denna gång inte bara för att mötas av glädjerop, utan också för att vi, tillsammans med Anna skulle gå till Hannas skola, där Hanna och hennes klasskamrat Erika hade release-kalas för deras projektarbete - en barnskiva.

Carolina var mycket fnittrig i telefonen, och sade mellan fnissningarna att hon hade två galna nyheter. Den ena följer här:

Hon hade köpt en iPhone.

Ja, du läste rätt. Carolina21 hade köpt en iPhone. Ni som inte känner henne, förstår inte hur otippat det är. Det är jätteotippat. Carolina är mycket oteknisk, och teknikprylar är helt enkelt inte något hon normalt investerar i. Jag blev nästan lika lycklig som hon. Någonting inom mig ville ringa pappa och berätta den chockerande, men glädjande nyheten. Jag mötte så upp Carro, på Åhlens vid Domkyrkan, och medan vi väntade på Anna pratade vi om dagens festligheter - däribland iPhonen. Det var en jublande glad väninna, som glatt berättade om trevliga telefonförsäljare och sänkta månadskostnader. Jag var så glad för hennes skull, men samtidigt började något inom mig att gnaga. Käre nån, tänkte jag, här går jag omkring med en tjej som snart har en iPhone, och själv har jag bara en gammal snuskis SonyEricsson, vars knappar inte alltid funkar. Mindrevärdeskomplexet växte sig allt starkare, och snart hade vi kommit fram till lösningen: Jag skulle också köpa en iPhone. Såklart. Mina kostnader skulle också komma att sänkas, räknade vi ut. Dessutom kommer jag att få SÅ många fler vänner.

Efter Hannas release-kalas, ringde Carolina upp den trevliga telefonförsäljaren och berättade att hennes vän, alltså jag, också ville se hur möjligheterna att sänka månadskostnaderna med hjälp av en iPhone såg ut. Det tog ungefär 30 sekunder, sedan hade jag Alexander21 på andra sidan örat. Jodå, visst skulle det bli billigare, och jodå hit, och jodå dit.

Jag slog till.

Euforin flödade i våra kroppar. Jag ringde pappa. Han svarade inte. Ungefär fyra missade samtal senare fick jag så tag på honom, och uttalade de magiska orden.

- Pappa, jag har köpt en iPhone.

*lång tystnad*

- Vad sa du?!

- Jag sa att jag har köpt en iPhone, fnissade jag i andra sidan.

Pappa blev nästan lika lycklig som jag, och när jag ringde för att berätta den glada nyheten för Jonathan, hade pappa redan berättat.

Jahaja. Det var ju impulsivt. Jag som inte gillar touch, och jag som inte fattar hur man kan använda tangentbordet på en iTelefon, och jag som litegranna har sett ner på alla tekniknördar med iTelefoner. Men för tusan. Det är bara den 11 mars en gång i år, och då gäller det att passa på. 200kr att ringa för, och en hejdlös massa sms, och internet, och spotify och allt. OCH!! Jag höll ju på att glömma! Det allra bästa med iTelefoner är ju dendära facemelt-applikationen. Sällan har jag skrattat så mycket, som när jag gjorde om pappa till en grottmänniska.

Det finns bara en liten liten liten liten nackdel, och det är att jag kommer tvingas byta nummer. Jag som har haft mitt fina telefonnummer sedan jag var 16. Det blir en skillsmässa som heter duga det. Vi får se det som en nystart, helt enkelt.

Så då är frågan. Jag ska köpa ny laptop också. Ska jag vara så wild and crazy att jag pungar ut alla mina besparingar på en mac? Pappa verkar exalterad. Eller ska jag vara traditionell och konservativ och hålla mig till saker som jag faktiskt begriper, såsom min gamla hp som laggar hela tiden?

Hejdå långt inlägg.

Jag inledde dagen med att ställa mig i köket och laga mat. Eftersom vi inte ens hade köttbullar i frysen, och jag inte riktigt kände för att betala ätautemat igen hade jag inte mycket till alternativ. Jag lärde mig ett: jag är mycket fumlig om morgnarna. Efter att ha skurit lite lök på ett mycket hafsigt sätt, spillde jag sås över hela mitt nattlinne. Det var inte den godaste mat jag smakat, men det gick ner.

Jag fortsatte med att för första gången komma i tid till seminariet. Det kändes bra, eftersom vi hade vårt sista seminarie idag. Jag lyckades få kommentaren "där sammanfattade du faktiskt det väldigt bra" av vår seminarieledare, efter att ha sagt något i stil med att det är viktigt att ge patienten möjlighet till relation. Det fortsatte än bättre - vi fick sluta, innan ens halva seminarietiden gått.

Jag begav mig till biomedicinska biblioteket, där jag satt och störde grupp 2B i en timma ungefär. Jag älskar hur jag avledde dem från deras arbete genom att prata om bröst och fotografi - både i kombination, och inte. Nämnas skall väl, att den rapport de skriver på handlar om bröst, och att en utav gruppdeltagarna har som stort intresse att just fotografera. Avledningen var således inte endast på mitt initiativ.

Jag åkte till city, där jag shoppade pincett och blommiga strumpbyxor.

Jag gick på Hannas releaseparty. Jag köpte skivan (vi har nu tre likadana kopior i hushållet), och lite fika.

Jag KÖPTE EN IPHONE!!! Det trodde jag aldrig om mig själv. Men ibland, ibland är jag helt enkelt snäppet vassare än jag själv tror.

Dagen idag är en bra dag och tänk - klockan är inte ens tre! Hur ska detta sluta liksom?

Jag lovar att uppdatera mera om min nya lilla vän vid ett senare tillfälle. Om iphonen alltså. Nu ville jag bara ge en liten liten smakbit av min fantastiska dag.

Hur freaky är det okej att vara?

Hej jag heter Jessica och jag är tjugoettochetthalvt och jag är trött och jag är hungrig jag sover och jag äter men jag blir aldrig mätt och jag blir alltid trött igen och jag vill alltid vara sedd och jag är det nästan hela tiden men jag vill vara mera sedd.

Huva vilken trötthet som just nu fyller mig. Min kropp bara hänger ned från huvudet, som för den delen hänger högst upp på kroppen, och det känns bara trash.

Hejå.

På spårvagnarna finns det reklam för telenor. Vi älskar obegränsad kommunikation står det. Tror jag det. Dom blir ju rika på det. Jag vet dock inte om jag älskar obegränsad kommunikation. Både och. Jag tror att man blir stressad av obegränsad kommunikation. Nuförtiden kan man få nyheter direkt i mobilen. Vad är det som gör att man inte kan vänta tills man kommer hem? Eller tills tidningen kommer morgonen efter? Och vad är det som gör att man inte kan vänta med att prata med sina vänner tills man ses? Att man måste skicka sms på föreläsningen och ringa på rasten? Mår man verkligen bättre av att kunna kommunicera obegränsat? Hela tiden?

Jag tror att tålamod är en gåva. Jag tror att tålamod är något vi behöver. Något vi borde kämpa för att få mer av, snarare än tvärtom - som det är idag. Jag tror det är onödigt att hålla på att slåss mot tiden. Den går ändå, även om vi kan surfa i flera hundra megabit per sekund, eller hur det är. Tiden går, oavsett vi skickar sms på förleläsningen eller inte.

Och någonstans känn det så, som att all denna obegränsade kommunikation bara är ett desperat att bekämpa tiden, så att vi har tid att leva längre.

Man får gjort en massa.

Man missar en massa.

I love you guys about this much. Kom hem nu. Okej?

Läser avhandling. 70 sidor om vårdrelation. Sanning på sanning presenteras. Noll gånger har jag blivit förvånad.

Dricker te. Indian Spice. Påminner om David. Det var han som lärde mig. Men det gör inte ont. Inte längre. Fast jag tänker på honom ibland. Undrar vad han gör och hur han har det. Undrar om han någonsin tänker på mig.

Har slängt en massa saker på golvet. Igen. Väskor, papper, kläder. Flaskor. I en utspridd röra. Hur gör man för att inte lägga saker på golvet? Högen kommer bli större. Det ligger massa saker på min säng. Jag kommer lägga dem på golvet.

Har tränat. Jag är så himla bra. Men jag har inte duschat. Ska läsa avhandling först.

Mina fötter fryser. Mina händer bränner. Hur kan det vara så?

Lampan blinkar.

Idag har jag tränat. Igen!! Två gånger på tre dagar är mycket, vill jag be om att få tala om.

Det känns lite creepy tycker jag, att trängas på spårvagnen när man är äcklig och svettig. Och det känns lite creepy tycker jag, när man kommer hem och hela ens kök är fullt av gäster som man måste passera, på ett mycket närgånget sätt, för att komma till duschen. Duschen i sin tur, är alldeles brevid där dom sitter och fikar. Med en vägg emellan då, men ändå. Därför har jag stängt in mig på mitt rum.

Kan ju duscha senare tänker jag. Nu ska jag läsa en avhandling på 50 sidor. Det ser jag fram emot!

Hejdå!

Ps. Idag gick jag i vattenpölar med mina röda gummistövlar.

Jag har aldrig varit en sån brud som använder foundation. Jag hör väl till de som anses ha "bra hy". Jag har aldrig haft problem med finnar, även om det ibland dyker upp en eller annan. Jag har aldrig känt att jag har behövt täcka dem. Jag har aldrig ägt ett täckstift. Har det krisat sig, har jag lånat. Rotat i skåpen hemma, och hittat nåt gammalt avdankat intorkat klet som jag smetat på. Belåten har jag tittat min spegelbild i ögonen, lett, blinkat åt mig själv och gått därifrån. Täckstiftet har troligtvis slutat täcka finnen efter max en kvart, men det har jag varit varit lyckligt ovetande om. Ingen har sagt något. Varför skulle man göra det? Varför skulle man säga "du har en fet finne i ansiktet", när personen ifråga med största sannolikhet redan vet om det? Nej, detdär med hy och hud och ansikte har aldrig varit ett problem för mig.

För två år sedan köpte jag ett paket med hudvårdsprodukter, och där ingick en foundation. Jag tänkte ungefär att vad tusan ska jag med den till?! Det dröjde tror jag, innan jag kom mig för att använda den en första gång. Och då var det nog på en fest. Det var så min foundationanvändning kom att se ut. När jag gjorde mig fin, alltså kalasfin, eller konsertfin, eller gå-ut-fin. Då använde jag foundation. Och jag var lika förundrad varje gång. För den täckte varenda missbildning i mitt ansikte.

När jag bodde på Restenäs, smetade mina två rumskamrater in sina ansikten med foundation varje dag. Särskilt runt ögonen. Jag förstod det inte. Jag såg ingen skillnad. Men jag lade mig inte i. Jag tyckte mest det var skönt att kunna ligga kvar i sängen de 30 sekunder extra, som mitt oanvändande av foundation gav mig.

Men så började jag skolan. Universitetet. Och jag kom att hamna i ett gäng med brudar, vars ansikte man knappt såg genom allt smink. Jag började se mina skavanker. Jag började se att min hud är flammig på morgonen. Att jag har prickar inte bara över hela kroppen, utan också i ansiktet. Jag började använda foundation varje dag. Tänkte att jag skulle sluta med det när jag kommit in i skolan lite mer. Hur nu det makear sense. Det gör det ju inte.

Häromdagen hade jag publik när jag tvättade bort sminket, och fick då kommentaren att "Jessica, jag ser ingen skillnad". Man efter man hävdar att kvinnor, och jag med dem, är finare utan smink. Jag vet inte. Just nu ser jag bara flammor, fläckar, prickar. Ojämnheter.

Och en sak jag lagt märke till, är att samtidigt som känlsan av att jag behöver dölja mina kroppsliga fel uppstod, uppstod känslan av att jag behöver dölja de personlighetsdrag jag har, som kanske inte alltid är så smickrande. Att jag behöver dölja delar av mitt liv. Att jag inte alltid kan erkänna mina brister. Att jag behöver "smälta in". På ett sätt jag aldrig erfarit förut. Jag har alltid varit jag, och jag har alltid varit stolt över mig själv. Men nu, sedan jag började täcka min hud, är jag inte stolt över mig själv längre. Jag ser brister, inte bara på utsidan, utan också på insidan. Det är som om jag vill täcka allt jag är i någon slags foundation, som slätar över och jämnar ut det jag inte vill vara. Eller, det jag inte borde vara.

Jag vet inte om det finns ett samband. Idag har jag, hittills, ingen foundation i mitt ansikte. Tänker att jag måste sluta. Tänker att jag måste bli jag. Sluta dölja. Sluta försöka. Bara vara. Men det är svårt.

Alldeles för svårt.

Vad hände?

Nu får jag snart vredesutbrott. Jag har suttit hur länge som helst och försökt ta reda på när nästa kurs börjar. Veckan innan, eller veckan efter påsk. Ganska väsentigt, eftersom jag planerar åka till stora staden över påsk. Och vill boka biljetter. Nu. Eftersom dom inte blir billigare för att man väntar.

Men det är tydligen för mycket begärt att vilja ha en knapp som heter "Kursstart" på kursens informationssida. Ibland när jag blir arg, så liksom rycker det i min kropp. Jag blir spastisk inombords. Ingenting syns. Men det känns.

Misär.

I övrigt är allt bra. Jag har på mig för stora jeans och brorsans hårdrockströja. Ska nog byta om innan skolan dåja..

Varför hittar ingen David? Han måste ju finnas någonstans? Han måste ju VARA någonstans? Död eller levande. Trettioen dagar har gått. Trettioen dagar i ovissheten. Trettioen dagar i helvetet. Jag vill inte ens tänka på vad hans storasyster känner. För jag tror det är hon som lever i helvetet just nu.

Vilken dag. Jag försov mig, och hann därför dricka upp kaffet innan jag gick till spårvagnen som jag också hann med. Varför är det så?

I förmiddags hade vi en föreläsning om att vårdrelationen är viktig. Det hade jag aldrig kunnat lista ut själv, att det är viktigt att vara personlig med de man sköter om. Att det är viktigt att ta tid, att lyssna, att finnas. Sorgligt att det ens ska behöva finnas ett behov av att undervisa blivande sjuksköterskor i vad jag skulle vilja kalla vanligt sunt förnuft och empati.
Eftermiddagen handlade om hållbar utveckling. Vi hade redovisningar. Åtta grupper. Tre timmar. Hållbar utveckling känns så himla överskattat. Eller, nej, det gör det inte. Inte överskattat som i onödigt. Men det känns bara som en evig cirkel. Mycket snack och lite verkstad, som man säger. Eller, som jag läste en gång "When all is said and done, 90% is said, and 10% is done". Sorgligt för den delen, att man ska behöva undervisas i sånthär också. Det borde också ingå i sunt förnuft och empati.

Hem från skolan kom jag inte förrän närmre sex, och då bar det ganska snart av till Lidl för att handla mat. Ikväll ska jag laga köttfärssås. Jag hungrar. Men den tinar än. Det är därför jag sitter här.

Jag tänkte på en sak, som är lite märklig. Jag pratade i telefon nästan hela vägen hem, och jag vet ju, jag gör det ju själv, att människor lyssnar. Ändå, trots att typ 50 par öron spetsas mot en, sitter man och glatt häver ur sig härlighet efter härlighet. Huva. Jag ska nog sluta med det.

Många härligheter har rymts denna dag. Och fler ska det bli. Ikväll ska vi se bröllopsfotografen, typ hundra år efter alla andra, och till det ska vi äta chips. Gott!

Vemod strömmar ut ur min datorn högtalare, och jag vetitusan. Klockan är tre minuter över midnatt, och jag borde inte ligga på täcket. Jag borde ligga under. Lampan borde vara släckt och datorn borde vara avstängd. Det är mycket som borde. Det kliar på min rygg. Jag kliar tillbaka, men det vill inte ge sig. Det kliar på fötterna. På smalbenen. Det skulle inte förvåna mig om jag vaknar upp med nässelutslag om några timmar. Det har hänt mig en gång förut. Jag minns att jag kliade mina händer mot varandra så intensivt att jag till slut vaknade. Men det var längesedan.

Det finns så mycket i huvudet just nu. Jag borde tänka efter. Analysera. Men jag vill inte. Orkar inte. Måste man alltid kunna försvara allt man gör? Kunna förklara allt man gör? När det man mest av allt vill, är att bara go with the flow, och låta saker hända som de gör? Får man säga så? Får man vilja det? För så är det. Just ikväll.

Jag mår bra. Jag gör det. Jag går inte omkring och tänker på saker som är jobbigt. Det finns ingenting som är direkt jobbigt. Jag går däremot omkring och tänker på, att det finns andra som går omkring och tänker på saker i mitt liv, som de tycker är jobbigt. Jag vet att jag inte borde bry mig. Men det gör jag.

Just ikväll.

I alla fall.

Och nu satte jag vemodet på repeat. Varför gör man så?

Jag sitter här i min röra och läser Hälso- och Sjukvårdslagen. En trevlig avslutning på helgen, inte sant? Jag har faktiskt varit duktig idag. Jag vaknade upp brevid Carolina, och någon slags instinkt inom mig fick mig att automatiskt sträcka min hand mot hennes kropp, och emedan min hand mjukt kliade hennes högra skuldra, hörde jag mig säga något i stil med "godmorgon, har du sovit gott?". Inte helt okej. Jag vet inte vad som händer med mig?

Klockan tolv infann vi oss båda två på Friskis&Svettis anläggning för ett härligt träningspass. Jag var helt slut efteråt.

Eftermiddagen har spenderats med studier, studier och återigen, studier. Jag har läst tre kapitel i en spännande bok som heter "Omvårdnadens grunder - Perspektiv och förhållningssätt". Det handlade om kommunikation. Att kommunikation är när människor sänder ut, tolkar och besvarar signaler från andra människor. Jag försökte att inte kollapsa. Vidare läste jag om hur viktigt det är med självbild, respekt, förståelse och så vidare. Nu tänkte jag alltså avsluta kvällen med Hälso- och Sjukvårdslagen. Jag läser den inte. Jag skummar bara igenom. Och jag undrar. Blir världen verkligen bättre för att allting är så H I M L A strukturerat? Mår vi bättre av det? Ett positivt finner jag, och det är att det är lätt att anklaga någon, när någon gjort fel. Om nu det är det primära med lagar, vet jag inte. Jag blir trött. Om alla hade varit som mig, hade världen med all sannolikhet varit en underbar plats att leva på.

Foto: Josefin Söderblom

I fredags var det tamigtusan fest, och är det någon som kan konsten att se ut som fylledrägg, är det jag och Carro. Bilden kan alltså ge sken av att jag är just ett fylledrägg. Jag vill bara understryka: JAG ÄR INGET FYLLEDRÄGG. Så. Nu har vi rett ut det.


Lägg märke till den döda ballongen längst upp i bild!

I lördags var det dags för dop, och eftersom jag gått och förälskat mig i min nya jeansjacka, fick den följa med även denna dag. Under ordinarie jacka då. Coolt ändå, med dubbla jackor. Jag frös, de dubbla jackorna till trots. Tillsammans med Lillasyster satt jag på buss åtskilliga timmar. Efter dopet åkte vi till farfar och farmor för fika. Jag tog varken bilder under dopet och dess fest, eller under besöket hos farföräldrarna. Det var trevligt ändå, kan jag intyga, även om bildbevis saknas.



Kvällen tillbringades hos Carolina. Vi kokade åtta korvar (två åts upp råa), som vi lade i bröd. Sedan åt vi dessa med ketchup, senap och rostad lök. Till detta drack vi julmust.



Här är efterrätten. Chips, dipp, godis och lite frukt. Jag mådde illa.



Här är hon, kvinnan. Mätt, tjock, lycklig, illamående, nöjd, tillfreds. Ja, you name it, hon är det. Jag måste bara tillägga, att det bästa med Carolinas soffa, är att det inte är vägg bakom. Man kan alltså slänga med benen hur man vill, utan att det är en vägg i vägen. Så H I M L A underbart!!



Carolina stoppar in dvd-skivor i dvd-spelaren. Eller xbox eller wii eller vetitusan.

Ja. Det var väl det då. Bilder från idag blir till antalet noll.

Hejdå!

Jag hade nästan glömt. Tryckt undan. Förträngt. Tills igår. Det vällde över mig. Kärleken. Hatet. Glädjen. Sorgen.

Jag minns första gången jag såg dig. Det var ett fotografi. Du gick knappt att urskilja. Snart blev fotografiet till verklighet. Hemma. Du var där. Du fanns. Mottaglig för min kärlek. Och jag hällde den ur mig själv, över dig. Tog dig till mitt hjärta. Älskade dig över allt. Du var mitt hjärta. Samtidigt fanns vetskapen alltid där. Att detta inte skulle vara för evigt. Jag visste det. Men kärleken saknar logik. Kärleken saknar vett. Älskar man, så älskar man och det gränslöst och utan förbehåll. Iallafall då. Med dig. Inget fanns att ogilla hos dig. Du var alltigenom vacker. Och du behövde mig. Du behövde oss. Tillsammans utgjorde vi ditt liv. Det var vår förtjänst att du fick fortsätta andas. Finnas. Vi var grunden till ditt liv. Din existens.

Jag minns hur jag knappt vågade röra dig i början. Och jag minns våra vilda lekar i slutet. På studsmattan. På gräset. Jag minns dig i min famn. Sprattlande. Sovande. Skrattande. Skrikande. Jag brukade låtsas att du var min. Att du skulle vara min intill döden. Att jag skulle få se dig växa. Att vi alltid skulle vara tillsammans. Oskiljaktiga. Att jag skulle ge dig allt. Allt det där ingen annan förmådde ge dig. Det ville jag ge. Jag minns dina armar mot mig, och din röst, ditt skrik, som skar likt en skalpell genom huvudet. Älska mig, sade du, tror jag. Och jag ville älska dig. Jag ville älska dig tills jag tog slut och inte kunde älska mer. Jag ville vrida ut och in på mig själv. Jag ville att du skulle förstå hur stor och viktig du var. Jag vet inte om du någonsin förstod.

Jag minns sista gången jag såg dig. Jag skulle åka med tåget. Du hade ingen aning. Du var lika glad som vanligt. Vinden lekte i ditt mjuka hår. Solen sken. Jag försökte att inte tänka på det. Försökte att inte tänka på att jag kanske aldrig skulle se dig igen. Jag steg ombord på tåget. Såg ut genom dörren. Försökte suga varenda millisekund ur ögonblicket. Din närvaro. Dina ögon. Tåget gick. Och du förvandlades från människa till minne.

Tills igår. Då bara fanns du där. På insidan av mina ögonlock spelades scenario efter scenario upp. Vi dansade. Tätt ihop. Dina händer på mitt ansikte. Mina armar om din lilla kropp. Snurrade. Runt. Runt runt. Föralltid. Skrattande. Hissnande. Men det var inte på riktigt. Inte igår. Du såg på mig. Mötte min blick. Den sög tag i mig. Rubbade allt jag är. Men något var förändrat. Det var ingen kärlek i din blick. Det fanns ingenting som sa att du var glad att se mig. Det fanns ingenting där, som ens antydde att du kände igen mig. Du var oförstående. Men så obeskrivligt vacker.

Och så kom det. Du sträckte dina armar, rösten, eller skriket, skar likt en skalpell genom huvudet. Du vände bort din blick. Dina armar sträcktes mot någon annan. Någon annans armar sträcktes mot dig, som svar på ditt nästan ohörbara "mamma".

Du vet inte vem jag är. Men jag kan inte sluta älska dig.

Jag mår så himla gött just nu. Klockan är kvart över ett, och jag har spenderat ungefär fem timmar i Carros högra soffa. Melodifestival. Notting Hill. Grey's Anatomy. Påskmust. Godis. Korv med bröd. Så himla hjärndött. Så himla underbart. Mina ögon är sådär underbart gryniga. Sådär som dom är sent på kvällen. Lite röda. Kommer somna gott. Somna snart.

Och så måste jag bekänna en sak. Hanna. Jag har ändrat mig. Jag skulle inte längre säga nej till Derek. Han är. Ja. Söt.

En annan man, som jag och Carolina pratat om ikväll, är Kalle Moraeus. Han är väl för underbar? En sån man kan jag tänka mig när jag blir 50. Han känns som en såndär smörig en, som ger en frukost på sängen, köper blommor och viskar fina saker i örat. Det gör inget att han är kort och tjock och flint.Han verkar vara en riktig mysfarbror. Och vem vill inte ha en mysfarbror till man när man är 50?! Han verkar så himla härlig på insidan, och när allt kommer omkring, är väl insidan det som på något sätt kommer vara detsamma hos ens man när man är 50. Förhoppningvis. Konstigt att tänka sig är det, konstaterade vi, att man antagligen, förhoppningsvis, kommer att åldras med någon. Läskigt. Men underbart. Tror jag. Hoppas jag.

Nu blev det sent och svamligt.

Godnatt.

Ikväll smäller't. Jag har just klätt mig i baggyjeans och hoodtröja, och ska snart packa tandborsten bland mina andra tillhörigheter. Jag ska hem till Carolina och se melodifestivalen och äta korv. Ska svänga förbi hemköp på vägen, och införskaffa rostad lök och lite annat smått och gott tänkte jag. Kanske rentav lite Ben&Jerry's om det finns? Himmel vad gott det hade varit.

Hoppas din lördag varit lika fin som min.

Hejdå!

Det är något alla tycks skaffa sig nuförtiden. Jag såg just, på facebook såklart, att min gamla barndomsvän, vi snackar alltså-lekis-nivå, har gått och blivit tvåbarnsmorsa nu. När första barnet är två och ett halvt, är det väl dags för nummer två, antar jag. En annan gammal klasskompis till mig, ska också ha barn om någon månad eller tre. Min spontana reaktion när jag fick reda på det var onödigt brutal. Jag tänkte tankar rörande huruvida hon verkligen var lämplig som mamma. Men sen slog det mig. Jag har inte sett henne sedan vi var femton. Nu är hon tjugotvå. Jag kan lugnt säga att hon nog inte skulle vara en lämplig mamma när jag kände henne. Men hon är sju år äldre nu. Och har fortfarande samma pojkvän. Barn kanske inte var så galet ändå då nej.
Och igår, när jag och Mari hängde på Ströget, och när vi senare promenixade vid havet i solskenet, mötte vi otaliga mammor med barnvagnar. Alla skaffar ju barn. Men jag har ingen längtan helt. Eller, jo för tusan, det har jag ju. Det vore asaballt att bli mamma. Att få barn. Egen familj, och allt det där. Men jag känner mig så vansinnigt oredo. Jag har alltid velat bli en såndär ung mamma. Men jag vill det inte längre. Och det känns ganska bra. För även om jag skulle träffa mannen i mitt liv, och gifta mig idag, och tillverka detdär barnet idag, skulle jag ändå vara tjugotvå år fyllda när det föddes. Och det är inte så ungt. Inte jätteungt iallafall. Dessutom skulle jag förlora en himla massa kvalitetstid med min man. Nej. Barn kan vänta ett tag till, eller två. Det gör ingenting. Däremot vill jag gärna bli faster snart, Jonathan.

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta, är att jag håller på att inse att jag är vuxen. Mina vänner skaffar barn, och ingen riktigt reagerar. Det är helt normalt. Positivt är dock, att det är ganska trivsamt att ha små bebisar på inte alltför långt avstånd. Sånadär man kan leka med, och sen lämna tillbaks när de blir ledsna.

Nej. Det var det om barn. Nu ska jag på barndop.

Jag skrev just ett långt inlägg om män och deras brister, men jag tror inte jag vill publicera det. Det skulle då kunna verka som om jag inte gillar män, vilket ju jag förvisso inte gör, eftersom jag tycker om män mer än så. Men ibland, särskilt efter utekvällar, känner man att många pojkar inte har mycket vett i skallen när det kommer till social kommunikation. Vissa lyckas halvdant. Det är väl dom som kommer fram och presenterar sig. Vissa lyckas inte alls. Det är de som tror att man vill hångla för att man tycker om att dansa. Om du är man och inte visste detta, så vet du det nu. Bra! Män är fantastiska på många sätt, men ibland måste jag tillåtas skratta åt dem. På samma sätt som jag ibland vill skratta åt kvinnor. Inget ont om någon. Bara lite. Ja. Whatever.

Jag och Hanna gick just genom den iskalla vinternatten. Från spårvagnen och hem. Iskallt. Is på vägen. Is i kroppen. Iskallt överallt. Men nu är jag hemma. Dock inte varm, trots att merparten av min kropp är täckt av det duntäcke jag för ett år sedan inte förmådde ligga under, eftersom det var så varmt. Det ändrar väl sig, antar jag.

Nu ska jag se om det går några bra kollektiva förbindelser imorgon. Det är nämligen dags för barndop. Exciting!!!

Tack för en trevlig utekväll kära brudar. Ni är tandköttet på min tandköttstårta <3

Hejdå!

Lampan släcktes just.

När jag läser i min blogg, hittar jag en rad olika grammatiska fel. Förlåt mig för det. Jag hittar också en rad olika felsyftningar och felstavningar och dåliga formuleringar. Saker som vid närmare eftertanke faktiskt borde ingå under samlingsordet(n?) "grammatiska fel". Förlåt. Jag hatar när andra misslyckas i sin grammatik. Nu gör jag det själv. Jag vet inte vad jag ska skylla på? Studier? Trötthet?

Eller borde jag säga vår taklampa? Vi delar ju ändå rum, Carolina och jag. Detta eviga tjat om Carolina. Det är bara för att vi delar rum.

För att återgå till ämnet - taklampan. Jag hatälskar den. Jag hatälskar mig själv på grund av den. Det är en såndär spotlight a la millenieskiftet ungefär, med tre lampor, så att man kan rikta ljuset. Det har vi inte gjort. Det kanske man borde? En åt mitt håll, en åt Carros, och en åt garderoberna? Det kanske vore nåt? Eller ja, inte i dagsläget i alla fall. En av de tre lamporna är stendöd, och har varit så länge jag kan minnas. Jag minns åtminstone inte att den har fungerat, men det borde den ha gjort, någon gång. En utav dem lyser alltid. Eller ja, när man tryckt på strömbrytaren alltså. Den tredje lampan lever sitt eget liv. Eller ja, sålänge strömbrytaren är på. Ibland lyser den. Ibland slocknar den. När den lyser är ljuset tillräckligt starkt för att man ska kunna läsa böcker i tillräckligt ljus. När den inte lyser är det för mörkt för bokläsning. Utifrån denna information kanske ni med hjärna kan lista ut att det kan vara lite knepigt att studer i skenet från denna ljuskälla, som förövrigt just gick från släckt till tänd.

För ett par veckor sedan var jag och min käre far ute på shoppingrunda. En såndär shoppingrunda som man köper skruv och lim och sånt på. Jag köpte även glödlampor. Men så har jag tänkt, att eftersom lampan fungerar ibland, känns det onödigt att byta ut den. Hur nu den logiken går ihop. För det är ganska enerverande att ha en blinkande taklampa. Särskilt i de stunder man läser läxor i skenet av den, och inte orkar tända andra närvarande lampor, såsom lampan vid sängen.

Och lampan vid sängen, den borde egentligen hänga på väggen. Men det gör den inte. Den står på skrivbordet och ser lite malplacerad ut. Jag blev dumpad innan David hann hänga upp den. Och pappa har inte varit här på länge. Och inte min käre bror heller. Och nu när jag tänker på det, så vet jag nog inte vart den lilla flärp är, som man behöver för att få till det med skruvarna och sånt.

Det där med lampor alltså. Tänk om jag skulle överraska Carolina med nya glödlampor i taket tills hon flyttar hem igen.

För att göra ett långt inlägg längre, kan jag informera om andra happenings i gruppboendet. Hanna och Anna och jag har ätit fryst fiskgratäng till kvällsmat. Gott. Anna är på födelsedagskalas, och Hanna går omkring här och ser nybadad ut. Jag halvligger på min säng i mitt stökiga rum iklädd mina nya jeans (ja, käre värld, jag köpte ett par till idag) och funderar på vad jag ska ha på mig ikväll. Min kära vän och blivande svägerska kommer hit, och tillsammans med Hanna och Carolina ska vi ha en vild girls-night-out. Undras vart vi ska ta oss? Parken känns hett. Men vad ska jag klä mig i? Är lite småsugen på nyårsutstyrseln, men jag vetitusan vad jag skulle ha nertill då? Jeans känns som mitt enda alternativ, men jag gillar inte att vara ute och dansa i jeans. Det slutar säkert som alla andra gånger - i min vita spetsklänning. Om inte den ligger i tvätten? Nä. Nu svamlar jag. Jag är trött. Klockan är tio över nio. Jag borde börja göra mig iordning. Men jag är seg. Och jag lyssnar på Joni Mitchell. Inte så mycket partyhöjare.

Hejdå.

Ett intresse jag har är att läsa min egen blogg. Jag läser den flera gånger varje dag. Det är väl ytterligare ett narcisistiskt (hur tusan stavas det?!) drag jag har. Jag hittade hur som haver just ett roligt fel i min blogg. För ett tag sedan, när jag analyserade mina klädvanor i olika butiker skrev jag följande "Förr klädde jag på mig för att gå till turken på hörnet. Det gör jag inte längre." Det rycker lite i mina mungipor när jag tänker på det. För det var ju faktiskt himla roligt. Jag har faktiskt kläder på mig varenda gång jag går till servicebutiken ovanför backen. Det jag menade, var att jag förr klädde på mig "riktiga" kläder för att gå dit, och det är alltså det jag slutat med. Eller ja, riktiga och riktiga. Jag ska nog inte trassla till det mer för mig nu..

Idag har jag träffat Mari och det var roligt. Särskilt eftersom hon numera bor i Umeå, och vi träffas typ två gånger om året. Vi kom fram till att hon snart bott där i tre år. Det känns inte riktigt okej. För det innebär att jag snart bott hemifrån i tre år, och det är ganska länge. Och vad har det blivit av mig under dessa tre år liksom? Nej, det får jag skriva om i ett annat inlägg.

Just nu är jag hemma hos Carolina. Vi har just mikrat banan med choklad i. Jag känner såhär, att Carolina är ju som bekant lite som en flickvän för mig, eller pojkvän, fast kvinna, och jag tror att om vi fortsätter som vi gör nu, kommer vi båda vara härligt tjocka till sommaren. Vi har gått ner oss i detdär chips-och-glass-träsket som så många förälskade par gör. Med den lilla skillnaden att vi inte är förälskade. Fast vetitusan, nu hörde jag henne fnissa för sig själv i vardagsrummmet. Fina hon. Den man som gör anspråk på henne, han har en hel del att bevisa för mig innan jag släpper taget om'na, som man säger på landsbygden.

Jag kanske skulle göra henne lite sällskap då ja. Ikväll blir det kalas, med kära svägerska och allt. Festligt!

Ps. Solen gör mig glad, fast nu går den ner...

Idag stör jag mig på när människor kallar sina tatueringar för gaddar. Jag skäms när jag hör det. Gadd?! Huva. Jag blir fnissig på ett oerhört negativt sätt. Usch och fy för bilder på "nya gadden", och usch och fy för alla som ska "gadda sig" idag. Inget ont om tatueringar. Bara ont om gaddar.

Jag tänkte skriva om foundation och dess symbolik i det verkliga livet. Får bli en annan gång. Nu ska jag iväg till tåget och sen ska jag träffa Mari. Hurra!

And there we go again. Historien upprepar sig, och jag vetitusan hur jag ska hitta en balans mellan mig själv och den jag förväntas vara. Jag blir bara trött. Ledsen. Arg. Frustrerad. Förföljd. Och så vidare.

Så jag vet. Vi lyssnar på aggressiv fjortismusik och försöker glömma.

"Secret love, my escape
Take me far, far away
Secret love, are you there?
Will you answer my prayer?
Please take me anywhere but here"

Världen håller andan. Tysta, tassande steg i hallen. Går på tå. Underbar tystnad som sveper sig omkring mig. Det är kväll. Inga röster som skär. Inget ljus som stör. Tystnad. Och dunkel belysning. Här kan jag stanna föralltid - i övergången från kväll till vila. Inte sömn. Vila.

Vila.

Kan man tänka sig, jag sitter framför skrivbordet. DÅ är det seriöst. Jag sitter ju aldrig här. Dock finns det en anledning. PuckoJess glömde lägga sin lilla extrahäl i sin lilla högersko idag, vilket resulterat i smärtande rygg, vilket i sin tur leder till att soffan inte känns som the place to be. Huva. Kul för dig att veta.

Jag rev ner lite choklad i min mosade banan innan. Himmelskt gott. Men nu har jag små bruna fläckar, alltså än fler än jag normalt har, över hela mina händer. På tal om bruna fläckar, drömde jag att jag fick en ny, jättestor leverfläck inatt. Mitt på fingret, precis under nageln. Den var stor och brun, med en liten flärp i mitten. Jag drömde mycket inatt. Bland annat att jag fick ett sms med texten "Hela min familj har facebook och msn". Jaha, ungefär. Eller va?

Nej. Plugga var det ja.

Jag har gjort en liten undersökning, och kommit fram till att majoriteten av alla mina facebook-status-updates innehåller något om mat. Vad säger detta om mig egentligen? Att jag tycker om mat? Det gör jag ju. Men god mat är inte vardagsmat (haha, finurligt!) i mitt liv, om man säger så. Nej, sedan jag avslutat dieten utan kolhydrater, tycks jag nu ha gett mig in på någon slags bröd- och kaffediet. Inte så gott. Inte så trevligt. Inte så snyggt. Inte så spännande. Inte så lyxigt. Nackdelarna flödar. Förutom att jag inte blir mätt, så ser jag gravid ut. Bröd har den effekten på mig. De som var med mig i Georgien kan intyga. Jag har en gåva att se havande ut. Så havande att en vän en gång pekade på en gravid kvinna och sa "Jessica, du ser mer gravid ut än henne", och så havande att en annan vän en gång utbrast "Men Jessica, har du varit och kollat dig?!". Så gravid kan jag se ut. Trots att jag är så lite gravid en kvinna kan bli. Eller ja, så kan man ju inte generalisera. Antingen är man gravid, eller så är man det ju inte. Jag är det inte. Det vet jag. Det var det om maten då ja.

Ikväll ska jag äta ostkaka hos Kurra. Jag vetitusan om jag gillar ostkaka? Jag tänker bara på Staffan i Mysteriet på Greveholm. Han gillar ju ostkaka.

Nu är det kaffe-med-Anna-dags. Dagens tredje kopp. Den kommer ta än mer död på min stackars mage. Hade man kunnat bli gravid av mat, hade jag blivit det. Det känner jag på mig. Äsch. Till kaffet ska jag mosa mig en banan. Mosad banan är mycket godare än hel banan, eller hur? Jag tror att det är för att aromerna frigörs, precis som när man maler kaffebönor. Jag är bestämd på den punkten.

Måste bara vänta på att Anna tar färdigt sina bilder i badrummet. Det var ju så fint ljus, som hon sa. Fina hon.

Så måste jag fatta beslut. Riktiga beslut. Livsavgörande beslut. Jag vill inte. Jag vill skjuta det framför mig. Prokrastinera. Jag vill gå tillbaka till min säng. Slänga äckeltajtjeansen på golvet, slita hårnålarna ur håret och låta tårarna tvätta bort allt smuts jag smetat ut i ansiktet för att se okej ut. Jag vill ligga under mitt täcke. Dra det över huvudet. Vaggas in i sömn. Och vakna i en annan tid. Sen. Men det fungerar ju inte så.
Jag måste behålla äckeltajtjeansen på. Jag måste låta hårnålarna sitta kvar, och hålla styr på mitt otvättade hår. Och jag måste hindra tårarna från att rinna. Jag ska ju för helskotta till skolan. Jag får inte trycka undan verkligheten idag. Får inte. Måste fokusera blicken rakt fram. Stirra, utan att känna. Gå, utan att tänka.

Nej hörrni. Dags att gå tillbaks till badrumsspegeln och se om jag kan få rätsida på mitt ansikte. Huva för sådanahär dagar.

Jag har gjort mig en liten hörna här i soffan ikväll. Där finns allt jag behöver. Det vill säga Jonas Stiers bok om Kulturmöten som jag har LÄST UT!!! För bara några minuter sedan, läste jag de sista raderna i boken, och det kändes som om en sten föll från mitt hjärta. Jag hade tänkt läsa lite om hållbar utveckling, men det är svårt när dokumentet ser ut såhär:



Snett, alltså.

Jag tänkte uppdatera lite om min tå. Som bekant slog jag den i Annas resväska häromdagen, och i tron att jag inte slagit den värre än vanligt, gick jag och lade mig igen. Ni vet, det händer då och då att man sparkar i lilltån lite här och var på ett sätt som gör så ont att ett avgrundsvrål inte ens är i närheten av att beskriva den smärta man känner. Några djupa andetag och ignorans brukar råda bot på den typen av smärta. Men inte denna gång. Jag vaknade dagen efter och kände att det gjorde ont när täcket tryckte på tån. Nu ser den ut såhär:



Jag vet att min fot i övrigt ser ganska äcklig ut, men vadtusan, det är mars och jag har inte varit utomlands på över ett år. Och sommaren tog slut för längesedan. Låt oss nu fokusera på min lilltå och dess nagel som är BLÅ! Hur hårt slog jag i den egentligen? När man petar på den, sitter den oroväckande löst, även om det inte längre gör ont, ej ens när täcket med hela dess tyngd pressar emot den. Nej, smärtan är borta sedan ett par dagar. Men den blå färgen ger mig en sådan lust att pilla och peta med saxar och sånt. Jag vill slita loss nagelen och undersöka den. Men huva, det skulle nog göra ont.

Jahaja. Det var lite funderingar från soffan en tisdagskväll som denna.

Anna är en fantastisk kvinna som står i köket och snurrar ihop en läcker maträtt. Under tiden sitter jag här i soffan och äter choklad för att höja mitt blodsocker. Så himla gott. Tänkte ta tillfället i akt att i äkta Kissie-anda visa er dagens inköp. Jag tänkte ställa mig framför spegeln i vardagsrummet och ropa "strike a pose!" till mig själv, för att sedan ta urläckra bilder med min lilla kompaktkamera. Men icke. Jag hann ta ungefär två bilder innan mörkret föll utanför. Då sänktes mitt humör ytterligare, och bilderna blev inte alls så fina som jag önskat.

Jag gav mig alltså av till stan imorse (jag hann med spårvagnen, tro det eller ej!), för att plugga. Det gick bra. Sedan skulle ju jag och Anna köpa stövlar, och jag skulle även investera i de vårskor jag nu spanat på i flera veckor. Elva hundra kronor kostade de, och jag har aldrig köpt så dyra skor. Huva. När skor och stövlar var inhandlade, och jag skulle bege mig hemåt, tänkte jag bara gå in en snabbis på Nordstan för att checka läget liksom. Jag vet inte om det var solen som gjorde det, men jag shoppade loss riktigt ordentligt. Vårkänslor, liksom. Jag vill bli snygg. Fräsch. En sån som blir inspanad på stan. Här är således dagens kap:


Jag är nu redo att möta våren i Göteborg tack vare mina klarröda gummistövlar. Hurra!


Våren ska jag också möta i mina nya jeans. Snortajta och alldeles för långa.


Asaläcker bild utan minsta skärpa på mina nya snyggskor som jag aldrig kommer våga gå i.


Se bara, så läckert. Nya uppvikta jeans dessutom. Samma som innan, alltså.
(Passande nog lyssnar jag just nu på New Shoes med Paolo Nutini. Festligt!)


Jag bjuder på denna inte jättesmickrande bild av mig själv, enbart för att det finns en lite smålustig story kring denna klädnad. Jag stod och fingrade på den, och hade just beslutat mig för att prova den, när ett butiksbiträde skrämmer röven av mig (huva, vilket uttryck! Det har jag nog aldrig använt IRL!) genom att bakom mig utbrista "dendär tröjan är skitsnygg på!! Ska du inte ha ett par legging till också?!". Jag kände mig så paff och påhoppad och överraskad att allt jag fick fram var ett tarvligt "nejtack, jag har leggings så det räcker". Käre någon, hade kvinnan fått hot om uppsägning om hon inte sålde på kunderna omåttliga mängder klädnader?! Jag förstår inte. Huva. Jag ville inte möta hennes blick under resten av min tid inne på Vero Moda. Nej hörrni, när jag shoppar, gör jag det helst under total tystnad. Jag köpte tröjan iallafall, trots att den kanske inte är ablasnygg. Kul för henne.


Ablahet jeansjacka a la alla andra (hihi). Det kändes som ett måste att ha en jeansjacka i vårgarderoben, och jag tänkte att förtusan, har jag redan köpt två par skor, ett par jeans och en tröja kan väl en jacka inte skada? Det kunde det inte heller. Däremot blev det ingen bild på mig i jackan, eftersom det mörkade ute och jag blev arg. Här är den, i härligt gult ljus. Det såg ballare ut än den fula bild jag tog med blixt. Mina fotoskills är som bortblåsa.


Kvinna med rynkor i pannan och ankläppar posar i badrummet i sina nya brills. Kvar finns det klistermärke som talar om att glaset är 100% UV, vad nu det betyder, och att de är köpta på Lindex.

Det var väl det då ja.

Nu har Anna ifrån köket, via Facebook talat om för mig att maten är klar. Hej kommunikationssamhälle.

Det var en mycket tillfreds Jessica som kom hem för en liten stund sedan. Det gick dock över snabbt, när hon insåg att träningspasset hon planerat gå på, började 15 minuter senare och att diskbänken ser ut som om vore den bombad. Dessutom hann hon inte mer än logga in på facebook innan frågorna om stundande grupparbete haglade över henne. Dessutom är hon hungrig.

Give me a moment. Snela.

Idag ringde alarmet klockan åtta, men inte tusan gick jag upp för det. Nej, halv tio passde det sig. Jag hade underliga drömmar. Om Kvantum. Att vi handlade där. Jag var liten. Kanske 13. Och vi bodde i vårt gamla hus. Mitt barndomshus. Och Jonathan och Fredrik var med. De hade råkat bädda åt sig i mitt rum. Jag hade nämligen bytt rum. Av någon anledning. Och då var vi plötsligt i mitt tidiga-tonårs-hus. Jahaja. Märkligt. Där hade jag fått två garndockor av min lillasyster, som var mycket liten. Jag kunde inte med att slänga dem, så jag hängde upp de på väggen. Jag gick omkring i mitt rum och hängde massor av saker på väggen. Fast det var ju inte mitt rum, för jag skulle sova i rummet där Jonathan och Fredrik bäddat åt sig. Jag undrar var allt kommer ifrån.. Jajust, Ica Kvantum var med på ett hörn också.

När jag väl kom upp, och hade läst introt till artikeln jag ska gå igenom idag, och ätit mitt ägg och druckit min smoothie, möttes jag av de vackraste av ord.

- Jag ska köpa stövlar idag, sade Anna.

Mitt hjärta slog volter. Jag vill också köpa stövlar. Man måste ha stövlar när världen ser ut som den gör. Slaskig och regnig och snöig och isig och blöt. Snabbt som tusan bestämde jag mig för att köpa även de skor jag så länge suktat efter. Idag. Idag blir de mina. Idag blir en fattig student fattigare i plånboken, men rikare på skohyllan.

Åh. Ge mig dem och ge mig dem nu!!!

Nej. Om 13 minuter ska jag gå, och jag har knappt ens tittat mig i spegeln idag..

Hejdå!

Ikväll har vi haft lite brudkväll här. Just när jag skulle stiga in i duschen i förmiddags ringde min telefon, och givetvis svarade jag. Det var Elin som var i Göteborg, och det händer såpass sällan att det gäller att ta tillfället i akt varje gång. Tillsammans med Matilda stod hon så på min hållplats en stund efter sex, och vi gick till Lidl för att handla. De är vegetarian respektive vegan, så jag känner att varken mitt utbud av mat hemma, eller min fantasi var stor nog att själv koka ihop något att bjuda på. De fick helt enkelt följa med till affären. Vi gjorde ett rikigt klipp! 2kg motötter för endast fem kronor! Sådant händer ju knappt! Det blev alltså morotssoppa. Självklart rev jag mitt pekfinger mot rivjärnet. Självklart kom det blod. Tur att det är djur de inte äter. Människopekfinger i maten gick bra. Maten åts under trevliga omständigheter i vårt ombonade kök. Efter maten förflyttade vi oss till det levande rummet, och där intogs te och chips. Jag glömde ju nämna att Carolina reste ända från Kortedala för att delta i denna eminenta kvinnoafton. Anna är borta. Hanna var med under middagen. Nu lyssnar hon på Timbuktu. Och pluggar. Duktiga hon.

Imorgon ska jag plugga. Inte ikväll. Jag känner mig trött. Skulle nog nästan kunna gå och lägga mig.

Idag är det måndag morgon, och klockan 0856 vaknade jag av mig själv där jag låg i min bädd. Skönt. Precis lagom på något sätt. Åtta timmars sammanhängande sömn bakom mig, och en "självstudiedag" framför mig hade jag. Efter en stunds vilt smsande med lillasyster steg jag upp, satte på kaffebryggaren och lade mig på kökssoffan med Jonas Stiers bok om kulturmöten i högsta hugg. Jag har nu läst i ungefär en timma, och tänkte att jag var värd den där kvartslånga pausen som alla talar om. Jag tror det är asbra med kvartslånga pauser, OM man kan återfå motivationen att läsa lite till. Jag har, hur som haver, sedan igår läst ungefär 85 sidor, och då boken är på cirka 160 sidor känns det ganska lovande. Den är lite småintressant på sina ställen, och paranteser och långsökta accossiationer flödar. Jag gillart.

Dagen till ära har jag iklätt mig nepalbyxor och pyjamaströja. En osedvanligt ful kombination. Var för sig kan plaggen, då givetvis tillsammans med andra, te sig ganska snygga på min kropp. Men tillsammans ser det bara trashigt ut. Jag känner att min blogg innehåller otaliga inlägg om just min klädsel. Det känns som att de läsare som inte ser mig IRL så ofta, skulle kunna få uppfattningen att jag är en osedvanligt fulklädd människa. Det är jag också ofta. Här hemma. Min kärlek till nepalbyxr är nästan lika stark som Carolinas kärlek till chips. Det är så in i bomben trevligt att gå omkring och känna sig som Aladdin. Dock vill jag poängtera, att de stunder då jag lämnar boendet framför allt förorten, försöker jag klä upp mig något. Dessvärre har jag väl slappat till det lite även på denna front. Sist jag tvättade, kom jag på mig själv med att ogenerat gå fram och tillbaka mellan tvättstuga och lägenhet iklädd - just det, nepalbyxor och nattlinne. Kanske är jag lite för inspirerad av andra förortskvinnor. Jag vet inte. Det är lite intressant att se, hur mitt sätt att värdera "påklädd" har förändrats över tid. Förr klädde jag på mig ordentligt för att gå ner till tvättstugan. Det slutade jag med. Förr klädde jag på mig för att gå till turken på hörnet (jag vet inte om han är turk. Han är av osvensk härkomst och har en ypperligt trevlig liten butik bara några meter härifrån). Det slutade jag också med. Alltför ofta ses jag därinne iklädd skidjacka och gummistövlar. Bara för att det är bekvämt liksom. När jag ska gå till Lidl är jag dock inte lika vild i mina klädval. Ska jag till Hemköp är jag än mer noggrann med mitt yttre, och ska jag hela vägen in till stan, är det en ordentlig tillfixning av kroppen som krävs. Spännande det där.

Snart har min kvarts rast tagit slut, och jag har spenderat den med att analysera hur jag klär mig för att besöka lika butiker. Välanvänd tid, tycker jag. Idag ska jag resa hela vägen in till city liksom, så det är helkroppsfix som står på listan om en timme. Käre någon, jag ska till och med duscha. Det är inte illa det.

Hejdå.

Ikväll har vi spelat bingolotto. Åtta personer och åtta lotter satt klistrade framför Carolinas TV-apparat i Kortedala. Vissa vinster utdelades. Filip vann 200kr och Carolina vann två Sverigelotter. Sara var ett nummer ifrån 688 000kr och jag var ett nummer ifrån att vinna en Volvo C30. Det hade ju varit superfestligt! Men jag vann inte. Kvällen fortlöpte på trevligt sätt, och omkring midnatt steg jag innanför min ytterdörr igen. Jag bestämde mig för att inte öppna herr laptop, men inte lyckades jag med det. Se, här sitter jag. Ska snart stänga av här, och gå vidare in till sängkammaren. Med mig ska jag taga en mycket spännande bok om kulturmöten. Jag måste läsa ut den. Helst innan imorn. Men det lär väl inte hända.

Imorgon är jag "ledig", och det blir superfestligt. Ska försöka att inte sova så länge, utan ta vara på morgonen genom att läsa om kulturmöten. Och dricka lite kaffe, såklart. Imorgon ska jag också slå på stort och se Avatar, ungefär en evighet efter alla andra. Det blir spännande.

Nej. Om jag skulle ta och göra slag i saken (säger man så?) och lyfta min tjocka rumpa från fåtöljen, i vilken den (rumpan alltså) har spenderat på tok för många timmar idag och ge mig in i drömmarnas värld. Efter att ha läst lite om kulturmöten då.. Jag tror det är ett effektivt sätt att bli trött på. Att läsa skolböcker halv ett en måndagsnatt. Så får det bli.

Puss!