Hejdå!
Nu far vi och gör stan osäker. Hehehe!!!
Hej Valborgsmässoafton! #2
Jahaja. Carolina står i duschen och tvager sig, och jag väntar på min tur. Vi har inte riktigt kommit dithän än i vår relation än, att vi duschar tillsammans. Jag är osäker på att vi någonsin gör det, men man ska sannerligen aldrig säga aldrig. En duschstund kan bli tämligen ensam ibland, och då kan det ju vara trivsamt att ha någon att språkas med. Vi har försökt någon gång, att ha dörren till badrummet öppen när duschen är igång, så att man kan fortsätta sitt samtal (givetvis med ett duschdrapperi emellan, gudskelov), men vissa problem med hörandet har då uppstått. Skvalandet från duschen dränker (hahaha) våra röster.
Som bekant, är det Valborgsmässoafton, och klockan sex i afton ska vi för första gången i våra liv beskåda Cortegen, Carolina, Anna, jag och eventuellt andra diverse vänner. Planen är ytterst diffus. Chalmeristernas plan är dock inte lika diffus. The Sounds ska spela på deras kår ikväll, och då jag igår kväll tittade in på dess facebook-event fick jag en smärre chock. Biljetterna som förut kostade 120kr, säljs nu för flera hundra kronor mer. Sniket tycker jag, att som student lura andra studenter sådär. Jag har ingen biljett. Jag har inte riktigt tänkt över huruvida jag ens ville gå dit eller inte. Jag tänkte att man kunde bestämma det idag. Ikväll. Se hur det kändes, liksom. Men icke. Dedär chalmeristerna är snabba alltså. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag är nog inte så sugen på Chalmers-fest, trots att The Sounds kommer dit. Faktum är, att The Sounds inte lockar mig nämnvärt. Jag har redan sett dem, 2004 eller 2005, i Borås. Jag kom till och med på bild i tidningen efter det. Dessutom, har jag inte lyssnat på dem sedan dess. Så nja, min besvikelse är inte särdeles stor. Jag ska nog kunna fördriva aftonen på annat vis.
Imorgon är en ytterst speciell dag. Dels, så är det Annas 22-årsdag, och även om hennes födelsedag infaller varje år på första maj, är det bara just i år som hon fyller 22, och det måste ju firas med pompa och ståt. Och dels, så är det dagen då jag och Carolina får nycklarna till vår lägenhet på Eklandagatan 7, och det, det lär aldrig hända igen, även om sannolikheten finns.
Mina blandade hits strömmar ur mina högtalare (hatälskar det uttrycket), och jag funderar på om det är ett tecken på att man lyssnat på en sång för mycket, när man slutat sjunga med i melodin, utan lägger stämmor på precis allting? Jag gör det. Jämt. Och det måste vara irriterande för omkringvarande. Men nu är jag ju ensam. Och jag vet av erfarenhet att min röst inte når in till Carolina i duschen, trots att hon bara är lite mer än en meter bort. Jag kan således sjunga hur högt jag vill. Härligt!
Nu ska jag lämna Markus Krunegård här i köket, och så bege mig till garderobsavdelningen. Jag vill nämligen klä mig i härlighet ikväll.
Ha en fantastisk Valborgsmässoafton, kära vänner.
Som bekant, är det Valborgsmässoafton, och klockan sex i afton ska vi för första gången i våra liv beskåda Cortegen, Carolina, Anna, jag och eventuellt andra diverse vänner. Planen är ytterst diffus. Chalmeristernas plan är dock inte lika diffus. The Sounds ska spela på deras kår ikväll, och då jag igår kväll tittade in på dess facebook-event fick jag en smärre chock. Biljetterna som förut kostade 120kr, säljs nu för flera hundra kronor mer. Sniket tycker jag, att som student lura andra studenter sådär. Jag har ingen biljett. Jag har inte riktigt tänkt över huruvida jag ens ville gå dit eller inte. Jag tänkte att man kunde bestämma det idag. Ikväll. Se hur det kändes, liksom. Men icke. Dedär chalmeristerna är snabba alltså. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag är nog inte så sugen på Chalmers-fest, trots att The Sounds kommer dit. Faktum är, att The Sounds inte lockar mig nämnvärt. Jag har redan sett dem, 2004 eller 2005, i Borås. Jag kom till och med på bild i tidningen efter det. Dessutom, har jag inte lyssnat på dem sedan dess. Så nja, min besvikelse är inte särdeles stor. Jag ska nog kunna fördriva aftonen på annat vis.
Imorgon är en ytterst speciell dag. Dels, så är det Annas 22-årsdag, och även om hennes födelsedag infaller varje år på första maj, är det bara just i år som hon fyller 22, och det måste ju firas med pompa och ståt. Och dels, så är det dagen då jag och Carolina får nycklarna till vår lägenhet på Eklandagatan 7, och det, det lär aldrig hända igen, även om sannolikheten finns.
Mina blandade hits strömmar ur mina högtalare (hatälskar det uttrycket), och jag funderar på om det är ett tecken på att man lyssnat på en sång för mycket, när man slutat sjunga med i melodin, utan lägger stämmor på precis allting? Jag gör det. Jämt. Och det måste vara irriterande för omkringvarande. Men nu är jag ju ensam. Och jag vet av erfarenhet att min röst inte når in till Carolina i duschen, trots att hon bara är lite mer än en meter bort. Jag kan således sjunga hur högt jag vill. Härligt!
Nu ska jag lämna Markus Krunegård här i köket, och så bege mig till garderobsavdelningen. Jag vill nämligen klä mig i härlighet ikväll.
Ha en fantastisk Valborgsmässoafton, kära vänner.
Hej Valborgsmässoafton!
Jag älskar mitt liv just denna morgon. Jag och Carolina låg kvar i sängen (sängarna) i en hel timma, och snoozade och pratade. Nu har vi gått upp, och Carro tillreder mig en smoothie. Halleluja, säger jag då. Vad hon är fin.
Vi ska plugga. En stund, iallafall, sen ska vi inhandla diverse gåvor. Och sen ska vi gå på cortegen. Det blir en bra dag detta :)
Puss!
Vi ska plugga. En stund, iallafall, sen ska vi inhandla diverse gåvor. Och sen ska vi gå på cortegen. Det blir en bra dag detta :)
Puss!
-
För ett tag sedan bokade jag biljetter till en musikal via ticnet, och det var ju bra. Dock sedan den dagen, får jag alldeles på tok för ofta mail av dem, med information om vad som händer härnäst. Jag vill inte veta. Jag vill inte veta att Lady Gaga kommer till Malmö. Jag bryr mig inte. Hur får man dem att sluta? Sluta!
Nu återstår inte mycket av denna dag. Jag sitter här och knappar emedan jag suger i mig ett par karameller. Frågan är, ska jag fortsätta med godis, eller ska jag äta något ordentligt innan jag lägger mig i sängen? Jag åt nämligen godis och chips till middag. Men, märk väl, broccoli till lunch. Alltid något..
Jag känner mig okreativ idag. Eller nej, egentligen inte. Jag har skrivit ett asalångt inlägg, igen på temat sanning och lögn och rätt och fel och rättigheter och skyldigheter, men jag vet inte. Vet inte om det är korrekt att fundera som jag gör.
Hur som haver. Nu blir det nog lite fler karra. Karrameller alltså.
Hej!
Nu återstår inte mycket av denna dag. Jag sitter här och knappar emedan jag suger i mig ett par karameller. Frågan är, ska jag fortsätta med godis, eller ska jag äta något ordentligt innan jag lägger mig i sängen? Jag åt nämligen godis och chips till middag. Men, märk väl, broccoli till lunch. Alltid något..
Jag känner mig okreativ idag. Eller nej, egentligen inte. Jag har skrivit ett asalångt inlägg, igen på temat sanning och lögn och rätt och fel och rättigheter och skyldigheter, men jag vet inte. Vet inte om det är korrekt att fundera som jag gör.
Hur som haver. Nu blir det nog lite fler karra. Karrameller alltså.
Hej!
-
kom och hämta din kniv
det börjar bli sent
den sitter kvar mellan mina revben
det börjar bli sent
den sitter kvar mellan mina revben
Min dag hitintills.
Broccoli.
Urin.
Kaffe.
Urin.
Korv.
Obduktion.
Regn.
Gentleman.
So far, ganska random.
Hejhej!
Idag kokar jag broccoli att ha med till lunch. Inte bara, såklart, men ändå. Jag måste bättra mina matvanor. Sluta äta så mycket pasta. Jag blir ju tjock. Så här kokas det broccoli.
Idag ska vi se obduktionsfilm i skolan. Jag har varit exalterad ända sedan jag fick se schemat för någon månad sedan. Jag har verkligen sett fram emot denna torsdag. Jepp, det har jag.
Och imorn, imorn är det fredag, och inte vilken fredag som helst, utan valborgsmässoafton. Då blir det fint. Cortege och sånt, som jag aldrig har varit på. Jag ska tamigtusan leva mig in i rollen som student. Hur nu det går till. Vet inte.
Nä. Nu ska jag försköna mitt anlete. Kan behövas.
Ha en uuuunnderrbar dag.
Hepp!
Idag ska vi se obduktionsfilm i skolan. Jag har varit exalterad ända sedan jag fick se schemat för någon månad sedan. Jag har verkligen sett fram emot denna torsdag. Jepp, det har jag.
Och imorn, imorn är det fredag, och inte vilken fredag som helst, utan valborgsmässoafton. Då blir det fint. Cortege och sånt, som jag aldrig har varit på. Jag ska tamigtusan leva mig in i rollen som student. Hur nu det går till. Vet inte.
Nä. Nu ska jag försköna mitt anlete. Kan behövas.
Ha en uuuunnderrbar dag.
Hepp!
Ambitiöst bruden!
Jahaja. Såhär kan det se ut när Jessica har "pluggat", dvs ritat av njurarna i detalj.
En deodorant.
I somras var jag i behov av en ny deodorant. David och jag begav oss ner på stan för att investera i en ny. Ja ty se, en deodorant är sannerligen en investering. Jag minns hur vi gick där och sniffade utefter hyllplanen. Skruvade upp korkar och skruvade på dem igen emedan vi letade efter den perfekta doften. Så plötsligt hittade David en doft som tilltalade honom. Eftersom han var min pojkvän, var jag inte sen att nappa. Och faktiskt, så tilltalade doften mig också.
Jag skulle gissa att deodoranten inhandlades någon gång vid månadsskiftet juli-augusti. Jag använde den flitigt. Varje dag, tror jag. Tills en dag i oktober. Då tog vårt förhållande slut, och eftersom jag är tjej, så slutade jag använda deodoranten. Deodoranten som David valt ut åt mig. Det kantyckas vara ganska barnsligt, men jag tror det var en del i komma-över-processen för mig. Deodoranten låg där i lådan i badrummet, och kom att ligga där ett bra tag.
Någon gång då och då, har jag använt den, och då oftast i brist på annat. Men faktum är, att även om jag inte använder den dagligen, är jag numera en ganska flitig användare av just denna deodorant. Idag, när jag skulle applicera deodorant i mina armhålor, kände jag att min annars så trogna rexona inte riktigt räckte till, nej se, den var ganskaså torr. Då gjorde jag det. Jag vände mig om, plockade fram min svarta necessär, och tog fram den. Deodoranten som David valt ut åt mig. Jag hann inte skruva många varv på korken innan doften slog emot mig. Doften av vårt förhållande, på något vis. Jag luktade så när vi var tillsammans. Inte han, såklart, men jag gjorde det. Varenda gång jag åkte för att hälsa på honom hade jag med mig deodoranten som han hade valt, för jag visste att han tyckte att den luktade gott, och jag ville att han skulle tycka att jag luktade gott.
Varenda gång jag skruvar upp korken, är jag på övervåningen i huset han bodde. Jag ser det framför mig. Trägolvet. Den obäddade sängen. Min väska med kläder som väller ut. Jag ser till och med parkeringen utanför fönstret.
Hur kan det vara så egentligen? Jag har ju använt deodoranten ganska många gånger sedan vi gjorde slut, men det är samma sak varenda gång. Vi var inte ens tillsammans i tre månader, och det är över ett halvår sedan vi gjorde slut. Men likväl envisas deodoranten med att lukta som vi. Det gör inte ont. Faktiskt inte alls. Men det känns lite märkligt. Märkligt att det sitter så djupt på något sätt.
Jag menar, det är en deodorant vi snackar om.
Jag skulle gissa att deodoranten inhandlades någon gång vid månadsskiftet juli-augusti. Jag använde den flitigt. Varje dag, tror jag. Tills en dag i oktober. Då tog vårt förhållande slut, och eftersom jag är tjej, så slutade jag använda deodoranten. Deodoranten som David valt ut åt mig. Det kantyckas vara ganska barnsligt, men jag tror det var en del i komma-över-processen för mig. Deodoranten låg där i lådan i badrummet, och kom att ligga där ett bra tag.
Någon gång då och då, har jag använt den, och då oftast i brist på annat. Men faktum är, att även om jag inte använder den dagligen, är jag numera en ganska flitig användare av just denna deodorant. Idag, när jag skulle applicera deodorant i mina armhålor, kände jag att min annars så trogna rexona inte riktigt räckte till, nej se, den var ganskaså torr. Då gjorde jag det. Jag vände mig om, plockade fram min svarta necessär, och tog fram den. Deodoranten som David valt ut åt mig. Jag hann inte skruva många varv på korken innan doften slog emot mig. Doften av vårt förhållande, på något vis. Jag luktade så när vi var tillsammans. Inte han, såklart, men jag gjorde det. Varenda gång jag åkte för att hälsa på honom hade jag med mig deodoranten som han hade valt, för jag visste att han tyckte att den luktade gott, och jag ville att han skulle tycka att jag luktade gott.
Varenda gång jag skruvar upp korken, är jag på övervåningen i huset han bodde. Jag ser det framför mig. Trägolvet. Den obäddade sängen. Min väska med kläder som väller ut. Jag ser till och med parkeringen utanför fönstret.
Hur kan det vara så egentligen? Jag har ju använt deodoranten ganska många gånger sedan vi gjorde slut, men det är samma sak varenda gång. Vi var inte ens tillsammans i tre månader, och det är över ett halvår sedan vi gjorde slut. Men likväl envisas deodoranten med att lukta som vi. Det gör inte ont. Faktiskt inte alls. Men det känns lite märkligt. Märkligt att det sitter så djupt på något sätt.
Jag menar, det är en deodorant vi snackar om.
Bitter.
Jahaja. Jag känner mig trött och gnällig och inte alls pepp just nu. Kanske borde sluta sitta uppe till ett och titta på Grey's när jag ska gå upp halv sju dagen efter? Och jag kanske borde sluta försova mig om morgnarna, och tvingas gå ful genom hela Göteborg dagarna i ända? Jo. Jag borde nog det. Jag har åtminstone bytt mina skor, och fått hjälp av världens skummaste butiksbiträde. Och så har jag, för typ fjärde gången, varit hos min piercare och bett om råd för herr Tragus som vägrar läka. Varför är jag så naiv och töntig och håller på med sånt trams? Nej, bättring.
Nu ska vi iväg och träna. Jag känner för något brutalt aggressivt, men känner på mig att det blir asakäck discodansmusik. Och då blir jag eventuellt än mer bitter. Hej humörsvängning. Jag förstår inte varför, men jag känner mig som ett pubertalt mensmonster ibland. Är det blodsockret som spökar månnetro?
Nä. Nu ska här tränas.
Hej!
Nu ska vi iväg och träna. Jag känner för något brutalt aggressivt, men känner på mig att det blir asakäck discodansmusik. Och då blir jag eventuellt än mer bitter. Hej humörsvängning. Jag förstår inte varför, men jag känner mig som ett pubertalt mensmonster ibland. Är det blodsockret som spökar månnetro?
Nä. Nu ska här tränas.
Hej!
Litegrann på kvällen sådär.
Anna och Carro står och lagar mat. Tomatsoppa och scones. Gott ska det bli.
Idag har jag pluggat hela dagen känns det som. Sedan halv tolv, ungefär. Ändå känns det som om jag ingenting fått gjort. Just nu, sveper sig en känsla av misslyckande över mig. Det börjar med mina studierelaterade misslyckanden, för att sedan eskalera. Hej, jag har åstadkommit ingenting, ungefär, fast att jag vet att det inte är sant. Eller ja, beroende på vem man jämför med, har jag ju i vissa fall faktiskt åstadkommit ungefär noll, men. Ändå.
Jaja. Martin vår vän var just här, och då fick Carolina en ny säng. Dammet har virvlat, och jag har försökt byta dammsugarpåse utan framgång, så just nu killar hela mitt huvud av damm. Eller ja, öron, näsa och hals, iallafall.
Nähäja. Om jag skulle ta och tvinga mig själv att läsa det sista om respirationsorganen innan kvällsmat. Sen, ja sen blir det nog Grey's Anatomy. Det var så himla himla spännande när vi stängde av innan, men jag var disciplinerad. Izzie hade framkallat hjärtinfarkt hos Denny, och Burke blev skjuten. Ojojoj, vart ska detta sluta? (säg inget, vi är bara på säsong två).
Nej. Nu.
Hej!
Idag har jag pluggat hela dagen känns det som. Sedan halv tolv, ungefär. Ändå känns det som om jag ingenting fått gjort. Just nu, sveper sig en känsla av misslyckande över mig. Det börjar med mina studierelaterade misslyckanden, för att sedan eskalera. Hej, jag har åstadkommit ingenting, ungefär, fast att jag vet att det inte är sant. Eller ja, beroende på vem man jämför med, har jag ju i vissa fall faktiskt åstadkommit ungefär noll, men. Ändå.
Jaja. Martin vår vän var just här, och då fick Carolina en ny säng. Dammet har virvlat, och jag har försökt byta dammsugarpåse utan framgång, så just nu killar hela mitt huvud av damm. Eller ja, öron, näsa och hals, iallafall.
Nähäja. Om jag skulle ta och tvinga mig själv att läsa det sista om respirationsorganen innan kvällsmat. Sen, ja sen blir det nog Grey's Anatomy. Det var så himla himla spännande när vi stängde av innan, men jag var disciplinerad. Izzie hade framkallat hjärtinfarkt hos Denny, och Burke blev skjuten. Ojojoj, vart ska detta sluta? (säg inget, vi är bara på säsong två).
Nej. Nu.
Hej!
Hjelp mej.
Kära vänner,
kan någon förklara detdär med preload och afterload för mig? Preload förstår jag något sånär, men afterload, det känns som grekiska. Vad ÄR afterload? Det känns som en volym, men verkar snarare vara ett tryck? Det påverkas av det perifera motståndet, och påverkar slagvolymen, men vad ÄR det?
Tacksam för svar!
Er tillgivna Jessica
kan någon förklara detdär med preload och afterload för mig? Preload förstår jag något sånär, men afterload, det känns som grekiska. Vad ÄR afterload? Det känns som en volym, men verkar snarare vara ett tryck? Det påverkas av det perifera motståndet, och påverkar slagvolymen, men vad ÄR det?
Tacksam för svar!
Er tillgivna Jessica
En morgon.
Jag låg i min säng för en stund sen. Jag var så värd en sovmorgon. Jag var så värd att få sova ut.
Jag låg där och drömde. Drömde att jag sa saker till människor, som man oftast inte säger till människor. Saker som är brännande ärliga, och som framkallar skuld och skam. Det drömde jag. I samma dröm, lyckades jag få in min tå, som fortfarande är blå (läs typ galet gammalt inlägg). Hur som haver, just när jag som bäst berättade detdär smärtsamma, och vilka fel jag tyckte människorna jag pratade med gjorde, började min telefon vibrera invid mig. Carolina ringde och väckte mig. Så nu får jag aldrig veta reaktionerna hos de jag spydde galla över. Lite tråkigt. Eftersom det ändå bara var en dröm, vill man ju liksom drömma färdigt. Jaja. Man kan väl inte få allt här i världen.
När Carolina och jag hade lagt på, kände jag att det var onödigt att somna om. Så jag låg där i min säng. Låg och låg och låg. Och jag tänkte att det är ett under i sig, att människor går upp på morgonen. Inte bara rent liksom fysikaliskt och mekaniskt och så, utan även rent känslomässigt, eller hur man ska säga. Min säng, och många med min (antar och hoppas jag) är nämligen världens skönaste plats, just på morgonen. Jag tänkte, att här kan jag ligga i evighet. Men nu är jag uppe. Och ska äta lite frukost. Och sen, sen ska jag studera. Känner på mig att Carolina kan komma att sätta ett käpp i mitt hjul. Och jag ett i hennes, för den delen. Vi har inte träffats ordentligt på dagar, och erfarenheterna säger mig att vi har mycket att ta igen. Käre värld, jag är beroende av den människan.
Nähäjaha. Frukost var det.
Hopp!
Jag låg där och drömde. Drömde att jag sa saker till människor, som man oftast inte säger till människor. Saker som är brännande ärliga, och som framkallar skuld och skam. Det drömde jag. I samma dröm, lyckades jag få in min tå, som fortfarande är blå (läs typ galet gammalt inlägg). Hur som haver, just när jag som bäst berättade detdär smärtsamma, och vilka fel jag tyckte människorna jag pratade med gjorde, började min telefon vibrera invid mig. Carolina ringde och väckte mig. Så nu får jag aldrig veta reaktionerna hos de jag spydde galla över. Lite tråkigt. Eftersom det ändå bara var en dröm, vill man ju liksom drömma färdigt. Jaja. Man kan väl inte få allt här i världen.
När Carolina och jag hade lagt på, kände jag att det var onödigt att somna om. Så jag låg där i min säng. Låg och låg och låg. Och jag tänkte att det är ett under i sig, att människor går upp på morgonen. Inte bara rent liksom fysikaliskt och mekaniskt och så, utan även rent känslomässigt, eller hur man ska säga. Min säng, och många med min (antar och hoppas jag) är nämligen världens skönaste plats, just på morgonen. Jag tänkte, att här kan jag ligga i evighet. Men nu är jag uppe. Och ska äta lite frukost. Och sen, sen ska jag studera. Känner på mig att Carolina kan komma att sätta ett käpp i mitt hjul. Och jag ett i hennes, för den delen. Vi har inte träffats ordentligt på dagar, och erfarenheterna säger mig att vi har mycket att ta igen. Käre värld, jag är beroende av den människan.
Nähäjaha. Frukost var det.
Hopp!
SnyggJess
Hej och hå.
Dagen går mot sitt slut, och aftonen har varit fin. Fördrivit den har jag gjort hos Angelina tillsammans med fina klasskamrater på Mary Kay-kalas. Trevligt! Nu känner jag mig snygg, och det är synd. Slöseri med snygghet när man ändå bara ska sova. Jag hade samma problem igår. Jag var så himla snygg när jag stod framför spegeln i mitt flickrum (eller ja, Jonathans pojkrum), och egentligen bara skulle till att krypa ner i sängen. Jag var ful när jag vaknade imorse, och jag kommer högst sannolikt vara ful även imorgon bitti. Varför kan det inte vara tvärtom?
Egentligen är jag inte hungrig, men när jag kom in i köket, stod det såntdär gott bröd med frön på bänken. Bredvid stod en skål med chips, och jag rättfärdigar mitt ätande med att jag iallafall inte äter chips ikväll, utan bröd. Vuxenpoäng.
Nähäjaha. Snart är det läggdags för min del. Det är ju en dag imorgon också, som man säger. Och den ska sannerligen förvaltas väl. Studera ska jag göra. Respirationsorgan och blodtryck blir det. Kul!
Hejdå!
Dagen går mot sitt slut, och aftonen har varit fin. Fördrivit den har jag gjort hos Angelina tillsammans med fina klasskamrater på Mary Kay-kalas. Trevligt! Nu känner jag mig snygg, och det är synd. Slöseri med snygghet när man ändå bara ska sova. Jag hade samma problem igår. Jag var så himla snygg när jag stod framför spegeln i mitt flickrum (eller ja, Jonathans pojkrum), och egentligen bara skulle till att krypa ner i sängen. Jag var ful när jag vaknade imorse, och jag kommer högst sannolikt vara ful även imorgon bitti. Varför kan det inte vara tvärtom?
Egentligen är jag inte hungrig, men när jag kom in i köket, stod det såntdär gott bröd med frön på bänken. Bredvid stod en skål med chips, och jag rättfärdigar mitt ätande med att jag iallafall inte äter chips ikväll, utan bröd. Vuxenpoäng.
Nähäjaha. Snart är det läggdags för min del. Det är ju en dag imorgon också, som man säger. Och den ska sannerligen förvaltas väl. Studera ska jag göra. Respirationsorgan och blodtryck blir det. Kul!
Hejdå!
Dagens (årets) misstag.
Igen, har jag gjort något såntdär idiotiskt. Sist hade det med postnummer att göra. Idag är det studierelaterat. I början av min tid som student, läste jag ingen anatomi. En av de dagarna talade jag i telefon med Tina. Tina är sjuksköterska, och hon sa att hon hade några anatomiböcker hemma, från sin studietid, på svenska. Inte de nyaste av böcker kanske, men ändå. Nästa gång vi sågs, gav hon böckerna till mig, och jag ställde dom bland studielitteraturen brevid min säng. Där har de stått. Och stått. Anatomikursen började, och jag ojade mig över boken vi skulle köpa, som var så dyr, som jag ännu inte köpt. Jag har lånat avancerade läkarböcker av Calle, på tyska och engelska. Jag har ojat mig över dem också. Svårt, har det känts. Igår, alltså ungefär en månad och en avklarad tenta in kursen fick jag syn på Tinas böcker. Eller ja, jag borde ha sett dem ungefär varje dag, kanske flera gånger varje dag till och med. Inte förrän igår registrerade jag att de fanns där, iallafall. Hej fail. Men nu, nu ska här läsas, och det på svenska.
Om att spana.
Alltför ofta tror jag, tyvärr, att jag framstår som desperat. Alltför ofta får jag frågan hur det går med pojkarna. Antagligen finns det något hos mig som signalerar "hej, hallå, jag är singel och desperat, välj mig!!!". Jag vet inte exakt vad jag gör, men något, ja något måste det ju vara? I själva verket, är jag inte så desperat som somliga verkar tro, även om jag givetvis inte skulla banga ur om mannen i mitt liv plötsligt stod utanför min dörr, och inga tvivel liksom fanns. Singellivet har ganska många fördelar. Även om jag ibland skulle behöva en man som byter mina glödlampor, installerar program till datorn och lagar dammsugaren. Hur som haver. Jag är ganskaså nöjd. Tillfreds.
Däremot har jag ett intresse. Ett intresse, som jag nog delar med de flesta nu levande människor i rimlig ålder. Intresset kallas för att spana. Det är hejdundrande roligt att spana. Inte spana som i att försöka hitta mannen i mitt liv mitt på gatan, utan spana som i att iaktta. Jag har lärt mig mycket genom mitt spanande. Jodå, det har jag faktiskt. Kanske är det därur min ytlighet fötts? Jag tänkte dela med mig av ett, som jag tycker är fantastiskt viktigt när det kommer till män, vilka är de som oftast blir offer för mitt spanande. Det kan tyckas vara alldeles förskräckligt av mig att värdera en sådan petitess, men jag tror, och är ganska säker, att denna lilla detalj faktiskt säger ganska mycket om en person. Denna lilla detalj, denna småsak till sak, är mannens skor. Just det, skor. Säkert, säkert gäller samma sak vid kvinnor, att kvinnans val av skor säger mycket om dem, men jag har som bekant valt att hålla mig till män.
Jaha. Skor, tänker ni. Ja, skor, svarar jag. Det ligger ju en väldig massa tolkning i detta, och det är antagligen tämligen ohållbart att ha skorna som enda måttstock i jakten på Herr Rätt - vem vet, han kanske stoppade fossingarna i foppatofflorna av en anledning? Hur som haver; är skorna snygga? Fula? Trendiga? Egendomliga? Rena? Nya? Slitna? Färgglada? Polerade? Snörade? Rejäla? Det finns ju tusentals sorters skor - ett slag för var man, ungefär.
Detta är en av orsakerna till att jag kan stå och byta skor tjugofem gånger (okej, överdrift) innan en helt vanlig skoldag. Jag vill ge ett intryck som stämmer överens med verkligheten. Jag vill att mina skor ska spegla vem jag är. Inte för att vinna en mans hjärta, utan för att det känns relevant, på något sätt.
Tänk efter själv - visst speglar dina skor, om inte den du är, så åtminstone den du vill vara?
Däremot har jag ett intresse. Ett intresse, som jag nog delar med de flesta nu levande människor i rimlig ålder. Intresset kallas för att spana. Det är hejdundrande roligt att spana. Inte spana som i att försöka hitta mannen i mitt liv mitt på gatan, utan spana som i att iaktta. Jag har lärt mig mycket genom mitt spanande. Jodå, det har jag faktiskt. Kanske är det därur min ytlighet fötts? Jag tänkte dela med mig av ett, som jag tycker är fantastiskt viktigt när det kommer till män, vilka är de som oftast blir offer för mitt spanande. Det kan tyckas vara alldeles förskräckligt av mig att värdera en sådan petitess, men jag tror, och är ganska säker, att denna lilla detalj faktiskt säger ganska mycket om en person. Denna lilla detalj, denna småsak till sak, är mannens skor. Just det, skor. Säkert, säkert gäller samma sak vid kvinnor, att kvinnans val av skor säger mycket om dem, men jag har som bekant valt att hålla mig till män.
Jaha. Skor, tänker ni. Ja, skor, svarar jag. Det ligger ju en väldig massa tolkning i detta, och det är antagligen tämligen ohållbart att ha skorna som enda måttstock i jakten på Herr Rätt - vem vet, han kanske stoppade fossingarna i foppatofflorna av en anledning? Hur som haver; är skorna snygga? Fula? Trendiga? Egendomliga? Rena? Nya? Slitna? Färgglada? Polerade? Snörade? Rejäla? Det finns ju tusentals sorters skor - ett slag för var man, ungefär.
Detta är en av orsakerna till att jag kan stå och byta skor tjugofem gånger (okej, överdrift) innan en helt vanlig skoldag. Jag vill ge ett intryck som stämmer överens med verkligheten. Jag vill att mina skor ska spegla vem jag är. Inte för att vinna en mans hjärta, utan för att det känns relevant, på något sätt.
Tänk efter själv - visst speglar dina skor, om inte den du är, så åtminstone den du vill vara?
Blommor och bin.
Jag vet inte om ni alla trogna bloggläsare lade märke till den grova felräkningen i ett nedanstående inlägg? Jag hävdar att de barn som är födda i slutet av april, gjordes i slutet av januari. Pappa har nu förklarat för mig att människor är gravida längre än kaniner, och att det är ovanligt att barn som föds i typ vecka 12 överlever. Ytterst ytterst ytterst ovanligt, om det ens någonsin har hänt. Det känns skönt att äntligen veta. Jag känner mig mer som en i gänget, nu när jag också vet hur det blir barn.
Tack pappa!
Tack pappa!
En trötthet som heter duga.
Jag är så vansinnigt trött. Sådär trött att jag känner pulsen i hela min kropp när jag lägger mig ner. Sådär trött att det är lite småsvårt att hålla ögonen öppna. Sådär trött så att jag mår lite dovt illa. Men kalas, det har det varit. Lillasyster fyller femton, och någonstans inom mig känns det som om dagen kräver ett liknande hyllningsinlägg till henne, som jag förra veckan åstadkom till min bror. Kanske bjuder jag på ett sådant lite senare vad kvällen lider. Just nu känner jag mig inte riktigt i rätt mood. Inte för att det är något fel på henne, nej hon är en underbar kvinna, men jag, jag är så trött. Så oerhört trött.
Lillebror står nere i köket och steker kyckling, och övriga vuxna, det vill säga mamma, pappa och Noa pratar om saker jag inte vet. Lillasyster vankar av och an, med huvudvärk. Jag har just legat en sväng på soffan. Helt utslagen. Kalas tär på en, inte sant? Men trevligt, ja det kan det också vara, och tårta, det fick jag med.
I övrigt, så är våren kommen till Varberg på ett sätt jag ej ännu sett den i Göteborg. Häcken som avgränsar Henricssons från vägen, är alldeles ljusgrön. För ett ögonblick kände jag också en viss klåda i mina ögon. Den finns dock inte där nu.
Nej, om jag skulle gå ner och gruppera mig med övriga vuxna.
Peeeaaace.
Lillebror står nere i köket och steker kyckling, och övriga vuxna, det vill säga mamma, pappa och Noa pratar om saker jag inte vet. Lillasyster vankar av och an, med huvudvärk. Jag har just legat en sväng på soffan. Helt utslagen. Kalas tär på en, inte sant? Men trevligt, ja det kan det också vara, och tårta, det fick jag med.
I övrigt, så är våren kommen till Varberg på ett sätt jag ej ännu sett den i Göteborg. Häcken som avgränsar Henricssons från vägen, är alldeles ljusgrön. För ett ögonblick kände jag också en viss klåda i mina ögon. Den finns dock inte där nu.
Nej, om jag skulle gå ner och gruppera mig med övriga vuxna.
Peeeaaace.
Hej Varberg!
Jahajaha. Det var inte mycket till webbloggande denna helg. Och nu, om sisådär en tretton minuter, ska jag bege mig in mot stan för att ta tåget till Varberget för att fira diverse syskons årsdagar. Spännande! Men först, först ska jag se hur mycket cash jag söp bort igår (obs, skämt, jag var inte ens ute).
Igår var en såndär helt amazing dag. Sol och vänner och fika och sånt. Föllsedagskalas på kvällen. Jag gillar't jag gillar't.
Nähähörrni. Nu är jag såattsäga dressed for success i diverse härliga klädnader, och rik, ja se det är jag ock.
Hej på't!
Igår var en såndär helt amazing dag. Sol och vänner och fika och sånt. Föllsedagskalas på kvällen. Jag gillar't jag gillar't.
Nähähörrni. Nu är jag såattsäga dressed for success i diverse härliga klädnader, och rik, ja se det är jag ock.
Hej på't!
Den hysteriska veckan.
Förr om åren mjukstartade alltid den hysteriska veckan den 18 april. Jonathan fyllde år den dagen, och hans födelsedag fungerade lite som en uppvärmning, för sedan, efter några dagar, ja se då brakade det loss ordentligt.
Varenda unge på Erlands väg, utom jag, fyllde år sista veckan i april. Jag vet inte hur det kom sig, om föräldrarna hade snackat ihop sig och sagt att "hörrni, i slutet på januari, då gör vi det, okej?". Säkert fann de massor av goda skäl. Praktiska, om inte annat. Kalasen kunde slås ihop, presenter kunde köpas samtidigt, tårtor kunde bakas i mängd, och barnen kunde ha samma kläder på alla kalas. Men är det inte märkligt, egentligen? Sista veckan i april. Det är som om halva min bekantskapskrets fyller år då. För faktum är, att även om jag flyttade ifrån Erlands väg strax innan jag fyllde tretton, har den sista veckan i april fortsatt att förfölja mig som födelsedagsvecka. Alla fyller år. Jag ska faktiskt göra en lista, en lista över de födelsedagar jag kan i huvudet.
För att återigen poängtera hur många av grannungarna som fyllde år just sista veckan i april, markerar jag alla grannbarn med fetstil. De som står med normal text är de jag lärt känna efter min trettonårsdag, kan man säga. Okej?
18 april: Jonathan
19 april: David
21 april: Anders
22 april: Majastina
23 april: Maria, Robin
24 april: Johan, Matthildur
25 april: Lovisa
26 april: Josefin, Henrietta, Hans, Hanna
27 april: Karin, Robin, Nathalie
28 april: Alexander, Benny
30 april: Robin, Dennis, Kungen
1 maj: Anna
Är inte detta ganska galet?
Om jag missat någon, dig tillexempel, och du således känner dig ledsen och besviken. Sörj icke. Jag har visserligen glömt det, åtminstone för nu, men hav överseende. Du ser ju hur många föllsedagar det är!
Varenda unge på Erlands väg, utom jag, fyllde år sista veckan i april. Jag vet inte hur det kom sig, om föräldrarna hade snackat ihop sig och sagt att "hörrni, i slutet på januari, då gör vi det, okej?". Säkert fann de massor av goda skäl. Praktiska, om inte annat. Kalasen kunde slås ihop, presenter kunde köpas samtidigt, tårtor kunde bakas i mängd, och barnen kunde ha samma kläder på alla kalas. Men är det inte märkligt, egentligen? Sista veckan i april. Det är som om halva min bekantskapskrets fyller år då. För faktum är, att även om jag flyttade ifrån Erlands väg strax innan jag fyllde tretton, har den sista veckan i april fortsatt att förfölja mig som födelsedagsvecka. Alla fyller år. Jag ska faktiskt göra en lista, en lista över de födelsedagar jag kan i huvudet.
För att återigen poängtera hur många av grannungarna som fyllde år just sista veckan i april, markerar jag alla grannbarn med fetstil. De som står med normal text är de jag lärt känna efter min trettonårsdag, kan man säga. Okej?
18 april: Jonathan
19 april: David
21 april: Anders
22 april: Majastina
23 april: Maria, Robin
24 april: Johan, Matthildur
25 april: Lovisa
26 april: Josefin, Henrietta, Hans, Hanna
27 april: Karin, Robin, Nathalie
28 april: Alexander, Benny
30 april: Robin, Dennis, Kungen
1 maj: Anna
Är inte detta ganska galet?
Om jag missat någon, dig tillexempel, och du således känner dig ledsen och besviken. Sörj icke. Jag har visserligen glömt det, åtminstone för nu, men hav överseende. Du ser ju hur många föllsedagar det är!
En fredag.
Det har väl inte direkt undgått någon att det är fredag idag. Inte heller att det är löning. Jag loggade in på min internetbank, för jag tänkte se hur rik jag var. Denna månad har inga lönebesked landat på min hallmatta, och det känns faktiskt lite ovanligt. Inte hade jag fått någon lön heller. För första gången på väldigt länge, faktiskt. Jag har inte tjänat några stora cash, men några kronor extra varje månad har jag faktiskt lyckats håva in. Inte denna månad dock, tydligen. Detdär studielånet fanns där åtminstone, och jag menar, 6000 lånade kronor är inte fy skam det heller.
Fredag då. Det känns som om alla dagar flyter ihop i ett slags gytter, och det känns, slår det mig nu, som om jag skrivit det förut. Jag vet inte om det är jag som saknar veckorytm, eller om det helt enkelt bara är studentlivet som saknar struktur? Idag tänkte jag dock agera som en normal fredagsfirare. After work, med eventuellla festligheter efteråt. Vem vet, allt kan ju liksom hända när det är fredag. Jajamän.
Frågan är bara om jag ska platta håret eller inte? Jag tänkte i övrigt köra på puttninutt-look. Det ska bli min nya grej. Jag köpte en ny kofta häromdagen. Jag hade egentligen inte råd, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Nej, ibland blir frestelsen för stor. Och ja, för att återgå till håret, så vet jag inte hur man borde se ut?
Här är min nya kofta. En ganskaså ful bild i övrigt, men koftan, den gör mig knäsvag.
Här förstår ni också mitt iTelefon-problem. Mina händer. Dom är för små.
Nu ska jag joina brudarna i köket. De äter. Jag är inte hungrig (jag undrar vad som har hänt, om jag är sjuk, blivit anorektisk, fått bulimi, fyllt magen med gelé??). Men lugn, jag har ätit både frukost och lunch. Sånt slarvar jag inte med.
Hejdå!!!
Fredag då. Det känns som om alla dagar flyter ihop i ett slags gytter, och det känns, slår det mig nu, som om jag skrivit det förut. Jag vet inte om det är jag som saknar veckorytm, eller om det helt enkelt bara är studentlivet som saknar struktur? Idag tänkte jag dock agera som en normal fredagsfirare. After work, med eventuellla festligheter efteråt. Vem vet, allt kan ju liksom hända när det är fredag. Jajamän.
Frågan är bara om jag ska platta håret eller inte? Jag tänkte i övrigt köra på puttninutt-look. Det ska bli min nya grej. Jag köpte en ny kofta häromdagen. Jag hade egentligen inte råd, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Nej, ibland blir frestelsen för stor. Och ja, för att återgå till håret, så vet jag inte hur man borde se ut?
Här är min nya kofta. En ganskaså ful bild i övrigt, men koftan, den gör mig knäsvag.
Här förstår ni också mitt iTelefon-problem. Mina händer. Dom är för små.
Nu ska jag joina brudarna i köket. De äter. Jag är inte hungrig (jag undrar vad som har hänt, om jag är sjuk, blivit anorektisk, fått bulimi, fyllt magen med gelé??). Men lugn, jag har ätit både frukost och lunch. Sånt slarvar jag inte med.
Hejdå!!!
Gött.
Ibland fylls jag av en sån enorm glädje och livslust. Den kommer ur ingenting, men sprider sig ut i hela min kropp. Det pirrar i näsborrarna och fingertopparna. Jag är glad. Tillfreds. Jag känner att för tusan, jag gillar att leva. Jag älskar faktiskt att leva. Och det känns så vansinnigt gött att känna så ibland, och sluta tänka på att livet är kort och att allt är förgängligt. Det är gött att bara let go ibland. Sitta på sängens fotända med benen i kors och laptopen framför sig och lyssna på Navid Modiri & Gudarna och känna att det är just gött.
Och nu ska jag byta lakan i sängen. Moget.
Och imorn, imorn träder vi in i den hysteriska veckan (jfr stilla veckan). Om detta utlovas inlägg imorgon!
Puss på er, alla fina!
Och nu ska jag byta lakan i sängen. Moget.
Och imorn, imorn träder vi in i den hysteriska veckan (jfr stilla veckan). Om detta utlovas inlägg imorgon!
Puss på er, alla fina!
Rumpa.
Lovisa, jag vet inte vad jag ska säga om din rumpa i förhållande till min. Min är ju ganska liten. Din är ännu mindre. Och eftersom jag, när jag var i din ålder, var bra mycket tjockare än vad du är nu, är det svårt att gissa hur din rumpa kommer se ut om sju år. När du är lika gammal som jag, alltså. Om det sker, att din rumpa blir lika stor, eller helst aningen mindre, så ska du få ärva alla mina jeans. De är nämligen för små hela bunten.
Puss!
Puss!
En dikt.
Idag när jag kom hem, låg det ett papper i soffan. På pappret fanns en dikt. Jag minns inte exakt hur den gick, eller vem som skrivit den, men den handlade om att känna. Att man inte kunde lära känna någon man känner, eftersom man redan har en bild av hur den personen är. En förutfattad mening, liksom, som gör att relationen inte kan bli djupare. Jag vet inte om jag håller med. Intressant tanke, iallafall. Till viss del kanske det stämmer ändå?
Det var Carolinas skolpapper. Hon får lära sig sånt. Spännande. Konflikter och medling och relationer. Väldigt spännande, faktiskt. Själv får jag lära mig om kroppen. Det är ganska spännande det med. Faktiskt igen.
Det var Carolinas skolpapper. Hon får lära sig sånt. Spännande. Konflikter och medling och relationer. Väldigt spännande, faktiskt. Själv får jag lära mig om kroppen. Det är ganska spännande det med. Faktiskt igen.
Narcissism på en onsdagskväll.
Okej. Här kommer't. Utlovat inlägg (inte för att någon kanske bryr sig, men ändå) innehållande lista med saker jag älskar hos och med mig själv. Jag älskar mig själv väldigt mycket, faktiskt. Ser ingen anledning till något annat.
Jag älskar:
I övrigt, idag sa jag lunarstorm istället för facebook. TVÅ gånger. Är det okej? Nej. Inte.
Hejdå!
Jag just nu. Var tvungen att kapa skallen vid lobus parietalis, för att få med tillräckligt mycket av torax för att ni skulle se att det är Belle på min kropp. Det som ser ganska shiny ut vid min läpp, är ganska shiny irl också. Det är nämligen klet av den kräm jag numera smetar in min fnöskartade överläpp i. Slut på ordöverkonsumtion.
Jag älskar:
- att jag har räknat ut, på kronan, hur mycket pengar vi spenderar på mat på en månad, och kategoriserat in pengarna i grönsaksgrupp, köttgrupp, mejerigrupp osv.
- att jag aldrig bäddar sängen
- att jag har liten rumpa
- att jag high-fivear med baksidan av handen
- att jag älskar banjo
- att jag kan och gärna spelar blockflöjt
- att jag läser smarta böcker
- att det första jag gör varje morgon är att kissa och koka kaffe
- att jag har korta naglar
- att jag impulsshoppar
- att jag alltid spelar mobiltelefonspel på spårvagnen
- att jag tror att jag blir smart av att spela GO! och pussla
- att jag skriver sådanahär listor när jag pluggar
- att jag på riktigt har funderat ut hur man skulle kunna bygga om vår lägenhet till en pizzeria
- att jag har en livslista över saker att göra innan jag dör
- att jag har stört många leverfläckar
- att jag överanvänder det underskattade programmet paint
- att jag har räknat alla mina leverfläckar på höger arm - två gånger
- att jag har ett förlitet skönheten och odjuret-nattlinne
- att mina garderobsdörrar alltid är öppna
- att jag, likt min far, är frenetiskt noggrann med ordningen i kylskåpet
- att jag har kommit på världens roligaste ordvits
- att jag har kommit på att tid inte finns
- att jag tycker att jag är asahet när jag tränar styrketräning
- att jag måste matcha mina lakan i sängen
- att jag blundar när jag spelar piano när jag är ensam
- att jag spelar piano med galen passion när jag är ensam
- att jag bara har färgglada strumpor
- att jag bara har färgglada trosor
- att jag är snygg
- att jag är inne på min andra livspärm
- att jag har Bill Clintons självbiografi "My Life"
- att jag har ett ärr av en motorsåg
- att jag har en systemkamera som jag köpt för 12000kr men som jag aldrig använder
- att jag har gjort en "du-träder-nu-in-i-nirvana"-tavla
- att jag har gurglat dentan mitt på järntorget
- att jag var på Stockholmsveckan i Visby förra året
- att jag aldrig har blivit tagen av polisen
- att jag är lite kär i min bror
- att jag har snygga ögon på kvällen
- att jag hade Markoolio som väckarklocka i över ett år
- att min favoritmat är korv med bröd
- att jag offrade mitt sparade vin för en spontan "efterfest" (lite som Jesus)
- att jag alltsomoftast går till affären och ser ut som en riktigt förortsbrud
- att jag tar mig tid att göra en sådanhär lista
- att jag hatar kåren
- att jag spelar tetris som besatt
- att jag har små fötter och således kan köpa skor på barnavdelningen
- att jag antecknar med färgpennor
- att jag har roliga apps i min iTelefon (säger inte vilka, hihihi!!)
- att jag säger hihihi.
I övrigt, idag sa jag lunarstorm istället för facebook. TVÅ gånger. Är det okej? Nej. Inte.
Hejdå!
Jag just nu. Var tvungen att kapa skallen vid lobus parietalis, för att få med tillräckligt mycket av torax för att ni skulle se att det är Belle på min kropp. Det som ser ganska shiny ut vid min läpp, är ganska shiny irl också. Det är nämligen klet av den kräm jag numera smetar in min fnöskartade överläpp i. Slut på ordöverkonsumtion.
En onsdag?
Besynnerlig tjej, måste dom ha tänkt, dom som satt på bussen. Besynnerlig tjej, som kommer springande efter buss 159 i rasande takt, med fyra shoppingkassar under armen, och en handväska som hänger och slänger runt kroppen. Besynnerlig tjej, som jagar en buss som tar nästan dubbelt så lång tid som vagnen. Och ja, besynnerlig tjej, jag håller med. Jag gick av bussen sen. När jag insåg mitt misstag.
Idag hade vi föreläsning om hjärtat. När jag blir äldre, om någon timme eller så, ska jag sammanfatta ihop vad jag har lärt mig. Jodå, det ska jag faktiskt.
Efter föreläsning lunchade jag med Lovisa. Värt. Det var längesedan vi sågs förstod vi, eftersom mycket hade hänt i bådas våra liv. Jag tycker om henne, Lovisa. Det gjorde jag från första stund. Dendär dagen i somras, på Alexanders grillkalas. Jag minns det tydligt. Jag var blyg. Vi drack päronläsk och åt korv.
När Lovisa hade begett sig, shoppade jag loss ordentligt. Men det är okej. Ibland. Jag har inte shoppat på flera veckor. Inte sedan vi fick nys på lägenheten åtminstone. Men idag. Idag blev det nya skor och ny kofta och en rosa grej med fluffärmar.
Jag gick omkring där i Nordstan, som jag lovat mig själv att aldrig mer besöka, men som jag på grund av ihärdigt hagelblandat regn ändå steg in i. Jag tänkte att jag ska sluta vara så mainstream. Sluta se ut som alla andra. Sluta handla på HM. Sluta äta på McDonalds (kommer ändå aldrig att hända). Sluta med allt sånt. Men jag vetitusan. Sekunden efter, gick jag liksom in på HM iallafall. Det är ju oundvikligt. I Nordstan, åtminstone. Jag hatar Nordstan.
Mycket finns, som jag måste göra. Och senare kommer utlovat inlägg om min kärlek till mig själv. Håll till godo sålänge. Jag ska gå och handla. Gabriel och Carolina lär väl liksom inte hinna trassla loss sig ur varandra innan jag är tillbaka. Obs, skämt.
Hejdå!
Idag hade vi föreläsning om hjärtat. När jag blir äldre, om någon timme eller så, ska jag sammanfatta ihop vad jag har lärt mig. Jodå, det ska jag faktiskt.
Efter föreläsning lunchade jag med Lovisa. Värt. Det var längesedan vi sågs förstod vi, eftersom mycket hade hänt i bådas våra liv. Jag tycker om henne, Lovisa. Det gjorde jag från första stund. Dendär dagen i somras, på Alexanders grillkalas. Jag minns det tydligt. Jag var blyg. Vi drack päronläsk och åt korv.
När Lovisa hade begett sig, shoppade jag loss ordentligt. Men det är okej. Ibland. Jag har inte shoppat på flera veckor. Inte sedan vi fick nys på lägenheten åtminstone. Men idag. Idag blev det nya skor och ny kofta och en rosa grej med fluffärmar.
Jag gick omkring där i Nordstan, som jag lovat mig själv att aldrig mer besöka, men som jag på grund av ihärdigt hagelblandat regn ändå steg in i. Jag tänkte att jag ska sluta vara så mainstream. Sluta se ut som alla andra. Sluta handla på HM. Sluta äta på McDonalds (kommer ändå aldrig att hända). Sluta med allt sånt. Men jag vetitusan. Sekunden efter, gick jag liksom in på HM iallafall. Det är ju oundvikligt. I Nordstan, åtminstone. Jag hatar Nordstan.
Mycket finns, som jag måste göra. Och senare kommer utlovat inlägg om min kärlek till mig själv. Håll till godo sålänge. Jag ska gå och handla. Gabriel och Carolina lär väl liksom inte hinna trassla loss sig ur varandra innan jag är tillbaka. Obs, skämt.
Hejdå!
Jag är visst ful.
Det sägs att ögat uppfattar symmetriska ansikten som vackra. Isåfall är jag ful. Asaful. Verkligen skitful. En sådan man vänder bort sitt ansikte för. Jag har olika stora ögon, snedbena och ett skevt leende. En glugg på höger sina om framtänderna, och olika tjocka ögonbryn.
Det känns ju uppmuntrande, eftersom jag själv är en av alla de som hävdar att utsidan faktiskt spelar roll. Exakt hur många gånger har du fallit för en ful människa? Hur många gånger har du gått fram till en ful främling på krogen? Hur många gånger har du frågat en ful människa om vägen? Nej, någon form av attraktionskraft måste finnas där, åtminstone för mi.
Men nu är jag alltså konstaterat ful, enligt forskare eller nåt, åtminstone.
Tack. Tack så himla mycket!!! Nu ska jag bota min hjärtesorg med att lyssna på Sufjan Stevens. Kanske, kanske öppnar jag min skeva mun och sjunger med. Kanske.
Detta är vad jag kallar asaful tjej. Jag ÄR snyggare asymmetrisk? Inte bara för att jag är van att se mig själv så va? Jag är snyggare som jag är? Annars, annars är jag riktigt illa ute..
Imorgon ska jag skriva ett inlägg med en lista över saker jag älskar med mig själv. Jag har funderat på den ända sedan igår kväll.
Puss (en rolig parantes, är att man lätt som tusan skriver "piss" istället för "puss" på iTelefon)!
Det känns ju uppmuntrande, eftersom jag själv är en av alla de som hävdar att utsidan faktiskt spelar roll. Exakt hur många gånger har du fallit för en ful människa? Hur många gånger har du gått fram till en ful främling på krogen? Hur många gånger har du frågat en ful människa om vägen? Nej, någon form av attraktionskraft måste finnas där, åtminstone för mi.
Men nu är jag alltså konstaterat ful, enligt forskare eller nåt, åtminstone.
Tack. Tack så himla mycket!!! Nu ska jag bota min hjärtesorg med att lyssna på Sufjan Stevens. Kanske, kanske öppnar jag min skeva mun och sjunger med. Kanske.
Detta är vad jag kallar asaful tjej. Jag ÄR snyggare asymmetrisk? Inte bara för att jag är van att se mig själv så va? Jag är snyggare som jag är? Annars, annars är jag riktigt illa ute..
Imorgon ska jag skriva ett inlägg med en lista över saker jag älskar med mig själv. Jag har funderat på den ända sedan igår kväll.
Puss (en rolig parantes, är att man lätt som tusan skriver "piss" istället för "puss" på iTelefon)!
Ojojoj.
Ojoj, jag har ännu knappast inte öppnat min mun. Hejdå, ungefär på sin höjd, är vad jag har sagt. Så himla underskattat att inte prata. Nu blev dethär plötsligt till en grej för mig. Jahaja.
När jag kom hem, såg jag att båda låsen på dörren fortfarande var låsta, och då slog det mig, att Anna är på hemgrupp, Hanna är i Varberg och Carolina dejtar sin pappa. Jag är således ensam hemma igen. Tystnaden tjuter i mina öron. Härligt!!
Jag sitter i min soffa med linnet sådär uppknörvlat igen, så att man ser min mage. Om jag någonsin finner en man att älska, måste han tycka att det är okej. Ja. Det är viktigt att man delar samma grundsyn och så. Det har jag lärt mig av erfarenhet. Kärleken är tyvärr inte så himla blind och stark och tålig och nog som man kanske önskar. Jag menar hallå? Hur ska jag kunna leva med någon som inte tycker det är okej att jag går med uppvikt linne hemma när jag är varm? Nej, just det.
Jaha. Vad ska jag göra nu då? Läsa på om cirkulationsfysiologi kanske? Ja, det är nog bäst.
Hejdå!
När jag kom hem, såg jag att båda låsen på dörren fortfarande var låsta, och då slog det mig, att Anna är på hemgrupp, Hanna är i Varberg och Carolina dejtar sin pappa. Jag är således ensam hemma igen. Tystnaden tjuter i mina öron. Härligt!!
Jag sitter i min soffa med linnet sådär uppknörvlat igen, så att man ser min mage. Om jag någonsin finner en man att älska, måste han tycka att det är okej. Ja. Det är viktigt att man delar samma grundsyn och så. Det har jag lärt mig av erfarenhet. Kärleken är tyvärr inte så himla blind och stark och tålig och nog som man kanske önskar. Jag menar hallå? Hur ska jag kunna leva med någon som inte tycker det är okej att jag går med uppvikt linne hemma när jag är varm? Nej, just det.
Jaha. Vad ska jag göra nu då? Läsa på om cirkulationsfysiologi kanske? Ja, det är nog bäst.
Hejdå!
Hoppla.
Jag är ensam hemma. Det är så himla gött. Jag har lagat mat. Bara till mig. Inte särskilt gott, men ändå. Jag åt under tystnad, emedan jag läste bipackssedlarna till mina nya piller och krämer från apoteket. Jag shoppar verkligen loss där nuförtiden. Idag blev det lite valerina, och en kräm till min läpp, som helt utan förvarning blev lite som fnöske utan känsel. Jodå.
Nu sitter jag här i min soffa, och om en halvtimma ungefär ska jag åka och träna. Jag tror inte jag ska öppna käften förrän jag kommer dit, om jag ens gör det då. Jag har blivit lite förälskad i tystnaden, faktiskt. Jag känner mig som en ny människa. Jag tror det är ett tecken på att jag mår bra, det där med att jag trivs ensam, och att jag tycker om när det är tyst.
Dock känner jag nu att jag nog överdrev vitlöksintaget. Oh no.
Lycklig tjej.
Tjej som ser konstig ut.
Hejdå!
Nu sitter jag här i min soffa, och om en halvtimma ungefär ska jag åka och träna. Jag tror inte jag ska öppna käften förrän jag kommer dit, om jag ens gör det då. Jag har blivit lite förälskad i tystnaden, faktiskt. Jag känner mig som en ny människa. Jag tror det är ett tecken på att jag mår bra, det där med att jag trivs ensam, och att jag tycker om när det är tyst.
Dock känner jag nu att jag nog överdrev vitlöksintaget. Oh no.
Lycklig tjej.
Tjej som ser konstig ut.
Hejdå!
Apoteket.
Igår somnade jag sjukligt snabbt, och jag har sovit sjukligt gott. Men, natten innan dess var totalt värdelös. Så nu ägnade jag en minut åt att leta efter sömnpiller på apoteket.se. Hittar jag det? Nej. Vad hittar jag? Jo, jag hittar nattbindor och öronproppar. För det är ju just däri problemet ligger för mig. Jag har så himla mycket mens på natten, och Carro snarkar så himla mycket. Eller hur var det nu?
Apoteket känns bara inte gästvänligt nog för mig (förlåt Carro, i Sollentuna är det nog annorlunda), men de två senaste gångerna jag liksom sökt specifika produkter har de inte varit mig till lags.
Inte undra på att folk börjar knarka när apoteket inte visar vilka sömnpreparat de har på sin hemsida!!!
I övrigt känner jag mig obegripligt obeskrivligt tom, rent bloggmässigt. Inte för att någon kanske egentligen bryr sig, men det känns lite trist, för jag tycker så mycket om att skriva. Men allt som rör sig i mig nu är natrium och kalium (obs, tråkigt anatomi-fysiologi-skämt).
Jag känner mig halv och tråkig och ful och trist och meningslös.
Nu ska jag åka till skolan och lära mig om cirkulationsfysiologi. Sen ska jag till apoteket. Sen ska jag träna.
Hepp!
Apoteket känns bara inte gästvänligt nog för mig (förlåt Carro, i Sollentuna är det nog annorlunda), men de två senaste gångerna jag liksom sökt specifika produkter har de inte varit mig till lags.
Inte undra på att folk börjar knarka när apoteket inte visar vilka sömnpreparat de har på sin hemsida!!!
I övrigt känner jag mig obegripligt obeskrivligt tom, rent bloggmässigt. Inte för att någon kanske egentligen bryr sig, men det känns lite trist, för jag tycker så mycket om att skriva. Men allt som rör sig i mig nu är natrium och kalium (obs, tråkigt anatomi-fysiologi-skämt).
Jag känner mig halv och tråkig och ful och trist och meningslös.
Nu ska jag åka till skolan och lära mig om cirkulationsfysiologi. Sen ska jag till apoteket. Sen ska jag träna.
Hepp!
There is a story.
Du satt där, i tunneln under vägen vid metrons hållplats. På en skranglig pall. Din son stod en bit bort. En, för sin ålder ganska kort pojke, klädd i svart jacka. Du hade inga vantar. Inte han heller.
Vi stannade till vid er. Pratade lite. Så gott vi kunde, iallafall. Ur våra väskor plockade vi fram bröd och frukt, som vi gav till er. Du gnuggade dina iskalla händer mot varandra. Gungade lite fram och tillbaka på den skrangliga pallen.
Du berättade. Och jag kände mig så dum, där jag stod i min vindtäta varma jacka från Team Sportia, och mina vattentäta, impregnerade fodrade vinterstövlar. Du berättade att du var gift. Din man var målare, och tillsammans hade ni två barn. Eller, ni hade haft två barn. Din dotter hade blivit sjuk, och för att hon skulle få möjlighet till vård, hade ni sålt allt ni ägde. Nu var din dotter död. Och din man arbetslös. Och du med.
Din blick var så klar. Aldrig att den letade sig bort, förbi oss. Aldrig att du såg ner i marken. Du såg på oss. Talade till oss. Berättade för oss. Inte för att vinna vårt medlidande. För att vi ville lyssna.
Du satt i tunneln och tiggde. Levde på andra. Snyltade. Du var längst ner på skalan. Din son, han tiggde också.
Dina iskalla händer. Din tunna sjal. Din son. Som var lika gammal som min lillasyster.
Jag gav dig mina vantar innan vi gick vidare.
Efter den dagen var tiggarna i staden inte längre tiggare. De var människor. Människor som bar på en historia. En unik historia, som förklarade varför de var där de var. Varför de satt där, i trappor, på gathörn, i tunnlar, på murar. Varför de räckte fram sina smutsiga händer, för att ta emot det ingen ville ge. Jag kunde inte se på dem. Kunde inte blunda utan att se dem. Överallt. De blev så många efter den dagen.
Men nu, nu har jag glömt det. Nu ägnar jag dem inte så mycket som en tanke.
Vi stannade till vid er. Pratade lite. Så gott vi kunde, iallafall. Ur våra väskor plockade vi fram bröd och frukt, som vi gav till er. Du gnuggade dina iskalla händer mot varandra. Gungade lite fram och tillbaka på den skrangliga pallen.
Du berättade. Och jag kände mig så dum, där jag stod i min vindtäta varma jacka från Team Sportia, och mina vattentäta, impregnerade fodrade vinterstövlar. Du berättade att du var gift. Din man var målare, och tillsammans hade ni två barn. Eller, ni hade haft två barn. Din dotter hade blivit sjuk, och för att hon skulle få möjlighet till vård, hade ni sålt allt ni ägde. Nu var din dotter död. Och din man arbetslös. Och du med.
Din blick var så klar. Aldrig att den letade sig bort, förbi oss. Aldrig att du såg ner i marken. Du såg på oss. Talade till oss. Berättade för oss. Inte för att vinna vårt medlidande. För att vi ville lyssna.
Du satt i tunneln och tiggde. Levde på andra. Snyltade. Du var längst ner på skalan. Din son, han tiggde också.
Dina iskalla händer. Din tunna sjal. Din son. Som var lika gammal som min lillasyster.
Jag gav dig mina vantar innan vi gick vidare.
Efter den dagen var tiggarna i staden inte längre tiggare. De var människor. Människor som bar på en historia. En unik historia, som förklarade varför de var där de var. Varför de satt där, i trappor, på gathörn, i tunnlar, på murar. Varför de räckte fram sina smutsiga händer, för att ta emot det ingen ville ge. Jag kunde inte se på dem. Kunde inte blunda utan att se dem. Överallt. De blev så många efter den dagen.
Men nu, nu har jag glömt det. Nu ägnar jag dem inte så mycket som en tanke.
-
Nu är det ungefär två och en halv timma sedan jag kröp ner under mitt fluffiga dun för att sova. Jag har fortfarande inte somnat. Nu sitter jag här och rostar bröd. Om fem timmar ringer klockan.
Jag som bara ville vara utvilad till tenta.
Värdelöst.
Jag som bara ville vara utvilad till tenta.
Värdelöst.
Mat.
Det där med mat känns väl ganska aktuellt ändå? Ganska centralt liksom. Viktigt. Denna helg har jag inte ätit någonting som gjort min kropp gott. Snabbmakaroner, är nog det nyttgaste jag stoppat i mig. För 61 krona köpte vi smågodis idag, och snart är det slut. Chips har jag ätit. Och chokladpudding. Och bullar. Vitt bröd. Och snart, snart blir det pizza.
Jag tackar tackar jag.
Jag tackar tackar jag.
Lillebror
Jag har en lillebror, och idag fyller han 19 år. Det är ganska gammalt det. Många gånger har jag sagt, att om det inte vore för att han var min bror, så skulle jag vara kär i honom. Och det är sant. Det finns ingen som Jonathan. Han är på riktigt världens bästa man. I Jonathan finns allt en kvinna kan önska. Förutom att han är en hejare på att laga mat och baka, och nästan alltid har ordning och reda på sitt rum, så har han humor. Det finns nog inte någon som kan få mig att skratta på samma sätt som han. Han är händig. Han fixar det mesta, och det med glädje. Och målmedveten, det är han också. När vi var små, försvann alltid mina pengar på ingenting, medan Jonathan rätt som det var kom hem med värsta legoborgen som han köpt för egna pengar. Han blir sällan heller modfälld. Motgång efter motgång tar han med en klackspark, dendär Jonathan.
Jag har ju aldrig varit hans flickvän, och faktiskt, så har jag aldrig riktigt drömt om det heller, även om jag kan se en hejdundrans massa kvaliteter i honom. Men jag ser hur han är mot Josefin. Varenda gång hon ringer, svarar han med sin mjukaste röst. Kväll efter kväll tar han promenader med henne, och varenda gång de är bland folk, ser han så stolt ut. Hela hans hållning säger att "dethär är min tjej, och hon är världens finaste".
Ja, dendär Jonathan alltså.
Snygg är han också, och spelar gitarr. Vilken man, vilken man.
Grattis på födelsedagen älskade underbara lillebror!
Vilodagen.
Jag hade en så märklig dröm inatt. Allting kändes så bra, samtidigt som jag var livrädd. Drömmen var ett slags hopkok av saker jag har tänkt på mycket på sistone, så att fråga var drömmen kommer ifrån känns ganska idiotiskt. Däremot, varför drömmer man som man gör? Varför drömde jag som jag gjorde? Är det någon slags önskan jag har? Är det en farhåga? Eller var det bara ett random scenario som spelades upp inom mig?
Hur fungerar drömmar i hjärnan?
Jag har inom mig en slags känsla. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att den finns där. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare då.
Äsch. Ingen idé att tänka på det idag, tyvärr. Om en stund kommer Emma hit, och då ska vi tamigtusan plugga. Vi ska plugga så det står härliga till. Och för att kunna få ro i själen, behöver jag ha frid på diskbänken (den kommer annars uppehålla mig med diverse plock under hela dagen). Därför ska jag nu gå och brygga lite kaffe, och under tiden vattnet via transportmedierad diffusion (?) tar med sig kaffet ner i kannan, ska jag plocka ur diskmaskinen, plocka i den igen, samt diska de föremål som ej bör diskas i maskin, eller som av tidsrelaterade skäl inte diskas däri.
Hejhej!
Hur fungerar drömmar i hjärnan?
Jag har inom mig en slags känsla. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att den finns där. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare då.
Äsch. Ingen idé att tänka på det idag, tyvärr. Om en stund kommer Emma hit, och då ska vi tamigtusan plugga. Vi ska plugga så det står härliga till. Och för att kunna få ro i själen, behöver jag ha frid på diskbänken (den kommer annars uppehålla mig med diverse plock under hela dagen). Därför ska jag nu gå och brygga lite kaffe, och under tiden vattnet via transportmedierad diffusion (?) tar med sig kaffet ner i kannan, ska jag plocka ur diskmaskinen, plocka i den igen, samt diska de föremål som ej bör diskas i maskin, eller som av tidsrelaterade skäl inte diskas däri.
Hejhej!
+!
Okej, en till positiv grej med idag. Jag har gjort en bakåtvänd inbakad fläta i mitt hår. Det var roligt.
Hejdå.
Detta är eventuellt den mest ineffektiva dagen i mitt liv. Eventuellt, alltså. Två saker har jag dock åstadkommit idag, som jag är nöjd med; ett påskrivet hyreskontrakt och en lunch med lillasyster. I övrigt har dagen mest bestått i ett värdelöst svammel. Och nu är klockan kvart i elva. Varför blir det så?
Jag kan inte färdigställa någonting. Allt jag påbörjat idag, har blivit utan avslut. Eller, det har ju slutat på ett eller annat sätt, men inget har blivit färdigt. Jag påbörjar blogginlägg efter blogginlägg, men blir deprimerad såfort jag blir varse om hur lite som rör sig inom mig idag. Varför är det så?
Och jag har läst inför min tenta. Om vävnader. Om hud (som ju består av olika vävnader, jag vet). Men ingenting fastnar. Jag stirrar framför mig utan att se. Jag läser utan att lägga något på minnet. Det är som om jag är, inte semipermeabel, utan helt opermeabel. Fullständigt blockerad.
Jag överväger på riktigt att gå och lägga mig. Ja, klockan 2250 en lördag. När hände det senast? 1998? Jag känner bara så starkt att denna dag borde avslutas så snart som möjligt.
Nu gör jag det. Nu stänger jag av här, kryper ner under mitt fluffiga dun och hoppas att morgondagen blir snäppet vassare.
Jesuk har schlagersvall.
Jag kan inte färdigställa någonting. Allt jag påbörjat idag, har blivit utan avslut. Eller, det har ju slutat på ett eller annat sätt, men inget har blivit färdigt. Jag påbörjar blogginlägg efter blogginlägg, men blir deprimerad såfort jag blir varse om hur lite som rör sig inom mig idag. Varför är det så?
Och jag har läst inför min tenta. Om vävnader. Om hud (som ju består av olika vävnader, jag vet). Men ingenting fastnar. Jag stirrar framför mig utan att se. Jag läser utan att lägga något på minnet. Det är som om jag är, inte semipermeabel, utan helt opermeabel. Fullständigt blockerad.
Jag överväger på riktigt att gå och lägga mig. Ja, klockan 2250 en lördag. När hände det senast? 1998? Jag känner bara så starkt att denna dag borde avslutas så snart som möjligt.
Nu gör jag det. Nu stänger jag av här, kryper ner under mitt fluffiga dun och hoppas att morgondagen blir snäppet vassare.
Jesuk har schlagersvall.
pass.
Idag alltså.
What a waist of time.
Hejdå.
What a waist of time.
Hejdå.
En stor dag.
Idag är en stor dag. Jag och Carolina ska skriva kontrakt på vår nya lägenhet. Det är helt galet. Tänk, att jag, Jessica21 ska flytta till Korsvägen. Det är helt stört. Korsvägen. Man ser inte riktigt Korsvägen på kartan. Den är nämligen övertäckt av "Göteborg".
Jaja. Det om det. Än är det en timma kvar tills avfärd. Under denna timma ska jag lära mig allt om hjärnloberna.
Jaja. Det om det. Än är det en timma kvar tills avfärd. Under denna timma ska jag lära mig allt om hjärnloberna.
godaubund.
Hejhej farbror Vattemelon. Här sitter jag i min säng och lyssnar på hiphop med Lovisa och Nils. Det känns såhär, ungefär:
Hehehe.
Hehehe.
Happyjess.
Och så skedde det. Telefonen ringde och där fanns hon, Linda. Elektriska impulser skickades genom mina neuroner. De myeliniserade axonen var snabbare än någonsin, och dendriterna snappade upp signalsubstans som aldrig förr. Det for och far genom min kropp.
Jag har fått sommarjobb!
Då blir jag ännu lyckligare än såhär.
Nu: Lejonkungen
Snart: Kalaaaaas!
Ps. Jag hittade en liten plastflärp på kameralinsen. Se så mycket snyggare jag blir nu!
Jag har fått sommarjobb!
Då blir jag ännu lyckligare än såhär.
Nu: Lejonkungen
Snart: Kalaaaaas!
Ps. Jag hittade en liten plastflärp på kameralinsen. Se så mycket snyggare jag blir nu!
Hej fredag!
Jag känner mig för närvarande ganska otrevlig. Jag har inget att säga till mitt försvar, men jag kan förklara lite. Jag har tenta på måndag. En tenta som saknar botten. Helt. Jag har lägenhetsvisning idag, och som bekant är jag inget hygienfreak. Men när andra ska komma för att titta på mitt hem, vill jag helst inte ha dammråttor i alla hörn, gammal köttfärssås på spisen och bajs i toaletten. Nej, det känns tyvärr inte okej. Solen skiner, och jag vill bara vara ute. Jag vill vara snygg. Vårsnygg. Jag vill att människor ska vända sig om efter mig. Men det gör de inte, åtminstone inte sålänge jag sitter här och pluggar nervbanor. Huva.
Ikväll är det fredagskväll (vanlig logik), och jag ska spendera den först på en uteservering (fy farao vad jag babblar på om denna uteservering, men det känns stort), och sen ska jag åka hem till mina neurogliaceller igen. Imorgon är det lördag, och då ska jag plugga. Efter lördag blir det söndag, och då ska jag också plugga.
Jag vetitusan om jag gillar det berömda studentlivet?
Ikväll är det fredagskväll (vanlig logik), och jag ska spendera den först på en uteservering (fy farao vad jag babblar på om denna uteservering, men det känns stort), och sen ska jag åka hem till mina neurogliaceller igen. Imorgon är det lördag, och då ska jag plugga. Efter lördag blir det söndag, och då ska jag också plugga.
Jag vetitusan om jag gillar det berömda studentlivet?
Godmorgon!
Vad kan jag säga? Ineffektiviteten flödar denna vecka. Jag har så mycket i mitt huvud att allting jag gör blir halvdant. Jag ser det som en prövning inför en eventuell mammatid. Ja, alltså inte nu då, utan senare. Barnen, alltså Lovisa och Nils, har fått frukost och handdukar och sådant. De sitter och chillar i soffan. Allting är undanplockat, disken står i ett berg, jag är klädd, böckerna packade, tänderna borstade, håret okej. Carro säger att jag är snygg. Nu far jag till Emma för att dela tentaångesten med henne en stund. Men jag ska noga se till att vara hemma klockan sjutton. Då är det visning. Sen tusan är jag värd en öl på en uteservering. Nåde solen om den försvinner tills dess. Jag har längtat hela veckan. Mest efter solen på uteserveringen.
Efter förfesten ska jag åka hem och plugga.
Jag är så himla bra, även om jag inte lär mig något. Att kugga en tenta är väl inte så himla farligt?
Efter förfesten ska jag åka hem och plugga.
Jag är så himla bra, även om jag inte lär mig något. Att kugga en tenta är väl inte så himla farligt?
Ojoj.
Hanna sjunger i badet och jag lyssnar på Kings of Convenience och försöker förstå. Förstå kroppen. Huvudet är tungt, och hade det inte varit för tentan, hade nu varit en perfekt stund. Men det är ju lätt att säga. Något som stör mig, är att ju mer jag pluggar, desto mindre har jag tid att tänka. Jag vet ingenting längre. Jag har aldrig tid att tänka efter. Känna efter. Men det kanske är bra. Jag vetitusan.
Jag är ungefär lika uppgiven som jag ser ut.
Jag är ungefär lika uppgiven som jag ser ut.
Ett glädjeämne.
Hejhej alla barn.
Jag ville bara dela detta med er, mina trogna följeslagare. Ett sant glädjeämne mitt bland alla oligodendrocyter och sternocleidomastoideusar och körtlar och analsfinkter.
Nu: Plugga, trots denna sena timma. Jag är la för duktig?
Jag ville bara dela detta med er, mina trogna följeslagare. Ett sant glädjeämne mitt bland alla oligodendrocyter och sternocleidomastoideusar och körtlar och analsfinkter.
Nu: Plugga, trots denna sena timma. Jag är la för duktig?
Att veta.
Ibland tror man saker. Tror, utan att veta. Ibland tror man sig veta. Ibland vet man. Ibland har man aningar, och ibland inte ens det.
Och jaha, liksom. Så står man där med sin ovisshet, och önskar inget annat än att få blunda en stund. Önskar inget annat än att få andas tillsammans med någon annan. Någon som man faktiskt vet.
Jag minns inte vem det var som sa det till mig, men någon har sagt "vi tror att vi vet, men vi vet att vi tror", och det ligger mycket i det. Det känns ödmjukt, på något sätt. För vad det än handlar om, så kan man aldrig någonsin vara helt säker. Allting bedrar. Eller snarare, allting kan bedra. Och när jag tänker på alltings förgänglighet, ja då vill jag bara gråta. Åtminstone idag. För idag är en bräcklig dag.
Människor alltså. Människor.
Ibland blir ensamheten i världen så kompakt, på något sätt. Jag blir varm i kroppen på ett obehagligt sätt, när jag tänker på att jag är ensam om att vara mig. Ingen kan tänka mina tankar, känna mina känslor, säga mina ord. Ingen kan känna mig raktigenom, utom jag själv. Egentligen borde man väl vara tacksam. Tacksam för självständighet.
Men jag vet inte om jag vill vara så himla självständig.
Har jag fel då?
Ibland funderar jag över på vad människor tror och tänker om mig. Vad de har för uppfattning, liksom. Hur väl andra känner mig. Skiljer sig bilderna åt? Vem har mest rätt? Vem är jag? Och när jag inte ens vet det själv, ja då blir jag ännu mera ensam.
Aningen för djupa tankar, när jag egentligen borde tentaplugga.
Och jaha, liksom. Så står man där med sin ovisshet, och önskar inget annat än att få blunda en stund. Önskar inget annat än att få andas tillsammans med någon annan. Någon som man faktiskt vet.
Jag minns inte vem det var som sa det till mig, men någon har sagt "vi tror att vi vet, men vi vet att vi tror", och det ligger mycket i det. Det känns ödmjukt, på något sätt. För vad det än handlar om, så kan man aldrig någonsin vara helt säker. Allting bedrar. Eller snarare, allting kan bedra. Och när jag tänker på alltings förgänglighet, ja då vill jag bara gråta. Åtminstone idag. För idag är en bräcklig dag.
Människor alltså. Människor.
Ibland blir ensamheten i världen så kompakt, på något sätt. Jag blir varm i kroppen på ett obehagligt sätt, när jag tänker på att jag är ensam om att vara mig. Ingen kan tänka mina tankar, känna mina känslor, säga mina ord. Ingen kan känna mig raktigenom, utom jag själv. Egentligen borde man väl vara tacksam. Tacksam för självständighet.
Men jag vet inte om jag vill vara så himla självständig.
Har jag fel då?
Ibland funderar jag över på vad människor tror och tänker om mig. Vad de har för uppfattning, liksom. Hur väl andra känner mig. Skiljer sig bilderna åt? Vem har mest rätt? Vem är jag? Och när jag inte ens vet det själv, ja då blir jag ännu mera ensam.
Aningen för djupa tankar, när jag egentligen borde tentaplugga.
En kärlek som inte räcker till.
Mina föräldrar blev ett par sommaren 1982. Deras första tid tillsammans verkar av fotografier att döma ha varit en härlig tid. Hockeyfrillor, kortkorta shorts och tenniströjor, som senare övergick till permanentat svall (hos mamma, hockeyfrilla fortfarande hos pappa), matchande dressar och svängande långklänningar. Tänk att de fortfarande är tillsammans. 28 år senare. Det är helt galet. Något att eftersträva. Verkligen.
Det där med pojkvän verkar för många flickor vara viktigt. Så även för mig, och jag var nog jämfört med många andra ganska tidigt debuterande i denna pojkvänshysteri. 13 år gammal var jag, när jag gick in i mitt första förhållande. När man är tretton är man som bekant ganska ung, och inte blir ni väl alldeles förvånade när jag avslöjar att förhållandet tog slut. Det gjorde det, iallafall.
I vår familj är vi fem personer. En mamma och en pappa, en storasyster, en mellanbror och en lillasyster. En oerhört statistiskt korrekt familj, antar jag. Idag satt jag och lillasystern och filosoferade i solen, och jag passade på att uttrycka en sanning: Att jag är familjens enda singel. Som äldsta barnet hade jag ju tänkt vara den som var först med bröllop och barn, men situationen verkar onekligen vara motsatt nu. Det i sig är inget som stör mig (längre), men i vårt filosoferande, kom vi fram till en annan häpnadsväckande sanning.
En vecka efter att Jonathan och Josefin blev ihop, blev jag singel. En vecka efter att Lovisa och Robert blev ihop, blev jag singel. En vecka efter att Lovisa och Nils blev ihop, blev jag singel. Ser ni? Mina syskon tar min kärlek. När de blir ihop, måste jag göra slut. Är det så månnetro, att det finns en förhållandekvot i en familj, och att vår inte räcker till att förse alla barn med partners? Jag menar, det har hänt tre gånger nu. Om något händer två gånger kan det vara ett lustigt sammanträffande. Men när något händer tre gånger måste man väl se det som ett mönster? Eller? Ska jag vara singel hela livet nu? Det vill jag ju inte. Hur ska jag lösa dethär? Ska jag stöta på Nils? Stjäla Josefin? Skicka misstänksamma sms? Bli en asabitter svägerska?
Nu har jag för närvarande ingen extremt brinnande längtan efter ett förhållande, även om ett förhållande visserligen alltid (eller oftast, eller ibland) är trevligt, och tur är väl det. Kvoten är ju full liksom. Men någon gång, inom en inte jätteavlägsen framtid, hoppas jag ju ändå kunna "hitta någon" som man säger. Men hur ska det kunna hända, när mönstret ser ut såhär?
Nu tror jag visserligen att det ordnar sig. Att jag inte behöver oroa mig så speciellt mycket. Men är det inte ganska märkligt ändå? Underligt? Konstigt? Häpnadsväckande?
Kanske, kanske är det min storasysterinstinkt som sätter in; att jag liksom måste lägga min fulla kraft på att skydda mina små syskon från eventuella monsterpartners? Ja, så är det nog.
Fast de ser ju onekligen ut att ha det ganska bra, eller hur?
Det där med pojkvän verkar för många flickor vara viktigt. Så även för mig, och jag var nog jämfört med många andra ganska tidigt debuterande i denna pojkvänshysteri. 13 år gammal var jag, när jag gick in i mitt första förhållande. När man är tretton är man som bekant ganska ung, och inte blir ni väl alldeles förvånade när jag avslöjar att förhållandet tog slut. Det gjorde det, iallafall.
I vår familj är vi fem personer. En mamma och en pappa, en storasyster, en mellanbror och en lillasyster. En oerhört statistiskt korrekt familj, antar jag. Idag satt jag och lillasystern och filosoferade i solen, och jag passade på att uttrycka en sanning: Att jag är familjens enda singel. Som äldsta barnet hade jag ju tänkt vara den som var först med bröllop och barn, men situationen verkar onekligen vara motsatt nu. Det i sig är inget som stör mig (längre), men i vårt filosoferande, kom vi fram till en annan häpnadsväckande sanning.
En vecka efter att Jonathan och Josefin blev ihop, blev jag singel. En vecka efter att Lovisa och Robert blev ihop, blev jag singel. En vecka efter att Lovisa och Nils blev ihop, blev jag singel. Ser ni? Mina syskon tar min kärlek. När de blir ihop, måste jag göra slut. Är det så månnetro, att det finns en förhållandekvot i en familj, och att vår inte räcker till att förse alla barn med partners? Jag menar, det har hänt tre gånger nu. Om något händer två gånger kan det vara ett lustigt sammanträffande. Men när något händer tre gånger måste man väl se det som ett mönster? Eller? Ska jag vara singel hela livet nu? Det vill jag ju inte. Hur ska jag lösa dethär? Ska jag stöta på Nils? Stjäla Josefin? Skicka misstänksamma sms? Bli en asabitter svägerska?
Nu har jag för närvarande ingen extremt brinnande längtan efter ett förhållande, även om ett förhållande visserligen alltid (eller oftast, eller ibland) är trevligt, och tur är väl det. Kvoten är ju full liksom. Men någon gång, inom en inte jätteavlägsen framtid, hoppas jag ju ändå kunna "hitta någon" som man säger. Men hur ska det kunna hända, när mönstret ser ut såhär?
Nu tror jag visserligen att det ordnar sig. Att jag inte behöver oroa mig så speciellt mycket. Men är det inte ganska märkligt ändå? Underligt? Konstigt? Häpnadsväckande?
Kanske, kanske är det min storasysterinstinkt som sätter in; att jag liksom måste lägga min fulla kraft på att skydda mina små syskon från eventuella monsterpartners? Ja, så är det nog.
Fast de ser ju onekligen ut att ha det ganska bra, eller hur?
Onsdagsupdate - 1447. Elaaaaaat!!!
Jag dör, vilket fantastisk väder vi har!!! Det får mig att spendera skjortan av mig (mix av flera stående fraser och uttryck). Jag har köpt latte-to-go, jag har köpt glass, jag har druckit cocacola. Käre värld. Jag ville bara ta ut alla pengar på mitt konto, och spendera. S P E N D E R A. Synd bara att saldot är 96,65kr. Jag kan alltså inte ens ta ut en hundring. Och betala med kort?! Pffft.
Nu ska jag vidare på anställningsintervju nummer två för dagen. Är det inte lite lustigt, att just den vecka jag borde tantaplugga, har jag både arbetsintervjuer, lägenhetsbesiktning, lägenhetsvisning, lillasyster boende hos mig och chokladprovning?
Senare ikväll ska jag skriva ett oliiiidligt spännande inlägg om mitt singelskap, och en på riktigt läskig sak kring det. Spännande va? Hihihihi.
Nu: någon form av lunch som går snabbt.
Nu ska jag vidare på anställningsintervju nummer två för dagen. Är det inte lite lustigt, att just den vecka jag borde tantaplugga, har jag både arbetsintervjuer, lägenhetsbesiktning, lägenhetsvisning, lillasyster boende hos mig och chokladprovning?
Senare ikväll ska jag skriva ett oliiiidligt spännande inlägg om mitt singelskap, och en på riktigt läskig sak kring det. Spännande va? Hihihihi.
Nu: någon form av lunch som går snabbt.
Typiskt.
Häromdagen hände något storslaget. Jag och Anna hyrde film. 2012. Den var förutsägbar men ändå stressande.
När jag och Anna stoppade in DVD-skivan i min nya dator, visades ingen film. Det var bara en massa färger som dansade runt på skärmen. Besvikna gick vi för att hämta en annan dator, med mindre skärm, som vi fick beskåda verket på. Eller i. Vad säger man?
Några dagar senare skulle jag och Carolina titta på Grey's, såklart. Vi satte in skivan i min dator, men ingenting hände. Jag började ana oråd. Var min nya laptop trasig, månnetro?
Imorse fick jag tummen ur och skickade ett sms till min far, där jag beklagade mig över datorns brist. Han berättade för mig om olika uppspelningsprogram. Att jag kanske behövde ladda ner något. Att VLC brukar vara bra. Jag är ingen expert inom ämnet, men jag vet att jag har VLC på min dator, och att jag testat det. Jag vet inte om det var på grund av datorns ringa ålder, eller okunnighet hos pappa, men han var illa kvick med att be de härliga grabbarna på DE Teknik att ringa upp mig. För några minuter sedan ringde Magnus, och jag förklarade mitt problem. Via teamviewer hackade han min dator, och bad mig stoppa in en DVD-skiva. Jag valde Mamma Mia.
Tror du inte att filmen började spela, som om den aldrig gjort anant? Det var nämligen exakt just precis det som hände.
Är det inte typiskt så säg?
Nu ska jag göra mig snygg, och sen ska jag ge mig ut i solgasset.
Tjing!
När jag och Anna stoppade in DVD-skivan i min nya dator, visades ingen film. Det var bara en massa färger som dansade runt på skärmen. Besvikna gick vi för att hämta en annan dator, med mindre skärm, som vi fick beskåda verket på. Eller i. Vad säger man?
Några dagar senare skulle jag och Carolina titta på Grey's, såklart. Vi satte in skivan i min dator, men ingenting hände. Jag började ana oråd. Var min nya laptop trasig, månnetro?
Imorse fick jag tummen ur och skickade ett sms till min far, där jag beklagade mig över datorns brist. Han berättade för mig om olika uppspelningsprogram. Att jag kanske behövde ladda ner något. Att VLC brukar vara bra. Jag är ingen expert inom ämnet, men jag vet att jag har VLC på min dator, och att jag testat det. Jag vet inte om det var på grund av datorns ringa ålder, eller okunnighet hos pappa, men han var illa kvick med att be de härliga grabbarna på DE Teknik att ringa upp mig. För några minuter sedan ringde Magnus, och jag förklarade mitt problem. Via teamviewer hackade han min dator, och bad mig stoppa in en DVD-skiva. Jag valde Mamma Mia.
Tror du inte att filmen började spela, som om den aldrig gjort anant? Det var nämligen exakt just precis det som hände.
Är det inte typiskt så säg?
Nu ska jag göra mig snygg, och sen ska jag ge mig ut i solgasset.
Tjing!
1337
Det känns så himla epic att äta makaroner med bacon och ketchup och ost klockan 1337 en tisdag.
Ofrivillig prokrastinering och stiliga besiktningsmän.
Tro't eller ej, men jag somnade ganska tidigt igår. Härligt det. Imorse vaknade jag halv sju av att Carro fäpplade omkring i rummet. Hon skulle till skolan. Jag var G A N S K A nöjd när jag vände mig om i sängen och somnade om.
Som bekant skulle Snyggvaktis komma hit idag. Jag har aldrig förr sett honom, men ryktet har sagt mig att han skulle vara en riktig McDreamy. Klockan tio ringde han på min dörr, och när jag fick se honom rådde det inga tvivel. Detta var vaktmästaren ryktet handlat om. Jag har aldrig sett så stora biceps tror jag.
Han hälsade artigt, och jag kände mig som en hemmafru. En sån som fejar och grejar när hantverkarmännen är på besök. En sån som lyssnar på romantiska ballader och bjuder på kaffe. Jodå, det gjorde jag, och när besiktningen var slutförd satt vi i köket i säkert en halvtimma och pratade. På hans villkor, jodå, ty ämnet vi behandlade var, förutom lägenheten och dess brister då, träning. Proteiner hit, och tillskott dit, och biceps hit och maskiner dit och gym hit och dieter dit. Jodå. Jag log och fnissade omvartannat, och ibland flikade jag in ett litet "mhm", eller "jaha", som för att visa mitt intresse.
Så snart han gått utanför min dörr, ringde telefonen, och en försynt liten (tror jag, har inte sett henne än) kvinna fanns i andra änden. Hon ville komma på visning. Hon bodde i grannhuset, så hon kommer förbi klockan tolv. Tur att vi städade igår, känner jag.
Och idag som var min pluggdag.
Som bekant skulle Snyggvaktis komma hit idag. Jag har aldrig förr sett honom, men ryktet har sagt mig att han skulle vara en riktig McDreamy. Klockan tio ringde han på min dörr, och när jag fick se honom rådde det inga tvivel. Detta var vaktmästaren ryktet handlat om. Jag har aldrig sett så stora biceps tror jag.
Han hälsade artigt, och jag kände mig som en hemmafru. En sån som fejar och grejar när hantverkarmännen är på besök. En sån som lyssnar på romantiska ballader och bjuder på kaffe. Jodå, det gjorde jag, och när besiktningen var slutförd satt vi i köket i säkert en halvtimma och pratade. På hans villkor, jodå, ty ämnet vi behandlade var, förutom lägenheten och dess brister då, träning. Proteiner hit, och tillskott dit, och biceps hit och maskiner dit och gym hit och dieter dit. Jodå. Jag log och fnissade omvartannat, och ibland flikade jag in ett litet "mhm", eller "jaha", som för att visa mitt intresse.
Så snart han gått utanför min dörr, ringde telefonen, och en försynt liten (tror jag, har inte sett henne än) kvinna fanns i andra änden. Hon ville komma på visning. Hon bodde i grannhuset, så hon kommer förbi klockan tolv. Tur att vi städade igår, känner jag.
Och idag som var min pluggdag.
Ett välsignat rent hem. Äntligen.
Sannerligen. Imorgon ska Snyggvaktis komma hit och besiktiga lägenheten, så ikväll har vi städat. I två timmar har vi fejat och grejat och putsat och dammat. Jag tänkte att jag skulle ge mig på avloppen, men så fattade vi ett gemensamt beslut: vi skiter i avloppet. Ha ha ha...
Lägenheten är hur som haver finare än någonsin. Jag minns inte när vi senast dammsög och moppade golven. Man kan säga att friden har fallit över boningen.
Nu ska det bli välsignat gott med ett glas vin i soffan.
Lägenheten är hur som haver finare än någonsin. Jag minns inte när vi senast dammsög och moppade golven. Man kan säga att friden har fallit över boningen.
Nu ska det bli välsignat gott med ett glas vin i soffan.
Nätter, och sådant man kan ägna sig åt under dem.
Igår kväll, eller snarare inatt, blev jag varse om något jag ändå vetat om väldigt länge. Att jag har svårt att somna om kvällarna. Det har alltid varit så. Så länge jag kan minnas, iallafall. Jag minns hur jag som liten flicka låg i mitt rosablommiga rum på övervåningen och räknade minuterna till tolvslaget. Jag kan inte ha varit mer än nio, kanske tio år då, och att vara vaken vid tolvslaget kan ju tyckas vara sent för en sådan småflicka. Det är det också.
Den där tiden i sängen på kvällen, innan jag somnar, har på något sätt blivit min egen. Jag ligger där och funderar. Tänker och filosoferar, för jag vet att jag kommer bli liggandes där ett tag. Och skulle jag somna in, vet jag att jag har hundratals likadana kvällar framför mig. Det är min stund, kan man säga. Min egen stund.
Igår kväll, vid midnatssnåret ungefär, låg jag som vanligt och filosoferade över livet och döden och kärleken, för det är mest det jag gör. Vi hade haft gäster på kvällen, och jag hade druckit kaffe, och känslan i mig var lite stressad, för jag visste att jag hade en tidig morgon framför mig. Jag hade inte ens reflekterat över det faktum att jag fortfarande låg vaken, när en mycket frustrerad Carolina uttryckte sitt besvär med insomningen. Jag blev lite förvånad, ärligt talat, för jag tyckte inte alls att vi hade legat där länge. Jag talade om det för henne, och hon lät i det närmaste nästan oroad över att jag låg vaken sådär varenda kväll. Men det är liksom något jag har slutat märka.
Sedan vi konstaterat att vi verkligen inte var trötta bestämde vi oss för att se om ett Grey's Anatomy-avsnitt kunde få oss på bättre tankar. Carolina kröp ner under mitt täcke, och tillsammans genomförde vi planen. Dock hade avsnittet en annan effekt än den vi önskat: hunger. Vi gick upp, vid halv två ungefär, och kokade makaroner som vi åt med tonfisk och creme fraische. Sedan återgick vi till våra sängar.
Jag försov mig imorse. Vilket kanske för många ter sig självklart, med tanke på min sena insomning, men faktum är att det inte är ovanligt alls att jag somnar efter två när jag ska upp till skolan dagen efter. Givetvis är jag medveten om att det är för sent, men jag kan liksom inte somna tidigare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina sömnbesvär. Om jag ens borde göra något alls?
Den där tiden i sängen på kvällen, innan jag somnar, har på något sätt blivit min egen. Jag ligger där och funderar. Tänker och filosoferar, för jag vet att jag kommer bli liggandes där ett tag. Och skulle jag somna in, vet jag att jag har hundratals likadana kvällar framför mig. Det är min stund, kan man säga. Min egen stund.
Igår kväll, vid midnatssnåret ungefär, låg jag som vanligt och filosoferade över livet och döden och kärleken, för det är mest det jag gör. Vi hade haft gäster på kvällen, och jag hade druckit kaffe, och känslan i mig var lite stressad, för jag visste att jag hade en tidig morgon framför mig. Jag hade inte ens reflekterat över det faktum att jag fortfarande låg vaken, när en mycket frustrerad Carolina uttryckte sitt besvär med insomningen. Jag blev lite förvånad, ärligt talat, för jag tyckte inte alls att vi hade legat där länge. Jag talade om det för henne, och hon lät i det närmaste nästan oroad över att jag låg vaken sådär varenda kväll. Men det är liksom något jag har slutat märka.
Sedan vi konstaterat att vi verkligen inte var trötta bestämde vi oss för att se om ett Grey's Anatomy-avsnitt kunde få oss på bättre tankar. Carolina kröp ner under mitt täcke, och tillsammans genomförde vi planen. Dock hade avsnittet en annan effekt än den vi önskat: hunger. Vi gick upp, vid halv två ungefär, och kokade makaroner som vi åt med tonfisk och creme fraische. Sedan återgick vi till våra sängar.
Jag försov mig imorse. Vilket kanske för många ter sig självklart, med tanke på min sena insomning, men faktum är att det inte är ovanligt alls att jag somnar efter två när jag ska upp till skolan dagen efter. Givetvis är jag medveten om att det är för sent, men jag kan liksom inte somna tidigare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina sömnbesvär. Om jag ens borde göra något alls?
Hej måndag!
Vissa morgnar är av ett helt annat slag. Idag, är en sådan morgon. Jag har sovit för lite, drömt mardrömmar, försovit mig, stressat, för att sedan få veta att jag inte har försovit mig. Nu är jag handlingsförlamad. Hinner ändå varken duscha eller äta frukost.
Glädje!
Glädje!
Känna utan att känna.
Så många människor finns, som jag aldrig kände. Aldrig brydde mig om att lära känna. Jag frågade aldrig. Lyssnade aldrig. Trots att vi dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år delade samma luft. Vi lyssnade till samma röster, läste samma böcker, gick på samma lektioner och gjorde samma prov. Vi åt samma mat. Såg varandra varje dag. Så ofta, att vi var blinda för varandra. Vi var någon slags miljö, för varandra. Sa hej. Log mot varandra. Men vi pratade aldrig. Inte pratade som i prata.
Nu är vi vänner på facebook. Trots att vi inte sett varandra på flera år. Trots att jag kanske skulle gå omvägar på stan, för att slippa krystade samtal. På facebook ser jag bilder, och bilder talar på något sätt om vilka vi är. Jag tänker "jaha, så hon är si" och "nämen se, han är så". Jag ser bilder på människor jag mött utan att möta. Känt utan att känna. Jag vill inte ens tänka på hur mycket jag missat.
Är inte det ganska synd ändå, att vi är så ointresserade av varandra?
Eller, så är det tur att vi fungerar så? Någonstans måste man ju liksom sålla. Eller?
Min första klass, 1994.
Min sista klass, 2007.
Nu är vi vänner på facebook. Trots att vi inte sett varandra på flera år. Trots att jag kanske skulle gå omvägar på stan, för att slippa krystade samtal. På facebook ser jag bilder, och bilder talar på något sätt om vilka vi är. Jag tänker "jaha, så hon är si" och "nämen se, han är så". Jag ser bilder på människor jag mött utan att möta. Känt utan att känna. Jag vill inte ens tänka på hur mycket jag missat.
Är inte det ganska synd ändå, att vi är så ointresserade av varandra?
Eller, så är det tur att vi fungerar så? Någonstans måste man ju liksom sålla. Eller?
Min första klass, 1994.
Min sista klass, 2007.
Ni talar bra latin.
Här sitter jag och lär mig latin. För att göra det enkelt för mig, associerar jag hejvilt. Vill du lära dig latin? Här följer ett par ord med mycket logisk inlärningsassociation:
Os Tibia - skenben
Lätt att komma ihåg, eftersom tibia låter som något en häst kan heta, och hästar, de skenar.
Os Fibula - vadben
Lätt att komma ihåg, eftersom fibula låter som att fäppla, alltså att inte riktigt veta VAD man gör.
Ossa Tarsi - fotledsben
Lätt att komma ihåg, eftersom tarsi låter som en mix av att tassa och farstu. Något man i allra högsta grad associerar till fötter.
Os Talus - språngben
Lätt att komma ihåg, eftersom talus låter som att ta sats, eller om man så föredrar, göra ett språng.
Logiskt, inte sant?
Os Tibia - skenben
Lätt att komma ihåg, eftersom tibia låter som något en häst kan heta, och hästar, de skenar.
Os Fibula - vadben
Lätt att komma ihåg, eftersom fibula låter som att fäppla, alltså att inte riktigt veta VAD man gör.
Ossa Tarsi - fotledsben
Lätt att komma ihåg, eftersom tarsi låter som en mix av att tassa och farstu. Något man i allra högsta grad associerar till fötter.
Os Talus - språngben
Lätt att komma ihåg, eftersom talus låter som att ta sats, eller om man så föredrar, göra ett språng.
Logiskt, inte sant?
Go hang a salami I'm a lasanga hog
Godmorgon!
Jag har just ätit frukost i morgonsolen. Det går inte riktigt att beskriva känslan jag får inom mig, när solen skiner (visserligen genom fönstret) in på min blekfeta vinterkropp. Det var så varmt, att jag på äkta Jessicavis exponerade både min axel och min mage. Carolina hävdar att hon älskar när jag går omkring sådär, med uppknörvlade kläder så att min hud syns. Tror jag det, liksom.
På sistone har jag fått en grej för palindrom. Jag fullständigt avgudar dem. Det är tydligen något Göteborgst, detdär med ordskämt, det har jag hört från fler än ett håll nu. Jag bor ju i Göteborg, så det är mer än okej för min del. Det tyder på intellekt, tycker jag, att man gillar ordvitsar. Det är smart humor.
Hur som haver, så skickade Elin denna länk till mig innan. Den gjorde min dag. Jag är lyckligare än någonsin. Det sprudlar inom mig. Jag är redo att möta vadhelst kan tänkas komma.
Så, hey palindrome lover, klicka här.
Jag har just ätit frukost i morgonsolen. Det går inte riktigt att beskriva känslan jag får inom mig, när solen skiner (visserligen genom fönstret) in på min blekfeta vinterkropp. Det var så varmt, att jag på äkta Jessicavis exponerade både min axel och min mage. Carolina hävdar att hon älskar när jag går omkring sådär, med uppknörvlade kläder så att min hud syns. Tror jag det, liksom.
På sistone har jag fått en grej för palindrom. Jag fullständigt avgudar dem. Det är tydligen något Göteborgst, detdär med ordskämt, det har jag hört från fler än ett håll nu. Jag bor ju i Göteborg, så det är mer än okej för min del. Det tyder på intellekt, tycker jag, att man gillar ordvitsar. Det är smart humor.
Hur som haver, så skickade Elin denna länk till mig innan. Den gjorde min dag. Jag är lyckligare än någonsin. Det sprudlar inom mig. Jag är redo att möta vadhelst kan tänkas komma.
Så, hey palindrome lover, klicka här.
Grey's Anatomy
Jag är fast. Jag har inte varit fast i en serie på flera år, och då var det OC. Nu är det Grey's Anatomy. Faktum är, att det är inte bara jag som är fast. Alla fyra inneboende är fast. Vi sitter i soffan och ropar och skriker som besatta. Gör si, gör så, ljuder det från våra munnar. Ungefär som på fotbollsmatch.
Två saker, vill jag säga med detta.
Ett. Jag är lite småkär i George O'Malley. Han är så H I M L A gullig. Söt, liksom. Snuffesnutt, känner jag när jag ser honom. De andra flickorna i soffan förstår mig inte.
Två. Repliker är något som bara finns på film. Ingen nyhet. Men, känns det inte vansinnigt overkligt? Derek åker ända till Meredith för att säga något i stil med att "you almost died today", för att sedan bara vända och gå? Varpå hon svarar "I don't remember our last kiss", innan Derek ingående och detaljerat beskriver för henne hur det gick till. Han sa bland annat att hennes hår luktade gott.
- Lavender. My hair smelled lavender. From my conditioner, svarade hon då.
- Lavender, upprepade han och försvann därifrån.
Jag menar, vem i hela gör sådär? Det är inte normal kommunikation. Nej, film är overkligt.
Ja. Det var väl det.
Nu: Läggdags!
Två saker, vill jag säga med detta.
Ett. Jag är lite småkär i George O'Malley. Han är så H I M L A gullig. Söt, liksom. Snuffesnutt, känner jag när jag ser honom. De andra flickorna i soffan förstår mig inte.
Två. Repliker är något som bara finns på film. Ingen nyhet. Men, känns det inte vansinnigt overkligt? Derek åker ända till Meredith för att säga något i stil med att "you almost died today", för att sedan bara vända och gå? Varpå hon svarar "I don't remember our last kiss", innan Derek ingående och detaljerat beskriver för henne hur det gick till. Han sa bland annat att hennes hår luktade gott.
- Lavender. My hair smelled lavender. From my conditioner, svarade hon då.
- Lavender, upprepade han och försvann därifrån.
Jag menar, vem i hela gör sådär? Det är inte normal kommunikation. Nej, film är overkligt.
Ja. Det var väl det.
Nu: Läggdags!
Filosoferar lite.
Somehow I want you. And somehow I need you.
Och det är inte helt okej.
Vi har pratat i skolan om att tänka med de små grå. Jag har inte greppat riktigt vad det verkligen betyder. Något om grå massa, och något om vit massa, och något om myeliniserade axon. Men det känns inte så viktigt. Inte just ikväll. Inte just nu. När någon slags abstrakt längtan gnager sig in i mitt bröst. Vemod. Behagligt vemod. Evigt vemod. Ju mer jag lär mig om hjärnan, desto mer funderar jag över hur min fungerar. Troligtvis är jag bara en i mängden.
Men just nu är ett ögonblick, ett ögonblick i skenet från en sol som kastar ett par om än svaga, envisa strålar genom mitt vardagsrumsfönster. Jag insuper dem. Tänker att jag inte är en i mängden. Stirrar mot den gula horisonten. Känner litenhet inför storheten. Känner. Behagligt. Inte bra. Inte dåligt. Behagligt. Varma andetag genom näsan.
Och jag tänker;
Would you be my world?
Muntrar upp detta lite dystra inlägg med en lite smådyster förortsbild från igår.
Och det är inte helt okej.
Vi har pratat i skolan om att tänka med de små grå. Jag har inte greppat riktigt vad det verkligen betyder. Något om grå massa, och något om vit massa, och något om myeliniserade axon. Men det känns inte så viktigt. Inte just ikväll. Inte just nu. När någon slags abstrakt längtan gnager sig in i mitt bröst. Vemod. Behagligt vemod. Evigt vemod. Ju mer jag lär mig om hjärnan, desto mer funderar jag över hur min fungerar. Troligtvis är jag bara en i mängden.
Men just nu är ett ögonblick, ett ögonblick i skenet från en sol som kastar ett par om än svaga, envisa strålar genom mitt vardagsrumsfönster. Jag insuper dem. Tänker att jag inte är en i mängden. Stirrar mot den gula horisonten. Känner litenhet inför storheten. Känner. Behagligt. Inte bra. Inte dåligt. Behagligt. Varma andetag genom näsan.
Och jag tänker;
Would you be my world?
Muntrar upp detta lite dystra inlägg med en lite smådyster förortsbild från igår.
Hejdå suckers!!
Nu åker jag på kusinkalas, och ikväll ska jag och Carolina, tro't eller ej, ta en, eller alternativt varsin, öl på lämplig uteservering i stada. Johodå, det ska vi. Bara solen tittar fram ordentligt..
Hur som haver. På återseende!
And off we go.
Så kastade jag mig ut. Mitt i natten. Fattade det, kanske, ödesdigra beslutet. Det återstår att se. Det återstår att se om mänskligheten är god nog.
Det återstår att se om du är god nog att bära min själ.
Det återstår att se om du är god nog att bära min själ.
testar lite..
klicka här
Dagenss fail.
Jag har tänkt. Och kommit fram till att jag vill bli public igen med min blogg. Först måste jag bara läsa igenom lite, och tänka efter.
Hur som haver, så tänkte jag att det vore ju chill med en snygg blogg dessutom. Så jag fattade ett beslut. Jag skulle ta en snygg bild av mig själv att använda i en ball header, som någon annan får göra. Sagt och gjort, jag begav mig till badrummet, där jag tvättade bort tre dagars sjuklighet. Jag smetade till och med på foundation. Jag klädde mig i fräsch tröja och satte örhängen i öronen. Så skred jag till verket med min alldeles egna Nikon D90, som jag av oförklarliga skäl använder oförskämt sällan. Bild efter bild blev ful, och av någon anledning, funkar Herr Kamera inte alltid när man trycker på knappen. Vad den nu heter. Jag blev lite irriterad. Än mer irriterad blev jag när jag blundade på två bilder i rad. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte se normal ut? Det är ju bara jag här. Bara jag och en kamera. Hur svårt kan det va? Jag som ändå är ganska så snygg. Jag plockade fram min lilla kompaktkamera, och tänkte att nu, nu tusan. Nu kanske jag åtminstone kan få till något lite halvtaskigt. Tro tusan inte det. Batteriet dog.
Jaha. Så nu sitter jag här. Klockan är tjugo minuter i tio, det är fredag kväll, och jag kan bara konstatera: förra veckans fredagskväll var bättre. Mycket, mycket bättre.
Hur som haver, så tänkte jag att det vore ju chill med en snygg blogg dessutom. Så jag fattade ett beslut. Jag skulle ta en snygg bild av mig själv att använda i en ball header, som någon annan får göra. Sagt och gjort, jag begav mig till badrummet, där jag tvättade bort tre dagars sjuklighet. Jag smetade till och med på foundation. Jag klädde mig i fräsch tröja och satte örhängen i öronen. Så skred jag till verket med min alldeles egna Nikon D90, som jag av oförklarliga skäl använder oförskämt sällan. Bild efter bild blev ful, och av någon anledning, funkar Herr Kamera inte alltid när man trycker på knappen. Vad den nu heter. Jag blev lite irriterad. Än mer irriterad blev jag när jag blundade på två bilder i rad. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte se normal ut? Det är ju bara jag här. Bara jag och en kamera. Hur svårt kan det va? Jag som ändå är ganska så snygg. Jag plockade fram min lilla kompaktkamera, och tänkte att nu, nu tusan. Nu kanske jag åtminstone kan få till något lite halvtaskigt. Tro tusan inte det. Batteriet dog.
Jaha. Så nu sitter jag här. Klockan är tjugo minuter i tio, det är fredag kväll, och jag kan bara konstatera: förra veckans fredagskväll var bättre. Mycket, mycket bättre.
bara för att jag har tråkigt
Det är såhär. Jag sitter här och sitter och sitter och sitter nästan jämt. Det är därför jag bloggar så H I M L A frekvent. Jag känner mig som en wannabe-Kissie, fast utan sillisar, typ. Och utan Gran Canaria och utan resylane och sånt. Okej, nu avslöjade jag mig. Det händer att jag läser hennes blogg. Oftast i brist på annat.
Dithän jag ville komma med detta inlägg, var endast att citera en mycket kär vän.
"Jag hatar att lukta svett och jag hatar att duscha!"
Snackar vi dålig kombination, eller?
Dithän jag ville komma med detta inlägg, var endast att citera en mycket kär vän.
"Jag hatar att lukta svett och jag hatar att duscha!"
Snackar vi dålig kombination, eller?
Koncentrationssvårigheter.
Att man aldrig lär sig va? Jag satt i godan ro och läste om hjärnan, när jag stötte på ett ord jag inte var riktigt hundra på. Bäst att hämta datorn, tänkte jag då, och rännde iväg till vardagsrummet. Omsorgsfullt fick jag damma av skärmen lite, eftersom dammet skymde sikten då solens strålar lyste på den (detta väder alltså, och här sitter jag och studerar). Jahanähä. Sagt och gjort. Jag slog upp lilla ordet, insåg att jag hade gissat rätt, kollade facebook, läste lite på en blogg, tittade lite hära, tittade lite dära, började blogga, och här sitter jag. Jahaja. Det var ju typiskt.
Ja sannerligen, ibland har jag nog svårt att koncentrera mig.
Ja sannerligen, ibland har jag nog svårt att koncentrera mig.
Godmorgon!
Kära vänner, detta är en morgon i nostalgins tecken. Jag vet inte vad det kom sig, men av någon anledning kände jag mig nödd att googla sådanadär lokala band som spelade omkring på scenerna i Varberg när jag var sisådär sjutton år. Jag vet inte hur det går för dem idag. Men visst finns det en och annan myspace-sida kvar, och visst finns det en och annan bild på google.
Jag minns hur fästa vi var vid dem. De lite äldre killarna, som spelade i band. Och nu tänker jag, vad var vi för dem? Hysteriska, svartklädda småflickor som blivit fnittriga på päroncider? Det är ju så att man skäms.
Jag minns hur fästa vi var vid dem. De lite äldre killarna, som spelade i band. Och nu tänker jag, vad var vi för dem? Hysteriska, svartklädda småflickor som blivit fnittriga på päroncider? Det är ju så att man skäms.
Studiebesök hos Jessica
Jag vet att ni alltid har undrat hur jag har det under en såkallad studiedag. Därför tänkte jag ta er med på ett såkallat studiebesök. Jodå! Jag har dokumenterat mitt liv i bilder hela dagen - något jag inte gjort på flera år. Förr var jag en riktig hejare på det där med att dokumentera hela dagar med bildernas hjälp. Det gick över. Vet inte varför. Jag blev gammal och ful, kanske?
Denna bild föreställer inte mig, utan grisarna på gården bredvid. De har fått kultingar. Himlans svårt att fånga de springande små liven på bild, men här är två av de sex kultingarna. Jag var ute och rände och postade brev och sånt. Annars skulle jag aldrig för mitt liv gå utanför dörren när jag är sjuk!
Därhemmavid väntade sedan studier. Nervsystemet och inlärning av latinska ord. Jag dokumenterade flitigt.
Se så ambitiös jag kan vara när det vill sig.
Anatomiböcker på köksbord. En på engelska. En på tyska!
Jag hatar när man råkar rita pilarna åt fel håll :(
Jag kände för att äta en lite lättare lunch. Det blev quornfärsfylld paprika med potatisgratäng. Lite lagom sådär..
Jag har sex sådanahär papper med latinska ord att lära mig. Fest!
Sen blev jag lite nedslagen, när jag mindes att allt vi tänker och känner och så, bara är natrium och kalium över ett membran.
Så jag lämnade min plats i soffan i köket.
Tillsammans med Carolina, och ibland också Anna, såg jag fem Grey's Anatomy-avsnitt och åt chips.
Värd dag!
Nu är det läggdags tror jag.
Puss på't!
Denna bild föreställer inte mig, utan grisarna på gården bredvid. De har fått kultingar. Himlans svårt att fånga de springande små liven på bild, men här är två av de sex kultingarna. Jag var ute och rände och postade brev och sånt. Annars skulle jag aldrig för mitt liv gå utanför dörren när jag är sjuk!
Därhemmavid väntade sedan studier. Nervsystemet och inlärning av latinska ord. Jag dokumenterade flitigt.
Se så ambitiös jag kan vara när det vill sig.
Anatomiböcker på köksbord. En på engelska. En på tyska!
Jag hatar när man råkar rita pilarna åt fel håll :(
Jag kände för att äta en lite lättare lunch. Det blev quornfärsfylld paprika med potatisgratäng. Lite lagom sådär..
Jag har sex sådanahär papper med latinska ord att lära mig. Fest!
Sen blev jag lite nedslagen, när jag mindes att allt vi tänker och känner och så, bara är natrium och kalium över ett membran.
Så jag lämnade min plats i soffan i köket.
Tillsammans med Carolina, och ibland också Anna, såg jag fem Grey's Anatomy-avsnitt och åt chips.
Värd dag!
Nu är det läggdags tror jag.
Puss på't!
En fundering jag har.
Jag tänker lite såhär:
Min blogg är lösenordsskyddad, för att en man vars namn jag finner det olämpligt att nämna här, sprider rykten om mig. Han har skickat mail. Bilder. Har jag låtit honom vinna nu? Varför, egentligen, skulle jag vara tvungen att gömma mig? Jag har gjort mycket som jag ångrar. Precis som alla andra. Antar jag. Det finns de, som påstår att de inte ångrar något av allt de gjort, för att allting känts så bra just i stunden. Det får stå för dem. Jag ångrar mig ibland.
Frågan är vilken fasad man ska visa upp. Ska man visa upp den fina, putsade ytan? Allt det som är bra. Allt det man är stolt över. Eller ska man zooma ut bilden lite, och se helheten istället? Med sprickor lite varstans. Fläckar. Bucklor. Skråmor. Ärr. Det som är jag, liksom. Inte bara delar av mig. Är det okej att gå på djupet ibland? Att visa att man är sårbar. Att man misslyckas.
Vi pratar om det ibland härhemma, att det är så svårt att tro att vissa människor tvivlar. Att vissa människor gör fel. Att det verkar som om vissa människor är perfekta. Det är nog inte så, eller? Det är nog snarare så, att det väljer att visa sig sådana. De väljer att exposa sina blanka, putsade ytor. De zoomar in de delar av sig själva de är stoltast över. Och jag tänker, är inte det att ljuga? I all komplexitet, är inte det att låtsas vara någon man inte är?
Jag har gråtit många tårar över honom. Han, som sprider rykten om mig. Jag har gråtit. Varit rädd. Rädd, för att jag inte vet vem han är. Rädd, för att han tydligen vet vem jag är. Rädd, för att han bemödat sig med att kartlägga mitt liv.
Jag är trött på att låta honom vinna. Och det handlar inte om att jag vill ha fler läsare till min blogg. Det handlar om att jag inte vill gå omkring och vara rädd för att inte leva upp till hans krav. Att inte lyckas vara det jag förväntas vara. När det enda jag egentligen vill, är att vara jag. Och det är jag.
På andra sidan lösenordet, iallafall.
Min blogg är lösenordsskyddad, för att en man vars namn jag finner det olämpligt att nämna här, sprider rykten om mig. Han har skickat mail. Bilder. Har jag låtit honom vinna nu? Varför, egentligen, skulle jag vara tvungen att gömma mig? Jag har gjort mycket som jag ångrar. Precis som alla andra. Antar jag. Det finns de, som påstår att de inte ångrar något av allt de gjort, för att allting känts så bra just i stunden. Det får stå för dem. Jag ångrar mig ibland.
Frågan är vilken fasad man ska visa upp. Ska man visa upp den fina, putsade ytan? Allt det som är bra. Allt det man är stolt över. Eller ska man zooma ut bilden lite, och se helheten istället? Med sprickor lite varstans. Fläckar. Bucklor. Skråmor. Ärr. Det som är jag, liksom. Inte bara delar av mig. Är det okej att gå på djupet ibland? Att visa att man är sårbar. Att man misslyckas.
Vi pratar om det ibland härhemma, att det är så svårt att tro att vissa människor tvivlar. Att vissa människor gör fel. Att det verkar som om vissa människor är perfekta. Det är nog inte så, eller? Det är nog snarare så, att det väljer att visa sig sådana. De väljer att exposa sina blanka, putsade ytor. De zoomar in de delar av sig själva de är stoltast över. Och jag tänker, är inte det att ljuga? I all komplexitet, är inte det att låtsas vara någon man inte är?
Jag har gråtit många tårar över honom. Han, som sprider rykten om mig. Jag har gråtit. Varit rädd. Rädd, för att jag inte vet vem han är. Rädd, för att han tydligen vet vem jag är. Rädd, för att han bemödat sig med att kartlägga mitt liv.
Jag är trött på att låta honom vinna. Och det handlar inte om att jag vill ha fler läsare till min blogg. Det handlar om att jag inte vill gå omkring och vara rädd för att inte leva upp till hans krav. Att inte lyckas vara det jag förväntas vara. När det enda jag egentligen vill, är att vara jag. Och det är jag.
På andra sidan lösenordet, iallafall.
Hej torsdag!
Du står där.
Jag ser dig framför mig. En meter, två mil, hundra mil, på andra sidan jorden.
Jag kan inte bedöma avståndet. Kan inte avgöra om min utsträckta arm når fram. Kan inte avgöra om du hör. Kan inte avgöra om du ser. Kan inte avgöra om jag finns i din värld.
Som en dvala. En dröm. Ett tillstånd i ingenstans.
Jag ser dig framför mig. En meter, två mil, hundra mil, på andra sidan jorden.
Jag kan inte bedöma avståndet. Kan inte avgöra om min utsträckta arm når fram. Kan inte avgöra om du hör. Kan inte avgöra om du ser. Kan inte avgöra om jag finns i din värld.
Som en dvala. En dröm. Ett tillstånd i ingenstans.
puss
one more day is a life spent
that I would give anything
to be the one that tears of your wings
Klicka hära för Jessicas hej-nu-tar-jag-snart-studenten-nostalgi-sång.
that I would give anything
to be the one that tears of your wings
Klicka hära för Jessicas hej-nu-tar-jag-snart-studenten-nostalgi-sång.
Godmorgon!
Nu har jag ätit frukost. Två panodil, en kåvepenin och tre skedar hostmedicin. Stackars lever
Salami-Jessica
Dom kallar mig Salami-Jessica nu, dom som har sett min hals. Jag förstår inte?
Imorgon ska jag lära mig latin.
Hejdå!
Imorgon ska jag lära mig latin.
Hejdå!
Sjuk.
Igår vaknade jag upp med smärta. Igår gick jag till skolan med smärta.
Idag vaknade jag upp med smärta. Idag gick jag till skolan med smärta.
Skillnaden mellan igår och idag är den, att imorse öppnade jag min stora käft framför spegeln, och fick se detta:
Ursäkta att jag visar upp en så närgången bild av mig själv, men såhär ska det inte se ut. Det vet jag, trots att jag endast är ett par veckor in i min utbildning. Såhär ser halsfluss ut, ja det vet till och med jag.
Ni har hört att det blev sagt; gå inte till skolan när du är sjuk. Jag säger er; gå ändå, ty se, en föreläsning kommer aldrig åter.
Jag gick så in i mitt badrum för att se vad som fanns att finna. Blandade värktabletter av blandade slag, ungefär.
Ni har hört att det blev sagt; blanda aldrig piller. Jag säger er; en ipren och en panodil är den bästa kur en sjuk kvinna kan få, ty se, en sjuk kvinna är en hemsk kvinna.
Jag åkte till Fru Doktor, och vår konversation lät som följer:
- Hej, så jag ska titta på dina fläckar?
Jag funderade på vad hon menade. Syftade hon på blåsorna i min hals?
- Eller nej, fortsatte hon, ont i halsen var det ja!
- Ja precis, sade jag, och satte mig på britsen.
- Gapa, sade hon, och jag lydde order.
- Lilla vännen, fortsatte hon sedan, du ska få kåvepenin av mig.
Jag antar att saken var rätt biff, som man säger.
Jag åkte till apoteket, och där var kön både lång och ringlande. I min väntan shoppade jag loss ordentligt.
Ni har hört att det blev sagt; köp aldrig saker du inte behöver. Jag säger er; på apoteket är det alltid okej att storhandla, ty apoteket bringar liv.
Bland annat inhandlade jag en flaska Quilla Simplex. Det är hostmedicin, om du inte vet. Jag har inte hosta. Men jag kände för att unna mig något gott nu när jag är sjuk. Quilla Simplex, fick det bli då.
Ni har hört att det blev sagt; ät aldrig hostmedicin om du inte har hosta. Jag säger er; Quilla Simplex borde användas som måltidsdryck!
Jag ser naken ut, men det är jag inte. Kåvepenin. Det bästa som finns.
Ni har hört att det blev sagt; överanvänd inte antibiotika. Jag säger er; ät antibiotika tills dess resistenta bakterier upptar och fyller hela din kroppsvolym!!!
Jag förstår inte hur man inte kan älska medicin och läkemedel.
Idag har jag ätit (förutom mat då, såklart):
2 ipren
2 panodil
2 msk Quilla Simplex
1 kåvepeninpiller
Och se, jag lever ännu.
Heja, heja!
Idag vaknade jag upp med smärta. Idag gick jag till skolan med smärta.
Skillnaden mellan igår och idag är den, att imorse öppnade jag min stora käft framför spegeln, och fick se detta:
Ursäkta att jag visar upp en så närgången bild av mig själv, men såhär ska det inte se ut. Det vet jag, trots att jag endast är ett par veckor in i min utbildning. Såhär ser halsfluss ut, ja det vet till och med jag.
Ni har hört att det blev sagt; gå inte till skolan när du är sjuk. Jag säger er; gå ändå, ty se, en föreläsning kommer aldrig åter.
Jag gick så in i mitt badrum för att se vad som fanns att finna. Blandade värktabletter av blandade slag, ungefär.
Ni har hört att det blev sagt; blanda aldrig piller. Jag säger er; en ipren och en panodil är den bästa kur en sjuk kvinna kan få, ty se, en sjuk kvinna är en hemsk kvinna.
Jag åkte till Fru Doktor, och vår konversation lät som följer:
- Hej, så jag ska titta på dina fläckar?
Jag funderade på vad hon menade. Syftade hon på blåsorna i min hals?
- Eller nej, fortsatte hon, ont i halsen var det ja!
- Ja precis, sade jag, och satte mig på britsen.
- Gapa, sade hon, och jag lydde order.
- Lilla vännen, fortsatte hon sedan, du ska få kåvepenin av mig.
Jag antar att saken var rätt biff, som man säger.
Jag åkte till apoteket, och där var kön både lång och ringlande. I min väntan shoppade jag loss ordentligt.
Ni har hört att det blev sagt; köp aldrig saker du inte behöver. Jag säger er; på apoteket är det alltid okej att storhandla, ty apoteket bringar liv.
Bland annat inhandlade jag en flaska Quilla Simplex. Det är hostmedicin, om du inte vet. Jag har inte hosta. Men jag kände för att unna mig något gott nu när jag är sjuk. Quilla Simplex, fick det bli då.
Ni har hört att det blev sagt; ät aldrig hostmedicin om du inte har hosta. Jag säger er; Quilla Simplex borde användas som måltidsdryck!
Jag ser naken ut, men det är jag inte. Kåvepenin. Det bästa som finns.
Ni har hört att det blev sagt; överanvänd inte antibiotika. Jag säger er; ät antibiotika tills dess resistenta bakterier upptar och fyller hela din kroppsvolym!!!
Jag förstår inte hur man inte kan älska medicin och läkemedel.
Idag har jag ätit (förutom mat då, såklart):
2 ipren
2 panodil
2 msk Quilla Simplex
1 kåvepeninpiller
Och se, jag lever ännu.
Heja, heja!
En tisdag i några bilder:
Ipren har jag ätit idag, eftersom min hals gör ont.
Såhär ser det ut i vårt rum. Vi har kommit hem från påskaweekend ju, så det är okej.
Såhär var jag klädd idag när jag gick till videobutiken. Helt okej? Börjar jag bli lite rund i ansiktet förresten?
Denna lapp hänger i vår trappuppgång. Jag undrar, hur ska dom veta vem som ställer soporna där just?
Tro't eller ej, men jag fick faktiskt beröm för denna eminenta kladdkaka som jag bakat ikväll.
Carolina och Filip chillade i soffan, och jag med. Sen kom Anna och chillade hon också, och så spelade vi GO!
Rosa snuttegull var min dresscode ikväll. Rosa klänning/tunika matchat med rosa hjärt-strumpor. Snuffsisnutt.
Ja. Så exklusiv var denna tisdag.
Hejdå!
Att simma.
Har du känt någon gång, att man liksom fäktar och famlar med sina armar, för att hålla sig ovan vattenytan? Att man anstränger sig så frenetiskt, att man snart tror att det är sant. Att man faktiskt simmar. Inte famlar. Ibland vet jag inte.
Det känns som att jag håller på att lära mig simma. Ibland får jag panik. Jag fäktar och famlar i vattnet, för jag tror att jag sjunker. Jag tror att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag tror att livet är mig övermäktigt. Jag tror att allt jag gör är fel. Jag tror att hela jag är fel. Att jag kommer sjunka. Falla. Drunkna. Dö. Glömmas bort.
Idag hade jag en kort, men mycket märklig upplevelse. Jag tror ingen märkte vad som hände. Som en blixt från himlen, kom känslan till mig. Nu sjunker jag, tänkte jag. Nu bryter jag ihop. Nu dör jag. Försvinner. Tynar bort.
Men så tog jag förnuftet tillfånga. Jag andades djupt, och frågade mig själv om allting verkligen var så illa, som jag just för ögonblicket upplevde det. Plötsligt upphörde obehaget. Plötsligt kunde jag fortsätta, som om ingenting hade hänt.
Är det kanske det som kallas att simma?
För att tala i bildspråk.
Det känns som att jag håller på att lära mig simma. Ibland får jag panik. Jag fäktar och famlar i vattnet, för jag tror att jag sjunker. Jag tror att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag tror att livet är mig övermäktigt. Jag tror att allt jag gör är fel. Jag tror att hela jag är fel. Att jag kommer sjunka. Falla. Drunkna. Dö. Glömmas bort.
Idag hade jag en kort, men mycket märklig upplevelse. Jag tror ingen märkte vad som hände. Som en blixt från himlen, kom känslan till mig. Nu sjunker jag, tänkte jag. Nu bryter jag ihop. Nu dör jag. Försvinner. Tynar bort.
Men så tog jag förnuftet tillfånga. Jag andades djupt, och frågade mig själv om allting verkligen var så illa, som jag just för ögonblicket upplevde det. Plötsligt upphörde obehaget. Plötsligt kunde jag fortsätta, som om ingenting hade hänt.
Är det kanske det som kallas att simma?
För att tala i bildspråk.
Hihihi.
Jag är ibland en kvinna av det ineffektivare slaget. Om 22 minuter kommer Filip och hälsar på, och inte har jag städat eller så. Jag har ens inte tvättat min egen kropp. Inte för att han kanske bryr sig, men jag gör det. Huvaligen, hur vore det att ta emot män i sin lägenhet när man ser ut som jag gör nu? Oklädd och med fett hår.
Jag har åtminstone lagt kycklingfilé på bänken, så att den inte ska vara stelfrusen sen när vi ska till och laga. Jahaja.
Nu kom just Carro förbi och skrattade åt mig. Och nu skrev Filip att han ringer om fem minuter. Jahaja. Hur ska jag göra nu då? Jag hinner ju inte duscha på fem minuter..?
Jahaja. Bäst att jag snabbar på. Såhär kan det inte fortsätta.
Jag har åtminstone lagt kycklingfilé på bänken, så att den inte ska vara stelfrusen sen när vi ska till och laga. Jahaja.
Nu kom just Carro förbi och skrattade åt mig. Och nu skrev Filip att han ringer om fem minuter. Jahaja. Hur ska jag göra nu då? Jag hinner ju inte duscha på fem minuter..?
Jahaja. Bäst att jag snabbar på. Såhär kan det inte fortsätta.
Medulla Oblongata
Medulla Oblongata, vad vore jag utan dig? Vad vore jag om inte du var mig nära? Vad vore jag, om jag inte kunde vända mig till dig varje gång livet tog emot?
Nej, du är den som får mitt hjärta att slå. Det är tack vare dig jag andas. Du leder blodet ut i mina ådror. Du får mig att leva, helt enkelt, och jag kan inte nog tacka dig för att du alltid finns där.
Medulla Oblongata. Vilken vän jag har i dig.
Nej, du är den som får mitt hjärta att slå. Det är tack vare dig jag andas. Du leder blodet ut i mina ådror. Du får mig att leva, helt enkelt, och jag kan inte nog tacka dig för att du alltid finns där.
Medulla Oblongata. Vilken vän jag har i dig.
Ojojoj.
Idag är dagen då jag sväljer två ipren och går till skolan, trots ihållande halssmärtor.
Idag är dagen då jag prioriterar en föreläsning om nervsystemet före min egen hälsa.
Vuxenpoäng till mig.
Star Wars-t-shirt på det.
Idag är dagen då jag prioriterar en föreläsning om nervsystemet före min egen hälsa.
Vuxenpoäng till mig.
Star Wars-t-shirt på det.
Frågor utan svar.
Varför får jag mail ifrån dagensjob.dk varendaste dag? Vad vill dom mig?
Kvinnor!
För en stund sedan, klev jag och Curralina in genom vår härliga ytterdörr hithem till Nirvana, och vad slog emot mig, om inte den ljuvaste av dofter? Nej, just det. En ljuv doft var vad det var, som slog emot mig. Eller, oss. Anna hade bakat bullar, och var nu i full färd med att laga lasange till hennes nyligen hemkomna sambos. Vilken kvinna, är allt jag har att säga. Vilken kvinna. Hade jag varit man, hade jag haffat henne på stört. Men nu är jag inte man, utan kvinna. Och ej heller en sådan kvinna, som vill ha andra kvinnor på ett allför närgånget sätt, nej, jag är en sådan kvinna som tänker mig framtiden med en man.
Men Anna alltså, vilket kap. Baka bullar och laga lasagne, ja det är bara en bråkdel av alla hennes egenskaper. Vilken kvinna!
Nu ropade hon från köket att maten är klar. Vad jag älskar min Anna!
Men Anna alltså, vilket kap. Baka bullar och laga lasagne, ja det är bara en bråkdel av alla hennes egenskaper. Vilken kvinna!
Nu ropade hon från köket att maten är klar. Vad jag älskar min Anna!
Godmorgon.
Här ligger jag i min säng hos Gidlunds och letar efter min blinda fläck genom att läsa på boktitlar. Jodå. Det finns hysteriskt många böcker i bokhyllan här, och jag känner att min intellektualitet är misslyckad. Jag som tyckte att jag hade många böcker. Det har jag inte. Jag försöker läsa på dem, Gidlunds böcker. Mest för att se om jag kan läsa vad det står. Det är min morgonlek. Det och att leta efter min blinda fläck.
Jag borde gå upp. Men någonstans inom mig gror en liten obehagskänsla. Jag vet att det ofta är så på morgonen. Jag vet att den brukar gå över när jag kommer upp och igång med dagen. Men likväl finns den ju där nu.
Något som också finns, är snö på marken. Fy farao. Usch och fy och skit och abel och himla misär och allt man säger. Snön faller som om den aldrig ämnat göra annat, och jag tänker att nä. Det är inte okej. Inte den femte april. Då längtar jag lite hem till södern. Till Göteborg och fågelkvittret och det gröna och blommorna och solen och glassen. Stockholm är säkert jättefint på våren, men idag är det tamigtusan inte vår.
Carro kom just in med en deodorant hon ville att jag skulle använda idag. Antingen så tycker hon att jag luktar illa, eller så var det som hon sa; att den snart är slut, och att hon därför inte ska ta med den hem, och att jag därför kan använda sista schlatten liksom. Smidigt dessutom, så slipper jag gå ut alldeles oklädd när hennes pappa är här.
Om ungefär en timma far vi härifrån. Det känns både bra och dåligt.
Och nu börjar min dåliga känsla så smått gå över.
Hejdå.
Fjärde gången gillt, hurra.
För fjärde gången denna natt inleder jag nu ett blogginlägg. Får se om jag avslutar med att publicera.
Denna afton har varit min och Carolinas. Först var planen att i äkta Stockholmsanda slå klackarna i taket med Kissie och Kenza och gänget. Men eftersom jag varken har silikon i min kropp, eller klackar till mina fötter, reducerade vi planen till att ta en öl någonstans. Men eftersom vi efter en lång stunds letande inte ännu funnit en lämplig bar, reducerade vi planen ytterligare. Vi drack te. Det var mysigt. Vi satt där och pratade om allt och inget, och jag kände än en gång hur kärleken flödade.
Jag känner lite att jag inte riktigt har formuleringens gåva just ikväll, så jag avslutar nog detta vansinnesonödiga inlägg nu. Ja, där sa jag ett sanningens ord, för vansinnesonödig, det är just precis vad denna blogg är.
Och med det konstaterat önskar jag eder alla en god natt.
Hejdåååå.
Världens bästa namn.
Alltså, förlåt att jag uppdaterar som en besatt. Jag borde läsa om nervsystemet, men gör det inte. Jag ska göra det. Snart. Jag vill bara dela med mig av min senaste idé vad gäller namn till mitt barn. Min dotter, i detta fall. Och nåde dig om du snor min idé. Jag har ju under en lång tid varit ett fan av dubbelnamn, och i fredags kom jag på det bästa av dubbelnamn. Ever liksom. Vill du höra? Tror jag det!
Här kommer't:
HALLE-JULIA!!!!
Kom ihåg, NÅDE dig om du snor min dotters namn. Såvida du inte är far till henne. Mitt barn, alltså.
Här kommer't:
HALLE-JULIA!!!!
Kom ihåg, NÅDE dig om du snor min dotters namn. Såvida du inte är far till henne. Mitt barn, alltså.
Funderingar kring gitarrister och dess spelstilar.
För ett tag sedan besökte jag min käraste broder i hans rum. Som vanligt, spelade han gitarr. Jag ska inte visa någon bild på honom spelandes, eftersom han endast var iklädd pyjamasbyxor, och jag vill inte riskera att bli totalt nerringd av singelbrudar som vill ha hans nummer. Asssåååå, han har tjej. Get over it!! Okej. Nog om det.
När jag såg honom spela, påmindes jag om olika gitarriststilar jag sett genom mitt liv. Jag blev så inspirerad att jag tog ner en utav hans elgitarrer från väggen, ställde mig i de olika gitarristpositionerna och tvingade Jonathan att ta kort på mig.
I mitt ansikte ser jag inte klok ut på denna bild, men jag har inte fått gåvan att photoshoppa. Tur då, att inte mitt ansikte ska vara fokus för denna bild, utan själva spelningspositionen i sin helhet. Jag försöker här se ut som en hårdrocks- eller metalgitarrist. Föreställ dig att jag är iklädd läderbrallor och en t-shirt med ett varghuvud på. Håret kan du låta vara som det är; rakt, halvlångt och stripigt. Okej? Tänk dig att jag står på en scen, typ på Wacken Open Air eller nåt. Varför väljer hårdrocks- och metalgitarrister att stå just såhär? Jag kan avslöja, att det är både svårt och obekvämt. Ser det coolt ut? Den enda förklaring jag har, är att det på något sätt skulle symbolisera manlighet. En kvinna skulle aldrig stå med benen sådär. Det skulle anses vulgärt. Nu är jag visserligen kvinna, men jag har ju en hel gitarr att skyla mig med. Det har visserligen gitarristmännen också, men i alla fall.
Nästa gitarriststil är skatepunk- och popstilen. Egentligen skulle jag ha halat ner gitarren ytterligare mot knäna, men nu får det vara som det är. Det finns två möjliga outfits till denna position. Skateskor, hängiga jeans och t-shirt med flashigt tryck, eller converse, snortighta svarta jeans, slimmad skjorta och slips a la The Hives typ. Föreställer du mig i sistnämnda klädnader, kan du lägga till en lätt böjning i min rygg, framåt. Som dålig hållning, ungefär. Då undrar jag varför man väljer att stå just såhär, igen. Jag tänker mig att det är av ungefär samma anledning som man röker. Man ser så himla nonchalant och hej-jag-bryr-mig-inte ut. Man signalerar liksom att hela världen kretsar kring mig, ja, att "jag är", precis som Gud. Självsäkert.
Denna sista spelstil skiljer sig från de andra två på så sätt att den istället för att rikta sig utåt, riktar sig inåt. Det finns ett visst mått av ödmjukhet i denna spelstil, och kanske är det därför jag genast associerar den med sådanadär sjukt duktiga gitarrister. Det finns inget i denna pose som pockar på uppmärksamhet. Nej, den vittnar om stor koncentration kring just gitarrspelandet. Utövare av denna stil, känns också som de som inte speglar sig i två och en halv timma innan de går upp på scenen.. De är såpass trygga i att det är spela de ska göra, och inte vara snygga, att det inte spelar någon roll hur det ser ut. Ofta, tycker åtminstone jag, att dessa människor blir snyggare än alla de andra. Kanske inte fysiskt snyggare som i att de får vackrare ansikte, men de utstrålar något annat, som känns mer värt. Jag kan inte förklara det bättre än så just idag.
Vad kan vi då dra för slutsatser ur detta?
Jag tänker såhär; att om man är tillräckligt duktig på det man gör - gitarr i detta fall, behövs ingenting annat. Ingen häftig image och inga häftiga kläder. Är man tillräckligt duktig, både vill och kommer man bli omtyckt just på grund av det, oavsett hur man ser ut.
Då kan man vidare fråga sig; Är detta tillämpbart på fler områden?
Vad väresätter vi högst? Talang och kompetens, eller image? Jag tror tyvärr, att man alltför ofta värderar image högre än "inre kvaliteter". Till och med när det kommer till vänskap och andra slags relationer. Ens yttre, det man visar upp, har på något sätt blivit det man är. Ens identitet. Det borde vara så, att om man är en tillräckligt "god" människa, borde alla stå i kö för att bli ens vän. Sanningen ser annorlunda ut. Man dras till de som ser coola och häftiga ut. De som "är" något. Är inte det helt sjukt? Och när jag ser till mig själv, slås jag av sanningen att jag har inte många fula vänner. Det är också helt sjukt. Vad värderar jag egentligen? Och vad värderar du?
Nu menade jag inte att skriva ytterligare ett propaganda-inlägg inom du-duger-som-du-är-kategorin, för jag är, trots allt, en sådan som tror att utseendet spelar roll. Till viss del, i alla fall.
Jag vet inte längre vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske gör jag bäst i att bara gå och ställa mig i duschen och vänta på att Carro ska komma hem. Ja, alltså inte till mig i duschen.
När jag såg honom spela, påmindes jag om olika gitarriststilar jag sett genom mitt liv. Jag blev så inspirerad att jag tog ner en utav hans elgitarrer från väggen, ställde mig i de olika gitarristpositionerna och tvingade Jonathan att ta kort på mig.
I mitt ansikte ser jag inte klok ut på denna bild, men jag har inte fått gåvan att photoshoppa. Tur då, att inte mitt ansikte ska vara fokus för denna bild, utan själva spelningspositionen i sin helhet. Jag försöker här se ut som en hårdrocks- eller metalgitarrist. Föreställ dig att jag är iklädd läderbrallor och en t-shirt med ett varghuvud på. Håret kan du låta vara som det är; rakt, halvlångt och stripigt. Okej? Tänk dig att jag står på en scen, typ på Wacken Open Air eller nåt. Varför väljer hårdrocks- och metalgitarrister att stå just såhär? Jag kan avslöja, att det är både svårt och obekvämt. Ser det coolt ut? Den enda förklaring jag har, är att det på något sätt skulle symbolisera manlighet. En kvinna skulle aldrig stå med benen sådär. Det skulle anses vulgärt. Nu är jag visserligen kvinna, men jag har ju en hel gitarr att skyla mig med. Det har visserligen gitarristmännen också, men i alla fall.
Nästa gitarriststil är skatepunk- och popstilen. Egentligen skulle jag ha halat ner gitarren ytterligare mot knäna, men nu får det vara som det är. Det finns två möjliga outfits till denna position. Skateskor, hängiga jeans och t-shirt med flashigt tryck, eller converse, snortighta svarta jeans, slimmad skjorta och slips a la The Hives typ. Föreställer du mig i sistnämnda klädnader, kan du lägga till en lätt böjning i min rygg, framåt. Som dålig hållning, ungefär. Då undrar jag varför man väljer att stå just såhär, igen. Jag tänker mig att det är av ungefär samma anledning som man röker. Man ser så himla nonchalant och hej-jag-bryr-mig-inte ut. Man signalerar liksom att hela världen kretsar kring mig, ja, att "jag är", precis som Gud. Självsäkert.
Denna sista spelstil skiljer sig från de andra två på så sätt att den istället för att rikta sig utåt, riktar sig inåt. Det finns ett visst mått av ödmjukhet i denna spelstil, och kanske är det därför jag genast associerar den med sådanadär sjukt duktiga gitarrister. Det finns inget i denna pose som pockar på uppmärksamhet. Nej, den vittnar om stor koncentration kring just gitarrspelandet. Utövare av denna stil, känns också som de som inte speglar sig i två och en halv timma innan de går upp på scenen.. De är såpass trygga i att det är spela de ska göra, och inte vara snygga, att det inte spelar någon roll hur det ser ut. Ofta, tycker åtminstone jag, att dessa människor blir snyggare än alla de andra. Kanske inte fysiskt snyggare som i att de får vackrare ansikte, men de utstrålar något annat, som känns mer värt. Jag kan inte förklara det bättre än så just idag.
Vad kan vi då dra för slutsatser ur detta?
Jag tänker såhär; att om man är tillräckligt duktig på det man gör - gitarr i detta fall, behövs ingenting annat. Ingen häftig image och inga häftiga kläder. Är man tillräckligt duktig, både vill och kommer man bli omtyckt just på grund av det, oavsett hur man ser ut.
Då kan man vidare fråga sig; Är detta tillämpbart på fler områden?
Vad väresätter vi högst? Talang och kompetens, eller image? Jag tror tyvärr, att man alltför ofta värderar image högre än "inre kvaliteter". Till och med när det kommer till vänskap och andra slags relationer. Ens yttre, det man visar upp, har på något sätt blivit det man är. Ens identitet. Det borde vara så, att om man är en tillräckligt "god" människa, borde alla stå i kö för att bli ens vän. Sanningen ser annorlunda ut. Man dras till de som ser coola och häftiga ut. De som "är" något. Är inte det helt sjukt? Och när jag ser till mig själv, slås jag av sanningen att jag har inte många fula vänner. Det är också helt sjukt. Vad värderar jag egentligen? Och vad värderar du?
Nu menade jag inte att skriva ytterligare ett propaganda-inlägg inom du-duger-som-du-är-kategorin, för jag är, trots allt, en sådan som tror att utseendet spelar roll. Till viss del, i alla fall.
Jag vet inte längre vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske gör jag bäst i att bara gå och ställa mig i duschen och vänta på att Carro ska komma hem. Ja, alltså inte till mig i duschen.
Intranät och drömmar dåja.
Nähäjaha. Vad nu det betyder. Här sitter jag igen, i soffan hos familjen Gidlund, dock ensam denna gång. Jag förundras över märkligheter denna afton. Den webläsare jag allra mest använder och gillar, är Mozilla Firefox. Inte för att jag egentligen testat så många andra, men på min förra dator funkade inte riktigt Internet Explorer, och då bara blev det Mozilla.. Och jag har inget emot'et. Jag snarare gillar't. Jodå. Så, åter till märkligheten. Här, hemma hos Gidlunds, fungerar intranätet inte riktigt som jag önskar. Vissa hemsidor fungerar inte. Jag kan inte logga in på msn eller facebook, men blogg.se funkar hur bra som helst. Till exempel. Är inte det märkligt?
Jaha. Jag är hutlöst trött denna påskaftonsafton. Kan bero att jag av drömmar väcktes vid ett flertal tillfällen denna natt. Märkligt även det. Jag brukar inte drömma så mycket. Men inatt var sannerligen en natt fylld av konstiga drömmar. Inte mig emot. Det är ganska trevligt. För det mesta.
Nu svamlar jag igen.
Borde gå till sängs. Ja, det ska jag göra. Ska bara borsta mina tänder, och önska Jard och Agneta en välsignat god påskanatt.
Jaha. Jag är hutlöst trött denna påskaftonsafton. Kan bero att jag av drömmar väcktes vid ett flertal tillfällen denna natt. Märkligt även det. Jag brukar inte drömma så mycket. Men inatt var sannerligen en natt fylld av konstiga drömmar. Inte mig emot. Det är ganska trevligt. För det mesta.
Nu svamlar jag igen.
Borde gå till sängs. Ja, det ska jag göra. Ska bara borsta mina tänder, och önska Jard och Agneta en välsignat god påskanatt.
Glad post.
När jag ifyllde nedanstående inläggs titel erinrades jag det brev jag fick på posten häromdagen. Mina deklarationspapper. De bjöd på glada nyheter, då jag enligt dessa papper ska bli några kronor rikare till sommaren. Mycket välkommet, eftersom jag då FLYTTAR TILL EKLANDAGATAN 7 VID KORSVÄGEN!!!!!!
Hihihi.
Hihihi.
Glad påsk.
Glad påsk kära vänner!
Jag sitter i skrivandets stund i familjen Gidlunds tv-rum. Vi ungdomar fick tillåtelse att lämna disken åt de vuxna, så nu sitter vi här; Carolina, Johanna, Emmanuel och jag. Vi har ätit och ätit och ätit och ätit. Sill och ägg och lax och avokado och köttbullar och skinka och prinskorv och potatis och räkor och ostbricka. Och julmust. Johodå. Senare vaknas det tårta och kaffe. Det är spännande att liksom få inblick i andas påskafirande.
I övrigt har denna vistelse hittills varit till stor belåtenhelt. Fina människor och fin mat och fint fika och fint mest hela tiden. Jodå. Idag snurrade jag bort mig själv i Stockholms innerstad. Alla sprang och alla stressade och alla hade bråttom. Men jag kom fram till slut. Kanske tack vare min fina rulltrappsteknik. Jag är ju såpass storstadsvan att jag vet att det är höger sida man ska stå på i rulltrappan.
Jova. Så äre märe. Eller, så ere mere kanske man ska säga när man befinner sig här i storstaden. Jag känner att detta inlägg mestadels innehåller svammel. Svammlet kan ha sin grund i att jag är trött.
Sådärja. Jag avslutar detta med att dela med mig av härliga bilder på mig själv.
Jodå. Så kan det se ut en dag hemma i Götelaborg. Det är la enna gött ellerrrrr?
Jag sitter i skrivandets stund i familjen Gidlunds tv-rum. Vi ungdomar fick tillåtelse att lämna disken åt de vuxna, så nu sitter vi här; Carolina, Johanna, Emmanuel och jag. Vi har ätit och ätit och ätit och ätit. Sill och ägg och lax och avokado och köttbullar och skinka och prinskorv och potatis och räkor och ostbricka. Och julmust. Johodå. Senare vaknas det tårta och kaffe. Det är spännande att liksom få inblick i andas påskafirande.
I övrigt har denna vistelse hittills varit till stor belåtenhelt. Fina människor och fin mat och fint fika och fint mest hela tiden. Jodå. Idag snurrade jag bort mig själv i Stockholms innerstad. Alla sprang och alla stressade och alla hade bråttom. Men jag kom fram till slut. Kanske tack vare min fina rulltrappsteknik. Jag är ju såpass storstadsvan att jag vet att det är höger sida man ska stå på i rulltrappan.
Jova. Så äre märe. Eller, så ere mere kanske man ska säga när man befinner sig här i storstaden. Jag känner att detta inlägg mestadels innehåller svammel. Svammlet kan ha sin grund i att jag är trött.
Sådärja. Jag avslutar detta med att dela med mig av härliga bilder på mig själv.
Jodå. Så kan det se ut en dag hemma i Götelaborg. Det är la enna gött ellerrrrr?
Hej Stockholm!
Så var jag här. I Stockholm. Eller ja, Sollentuna. Eller ja, Rotebro. Men vadtusan. Allt som börjar med nollåtta är Stockholm för en småstadstjej som jag. Resan gick fint. Vi åt på McDonalds och vi köpte godis och vi köpte kaffe. Johodå, vi hade det fint i bilen, Dennis och jag.
Vid niosnåret släppte han så av mig utanför familjen Gidlunds hus. Jard och Agneta och Carolina och jag åt mackor och drack te. Det var härligt.
Nu sitter vi här i soffan och tittar på Borat med varsin laptop i knät. Jodå, allt är som vanligt.
Jauses, jauses. Puss på et.
Vid niosnåret släppte han så av mig utanför familjen Gidlunds hus. Jard och Agneta och Carolina och jag åt mackor och drack te. Det var härligt.
Nu sitter vi här i soffan och tittar på Borat med varsin laptop i knät. Jodå, allt är som vanligt.
Jauses, jauses. Puss på et.
