Jessyca

Idag är en märklig dag.
Först var jag supertrött när jag vaknade. Inget märkligt i det kanske, men ändå. Jag som skulle upp och diska och sortera tvätt innan Anna kom. Jag hann åtminstone diska en stund.
Sen kom Anna, och vi drack kaffe. Inget märkligt det heller i och för sig.
Så begav vi oss uppemot tvättstugan för istoppning av ljus tvätt sextio grader. Vi körde igång'et, och en timma senare stod vi åter på trappen. Inget märkligt alls. Det var först då det märkliga inträffade. Tvättstugan var rökfylld och doftade bensin. Vi sprang nedför alla trappor, ja ty se, tvättstugan ligger sju våningar upp och jag bor längst ner. Märkligt, eftersom det finns en hiss. Märkligt är även att vi inte tömde maskinen på tvätt. Väl nere hittade jag ett telefonnummer till fastighetsägare, och vips, så pratade jag med henne. Sympatisk kvinna. Dock visade det sig vara en del trassel med vårt hyreskontrakt och köksrenoveringar och diverse. Praktiskt då, kan man tycka, att tvättmaskinen var trasig just idag när jag skulle tvätta. Aldrig hade jag om detta annars fått reda. Hur som haver. Märkligt. Mycket märkligt.
Tvätten hängde jag i min lägenhet, och den doftar inte gott. Märkligt. Eller kanske inte, eftersom tvättmaskinen uppenbarligen inte fungerar riktigt som den ska.
Till staden fick vi fara, för härinne kunde man inte vara. På grund av doften. Buffé åt vi, och efter det gick jag till SnyggOla för att fixa med tragus som aldrig läker. Märkligt att den aldrig läker. Dock - jag besöker så gärna SnyggOla. Nu har jag en stav istället för en ring, och det känns som en fest.

Nu sitter jag och Anna här i soffan, givetvis med varsin laptop. Detta eviga sittande med laptops. Ojojoj. Jahanähä. Livet kanske inte är så märkligt ändå.

Ikväll ska vi på Jennifer Brown och nån Gidlund på Liseberg. Fest!

Ja, livet är minsann en fest!


Titta, en plupp.


Såhär kan ens fötter se ut om man gått barfota. När jag sedan duschade, blev det svarta fotavtryck i badkaret som inte verkar gå bort. Festligt!

Fortfarande, fortfarande kan du få tårar att rinna nedför mina kinder
Fortfarande, fortfarande kan du få det att knyta sig i magen av oro
Och fortfarande kan dina ord eka i mitt huvud så att jag nästan exploderar

Förstår du då, vilka krafter du har?
Förstår du då, hur stark du är?
Förstår du då, hur ont det gjorde?

Trots en isande tystnad
Trots att vi aldrig hörs av
Trots att vi aldrig tänker på varandra

Så försvinner du aldrig helt

Jag tror jag börjar finna mig i ungkarlslivet. Idag när jag kom hem från träningen, struntade jag i att duscha. Istället satte jag mig och mina svettiga kläder i soffan. I soffan gjorde jag något som jag inte gjort på minst fyra år. Inte frivilligt, iallafall. Jag såg fotbolls-vm. Värt? Ptja. Vettitusan. Ganska värt att känna att det är okej att dricka cola dirr ur flaskan och äta mat ur en matlåda och spilla tomatsås på benen utan att torka. Eller så är det bara sunkigt.

Därför överväger jag nu att bejaka min kvinnliga sida. Badkar och ansiktsmask kanske? Det är jag väl värd?

Så var det ju detdär med maten då. Det är så in i norden tråkigt att äta när man är ensam. Visst är det det? Igår åt jag ju kakor ända in på kvällskvisten. Då kokade jag lite makaroner, som jag blandade med främmande matrester från kylskåpet. Idag kokar jag makaroner att blanda med något random jag tog upp ur frysen. Det blir dagens första ordentliga mål mat. Disken svämmar över i köket. Jag vet att jag kommer äta dirr ur burken.

Jag ser egenskaper hos mig själv, som ter sig ganska nya. Har jag sett dem förut, har det varit i liknande sammanhang som nu - där jag är ensam.

Jag ser det som ett tecken. Gud har inte ämnat mig för ensamheten. Någonstans därute finns det någon som jag ska få äta mina matmål med. Någonstans därute finns det någon som kommer dricka kvällste och morgonkaffe med mig. För såhär kan jag inte ha det. Det håller ett tag. Det är till och med lite komiskt, men ej längre än en vecka. Där går min gräns. Huva.

Jag älskar mig själv för min ovilja att träna. Igår skulle jag tränat, men så råkade jag vara i stan lite längre än planerat, så jag hann inte. Det gjorde inget. Idag ska/skulle jag träna, och jag trodde att jag bokade passet, men så visade det sig nu att jag inte gjorde det. Det är mindre än en timma tills det börjar, och således kan man inte boka nu. Ska jag gå dit och chansa på att det finns drop-in-platser?

I och med flytten in till stan, har jag bytt gym. Givetvis kan jag åka ut till Kortedala om jag vill, men jag finner det på tok för långt. Problemet är att jag inte trivs på Friskis&Svettis i Johanneberg. Jag känner mig vilsen. Superdupervilsen. Jag gymmade där en gång. Jag kände mig så dum och vilsen och ful och klen och så, att jag gick därifrån snabbt som sjuttsingen.

Och - håll i er nu - under en tid, kände jag ett så starkt begär efter att träna yoga. Jag hade så fina yoga-minnen från gymnasietiden. Yoga är väldigt laddat inom kyrkan, men jag tänkte lite att äsch, nu gör jag det, åtminstone en gång. Jag kunde liksom inte sluta tänka på det. Man får tycka vad man vill om mitt resonemang, men vänta med att döma mig tills jag berättat färgigt. Yoga-passet var så tråkigt att jag ville gå hem efter en minut. Fy farao. Astråkigt.

Detta är mina två senaste träningserfarenheter. Förstår ni nu att jag inte vill gå dit?

Dock. Efter enorma påtryckningar av diverse vänner, närmare bestämt Andreas och Robin, ska jag nu göra slag i saken och gå upp över berget för att träna. Skivstång. Eller bodypump. Det är samma sak.

Fest. Kul. Kul att jag har så tråkigt att mitt enda alternativ är att träna.

Men jag ska inte klaga. Båd Robban och Gabriel och Lou har varit här och underhållt mig i eftermiddag. Vilken fest!

Jag låter ineffektiviteten flöda över min existens. Vad jag gör? Ingenting. Var just nere på stan en snabbis. Mina ärenden som ungefär bestod i att köpa frimärken, gick ganska snabbt. Nu är jag alltså åter här. I lägenheten utan balkong. Jag vill ha balkong i solsken. Då kan man vara ute fast hemma.

Dock, det finns massor av saker som jag kan göra. Jag kan sortera tvätt, så att jag slipper göra det imorgon. Jag kan dammsuga, för det behövs. Jag kan diska. Jag kan bädda min säng och plocka upp från golvet. Jag kan koka mig lite kaffe. Jag kan bära ner tomma flyttkartonger till förrådet. Jag kan skriva brev. Det finns så mycket saker som jag kan göra, men jag finner ingen ork.

Ojojoj vad jag ogillar att vara ensam. Nu har jag skrivit flera inlägg i rad om det. Nu börjar jag verka desperat. Jag är ju inte ensam så mycket. Faktiskt. Jag har ju planerade träffar med både den ena och den andra de närmsta dagarna. Men just minutrarna, eller timmarna som jag fördriver med mig själv, de vantrivs jag med. Iallafall just nu.

Nej. Dags att sluta gnälla. Nu ska jag vara produktiv.

Jag är en sån otrolig slacker. Ensamheten gör mig alldels slapp och sunkig och äcklig och jag vet inte allt. Jag halvligger i min soffa, iklädd hårdrockstisha. Datorn har jag i knät. På bordet framför mig står en halvdrucken 2-liters cola, en halv bulle, en bit kokoskaka, en halvfull skål med chips och lite tomma glas och tallrikar. Igår åt jag kaka och bulle till frukost, och en fralla till lunch. Framåt nio började jag få ont i huvudet, och värmde då lite random mat som jag hittade i kylen.
Om ett par timmar kommer min vän Robban hit, och innan dess hade jag tänkt hinna duscha samt uträtta lite små ärenden på stan. Dock har jag spenderat den halvtimme som gått sedan jag gick upp, slöläsandes på aftonbladet. Det är inte ens intressant.
Igår fann jag mig själv titta på bilder från främlingars studentfester. Det är nog inte okej.

Jag behöver ett liv. För dethär håller inte.


Söt tjej hihihi!

Och så är det dendär ensamheten som jag måste lära mig att hantera. Jag vill helst ha någon vid min sida från det att jag vaknar på morgonen tills att jag somnar på kvällen. Då är det bra att vara sambo. Eller kombo. Eller kollektivbo. Superpraktiskt. Mindre praktiskt är det när de man bor med, eller den man bor med, inte behagar vara hemma.
Jag ska inte sitta här och tycka synd om mig själv. Det är bara det, att jag ser en sjukt mysig ute-i-solen-och-typ-grilla-kväll rinna mig ur händerna. Jag ska försöka göra det bästa av det. Lite fotbad kanske. Det behövs efter dagens skoskav och således barfotavarande, eller barfotavandrande. Mina fötter är svarta undertill. Dessutom, ska jag kanske äta nåt gott. Hittills idag har jag ätit kakor och en macka. Inte så bra. Jag ska nog boka en tvättid kanske. Kanske städa lite. Dock måste jag spara några bestyr tills imorgon. Morgondagen är nämligen lika tom som dagen.

Nåväl. På återläsande.

Jag hade ett mål med dagen: att skaffa ett pass. Det var lättare sagt än gjort, skulle det visa sig.

Emma kom hit vid halv tolv, och vi drack kaffe och hade oss ett tag. Det var trevligt. Men eftersom vädret är som det är, och jag inte har någon balkong, föreslog jag att vi skulle promenera till polisen för att skaffa mig detta pass. Sagt och gjort, vi traskade dit, och möttes av det största folkhav jag någonsin skådat på en polisstation. Vad har hänt, undrade jag i mitt stilla sinne. Ingenting, visade det sig. Det var bara så att 288 sällskap kommit dit tidigare än mig, dock i samma ärende. Nummer 112 betjänades just då, och på min lapp stod det 289, tryckt med svarta bokstäver. Den lappen kom att slitas under dagen. Det stod också att de räknade med att kunna hjälpa mig om ungefär en halvtimme, och eftersom mina vänner David och Jonas arbetar i närheten, och dessutom hade lunch där vid halvettsnåret, gick vi dit för att säga hej. Efter en gången halvtimme, begav vi oss så, glada i hågen, tillbaka mot polisstationen. Hela tjugo sällskap hade hunnit få hjälp, och jag räknade snabbt ut att nu var det bara 150 personer, eller ja, sällskap, före mig i kön. Jag har hunnit med mycket idag. Vi köpte glass, och sen kom Jonas från jobbet och gjorde oss sällskap. Vi gick till ICA Focus, och vi åt lunch, och vi träffade Gabriel och handlade presenter och bara Gud vet allt. Fyra timmar efter det att jag tagit min nummerlapp, gick jag in på polisstationen igen. Gissa vilket nummer som betjänades då? 293. Om jag blev bitter? Ja. Det blev jag faktiskt. Lite. Som väl var, fanns det snälla människor på polisstationen, och Alexander, som han hette, var vänlig nog att hjälpa mig trots min sena ankomst. Systemet hade kraschat, sa han, och dessutom, så var det måndag. Fel dag att skaffa pass på, verkar det som.

Nu är jag iallafall hemma. Rosa och fin. Med sandalbränna och skoskav. Sommar. Jag tror jag gillar det.

Det finns inte så mycket som påminner om dig. Ingenting, egentligen. Någon låt i någon spellista på Spotify, möjligtvis. Jag tänker inte på dig så ofta. Jag undrar oftast inte hur du har det. Jag undrar oftast inte var du är, eller vad du gör. Jag undrar oftast inte hur du mår. Jag utgår från att du lever och har det bra. Precis som de flesta. Givetvis önskar jag dig inget annat än gott, men din existens rör mig liksom inte längre. Och min rör inte dig. Ibland, ibland blixtrar det till inom mig. Jag tänker på detdär lilla vi hade. Det var inte ens en promille av mitt liv. Ändå, ändå satte du spår. Ändå gjorde du märken inom mig, som finns kvar. Som kommer finnas kvar. Ibland, när jag tänker på dig, undrar jag om du tänker på mig. Om jag satte spår. Om det finns märken av mig hos dig.

Människor alltså. Påverkar så mycket mer än man tror. Jag har blivit påverkad så mycket mer än jag tror. Jag har påverkat så mycket mer än jag tror. Det är skrämmande. För jag är skör. Vansinnigt skör. Och det måste finnas andra, som är minst lika sköra som jag. Egentligen, är vi nog alla lika sköra. Lika mottagliga för påverkan, på ett eller annat sätt.

Och så är det vi som formar världen.

Då blir jag rädd.

Vilken dag jag har haft. Helt enorm. När jag duschade imorse, rakade jag till och med benen. Jag försöker få in vanan nu när det är sommar. Det gäller ju att se piffig ut, där man spatserar på stadens gator. Ja för spatserat, det har jag sannerligen gjort. Jag försökte ta reda på när stadens affärer ämnade öppna, och någorlunda säker på min sak, lämnade jag hemmet nitton minuter över elva. Det visade sig då, att butikerna utanför Nordstan öppnade först tolv. Det var då jag spatserade. Det vill då till att det ser ut som om jag är på väg någonstans. Inte på något sätt får det synas, att jag likt alla andra bara går där och hänger på låsen till H&M och så. För det gjorde jag ju inte. Verkligen inte. När så staden äntligen behagade öppna, hittade jag först ingenting. Dock kom jag hem rikare. Ja, inte på pengar såklart, men på klädnader. Blandade delar har införskaffats. Båd klänning och kavaj och linne och någon slags tunika, som jag faktiskt funderar på att lämna tillbaks. Kanske. Vi får se hur det känns om ett par dagar.

När jag kom hem, kastade jag mig in i skafferiet för att baka en kaka. Ikväll har jag nämligen haft vänner på besök, och då vill man ju gärna bjuda på något fint. Efter bakandet, arbetade jag, och det flöt på bra även idag. Skönt att jobba med samma sak två dagar i rad. Minnet verkar fungera ändå. När jag kom hem från jobbet, satt AnnaClara och David och Robert utanför min ytterdörr och väntade snällt. Jag släppte in dem, och bjöd på glass och kaka och kaffe och te. Efter ett tag kom även Jonas. Vi satt och vi satt - idag utan att bli rosa. Det var trevligt ändå. Mycket trevligt.

Nu har jag drabbats av trötthet. En trötthet som jag inte riktigt kan förklara. Jag sov mycket natten till idag. Jag gick inte upp förrän vid tio. Så jag borde inte vara så sömnig som jag är. Kanske gör jag bäst i att gå till sängs? Sitter jag uppe, lär jag ju till sist bli pigg.

Imorgon kommer Emma och hälsar på. Det blir fest!

Jag låg i min säng och kastade några nyvakna blickar bortemot fönstret. Solen verkade inte skina, tänkte jag för mig själv, eller, ja eller så hade den helt enkelt inte stigit över hustaken än. Det är molnigt idag, fastän att iTelle envist hävdar att det är 20 grader och sol. Således känner jag inte för att pallra mig upp till Näckrosdammen med filt och fika som jag hade tänkt. Kanske får det istället bli en liten shoppingtur på stan? Jag har nämligen tänkt som så, att nu när jag inte åker med till Spanien, kanske jag kan unna mig själv något fint? Det hade ju varit festligt. Men jag har inte kommit in i shoppingmoodet riktigt än. Får väl ta och ställa mig i duschen ett slag, och se om jag finner hopp om en snyggare framtid därefter. Just nu känner jag mig mest rosa och svettig.

God helg allesamman!


Resultatet av gårdagens sittande i park.

Du är så vacker. Du är så vacker att otillräckligheten lägger sig som ett lock över mig. Du är så vacker att jag inte kan andas. Och så är det jag som gjort illa dig.

Efter några dagar i Varberg är jag nu åter på hemmaplan. Ja, det känns faktiskt så. Jag tror att jag har gått och blivit göteborgare.

Min dag började festligt. I över en timma låg jag på härlighetens bädd och snoozade. Välsignat! Efter det, begav jag mig nedåt, för att vila ytterligare ett slag på föräldrarnas säng. Så blev det äntligen frukost, framåt halvelva, i härlig Henricssonsk anda. Lillasyster sov ännu, men bror och jag deltog med entusiasm. Härligt.
Så fick jag bråttom, ja ty se, mitt tåg skulle avgå, och efter mycket strul med bank och diverse, är jag fortfarande utan uttagskort. Därför hade jag fört över ett par hundralappar till fadren, så att han skulle kunna ta ut dessa på bankomaten vid tågstation. Med ett par sekunders marginal hann jag med tåget, och på centralstation i Göteborg, möttes jag av David och Anna-Clara. Lunchtajm!
Vi begav oss till Condeco - ett av få ställen som hade öppet denna både röda och soliga midsommardag. Det var gott, iallafall. Efter intagen lunch gick vi till Bältesspännarparken för att äta glass, och där kom vi att sitta. Vi satt och satt, och mitt i allt det trevliga tänkte jag att oj, ojojoj vad solen bränner på, jag kanske får lite färg. Lite färg var till att ta till i underkant.
Jag åkte direkt därifrån till jobbet, och väl där smet jag in på en av toaletterna vid entrén. En chock mötte mig i spegelen. En chockrosa chock i rosa klänning. Festligt. Arbetspasset gick åtminstone bra, och ikväll har jag njutit av ostmacka och mjölk i fönstret. Nu avrundar jag med lyckad (ja, du läste rätt) bankomatkortsbeställning, lyckad (ja, du läste rätt igen!) adressändring och ett glas rött. Värt.

Dock är livet tomt. Tomt och tyst och lite tråkigt, för att hålla mig till ajdektiv begynnande på bokstaven T. Carolina har flugit sin kos och kommer aldrig igen. Eller jo, det gör hon ju, men just nu känns det som aldrig. Just nu känner jag mig smått ensam, men ändå ganska nöjd såhär på midsommardagen. Det skymmer lite lätt utanför, men härinne är det varmt och lamporna sprider ett smått gult sken. Jag känner mig ganska tillfreds. Lite Sufjan Stevens på detta, så blir nog allt bra tillsist.

Jaha. Du undrar kanske hur gårdagens beslut slutligen slutade? Jag ska tala om det för dig. Jag ska åka till Norrland. Inte för att det nödvändigtvis blir roligare, nej, det tror jag faktiskt inte att det blir, dock ej heller tråkigare. Inte för att sällskapet nödvändigtvis blir bättre, nej, det tror jag faktiskt inte att det blir, dock ej heller sämre. Familjen håller sig på en ganska jämn nivå, som kanske gjordes uppenbart i och med denna beslutsångest. Majoriteten av rådfrågade hävdade att alternativet Spanien med mamma och Lovisa verkade mest lockande, men trots, ja trots dessa påtryckningar, fattade jag beslutet att åka till Norrland. Den övervägande orsaken är något så tråkigt som stora ekonomiska fördelar. Jag kände mig, och känner mig fortfarande, rationell och tråkig, även om alternativet Norrland vägde tungt även utan ekonomiska födelar. Jag tror som sagt inte att jag kommer ha det dåligt på något vis, möjligtvis aningen kallare och myggigare. Nu ska jag sluta vara så diplomatisk. Jag tror att både mamma och pappa och Jonathan och Lovisa vet att min kärlek till dem inte beror på gåvor och resor och pengar och sånt, utan är aningen stabilare än så. Jag trasslar in mig så lätt, i att allt måste vara så diplomatiskt och rättvist.

Nu är jag iallafall hemma. Morgondagen tänkte jag ägna åt att antingen shoppa eller sola. Känns som tjejgrejer på en ledig dag. Värt.

Hejdå!

För en tid har jag provat på hur det är att vara ett skilsmässobarn, och jag tackar Gud för att det inte är på riktigt. Jag tackar Gud att mina föräldrar fortfarande tycker om varandra, efter ett hittills 24 år, en månad, och 15 dagar långt äktenskap.

Min pappa jobbar mycket på somrarna. Reser land och rike runt i sin gröna buss, förkunnar och predikar och sjunger och spelar. Att följa med brukar vara superfestligt.
Min mamma däremot, har semester på somrarna. Under en tid var hon med på pappas alla äventyr, men kanske har hon nu insett att dessa resor ger föga vila till den som önskar återfå krafter inför den nystart som hösten innebär för de flesta. Därför har hon nu bestämt sig för att ge sig ut på resa. Med sig på den, tar hon min lillasyster Lovisa. Pappa, ja, han tar med sig min lillebror Jonathan. Vart ska jag ta vägen? Ja, det ska jag besluta innan vi åker till farfar idag. Ett tredje alternativ för mig, är ju att vara hemma. Dock känner jag mig själv såpass väl, att jag vet att det är ett ytterst dåligt alternativ. Jag kommer vara ledig, och de flesta jag umgås med kommer vara bortresta denna vecka.

Samma känsla infinner sig, som när jag var barn, och mamma och pappa om kvällarna frågade vem jag ville skulle läsa saga och be aftonbön. Jag vägrade välja då också. Eller alternativt, höll noggrann koll på att välja mamma lika många gånger som jag valde pappa, och tvärtom. Det är som att välja vilken förälder jag älskar mest.

Ett tämligen omöjligt uppdrag.

Det var med glädje jag tog emot beskedet: jag skulle få sluta en halvtimma tidigare. Jag grämde mig lite över det faktum att jag var tvungen att cykla om banken på vägen hem, ja ty se, jag ville hem bums. Nu har jag varit hemma i säkert en hel timma. Jag är vansinnigt uttråkad. Allt jag tänker på är att min nästa planerade aktivitet infaller om 49 timmar och 45 minuter. Farfars kalas. Jag menar hej, är det såhär att vara ledig? Hade jag varit hemma i lägenheten hade det funnits massor att pilla med. Nu är jag i föräldrahemmet. Endast lillasyster är hemma, och hon sitter på sitt rum som vilken annan 15-åring som helst.

När jag var yngre, tyckte jag att hemifrånflyttade storasyskon verkade ha en sån väldig distans till sina familjer, och kanske framför allt småsyskon. Jag tyckte att de inte fanns där. Att de aldrig var hemma. Att de aldrig brydde sig. Jag var aldrig ens lite rädd att bli likadan. Men jag tror jag är det. Jag ringer sällan. Hälsar inte på så ofta. Jag är nog en ganska distant storasyster. Hur slutar man vara det?

Jahanähä. Något ska jag väl kunna hitta på även med denna dag.

Hejdå.

Humöret är nära besläktat med blodsockernivån. Iallafall i min kropp. Det är underligt, detdär. Jag kommer hem, trött och hungrig, och vill mest ingenting, nej inte ens åka på semester när mamma frågar. Efter en tallrik ris säger det poff. Då vill jag allt. Jag är inte trött och inte gnällig.

Innan idag var jag jättearg. Det var många olika faktorer med och spelade. Jag gick upp klockan sju imorse, och då var jag jättetrött. Anledningen till den tidiga uppstigningen var möte med vaktis i Bergsjön. Jag tog tåget till Göteborg, plankade på bussen hem, och just när jag stigit innanför min dörr, klockan tio över nio ungefär, ringde vaktis och ställde in. Jaha, liksom. Sedan krånglade det mesta. Vagnarna kom inte som de skulle, och det var mycket att bära på. Irriterande. Så träffade jag David för att äta lunch. Poff sa det, och så var jag glad.

Mat alltså. Eller om det är sällskap. Eller kombinationen. Jag vet inte.

Nu är jag iallafall stolt hyresgäst endast till en lägenhet, och det har aldrig känts bättre. Nya familjen har fått sina nycklar, och allt är frid och fröjd. Jag ska bara posta ett brev.

Det börjar dra ihop sig för läggdags. Jag börjar jobba vid sju imorgon bitti. Det vill jag kalla tidigt.

På ett sätt vet jag precis vad jag vill. På ett annat står jag lika rådvill nu som då. Jag bygger upp för mig mål, som kanske inte ens existerar. Jag bygger upp för mig stillbilder. Idealiska stillbilder. Livet är ingen stillbild. Livet rör på sig. Livet består av en rad situationer. Därför är det ohållbart att tänka framtiden i stillbilder. Ändå håller jag på. Håller på och håller på, och tänker att ah, vad spelar det för roll. Jag vaknar numera med en slags förnöjsam likgiltighet. Pfft, tänker jag, men är ändå glad. Som om jag struntar i vad som ska hända. Trots att jag har ett mål. Jag tar snedsteg. Snedsteg som jag är medveten om ska inträffa. Om de nu är snedsteg då. Planerade villovägar. Om nu villovägar kan vara planerade.

Jag beter mig så märkligt. Jag är så rådvill. Jag är så tankspridd. Så förvirrad. Mitt i allt. Jag vet inte vart jag är på väg, trots att jag kanske till och med har en diffus plan för att komma till mitt mål. När nu den vandringen ska börja. Sen, känns bekant. Varför är det alltid så?

Stillbilderna. Jag lever för dem, men samtidigt, samtidigt dödar de mig. Sakta. Sakta.

Från och med idag har jag ett nytt krav på min blivande man. Han ska sköta min ekonomi med glädje. Han ska sköta alla bankrelationer. Han ska fixa alla bankpapper, alla koder, alla konton, alla räkningar, alla pensionsfonder, alla aktier och alla pengar. Han ska få ansvara för vartenda öre i vår familj. Jag tänker vila helt trygg, viss om att han försörjer mig.

Banken och jag har ingen trevlig relation.

Den fjärde juni glömde jag helt oväntat av pinkoden till mitt bankkort. Sedan dess har jag levt av andra. Jag har fört över pengar till diverse vänner, som tagit ut dem åt mig. En situation som jag hatar, men är tvungen att leva med, eftersom jag för att få ett nytt kort personligen måste besöka banken. Anledningen till att det är mig så svårt att besöka banken, är att min bank finns i Varberg. Jag bor i Göteborg. I förra veckan, närmare bestämt i tisdags, befann jag mig i Varberg under den lilla stund banken faktiskt har öppet. Jag gick dit och förklarade mitt ärende. Jag fick då veta att jag kunnat beställa ett nytt kort via internet. Min frustration var stor, men jag gillade läget. Banktanten sade åt mig att jag själv kunde logga in på min internetbank och välja en ny pinkod. Sedan skulle kortet skickas till mig. Jag är mycket tankspridd, och saknar ofta framförhållning. Därför har jag glömt det, för att komma på det vid tillfällen jag inte har tillgång till datorn. Nu kom jag på det, när jag faktiskt hade tillgång till datorn. Jag loggade in, och letade spänt efter fliken "beställa kort". Om den fanns? Självklart inte. Om den finns när man loggar in på pappas bank? Självklart. Om det är samma bank? Jajamän. Om banken har stängt? Givetvis. Om jag är arg? Ja. Jag hatar banken. Jag hatar banken så mycket att jag snart brister ut i tårar.

Och nu ringde en himla försäljare till mamma. Som söker pappa. Som inte är hemma. Ändock, ändock fortsätter denna idiot till försäljare att fråga ut min mamma om hennes pensionssparande. Jag blir så arg att det pirrar i fötterna. Jag blir så arg att mina andetag blir oregelbundna och tvångsmässiga. Har denna totalt IQ-befriande människa inte vett nog att fatta när ett nej är ett nej? Jag känner djup tacksamhet till mig själv, för att jag var en så dålig försäljare. Det var värt varenda dålig månadslön, att inte köra över någons beslut att säga nej. Det finns bra försäljare som säljer bra saker. Jag kanske hör till kategorin dålig försäljare som säljer bra saker. Det spelar mig ingen roll. Jag hatar provision. Jag hatar lön. Jag hatar pengar. Jag hatar allt som har med ekonomi att göra.

Synd, kan man tycka. För det kommer säkert vara den största anledningen till att jag föralltid kommer förbli fattig. Åtminstone sålänge mannen som ska ta hand om min ekonomi fortsätter vara lika osynlig som han är idag.

Död åt banken. Död åt ekonomi.

Det fina med att bo en sväng i föräldrahemmet är att när man kommer hem och är sugen på godis och kanelbullar, så finns det godis och kanelbullar.

Jag har alltså jobbat idag. Min första arbetsdag på min nya arbetsplats. Skansgatan 24B heter den. Festligt va? Det var fint, iallafall. Jag ska nog trivas.

Ikväll blir det picknick med Hanna och vattenpipan. Sweeeeet.

Så stod jag där. Mitt i vad vi så länge kallat vårt hem, men som på sistone endast varit ett virrvarr av damm, skräp, papper, kvarglömda elapparater, post och disk, alltsamman blandat med handdukar och vissna krukväxter. Jag stod där och insöp luften. Doften. Rengöringsmedel. Det brukar inte lukta rengöringsmedel. Inte sålänge vi kallade platsen vårt hem. Men nu är det inget hem. Nu är det endast ett nittio kvadratmeter stort rutnät av tomma rum. Tomma, dammiga rum, med smutsiga fönster.

Vårt hem. Hemma. Gruppboendet. Kollektivet. Brudarna. Kristi Brudar. Så mycket hände där. Allt hände där, närmare bestämt. Nu putsas bevisen noggrant bort. Fläckar, flagor, smuts. Allt ska bort. Som att utplåna alla tecken på allt som någonsin hänt där, innanför de färggranna förortsväggarna.

När jag ser tillbaka på tiden som gått, känner jag tacksamhet. Jag vet att jag inte varit tacksam varje dag. Jag vet att jag inte tog vara på dagarna i kollektivet såsom jag nu önskar att jag gjort. Såsom jag vet, att jag än mer kommer önska att jag gjort, om ett par år. När livet rullar på. När allting är normalt, vad nu det innebär. Jag vet att tiden i kollektivet är unik. Att jag kommer minnas den som galen och rolig, fylld av skratt och vänner.

Jag tänker på min och Annas första måltid där. Den första kvällen, när ett märke blev i köksbordet av en alldeles för varm ljuslykta. Jag minns brännmärket i tapeten i vardagsrummet, av ett ljus som fallit mot väggen under en myskväll med vänner i vardagsrummet. Jag minns inflyttningsfesten. 50 personer trängdes i vår fyra, och vi bjöd på spenatsoppa och alla var glada. Jag minns föräldramiddagen. Vi lagade middag till våra föräldrar. Gösta och Gunilla, och Berit och Göran, och Lennart och Susanne. Jard och Agneta kunde inte komma ända från Stockholm. Det var trevligt iallafall. Jag tänker på alla middagar som intagits under tystnad. Jag tänker på middagen som slutade i tårar, när vi alla berättade från våra hjärtan om vad som kändes jobbigt. Jag tänker på middagen som spårade ur i vardagsrumssoffan, och gav fläckar som aldrig försvinner. Minnen för livet. Jag tänker på te. Jag tänker på vattenpipan. Jag tänker på alla sleepoverpartys vi haft med vänner. Kaffe till alla på frukost. Förvånade miner hos vänner, över den gästfrihet som för oss kändes som det naturligaste i världen. Jag tänker på lördagsmorgnarna. Kaffe och Tingsek i soffan. Frukost som övergick i middag innan vi ens hunnit byta om från pyjamas. Jag tänker på midnattsorkestern. Jag tänker på alla sånger vi sjungt. På alla gånger vi dansat oss svettiga i vardagsrummet. Jag tänker på SVTplay. På Grey's Anatomy. Jag tänker på osocialt umgänge med laptops i knät. Jag tänker på teckningar på kylskåpet. På roliga ord. Jag tänker på julkalendern. Som vi slet med den. Hur vi nästan blev osams vid ett par tillfällen. Hur jag satt där och frenetiskt skrev när klockan närmade sig midnatt. Måste publicera innan tolvslaget, var mitt mantra. Jag tänker på julkrubban på kistan. Jesusbarnet. Josef och Maria. Jag tänker på diskmaskinen vi fick. Jag tänker på Annas perfekta kaffekoppar. Jag minns hur ingen ville dammsuga. Jag minns staplarna av tomma förpackningar, som ingen gick ut med.

Jag tänker på Anna. På Hanna och på Carolina. Jag tänker på hur glad jag är som fått äran att bo med dem i nästan ett år. Det låter klyshigt, och är säkert delvis inspirerat av gårdagens bröllop, men jag är så tacksam. Tänk att jag, Jessica, singel och snart tjugotvå, har fått förmånen att lära känna just dessa tre, som visat sig vara tre utav världens finaste människor. Hur kan det vara möjligt, undrar jag. Jag kan inte mer än ödmjukt säga tack. Tack Anna, Hanna och Carolina, att ni finns, och att ni vill vara mina fina vänner. Och för den delen, tack att ni stått ut med mina klagomål, mina tårar, mina diskmaskinstvångstankar och dåliga dagar. Jag älskar er. Jag älskar er något så enormt.

Så står jag där, i lägenheten och funderar. Försvinner bort en stund. Det bullrar till ute i köket. Det är Hanna. Hon har hittat en stor plastskiva, och nu leker hon åska. Dags att vakna ur dagdrömmarna dåja.

Jahaja. Sitter här i pyjamas och småtaggar lite för dagen. Jag har ett par hållpunkter:

- Flyttstäda
- Se bröllop
- Se In Flames

Typ så. Punkterna är få, men jag kan ändå undra hur jag ska hinna med. Särskilt eftersom SVTs "Det kungliga bröllopet" sänds i princip hela dagen. Festligt!

Så sitter jag äntligen i min säng och lyssnar till "tystnaden" efter dagens bravader. Den ton som ringer i mitt huvud, eller ska jag säga, det infraljud som rungar inom mig, är inte av denna värld. En djup baston, som tränger ner i axlarna från öronen. Den pulserar. Jag hoppas innerligt att det går över tills imorgon. Rammstein är orsaken. Men det var fest, trots att jag är "kort". Jag är ju egentligen ingen kort tjej. Lite över medel, tror jag. Men ändock - för kort för Rammstein. På tårna har jag stått, och det var fint ändå. Jag menar, ljusshowen är faktiskt inte så pjåkig.

Jag inledde dagen med att bära världens tyngsta kartong. Jag orkade egentligen inte bära den, men eftersom jag lovat att hjälpa till, bar jag den ändå. Jag är fortfarande lite förlamad i biceps såhär tolv timmar senare. Sedan bandade jag 23 000 festivalbesökade. Ja, inte ensam, såklart. Under dagen intog jag en kebabpizza och shlirvig kycklinggryta. I kycklinggrytan fanns något som gjorde mina läppar torra, fnasiga, röda, varma och ömma. Då grämde jag mig över att jag inte ansträngde mig mer imorse för att hitta mitt lypsyl. Klockan tjugo var min arbetsdag över, och då mötte jag upp Robban en sväng, och senare Jonas. Eftersom vi inte vågade smuggla med alkohol in på festivalområdet (jag menar, huva vilka mängder det handlade om) drack vi varsin öl utanför innan vi gick in och såg Rammstein. Rammstein alltså, vilka män.

Igår var det minsann också festival. Då bandades bara 10 000 festivalfirare innan jag tillsammans med Calle såg på Bad Religion, Rise Against, Dropkick Murphys och The Hives. The Hives, alltså. Jag övervägde att inte vänta tre och en halv timma för att se dem, men när jag stod där huttrandes på en svajande bananpir vart jag övertygad. Det var värt varenda minut, och jag var kär i Pelle. Fina Pelle.

Jag känner att detta minsann är en riktig konsertsommar. Så festligt!

Här är lite bilder, tagna med en finfin iTelle.







Sådärja.

Jag är lite stolt över mitt dåliga bloggande. Det betyder att jag har ett liv. Ja, minsann.

Denna helg (jag vet att det är onsdag) har varit en helg utöver det vanliga. Ovanpå den, på måndagen alltså, var det student för världens bästa lillbrusha. Jonathan Jönsa Pölsa Guitarhero Brushan Mannen Manboy Lilly Rocker Superstar Limited Edition Henricsson. Han var så stilig, så stilig. Himlar alltså. Det var då på dagen tre år sedan jag stod där innanför portarna och svettades med min hatt i högsta hugg. Det pirrade i hela kroppen. Ner i tårna. Champagnefrukost och mingel och klassen och hattar och vitt. Vitt vitt vitt. Så slogs dörrarna upp. Jag minns inte varför, men jag sprang först. Överväldigad av folksamlingen utanför, av musiken, av solen, av skriken, av skratten. Jag skälvde. Jag skrek och jag grät. Inte för att jag var ledsen och inte för att jag var glad. Jag var bara överväldigad. Det var så stort. Jag kände att alla älskade mig. Jag minns att jag inte hittade min familj, men att jag sedan, liksom i trans, kastade mig i min broders famn. Nu var det alltså hans tur. När vi stod där, jag och Lovisa, så långt fram man kunde komma, hade jag inte långt till tårar. Det skälvde inom mig igen. Jag hulkade nästan. Inte för att jag var ledsen och inte för att jag var glad. Så kom han ut. Ungefär sist av alla. Med hatten i högsta hugg. Full av namn. Full av minnen. Fina Jonathan. Det finns inget jag bryr mig så lite om, som random studenter. Jag vill hötta med nävarna åt dem, ja be dem vara tysta. Men när det kommer nära, när det är Jonathan, då är allt okej.

Jag har ett liv! Flera dagar (åtminstone två) har gått sedan jag bloggade sist. Jag har gjort mycket. Rest till Varberg. Kalasat på socitén. Haft sleepoverparty i Gamla Köpstad. Varit på bröllop. Sålt en säng. Tittat på studentbalsdeltagarnas finfina parad genom socitétsparken. Träffat Andreas. Handlat med mamma. Vilken helg, vilken helg.

I fredags var det alltså kalas med partypojkarna Simon och Robin. Stället var belamrat med studenter från Mark. Jag blev uppraggad av noll överfulla, överlyckliga studentpojkar. Om det beror på min ålder, eller det faktum att jag hade två stora starka män vid min sida konstant vet jag inte. Det gjorde ingenting, iallafall. Festen avslutades med efterfest i Simons sommarstuga med diverse iPhoneapps. Lite nördigt, men trevligt.

I lördags var det bröllop. Aldrig har jag sett en så fager brud! Och sällan har jag skådat ett så välpusslat par. De är verkligen som gjorda för varann, om man får vara klyshig, och det får man. Hur som haver, nu är de herr och fru Savedson, och att jag, liksom de, är nöjda över detta råder inga tvivel om. Matthildur förklarade för mig, innan jag for hem, att hon just upplevt sitt livs bästa dag. Tänk va, att få känna så? Jag och Mari läste en egenhändigt ihopkomponerad liten dikt, som var ganska lång och på rim. Mitt första "bröllopstal". Kändes lite lagom att börja med något man bara kunde läsa rakt av liksom.

Idag inledde jag dagen med att åka till Göteborg för att sälja min säng. När jag kom dit upptäckte jag att madrassen var stulen. Eller, jag drar den slutsatsen, eftersom vi hade inbrott för ett par veckor sedan, och jag inte riktigt reflekterat över sängen, som stått i ett hörn i ett år. Bäddmadrassen var borta, och jag skämdes lite när köparn stod där framför mig, och jag förklarade läget. Hon var dock ingen bitter kvinna, utan slog till ändå, till ett förmånligare pris.

I eftermiddag var, eller ikväll är, det studentbal. Eftersom jag är en sann Varbergare, ända in i själen, följde jag traditionen och tittade på alla fina par. Sex hundra personer, får plats därinne, så jag höftar till med att jag idag skådat úngefär tre hundra balklänningar. Jag blev dock inte helt tagen och slagen av någon. Balens höjdpunkt är ju givetvis Jonathan, min käre bror, och hans kvinna Josefin. Jag tror att jag, även om jag inte hade känt dem, lätt hade räknat dem till balens topp tre. Nu tillhörde de ju intte balens topp tre då, utan de var i särklass balens snyggaste par.

Ja. Vad finns mer att säga? Jag har just tillsammans med tre flickor tuggat hamburgare emellan tjejsnacket. Ja, för tjejsnack har det minsann varit. Ämnen som behandlats är frieri, balklänningar, graviditet osv.

Klockan är osedvanligt mycket för att vara en söndag, och jag ska nog städa mitt rum nu. Eller prova min studentoutfit igen. Eller snöra ihop en squasch (obs, endast Carolina förstår) att hänga kring min broders hals imorgon. Att han blivit så stor.


Isak & Matthildur


Mari och jag


Josefin & Jonathan


Frilla och lillebror.


Jag ser vissa likheter, bilderna emellan. Jag tackar tackar för snygg klänning!

Du höll min hand i din. Hårt. Ibland lade du din andra hand ovanpå. Tre händer. Stadigt tillsammans. Du verkade inte riktigt se mig, ändå, ändå kände jag mig så speciell. Du höll min hand som om det var det naturligaste i världen. Du smekte min tumme med din, som om du aldrig gjort annat. Aldrig har jag känt så vana händer mot mina. De var kärlek. Sällan har jag känt så stor kärlek, bara genom händer. Mina ögon nästan tårades, ja så överväldigad blev jag. Överväldigad över insikten, att det finns ett sånt djup i människor. Och lite sorgsen, för att detdär djupet så sällan kommer fram.

Arbetande män utanför köksfönstrena var roligt i kanske en hel dag. Nu, efter ett par veckor, är jag trött på't. Inte har de någe hyfs heller, nejnej, med friskt mod stirrar de in på mig där jag äter min frukost nu, lika gärna som för två veckor sedan.

Vi spekulerar i vilka de är. Jag vill hävda att det är ett polsk familjeföretag i tre generationer. Farfarn är den som ligger ner som på gamla testamentets tid, och röker en cigarett ibland. Äldste sonsonen är den som målar cykelskjulet. Dessvärre hörde jag dem igår. Eller, en av dem. Han pratade svenska.

Poff ba, så föll ju hela min story.

I huset mitt emot finns en man vi valt att kalla Ugly Naked Guy. Jag vet inte om han är ful, men troligtvis, ja högst troligt, var han naken både igår och i förrgår. Vi såg något hudfärgat mänskostort röra sig i hans lägenhet. Det förde mig tillbaka till Friends gyllene år, och så fick han sitt namn; Ugly Naked Guy.

Igår såg vi en man lämna av ett barn i en bil, och däri satt en kvinna som sedan körde från platsen emedan mannen längtande såg efter bilen. Skilsmässobarn, tänkte jag, och kände missmod. Stackars barn, ja ty se, barnet var mycket litet.

Så fördriver jag mina dagar i stada. Jag spanar ut genom mitt fönster, och finner opp historier om de jag ser. Är det något som går i släkten, eller borde jag bara skaffa mig en hobby?

Mitt hjärta bultar när jag böjer mig fram. Med darrande händer knyter jag upp skorna. Fötter mot smutsig mark. Grus mot bar hud. Skrubbar knän.
Jag vågar inte lyfta blicken.
Blickstilla. Skakande. Skälvande.
Jag hör hur blodet rusar i min kropp.

Mina händer darrar när jag sträcker dem mot dig. Mina ögon vågar inte se. In i det sista värjer jag mig för svaret.

Fortfarande.

Du är blind. Eller så finns inte jag.

Det ljusnar ute mellan tre och fyra, kan jag konstatera. Jag vaknade tre. Då var det mörkt. Nu, klockan tjugo i fyra, så är det ljust. Jag minns förr om åren. Jag och Andreas brukade titta på film om nätterna. Inte förrns det ljusnade ute trampade han hem på sin cykel. Nu är jag ensam. Vem skulle vara här, när jag egentligen gått och lagt mig? För den delen, jag har gått och lagt mig. Ligger här och snurrar bland lakanet. Vet inte varför jag är vaken. Det är tredje natten i rad jag vaknar. Jag drömmer saker som jag inte riktigt minns, och sen vaknar jag och är orolig och kan inte somna om. Inatt är det extremt. Jag har varit vaken i 40 minuter nu. Kommer jag ens somna om? Kanske gör jag bäst i att försöka? Eller så går jag upp och tar något att äta? Någon går i trappuppgången. Jag undrar vem. Jag undrar varför. Det ekar. Dörren slamrar och smäller. Fötter mot stengolv. Snabba steg. Nej hörrni, det är bara att åter konstatera: jag kan inte sova.

Jag sitter här och sjunger med i Håkan Hellström-låtar. Festligt!

För närvarande känner jag mig som en astrist bloggerska. Inget roligt har jag att säga. Men det gör ingenting. Jag kan berätta något glädjande. Två glädjande saker menar jag, eller tre.

1. Man får mycket fler besök när man bor i stan än när man bor i förorten. Det gillas.
2. Jag har nästan slutat läsa bloggar. Det gillas.
3. Carolina lagar middag. Och Gabriel. Det gillas.

Jag antar att lotten att städa då faller på mig, och städar, ja det gör jag så gärna. Gästerna haglar tätt, som sagt, och stökigt, ja det blir det, särskilt när alla sover över. Madrasser och täcken och kuddar i en salig röra. Dessutom har jag impulsshoppat, så det var ju sannerligen till välsignelse att skatteåterbäringen fanns på kontot när jag kom hem. Synd bara att jag glömt min kod så att jag inte kan ta ut pengar. Hur som haver, så ligger mina inköp och dess påsar spridda över vardagsrummet. Nej vänner, efter maten ska jag städa, och sedan ta ett glas vin med Carro och hennes man. Det är man värd en onsdag när man låter bli att träna. Kanske, iallafall.

Meningslöst blogginlägg. Det är ju det jag säger. Helt meningslöst.

Men imorn, imorn får vi internet på riktigt hit. Då kanske, ja kanske, att jag blir en bättre bloggerska.

- Fixa bankkortet igen
- Ordna upp den tilltrasslade kollektiva ekonomin
- Kirra prellar (= köpa presenter)
- Fixa pianoflytt
- Planera lägenhetsstädning
- Packa inför helgen
- Slutbestämma bröllopsoutfit. For real denna gång.
- Sälja sängen

Typ så.

Bemanningspoolen va, vilket skämt. De ska få information om när vikarier behövs, och sedan rignga de vikarier som har uppgett att de är tillgängliga just den tiden. Jag har inte lagt in någon tillgänglighet. De ringer ju ändå. Jag ska jobba imorgon kl16-20. Det tycker jag känns lagom. Nu ringde dom och frågade om jag kunde jobba 6:45-15 innan jag jobbar 16-20 imorn. Mitt svar, eller snarare min motfråga blev "så då jobbar jag 6:45-20", bara för att hon skulle höra hur dumt det lät. Ja, svarade hon, varpå jag tackade nej till erbjudandet. Hon frågade också om jag kunde jobba 13-21 på fredag. Nej, svarade jag, jag är iväg på bröllop i helgen. Hon konstaterade då att jag skulle vara borta hela helgen, och jag konfirmerade. Jag hade en intensiv längtan att säga på spydigt vis att det var tämligen dumt av henne att tro att jag kan jobba trots att jag inte skrivit upp mig. Men jag lät bli. Hon lät som ett offer iallafall. Trött och sliten. Det är nog ett tufft jobb dom har, där på bemanningspoolen. Men jag förstår inte hur de tänker när de vid anställningstillfället säger att man inte ska räkna med så mycket jobb, utan bara strödagar, och sedan ger en dåligt samvete för att man inte kan? Som om jag sitter hemma och väntar på att de ska ringa när jag inte har något bättre för mig? Vart är världen på väg? Nej. Jag ska nog lägga in ett par tider i detdär internetprogrammet.

Bemanningspoolen va, vilket skämt. De ska få information om när vikarier behövs, och sedan rignga de vikarier som har uppgett att de är tillgängliga just den tiden. Jag har inte lagt in någon tillgänglighet. De ringer ju ändå. Jag ska jobba imorgon kl16-20. Det tycker jag känns lagom. Nu ringde dom och frågade om jag kunde jobba 6:45-15 innan jag jobbar 17-20 imorn. Mitt svar, eller snarare min motfråga blev "så då jobbar jag 6:45-20", bara för att hon skulle höra hur dumt det lät. Ja, svarade hon, varpå jag tackade nej till erbjudandet. Hon frågade också om jag kunde jobba 13-21 på fredag. Nej, svarade jag, jag är iväg på bröllop i helgen. Hon konstaterade då att jag skulle vara borta hela helgen, och jag konfirmerade. Jag hade en intensiv längtan att säga på spydigt vis att det var tämligen dumt av henne att tro att jag kan jobba trots att jag inte skrivit upp mig. Men jag lät bli. Hon lät som ett offer iallafall. Trött och sliten. Det är nog ett tufft jobb dom har, där på bemanningspoolen. Men jag förstår inte hur de tänker när de vid anställningstillfället säger att man inte ska räkna med så mycket jobb, utan bara strödagar, och sedan ger en dåligt samvete för att man inte kan? Som om jag sitter hemma och väntar på att de ska ringa när jag inte har något bättre för mig? Vart är världen på väg? Nej. Jag ska nog lägga in ett par tider i detdär internetprogrammet.

Inatt är det sleepoverrekord i storstadsbrudarnas lägenhet. Båd Jessica och Carolina och Anna och Hanna och Ida sover här inatt. Fest! Eller, nu är festen ganska slut, eftersom vi alla har gått till sängs. Ida och Anna och jag var och lyssnade på Timo Räisänen tidigare ikväll. Superfestligt! Jag blev lite lycklig av mänskomixen på scen. Jag har inte lyssnat vidare mycket på Timo tidigare, än mindre sett honom live, men jag tänker att nu bor jag ju granne med den stora nöjesparken. Då får man hå när konserter bjuds. Tackar för det liksom. Innan, delade vi på en kebabrulle och efter, ja då chillade vi i soffan med Hanna och Carro bdet bjöds även på massage. Under ett litet slag satt vi alla fem med mobiltelefonerna i högsta hugg. Osocialt kan tyckas, men jag känner att när man gör så, är man inte ganska hemma med varandra då? Jag tror det, och nu, nu ska jag lägga ifrån mig iTelle utan att sätta alarm. Värt. Godnatt!

I eftermiddag har jag funderat över väntan. Jag väntar, av den enkla anledning att jag inte förmår ta egna steg. Jag vill sluta med det. Jag vill göra saker. Jag vill leva. Jag vill känna och tänka. En gång för flera år sedan, när jag var inne i samma tankebanor, skedde något livsförvandlande. Jag sade upp mig från jobbet, lämnade lägenheten och gjorde en DTS.

Kanske är det dags igen. Dags att bryta upp och göra något annat? Kanske är jag redo? Kanske är jag redo för nya äventyr.

Jag vill kasta mig ut, igen. Jag vill andas. Känna livet. Känna luften fylla mig med liv.

Jag längtar. Jag längtar så galet bort från denna laptop och denna godisskål. Jag ville ju leva ett äventyr.

Jag har upptäckt att man kan synka fejan med spotify. Superspännande. Anna hjälpte mig häromdagen. Så nu snokar jag hejvilt. Jag tänker "Jaha, så vad lyssnar hon på?", och så klickar jag och klickar och klickar tills jag tänker "Jaha, så vad tycker han om?", och så klickar jag vidare. Superspännande. Själv är jag av sådant slag att jag tycker det är lite skämmigt att dela mina spellistor. Jag vill inte att någon ska märka att "En vanlig dag" med Ulrik finns med i alla mina spellistor. Jag vill inte att någon ska se att alla mina spellistor är likadana. Att alla spellistor liksom är kopior av varandra, med olika namn. Jag vill kanske inte att någon ska veta att jag inte har någon smak. Att jag lyssnar på vad andra rekomenderar. Jag försöker faktiskt. Jag försöker skaffa mig en stil. Jag försöker bli någon. Så jag ska ta steget nu. Jag har suttit ett par minuter och slängt ihop en lista, som jag valt att kalla "puss" i brist på annat. Snart ska jag sharea den på fejan. Hoj vad det kommer gillas. Eller inte. Jag har kort och gott slängt ihop sånt som jag brukar lyssna på. Både sånt jag faktiskt hittat själv och sånt andra tipsat om. Faktiskt, så märkte jag när jag pillade, att jag inte riktigt kunde särskilja de två kategorierna. Jag tar det som ett tecken på att jag bättrar mig. På att jag faktiskt börjar nisha mig. Det känns bra.

Faktiskt, så har jag tagit steget att lägga in låtarna från min gamla telefon i datorn. Snart ska de in i iTelle. Däri finns nämligen bara 10 låtar för närvarande. Nu kanske ni tycker att jag är dum i huvudet, men jag ser inte poängen med att ha mp3 eller iPod, som det ju heter i iTelle, när man har ett infekterat öra, och inte pallar att lyssna på musik med bara ett öra. Huva för halvljud. Även om sånt går att ställa in. Huva huva.

Snart kommer Anna och Hanna hit. Välsignat!

Här är den då. Om denna länk nu fungerar.

Puss

Det fina med att inte vila på helgen är att det fortfarande känns som helg när det blir måndag. Därför ska jag nu hem och äta godis.

Den känsla som just nu finns i min kropp är egentligen inte okej en söndagskväll. Jag är inte utvilad. Jag är helt utslagen. Utmattad. Trött. Sliten. Utpumpad. Och glad. Och nöjd. Igår flyttade vi, och hela dagen tackade jag Gud för fantastiska vänner som kommer tidigt en lördag bara för att bära ens möbler med inget annat än lite lunch som ersättning. Det uppskattas av kvinnor som vi! Kvällen spenderades på hönö. Vår vän Fredrik firade livet, och vi med honom. Det var trevligt och fint, och hem, ja det kom vi om än sent. Med oss följde då Sam, som sov över. Med ren vilja som enda drivkraft gick jag upp klockan sju imorse för att ställa i ordning saker och ting i hemmet innan kommande festligheter. Jag var bår sur, trött, bitter och irriterad. Jag och Carolina började prata om färg på mattan vi ska ha i vardagsrummet. Carolina tyckte röd, och när jag kom på mig själv med att bittert tänka att röd är en tråkig färg som alla som vill våga ha färg har, och att rött därför är en himla mainstreamfärg för lama idioter satte jag på kaffe. Jag insåg att min tvärhet nog inte grundades i ogillande varken mot rött eller Carro, utan på grund av energibrist. Lite senare under dagen enades vi om lila. Tror jag. Varför gick jag då upp så tidigt, undrar du, och varför detta frenetiska grejande i lägenheten? Jo minsann, idag vankades det möhippa för kära Matthildur! Det var roligt. Om det ska jag skriva imorn. Nu faller ögonen ihop här. Spontant slut på blogginlägg. Jag är för trött. Godnatt vänner!

Sitter vid Kortedala torg och väntar på spårvagnen. 12 mintuter skadet ta, innan den kommer. Först blev jag bitter. Nu är jag lugn. Hela dagen ska jag flytta och greja. Jag kan vara värd lite vila. Jag känner en sval vind mot mina bara ben och tänker att sommarlov, det har jag faktiskt nu, och en helt fantastisk sommar ligger framför mig. Vad saknas? Ingenting, tror jag. Vattenmelon och jordgubbar, kanske, men det är ju sånt som går att ordna. Snart vänner, vill jag att ni kommer och hälsar på mig i vår nya lägenhet. Kom kom kom, jag vill fylla den till brädden och låta den flöda över. Kom kom kom.

Detta kan vara sista gången jag uppdaterar från golvet. Imorgon kör vi nämligen flyttlasset hit, vilket innebär att både köksmöbler och soffa med tillhörande bord kommer att komma hit.

Idag har varit en lång dag. Jag började starkt med att vakna 45 minuter innan tentan började. Tur att jag har Emma, som har Oskar, som körde oss. Annars vet jag inte om jag hade hunnit. Av alla dagar som finns, valde jag att försova mig just innan en tenta. Efteråt vandrade jag i solen med Emma, till Brunnsparken. Därifrån åkte jag till Bergsjön för att packa och packa. Det gjorde jag, innan det bar av in mot stan för studentfirande. Spårvagnarna gick inte som de skulle, så vi beslutade oss för att gå en bit, varpå jag fick oerhörd skoskav.
Hanna var en GLAD och värd student, som firades med pompa och ståt. Plakat och squasch och dextrosol och blommor. Fina och duktiga hon. Så begav vi oss till Varberg för att deltaga i festligheter. Resan tog plats i en finfin minibuss utan fläkt. Svettigt och somrigt och härligt.
Väl tillbaka i stora staden fick vi besök av David och Jonas. De hade bakat en såkallad chokladraggare, och efter senmiddag bestående av makaroner och köttbullar åt vi chokladraggaren på en filt på golvet. Vi övade oss i att hjula och rulla ägg, samt tittade på små korta filmer och pratade om livet.

Nu är jag trött. Efter en lång dag. Imorn ska jag upp snortidigt för att åka till Bergsjön och packa det sista, innan Jon kommer med bil och släp och grejer. Jag går på extraenergi nu. Två dagar till ska jag göra det, har jag tänkt. Sen, ja sen är jag minsann värd en redig sovmorgon.

Sov gott kära ni.

Varför sova när man kan ligga vaken? Vad gör jag för fel? Ikväll har jag gjort allt rätt. Jag åt tidig kvällsmat, bytte om en stund innan läggdags, lyssnade på lugn musik, plockade fram kläder tills imorn, packade väskan, svalde två piller, bad aftonbön och lade mig så på spikmattan. I säkert en halvtimma. Sover jag? Nej. Är jag trött? Nej. Himlar. Allt jag begär just nu är lite kli på ryggen och fina ord. Hur längesen var inte det liksom? Ingen gör sånt förutom pappa, och hos honom har jag ite bott på snart tre år. Himlar alltså. Kanske ska plugga lite till? Då lär jag ju somna av uttråkning om inte annat. Palla bralla. Orka menorca.

Du undrar hur man ska komma ihåg vilket desinfektionsmedel man ska ha till vad? Enkelt att komma ihåg!

Klorhexidin till den resistenta hudfloran. Häxa, ja det kan man vara, och även president. Man är det ju troligtvis under en längre period, precis som den resistenta hudfloran finns länge på huden.
Alkohol, ja det har man till den transienta hudfloran. Alkohol har mycket gemensamt med den transienta hudfloran. De är nämligen tillfälliga båda två. Alkohol tas till lite då och då, kanske för att döva en tillfällig smärta man har. Det kan också tas till, för att döda en tillfällig bakteriehärd på händerna.

Svinenkelt.


Så, mina kära, vad har man denna härliga lösning till?

Jag ströjobbar lite på ett äldreboende i stan, på en avdelning för dementa. Igår läste jag igenom deras såkallade livsberättelser. Det är en snabbt ihopslängd sammanställning över de boendes liv. Var de är födda. Vad deras föräldrar jobbade med när de var små. Vad de själva har jobbat med. Om de har barn. Hur de vill dö. Det är hemskt egentligen, att hela liv sammanställs sådär, förhastat, snabbt och nästintill oläsligt på ett par sidor. Vissa saknade till och med livsberättelse. På pappret, åtminstone. Vad jag vill komma till är, att det slog mig igår att de dementa tanterna och gubbarna är riktiga människor. Som har haft riktiga liv. Med riktiga människor och riktiga jobb och riktiga barn och riktiga känslor och riktiga tankar. De har levt. De har så mycket mer än jag, och ändå, ändå är de beroende av mig.

När jag tänker på att de jag älskar kanske kommer befinna sig där i framtiden, får jag tårar i ögonen. Någon älskar ju tanterna på avdelningen så som jag älskar mina föräldrar. Hur ont gör det i deras hjärtan? För några år sedan fick farmor en hjärnblödning. Hon repade sig, men att hälsa på henne på sjukhuset, det var så galet smärtsamt. Jag försökte att inte andas, för jag var helt säker på att jag skulle börja gråta om jag gjorde det. Jag får en klump i halsen av att bara tänka på det. Jag får en klump i halsen av att tänka på att det kommer att hända igen. Jag är snart tjugotvå, och har alla fyra far- och morföräldrar kvar i livet. De kommer ju att dö. Inte än på länge, hoppas jag. Men det kommer ju att hända. Det kommer hända mamma och pappa. Kanske blir jag så gammal att jag en dag får se den man jag gifter mig med dö.

Förra veckan började jag nästan gråta i dagrummet på jobbet, för om femtio år är det jag som hälsar på mina föräldrar sådär. Om femtio år är det de som sitter där i varsin rullstol, med vitt, tunt rufsigt hår på huvudet och skrynkliga darriga händer. Hur ska jag överleva det?


Det gäller väl att ta vara på den tid man får, även om det låter klyschigt. Klyschor är väl ofta sanna.

Jag vill dela med mig av något roligt som har hänt. Igår loggade jag in på GUL (Göteborgs Universitets Läroplattform, superfyndigt), och hittade där tentaresultat. Med hjärtat i halsgropen öppnade jag dokumentet och letade  hetsigt efter mitt tentanummer - 104. Jag hittade det, och möttes av orden Underkänt. Vad kunde jag göra, förutom att skratta? Nej, jag satt och skrattade på min stol i köket. Senare på kvällen, ungefär sju timmar senare, pratade jag med pappa, och ojade mig över denna kuggade tenta. Jag hade hopp om att han skulle bjuda på tårta, ty se, det gör han ibland när man behöver lite uppmuntran, som till exempel efter en kuggad tenta. Hur som haver, under samtalet såg jag för min inre syn hur dokumentet jag läst i hette Tentamenresultat 100419. Som om träffad av blixten blev jag genast förvissad: Jag hade läst i fel dokument, jag kanske inte alls hade misslyckats.
Idag kom de nya tentaresultaten. De från den fjortonde maj, alltså, rätt tentamen. Om jag var underkänd? Inte, inte. Jag var lika godkänd som ett nydöpt barn som just tagits upp i Guds familj. Utan fel. Eller ja, kanske inte utan fel, men ändå, godkänd. Det är stort.

Det firas med ny tenta imorgon!

Jaha. Här ligger jag och kan inte sova. Jag ägnar all min energi åt att tänka på allt jag måste göra. Jag är stressad på ett så märkligt sätt. Jag vet att allt kommer hinnas med, men det kommer bli tajt. Därför är jag stressad. För jag vet att det kommer bli stressigt. Sen. För att jag inte riktigt har en plan. För att det finns så mycket som jag eventuellt har glömt. Jag orkar inte. Jag vill så mycket, men ingenting hinns. Himlar, säger jag då.

Minsann. Idag tar jag tag i mig själv. Jag gick upp snortidigt för att gymma, och nu sitter jag vid näckrosdammen och ska ta upp studierna. Klockan två börjar jag jobba, och sen är denna dagen slut. Jojomän. Fåglarna kvittrar och så. Trevligt! Glad onsdag på dig :)

Vad jag älskar när jag är snabb i fingrarna och råkar skriva www.bög innan jag snabbt som attan ändrar till www.blogg.se, ju, givetvis, kärenågon, ja jag menar det?

Ikväll har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har, tillsammans med Carolina, dansat i fönstret. Jo, jag tackar jag. Trots att det bara är ett par meter upp, och har möjlighet till viss insyn, är det sällan någon som tittar (förutom äckelgubben som renoverar uteplatsen på andra sidan). Därför har jag de senaste dagarna försökt pocka på förbipasserandes uppmärksamhet. Jag har vinkat. Jag har knackat. Jag har knackat intensivt. Någon enstaka gång har jag fått respons, annars är de inaktiva som döda. Därför vågade vi oss idag på konststycket diskodans i vardagsrumsfönster. Om någon såg? Nej, det tror jag då rakt inte.

Jag är inte det minsta trött, men måste ändock gå till sängs och somna ungefär nu, för imorgon eftermiddag ska jag plugga, och då hinns då rakt inget tentaplugg med. Därför, för att kunna somna, har jag svalt ner två små piller som har lugnande verkan. Inte för att jag någonsin upplever att de fungerar, men ändå. Nu har jag iallafall dem i min kropp, och inte utanför, för där lär de ju göra ännu mindre nytta.

Detta var ett vansinnigt meningslöst inlägg. Jag vet inte vad jag ville. Separationsångest, kanske.

Hejdå!

Visst har jag sett honom förut, och visst har jag tyckt att han är söt. Visst har jag sett hans ögon, och visst har jag lagt märke till hans leende. Visst har jag lyssnat till hans röst och blivit varm inombords, men aldrig, nej aldrig har jag känt såhär för honom förut. Klockan var prick åtta, och jag stod där med min väska på axeln, full av förväntan. Så kom han. Världen försvann, ja, den fullständigt dränktes av bruset runtomkring. Så vacker var han. Han strålade, ja hela hans gestalt lyste som solen där han stod. Hans bländande leende gjorde mig knäsvag. Jag vågade knappt ens leta efter hans blick. Hans energi fick allting annat att blekna.

Synd bara att det var tiotusentals andra småflickor där och suktade efter samme man. Jag skriver ju nämligen om Salem al Fakir.



Publiken var lite halvtråkig, och så var nog även jag. Jag kunde inte sjunga med i så många låtar, och jag kämpade inte för att komma längst fram, trots att det nog hade varit möjligt, med tanke på att större delen av publiken led brist på den typen av engagemang.

Jag vet inte om konserten var så himla superbra i sig, men Salem alltså, kan man nåt annat än älska honom?

Jag ska just ta itu med immunologin, men just när jag skulle stänga av radion, hörde jag Roger säga att Save Tonight med EMD skulle spelas upp, och jag tänkte att, åh, Save Tonight, how I love that song. Givetvis trodde jag bara att EMD gjort en låt med samma titel. Jag hade fel. Världens smörigaste våldtäktsversion av en av mina favoritlåtar spelas just nu, ut ur min radio, 40cm från mitt hjärta. Det är som Celine Dion, fast unga pojkar. Jag klarar det inte. Den är skitdålig ju. Har inte EMD gjort såhär förr? Eller är det Darin med Viva la Vida?

Jaha. Här kom I've gotta feelin'. Nu stänger jag av. Visserligen kommer tonight att be a good night. Vi ska nämligen på Salem al Fakir!!!! WIiiho!