Jessyca

Jag sov till elva idag, och det kändes wild & crazy. Helgen har varit till belåtenhet. Jag och Carro trodde att vi skulle få besök i fredags kväll, men gästerna ställde in i sista stund, så vi spenderade kvällen ensamma. Eller ptja, inte ensamma direkt. Vi beställde pizza, köpte chips med dipp och vindruvor och choklad, som vi smälte för att doppa vindruvorna i. Och Ben&Jerrys. Hej fredag, liksom. Känslan av att Carro är min fru ökade avsevärt.
Jag hade hela kvällen känslan av att det var lördag. Härligt! Så när det äntligen blev lördag, eller ja, äntligen och äntligen, så sov vi länge, innan vi begav oss in till stan för att hämta en bok och trimma våra frisyrer. Mitt hår blev kort. Men jag antar det är smällar man får ta, när man som jag egentligen vill ha långt hår, men aldrig varken toppar eller tar hand om det. Hej slitet liksom. Hejdå hår. Men det växer ju ut. På kvällen var en vän till Carro här, och det var chill.

Imorse vaknade jag med värk. Värk i vänster käke, öra och nacke. Vänstra delen av nacken, alltså. Jag vill minnas att min kudde låg på golvet, och kanske finns där ett samband. Tur att Carro är apotekskvinna, och har alla möjliga läkemedel att erbjuda. Idag fick jag tigerbalsam på min kropp, och det känns bra. Jag i alla fall inbillar mig att det hjälper. Vi inledde morgonen med kaffe och Skavlan. Hej söndag, liksom.

Idag känner jag för att vara redigt snygg. Vet dock inte riktigt hur än..

Hejdå!

Jag har, under större delen av mitt liv, varit vän med min stjärt. Jag har aldrig riktigt känt några hatiska känslor gentemot den. Den har alltid suttit där den sitter. Den har för det mesta liksom varit mig trogen. Jag behöver den, oh den behöver mig. Ett ganska fint utbyte, om jag får säga det själv. Vi trivs ihop. Dock känner jag nu, att vår vänskap har nått en avgörande punkt. Det kanske inte betyder slutet, men en prövning, det kan man mycket väl säga att vi nu går till mötes.

Imorse, var jag stressad. Jag var sen. Jag hade bråttom. Jag vet inte riktigt varför, för jag har varit ganska duktig på att komma i tid på sistone. Men imorse var jag stressad. Jag var på väg till spårvagnen, och i mina händer bar jag min skolväska, en påse och min termosmugg med kaffe. Under mig låg isen blank. Jag såg vagnen komma när jag befann mig på ett sådant avstånd ifrån den, att sannolikheten att hinna vid språngmarsch, är ganska stor. Vid normalt väglag då, skall väl tilläggas. Jag tänkte att jag skulle ta risken. Och det gjorde jag också. Mina fötter slog emot isen i allt snabbare takt. Det gick bra. Jag försökte placera mina fötter på de fläckar där isen såg tunnast ut, där snön låg vit, eller där gruset låg tätt. Det gick bra. Nästan hela vägen. När jag bara hade några få meter kvar av den isiga nedförsbacken tappade någon utav mina fötter greppet om marken, och jag föll. Jag föll handlöst. Min bakdel slog emot marken som om vägde jag flera gånger min vikt. Ja, med våldsam kraft slungades jag ner mot isen, gruset, asfalten, snön. Kaffemuggen föll ur min hands grepp, och gled ned för backen. Påsen och väskan kastades likaså iväg. Och där låg jag. Eller satt, jag minns inte. Jag kände mig klumpig och förnedrad och förödmjukad och liten. Spårvagnen åkte. Jag tänkte, eller snarare, jag var övertygad om, att min svanskota var bruten. Medan jag reste mig upp och samlade ihop mina saker, väntade jag på att någon skulle komma fram och fråga hur det hade gått. Men ingen kom. Ingen frågade. Ingen ens tittade åt mitt hål. Jag kände mig än mer liten och betydelselös där jag stod. Jag stapplade de sista metrarna fram till hållplatsen, med tårar i ögonen. Jag väntade in nästa vagn. Jag kom till skolan i tid. Jag har haft ont hela dagen. Inte hela tiden, men så fort jag rör mig. Böjer mig fram, nyser, reser mig upp. Ont.

Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta min rumpa, för att den inte tog emot mig i fallet på ett bättre sätt. Så mycket som jag ätit på sistone, borde den ha fläskat på sig i alla fall lite.

Heja!

Förlåt för den mycket snålt tilltagna uppdateringen igår. Jag vet inte vad som hände. Eller jo förresten, det vet jag ju visst. Jag hade en lugn och skön morgon. Gick upp vid halv tio, drack kaffe med Carro, åkte till skolan i ganska lagom tid till seminariet. Jag genomled seminariet, och kände att det inte gav mig så mycket alls att vara där, mer än ett par nya ansikten att para ihop med nya namn. Det är visserligen trevligt. Efter skolan åkte jag hem, och på vägen hem handlade jag mat för 247kr. Tråkigt när de pengar man lagt till matkassan inte räcker, utan man måste lägga till.. Det känns på nåt sätt värre att behöva betala 247kr ur "egen ficka" än om vi hade lagt 247kr mer i månaden i matkassan. Hur som haver, jag vill ha mat, så jag köpte mat. Och flickorna därhemma kan ju heller inte svälta. Jag bar påsarna upp, genom is och snö. Jag var så arg och ilsken på snön att jag varken visste ut eller in, när jag äntligen kom hem. Hemma, stod jag för kvällsmaten, och jag lagade korvgryta med ris. I överflöd, för att kunna frysa in och ha med till skolan. Praktiskt.

På kvällen var det singstar med läkarstudenterna. Festligt.

Det var därför jag inte uppdaterade igår. Jag var upptagen, helt enkelt.

Idag har jag varit på föreläsning, och jag känner att jag har en ganska positiv inställning och attityd. Jag tittade på klockan jättesällan, och det är ett gott tecken. Det känns spännande, och jag känner mig motiverad, även om det kanske inte alltid är jättejättejätteintressant att läsa om omvårdnadsvetenskapens betydelse i jämförelse med vårdvetenskap, och dess skillnader. Och Florence Nightingale. Denna kvinna.

Just nu sitter jag här i föräldrahemmet. Lillasyster är sjuk, men nu sover hon.. Jag har bryggt lite kaffe, som jag nu ska dricka medan jag funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Medicin känns himla intressant. Jag ska nog försöka hitta mig en läkare där på skolan trots allt.. För jag kommer aldrig orka bli det själv. Jag ser det som ett mansyrke. Jag vill inte ha det ansvaret. Jag vill bara vara liten och kvinna.

Hejdå.

Det som egentligen inte händer, har hänt. Jag och Carolina har städat vårt rum. Jag minns inte om vi gjorde det till jul ens. Kanske att vi plockade undan lite.. Nu har vi till och med dammsugit. Jag har bytt lakan. Ställt iordning skorna i garderoben. Och sånt. Slängt skräp, såsom godispapper, som finns överöverallt där jag varit.

Undertiden vi städat, har vi lyssnat på Arvingarna, och vi kan inget annat än konstatera, att dessa fyra pojkar nog inte väntade med att ha sex tills dess att äktenskapet ingicks. Nej käre värld, här finns metaforer i överflöd.

Tur att vi inte förstod dem som barn.

Why did you steel from me?

Lider alla människor av manodepressivitet och schizofreni, eller är det bara jag som har tolkningssvårigheter?

Jag äter så galet mycket. Är det något fel på mig? Jag har på riktigt ätit fem mål mat idag, och jag skulle kunna äta än mer!

Frukost 1: Gröt med bär och kaffe
Frukost 2: Två rostade mackor och juice
Lunch: Spagetti med köttfärssås
Mellanmål: Daim och gelénappar
Middag: Wokade grönsaker och nudlar
Kvällsmat: Två och en halv macka med skagenröra
Efterätt: Två portioner kladdkaka med vispgrädde

Är det något fel på mig?

Jag har lagt märke till ett facebookfenomen. Många gånger, när man vill se bilder av sina vänner, eller kanske vänners vänner, finns bara två slags bilder att tillgå. Festbilder, eller semesterbilder. Semesterbilderna ofta i kombination med festtillfälle. Det är lite tråkigt, för det ger ju inte direkt någon helhetsbild av personen. Fyllesvin, må så vara, men annars då? Lite tråkigt, tycker Jessica21.

Anna, Hanna och Jonas ser på en film om Josef. Jag tröttnade efter en stund, och har nu borstat mina tänder och intagit sängen. Om inte för att sova, så för att chilla. Jag gillar't. Har en del att fundera på ikväll, så jag har plockat fram dagboken, dagen till ära. Det är ju trots allt inte 24 januari varje dag..

Imorn ska jag till skolan, trots att vi inte har föreläsningar. Blir nog till att sitta i biblioteket eller nåt grupprum eller så, med Malin, Linda och Therese. Fina tider.

Hejdå.

Jag hade just en nära-döden-upplevelse.

Efter en härlig frukost, begav jag och Lovisa oss mot stan. Hon skulle nämligen med tåget. När jag ensam satte mig på vagnen igen, för att åka hem till förorten fick jag som en blixt genom huvudet. Jag kom på vad jag hade glömt.
Jag hade glömt att fälla ihop datorn, och jag visste att den stod i sängen, farligt nära gardinen. Jag har hört talas om att datorer blir överhettade lätt, och fattar eld. Jag har bara hört om ett tillfälle då det verkligen hänt, men jag är bergis hundra på att det händer varje dag. Flera gånger. Minst. Vetskapen om att datorn KANSKE inte var i väntoläge gjorde mig fantastiskt nervös, samtidigt som jag visste att jag ingenting kunde göra. Ringa brandkåren i förebyggande syfte? Nja, det känns väl lite overkill.. Inom en halvtimma skulle jag vara hemma, men mycket hinner hända på 30 minuter. Särskilt när det kommer till bränder. Det vet alla. När jag klev av spårvagnen var jag i princip säker på att jag skulle höra sirener, och se rök bolma upp från det som en gång varit Siriusgatans färgglada hus. Jag gick mitt snabbaste upp emot huset. Tryckte in koden mitt snabbaste, låste upp mitt allra snabbaste, och klev in genom dörren. Ingen röklukt. Jag tog varken av mig skor eller jacka, utan gick istället de få metrarna fram till min dörr och kikade in. Där stod datorn. På sängen. Farligt nära gardinen. Men inte brann det. Nej, det gjorde det inte. Jag glömde till och med att känna efter om den var varm. Den är inte jättevarm nu, tio minuter senare, så rimligtvis har den väl försatt sig i något slags vänteläge och kylt ner sig. Det var ju bra.

Well cykelställ. Tilläggas skall, att jag faktiskt är väldigt duktig på att komma ihåg att fälla ihop datorn innan jag går ut. Men just idag, just idag så glömde jag det.

Nu ska jag dricka lite gammalt kaffe.

"Pardon me while I burst into flames
I've had enough of the world
and its people's mindless games
So pardon me while I burn
and rise above the flame
Pardon me, pardon me
I'll never be the same"

Jag funderar på att sluta spendera så mycket tid med att facebook-stalka gamla barndomsklasskamrater och sånt.

Jag har förövrigt duschat nu. Känns bra att ha gjort något vettigt av dagen.

Hejdå.

Nu är klockan sex, och jag har fortfarande varken bytt om från pyjamas eller borstat tänderna. Jag har däremot stekt strömming och gjort potatismos. Dessutom har jag diskat och lite sånt. Och ikväll ska lillasyster sova här, vilket innebär att jag åtminstone får äta frukost med henne imorn. Sweet!

HEjdå.

"Men vad alla läser på Chamlo"
- citat Jessica Henricsson

Ibland undrar jag vad som rör sig innanför mitt pannben. Chalmo?!

Nyss var klockan kvart över tolv och jag kände att hela dagen låg framför mig. Att allt var möjligt. Nu är klockan halv två, och jag känner en viss stress. Nu måste jag ta tag i dagen, byta pyjamasen mot något annat, borsta tänderna och så vidare. Jag som bara vill ha en chill lördag liksom.

Igår var jag på ett oerhört långt party. Eller ja, party och party. Jo, det var party. Jag åkte hemifrån vid halv tre, kom till Malin, och vi började göra oss i ordning inför kvällens sittning (middag med klassen). Det var sagotema, och jag var Jasmine i Aladdin. Det var sannerligen längesedan jag gick omkring i magtröja, men igår, igår gjorde jag det. Klockan fem ungefär kom det lite fler brudar, och vi hade en liten trevlig stund tillsammans innan vi begav oss mot skolan och sittningen, som började klockan sju. Vi fick pastasallad med köttbullar, och chokladpudding till efterrätt. Det var roligt att se hur fina alla var och så vidare. Sittning hade jag aldrig varit på förut, och det var sannerligen en speciell tillställning. Vid halv elva ungefär, förklarades sittningen avslutad, och alla regler som tidigare gällt upphörde att gälla, och skolans matsal blev ett dansgolv. Det var lite mellanstadiekänsla nästan. Jag menar, det är ju ungefär tio år sedan jag senast var på skolfest i skolmatsalen. Det tedde sig dock lite annorlunda nu, när alla var tio år äldre. Hur som haver, efter en tid gick vi åter hem till Malin, alltså Katten Jansson, Jasmine, piraterna och prinsessorna. Där spelade vi (läs: dom, inte jag) biljard. Jag åt popcorn. Sedan begav vi oss ut i Göteborgsnatten. Betalade hutlösa 120kr för att komma in på Nivå, och sedan hutlösa 40kr för garderoben (jag hade en FET väska också). Därinne blev jag döv. Vid tre åkte jag hem. Vid fyra kom jag hem. Festligt att åka ensam hem sådär mitt i natten. Jag hade min mobil tätt intill mig, och såg sådär upptagen ut.

Något som jag verkligen uppskattar, är tjejers förmåga att skydda varandra på dansgolvet. Så fort en grabb dansar lite väl nära, fattar nästan alltid en väns hand tag om ens kropp, och för en åt sidan på ett mycket diskret sätt. Grabben förstår då att matchen är förlorad, och att kvinnan inte är särdeles intresserad. Eller, många gånger undrar man om han verkligen förstår det, eftersom upprepade försök att ragga upp SAMMA potentiella danspartner inte är ovanligt. Tråkigt nog, gäller denna regel bara inom den ring av flickor man dansar i. För just det, att dansa ute är en slags ringdans har jag märkt. Ringen blir som ett slags skydd för främmande och närgångna pojkar. Praktiskt. Ringen blir ens skydd, liksom, och den som bryter ringen, genom att kanske snubbla in i den (givetvis en främling, ofta kvinnlig sådan), får en rejäl knuff i ryggen för att liksom veta sin plats. Det är så tjejer slåss. Tror jag. Personligen försöker jag hålla koll på området runt omkring mig. Jag brukar inte knuffas, men ibland kanske man ingår i en ring med knuffande flickor, och då kan man ju råka illa ut själv. Som gängbråk, ungefär. Jaja. Nog om det. Det är fint, i alla fall, när man tar hand om varandra, och skyddar varandra från oönskade män.

Nu har ytterligare en kvart gått av dagen, och jag ska se om jag hittar något träningspass att gå på kanske. Eller nåt. Klippa mig? Jag hade gärna pluggat, men jag har inte böckerna, och jag hittar inte artiklarna på nätet. Fantastiskt bra orsak att inte plugga, och jag kan till och med säga att jag önskar att jag kunde plugga. Ingen kan ju riktigt göra något åt mitt läge.

Nu ska jag sluta ordbajsa.

Hejdå.

Idag fick jag sova till nio. Då ringde klockan. Nu har jag gått upp, gjort en smoothie, samt konstaterat att jag måste installera någon slags flash-grej på min dator. Är du en sådan som kan sånt, hjälp mig.

Annars strövar jag runt här i min svarta sidenpyjamas och väntar på att min smoothie ska bli lite kall också. Bären var så stelfrusna att jag micrade dem lite, och de som känner vår micro vet att det blir märkligt varje gång. Så. Snart ska jag sätta mig med lärobok, kaffe och smoothie. Fin morgon. Min nya bok luktar skolan. Sådär så att man blir alldeles torr i näsborrarna. Usch.

Hejdå.

Jag har på riktigt problem. Jag blir inte mätt. Jag är konstant sugen på något. Jag förstår inte. Just nu borstar jag tänderna för att se om det hjälper.

En sak slog mig idag, när jag stod på spårvagnen.

Idag har varit en dag i spenderandets tecken. På bara någon timma brände jag ungefär 1600 kronor. Till största delen studentlitteratur (ett verk i tre delar man typ var tvungen att ha). Eftersom både min tvål och min tandkräm tagit slut, bestämde jag mig för att ta en sväng över konsum, när jag ändå var i farten så att säga. Eftersom jag var så extremt hungrig, köpte jag mig lite choklad. Sånadär marabou-bitar ni vet. Jag köper alltid Japp och Coco. Typiskt nittiotalsgodis. Jag känner ingen annan som köper just Japp och Coco. Jag köpte en Daim också. Tre för 18kr liksom. Rätt värt ändå. Stora bitar, alltså.

Det var när jag stod på spårvagnen, eftersom det alltid är överfull såhär dags, och öppnade min Coco, som jag fick uppenbarelsen. Jag minns nittiotalet. Jag minns hur stora chokladbitarna kändes. De är ju i två delar, och ofta, åt jag en, för att äta nästa vid ett senare tillfälle. Men biten jag nu plockade fram, kändes så meningslöst liten. De måste ha varit större förr? Likadant med sånadär Jenka och Shake och allt vad dom hette. Tuggummi. De var mycket större förr. Eller hur? På riktigt, stor skillnad. Och det gjorde mig lite ledsen där på vagnen, för jag tänkte, att är det inte väldigt synd, att det aldrig liksom är riktigt generöst tilltaget när man handlar? Aldrig, eller i alla fall mycket sällan, känner man att man fått det där lilla extra. Nej, för försäljaren handlar det om att sälja så lite som möjligt, till ett så högt pris som möjligt. För oss konsumenter är det precis tvärtom. Att försöka få så mycket som möjligt, så billigt som möjligt. Jag förstår ju givetvis att det måste vara såhär, men när mängden choklad och tuggummi faktiskt blir märkbart mindre, tycker jag att det gått över gränsen. Höj priset, men ta förtusan inte något godis ifrån mig. Det är direkt dålig stil.

I övrigt, har jag idag en att-göra-lista på min vänstra handrygg. Nästa punkt blir att skicka in någon slags studieförsäkran, så att jag kan få lite pengar. Efter det ska jag lista alla mina skulder.

Hejdå.

Sia, detta inlägg är tillägnat dig, eftersom du så flitigt läser min blogg.

Ibland rinner inspirationen av mig. Eller, vi blandas inte, jag och inspirationen. Vatten och olja, tänker jag på. Det går inte ihop sig. Är nära, men ändå inte ett. Jag kan liksom inte bli ett med mig själv just nu. Med alla tankar och känslor kring allt. Allt är så nytt. De tre senaste dagarna har jag tillbringat i skolan, och när jag kommit hem har jag varit så trött att alla intryck och känslor har bearbetats i form av ilska. Den rinner sedan av mig, inte som olja och vatten denna gång, utan mer som någon slags dusch som stängs av. Eller, vatten som tappas ut. Det tar slut, liksom. Jag antar att det hela har sin grund i stress och lite oro över allt. Det är trots jag och nittionio främlingar. Till och med de jag känner är ju främlingar. För jag känner dem ju inte.

Det är något jag funderar över ibland. När man känner någon. I bibeln är det när man har sex. Eller ja, kan vara, åtminstone. Och sex, det har jag haft med noll personer i min klass. Men på riktigt, när känner man någon? Det har hänt i mitt liv, att jag träffat människor som jag tyckt riktigt mycket om, och som jag trott att jag liksom greppat. Givetvis kan man aldrig helt greppa en annan människa, men man kan känna in läget liksom. Gång på gång, har människor i min närhet agerat mycket märkligt. Försvunnit kanske, eller bara blivit oroväckande tysta. De har bytt åsikter och tro. De har blivit plötsligt hatiska eller otrevliga. Det behöver inte betyda att jag inte tycker om dem längre. Snarare, betyder det inte att jag inte tycker om dem längre. För oftast, oftast så gör jag det. Och säkert, har jag någon gång i mitt liv, eller snarare, flera gånger i mitt liv, gjort såhär mot andra. Mot mig själv också, i och för sig. Och det jag funderar på då, är följande: Om man känner sig själv så illa, att man ibland blir överraskad av sina egna handlingar, hur kan man då känna någon annan?! Nej. Märkligt är vad det är.

Här ligger jag i min säng, och Carro ligger ett par meter bort. Idag skedde ytterligare händelser mellan oss, som förde våra tankar till äktenskapet. Sia hade betalat maten vi ätit, varpå Carro utbrister

- Jessica, hämta plånboken!
Jag fäpplar och fejar och grejar, och får så upp plånkan ur väskan.
- Hur mycket ska han ha? frågar jag, och tittar på Carro.

Det kändes som en typisk äktenskapssituation.

Nu är det läggdags.

Typ i alla fall.

Jag vet, att när jag kommer på något att skriva, har jag inte många minuter på mig innan
inspirationen är borta. Ska det präntas ner, måste det gå snabbt.

Nu är ett sådant ögonblick, då jag skriver i Anteckningar, eftersom internet bara hoppar upp och ner. Egentligen borde jag kanske kontakta ComHem? Det är nämligen vardagsmat för oss, att internet hoppar upp och ner.

Jag har kommit på, att det är inte förrän jag går av spårvagnen vid Galileis Gata som jag kan avgöra hur jag mår. På vagnen är jag lugn. Räknar hållplatser. Lyssnar på musik. Stirrar ut genom fönstret. När jag kommer av spårvagnen, så känner jag stressen komma krypande. Jag går inte hem. Jag böjer överkroppen framåt och småspringer. Jag går mitt absolut snabbaste. Backen är vansinnig. Särskilt nu, när det är snö i den. Det är inte torr mark här i förorten, nej för farao. Det är sju centimeter snö, som förblir snö med en himla massa fotsteg i. Halt och eländigt, och svårt att gå i. En riktig partydödare. När jag kom hem, så upptäckte jag till min stora sorg att mina tulipaner nästan fallit ur sin vas. Partydödare. Jag hade också fått ett brev till kommande deklaration, och under tiden jag står och sprättar upp det, börjar jag trassla loss tulpanerna ur varandra, för att göra nya snitt och byta vatten. Det hjälpte inte. De hänger fortfarande ut utr vasen, fast på lite fler håll. Jag insåg hur dum jag var. Jag hade varit hemma i tre minuter, och har redan satt igång att fixa blommor och brev. Jag skrattade lite åt mig själv och tänkte, att jag behöver nog bara äta något litet för att komma på humör. Jag hällde upp lite filmjölk i en tallrik, och tänkte att jag skulle lyssna på lite musik under tiden. Jag satte på svinhögt Mando Diao, och kände aggressiviteten stiga. Men så efter en stund, så tänkte jag att jag kanske borde lyssna på något lugnare. Spotify, tänkte jag då. Amos Lee, som Andreas introducerat för mig, och som jag gillar. Men allt krånglade. Nu har det gått 20 minuter, och jag lyckades precis logga in på facebook.

Dessutom har jag ont i magen.

Och nu inledde jag just projektet leta bilder.

Nej. Nu ska jag knörvla av mig korvskinnsjeansen.

Jag är ingen glad kvinna. Ingen ledsen heller, i och för sig. Jag är trött, gnällig, ilsk, bitsk och irriterad. Jag har träningsvärk, och oändlig värk i ryggen. Jag som trodde den gått över?! Icke, icke.

Imorse bestämde jag mig för att vara snygg, men mitt huvud ser bara idiotiskt ut. Mitt hår flärpar och ser jättekristet ut, och mitt smink försvinner under dagen, och mina ögon tröttar sig. Jag tänkte, när jag bestämde mig för att vara snygg, att jag skulle ha snyggskor. Yeahright liksom. FETT OVÄRT!! Klackar, visserligen inte höga, men ändå, klackar, träningsvärk från gårdagens träningspass samt snöslask visade sig vara en kombination som tog död på mitt tålamod lika snabbt som hönor dör efter halshuggning. Inte direkt alltså, utan lagom tills dess att jag gick av bussen utanför skolan. Vad dum jag är, tänkte jag då.

Efter en värdelös fotografering vid åttasnåret, var det dags att samla sig i Wallenbergssalen. Där följde information på information. Efter tre timmar hade jag och Malin fått nog. Vi gick och köpte chailatte, och skolkade således, redan under vår andra skoldag. Bra start.

Ikväll är det nollning, och jag är fett opepp. Så fort jag kommer innanför min dörr, far mina ögonbryn både närmre marken och varandra, och andningen blir lite mer ansträngd, och jag känner lite som säg nåt fint. Eller ptja. Tystnaden känns mest lockande. Fast jag sitter här och lyssnar på Joni Mitchell. Fint.


Lay down beside me
So that I can hold you close
I will let you rest
Rest in my embrace

Jatack.

Hejdå.

Jaa, hörrni, idag har det sannerligen hänt grejer.

Min klocka ringde som besatt redan 0640, och ungefär en kvart därefter steg jag upp ur min säng, efter en natt av mycket hattig sömn. Jag kunde inte sova igår. Låg och vred och snurrade tills lakanet omslöt mig som en french hotdog. Inte så trevligt. Jag provade allt. Jag läste ur min bok, eller ja, inte min bok, utan den bok jag för tillfället läser, vilken är Ondskan av Jan Guillou (galen och hemsk bok). Dessutom, provade jag att ligga blick stilla och räkna. I vanliga fall brukar jag räkna till två hundra innan jag får byta ställning. Igår tvingade jag mig själv att räkna till fem hundra, och jag hade ryck i precis hela kroppen. Det kröp som larver i något ruttnande. Usch. Jag testade också att inte tänka på något alls. Gick dåligt.

Hur som haver, så vaknade jag ju av klockan imorse, så någon gång måste jag ju ha somnat. Vid åtta, ungefär, var jag redo. Frukosten var intagen, sminket kirrat, kläderna på, håret okej, skorna snörade, jackan knäppt, väskan packad och så vidare. Jag gick mot spårvagnen, och åkte till kungsportsplatsen, för jag tänkte, att där kanske jag kunde köpa mig en banan eller två. Det kunde jag inte. Allt var stängt, förutom en godisbutik utan frukt.

Vid tjugo i nio klev Malin på min buss, och vi samåkte till skolan på buss 58. Skoldagen förflöt ganska lugnt. Jag lärde mig två nya namn tror jag, och fick massor av information som jag redan har glömt. Jag känner lite, att det vore nästan bra om man bara fick veta det allra allra nödvändigaste i början, så att man kunde komma igång med studierna, och så att det andra liksom får ge sig under tiden. Men icke icke. Tre dagar i rad, sex timmar om dagen, och inget annat än information.

När jag kom hem på eftermiddagen, inträffade dagens andra ofattbara händelse: jag och Carro åkte och tränade, och inte nog med det, jag KÖPTE ETT TRÄNINGSKORT!!! Jag har aldrig förut ägt ett träningskort, som ger mig tillgång till gym och pass och sånt. Aldrig. Detta blir spännande.

Jag är en ny människa. En student. En sån som tränar. Jag är mainstream. Förutom att det är mainstream, så trivs jag med det.

Här sitter jag i min säng med Carolina brevid. Vi har det fint tillsammans, hon och jag. Har spenderat mest hela kvällen tillsammans här. Med varsin laptop då också, såklart.

Imorgon börjar skolan, och jag har förberett mig. Jag har köpt block och penna och papper och väska. Jag har till och med vässat mina färgpennor. Jag har lagt fram kläder i en hög. Jag har duschat, och till och med rakat benen. Då, ja då är det sannerligen fest. Jag har dessutom smetat in hela mig i exklusiv bodylotion. Så nu luktar jag riktigt himla gott. Calvin Klein liksom. Fått av Hanna. Lyxigt. Håret blev ordentligt balsamerat, och till och med borstat. Ja, käre värld, man skulle kunna tro att jag ska börja skolan om man inte visste bättre.

Ikväll måste jag försöka somna tidigt. För imorn ska jag ju gå upp tidigt. Åh. Hur ska detta gå?

• börja träna, och så fortsätta
• sluta småäta
• tvätta ansiktet med tvål och vatten TVÅ gånger om dagen
• ha en budget
• duscha regelbundet
• vara disciplinerad i skolan
• ha ordning på sitt rum
• vara organiserad
• alltid göra läxorna
• lära för livet, inte för stunden
• bli en bra vän
• inte säga saker man inte borde
• vara snygg
• vara glad
• vara fräsch
• tvätta oftare
• lukta godare
• klippa mig ibland
• sitta mindre vid datorn
• promenera oftare

Och detta är bara vardagsmål. Tänk! Vilken människa jag kommer bli!

Jag är helt slut i huvudet.

Jag åkte ju till nollningen tidigare idag. Nu är jag hemma. Jag överlevde alltså.

Jag trodde att jag skulle missa spårvagnen, så jag halvsprang hela vägen ner till hållplatsen, varpå mitt hår genast kom ur balans. Det var kanske lika bra att få det ur balans. Jag vet inte? Hela min frisyr känns rätt "ny", och jag vet inte om jag ser för puttinuttig ut. Hur som haver, så fick jag nog ordning på den ändå. På spårvagnen hann jag bli nervös. Eller ptja, inte under de första tjugo minutrarna. Då var det en liten flicka, helt klädd i rosa, som ensam lade beslag på all min uppmärksamhet. Hon var nog det sötaste jag sett. Vi vinkade, blinkade och grimaserade mot varandra konstant från Januarigatan till Brunnsparken. Men sen, sen kom nervositeten. Jag trodde att jag åkte fel, att jag var sen, att jag skulle gå vilse. Ja, ni fattar. Jag kom rätt, i tid, och jag gick inte vilse. Samtidigt som mig, klev en annan tjej av, och vi utbytte osäkra blickar, innan vi gick mot ett gemensamt mål - den lilla grupp människor på andra sidan gatan. Efter en stund tog hon mod till sig, och frågade om jag också var på väg till sjuksköterskornas nollning, och jodå, det var jag ju. Hon hette Malin, och vi kom överens redan frå början.
Vi var i samma grupp under rundvandringen, och om det är möjligt, så hittar jag sämre nu än innan rundvandringen. Tilläggas skall då även, att jag aldrig satt mina fötter där förut. Vi fick i alla fall se precis ALLT. Lunchrum, grupprum, bibliotek, korridorer, labbsalar, trappor, hus, rum, caféer. En och en halv timma tog det. Sedan var det dags för lekar i matsalen. Efter någon timma av tidningslek, kan jag nog ändå para ihop ett par ansikten med rätt namn.
Festen skulle fortsätta, men jag åkte hem. Jag var så trött, liksom yr av nya intryck. Jag och Malin slog följe till bussen, och åkte tillsammans till Kungsportsplatsen. Vi ska gå till skolan tillsammans på måndag. Det känns oändligt skönt att ha någon att gå dit tillsammans med.

Nu är jag hemkommen, och jag sitter uppkrupen i min säng. Anna har tre vänner här, Hanna har en vän här, och Carro har sin syster här. Det innebär att jag kan vara helt själv, utan att känna skuld över att någon annan lämnas ensam. Det betyder också, att vi är nio stycken här i boendet ikväll. Yay eller nej. Varken eller, känner jag. Jag ska nog spela sims? Kanske? Eller nåt.

Nej. Imorn är det klädbytardag. Jag ska plocka ut lämpliga plagg att byta bort.

Hejdå!

Jag sitter här i mitt kök och äter fiskpinnar till tonerna av Mando Diao. Om ungefär 45 minuter kommer jag att låsa dörren här, och ta spårvagnen mot mitt nya liv. Nollning, klockan sexton, vid Sahlgrenska huvudentrén står på schemat. Jag känner en viss oro, under tiden jag delar fiskpinnarna med gaffeln och dricker mjölk ur det gröna cocacola-glaset. Kommer jag tvingas bära fula kläder, sjunga fula sånger och dricka alkoholhaltig dryck ur fula muggar? Kommer jag behöva utföra pinsamheter mitt på självaste dagen, mitt i självaste Göteborg? Fast å andra sidan. Runtvisning klockan sexton, inte kan det vara så illa? Nä, det ska nog gå vägen detta. Skulle det hela spåra ur, kan man ju alltid åka hem.

Vad ska jag ha på mig sen? Det är ju enormt viktigt att ge ett bra första intryck. Idag köpte jag en skolväska, och det kändes som ett oändligt viktigt beslut. Hela min image hänger ju på dendär väskan. Det känns ganska bra i alla fall.

Nu ska jag snart gå. Jag ska bara dricka upp mitt kaffe, och borsta tänderna, och smeta på lite läppstift. Så är jag nog ganska nöjd med mig själv sen. Jag måste ju se bra ut liksom.

Outfit nerifrån:
Randiga strumpor med hål i
Grå raggsockar
Supertighta nytvättade blå stuprörsjeans, som är så tighta att magen väller ut och knappen skaver. Nytvättade, alltså.
Blå oversizead tröja från Monki.
Svart stickad nopprig kofta från Vero Moda.
Knut i håret
Svarta plupp-örhängen.
Röda naglar.
Mammas gamla stövlar
Min gamla blekta svarta jacka med en rosa blomma på
Svart halsduk
Röda handskar
Rött läppstift

Duger't?

Hejdå.

Men mitt i allt, kan jag inte låta bli att önska att jag vore apsnygg. Helt ärligt, så önskar jag det. Då är frågan, varför ser jag inte till att bli det då? Varför börjar jag inte träna och äta ordentligt? Varför lägger jag inte mer energi på hållning, make up och kläder? Bra frågor. Utan värda svar.

Är det bara jag som känner att det är okej att vara fail om någon annan också är fail? Jag kan vara ful om någon annan är ful. Jag kan vara fattig om någon annan är fattig. Jag kan vara ensam en fredagkväll om någon annan är ensam en fredagkväll. Jag kan lägga mig tidigt om någon annan lägger sig tidigt. Ni fattar poängen.
Jag har levt ett ganska fail liv i höst, och stundtals, så har det varit riktigt jobbigt. Sådär jobbigt att jag suttit och gråtit i min soffa. Gråtit vid pianot. Gråtit i köket. Gråtit i sängen. Stundtals har täcket tyckts väga tusen ton, där det legat ovanpå mig och pressat mig allt djupare ner i madrassen, oförmögen att stiga upp. Stundtals har jag levt på kaffe. Stundtals har jag gått och lagt mig fem på morgonen, för att sova till tolv, för att sedan gå upp och inse att allting är meningslöst. Att den dag som ligger framför, kommer bli likadan som den igår. Tom, tyst och ensam. Tills någon kommer hem. Tills jag får komma någonstans. Tills någon hör av sig. Fail. Epic fail.
Jag vet inte riktigt om jag känner någon som varit lika fail som jag under hösten, men jag har nästan alltid haft någon att identifiera mig en gnutta med. Någon som har lite pengar. Någon som blivit dumpad. Någon som hatar ensamheten. Någon som inte kan sova. Inte allt i en, men något i någon. Jag tror jag har behövt det. Behövt det, för att känna att det är okej. Att jag är okej.

Och jag har märkt, att sakta men säkert, har jag klättrat uppåt. Jag har tagit mig ut. Nästan, i alla fall. På måndag börjar jag skolan. På måndag förändras mitt liv, och vet ni vad? Jag ser fram emot det så mycket att det pirrar ända ut i näsborrarna. Och i mina näsborrar, där pirrar det bara när det är något stort på gång, och jag är riktigt förväntansfull. Ja se, då pirrar mina näsborrar. Det är som att de absorberar luften de andas in. Som att de observerar, analyserar och på riktigt känner hur livet självt flödar. För det gör ju det. Näsborrarna är centrala för livet självt, sålänge munnen är stängd.

Ibland när jag ser på människor, och då i synnerhet på bild, reagerar jag med avundsjuka. Jag ser ögonblicket. Jag ser känslan. Ögonblickskänslan. Den suger tag i mig. Rubbar mitt innersta. Säger att "Jessica, det där har inte du. Du har inga pengar. Du har ingen att vara lycklig med. Du har inte rest så mycket. Du äter eldorados köttbullar." Känner ni igen rösten? Jag är ganska duktig på att höra den. Och ibland slår den mig till marken. Då brukar jag klä mig i nepalbyxor. Då brukar jag sätta mig med datorn i knät. Då brukar jag dra upp tröjan, och självömkansfullt peta mig i naveln. Då brukar jag ställa mig framför spegeln i badrummet, och se in i misslyckandets ögon. Stirra tills tårarna kommer. Men vet ni vad? Det händer alltmer sällan.

Det finns de som verkar vara perfekta, och som verkar ha perfekta liv. I synnerhet på bild. Men när jag verkligen tänker efter, så vill jag inte byta. Jag vill vara den jag är. Jag vill vara full av känslor. Jag vill känna livet självt genom mina näsborrar. Jag vill känna vinden i håret när jag faller handlöst. Jag vill inte bo i en tvåa med min pojkvän som pluggar till något stort och viktigt. Jag vill bo med brudarna. Jag vill inte laga ordentlig mat varje kväll. Jag vill steka eldorado-köttbullar. Jag vill inte staka ut min framtid. Jag vill leva lite i ovissheten. Jag vill leva. Det är vad jag vill. Leva och andas. Se.

Jag har en liten liten minimal önskan, som kan tyckas vara mycket märklig. Här är den, i alla fall. När jag kommer till himlen, och Gud har visat sin powerpoint-presentation över hur världen skapades, och när jag fått sova i mitt bröd, och bada i min målarfärg, och fått rida på min dinosaurie, då, när Gud kommer fram till mig, lägger armen om mig och frågar "Jessica, av allt det jag skapat, vad uppskattade du mest", då, då vill jag svara:

- Smaken av att leva. Smaken av luft. Smaken av andetag. Smaken av det jag fick allra mest. Smaken av det som syresatte min kropp. Som gjorde mig levande. Som gav mig energi. Som höll ihop mig.

Jag önskar, att luft vore det jag uppskattade mest. Inte för att verka vara asket. Inte för att verka överhelig. Inte för att verka klyshig. Inte för att få uppmärksamhet. Inte för att älska det alla andra tar för givet.

Ärligt talat, utan luft skulle vi alla dö.

Jag känner, att nu är jag oroväckande långt ifrån min inledning. Men kanske, för att liksom knyta ihop säcken, är det så, att när jag lärt mig att älska luft, när jag lärt mig att älska just den luft jag andas in, kan jag lättare släppa det som andra gör, och den luft de andas? Kanske kan jag genom att lära mig älska det grundläggande, lära mig att acceptera livets olikheter? Jag vet inte. Klockan är sent.

Är jag helt ute och cyklar igen?

Varför händer det, att jag, utanför tvättstugan, möter världens snyggaste postutdelare, när jag dagen till ära är iklädd pumps, pyjamasbyxor och kofta? Varför?! Varför kan man inte bara vara en såndär snygg-brud när det väl behövs? Inte för att det behövs kanske, men iallafall. Han hälsade ju. Och jag kände mig som en slacker.

Idag ringde min klocka redan kvart över sju. Då vart jag sådär morgonförvirrad som man kan bli. Jag minns inte vad jag tänkte, men jag minns att jag i min förvirring dels undrade varför klockan ringde, och dels hörde Markoolios röst tala till mig om någon Doris. Tilläggas skall väl då, att min alarmsignal inte är något annat än just Markoolio. Annars vore väl hans från min sida inbillade talan än mer befängd. Och som svar på min första fråga, kan jag tala om att jag tvättar.

Det finns en stor nackdel i vår tvättstuga. Tre timmar har man på sig, att tvåla, tvaga, skrubba och putsa. Varje program i tvättstugan, tar ungefär 59 minuter. Vilket innebär att det är snorsvårt att tvätta de sex maskiner man behöver (det finns två tvättmaskiner), utan att snylta över på grannens tid. Nej, hörrni, jag har fått en så mycket större förståelse för tvättstugebråk. Därför hade jag tänkt vara i tvättstugan en stund innan vår tvättid inträdde, kanske redan kvart i åtta, ja ty se, klockan åtta börjar dagens första tvättid, men allt fungerar som det ska en stund tidigare. Jag vet inte exakt när allt börjar fungera igen, men jag vet av erfarenhet, att man inte kan tvätta hur länge som helst på kvällen, för då stängs strömmen av. Hur som haver, så var jag inte där kvart i. Inte ens fem i. Fem i, gick jag upp ur min säng. Kanske att maskinen var igång någon minut över. Nu kommer detta sinka hela tvätt-dagen. För nästkommande kommer ju inte heller ha en chans att tvätta alla sex maskiner, som ju borde hinnas med.

Det är ganska befängt egentligen. Man borde ha tre timmar och en kvart. Det hade gjort underverk. Ja, det hade det sannerligen.

Ett klistermärke på mr laptop har lossnat lite i ena hörnet, och river lite mot min hand när jag sitter här. Ska såna klistermärken sitta kvar? Hur viktigt är det?

Förbuden och begränsningarna har tagit död på min passion.

Jag vill leva.

Jag ska erkänna en ovana som jag har. Eller, inte ovana kanske. En vana. Ett beteende. Som jag sällan talar om. Jag älskar att se bilder på mig själv. Det är inte det att jag ser mig själv som världens vackraste människa. Jag bara tycker om att titta på mig själv. Iaktta mig själv. Nog för att jag inte tycker att jag är så värst ful. Jag tycker nog i själva verket att jag är rätt snygg. Jag är kanske lite narcisistisk iallafall?

Här kommer lite egopics. Håll till godo!











Jodå. Det var allt från en snygg brud som jag för nu.

Hejdå.

Här ligger jag i min säng och sniffar i mina armhålor. Mycket riktigt, dom luktar svett. Mycket riktigt, jag duschade i morse. Mycket riktigt, jag använde deodorant efteråt. Åh, jag börjar mer och mer tro på Carros teorier om att man kan bli immun. Jag vill inte :(

Igår var en sån dag då jag vaknade före sex. För att klockan ringde, alltså. Jag hade då sovit i ungefär fyra timmar. Mitt liv kantas av dålig sömn. De fyra föregående nätterna, sov jag 2, 11, 3 respektive 3 timmar. Värt? Inte så. Trött? Ja. Igår var jag så trött att det inte var ritktigt klokt. Somnade på golvet i två timmar. Skönt. Kunde ändå sova rätt bra på natten.
Fast min klocka ringde tidigt idag med. Kvart i sju. Jag skulle jobba, och det gjorde jag med. Det gick fint. Sen åkte jag hem till Götelaborg, mötte Kurra, uträttade ärenden, åkte hem. Drack kaffe.

Hanna hade massa vänner här ikväll, och även Ida var här. 11 brudar i min lägenhet. Så, efter att ha ätit upp resterna av min chokladkalender, åkte jag, Anna och Carro in till stan för att gå på bio. Sherlock Holmes blev det. Spännande film. Fast man visste ju att det skulle bli bra i slutet.

På sistone har jag varit väldigt glömsk och förvirrad. Jag kommer inte ihåg tider- Jag har svårt att räkna. Svårt att lssna. Svårt att ta in information. Och på måndag börjar skolan. Harejämmarns vilken dålig timing. Förvirrad är ordet för vad jag är.

Trött är jag dessutom. Om inte alltför många timmar kommer Lovisa på besök, och sedan blir det hålligång.

Hejdå!

Mitt hår är galet slitet. På något sätt gottar jag mig lite i det. Det liksom går av i topparna.
Efter att i helgen knappt varken ha sovit eller ätit, är jag nu både trött och hungrig. Hej verklighet.

Jag känner för att dela med mig lite av min livslista.

1. Gifta mig
6. Skriva en bok
10. Lära mig spela trummor bra
21. Sova i en rondell
35. Leka jage på ett majsfält
42. Måla en tavla
47. Äta tandkött
53. Köra i 250km/h
67. Bygga en gitarr
81. Lära mina barn säga mamma
85. Bli tagen av polisen
90. Skjuta med en pistol
91. Raka en häst
95. Sova i ett bröd
101. Inte handla mat på en månad
108. Vara utomhus i en vecka
116. Äta en del av min kropp
124. Kunna skriva 70 ord per minut på nanok.com

Ja. Detdär var ett litet axplock av mina drömmar.

Nu ska jag sova. Imorn är en arbetsdag.

Hejdå.

Vad är det med allt? Varför är allt som det är? Varför blir allt som det blir?

Det är så jobbigt, när man ska gå och lägga sig, och upptäcker en säng, som är helt covered med grejer. Ren tvätt, smutsiga kläder, parfym, dator, sladdar, strumpor. Allt. Knörvligt. Nu ligger högen på golvet.

Nu ska jag sannerligen sova. Det har inte blivit mycket av det på alldeles för länge nu.

Hejdå.

Och alla utvecklas till så lyckade människor. Alla hittar livskamrater, snygga lägenheter, trivsamma jobb, spännande resmål, pengar, dyra kläder, lyckade karriärer, givande utbildningar. Alla andra har allt. Känns det som. Alla andra blir älskade, omtyckta, ompysslade, accepterade. Alla skaffar egna liv. Egen tillvaro. Egna beslut. Och så vidare. Alla andra. Alla, alla andra.

Utom jag.

Fast så är det ju inte. Jag har ju massor.

Så hade jag fel, igen. Och då blir det ännu mera fail. Att jag ser allt som alla andra har, blir avundsjuk, för att sedan bli besviken när jag inser att jag också har allt det där. Och så frågar jag mig, vad är det då som saknas? Men allt jag räknar upp, har jag redan. På ett eller annat sätt.

Så ny ställer jag mig frågan igen:

Vad är det som saknas?

Jag sitter här och funderar över detdär med tid. Jag ser att jag, i den facebook-konversation jag alldeles nyss hade, inte har fått svar på nio minuter. Och snabbare än blixten, har jag hunnit tänka att "nej, då blir det inget mer med det då". Ungefär. Inte för att konversationen var så särdeles givande. Men ändå. Efter nio minuter förklarar jag den död. Och genast, genast efter att jag dödförklarat konversationen, slog det mig hur urkonstigt deta egentligen är. Nio minuter är ingenting.

Vart är världen på väg, när en konversation dödförklaras efter nio minuter?

Jag kan då inte låta bli att undra, hur lång tid har man på sig att vinna en annan människas intresse och uppmärksamhet? Hur lång tid har man på sig, innan man blir ointressant? Hur länge får det vara tyst mellan två människor? Efter hur lång tid är det okej att ta upp kontakten igen? Hur lång tid borde det gå, innan man dödförklarar en konversation? Var det bättre förr, när man inte hade tillgång till internet, facebook, msn och sms? När man var hänvisad till brev, eller i bästa fall telefon. Borde det inte vara så, eller snarare ha varit så, att man då mer vägde sina ord? Att man mer tänkte efter vad man verkligen ville säga? Att man inte bara babblade en massa strunt?

Jag tenderar att alltid säga för mycket för tidigt. Det är bland annat därför jag lösenordsskyddad denna blogg. För att den innehåller för mycket för tidigt. För mycket av mig. För att jag inte vill att någon ska läsa, som inte känner mig och vet hur jag är.

Nu är jag kaffesugen. Igen.

Av någon outgrundlig anledning, jag minns faktiskt inte hur, så hittade jag idag min gamla kärlek på facebook. Att kalla honom för min gamla kärlek, är en stark överdrift, för han var faktiskt aldrig min. Han hette Eric, och var skolans snyggaste. Iallafall i mina ögon. Han var dödscool. Han hade pottfrillan, mittbenan, de blonda slingorna, kläderna, och även rakad skalle med lugg när det var det man skulle ha. Han var the one liksom. Skolans kung. Annat var det med mig. Den kristna tönten, typ. Åtminstone en tjej, som han aldrig skulle bli intresserad av. Och han blev det inte heller.

Jag tror jag var åtta år. Vi gick på lågstadiet iallafall, det är jag nästan helt säker på. Miin bästis bodde nära Eric, och om jag inte skrev brevet ensam, från mig, så skrev vi det tillsammans, från oss, jag och Stina. Stina min bästis. Ett kärleksbrev, blev det, där det stod att han borde göra slut med sin flickvän och bli ihop med mig, eller alternativt oss, istället. Jag minns inte helt. Vi smög in i hans trädgård, efter att vi försäkrat oss om att ingen var hemma, och så satte vi fast brevet i kransen som hängde på ytterdörren. Sedan klättrade vi upp i ett träd i närheten, och därifrån hade vi perfekt utsikt över trädgården, huset och dörren.

Jag minns inte vad som hände riktigt. Kanske har jag till och med ljugit här. Kanske var det inte alls såhär det gick till. Men det är såhär jag minns det, idag.

Jag minns dock att jag aldrig fick min Eric. Anmärkningsvärt är då, att jag inte kan minnas att jag på något sätt sörjde detta nederlag. En hel dagbok har jag, någonstans, med dikter om denna Eric. Men jag kan inte minnas att jag någonsin fällde tårar över honom. Att jag låg vaken om nätterna och smidde planer på hur jag skulle vinna honom. Nej, inget sånt minns jag.

Men jag minns lågstadiediscona. Inte så mycket de som anordnades av skolan eller så, utan mest hemmafesterna. Hemmafesterna, där det bjöds på chips och läsk och godis och tacos och sånt, och där vi dansade tryckare till Que's låt Burning. De coola killarna, gjorde tummenupp eller tummenner när man frågade dem om de ville dansa. Eller ja, man frågade väl aldrig själv. Det gjorde ju någon annan. Jag minns iallafall, hur Eric gjorde tummenner till någon, för att sedan ge mig tummenupp. Det var stort.

Från lekis till sexan gick vi på samma skola, men aldrig, aldrig att det blev något mellan oss.

Och nu hittade jag honom på facebook. Precis likadan, ser han ut. Nu som då. Eller ja, inte som i tvåan kanske, men som i sexan, sist jag såg honom. Kanske ska jag lägga in en stöt? Eller, så låter jag bli.

Är det bara jag som tycker det är lite osmakligt att skriva vilka underkläder man har på facebook?

Och så kan jag inte låta bli att undra.

Finns det en sådan kärlek? Kan man älska hur mycket som helst? Kan man älska en och samma person ett helt liv? Kan någon älska mig så mycket, att tanken att dela livet med mig är lockande? Kan jag älska någon så mycket? Finns det en sådan kärlek, som klarar allt? Som består genom de värsta av prövningar?

Ja, uppenbarligen. Jag kan se den hos andra. Och jag önskar, jag önskar så innerligt att jag fick uppleva den själv.


Någon gång.

Idag när jag åkte spårvagn, så kände jag mig sådär härligt aggressiv. Sådär så att jag letade upp de allra hårdaste låtarna jag hade att lyssna på, höjde volymen till max, slöt ögonen, lutade huvudet bakåt och stampade hälarna i golvet. I takt. Demonstrativt. Musiken flödade ut ur hörlurarna, in i mina öron. In i mig. Korn. In Flames. Ungefär.

Jag var inte arg. Min känsla var väldigt blandad. Någon form av lyckorus-irriterad-uppgiven-hahavadvardetjagsa-ilsken känsla. Saker händer. Som gör mig ledsen. Som gör mig glad. Som gör mig glad-ledsen. Ja, saker kan göra en glad-ledsen. Idag blev jag glad-ledsen.

Jag satt på spårvagnen. I huvudet formade jag meningar. Inledningar. Propaganda. Jag vill skriva, men om vad? Vart ska jag lägga mitt fokus, tänkte jag. Tusen inledningar flödar genom mitt huvud. Tusen värderingar. Åsikter. Som jag ens inte vet om jag håller med om. Det rusar. Likt blod. Rusar i huvudet. Allt på en gång. Ingenting.

Och så kom det. Som en blixt, liksom.

T h e r e  i s  a  s t o r y.

Jag tänkte på det mycket, för ungefär ett år sedan. Historien. Den finns. Den förklarar. Min historia. Har format mig. Gjort mig till mig. Den förklarar mig. Förklarar varför jag är där jag är. Varför jag gör det jag gör. Varför jag tänker som jag tänker. Varför jag tycker som jag tycker. Den har präglat mig. Min historia.

Och din historia, den har gjort dig. Präglat dig.

Then. Who makes the story?

Gud? Jodå. Visst är Gud en viktig del av historien. Gud ger drömmar. Gud öppnar dörrar. Gud ger möjligheter. Gud har ett finger med i spelet. Ett avgörande finger. Han är viktig. Något annat, som också är viktigt, är vi. Vår roll i skrivandet av historia. Gud är ju Gud. Han är inte beroende av oss. Ändå, ändå låter han oss välja själva. Välja själva, om vi vill gå in genom de dörrar han öppnat, eller göra verklighet av de drömmar han gett oss.

Kanske är det därför vår historia ibland påverkar oss till det negativa? För att vi väljer själva. Fast å andra sidan, så är Gud Gud. Han kan göra nåt fint av det. Något bra.

Eller, så är detta bara vanliga onsdagskvällsfunderingar.

Det finns ett djup, som ingen annan kan se. Det finns en sanning i livet självt. Det är en sanning i sig, att bara finnas till. Att vara. Jag är, inte som i Gud. Jag bara är. Jag finns. Jag förbrukar. Missbrukar. Andas. Tänker. Känner. Lever. Finns till. Jag är.

Det finns ett djup i mig. Ett djup som ingen förstår. Ett djup som jag inbillar mig kommer upptäckas när jag inte tar plats längre. När jag inte andas. När jag inte förbrukar. Eller missbrukar. Då. Då kommer andra att förstå mig.

Fram tills dess förblir jag ogreppbar. För mig. För dig. Tyvärr.

Where my heart is.

Yes, I wonder. I wonder if I will ever know. Me. I wonder if you will ever know me. If you will ever try. I do. I do try.

Varför är det fel att ifrågasätta? Varför får man inte ifrågasätta det som alla tror på? Varför vågar ingen det? Av rädsla, att det inte ska hålla? Hur kan man ens vara så dum, att man INTE ifrågasätter det man tror på? Hur kan man tro på något man aldrig ifrågasatt? Det visar bara på ren dumdristighet. Lathet. Ovilja att förstå. Oengagemang. Jag blir så arg när jag tänker på det.

Världen ser inte ut som man önskar. Den gör inte det. Har du inte insett det, så kanske det börjar bli dags. För det kommer inte se bättre ut bara för att du blundar. Ingenting kommer förändras för att du låtsas att det inte finns. Nej, du blir lik en passiv mobbare. En sådan som ser utan att se. Du blir en sådan som inte är emot, utan således för. Världen ser inte ut som vi önskar. Världen ser inte ut som den gjorde för 100 år sedan. Världen ser inte ut som den gjorde ens för 30 år sedan. Eller tio år sedan. Vi får nya dagar varje dag. Men det är vi tydligen för trångsynta för att förstå. Igår finns inte längre. Imorgon har inte kommit än. Idag. Nu. Så ogreppbart att det nästan inte finns.

Åh, vilka tror vi att vi är. Vilka tror ni att ni är? Vad är det, att tro på en världsbild man inte vågar ifrågasätta? Vad är det, att leva i dåtid? Vad är det, att leva i tron att saker inte förändras? Vad är det, att leva som om det onda inte finns? Vad är det, att leva så?

Nej, just det.

Jag ifrågasätter. Inte för att bevisa något. För att få reda, helt enkelt. Jag tror, att det gör mig till en starkare människa.

Det är säkert inte värre att vara ung idag, än vad det var förr. Men jag tror mig veta, att det är annorlunda.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Hm.. Ja, det måste jag ju ha gjort..
2. Höll du några av dina nyårslöften? Nä, vad jag minns hade jag inga..
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jaaa!
4. Dog någon som stod dig nära? Hmm.. Nä, det tror jag inte.
5. Vilka länder besökte du? Georgien, en snabbis i Litauen/Lettland (glömmer alltid vilket..) och Danmark!
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Hmm.. Inget sådär på rakt arm som helt saknats 2009.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? Flera. 
8. Vad var din största framgång 2009? Att jag lyckades ta mig ur den sorg det var att bli dumpad tror jag.
9. Största misstaget? Att jag hade för bråttom när jag var kär.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Lite kräksjuka och skrapsår och förkylning och sånt.
11. Bästa köpet? Humm.. Ett par jeans kanske.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Troligtvis bibelskolan jag gick i våras.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Jaaa.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? Uhm. Lite olika.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och, skulle jag vilja hävda.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Lyssnat på mig.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Lyssnat på andra.
18. Hur tillbringade du julen? Med familjen och lite släkt och lite vänner.
19. Blev du kär i år? Jaa.
20. Favoritprogram på TV? Ingetalls.
21. Bästa boken du läste i år? Så går en dag av våra liv och kommer aldrig åter.
22. Största musikaliska upptäckten? Nick Drake!
24. Något du önskade dig och fick? En spikmatta. David.
25. Något du önskade dig men inte fick? David.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Firade med fina vänner på stranden.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Jaa.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Random.
29. Vad fick dig att må bra? Mina brudar.
30. Vilken kändis var du mest sugen på? Uhm.. Vet inte :S Calle Schulman?
31. Vem saknade du? Lite diverse.
32. De bästa nya människorna du träffade? Vet inte.

Detta blev oerhört tråkigt kände jag..

Jag vaknade klockan tre inatt, och märkte att jag somnat på spikmattan. Jag slängde ner den på golvet, oh hade sedan jätteont i rygghuden en stund. Jag somnade dock om ganska så snart, för att sedan vakna av ett ringande alarm klockan tio. Eftersom jag inte hade något att gå upp till, stängde jag av det och sov till tolv. Skönt.

Jag klädde på mig faktiskt med en gång. Oftast brukar jag dra på mig mjukiskläder, men idag slog jag på stort. Ty se, idag är inte vilken dag som helst. Idag är en mycket festlig dag, av två anledningar.

1. Jag fyller tjugoett och ett halvt.
2. Jag har haft körkort i exakt tre år.

Dock fortlöpte dagen inte särdeles festligt. Jag satte på kaffe till mig och Lovisa, men eftersom hon typ inte vaknade, och jag redan då hade långtråkigt. drack jag upp hennes kaffe också, varpå min kropp började skaka hysteriskt mycket. Först mina händer, och sedan också min röst. Jag spelade gitarr - Free Falling, min nya droglåt. Det var då jag märkte min darriga röst. Jag lät som Johan Palm. Typ.

Nu är klockan 22:22, och jag minns knappt vad jag har gjort idag. Jag har mest varit epic fail. Jag har spelat tetris, suttit på golvet, eldat i kaminen, diskat, sopat golvet och lagat fiskpinnar. Det finns liksom inte riktigt något att göra här. Jag längtar efter att ha ett liv. Och det stressar mig, för jag vill ju leva nu. Nu är ju det enda som finns. Men så lagom roligt, när allt NU har att erbjuda är ingenting.. Eller, jag anstränger mig väl kanske inte heller för den delen.. Men jag vet liksom inte helt vad jag ska göra för att pigga upp min trista vardag.

Om tre veckor börjar skolan. Tror jag. Ungefär. Och jag vill ju passa på att njuta fram tills dess.

Jag är epic fail. Ja. Idag blev det till och med bekräftat.

You'll receive what you give.


Jag blev just lite arg.
Punkt.

Here comes some pics. Enjoy.


Kvällen innan hemfärd firade jag med tomtebloss i vardagsrummet. Epic fest!!


Utsikten från mitt fönster i föräldrahemmet. Snö och fint. Fett epic.


En vis man hade tappat huvudet. Inte så epic för honom, men roligt för oss andra.


Epic julaftonutsikt från bilen.


Epic syskon i bil.


Episkt snygg i lillasysters glasögon. Ge mig dom och ge mig dom nu.


Jag är epic och BESTÄLLDE PANNKAKOR PÅ CAFÉ!!!!!!!!!!!


Fryst julmust på väg ut ur flaska.


Epic utsikt efter epic måltid.


En alldeles alldeles episk parkering av mig. Magiskt! Episkt! Utanför Sannarpsbadet i Halmstad.


Episka syskon. En LOL och en loser.


Epic storasyster.


Epic middag när man inte orkar laga mat.


Epic brasa åstadkommen av mig.


Hejdå.

I mitt föräldrahem finns en bioduk. På den kan man titta på olika saker. Framför bioduken finns det, och har funnits i ett par dagar, två feta fåtöljer, som egentligen brukar stå vid bordet. I en utav dem sitter jag nu, med min laptop i knät. På bioduken visas Scrubs. Lillasyster sitter i fåtöljen brevid. På armstöden har vi ställt en stor skål med popcorn, och en mindre med chips. På tvn står ett stort glas med julmust. På golvet står en tom julmustflaska. Tangenterna på min laptop är alldeles shlirviga. Mina fingrar är indränkta i margarin.

Alltså, jag facebookar, ser på scrubs och spelar tetris, samtidigt som jag äter popcorn och dricker julmust och har fasansfullt dålig hållning i fåtöljen.

Imorn blir det fest.

Hejdå.

Walla, det är ett fett epic datum idag. Det är symmetriskt. Har det hänt förr i mitt liv? Måste kolla..

20100102

Det finns inte 91 dagar i någon enda månad, så 1900-talet är uteslutet.

20011002

Där har vi det. Fett epic. Kommer det hända igen i mitt liv?

20111102
20200202
20211202
20300302
20400402
20500502
20600602
20700702
20800802
20900902
21111112
21200212
21211212
21300312
...

Ni ser, det händer inte ofta. Så det gäller att ta vara på tillfällena när vi har ett symmetriskt datum.

Hejdå.

Jag väntar. Jag bara väntar och väntar. Tar inte tag i något. Bara väntar. På vad vet jag inte riktigt. Bättre tider, som jag inte tror kommer. På sanning. På kunskap. På insikt. På sen. På framgång. Välgång. Lycka.

Som om det händer av sig självt, när jag bara sitter här och dör? Nejtack.

Jag behöver skaffa mig ett liv.

Därför blir det bra att börja plugga om ett par veckor.
Därför blir det bra att åka hem till Göteborg ganska snart.
Därför blir det bra att ta fram gitarren och fortsätta öva på Free Falling.

Hejdå.

Tack för alla kommentarer. De värmer mitt hjärta!!!

Idag tänkte jag och Lovisa åkt till London. Efter en stunds övervägande bestämde vi oss för att Sannarpsbadet i Halmstad nog var roligare. Så vi åkte dit istället. Och badade, åkte vattenrutchbana, bubblade bubbelpool och trängdes bland alla nästintill nakna kroppar i vattnet. Det är ganska äckligt när man tänker efter. Eller, egentligen inte äckligt. Bara ovant. Så osvenskt. Naket. Utblottande. I simhallen är alla lika, på något sätt. I alla fall där idag. I Göteborg är det annorlunda. Där är det hetssimmartanterna med simglasögon som dominerar. Idag var alla lika. Alla utan smink. Ingen kunde dölja sina skavanker. Alla hade tatueringar. Det har jag inte riktigt tänkt på förut. Men så var det. Särskilt alla pappor, jag skulle gissa i 32-årsåldern, med en fyraåring i hälarna och en ettåring på armen. Och en gammal ful tribal-tatuering på armen eller vaden. Eller ett namn på överarmen. Nästintill bara fula motiv. Jag tycker om tatueringar egentligen. Men idag kändes det så påtvingat. Typ "hej, jag vill vara cool, men vågar inte tycka något". De är väl Guds barn ändå, antar jag. Men någonstans föddes prestationen i mig. Om jag ska tatuera mig, så måste det vara något vansinnigt personligt och klockrent. Inga fula tönt-motiv här inte. Eller så blir det status om 50 år, att vara den enda med otatuerad kropp. Vad vet jag?
Något annat som roade mig i simhallen, var kvinnan med axelbandslös bikini. Jag menar, hur dum får man bli? Jag hade stora problem med min knyt-bikini. Hur bär hon sig åt när hon badar? Hon kan inte åka vattenrutchbana och inte simma i strömmen. Jag menar, på ett äventyrsbad? På stranden okej, men på ett äventyrsbad? Spännande..

Efteråt åkte vi hem, och i bilen fortsatte vi att lyssna på hits från förr. Hits for Kids 2 är en utav mina favoritskivor. Hjärta på den.

Väl i Varberg, åkte vi till Håstenshallen för att inhandla kaffe och choklad. Vi fikade upp dethela när vi kom hem. Om en stund bär det av till McDonalds för kvällsmat. Hej lattjo liv.

Hejdå.

Jag har, förutom att städa köket, ikväll ägnat mig åt att läsa min blogg. För ungefär tio veckor sedan (det känns som flera år..) gjorde jag och David slut. Eller, han gjorde slut med mig. Jag skrev ganska mycket då. Saker som jag aldrig läste igen. Jag skrev det, publicerade det, och så fick det vara. Jag behöver få saker ur mig. Tror jag. Dessutom tycker jag om att skriva. När David gjorde slut med mig, kom han med ett förslag. Förslaget var, att vi inte skulle prata med varandra, förrän året tagit slut. Det kändes som en evighet då. Men tiden gick, och David har så smått försvunnit. Nog tänker jag på honom väldigt ofta, men det gör inte ont längre. Vilket ju är skönt.

Men ikväll, ikväll gick jag tillbaka i mitt arkiv. Jag klickade på fliken som skulle leda mig till inlägg skrivna i oktober månad. Poff, så var jag där. Mitt i smärtan. Mitt i the break up. Mitt i frustrationen. Maktlösheten. Saknaden. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag läste det. Inte för att jag vill ha tillbaka David nu. Jag bara mindes smärtan. Det blev så konkret. Jag har glömt. Glömt David. Glömt hans röst. Hans ögon. Hans händer. Borta. Poff.

Häromdagen åkte vi på roadtrip. På väg till avresan, skämtade jag och Lovisa med varandra om platser vi inte ville åka till. På listan fanns Svenljunga, Mariestad, Göteborg och Varberg. Vi åkte igenom Svenljunga och gjorde ett kortare stopp i Göteborg. Det var okej. Att vi stannade för ett par timmars stopp i Marietad, bara någon mil ifrån där David bor, och att jag tvingades gå runt på det torg där vi åkt longboard, och i det köpcentra där vi handlat, var däremot inte lika okej, även om det gick bra. Staden var täckt av is och snö. Precis som vår relation är idag. Den finns ju. Vi har ju ett band till varandra. Det måste vi ha. Men det syns inte. Det är täckt av något. Is och snö, ungefär.

Lite komiskt ändå, att jag besökte hans hemstad dagen innan vårt "kontakt-förbud" gick ut. Vi har visserligen skickat sms till varandra vid två tillfällen, och jag funderar på att utöka till ett tredje, för att ursäkta mitt uppförande vid vårt andra kontakttillfälle. Men jag vet inte. Det kanske är lika bra att låta det vara som det är. Sluta rota i det. Sluta försöka släta över.

Ja. Det var lite spontana break-up-tankar såhär under årets första kväll.

Det som gläder mig, är att jag trots tårarna känner mig glad i hjärtat. Fridfull och harmonisk. Nästan så att jag skulle kunna dricka en kopp te. David är en fantastisk människa. Men jag måste nog ändå säga, att jag mår bra nu. Att jag har kommit över honom nu. Ja. Det har jag nog faktiskt.

Är en svaghet något man borde motarbeta, eller något man borde lära sig att hantera? Något man borde förneka, eller något man borde acceptera?

Det hade varit coolar med 10100101. Men nu lever jag tusen år för sent.

Årets första dag är en fredag. Det känns fint. Jag vaknade vid ett, ungefär, och hade till min glädje fått ett par oväntade sms under morgonen. Eller ja, inte direkt oväntade kanske. Det är ju ändå nytt år, och det finns ju faktiskt de som bryr sig om mig och vill önska mig ett gott nytt år. Inget konstigt med det. Jag gick upp, väckte mina syskon, och så åt vi frukost och drack kaffe och pratade om viktigheter, såsom Jimmy Sullivans död. Och så lyssnade vi på Jump jump jump-låten.

Frukosten tog slut, och klockan närmade sig halv fyra. Det kändes misslyckat. Då åkte jag till Nathalie, och vi tog en isande promenad i kylan. Efteråt gick vi hem till henne, och där värmde vi oss med lite fika, pratade djupheter, och iakttog Christoffer som spelade tv-spel. Vid sex ungefär, åkte jag hem.

Jag kom till ett hem, som tydligen varit strömlöst under eftermiddagen. Men nu fanns det ström. Josefin och Jonathan tittade på TopGear, tror jag, och Lovisa stod i duschen. Jag föreslog att vi skulle hitta på något spännande. Imorgon, kanske. För nu är Jonathan och Josefin ute på promenad, och Lovisa häckar inne på sitt rum.

Själv sitter jag och blickar ut över köksbordet. Jag känner mig härligt harmonisk. Kreativ. Sugen på att leva. Glad. Men jag har ingenting att ta tag i riktigt. Klockan är för sent för att hitta på något. Eller? Vem vill vara med mig ikväll? Jag antar att det är på min lott att röja köket ikväll. Plocka ur den rena disken ur diskmaskinen, och sätta i den smutsiga. Diska stekpannan och kastrullen. Torka matrester från spisen. Sätta kladdkakan, som stått på köksbänken i 7 timmar, i kylen. Slänga skräpet som finns lite överallt. Sätta tillbaka diverse köksmaskiner på sina platser.

Imorgon ska jag köpa kaffebönor.

Nu ska jag försöka göra av med lite energi.

Vill någon leka med mig?

Så var det konstaterat. Jag ska studera i vår. Blandade känslor. Ingen eufori. Ingen sorg. Kan också bero på att det var nyårsafton igår, och att jag då drack hutlösa mängder whiskey. Kan vara. Men jag vet inte säkert.

Hejdå.

Jag är som bekant inget stort fan av högtider. Allt ska vara så pretantiöst, och jag känner att jag måste pressa fram en lyckad kväll. I min ansträngning har jag inte sällan misslyckats. Högtiden NYÅR är på många sätt speciell, och jag har firat den på många många många olika sätt. Jag tänker här, mitt i natten, dela mina tolvslag, så långt bak i tiden som jag kan minnas. Spännande.

2009-2010
Tolvslaget tillbringades på Lovisas skolgård. Sekundrarna räknades ner, och jag tror att de mynnade ut i något slags jubel varpå raketer snart skjöts upp, och jag smuttade på min cider, såg min syster i ögonen och sa "Gott nytt år då ja, haaaa". Min kropp sjönk ihop i mobbad position, innan jag även gav Lovisa en liten puss på kinden.

2008-2009
Jag hängde ut genom ett fönster på typ sjätte våningen i ett fallfärdigt hyreshus i Tbilisi. På min rygg hade jag Tia, 6 år. Raketerna, smällarna och gevärskulorna lyste upp himlen som färgades orange.

2007-2008
Jimmie och jag hade åkt från en tråkig fest, och han hade sedan somnat i soffan framför en troligtvis dålig film. Jag lyckades inte väcka honom innan tolvslaget, utan firade med mig själv, där jag stod i fönstret och såg raketer i grönt lysa upp himlen.

2006-2007
Jag och Jimmie var ganska ny-ihop, och vi var hemma hos hans familj. Vi stod ute på gården, och raketer skjöts upp.

2005-2006
Jag var överfull och hade tappat bort mina vänner. Invid mina sidor stod två främmande män, som dock varit på samma förfest som jag. Den ena av dem höll ett vakande öga på mig, och jag minns att jag tänkte att "detta måste jag komma ihåg", när jag såg fyrverkerierna. För jag ville kunna hålla med om att de varit fina. Eller fula. Jag minns inte riktigt fyrverkerierna. Bara själva tanken. Kanske att jag kan förnimma lite vitt flimmer..

2004-2005
Eftersom fyverkerierna i stan var inställda på grund av tsunami-katastrofen, och någon hade hört talas om att fyverkerier skulle fyras av i Läjet, åkte jag och Robban och några till dit. Där fanns inga fyrverkerier, men vi fick beskåda när årets Läjsing utsågs. Stort.

2003-2004
Nyårsläger i Varberg. Vi satt i kyrkan, jag satt långt bak till höger, bakifrån sett.

2002-2003
Nyårsläger i Värnamo. Inga mer specifika detaljer finns i mitt minne.

2001-2002 + 2000-2001
Befann jag mig månnetro i Norrland? Jag har vaga minnen av husvagn på gata (låter orimligt), mycket snö och smällare.

1999-2000
Iklädd glitterpaljettklädnad insåg jag till min stora besvikelse att mitt glas var tomt då vi skulle skåla på tolvslaget. Aldrig har något varit så högtidligt i familjen Henricssons hem.

1998-1999
Här slutar mina aningar.. Hade jag nackspärr? Var vi i Diö? Jag minns ett sådant år nämligen..


Jag undrar hur mycket nyårsaftonen präglar kommande år? Den skrockfulle inom mig, vill säga att på nyårsafton sätter man standarden för det kommande året. Att såsom nyårsaftonen var, så kommer också året att vara. Någon gång ska jag göra en analys över detta. Inte nu. Nu ska jag sova.

Hejdå.

Alla vet att den som är cool får många sms kring tolvslaget. Kanske blir han eller hon till och med uppringd vid upprepade tillfällen av vänner, som skrålar och skålar på andra sidan. Alla vet att alla som är något, har mobiler som vibrerar konstant i en halvtimme av alla hälsningar. Kvart i tolv till kvart över. Ungefär. På en höft.
När klockan var sex minuter över tolv, skakade det till i min telefon. Tre snabba vibrationer. Det var över på två sekunder. Två sekunder av lycka. Det var mamma som önskade mig ett gott nytt år. Och det är värdefullt och fint på alla sätt. Jag tänkte "härligt startfält med mamma först ut! Nu inväntar jag resten!" En kvart senare hade ingenting hänt. Inte efter ytterligare tio minuter heller. Jag tänkte för mig själv, att måtte nätet ha krashat. Måtte nätet ha krashat. Måtte nätet kring just min telefon ha krashat av alla sms som snart kommer att hagla över mig. Ingenting hände. Ingen ville önska mig lycka och framgång 2010. Jag och Lovisa fann tröst i varandras misslyckande, ja ty se, detsamma hände även henne. Hon hade också bara fått, visserligen två sms, och då ett utav vår kära mor.

I ren desperation började vi tillämpa bibeln mitt i all misär. Ja ty se, det finns de, som man helt enkelt förväntar sig en liten hälsning av. De som finns nära, de som älskar en allra mest, de som delar ens vardag. Vi såg dem som bjudna. Bjudna att höra av sig till oss. Men ingen av dem gjorde det. Och det var då bibelns principer kom väl till pass. Vi började att gå igenom kontakterna i våra telefoner, och så började vi skicka varma och personliga hälsningar till de mest otippade av bekanta. Det är viktigt, det där med det personliga. Massutskick räknas inte. Då är man en in mängden. Inte en vän.

Efter ett tag var jag så uppgiven, att jag offrade hela 10kr för att skicka ett sms till 118118 med en fråga som löd:
Varför önskar ingen mig gott nytt år?
Det tog inte många minuter innan min telefon åter vibrerade, och mammas sms äntligen fick sällskap i inkorgen. I smset, som var från 118118, stod det:
Hejsan! Det kan vara så att det är mycket SMS trafik och det är då svårt att få iväg sina SMS till sina nära och kära. Men för att du inte ska bli utan hälsning så önskar vi på Eniro 118118 dig ett riktigt gott nytt år =)
Gulligt. Men tiden gick, och ännu var min inkorg ekande tom.

Jag fortsatte mitt hysteriska smsande till otippade vänner och bekanta, och fick hela två svar på de ungefär tjugo sms jag skickade iväg. De verkade båda lyckliga över mitt glada påhopp, och det gläder mitt hjärta. Men ännu, ännu hungrar min inkorg efter sms från de som står mig allra allra närmast. Klockan är nu kvart över tre, och jag börjar komma till det stadie, då jag helt enkelt sväljer min stolthet och skickar först. Jag som bara ville känna mig lite älskad. Jag som hade sett fram emot alla nyårssms i flera dagar.

Jag vill här också tillägga en viktig detalj. Det är faktiskt inte så att jag varit helt utan omtanke, nej se, redan under tidiga eftermiddagen skakade det till i min telefon och sms damp ner, innehållande en och annan nyårshälsning. Men i min vägran att växa upp, känner jag att det är så oerhört otroligt och fantastiskt liksom vuxet att skicka gott-nytt-år-sms flera timmar i förväg. Nej, det känns så genomtänkt. Dessutom kan jag nästan lova, att åtminstone hälften av dem var massutskick, vilket genast ogiltigförklarar dem.

I ett utav dessa desperata ögonblick lovade jag och min syster varandra, att om misären fortsatte skulle vi åka hem och hänga oss i kors. Misären fortsatte. Men än har vi inte hängt oss. Nej se, vi tänker kämpa in i det sista.

Men vem vet. Om en liten stund kanske jag ger upp.


Förövrigt, så hatar jag just nu uttrycket "Gott nytt!" av hela mitt hjärta. Som om det är så himla jobbigt att säga "Gott nytt år!". Det är ju i hela världen bara två bokstäver mer. Bonnigt, töntigt, latigt och fult är vad det är.

Och förövrigt igen, så fick jag just ett sms. Undrens tid är inte förbi.