Jessyca

Så äntligen mådde jag lite bättre, och då sätter längtan efter äventyren i igen. Jag vill också hoppa från berg. Jag vill också vandra i djungeln och sova under bar himmel. Jag vill också vara vaken flera dygn i sträck. Jag vill paddla kanot nerför stup och se vilja djur och få myggbett och träningsvärk. Jag vill känna den rena, höga, klara luften i mina lungor. Jag vill skrika ut i dalar och höra min röst eka i evighet. Jag vill stå där. Vara där. Finnas där.

Jag älskar min lägenhet, men ibland är livet i en tvåa i stan ganska grått. Jag trivs, men längtar bort ibland. Slentrian. Rutin. Vana. Sånt mår man bra av, antar jag. Det bär mig emot att säga så, men jag tror att system gör oss trygga. Gör mig trygg. Likväl, likväl måste man nog ibland spränga den lilla låda man fastnat i, och känna efter lite. Tänka efter och önska och drömma. Jag är lite för bra på det. Lite för irrationell. Lite för tankspridd. Lite för spontan. Lite för impulsiv.

Imorgon börjar skolan. Då upphör jag nog med detta supertöntiga evighetsöverbloggande.

Tjena.

För en stund sedan låg jag på Carolinas säng och beklagade mig över diverse. Plötsligt upptäckte jag vad jag doftade, nämligen tvättmedel. Inte så konstigt, eftersom vi tvättade igår, men ändå, vilket slöseri. Här ligger jag hemma i soffan och mår som en tunna sopor i RENA kläder. Vad är det för stil?! Nej genast, ja genast slet jag de nytvättade kläderna av min lekamen för att sätta på mig något mer passande för en sjuk. Något mjukt och följsamt.

Alltvad dagen lidit, har jag allenast mått sämre och sämre. Jag kan ej vandra de kanske sjuåtta metrarna härifrån soffan i vardagsrummet till Carolinas rum utan att det svartnar för ögonen. Ej heller kan jag promenera till toaletten utan att stanna till vid dörren i hallen för att låta synen komma tillbaka. Är det verkligen på grund av gårdagens åderlåtning som jag mår som jag gör?

Röd, ja blodröd är åtminstone den färg som givits åt denna tisdag från skogen. Dricka ska man göra, när man är tappad på blod, och jag insåg just att de drycker jag intagit framförallt varit av röd färg. Är det ett undermedvetet val jag gjort? Tror jag att blodapelsinjuice återställer mig bättre än vanlig apelsinjuice? Uppenbarligen. Dessvärre verkar det inte fungera nämnvärt.

Det är tråkigt att vara sjuk. För sjuk, det är vad jag kallar mig nu. Jag är inte bara lite krasslig, nej, jag är sjuk. Jag orkar ju ingenting. Inte ens titta på tv (läs svtplay). Inte läsa. Ingenting. Himla dag. Himla bortkastade sista dag av sommarlovet.

Såfort jag reser mig upp svartnar det för ögonen. Såfort jag ämnar gå ut i köket för att ta mig ett ytterligare glad juice tvingas jag ta det vackert. Pannan har jag lutat mot hyllplan, och händerna mina har gång på gång fattat tag om dörrkarmar. I soffan sitter jag, och längtar ut. Ut i solen. Men här är jag fast.

Frågan är: är jag en ytterst överkänslig blodgivare, eller är jag sjuk på riktigt? Är jag klen, eller har jag bara otur? Är det fel på mig? Är jag normal?

Tonårstankar, fast i blodbanor (ha ha).


Såhär, ungefär.

Såhär på tisdagsförmiddagen kom minnena tillbaka. Minnena från nittitalsdiskona. Minnena där jag iklädd limegrönt dansar tryckare med en halvmeter kortare killar.



Såhär typ.

Om jag inte dör av åderlåtning kommer med största sannolikhet denna spegeldörr att bli min säkra död.

Idag har jag för första gången i mitt liv lämnat blod. Det gick bra. Carolina var med till en början, och när hon avlägsnade sig för att hämta tvätt upplyste jag sköterskan om att Carolina var lämplig att ringa utifall att jag skulle avlida där på britsen. Ja, inte för att det skulle hjälpa, utan för att hon skulle kunna hämta kvarlevorna av mig för begravning. Jag vet inte om sköterskan uppskattade mitt råa skämt. Hennes svar var ett övervarmt "dethär kommer gå bra, ska du se", precis som om jag trodde att jag skulle dö på allvar.

En halvliter blod och två meter bandage senare spatserade jag ut genom nordstan lite fattigare till kroppen, men rikare, både till det materiella och i stolthet. En ljusblå tisha fick jag, och stolt, ja, varför skulle jag inte vara det efter tre år av tappra försök?

Kvällen spenderades hos Lovisa, och det var rent fantastiskt. Jag har saknat den kvinnan. Vi drack kaffe och åt gott bröd och himmelska kakor. Hade hon inte varit förlovad hade jag rekomenderat henne starkt till kakälskande kvinnosökare. Som vanligt gick tiden på tok för snabbt, och hem kom jag ganska sent, till en annan viktig kvinna i mitt liv, nämligen med mig sammanboende med mig Carolina. Hon hade lagat en eminent måltid bestående av köttfärssås och spagetti, och hade det inte varit för att även Carolina är en av manssällskap upptagen kvinna hade jag rekomenderat även henne, till i så fall matälskande kvinnosökare. I ovan nämnda trio, alltså: även jag inkluderad, är det bara just jag som är så att säga oupptagen, åtminstone när det kommer till det manliga sällskap. På andra punkter kan jag tänkas vara tämligen upptagen. Dessvärre är jag varken superexcellent som vare sig bagerska eller kokerska, och därför rekomenderar jag inte mig själv lika starkt, även om jag, åtminstone av oss tre, är den enda som finns "ute på marknaden" så att säga. Ja. Det om det.

Nu ska jag väcka liv i mannen inom mig och banka spikar i väggen.

Och mitt i oförmågan att kunna sikta, kryssade jag bort blogginlägget jag nyss skrivit. Om det var en förlust för er? Nej, en överdrift är vad jag skulle kalla det att i nuvarande situation använda så starka ord som förlust. Detta i och med, att det enda ni egentligen missat, är min förnöjsamma beskrivning av dagens morgon. Om du finns, som tycker det är en förlust att icke känna till hur jag fördrivit denna morgon, så följer här en snabb återblick.

Jag tvättar idag, varför jag gick upp en bra stund före åtta.
Jag har länge velat ha ett fadderbarn, varför jag skaffade ett.
Jag saknar finaste Jennie i Australien, varför jag laddade hem skype.
Jag var sugen på kaffe, varför jag kokade ihop just denna brygd.

Om jag får säga det själv, tycker jag att min morgon hitintills varit av produktivt slag, och min önskan är att dagen ska fortsätta som den började. Att-göra-listan är inte särdeles lång. Att ge blod, står på den, samt att köpa en krok och eventuellt lite tyg. Sist, men absolut inte minst, så ska dagen bjuda på ett kaffe-besök hos Lovisa, min kära vän som jag inte träffat på kanske inte år, men månader.

Nej hörrni. Skolveckan har påbörjats, och även om jag är ledig i två dagar till, är det ju passande att likt mig börja återställa dygnet till normal rytm, om nu dygnsrytm existerar när man är student. Om nu dygnsrytm existerade när jag var vårdbiträde. Hur som haver. Onsdagen bjuder på tidig uppstigning, och likaså gjorde måndagen, och faktum är, att även tisdagen kommer bjuda på detsamma. Härligt att komma upp i ottan!

Jag passar även på att bjuda på två bilder, tagna i detta nu med min excellenta webkamera.


Snygg och nöjd tjeja som har tvätten i maskin.


En på grund av mycken matlagning fådd brännskada på pekfinger, nu med på grund av hett badtunnebad för tidigt lossnande sårskorpa.

Okej, det är inte okej. Min bror ska gifta sig, och jag ska hålla tal. Så är det ju liksom bara. Och jag vill ju också. Så jag googlade just "bröllopstal", och hittade den eminenta hemsidan taltips.se. Där kan man köpa färdiga tal. Bara det är knappt ens okej. Jag vill ju att det ska komma från hjärtat. Men jag gick in under rubriken "Till bror", och letade mig sedan fram till "Från storasyster", och vad finner jag, om inte ett tal med titeln: Från odräglig unge till stilig man i sina bästa år. Pris: 149:- Bara grejen liksom, är ju inte okej. Att köpa ett tal som någon annan skrivit. Och ge till sin bror. Inte okej. Samtidigt kunde jag inte låta bli att ta några sånadär nu-börjar-jag-gråta-andetag under ett par sekunder, för han är ju så fin, dendär Jonathan, och nu ska han gifta sig, och hur ska jag kunna överleva den dagen? Hur ska jag kunna se min egen lillebror stå där, längst fram i kyrkan, och lova Josefin evig kärlek och evig trohet utan att gråta inälvorna ur mig? Det är för mig ett mysterium. Men talet, ja talet, det ska jag minsann skriva själv. Punkt.

Eller så kan man ägna sin kväll åt att steka ihop en röra att kalla kvällsmat, eller möjligen lunch eftersom den glömdes bort, och önskeshoppa kläder man aldrig kommer ha råd med.

Imorse låg jag på mage i sängen. Den del av min kroppsvikt som vilade emot lårens framsida (vilken inte torde vara superstor?) var tillräcklig för att skapa en smärta så stor, att jag i min nyvakenhet utbrast i ett "aj". Mitt i ensamhetens bädd. Ingen fanns till min undsättning. Ingen fanns att trösta. Jag stapplade ut i köket. Än värre än igår. Jag slog på kaffebryggaren, varpå jag stapplade in till Carro och stupade ner i hennes säng med ett avgrundsvrål. Denna smärta alltså. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det känns som om lårens framsida ska brista.

Igår var vi på episk fest. Jag menar't. Den var så episk att jag höll på att smälla av, i dubbel bemärkelse (hihihiiih). Klättervägg och studsmatta och motocross och hammok och vedeldad badtunna och fetaste ljudanläggningen och uv-ljus och diskoblink och lägereld och grillar och partytält och fyrverkerier och facklor och människor och rökmaskin och pilkastning och ja, typ allt. Det var episkt. Svårt blir det att överträffa detta kalas. Och den gästvänligheten. Den godheten. Den är enorm.

Jaha. Morgonen har jag spenderat först i Carolinas säng då. Jag älskar den kvinnan. Jag älskar våra morgnar. Jag älskar att dricka morgonkaffe i soffan och äta rostat bröd. Jag älskar att ligga där invirad i ett täcke och bara vara. Ta igen all förlorad tid. Med världens bästa Carolina.

Nej. Språksjukan verkar ha tagit sig in på bloggen. Min tidigare så eminenta välskrivning har övergått till gramatiskt inkorrekt svammel. Inte okej. Idag ska jag vara ensam hemma större delen av dagen. Ja ty se, att gå ut finns knappt på min karta, på grund av träningsvärken. Jag har visserligen smort in mig i väldiga mängder voltaren, men än har det inte gjort verkan.

Slut på meningslöst svammel och usch. Usch usch usch.

Hejdå.

Värken. Den lämnar mig inte. Den har sugit sig fast i alla mina kroppsdelar. Den ger mig ingen vila och ingen ro. Allt är en pärs idag. Att sätta sig. Att resa sig. Att gå. Att byta position i soffan. Att lägga sig ner. För det är väl ungefär det jag har åstadkommit idag. Något annat har känts otänkbart. Inte på grund av trötthet, nej, på grund av smärta.

Såhär har jag sett ut:


Ungefär så. Inte ens huvudet orkar jag hålla opp.

Nu försöker jag piffa upp mitt anlete en aning, men vad hjälper det när jag rör mig som en valross? När jag är lika smidig som kor på grönbete. När jag ser ut att skulle föda imorgon. När jag lunkar likt en islandshäst. Nej. Det finns nog inget hopp för mig i afton. Och jag som ska på kalas. Jahanä.


Här är en liten bild på mig och Hanna också. Fint.

Nej. Nu är det jag och Bon Iver och mascaran. Här ska inte ges upp.

Jag kan inte riktigt gå ordentligt. Mina lår och min rumpa är slitna i stycken. Mina triceps är ett minna blott. Och dessutom: igår dansade jag kvällen lång i klackar. Därav även smärta i fötterna. Det är därför jag är vaken nu. Jag har så ont att jag inte kan somna om. Typiskt. Jahanähä. Jag får väl sitta här och vänta på att lilla Hanna ska vakna..

Alltså förlåt. Min blogg är en sophög. Jag vet det.

Jag har besökt Teknikmagasinet, Clas Olsson, Elgiganten, Siba, OnOff, Gamestop, Åhlens, Rocks, Hobbex och säkert tusen andra meningslösa butiker. Ingenstans, INGENSTANS sålde dom de hörlurar jag vill ha. Förstår ni: INGENSTANS. Förtvivlad åkte jag hem och tänkte att nej katten, nu köper jag dom över intranätet även utan att ha testat dem irl. Om de fanns? NEJ! Åh, jag är så arg att jag snart brister. Är det värt att betala hundra kronor extra för att få dem från en dyrare butik redan nästa vecka? Eller ska jag vänta ytterligare några dagar?
Åh. Jag blir så arg och frustrerad. Jag köper aldrig teknikprylar, och nu, nu när jag vill, ja då finns de inte. Himlar.

En dag som inleds med att betala räkningar på över 9K kan väl inte bli annat än bra?
Och en dag som inleds med att ringa alla dedär samtalen man inte vill ringa kan väl inte bli annat än bra?

Nej just det.

Det där med att gå hem själv på kvällen. Det är mörkt och obehagligt och när man som jag, bor precis mitt emellan två av stans finaste hotell (tror jag, har aldrig varit där), så möter man så väldigt många mystiska människor. Fulla norrmän som frågar efter vägen eller tonårspojkar som vill ha med en på efterfest, eller medelålders män i taxi som ropar och visslar efter en. Därför kändes det betryggande när jag några meter framför mig såg ett välbekant ansikte, nämligen Staffans. Fint att byta ett par ord, och sedan vandra vidare hemåt igen.

Och hem var jag ju på väg från Anna. Tillsammans har vi i afton sett Smala Sussie, eventuellt tidernas bästa film, och även bemödat oss med lite debatt på tv. Är det bara jag, eller är vänsterblockets kandidater mer hetsiga än alliansen? Himlar de mer med ögonen? Suckar de mer? Är det bara mina fördomar som lyser igenom? Är inte alliansens alla skäggiga farbröder lite som pappor? Trygga och stabila män som sällan brusar upp, utan tar allt med ro? Det där med politik alltså, det är ju en hel vetenskap. Faktiskt. Mer än så, nästan. Personligen blev jag ungefär 50% av allt på SVTs test. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men jag vet att jag har svårt för hetsiga diskussioner. Kanske för att jag själv tenderar att bli hetsig när jag brusar upp. Kanske är det därför jag föredrar lugna och stabila farbröder, för att det bor en upprorisk liten kvinna i mig? Ja, vad vet jag. Och vad vet jag särskilt såhär på nattkröken. Svammel och för mycket bloggande är vad jag vet.

Om 25 dagar är det val. Hej och hå.

..så är jag tillbaks där jag slutade. Där jag försökte sluta, åtminstone. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte om jag ska försöka dra mig ur, eller om jag ska låta tiden ta mig dit den gör. Om jag ska glida med eller streta emot. Om jag ska leva livet på en räkmacka och ett bananskal, eller om jag ska klättra på stegen. Om jag ska leta med ljus och lykta, eller om jag ska låta mig bli funnen. Om jag ska anstränga mig eller om jag ska slappna av.

Livet, och alla dess motsatser och motsättningar och val och låta-bli-att-välja-perioder. Allt. Allt det stora. Det är mig övermäktigt.

Åtminstone när jag sitter i en mörk lägenhet emedan det skymmer utanför och jag lyssnar på lite smådeppig musik.

Det är då jag går till Anna och tittar på Smala Sussie. Hon är bra hon, Anna alltså. Praktiskt att hon bor så nära dessutom.

Gårkvällen blev faktiskt trevlig. Efter att ha stekt och ätit pannkakor med Calle, for jag in till stan och Nefertiti för väntande vänner och Timbuktu. Tyvärr var kön så lång att vi beslutade att lämna placet, när en halvtimma av konserten passerat och vi inte ens var halvvägs. Vi gick till Sense istället. Där spelade de dålig musik. En mix av Las Ketchup och Ricky Martin typ. Vid midnatt kanske, var jag hemma, och sov gjorde jag snart därefter.

Jag känner mig märkligt frånvarande. Jag vill inte vara så. Det är som om jag inte riktigt är där jag är. Jag svävar iväg i tankarna, har svårt att fokusera och blir väldigt väldigt trött. Det känns trist. Kanske är det bara en svit av mycket arbete? Kanske är det just lite ledigt jag behöver? Vi får hoppas på det.

Idag har jag iallafall varit hos Anna, och det är alltid trevligt att träffa Anna. Vi drack kaffe och lagade lunch och allmänt bara hängde. Fint det. Sedan for jag ner på stan en sväng för att låta mig inspireras inför hösten. Jag blev alls inte inspirerad. Inget fanns som jag ville ha, förutom en jacka, och den kostar 2499kr. Typiskt. Där jag strosade omkring kände jag mig mest patetisk. Med död blick, dålig hållning och höstklädd. Jag köpte en påse Gott&Blandat och en snusklubba i hopp om att livet ska bli lite piggare.

Ja. Detta var ju inte så spännande. Jag känner mig inte så spännande just nu..


Såhär, ungefär.

Philip lärde mig häromdagen att enligt grekiskan, är en idiot någon som inte bryr sig om politik. Vad än ordets ursprungliga innebörd är, är betydelsen ganska bred idag. Jag känner alltför många av dem. Eller, känner och känner. För mig ter det sig tämligen omöjligt att på riktigt känna en idiot. Kanske använder jag ordet fel. Kanske är det ett annat ord jag egentligen söker. Men i min frustration, känner jag en stark längtan att kalla alla ogreppbara människor, som säger en sak och gör en annan, som ljuger, som far åt höger och vänster när de sagt att de ska stanna, som inte bryr sig det ringaste om andra eller mig, för idioter. De är hala som ålar. Och jag dras till dem.

Är jag själv en av dem?

Någorlunda på plats dåja.
Jag och pappa åkte till Pingstkyrkans second hand i Varberg imorse. Det känns som att vi alltid är där, på någe vis. Jag införskaffade en fåtölj. Det är i den jag sitter i skrivandets stund. Efter att ha packat bilen full av saker (mina saker, det är helt otroligt) så begav vi oss mot Eklandagatan, dock med ett par ärenden på vägen. Jag har köpt växter. En yuccapalm, en rumsfikus och en garderobsblomma. Det tar sig här i djungeln, eller nåt.. Jag handlade även en tvättkorg och lite förgreningssladdar och sånt.
Middag åt vi på restaurang, och eftermiddagen har jag ägnat åt att komma iordning. Två timmar har det tagit, men nu, nu verkar det mesta vara på plats. Eller ja, jag är nog en sådan som aldrig riktigt blir klar..

Hur som haver. Ikväll kommer Calle hit, och vi ska göra pannkakor. Det blir bra.

Det blev afton den första dagen, och jag var inte helt tillfreds. Något saknades i den annars så perfekta tillvaron.

Klockan är kvart över tolv, och på ett sätt vill jag sova. På ett sätt vill jag låta mig svepas in i mörker och dimma och sitta här i alla funderingar. Jag är inte trött och jag har inget specifikt att fundera över. Jag är lite trött på musiken i min sovlista på spotify. Känner att det borde finnas mer. Mer av allt det goda och allt det vemodigt goda. Nu har jag ingenting riktigt. Ingenting att hålla fast vid denna sista natt i föräldrahemmet, åtminstone under sommarens långvistelse.

Nyckelbenen står ut en aning och trots att jag tycker det är snyggt, vet jag att det hela är en frukt av min dåliga hållning. Ångesten tar så smått fart. Jag måste stärka min rygg. Träna mer. För att inte bli pucklig. Ful och förstörd redan vid tjugitvå.

Jahanä. Om jag skulle vila mitt huvud på husets sämsta kudde och sluta mina ögon ett ögonblick. Om jag skulle försöka ta mig till drömmarnas land genom tankekraft och våldsamma ansträngningar.

Jag känner en viss tomhet. Inget vill jag göra. Inte heller vill jag sova. Inget har jag att säga. Inte heller vill jag vara tyst. Svammlet tar över, och jag tror jag gör det nu. Släcker lampan i taket. Och blundar. Och försöker att hålla tankarna i schack.

Godnatt dåja.

Imorgon flyttar jag hem, och under kvällen har jag packat. Packat och packat och packat. Hur är det möjligt att jag, när jag tagit mig hit med tåg, har så mycket grejer att ta hem? Var kommer allt ifrån?! Det är alltid så. Jag kommer till föräldrahemmet tomhänt, men åker härifrån med fulla kassar. Tillökningen denna gång består av bland annat tre tavlor, en pedistal, en jordglob, en pilatesboll, och en papperskorg, utöver mina två väskor och en ikea-kasse med jackor och skor. Hur bär jag mig åt? Exakt hur har jag gjort för att bli ett sådant materiellt monster?

Hur som haver, idag har jag bakat bullar samt träffats med Andreas. Att även Gabriel och Hanna fanns med på ett hörn förvånar väl ingen. Därför omnämner jag besöket hos Andreas i första hand. Det var mycket trevligt. Vi inledde med en stabil inhandlingsrunda på Hajen, där jag kände mig som en redig kvinna, alternativt morsa. Det var pyttipanna och grönsaker och kyckling och bröd. Sedan for vi per cykel till pojkens nya hem, som visade sig vara en ypperligt trevlig liten lägenhet. Jag gillar skarpt. Där intog vi bullar som jag alltså bakat under förmiddagen. De blev faktiskt goda.

Jaha. Det om denna dagen, ungefär.

Jag har blivit en riktig morsa. Igår lagade jag (och Gabbe (Hanna dukade)) biffar med klyftpotatis och brunsås. Allt made from scratch liksom. Idag bakar jag (och lite Gabbe) kanelbullar. Jag har dessutom diskat och värmt soppa till lunch. Jag känner att hoppet ökar. Hoppet om att jag en dag ska bli en riktig kvinna.

Fina Hanna och fina Gabriel. Sommaren 2010 skulle inte ha varit densamma utan er. Puss.

Jag kommer aldrig förstå det. De genomtänkta, medvetna lögnerna. De som är så genomskinliga, eller åtminstone ohållbara, att de med all sannolikhet kommer avslöjas. De som är så tunna att till och med facebook avslöjar dem.

Jag kommer aldrig att förstå varför. Varför en lögn anses vara bättre än sanningen. Lögner är alltid tillfälliga. Lögner avslöjas alltid.

Det finns tillfällen då vänner ljugit för mig och sedan glömt av det, för att återberätta "samma" berättelse annorlunda. Jag har säkert gjort det själv. Det känns fruktansvärt onödigt.

För i sista änden, är det ändå ärlighet som skapar förtroende.

Jag hade väntat mig tårta och vajande flaggor när jag kom hem. Men icke. Endast en broder med fästmö fanns att vänta mig, och nu har de farit. Jaha. Hej sommarlovet.

Jag har sommarlov nu. Samma dag som Peder Skrivares skola åter slog upp portarna för stadens gymnasieelever slog jag igen dörren till Skansgatan 24 och gick på sommarledighet. Jag mötte några ettor på min väg. Jag vet att de är ettor, inte bara för att det syns på dem, utan också för att tvåorna och treorna börjar först imorgon. Varför jag har koll på Varbergs gymnasieungdomar? För att jag har barn och syskon i den svängen.

Jag minns min första dag i ettan. Jag hade mina diesel-jeans på mig. Förövrigt samma jeans som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Dieseljeansen matchade jag med en rosa topp från H&M. Det var blommor och en fågel på, tror jag. Jag minns uppropet i aulan. Hur jag spanade in min klass. Hur jag skapade mig förväntningar och fördomar. Hur ingenting sedan riktigt blev som jag trodde. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. I det stora hela är jag nöjd med min gymnasieupplevelse. Den innehöll nog allt som normala gymnasieår gör. Men det är längesedan nu. Sex år har passerat sedan jag satt där i tuffa dieseljeans, då utan hål, och rosa topp med blommor. Men även om allt har förändrats, så är saker sig ganska lika ibland. Som tillexempel igår, när jag och Philip satt högt uppe på klipporna och pratade om djupheter och hus. Det har vi nog alltid gjort. Han kallade mig till och med för Guldis igår. Ett namn han gav mig för flera år sedan med anledning av min ögonfärg. Ptja. Åren går och vi blir äldre och sånt, men Philip och Guldis är nog ett såntdär strävsamt gammalt par, par som i kompis-par, som alltid kommer vara just vänner. Det känns fint på någe vis.

Jaha. Det var ett litet inlägg i svammlets men ändå välmeningens tecken. Fint. Om en stund ska jag bjuda the Henricssons på glass. Hemmagjord glass. Jag har ju ändå sommarlov.

Morgonstund har guld i mund. Solen skiner därute. Luften ser kall ut.

Idag är min sista dag på jobbet. Idag ska jag för sista gången höra efter hur tvåhundrafyran har sovit och hur läget är med tvåhundrasju. Idag ska jag för sista gången servera filmjölk i vita porslinstallrikar med blå blommor på. Idag ska jag för sista gången sitta i soffan och skratta och småprata om allt och ingenting. Idag ska jag för sista gången höra historierna. Om bondgårdar och djur och det militära och syskon och föräldrar och skolan och äktenskap. Jag har lärt mig att älska dem. Både historierna och personerna bakom. Sista dagen. Innan allt blir som vanligt igen. Och "som vanligt" är laddat med så vansinnigt mycket positivt just nu. Jag har världens finaste lägenhet. Jag har världens finaste sambo. Jag har världens finaste granne några minuter bort. Jag har fina vänner. Fin skola. Fin stad. Fint bara. Allt är fint. Och det känns ganska bra att kunna säga det några minuter över sju en måndagsmorgon.

Snart ska jag sitta upp på mammas Sjösala och trampa de tio minutrarna. För sista gången. För denhär gången åtminstone.

Puss.

Ps. Min lillasyster fick ett getingstick imorse. Stackarn.

Lördagen har fortsatt, och jag sitter nu som bäst och ser på julkalendern. Här är första avsnittet. Enjoy.

16:00 Jag stiger in på avdelningen, säger hej och slår mig ner på soffan, dricker lite saft och hänger.
16:50 Jag dukar fram glas och bestick till de åtta personer som ska äta.
17:00 Jag serverar av någon annan lagad mat, häller upp dricka i glasen och passar upp en stund.
17:30 Maten är uppäten, jag dukar av.
18:00 Jag sitter i soffan och tittar på tv och chillar.
20:00 Det börjar bli läggdags. Jag hjälper två personer att borsta tänderna.
20:30 Jag hänger i köket och dricker lite äppeldryck med ciderkaraktär.
21:00 Jag går hem.

07:30 Jag slår upp dörren till avdelningen och hör hur någon grejar i tvättstugan.
07:35 Personalen dricker kaffe i köket. Alla sover.
08:30 Jag väcker försiktigt och med mycket kärlek två, tre personer sådär, och hjälper dem ut till köket.
09:00 Frukosten serveras och jag passar upp en stund.
10:00 Jag tittar på tv och chillar
10:30 Jag deltar passionerat i morgongympa som avslutas med vykortsläsning.
11:30 Jag går på rast
12:00 Middag. Jag passar upp en stund och diskar lite.
13:00 Alla sover. Jag chillar i soffan.
14:00 Jag chillar i köket.
14:30 Jag sätter på kaffe och tinar bullar.
15:00 Jag serverar fika och fikar själv.
15:30 Jag plockar undan fika.
16:00 Jag går hem.

Vilken sommar. Jag är helt slut.

Jaha. Lördagkvällen är ett faktum, och återigen sitter jag ensam. Det är ganska skönt. Egentligen hade jag tänkt att Andreas skulle träffas med mig idag, men eftersom jag är bruden utan framförhållning frågade jag inte förrän idag, och han hade andra planer. Som normala ungdomar har om lördagarna.
Gabriel var här en sväng och drack kaffe och åt chips. Det var inte bara trevligt, utan också nödvändigt för att hans minst-en-Henricsson-om-dagen-livsstil skulle gå ihop sig. Vi pratade om viktiga saker såsom knark och föräldrar. Sådant som är viktigt att prata om faktiskt. Jag kände mig gammal. Hörde mig själv säga "när jag var i din ålder" och "när jag var yngre" och "det är sånt som går över när man blir äldre". Jag antar att det är just vad som har hänt. Jag blev äldre. Problemen gick över. Jag mognade väl. Fick nya perspektiv. Nya bekymmer. Nya tankar och nya problem. Det är väl så det fungerar.

Klockan närmar sig elva, och jag törstar. Törstar efter saft eller juice eller så. Men dricker jag det nu, så kommer jag att bli pigg, och då kan jag inte sova som jag tänkt. Sömn har varit en bristvara på sistone. Jag överväger att gå och lägga mig redan nu. Det vore nog faktiskt skönt.

Imorgon ska jag först träffa Philip. Sedan inleder jag min näst sista arbetsdag. Det blir konstigt. Sista dagen med gänget på måndag. Märkligt.

Jaja. Först ska jag nog lyssna lite med på Noah and the whale och kanske dricka lite vatten. Vilken tragisk tjugotvååring jag är. Äsch. Nästa lördag blir det lite festligare. Eller för den delen, hela livet är en fest.


Snart återgår livet till dethär. Det normala alltså.

Idag förstod jag plötsligt varför man inte ska ha nagellack på jobbet när man jobbar inom vården.

Ibland tänker jag att du har gett mig så mycket att jag vill ge något tillbaka.
Men så vänder jag på det. Du tog så mycket att det här är det minsta du kan ge.

Häromdagen fick jag två elräkningar. En på elnätet avseende juni månad (sedan flyttade jag, och borde således inte få fler elnätsräkningar på den adressen) och en på själva elen avseende maj och juni.
Båda betalades långt innan förfallodatum.
Igår poppade ett nytt brev ner i min brevlåda. En påminnelsefaktura från Götebor Energi, alltså elnätet, avseende samma adress, där jag just betalt för juni månad. Räkningen är på ungefär fyra gåner föregående fakturas belopp, och eftersom den egentliga räkningen, som påminnelsen avser, inte går att finna (jag brukar vara duktig med att hålla såna papper i samlad hög) kan jag inte se vad det är för räkning jag missat att betala. Vilken tidsperiod avser den? Vadkatten händer? Hjälp mig.

Tack.

Mina sömnbesvär har på sistone nått nya höjder. Nu har jag inte bara svårt att somna, nej, nu vaknar jag ett antal gånger varje natt. Och inte nog med det, varje morgon, kring fem-sex-snåret, vaknar jag i panik. Förvirrad och halvt sovande kommer jag på att jag inte har någon aning om när jag ska gå upp, och därför verkar det mig i detta sömndruckna stadie logiskt att inte somna om. Men så vips, så somnar jag om, och medveten om detta tvingar jag mig själv att slå upp ögonen igen. Så håller det på en stund, jag vet inte riktigt hur länge, men efter ett tag faller jag i djupsömn igen, för att sedan vakna när klockan ringer, om inte samma historia upprepar sig ytterligare. Hemskt.

Men nu sitter jag här. Iklädd på tok för trasiga jeans och pappas hoodtröja. Angående jeansen, så har jag haft dem nu sedan 2003 tror jag. Hålen på knäna var snygga i början. Nu går de runt halva benet. Från söm till söm liksom. Dessutom är det tre hål på höger knä. Likaså kan hål alldeles liksom under stjärt vara snyggt, sålänge hålet är av okej storlek. När jag för ett tag sedan sträckte på mig något alldeles extra, för att komma åt ett eluttag under sängen, sprack hålet även där från söm till söm. Inte okej. Mina älskade jeans. Som ej längre är blå utan snarare vita. Angående pappas hoodtröja, så är den för stor och svart. Jag är lite white trash idag.



Jaha. Det om det tror jag. Snart blir det förmiddagsfika med pappa, och eventuella andra gäster eller vänner eller halvsyskon eller vadkatten man ska kalla't. Packet. Gabbe och Hanna. Man vet aldrig.

Jag saknar stjärnorna. Jag har inte sett dem på evigheter. Om det beror på att himlen varit dold av moln, eller om det beror på att jag aldrig är utomhus, eller om det beror på att jag är trångsynt och aldrig lyfter min blick, vet jag inte. Men jag saknar dem idag. Ikväll.

Jag vill stå i den svala höstnatten med blicken i skyn  och andas. Andas in den rena höga luften. Utan att frysa. Jag vill se stjärnorna. Försöka räkna dem. Bli yr. Få svindel av oändligheten. I oändlighet. Alltid. Utan slut. Jag vill känna vinden i mitt hår. Mot mitt ansikte. Mot min hals. Jag vill ta andetag så djupa att jag blir ännu yrare. Jag vill aldrig gå in. Jag vill sova under stjärnorna. Jag vill somna därunder och drömma om det oändliga. Det som aldrig händer. Som är lika långt borta som stjärnorna. Som bara syns som små prickar utom räckhåll. Långt utom räckhåll. Hånfullt och iskallt, men ändå så förtrollande vackert.

En av stadsbelysning gul himmel är inte vacker. Inte fri. Inte levande. Inte äkta. Inte på riktigt. Falsk. Falsk och ful.

Om något någon gång bara kunde vara på riktigt.

Idioti.

Ibland föds suget efter att göra något riktigt riktigt hemskt mot mig själv. Jag har glömt en kod. Igen. Jag kan telefonnummer. Jag kan så hiskeligt många telefonnummer. Pappas första. Mammas första. Mina fyra. Mammas och pappas nuvarande. Carros. Hannas. Ungefär Annas. Jag kan telefonnumret till åtskilliga barndomsvänner. Eller ja, deras föräldrar, eftersom de likt mig troligtvis är hemifrånflyttade.

Jag kommer inte ihåg lösenordet till mitt BankID som jag behöver för att lämna studieförsäkran. Som jag kämpade för att få detdär BankID:t, och nu har jag glömt det. Jag blir tokig. Galen. Vansinnig.

Blir man som man umgås så till den grad att jag nu också är dement?

Idag är en bra dag, faktiskt. Trots att jag steg opp vid åttasnåret. Och duschade på morgonen.
Frukosten intogs med pappa och Lovisa, och tåget gick till Göteborg, och lägenheten var fin, och lillasystern likaså. Ärenden uträttades på stan, efter uppäten lunch. Durkslag och kaffeburk och disktrasa och tre par trosor, då jag plötsligt mindes att alla mina underbyxor är på villovägar. De är inte i Varberg. De är inte i Göteborg. De är någonstans mittemellan. I Kungsbacka?
Lunch intogs på Gamleport, och hela tolv tallrikar fanns på bordet, trots att vi bara var fyra. Det kallar jag fint. Soppa, och salladsbuffe och strömming och mineralvatten och kaffe och kaka och frukt. För bara nittio kronor. Det var Jonas och Gabriel och Carolina och jag.
Och ikväll var Angelina här, och det var minst sagt fint. Kex med ost och lite vin på det. Vilken tid, vilken tid. Fin pratstund med fin tjeja - blir inte bättre än så.
Samtidigt var Nils och Lovisa här och såg på film och hängde med Sofia, vårt hus-spöke.

Nu är det bara jag och Lovisa. Hon äter kött. Jag bloggar.

Käre tid vilka många kommentarer i föregående inlägg. Varkatten kom de ifrån? Nu blir jag enna lite skraj här. Vem läser denna utsökt delikata blogg egentligen, förutom mamma och Gabbe? Nähäja.

Jag känner mig oerhört duktig för tillfället. Istället för att spela Sims (jag känner mig som tretton när jag skriver om mitt sims), så letar jag kurslitteratur (jag känner mig genast som tjugisex, minst). Imorgon, ja, hela två veckor innan kursstart tänkte jag åka till biblioteket på skolan och låna böcker. Så att jag säkert får hem'et. Det var Josefins idé. Eller ja, idé och idé. Hon hade gjort det idag, och jag lät mig inspireras. Duktiga duktiga hon.

Är det månne en liten liten längtan jag känner i det fördolda? (Är fördolda samma som livmodern? Isåfall inte. Där längtar jag ej). En längtan efter studierna? Det kan inte vara sant? Eller kan det det? Jag vet iallafall att jag lite i smyg längtar efter rutinerna (Gud bevare mig väl ändå).

Förr åt jag alltid rostat bröd med ost på morgonen. I sommar har jag mest hållt mig till filmjölk, eftersom det känns lite lättare att äta tidigt på morgonen. Men idag tänkte jag, att nu katten smäller´t. Gott bröd fanns i skåpet, och mamma köpte ny ost igår. Glad i hågen stoppade jag två brödskivor i rosten, och öppnade kylskåpet för att plocka fram osten. Den fanns inte där. Pappa hade tagit med sig den till farmor och farfar. Jag menar, en ost?! Jag försökte med keso på mackan. Det smakade skit. Jag åt filmjölk.

Jag är i flera avseenden en vän av lag och ordning. Inte minst när det handlar om språkbruk. Under sommaren har ytterligare en liten ådra inom mig gett sig till känna: min passion för lag och ordning även inom trafiken. Där handlar det inte bara om vett, sunt förnuft och respekt, utan även om liv och död. Likväl som man kör bilen på rätt sida av vägen, borde även cykelen framföras på samma sätt. Parkera bör man efter skriven regel, och hastighetsbegränsningar, de finns av en orsak - ej särdeles svår att lista ut. Mina föräldrar bor på en gata, och där har de grannar. Tydigen är inte dessa grannar lika goda vänner av lag och ordning som jag. Denna gång handlar det om parkering. Det är visserligen en tid sedan jag klarade både teori- och praktikprov i bilkörning, men att parkering är förbjuden inom tio meter från en korsning, det kommer jag ihåg. Sånt bryr man sig inte om här.



När jag i min iver letade efter expansion-pack-skivan till The Sims 2 idag, öppnade jag en av alla skokartonger jag har att förvara sådant jag inte riktigt kan med att slänga i. Däri fann jag det läppstift jag införskaffade under min första "riktiga" utlandsresa. Året var 1999, och resan gick till Spanien. Av någon anledning, var det ytterst riktigt att måla sina läppar i kritvit färg. Då, som nu. Idominsalva släng dig i väggen, säger jag bara. Här är the real stuff. Köpa, någon?



Med det tackar jag för mig och önskar ederalla en god natts sömn. Själv ska jag sova som ett litet barn är tanken. Imorgon ska jag nämligen få massage!

Det är konstigt. Jag jobbade idag. 14-2130. Från 14-21 var jag så trött att jag skulle kunna somna stående. Jag är sällan så trött. På riktigt. Mitt synfält berikades med flammande färger, och andetagen kändes ytliga hur mycket jag än drog in andan. Ineffektiviteten lyste om mig. Huva, vilken dag. Sen, när det blev dags att lämna rapport och gå hem, ja se, då blev jag pigg. Pigg som på dagen. Jag cyklade hem genom regnet, och  lät tankarna flyga emedan jag långsamt färdades fram längs gatorna. Jag tog mig till och med tid, att vända åter ett par meter, för att beskåda en ensam liten salamander, på väg över gatan. Nu är klockan snart två, och tröttheten börjar komma åter. Vad katten?

Imorgon blir en fin dag. Det är nämligen dags för reunion med brudarna. Jag vet inte om det skett sedan flyttstädningen i juni?

Jag är inne i en period då jag vill radera mig själv från facebook. Det kommer för nära, känner jag. Integriteten blir alldeles för liten. Man förväntas vilja vika ut sig och sitt liv inför vemhelst som vill vara ens vän. Den saliga blandningen. Grannar, gamla grannar, vänner från förr, vänner från nu, ytligt bekanta, klasskamrater från svunna tider, klasskamrater man aldrig växlat ord med irl, arbetskamrater. Alla finns där, och på ett sätt är det roligt. På ett annat fruktansvärt.

Den enda nackdelen med att försvinna från facebook, är allt jag så utesluts från. Men så tänker jag, att om jag bara blir medbjuden för att jag finns på facebook, är det då verklig vilja att ha mig med?

Nej, jag tror jag börjar med att sluta statusuppdatera, och ta bort alla mina bilder. Ja, så får det nog faktiskt bli. Även om jag tycker det är vansinnigt roligt med sånt. Jag får nog koncentrera mig på bloggen i fortsättningen. Det som inte finns på facebook har inte hänt, sägs det. Jag bestämmer mig här och nu, för att det är lögn. Det som inte finns på facebook kan visst ha hänt. Jag ska sluta vara så beroende.

Sluta leva mitt liv i cybervärlden.

Börja leva i verkligheten.

Så många tankar ryms. Jag tänker att jag ville skrika som du. Inte låtsas. Och jag tänker att jag undrar vem du ljuger för - mig eller dig? Och jag tänker att jag klarar mig själv, fast att jag vet att jag inte gör det. Och huvudvärken bränner och tårarna svider och andetagen är långsamma. Regnet smattrar. Det hörs på bilarna att det regnar. Det regnar överallt. I själen, på något sätt. Vemodet regnar. Över mig. In i mig. Som om porerna tog in regnets kärna. Går rakt igenom mig och slutar som tårar. Min panna är het. Huvudet värker. En klump i halsen. En klump av ingenting. En klump av allting.
Och så tänker jag att jag undrar varför du gör som du gör. Varför du ljuger. Varför du är så komplicerad. Varför jag är så komplicerad.

Äsch. Regnet smattrar värre nu. Jag äter gröt. Det ska nog ordna sig.

Jag cyklade just hem genom det perfektaste av regn. Allt ljus speglades hejdlöst i vattenpölarna. Jag tror jag älskar det. Jag tror jag älskar ljudet av bildäck mot blöt asfalt. Ljudet av regn. Jag tror jag älskar att känna vattendropparna mot mitt ansikte. Att känna hur ingen av dem träffar samma punkt. Och jag tror jag älskar att komma hem på kvällen, med vag huvudvärk och svag irritation, och inse att jag är ensam. Att det är mörkt i huset. Jag tror jag älskar att bara låta de svaga lamporna lysa.

Nu ska jag göra mig lite varm oboy och en macka eller två, och sätta mig på altanen och lyssna till regnet som smattrar mot taket.

Vemod och lycka, på en och samma gång.

Jag är ganska snygg och ganska smart. Ibland till och med väldigt snygg och väldigt smart. Det tycker jag till och med själv. Jag skulle ibland vilja kalla mig själv ett riktigt kap. Jag känner många kap, och skulle faktiskt kategorisera mig själv som ett av dem. Jag har brister, som vilken annan människa som helst. Jag kan troligtvis vara en riktig mardröm till både vän och flickvän, stundtals, men jag har också ljusa stunder. Stunder som till och med för mig själv väger upp det negativa. Jag gillar mig själv. Tycker om mig själv. Älskar mig själv. Ungefär så.

Ibland undrar jag, likt gubbarna på jobbet, varför inte friarna står på rad, med än dyrare ringar än förut, för att vinna min gunst. Jag som har sådan potential? Jag menar, jag är inte bara snygg och smart, jag är snäll också. Jag har en snygg lägenhet i Göteborg, god smak vad gäller det mesta, jag ser hellre action än romantik på film, jag vill bli hemmafru, jag har gått massagekurs, och jag läser till sjuksköterska. Jag har en trevlig familj, som kommer bli ypperliga både morföräldrar och morssyskon.

Så häromdagen slog det mig. Jag är för bra. Män är rädda för min oerhörda perfektion. De är rädda för att tvingas stå i skuggan av mig.

Jag insåg då, att anledningen att jag gång på gång blir bortvald, är inte att någon annan är snygg och smart. Det är just för att jag är snygg och smart.

Smärtsamt.

Igår var dagen. Dagen då mycket skedde. Inte nog med att den inleddes med nio timmar på jobbet, alldeles i "onödan". Nejnej, så ska man inte se det. Vi gjorde det bästa av allt, men väntad igår, nej se, det var jag inte. Ledig var vad de trodde att jag skulle vara, och arbeta, var vad som stod på schemat mitt. Lön blir det, iallafall.
Då regnet flödade över staden som solen borde flöda om sommaren, var min bror (som förövrigt firar två veckor som förlovad idag) barmhärtig nog att sätta sig i den lilla blå och köra de fyrafem minutrarna till Skansgatan för att där plocka upp en promenadvägrande syster. Fina han.

Hemma var det bulldisco. Inte nog med att Lovisa, Hanna och Gabriel bakade bullar så det stod härliga till, det gjorde det i takt till en mix av Beyoncé och Nanne Grönwall, ungefär. Jag ömsom ville kräkas, ömsom dansade emedan jag med glada tillrop påhejade bullarnas framväxt. Skämt, sådana som "Gabbe har en bulle i ugnen" drogs, och alla avfyrade karaktäristiska asgarv.

Efter avsmakad bulle, satt jag upp på cykelen och färdades på den i ett par minuter, tills dess att jag stod på familjen Söderbloms trapp, och blev insläppt av en i träningsoverall iförd Mats, utan att ens behöva knacka. Det kallar jag bemötande. Massage skulle jag få, av Johanna. Jag har som bekant en mycket envist krånglande rygg, som alltjämt bjuder mig på smärta, som försätter min kropp i de allra mest märkliga kroppspositioner. En ständig favorit, är att lutandes emot en dörrpost, hårt pressa in kanten emellan skuldra och ryggrad, och sedan stå så, och känna domning i arm och nacke. Hur som haver, mycket väl godkänd massage, följd av en trevlig pratstund med massörskan Johanna var vad det blev innan jag satt upp igen på cykelen och for hem.

Hemma möttes jag av först mamma, som egentligen är på husvagnssemester. Hennes ärende minns jag inte riktigt. Något med nycklar, kanske? Hur som haver, väl inkommen i köket, visar sig bullbaket vara till ända. Hanna satt på en utav furustolarna, och sade "Jessica, det finns mat till dig i kylskåpet". Det gjorde det inte. Istället fanns där en lapp med en ledtråd.

- SKATTJAKT! ropade hemmavarande ungdomar i kör, varpå en för mig, ganska krånglig skattjakt påbörjades. Jag letade genom både hus och garage, innan jag tillslut fann ett rosa kort, på vilket en utlovning om spa-kväll, på den såkallade Faugens begäran, för mig allena. Jag ikläddes en nittiotalsriktig sarong med fiskar på, och ett blått linne, och ombads sedan ligga ned på den madrass, vilkens omgivning var vackert smyckad med ljus. Jag fick fotmassage, ansiktsmask (bestående av banan som rann in i öron och ner i nacke, samt handmassage. På detta följde sedan kavling av rygg, samt vadmassage. Som grädde på moset, berikades behandlingen med isbitsmassage. Under hela proceduren användes rikligt med olja, varför jag sedan skulle ha sett ut som den korsfäste Jesus, om oljan varit blod.

Efter massagen, böjds det på "film med något gott att äta". Det goda att äta var nudlar. Det är ju visserligen ganska gott.. Kvällen avslutades sedan med legobygge av storslaget slag. Rymdskepp, dödens skepp samt Daniel och Viktorias bröllopsbåt byggdes i lego. Nu står de tre underverken vackert uppradade i vardagsrummet.

Natten inleddes med ett sleep-over-party i mitt rum. Det var Lovisa som sov över. Mysigt. Det höll på hela natten.

Vilken gårdag. Mycket hinns med på en dag. Tänk då, hur mycket som hinns med under ett liv.

Dagens andra halva har jag spenderat med gifta par. Det känns festligt. På onsdag, det vill säga ganska så snart, visserligen beroende på perspektiv, så flyttar två kära vänner, Matthildur och Isak, till USA. Tvenne år ska de spendera där, studerandes. Idag tog vi således farväl. Det var lite vemodigt, men också roligt. Jag är glad för deras skull. Faktiskt. Aftonen ägnades åt sommarens andra brudpar, David och Anna-Clara, som nu varit gifta i ungefär 20 dagar gissar jag. Anledningen till mötet med dem var inget annat än vanligt umgängessug.

Något annat som jag gjort under dagen, är städning i både kvadrat och kubik. Jag inledde redan imorse, före sju. För att göra en lång historia kort, kan man säga att mitt rum på sistone sett ut som något som någon slags fientlig polis i ett krigsdrabbat land genomsökt. Allt låg på golvet. När jag imorse snabbpackade till dagens Göteborgsfärd stördes jag av ett - plastpåsar. Jag vet inte varifrån de kommer. Shoppingturer, packningspåsar med skor och lunchlåda till jobbet kanske, jag vet inte. De fanns i mängd. Jag samlade ihop dem, och lade dem i en låda i min garderob, och sedan slängde jag alla kläder i resväskan, som givetvis svämmade över. Nu ser man iallafall golvet. Jag tänkte att det började bli dags, när jag igår trampade sönder en sladd som jag stulit av okänd familjemedlem. Jag har ännu inte berättat om händelsen.
Hur som haver, städningen. Den fortsatte på jobbet. Eftersom jag jobbar på växelvårdsavdelning, kommer det och åker människor hela tiden, varpå rummen måste städas mycket noga titt som tätt. Idag var det "bara" två rum att städa. Det vill säga dammtorka, skura toalett, sopa och moppa golven, torka ur skåp och lådor, samt sprita allt som kan tänkas behövas spritas.
När jag sedan kom till Göteborg, såg lägenheten inte bara ut som skit, den luktade detsamma. Jag skurade toaletten ordentligt, och plockade undan på övriga ytor. Tömde kylen på gammal mat samt diskade.

Vilken dag.

Nu har David och Anna-Clara just åkt hem. Jag tänkte nog spela lite sims nu. Och imorgon, på förmiddagen, så ska jag träffa Elin. Det blir roligt!

I'm not ready for this but it's the way it goes
It was easier when I knew nothing of what I've missed

Länge har jag längtat efter tre: spela sims, städa rummet och blogga. Tid finnes ej, och om den gör är den knapp. Jag vet inte vad jag gör riktigt. Jobbar en del, är på bröllop, träffar vänner, ser på Kenny Starfighter, och så. Jag har det ganska bra.

Idag på jobbet, tog jag hissen ner till källaren. Det är när jag gör sådant som jag känner mig verkligt vuxen och arbetande. Källaren på ett vårdhem. Där vill ingen vara, förutom anställda med ärenden. När jag gick därigenom, såg jag dödsboet. Kvarlämningarna. Det som blev, när någon gick bort förra veckan. En säng. Några metallföremål. Hjälpmedel, även kallat. Jag kände igen sakerna, trots att dess karaktär är ytterst opersonlig. Det högg lite i mig, när jag såg det. Dödsboet, tänkte jag. Så slog jag undan tankarna och gick vidare.

De gamla på min avdelning, är av finaste slag. De berömmer mig med komplimanger så att jag tror jag snart blir högmodig. Jag har vackert hår. Vackert leende. Snälla ögon. Jag är underbar. Jag är god. Jag är hjälpsam. Jag är duktig.

Här kommer lite bilder från gårdagen:


Kontakt.


Föräldrar.


På väg.


Sviskon.


Gaubert&Jesuk


Gabriel och rabarberna.


Bröllop.


Broder.

Här sitter jag och tänker att, ja.. Kanske det.

Den del av natten som är min ägnar jag åt att fundera. Fundera djupare än jag borde. Fundera över framtid. Val. Bortval. Övervägningar. Beslut. Varpå hela mitt liv ska byggas. Jag funderar över kärlek. Jag undrar vad kärlek verkligen är. Hur man vet när man ska satsa och när man inte ska. Ska man lita till statistiken eller hjärtat? Andras råd eller den egna viljan? Och jag funderar, är inte all kärlek en Romeo-och-Julia-saga? Finns det någon gång någon som är god nog åt alla håll?

Meningslösheten faller över mig ibland. Allting rullar på som det alltid har gjort. Blommorna blommar och solen skiner - i år igen. Allt är som vanligt, men vi pratar om det som något extraordinärt. Solnedgångar och rosor och gräset och getingarna och allting. Ingenting är nytt - ändå beundrar vi allting varje gång det återkommer. Kanske är det det återkommande som är värt att fascineras av. Jag kan känna mig en gnutta skeptisk. Men så är jag också osedvanligt negativ emellanåt.

Imorgon ska jag på bröllop. Ytterligare två människor har funnit kärleken. I varandra. Ytterligare två människor har valt att leva livet tillsammans. Inget märkvärdigt, kanske. Det händer hela tiden. Borde vara vardagsmat. Ändå, ändå är det lika vackert varje gång någon säger ja till någon annan. Sårbart. Det sårbara. Blottade. Vackra.

Äsch. Det reder sig med tiden. Även jag ska dö en dag, och jag kommer säkerligen att göra det nöjd. Jag är ung, jag har livet framför mig, och mina valmöjligheter är oändliga. Det skrämmer mig, men jag väljer att vara tacksam. Därför stannar jag vaken en stund till, och andas. Snart ska jag öppna fönstret och känna nattluften blåsa in över mig där jag ligger. Frågor hopas. Dag som natt. Jag hatar det på ett sätt, men, mest av allt, ja mest av allt älskar jag det. För det betyder att jag tänker. Att jag finns och funderar, att jag värderar och vill, tänker och tycker. Känner.

Jag halvligger på soffan med laptopen i knät. Bredvid mig ligger en ostbågspåse, men för att slippa sträcka mig ända dit, placerar jag då och då en hög ostbågar på min mage. Det blir gula smulor mot Lovisas grå linne, som jag lånar idag. Högtalarna spelar Amanda Jenssen, och jag känner mig riktigt sunkig. Kanske gör jag dethär för att kompensera för all hybris jag annars skulle få. En kvinna på jobbet har nämligen fått för sig att jag är den vackraste flicka hon någonsin sett. Varje gång jag passerar henne, ropar hon efter mig att jag är så söt, så gullig, så vacker, så läcker, så grann. You name it, jag är det. Enligt henne. Idag när vi skulle äta, och alla hade satt sig på sina platser runt bordet, tog hon tag i min arm, påkallade allas uppmärksamhet för att säga "Är hon inte vacker va? Är hon inte den finaste ni sett?" varpå alla mumlar att "Jovisst är hon vacker alltid".

Så nu: ostbågar. För min egen skull, liksom. För er skull. För att jag inte ska bli högmodig.

Pappa dammsuger. Jag hatar ljudet av dammsugaren. Det är som om mina luftrör drar ihop sig. Det pirrar lite på insidan av kinderna. Ögonen smalnar. Jag blir lite kort i tonen. Jag hatar ljudet av dammsugaren. Hatar. Det är fint av pappa att dammsuga. Man behöver dammsuga. Och jag har då rakt inte gjort det under min ensamhemmavecka. Jag har inte dammsugit på månader. Jag fixar det inte, inser jag nu. Jag blir arg av ljudet. Ljudet får mig att vilja vara riktigt otrevlig. Det ligger väl på en sådan frekvens. Jag hatar den.