Jessyca

Jag åt dip med sked igår. Helt okej.

Jag har en ganska perfekt morgon. Vaknade av mig själv vid tio, och det kändes så himla bra liksom. Sängen var lagom varm och sånt, och några minuter efter att jag vaknat, hörde jag hur Carolina gick upp för att morgonkissa. Jag blev tvungen att påpeka det för henne. Hon morgonkissar ju aldrig. Ja, hon sov hemma inatt, dendär Carolina. Det var trevligt. Kvart i tre inatt rang min telefon. Jag hade ljudet på, så både jag och Carolina vaknade. Mitt hjärta slog med sån kraft efter det hastiga uppvaknandet, att jag inte kunde somna om på 45 minuter. Men Carolina var ju också vaken. Vi hade ett fint samtal där i natten, om kakor och sånt tror jag. Hon är alltid så sugen på kakor om nätterna. Märkligt tycker jag. Jag skulle aldrig kunna äta kakor mitt i natten. Som tur var hade vi lite singoalla och mjölk hemma.

Morgonen har fortlöpt fint. Kaffe i soffan med Anna och Carolina, och bilder och minnen från sommaren och roliga sms från underliga människor. Jag tänkte att jag skulle börja plugga klockan tolv. Jag har nu bestämt mig för att börja plugga klockan ett.

Ikväll ska vi nog spela bingolotto! Ska du vara med?

Hejdå.

Jag känner att ikväll är en sådandär kväll som troligtvis kommer sluta med att jag äter upp det sista ur dipskålen med sked. Jag vet inte hur det kommer sig, men min helg är osedvanligt oplanerad. Veckan gick så fort att jag inte riktigt hann tänka på att göra mig själv upptagen till helgen. Dessutom är mina kära sambosar på konferens som jag inte kände för att åka med på, och det resulterar ju i att jag är ensam hemma.

Jag kände mig fantastiskt homosexuell innan. I min hand hade jag en påse från ICA Supermarket i Horred. I påsen låg Annas nya externa hårddisk. Roligt för henne med en extern hårddisk. Eftersom jag var på väg hem långt före Anna, beslutade vi att jag skulle ta med den hem. Inga krusiduller med det liksom. När jag kom till Partille Centrum och skulle byta buss, bestämde jag mig för att ta en sväng in på ICA Maxi. Jag är ett stort fan av ICA Maxi, och hade ändå ingen tid att passa. Så jag stegade mot entrén med Annas påse hårt i handen. När jag klev in genom portarna, började det genast tjuta om dem. Röda lampor blinkade, blickar vändes mot mig, och en ung kille i röd skjorta kom emot mig.

- Har du något i påsen som du har handlat här? undrade han.
- Nej, svarade jag, det är min sambos externa hårddisk.

Han tog en snabb titt i påsen, och sade sedan att jag troligtvis skulle komma att behöva visa upp den i kassan också. Jag plockade på mig en massa trevligheter. Chips, bananer, apelsiner, filmjölk och sånt. Jag gick till kassan, och talade genast om för kassörskan hur landet låg.

- Hej, min påse pep när jag gick in här innan, så den kommer troligtvis pipa nu igen, sade jag.
- Vad pinsamt, svarade kvinnan i kassan och jag instämde.
- Vad är det i påsen? frågade hon.
- Min sambos externa hårddisk, svarade jag.
- Är den ny?
- Jag vet inte. Jag tror det. Jag skulle hem innan henne, så jag tog den med mig.

Jag kände kassörskans blick. Hon sa inget. Men jag kände mig så väldigt homosexuell. Anna är en underbar kvinna på många sätt, och hade jag varit man hade hon absolut varit potentiellt frumaterial. Men nu är jag en kvinna som tycker om män, och såvitt jag vet är även Anna en kvinna som också hon tycker om män. Men det visste ju inte kassörskan. Och inte orkade jag lägga energi på att förklara att min sambo i själva verket "bara" är min vän som jag bor tillsammans med.

Kombo är ett så fult ord.

Här sitter jag i all min lördagsmisär. Lägenheten ser ut som ett inbördeskrig, men jag orkar inte riktigt slänga ner mina raggsockebeklädda fötter från bordet och städa bort resterna från vårt ostrukturerade leverne. Här finns en tom skål (någon har alltså ätit upp de saltade frigolitbitarna som tidigare låg däri), en slut vattenpipa som är lite trasig, ren tvätt som tydligen ingen känns vid, min uppslagna plånbok som varken innehåller körkort eller bankkort, en kamera, ett spel, tomma kaffekoppar, blöta handdukar och små lappar med ord på. George sitter i fönstret och tittar. Han har fått flytta från sin plats i köket, eftersom många av våra matgäster tyckte att han såg skrämmande ut. George är Carolinas barndomsdocka. Han är söt, men tydligen finns det de som skräms av hans vita små tänder och hans stirriga blick.

Jag har inte ätit frukost ännu, för jag vet inte riktigt vad jag ska äta. Kaffe har jag druckit. Det är lite av en ritual det där, att sätta på kaffebryggaren det första jag gör på morgonen. Förutom att morgonkissa då. Detta eviga morgonkissande, som jag tycks vara ensam om i detta fantastiska kollektiv.

Köket behöver också städas. Eller, plockas undan iallafall. Badrummet också. Och mitt och Carolinas sovrum. Vi är vansinnigt bra på oordning båda två, men sedan hon flyttade (bara för en kort period, tack Gud, för jag överlever inte ensam om nätterna längre), har jag tagit mig friheten att sprida ut mina saker ytterligare. När vi delar rum, åstadkommer vi varsin hög, tätt intill den egna sängen. Det gör att det alltid finns golvyta i mitten av rummet. Men nu, när jag är ensam, har jag tagit mig friheten att inte längre lägga saker ovanpå varandra, utan bredvid varandra. Det har avsevärt ökat oordningens areal. Jag måste göra något åt det.

Jag behöver också göra något åt mig själv. Lördagsful som passar oerhört bra in på mig just nu. Randiga strumpor, lila nepal-byxor, blommigt linne och gul kofta kombinerat med gårdagens smink och fett hår är inte särdeles läckert.

Kom och drick kaffe med mig idag? Jag är ensam hemma, och behöver en anledning att snygga till både hemmet och mig själv.

Sia läste mitt blogginlägg om gårdagens spelning, och han tyckte att mitt tycke om densamma var ganska lamt. Därför har jag nu beslutat att utveckla mitt "det var bra" till något mer detaljerat, eftersom jag ändå inte finner ro till att sova.

När jag kom ner i lokalen började det genast hoppa i mina ben. Emedan jag gick emot garderoben för att hänga in min jacka, hann jag både två och tre gånger tänka att "det här svänger ju". Det var min första elektrofest, och jag var liksom frälst från första stund. Snabbt som attan fiskade jag upp 20kr till garderoben, och sedan fanns det ingen återvändå för mig. Jag kastade mig ut på dansgolvet och lät mig ryckas med i beats som pulserade genom min kropp allt intensivare. Snart var jag som i trans. Jag minns ingenting mer. Så uppslukad blev jag.

Ungefär så gick det till. Ungefär.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
- Edit Södergran

Edit igen. Vilken kvinna! Hon kan verkligen sätta ord på saker och ting. Här är hon dessutom.



Nä. Om jag inte kan somna, ska jag analysera dikter av Edit.

Hejdå.

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.
Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.
Vad veta vi människor hur den evige smäktar
och vad gudarna dricka för att nära sin kraft.
Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken.
Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar,
därför bär han en krona av flammande taggar,
därför höljer han jorden i blindhet och natt.
Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder krama jorden med kraft.
Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan
över halvvakna sinnen. Det är som en svindel inför avgrunders blick.
Innan jublande körer brista ut i lovsång
är det tyst som i skogen förrän solen går upp.
- Edit Södergran 1918


Dystert och okristet, kan tyckas. Men ibland känns livet dystert och okristet. Faktiskt. Ibland känns det som att Gud kramar jorden med kraft. Pressar ur det sista som finns av glädje i en. Det är nog inte så. Men allt som känns finns ju inte på riktigt. Jag undrar hur det kom sig att hon skrev just såhär. Om det var någon speciell händelse. Eller om detta liksom var någon slags konstant för henne. Världen badar i blod. Jag tycker om det. Inte att världen badar i blod, såklart, men hennes sätt att uttrycka sig. Edit. Hon var sjuk. Turbeculos, hade hon. Stackarn. Dog ung. Ångestfyllt, måste det ha varit. Lilla Edit.

Nej. Sova var det.

Hejdå.

Trots att mitt liv flödar över av underbara människor, finns det stunder då känslan av ensamhet sluter sig omkring mig. Dendär känslan som får en att tänka att jaha, men vad gör jag nu då? Vem ringer jag nu? Vem smsar jag nu? Kanske är det det som kallas att vara uppmärksamhetskåt. Att hela tiden behöva ha någons ögon på sig. Fysiskt, eller åtminstone psykiskt. Att veta att någon tänker på en. Jag hatar mig själv lite, för att jag är sån. Eller. Jag hatar mig såklart inte. Jag bara ogillar den egenskapen hos mig själv. Jag önskar att jag vore annorlunda. Just här. Att jag skulle tycka att det kändes okej att sitta här just nu, i mitt kök, ensam, en fredag, eller ja, lördag, ett par minuter efter midnatt. Ingen är online på facebook. Människor träffas. Umgås. Nu. Jag är ensam. Jag önskar att jag skulle tycka att det var okej. Jag förstår inte varför känslan måste komma. Jag har haft en bra dag. Jag har inte varit ensam över huvud taget nästan. Bara en stund mitt på dagen, och då var det okej. Då stekte jag korv och kokade kaffe. Men nu är det inte okej. Nu känner jag mig ensam. Nu, när jag borde sova. Nu, när jag liksom varit ensam bara en liten liten stund. Jag var ju för tusan hos Carro tills för bara en liten stund sedan.

Det är ingen nyhet att jag fungerar såhär. Otaliga gånger förut, har jag suttit uppe. Vägrat lägga mig i sängen, trots att sömnen bara hade varit minuter bort om jag väl blundat. Men jag vill inte blunda. Vill inte känna känslorna som jag vet finns därinne. Och jag vet att de dyker upp. Om jag blundar. Om jag slappnar av. Låter det flöda, som man säger. Låter tankarna virvla bäst de vill. Det fåniga är, att jag inte ens vet om det kommer göra ont eller inte, när tankarna virvlar. Ibland gör det ju det. Ibland blir jag klok av det. Ibland ledsen. Ibland somnar jag.

Nu fick jag sms. Bubblan spricker lite. Lite.

Nej hörrni. Nu ska jag nog lägga mig i min säng trots allt. Och se fram emot en tom lördag. Jättetom lördag. Konstigt att ha en så tom lördag. Vad ska jag fylla den med? Plugg? Ja. Så får det nog bli.

Men innan sängen, vill jag publicera en dikt jag gillar.

Hejdå.

Eftersom jag är tjej, 21 och student lever jag ett våldsamt glamouröst liv. Jag vill att ni ska veta det. Glamouröst så till den grad att jag är ute och kalasar på torsdagar. Galet, inte sant? Gårdagen var vild och galen. Ja, vild och galen var vad den var. Jag och Carolina inledde starkt hemma hos henne. Efter att godispåsen var uppäten började jag laga mat. Hon pratade i telefon. Vi åt och facebookade omvartannat, och han se de första 25 minutrarna av Fucking Åmål. Lycka på hög nivå. Vid sju åkte jag hem för att byta om, och vid nio sågs vi igen.

Outfits:

Jessica:
Svarta skor
Svarta strumpbyxor
Svart kjol
Beige top
Svart kofta
Lockar i håret

Carolina:
Svarta skor
Svarta strumpbyxor
Svart kjol
Ljusgul top
Svart kofta
Rakt hår

Hej kommunikation. Vi åkte till Victoria (alltså en restaurang/pub), och hann knappt komma in innan vi blev uppraggade av två män, som troligtvis trodde att unga flickor kunde göra dem unga på nytt. Huvaligen. Vi blev erbjudna både det ena och det andra, och det enda jag skulle kunna tänka mig att ta emot var den lägenhet på avenyn de erbjöd sig att både ordna och betala för, så att vi skulle slippa bo i Bergsjön. Vi får väl se hur det går på den fronten...

Efter en stund begav vi oss mot RioRio, där vår käre vän Sia skulle DJa. Hur säger man? På vägen dit letade vi som besatta efter en bankomat. Letandet försenade vår ankomst med ungefär 30 minuter. Vi fick åtminstone se/höra slutet av Sias spelning. Det lät bra. Det var första gången vi var på elektrofest. Superfestligt. Pojkar i färgglada kläder och tjejer som inte kunde dansa. Tråkgt för dem. Återigen blev vi, eller jag, uppraggad av en herre i rutiga byxor och randig hatt. Jag fann honom inte särdeles attraktiv (ja, utifrån sett. Insidan fick jag aldrig en skymt av eftersom musiken spelade så våldsamt högt). Jag avböjde alla hans inviter till pardans, och efter en tio femton försök fattade han vinken och gav sig på någon annan. Huvaligen.

Sia avslutade så sitt spelande, och vi lämnade platsen.

Hem kom jag en stund efter ett, och lade mig gjorde jag vid halv två. Sov gjorde jag gott, och snoozade gjorde jag i 47 minuter. Kaffe hann jag inte dricka, men spårvagnen hann jag med. Föreläsningen var ointressant och klasskamraterna hysteriska.

Hejdå.

Where my thougts are? I know you wish you knew.

Godnatt.

Är det inte typiskt så säg?

Ofta när jag vaknar upp om morgonen, och ska fatta beslut om vilken/vilka klädnader som under dagen ska pryda min kropp känner jag stor ångest. Jag kan ha funderat ut något, men när det väl sitter på mig känns ingenting riktigt hundra bra. I mitt huvud finns otaliga mer eller mindre snygga och coola outfits, men sällan vågar jag mig på att testa dem IRL. Kan också bero på att hjärnan inte riktigt hänger med så tidigt om morgnarna.

Idag var dock upplevelsen annorlunda. Jag slog upp mina garderobsdörrar, och med ens föll blicken på min grå stickade långa tröja med texten "Me myself and I" och jag kände att det var så himla rätt. Jag drog på mig ett par tights och ett linne, och gick ut i köket för att äta frukost. Efter att yoghurten var slut, och kaffet uppdrucket begav jag mig så till mitt rum för att trä denna grå och varma klädnad över mitt huvud. Av någon anledning fick jag så för mig, att jag skulle sniffa i plaggets armhålor, bara för att försäkra mig om att allt var okej och att jag skulle lukta gott under hela dagen. Såhär i efterhand är jag visserligen glad att jag gjorde denna lilla undersökning, men nog känns det bra trist att behöva flytta en tröja från garderoben till tvättkorgen just den dag man tänkt ha den på sig.

Istället fick ta mig till nästa avdelning i garderobslängan, och där hittade jag en plyschaktig klänning/tunika i svart som jag visserligen också gillar, men som har sånadär vida ärmar, så att det är svårt att hitta matchande kofta till. Och kofta, det behöver man i dessa vintertider.

I övrigt är min huvudvärk inne på dag tre. Ska nog ta och dricka lite mer kaffe innan jag beger mig hemifrån.

Ett är dock bra med idag. Jag gick upp fasansfullt tidigt, för jag trodde jag skulle bli tvungen att åka till skolan för att förbereda resten inför seminariet klockan ett. Jag tänkte åka halv nio, för att med mariginal klara av mina uppgifter. Vid halvåttasnåret ställde jag så min nyvakna kropp i duschen, och därinne hände det som visserligen händer ibland, men alldeles för sällan. Jag fick en uppenbarelse! Med ens visste jag hur jag skulle kunna lösa mitt problem hemifrån! Det kändes som om en sten föll från mitt hjärta. Så himla fanastiskt!

Nu ska jag således se till att lösa detdär problemet. Hemifrån.

Hejdå.

Nu strular tangentbordet riktigt ordentligt. Jobbigt!

Jag funderar lite över detdär med identitet. Vem är jag liksom. Är jag min titel. Är jag sjuksköterskestudent? Ja, det är jag ju. Jag är storasyster. Jag är 21. Jag är tjej. Jag bor i Göteborg. Det finns massor av saker som jag är. Men är det vad som gör mig till mig? Hade jag inte varit jag om jag inte hade studerat? Hade jag inte varit jag om Jonathan och Lovisa aldrig funnits? Eller om jag fötts ett år senare? Eller om jag varit grabb? På ett sätt inte. Eftersom allt sånt är saker som format mig. Gjort mig till mig. Samtidigt. Så finns det ju något bortom allt detdär. Jag har ju en kropp. En konstant, fast förgänglig. Något att utgå från. Och den finns ju, oavsett vad jag väljer att göra med den. Eller?

Lite väl djupa funderingar en onsdagskväll, som i övrigt varit givande. Eftersom vi alla har lite för mycket att göra, har vi alla gjort ingenting, och istället samlats kring vardagsrumsbordet där vi käkat frigolit och smetat tigerbalsam under ögonen. Ajajaj. Jag trodde på riktigt att jag skulle bli blind där ett tag, men jag har nu fått mina ögon öppnade igen så att jag kan se. Tacka Gud för det.

Kanhända borde det bli läggdags nu.

Hejdå.

Borde nu plugga, men dendära motivationen är som bortblåst. Känner ett enormt se-mig-i-all-min-misär-behov, men ingen ser. Eller, för tusan. Jag har inte bett någon se. Jag har inte bett någon höra av sig. Jag har inte sagt till så särdeles många att min onsdagskväll är en klass för sig själv.

Jag förnimmer doften av cigarett och det makear inte sense. Inte här och inte nu.

Åh. Ge mig ett etiskt dilemma att sätta mina missbildade tänder i, och en artikel som matchar detta. Okej? Tack.

Mina naglar ät åtminstone nymålade, i mörkröd nyans, och det känns j fint. Särskilt till min rosa klädnad. Himmel och skapare. Om man nu får säga så. Känner att det är dags att logga in på gul för att se vad som kan ha hänt där sedan sist.

Hejdå.

Snart kapitulerar min kropp. Snart börjar den darra. Skaka. Snart kapsejsar den. Slutar fungera. Börjar kännas märklig. Snart börjar energin att flöda. Flöda över. Fötterna kommer stampa mot golvet. Jag kommer gång på gång dra upp benen under mig, för att sedan släppa ner dem, och så upp igen, och ner. Jag kommer ändra position gång efter annan. Jag kommer resa mig upp. Hitta på ursäkter. Borsta tänder. Kissa. Kolla facebook. Skicka sms. Blogga. Plocka undan tvätt.

Hej jag heter Jessica och jag är 21 år. Idag pluggar jag hemma. Jag har just hällt i mig tre koppar kaffe på mindre än en timma. Ungefär därför kommer det jag ovan nämnt att hända. Plugg i kombination med för mycket kaffe blir så. Med extra betoning på skakig kropp.

Yay!

Och så kommer oron. Över allting. Över ingenting. Trycket över bröstet. Täcket som är så tungt att jag inte orkar gå upp ur sängen. Varför blir det så? Hur gör man för att orka? Varför känns det såhär? Frågorna hopar sig i mitt hjärta likt snön utanför. Snön som aldrig slutar falla. Aldrig slutar hopa sig. Aldrig sinar.

Nej. Jag funderar för mycket på för mycket.

Något som verkligen tagit mycket av min energi på sistone, är funderandet över vad som är rätt och fel. Är det konstant? Jag vill så gärna tro det. Men samtidigt så vet jag inte. Vad utgör mallen för vad som är okej? Finns det ett svart och ett vitt i varje enskild situation? Hur bred är gråskalan? Kan man handla absolut fel? Eller absolut rätt?

Till exempel, om du vet att någon kommer döda två hundra personer, och det enda sättet att förhindra detta, är att döda personen i fråga. Är det då fel att döda? Annars dödar man ju indirekt två hundra andra? Även om man inte direkt utför handlingen själv. Eller, om du gömmer flyktingar som kommer råka riktigt illa ut om de blir utvisade, och polisen kommer och letar efter dem, är det då fel att ljuga?

Jag inser mer och mer att allting inte är så svart och vitt som jag önskar, och det ger mig ett ansvar. Ett ansvar som känns lite för tungt att bära. Eller mycket.

Åh. Dålig känsla denna morgon. Nu måste jag ta tag i dagen. Fånga dess ynka timmar, göra något "gott" av den innan det är för sent.

Jag vill inte. Jag vill inte just idag.

Just nu känner jag mig riktigt dum. I mitten av augusti förra året, flyttade jag hit igen, efter att ha varit borta i lite mer än ett år. En utav de som bott här tidigare, bad mig då att eftersända den post som kom till henne. Det har jag gjort. Och det har varit ett bekymmer varje gång. För jag blandar ihop våra postnummer. Det ena är 415 21, och det andra 415 22. Det är inga problem att komma ihåg. Men vilket som är vems har inte varit lätt att hålla ordning på. För ett tag sedan fick jag ett kort adresserat till mig själv, och det har hängt på vår kyl ett tag. De senaste gångerna jag skullat eftersända, har jag helt enkelt gått till kylskåpet, plockat ner Gustavs och Ebbas tack-kort och tittat efter vilket postnummer som står på baksidan. 415 22. Alltid. Idag när jag genomgick denna procedur fick jag en uppenbarelse.

Vet ni vad? Mitt postnummer står klart och tydligt skrivet på varenda brev jag eftersänder.

Jag känner mig riktigt himla dum och osmart just nu.

Själv känner jag djupet ropa på mig. Stirra på mig. Dra i mig.

- Kom Jessica, säger den.

Mitt namn. Utan minsta felbetoning. Det klingar perfekt. Vackert. Tilldragande.

Och jag vill göra det. Jag vill kasta mig ditner. Kasta mig in i dess mjuka famn och känna dess starka armar om min svaga kropp. Jag vill omhuldas av det varma. Fluffiga. Jag vill blunda. Domna. Försvinna bort i intet. Jag vill ligga där i det underbara och bara finnas. Finnas så till den grad att jag nästan inte finns. Jag vill inte drömma mig bort. Jag vill leva drömmen. I det underbara. I det mjuka. Varma.

Men så kommer verkligheten ikapp. Det knastrar. Det hölje som filtrerat mitt synfält för en sekund slits bort. Och på andra sidan hornhinnan finns allt det där jag inte riktigt orkar se på.

Käftsmäll, brukar jag kalla det. Mental käftsmäll.

Här finns inget djup att falla ner i. Inget varmt att omhuldas av. Inget mjukt att vila i.

Eller gör det det?

Huruvida Gud straffar direkt eller senare finns det skilda meningar om. Dock upplever jag mig för närvarande en aning bestraffad. Jag går ju på diet, och äter således inte godis. Men idag pluggar jag duktigt, så jag gick till köket för att hämta mig en liten liten bit chokelad som jag fått av Filip. Jag åt den. Fast inte hela. Det hann jag inte. Den lilla bit som var kvar smulades på ett ögonblick ner i mitt tangentbord. Spännande!

Idag har jag tvättat. Torktumlaren tumlar inte torrt. En av sex maskiner behövde inte hängas upp i lägenheten. Det är nu tvätt precis överallt. På dörrar, handtag, duschslangen, spegeln, fåtöljen, pianopallen, ljusstaken, badkaret. Ja, vilken möbel du än föreslår, lovar jag att det hänger åtminstone en liten strumpa på den. Så det så.

Min klocka ringde sju imorse. Det var jag som hade ställt den på sju. För jag skulle upp och tvätta då. Klockan åtta. Varför då sju? Jag drömde att jag hade en iphone. Och att den ringde. Jag behövde inte stänga av den, för det var ju en iphone. Så den rang och rang. Till slut gick jag upp. Och tvättade.

Till frukost har jag ätit en halv avokado och druckit två koppar kaffe.

Jag känner nu att jag troligtvis har början till en enorm finne på min haka. Hurra!

Räkna med fler updates under dagen. Jag pluggar juve..


pluggbrud_snygg88

Du ska lära på din färd,
att vår gåtfulla värld,
är mycket stor.
Den är svår att helt förstå,
inget brukar nånsin gå,
så som vi tror.
Men vi följer din väg,
ger dig stöd för varje steg,
om än allting känns hopplöst min vän.
Vi står stolta och ser,
hur du lär dig mer och mer.
Vi är mer än du tror,
vi är en.

En familj, en familj, vi är en.
En familj, en familj, vi är en.

Alla vet hur jag ska va’,
men jag vill bara va jag,
just den jag är.
Får jag bli sån som jag vill,
eller är min vilja till,
mest till besvär?

Våra förfäder rår,
och dom följer vart vi går.
Dom följer din väg lilla vän.
Genom gråt, genom skratt,
dom går med oss dag och natt.
Vi är mer än du ser,
vi är en.

En familj, en familj, vi är en.
En familj, en familj, vi är en.

Vi är ett hör ihop,
som två träd med samma rot,
och jag är för alltid din vän.
När jag kan ger jag svar,
och den kraft vår kärlek har.
Den ger mer än du ser,

Som en familj, som en familj, vi är en.
Som en familj, som en familj, vi är en.

Vem av dom vann?

Godmorgon. Idag är jag uppe tidigt. Det är nämligen så, att vi har tvättid. Och det var lite kris. Med tvätten alltså. Så jag var tvungen att boka en tidig tidig tvättid. Jag sitter här i mitt vardagsrum. Om en sisådär 30 minuter är det dags att gå ner till tvättstugan och plocka ur första maskinen, samt slänga in nästa. Det blir bra.

Mina fötter är sådär nonchalant uppslängda på bordet, och från fåtöljen beskådar jag min blåa lilltå. Blå tår är sånt jag nästan aldrig har. Jag brukar aldrig slå mig så hårt liksom. Men natten till igår, bjöd på ett besök på toaletten fram emot småtimmarna, och Anna hade då ganska nyligen kommit hem från Åre, och natten till ära hade hon ställt sin stora stora röda väska där. Visserligen visste jag väl egentligen att den stod där, men nattetid är de små hjärncellerna inte alltid lika aktiva som dagtid. Dessutom var det ju mörkt. För att återgå till den blå lilltån, gick det helt enkelt till som så att jag med ordentlig kraft sparkade tån rätt i Annas stora röda hårda väska. Det gjorde ont. Men sådant brukar gå över. Så jag gick till sängs igen, för att vakna med en enorm smärta dagen efter. Nu har det gått ytterligare ett dygn, och smärtan har inte avtagit. Istället har tånageln färgats lätt blå, och så sitter den sådär lite löst. Nageln, alltså. Inte tån.

Jag försöker lyssna på finfin sång om fireflies, men jag kommer inte ihåg vad den heter. Lovisa har den i sin blogg, men det bara laggar. För jag är ju inne på fejan. Och spotify vill jag inte logga ut, för då kommer jag inte in igen.. Dåligt detta.

Nu ska jag hämta mig en liten liten kopp med kaffe, och sen ska jag njuta av den i min ensamhet tills tvätten ska ut.

Puss!

"Jag fick värsta Jessica-grejen häromdagen. Jag tog jättemånga kort på mig själv inne på toaletten."
- Hanna Simonsson

Jag har alltid hävdat att jag inte är en vinnarskalle. Åtminstone inte en dålig förlorare. Och det är jag inte heller. Inte så länge det handlar om spel och tävling. Jag tycker att OS-pladdret inte är något annat än just pladder. Jag struntar fullständigt i om Anja tar guld eller brons. Jag bryr mig inte särdeles mycket när folk trillar i backen, just när guldet är inom räckhåll. Det är synd att dom ramlar, men jag grämer mig inte över en "förlorad" medalj. När jag spelar spel, såsom Monopol eller Alfapet, är det givetvis roligt att vinna, men dagen är inte förstörd om jag förlorar. Och när det är fotbolls-VM, gäller samma sak. Visst är det roligt när Sverige vinner, men det spelar mig inte så stor roll egentligen. Jag kommer bli en bra mamma, just på den punkten att jag gärna låter andra vinna. Mina barn kommer få vinna över mig. I fotboll. I monopol. I fia med knuff. I springtävling. I kurragömma. När som helst.

Men ett har jag märkt. När det kommer till människor. Så är jag livrädd att förlora.

I sådanahär lägen får uttrycket "vi ses i dimman" en helt ny betydelse. Faktum är, att precis allt är en dimma.

Snön faller vit som om vore det ingen hejd på det, och snön faller vit som om vore det julafton i självaste morgon, och snön faller vit som om den aldrig ämnar upphöra. Dimma. Snödimma. Virvlar in i ögonen. Innanför halsduken. Innanför vantarna. Stirrar i backen. Dimma rakt fram.

Spåvagnen. Immiga dimmiga rutor. Människor längre än vad ögat kan nå. Dimmiga ögon. Ser utan att se. Som en dimma.

Skolan. En dimma. Allt rörs samman till en oklar massa. Inte omöjlig, men oklar. Svår att navigera i. Svårt att hitta ut ur. Inte omöjlig, men svår. Dimmig.

Framtiden. Svår att se in i. Iallafall längre än det allra närmsta. Precis som dimma. Dimman gör det svårt att se in i det dunkel framtiden döljer. Inte nödvändigtvis något negativt. Men svårt att se in i. Dimmigt.

Det förflutna. Att se bakåt. Som att se genom dimma. Filtrerat. Det som är tydligt visas. Resten är dimma. Dunkel dimma.

Kärleken. Inte för att verka klyshig, men är inte kärlek ganska dimmigt? Man ser inte så långt, vet inte så långt, känner inte så långt. Man mest går i den riktning man ser bäst i. Försiktiga steg. För att inte snava i dimman.

Vänskap. Dimma. Fast inte lika tjock och konstant. Varierande. Ibland omöjlig. Ibland bara svår. Ibland inte ens det. Rusande. Stressande. Blind. Dimma.

Nej hörrni, nu ska jag se om jag hittar något att stoppa i min mun. Sen blir det hockeykväll.

Vi ses i dimman...

(Grannarna verkar ha en härligt dimmig fest. Stilettklackar mot parkett genom taket. Lady Gaga på högsta volym. Dom ses i dimman dom också.)

Jag är påklädd. Jag har ätit frukost. Jag är sminkad. Kaffet är halvdrucket. Väskan är förvisso inte packad, men det är 40 minuter tills jag ska gå hemifrån. Det har nog aldrig hänt förut. Jag har pluggat lite halvdåligt både igår och i förrgår, så jag tänkte ta mig i kragen och se på filmerna vi måste se innan fredag. Tydligen skulle det däri finnas instruktioner till någon slags läxuppgift. Klockan ringde vid åtta. Jag snoozade en stund och gick sedan och ställde mig i duschen. Denna fantastiska källa till liv. Jag kokade kaffe och loggade så in på GUL, men hittade jag några filmer? Inte tusan gjorde jag det. Så nu sitter jag här, läser morgontidnigen och lyssnar på Lady Gaga en onsdagsmorgon. Lattjo!!

Idag blir en bra dag. Det känner jag på mig.

Puss!


Såhär bra, ungefär. Min onödigt tidiga uppstigning till trots. Tanken var ju god.

Hejhej!

Igår hade jag ju som bekant en helt perfekt kväll. Jag var lycklig på nåt himla vänster. Melankoliskt lycklig. Chill, liksom, för att använda ordet rätt. Allting var så himla chill, och det enda som saknades var egentligen att bada badkar, men det orkade jag inte riktigt. Onödigt att bli blöt igen när jag ändå duschade på morgonen. Det var en balanserad kväll. Det var skönt. Jag gick och lade mig klockan tio, liksom. Sen att jag inte sov förrän närmare ett var en annan sak.

Imorse var jag förvirrad vid uppvaknandet. Visste inte riktigt vart jag var, liksom, trots att jag vaknade upp i min egen säng, precis som jag för det mesta brukar göra. Alltid, är till att ta i. Men för det mesta. Jag återhämtade mig dock ganska snabbt, och gick upp för att koka kaffe och sånt. Som vanligt fick jag springa till vagnen för att hinna med. Jag hann, för vagnen var en minut sen. Varför är det alltid så? Att man har tid i början, men får stressa på slutet? Lär man sig aldrig att disponera sin tid?

Skoldagen var lagom givande. Var på en föreläsning som handlade om att forska genom den kvalitativa metoden. Spännande, men för närvarande ganska orelevant. Men det är väl bra att kunna, antar jag. Efter skolan lunchade jag och Carolina och Robin på Café Garbo. Det var trevligt, förutom att vi fick en glasbit i maten. Som kompensation fick vi cocacola. Lämpligt, med tanke på dieten. Den är fail, min diet.

Just nu känner jag mig lite trött, men ändå ganska tillfreds liksom. Carolina sitter här mittemot mig, och vi har det allmänt bara nice. Fett nice.

Hejdå.

Ljudet av piano bryter tystnaden omkring mig. Levande ljus bryter mörkret omkring mig. Det känns som natt. För det är mörkt och tyst och jag är ensam. Sånt händer bara på nätterna. Och ikväll. Det känns bra, för då kanske jag kommer i säng i tid.

Livet är märkligt. Mycket händer, och tiden bara fortsätter att gå. Som om den aldrig gjort annat. Och det har den ju inte heller.

Jag räds att äta den tallrik fil med frukt som jag är så sugen på. Räds att den behagliga tröttheten ska rinna ur mig.

Pianot ersätts av gitarr, och allting bara känns så himla bra. Jag är så fruktansvärt lycklig just ikväll. Trots ensamheten. Trots tröttheten. Allting bara känns så himla perfekt. Jag är nöjd. Inte lycklig som i sprudlande pirrande adrenalin-lycklig. Bara dendär känslan i näsborrarna. Andetagen som på något sätt lever.

Det känns bra.

Att göra idag:

• Plugga

Har gjort idag:

• Städat köket
• Städat vardagsrummet
• Städat toaletten

Är det detta som kallas prokrastinering?

Det närmar sig åtta dygn. Åtta dygn sedan man sist såg David Birgersson. Jag vet inte varför detta berör mig så starkt. Eller, det finns massor av förklaringar. Men jag har aldrig reagerat såhär förut. Mitt hjärta gör ont. Mycket hemskt har jag hört om. Mycket hemskt, som borde beröra mig minst lika mycket. Men aldrig har det hänt. Inte förrän nu. Kanske för att jag kan relatera till det. Jag känner honom inte. Ändå tåras mina ögon för hans skull, på ett sätt de sällan gör ens för personer jag känner.

Intet nytt. Så är det. Dag ut och dag in. Hur kan det vara så? Hur kan INGEN veta? Det bor ungefär 30 000 människor i Varberg. Nog för att få är ute och ränner om nätterna mitt i veckan, men någon, NÅGON måste ha varit det? Vad var hans sista ord? Vem pratade med honom senast innan han gick, och vad sa han då? Att han skulle ta en omväg hem? Att han skulle gå direkt hem? Att han skulle cykla? Var han glad? Ledsen? Berusad? Jag har ju ingenting med det att göra.. Men det rör sig i mitt huvud. Vad tänkte han?

Jag pratade med pappa igår. Om att gå hem själv på kvällen. Jag vet inte hur man ska ställa sig till sånt. Skrämmande många försvinner varje år. När gör de det? På väg hem? Vågar man gå hem själv? Jag vet inte. Händer sådanthär bara om nätterna, eller också om dagarna? Varför hände det David? Var det något personligt? Kunde det lika gärna ha varit någon annan? Tankarna får liksom ingen ro. De bara snurrar.

Hallands Nyheter uppdaterar alltmer sällan, och på Aftonbladet finns han inte längre med på förstasidan. Let's dance var viktigare. Och OS. Och Bill Clintons hjärta. Och Alla Hjärtans-dags-flirten. Tv-program. Sport.  Det är ju inte klokt. Det är inte okej. Människoliv är människoliv. Let's dance är fredagsunderhållning. Jag exploderar lite när jag tänker på det.

Ikväll firar majoriteten av alla svenskar helgens inträdande. Tv-apparater kommer stå påslagna. Skålar kommer fyllas med chips och godis. Coca cola kommer drickas. Öl och vin kommer drickas. Människor kopplar av. Med all rätt. Det har varit en hård vecka. David är ju borta. Ikväll kommer svenskarna sjunka ner i sina soffor. Ikväll kommer svenskarna glömma misären. Ikväll kommer svenskarna njuta av underhållning serverad på silverfat. Men inte David. Inte Davids mamma och pappa. Inte Davids vänner.

För tusan. Dethär är inte okej.

Detta är dagen som Herren gjort, och jag ämnar avsluta den i min säng inom tio minuter. Tänderna är borstade och sminket borta. Jag ser trött ut. Har inte sovit optimalt på ett tag. Men nog om det.

Det var idag det skedde. Idag tog jag ett steg som människa. Resan började för ett par dagar sedan, då jag var inne på Barbarella på Lilla Drottninggatan för att leta smycke till min svårflörtade navel. Grabben därinne var så himla trevlig och charmig, att jag till slut bokade tid för ytterligare håltagning i min kropp. För, egentligen började resan för flera år sedan. Under flera år, har jag faktiskt velat ha en piercing i min öronflärp. Åtminstone i en av de fyra. Ja ty se, jag har två potentiella piercingflärpar i vardera öra, och jag har två öron. För några dagar sedan, bokade jag således tid på Barbarella. Jag gav mig själv ett par dagars "betänketid", och då jag inte ångrat mig för en sekund under de tio dagar som gått, kändes det som om jag faktiskt ville göra det jag nu stod inför.

Jag mötte Carolina på Drottningtorget, och på stapplande ben tog jag mig till Lilla Drottninggatan.

- Hej, jag ska ta hål i örat nu kvart över två, sade jag entutiastiskt till killen i kassan. Jag lade genast märke till att han var snygg.

- Jessica var det va? frågade Ola, och jag bekräftade.

- Är du nervös? frågade han, och jag bekräftade igen.

Han sa att det skulle gå bra. Jag fick välja på ring eller stav, visa min legitimation, och sedan sätta mig på en soffa för att ta del av information ur ett häfte, samt svara på några frågor. Efter en stund blev vi inbjudna till ettt oerhört sterilt rum med en rödfärgad brits. Carolina fick sitta på en stålpall, och jag på sängen. Eller ja, britsen.

Ola var den trevligaste piercare jag någonsin mött, och han lärde oss oändligt mycket.  Så mycket att Carolina efter en stund utbrast

- Men! Vad mycket du kan!

Därpå följde en kort tystnad.

Hålet gjordes i mitt öra. Inget hördes. Det stack till. Värkte till, liksom. Inte så farligt. Helt okej. Han gav mig ytterligare råd och tips, vi pratade om hälsa och dieter och diverse. Han var både snygg och trevlig. Härligt med sådana människor.

Jag vandrade därifrån, fyra hundra kronor fattigare, men rikare på mycket annat.

Nu gör det ont. Känns lite som hörselgångsinflammation. Förstadiet, åtminstone.



Här är mitt nya jag! Och se dessutom hur många prickar jag har, bara på denna lilla lilla yta av hud.

Hejdå!

Jag undrar lite vart världen är på väg, när rubriken "Så minns vi Paradise Hotel" kommer över den om att David Birgersson fortfarande är borta. Jag blir lite arg då. Undrar lite vad som anses vara viktigt när allt kommer omkring. Tydligen anmäls 7000 personer försvunna varje år, varav 25-35 aldrig återfinns. Ska man sluta leta då, sluta skriva om de vi saknar? Bara för att några få aldrig återfinns, behöver inte det betyda att Paradise Hotel är viktigare? Eller hur var det? Nej, upprörd är vad jag blir.

Hejhej

Här sitter jag och prokrastinerar lite. Jag har läst duktigt idag, och till och med bestämt vad den lilla diskuterande text jag ska skriva, ska handla om. För en stund sedan kallades jag till måltid, och efter det har jag helt enkelt inte kommit igång igen. Nej, istället sitter jag är och prokrastinerar och dricker såntdära citronextrakt. Heter det så? Jag försöker googla, men hamnar bara in på en massa knarksidor. Nog för att det finns mycket spännande att läsa om knark, men jag är inte sugen på det just ikväll. Ikväll är det den lilla gula flaskliknande varelse med grön kork som har min uppmärksamhet. Rätt vad det är, grabbar jag tag om flaskan, för den till munnen och pressar med ett elegant tryck ut ett par droppar på min tunga. Ansiktet drar ihop sig lite av det sura, och sen kommer suget efter mer. Mer mer mer. Det tycks vara vad vi alla vill ha. Mer. Vadhelst det må handla om.

Snart ska jag sluta prokrastinera, och istället skriva dendär lilla text jag så länge funderat på. Den ska handla om jämlikhet inom vården. Inte bland de anställda, utan i relationen vårdare - vårdtagare. Alla människor är lika värda, men behandlas människor likvärdigt? Att människor behandlas olika är en helt annan sak. Min fråga är om patienter behandlas likvärdigt, och man vet redan att svaret är nej. En följdfråga blir då automatiskt HUR man gör, för att behandla människor likvärdigt. För visst vill man det? Inte behandla alla lika - det skulle ju inte vara så roligt - men likvärdigt. Män som kvinnor. Barn som vuxna som gamla. Rika som fattiga. Advokater som lokalvårdare. Uteliggare som läkare. För visst tror vi på allas lika värde? Inte att alla är likadana, nej, vi är lika lite likadana, som vi vill bli behandlade exakt likadant. Inte alls, allstå. Vad åtminstone jag tror på, och vill agera utifrån, är allas lika värde. Frågan är bara hur man gör det praktiskt.

Åh, Carro har varit och nallat ur citronextraktflaskan. Inte för att den är min eller så, men nu står den på motsatt sida av bordet, från mig sett. Misär.

Jag sitter och pluggar egentligen. Läser om genuskoll och självständighet. Salotogen hälsopromotion och sånt. Men det enda som egentligen florerar i mitt huvud, är David. David Birgersson, 18 år, som försvann i Varberg i fredags kväll. Jag känner honom inte. Jag vet inte vem han är. Jag har nog ens aldrig sett honom. Men ett vet jag: Han är precis lika gammal som min bror, de går på samma skola och var potentiella gäster på samma fest. Jag vet inte om Jonathan var där. Jag tror inte det. Men han kunde ha varit. Det kunde ha varit han. Och givetvis hade det då varit värre - för mig. Nu finns där kanske en annan storasyster. Jag vet inte om det är PMS-besvär som gör mig sånhär, men tårarna samlas i mina ögon när jag tänker på det. Det kunde ha varit Jonathan. Likväl som David, så kunde det ha varit Jonathan. Sånt som inte händer, hände. I Varberg. Poff, puts väck, borta. Jag ser bilden av honom, David. Något i hans blick får mig att ännu mer tänka på Jonathan. De är inte lika varandra. Men Davids blick är Jonathans blick. Den är godheten själv. Den vill ingen något ont.

Hans mamma. Vad gör hon? Har hon sovit? När ringde hennes telefon? Vem var det som berättade? Vad gjorde hon då? Vad sade någon? Eller ringde dom Davids pappa? Tänk om det hade varit min mammas telefon som ringt mitt i natten, med buskapet att hennes son var borta. När hade då min telefon ringt? Och vad hade vem sagt då? Vad hade jag svarat? Hade mitt inre stagnerat? Hade jag fallit död ner till marken? Det hade inte förvånat mig. Jag hade släppt allt. Vad som helst. Allt. Mitt eget liv, om så krävdes.

Jag skäms lite över att jag blev förvånad, då jag insåg hur många som letar efter David. Hade jag engagerat mig, om jag hade varit i Varberg? Hur hade jag känt inför de som stannat hemma, om det var Jonathan som var borta?

Sådant här skakar mig. Skakar den isfrusna småstaden.  Tinar den isfrusna småstaden. Tinar den isfrusna stadens isfrusna människor, som sedan länge gömt sig för snön i varma stugor. Nu trotsar de både iskylan och snön. Nu tinar deras hjärtan. Börjar pumpa blod. Empati. Kärlek. Tacksamhet. Visst säger man så, att man inte uppskattar det man har förrän man förlorar det? Tänk att det ska krävas sådanthär, för att människors hjärtan ska väckas?

Men mitt i all sorg och frustration är jag ändå tacksam. Tacksam för att denna overkliga verklighet för med sig det att vi åter igen ser varandra. Efter att ha varit blinda alldeles för länge.

Klumpen i min hals växer i samma takt som tårarna samlas i mina ögon.

Jag måste låsa in mig på toaletten. Måste se in i spegeln. Se in i sorgsna blanka bruna ögon. Se tårarna samlas, svämma över. Rinna ner mot mungipan. Känna den salta smaken. Tvätta ansiktet i kallt vatten. Upprepa mantrat "det var inte Jonathan, det var inte Jonathan, det var inte Jonathan" och hela tiden veta

- att det kunde ha varit han.

.. sitter jag ensam hemma. Sleepovergästerna (spännande va?!) har åkt, och Carro har gått för att köpa ägg. Anna och Hanna är inte heller hemma. Jag sitter i soffan. Grannarna lyssnar på märklig musik. Jag är hungrig. Jättehungrig. Trots att jag fikade två mackor för inte alls längesedan. Men - kolhydrater ger ingen långvarig mättnadskänsla. Imorgon ska jag påbörja en diet. Spännande va?!

Nu ska jag läsa studielitteratur.

Hejdå!!

- Jag har säkert sagt något elakt om dig någon gång.

Jag var elva år. Det var mellanstadiedisco. Vi satt i matsalen. Vid bordet längst ner till höger, precis innan där man går in för att lämna sin disk. Vi pratade om att snacka skit. Att säga elaka saker om varandra. Det var jag som hävde ur mig kommentaren ovan. Jag visste att det var sant. Jag visste att jag, säkert vid upprepade tillfällen, sagt elaka saker om henne. Jag ångrade mig genast. Det minns jag tydligt. Jag minns inte hennes exakta reaktion, men jag minns att det skulle ta veckor att bygga upp vad som en gång varit en, åtminstone skaplig, vänskapsrelation. Jag menar, vi var elva - ingenting är stabilt då. Det skulle väl vara mönstret i så fall, upp ner, upp ner, upp ner. Ständigt.

Det skulle komma att bli ett par jobbiga dagar. Hon var ledsen. Besviken på mig.

Jag minns ett tillfälle i skolan. Hon fick på något sätt med mig in på toaletten, och jag minns att hon där inne sa att hon ville veta vad jag sagt. Inte undra på det. Det skulle jag också ha viljat veta. Jag svarade att jag inte visste. Och jag vet att det var sant. För, elaka saker om människor kommer över ens läppar precis hela tiden. Speciellt om man är elva (trodde jag fram tills för ett par veckor sedan). Jag kan fortfarande inte, 10 år senare, minnas något specifikt elakt jag sagt om henne. Likväl vet jag att det har hänt. Och det sa jag till henne.

I klassrummet hade vi en gul brevlåda i kartong. I den kunde man lägga brev och lappar till sina klasskompisar, och de delades ut varje fredag under klassens timma. Fredagen efter denna incident, fick jag ett brev. Jag kan se hur någon sträcker sin hand mot mig. Jag hade min ryggen mot brevbäraren. Jag minns att kuvertet var vitt och rött. Jag minns att jag med ens såg vem som skrivit. Den handstilen skulle jag nog känna igen än idag. Hennes handstil. Jag rös, inombords. Jag ångrade mig så djupt och innerligt. Varför hade jag sagt så på discot? Varför hade jag ens sagt något elakt om henne från första början? Och, hade jag ens sagt något elakt? Eller var det bara som jag trodde?

Jag öppnade brevet. Jag minns en utav raderna. Den löd ungefär "Jessica, jag har aldrig, aldrig sagt något elakt om dig. Jag har verkligen aldrig det." Det krossade mitt hjärta att läsa det. För på något sätt, skulle det inte förvåna mig om det var sant.

Idag vet jag inte om jag ångrar att jag sa det där till henne, att jag säkert sagt något elakt. För det har fått mig att tänka innan jag talar. Innan jag säger något om någon annan. Under de tio år som gått sedan detta hände, har jag troligen snackat massor av skit. Det är jag säker på. Jag vet inte exakt vad jag har sagt och om vem, men jag är säker på att det har hänt. Dock tror jag, att hade jag inte avslöjat mig själv sådär, och sett sorgen i någon annans ögon, hade de elaka orden från mig säkert varit fler. Idag är jag lite tacksam för det som hände. På nåt märkligt sätt.

Calle: Nej! Jag har glömt att fråga om Florence! Vi har inte pratat om henne på länge faktiskt..


Häromdagen skrev en utav mina bloggfavoriter, Alex Schulman, ett inlägg om föräldrars band till sina barn. Många har uppmärksammat detta, genom att hetsigt kommentera i hans blogg. Många har hakat upp sig på att han hävdar att mamman och barnet har ett speciellt band till barnet under barnets första månader. Jag håller med Alex. Mamman är inte oersättlig. Det finns ett oräknerligt antal fall, där mamman inte funnits med i bilden över huvud taget när barnet är litet. De klarar sig fint ändå, de barnen. I Sverige är man fri att tycka som man vill. Det är en av grunderna i vår lag, om jag inte minns fel. I Sverige får man inte heller göra påhopp på människor hur som helst, varken individer eller grupper. Det är ju bra, eller hur? Jag är inte särskilt insatt i juridik, så jag kan ha fel. Alex Schulman har en åsikt. Den blir han kritiserad för. Han blir kallad för stenåldersmänniska. Det får mig för det första att undra, om någon med säkerhet vet vilka relationsband föräldrar och barn hade på stenåldern. Eller, tar kommentatorerna i? Menar de 50-talsmänniska? Snarare, kanske. Likväl, kritiseras Alex för sin åsikt. Han blir ombedd att tänka till, att ändra på sig. För farao, säger jag då. Han får väl tycka som han vill? Är det så mycket att bråka om?

Någon skrev att han/hon börjat gilla Alex, men nu, efter detta inlägg, ogillade honom igen. Jaha, så nu grundas gillandet av olika människor på hur de ser på föräldraledighet? Märkligt. Mycket märkligt. Hur ska man då kunna gilla, eller ens ogilla, någon som inte har barn, och som inte är så insatt i föräldraledighetsfrågan?

Och dessutom, så handlade inlägget inte ens om män och kvinnor och jämställdhet. Det handlade om att den första TIDEN med barnet är unik, och att vår EU-minister skulle komma att missa mycket av den tiden. Nästa inlägg, förtydligandet, handlade däremot om att mamman och barnet hade unika band. Det finns skillda meningar där, och det är svårt att veta vem som har rätt. Det är ju liksom svårt att få svar av ett spädbarn.

Jag blir trött. Så fort någon slags kändis har en annorlunda åsikt, blir han eller hon påhoppad som om vore han djävulen själv. Låt Alex tycka som han vill, så får troligtvis du göra det också. Det är inget fel i att diskutera. Däremot är det fel att inte låta andra tycka som de vill.

Jag har nu längre inget val, utan tvingas fråga en utav de mest klyshiga och irriterande frågor jag vet, och som missbrukats så många gånger, vid så många olika tillfällen:

VI LEVER VÄL I ETT FRITT LAND?

Ikväll ska vi äta korv med bröd. Så himla gott. En utav mina favoriträtter. For sure, liksom. Anna och Hanna är borta ikväll, så det gäller att passa på. De äter inte gärna korv med bröd annars. Men jag och Carolina, vi äter det med glädje. Till efterrätt blir det chips med dipp. Jag var och inhandlade festligheterna på Coop innan, och det var min favoritkassör Lars-Åke som satt i kassan. Han är alltid så glad och trevlig och rolig. Han tackade mig för att jag ställt upp varorna så fint. Sedan frågade han med skämtsam röst om det var korvkalas ikväll. Jag skrattade till, och svarade att så var fallet. Han är så fin, Lars-Åke.
Det gör så stor skillnad, tycker jag, när kassören/kassörskan är glad och trevlig. Killen före mig i kön sa att Lars-Åke kunde slänga kvittot.

- Tack för förtroendet.

svarade Lars-Åke då och såg allvarlig men glad ut. Jag har inte riktigt tänkt på det förut, detdär med kvittot. Men det är ju att till fullo lita på att kassören utfört sitt arbete på korrekt sätt. Det tycker jag är fint. Av killen att ge Lars-Åke förtroendet. Av Lars-Åke, att tacka för förtroendet.

Ofta när man handlat, går man därifrån med en lite bister uppsyn. Man har just blivit ett stycke fattigare, och vet att det man nu med möda bär snart kommer vara borta. Innan man vet ordet av, liksom. Men när Lars-Åke suttit vid den kassa där man betalat, är leendet inte långt borta.

Nej, Lars-Åke hörs och märks. Han gör avtryck. En gång stod jag i kön brevid Lars-Åkes, det var första gången jag upptäckte honom, och jag tänkte, när han var glad och trevlig mot kund efter kund, att här, här har vi en man som trivs med sitt jobb. Det finns mycket att säga om Lars-Åke.

Jag nöjer mig med detta för tillfället.

Var det någon som läste Metro igår? Tänkte väl det. Var det någon som uppmärksammade den narcissistiska atrikeln, om att Metro är Sveriges mest lästa tidning. Blev någon förvånad? Jag blev det sannerligen inte. Jag läser inte Metro för att den är så himla bra. Jag läser Metro för at den ligger framför mig på spårvagnen varje dag. Det stod också, att väldigt få tidningar returnerades. Jag antar att de då menar på tidningar som vid dagens slut är olästa. Har de någonsin lagt märke till att spårvagnarnas golv ofta täcks av ett oräknerligt antal - Metro?
Jag hittar inte artikeln just nu, men vill minnas att Aftonbladet hade ungefär 1 200 000 läsare, och Metro 1 500 000 läsare. Jag vet inte vad en Aftonbladet kostar, runt tian kanske? Metro är gratis. Även om flera läsare säkert inte läser papperstidningen, utan den elektroniska upplagan, vill jag hävda att jämförelsen inte är rättvis. Jag är inget stort fan av Aftonbladet, men såhär får det bara inte gå till.

En negativ sak med studerandet (kan ses som positiv av vissa), är att min kapacitet att känna och tänka nedsätts gravt. Jag är aldrig sentimental. Jag trollbinds inte av levande ljus och Nick Drake. Jag känner inte melankolin lägga sig omkring mig som ett tjockt töcken. Nej, istället blir jag vanlig. En random, mainstream tjej, som sitter på spårvagnen utan att få en enda uppenbarelse, emedan Coldplay spelas rätt in i hjärnan. En pluggbrud om dagarna. En chillbrud om kvällarna. Inte ens om de sena nätter jag sitter vaken, flödar någon slags inspiration genom mig. Skrivglädjen dör. Glädjen att analysera. Att tänka. Att fundera. Det dör. Dör i samma takt som studietakten ökar.

Jag antar att det är logiskt.

Imorgon har jag VFU ( = verksamhetsförlagd utbildning (man kan inte skriva ( =... utan att det känns som en smilie).). Det blir spännande.

...är inte alltid den ljusaste kritan i asken.

Men vi tar det från början.

Strax innan läggdags, vid elvasnåret ungefär, fick jag en briljant idé. Eftersom jag skulle vara tvungen at tvätta mitt hår, innan skolan imorgon åtminstone, tänkte jag lägga mig en sväng i badkaret. Sagt och gjort, jag lånade en gammal Veckorevyn av Hanna, tappade upp vatten och skum, och placerade min kropp i vattnet. Jag tänkte en stund efter att tidningen var utläst, att nu har jag nog legat här en stund. Jag tvättade håret och sånt, och steg sedan ur badkaret och ut i köket. Det visade sig då att klockan var kvart i ett, och att jag badat i en och en halv timma. Hur är det ens möjligt, tänker jag. Jag brukar bli rastlös efter tio minuter, max. Och ja, jag påminner mycket om ett russin.
Jag gick in till Hanna, som sa att hon just undrat om jag dött därinne. Hon lånade sedan ut en väldoftande bodylotion till mig, Puma Creative, och jag shlirvade in hela mig. Efter att jag shlirvat färdigt, lade jag mig i sängen. Då min hud vidrörde lakanet insåg jag faktum. Det är rea, och förra veckan inhandlade jag lite nya trosor på lindex. Ett par, var galet rosa med glitter på. Redan efter att jag haft på mig dem en liten stund, insåg jag att glittret föll av som barren från en julgran i mitten av januari. Dessa underbyxor hade jag på mig inatt, och man kan då förstå att det var en del glitter i min säng. Detta glitter har jag under dagen inte brytt mig om att sopa bort. För några minuter sedan, lade jag min nyligen i bodylotion insmörjada kropp i detta glitter. Nu är det över hela mig!! Festligt, såhär en tisdagsnatt.

Hejdå!

...känner en massa fördömelse.