Jessyca

Sitter ju som bekant hemma hos David och chillar. Har nästan lagt upp alla bilder på fejan nu. Duschat, har jag också hunnit med. Ni som inte tycker om fötter (läs: Hanna), kan sluta läsa nu. Jag har eventuellt världens äckligaste fötter och naglar. Jag har inte riktigt skött om dem som jag borde på sistone, och det straffar sig sannerligen. Jättemycket. Det skulle inte förvåna mig, om jag liksom min pappa går ner ett par kilogram varje gång jag tar mig tid att fila till dedär snuskiga fötterna. Naglarna är tjocka som på gamla gubbar, och hälarna fullständigt krackelerar. Äckligt. Jätteäckligt. Nu ska jag dricka kaffe med Davids mamma, och få tankarna på annat än fötter och bilder.

Jag har inga planer på att sluta blogga. Verkligen inte. Jag behöver min blogg. Det är ganska märkligt ändå. Jag har alltid bearbetat saker, antingen genom att skriva eller genom att prata. Prata i massor. Prata i cirklar. Resonera högt. Jag behöver egentligen inte någon annans råd - men jag behöver att någon lyssnar. Jag kan inte prata högt för mig själv. Det fungerar inte. Denna vecka har min kära mamma blivit offer för mina cirklar. Jag hoppas att jag en dag kan bli en lika bra mamma, som bara lyssnar och lyssnar och lyssnar, om mina barn en dag skulle behöva prata ut alla tankar som rör sig i huvudet. Jag har ett stort behov av att säga saker högt. På både gott och ont. Ibland kan det vara svårt att hålla min stora käft stängd. Särskilt när det är något som tynger mig. Något som jag inte vill bära på ensam. Jag behöver bara säga det, så att någon annan hör det. Så att jag slipper vara ensam i det. Jag har funderat på om det är likadant med bloggen. Jag har kommit på mig själv flera gånger, med att skriva saker som egentligen inte alls borde vara var mans tillgång. Jag vet ju ens inte vilka som läser min blogg. Inte för att jag tror att det är några psykotiska idioter, som skulle komma och slå ihjäl mig eller nåt, om jag skrev något olämpligt. Men det är ett ganska skrämmande beteende, att man kan skriva vad som helst i en blogg, och att vem som helst sedan kan läsa det. Men någonstans kanske det är den där bekräftelsen i att någon lyssnar, som gör att man, eller jag, fortsätter. Jag har raderat inlägg härifrån, säkert efter att några av er redan läst, för att jag senare känt att, nej för tusan, det här är mitt. Detta är något jag vill dela med någon jag har förtroende för - inte vem som helst. Därmed inte sagt att jag inte har förtroende för de som läser min blogg - jag vet ju som bekant ens inte vilka det är. Jag blir lite rädd för mig själv, när jag bara kräks ut hela mig, rätt ut i cybervärlden. Hej bekräftelsebehov? Nej, hädanefter, ska sådana inlägg sparas i min gamla mapp döpt till "Mina funderingar", som innehåller MÄNGDER av ångest, glädje, drömmar, visioner, besvikelse, ilska och vanlig vardag. Jag behöver skriva, och jag behöver prata. Men jag behöver inte lämna ut mig till hela världen. Faktiskt.

Nu ska jag fortsätta med mina arbetsuppgifter. Mannen for för att montera värmepumpar igen efter ärtsoppa och pannkakor, så han är väl inte hemma på ett par timmar. Innan dess ska jag hinna avsluta åtminstone 2005 års bilder, och tvätta min kropp tänkte jag.

Ps. Jag får lite sånadär härliga känslor av tonårsfylla, tonårsaggressioner och tonårsglädje av denhär låten. Men jag vetetusan om det var The Red Jumpsuit Apparatus som spelade den då?! Vem gjorde den från början? http://open.spotify.com/track/0wkzGtpf4WsYgWwDTeCjTR

Jag är så fantastiskt trött på bloggar. Om det är till min glädje eller sorg, vet jag inte än. Glädje, på ett sätt, för då kan jag fokusera på det som är mitt liv, och inte vara beroende av någon annanas. Sorg, eftersom jag har så oändligt mycket fritid. Som idag tillexempel. Egentligen vaknade jag redan före sju imorse, och var pigg som en lärka. Men inom mig så visste jag att idag ska David jobba. Att om en timma skulle han gå ut genom dörren, och ändå inte vara hemma förrän sent i eftermiddag. På något vänster lyckas jag somna om då. Jag lyckas sova fram tills dess att han pussar mig hejdå, jag lyckas somna om igen, för att vakna en timma senare, då jag lyckas somna om igen! Jag vaknade 1023. Sånt händer inte Jessica21. Men idag hände det, och det är skönt. För det innebär att jag har slagit ihjäl två timmar av min ensammatidhemmahosDavid. Inte för att jag dör av att vara ensam här. Det kan vara riktigt trivsamt. Men det blir lite segt i längden att bara gå och dra.

Nu ska jag bege mig ner till deras kök och se vad jag ska stjäla till frukost. Sedan ska jag, tro det eller ej, distansjobba!! Kanske blir dagen inte så full av fritid trots allt?

Min lillebror har en gåva. Han kan göra mig glad. Det finns många som har den gåvan, men just idag var det han som lyckades. En minut av skratt - och huvudvärken som jag fått av för mycket funderingar, och för mycket tårar, försvann. En gnutta hopp föds inom mig, och allt känns kanske inte så himla hopplöst trots allt.

Idag har pappa namnsdag. Nu ska vi fir-fika för andra gången.


Älskade lillebror.

God söndagskväll allihopa.
Här sitter jag vid min moders dator och har allmänt inget liv. Kom för bara någon timma sedan hem från en hektisk helg i Skåne. Det började tidigt igårmorse. Egentligen redan på kvällen. Eftersom jag har blivit en hispig tönt, kunde jag inte somna förrän halv fyra, av en rad olika anledningar. Det slutade med att jag satt i vårt vardagsrum och i detalj skrev ner min och Davids kärlekshistoria. I alla fall början av den. Jag har skrivit fyra sidor, men har ännu bara kommit till första dagen i Borås. Alltså tredje gången vi träffades. Träffades på riktigt alltså, och inte bara "hej Ellens bror" på nåt random ställe. Får ta och fortsätta på den någon annan sömnlös natt.
Efter några timmars sömn, närmare bestämt klockan sju, ringde klockan, och det var dags för brudarna i Bergsjön att stiga upp. Gemensam frukost, stod på schemat. Den intogs under tystnad. Klockan åtta rullade Filip in på vändplatsen utanför huset, och vi steg in. Hanna i framsätet, och Anna och jag där bak. Vi slocknade som små ljus. Vi kom så till Varberg, där vi skulle lasta in allt i släpkärrorna. Det gick ganska bra, förutom att vi blev en kvart försenade därifrån. Bilarna rullade så söderut på E6an, och vid halv ett ungefär, kom vi fram till Vittraskolan, där barnmötet skulle vara. Vi hade då ungefär fyra och en halv timma på oss innan barnmötet skulle börja, och när vi kom in genom dörrarna, var scenen inte ens färdig! Normalt brukar det ta fem timmar, från dess att scenen är klar. Galna tid, tänkte vi, och alla slet som djur. Tro det eller ej, men vi blev faktiskt klara i tid. Personligen arbetade jag med att bygga scen, banka tross och koppla sladd. Grabbigt. Mötet gick som smort, och barnen var vilda och glada. Halleluja. Efteråt var det snabb-fika, innan vi kastade oss mot scenen igen, för att rigga ner. Av någon anledning blev jag en riktig pojkfavorit i Helsingborg. Tre grabbar (och en tjej..) sprang runt och ropade "Jessica!!" alltemedan de vinkade till mig. De var kanske mellan fyra och sju år. Eller nåt. När allt varnerpackat, körde vi in till Helsingborg city och pingstkyrkan, där vi lastade ur, och riggade upp allt - IGEN! Denhär gången hjälptes jag och Hanna åt att koppla in multikabeln, och det gick faktiskt bra! Jag är stolt över min insats. Trötta som små lamm åkte vi således till en liten gård alldeles invid havet, där vi skulle få bo. Där sov vi gott, tills vi vaknade upp till en ny dag - idag. Klockan 0845 var det avfärd därifrån. 0836 gick jag upp ur min säng, och på de nio minuter jag hade på mig, hann jag både byta om, bädda bort lakanen, möblera tillbaks rummet till sitt ursprungliga tillstånd, packa ner mina grejer, och ta mig ut till bilen. Bra jobbat. Vi åkte till pingstkyrkan, där vi fick frukost och kaffe! Viktigt. Efter frukost och tandborstning soundcheckade vi, och klockan elva började familjegudstjänsten som vi skulle hålla i. Den var lika fantastisk som gårdagens spelning, fast på ett helt annat sätt. När spelningen var till ända, packade vi ihop alla grejer igen, lastade ut i släpen, åkte för att äta pizza, och sedan, sedan åkte vi mot Varberg igen. Vi kom fram vid 17-snåret, och alla var sådär härligt pigga och trevliga. Inte. Vi lastade ur, och mångas blickar var både vattniga och en gnutta irriterade. Men det gör ingenting. Vi älskar varandra innerligt. När det var dags att åka hem, beslöt jag mig för att hälsa på mamma och pappa. Det gör jag nu. Därför ska jag se om min kära moder vill ge sig ut på promenad med mig nu.

Det känns jättemärkligt att vara hemma såhär "tidigt" efter en spelning. Normalt brukar vi ju komma hem mitt i natten..

Godmorgon.

Det blev ingen uppdatering här igår, men det gör nog inte så mycket.. Jobbade och stod i från tidig morgon (ungefär), och sedan hann jag bara hem och äta, innan det var date igen, och sen åkte jag till Götlaböra - min hemstad, trots allt. Jag har varit här riktigt mycket på sistone. Jag kom hit i söndags, och idag är det fredag, och jag har sovit här alla nätter utom en. Så nu känner jag att det börjar bli dags att åka bort..? Imorn ska jag visserligen till Helsingborg och sova över. Det är barnmötedags :) Och sedan ska jag jobba i Varberg tisdag-onsdag. Sedan tänker jag sannerligen åka till David.


Vissa morgonar vaknar jag upp med dåliga känslor i magtrakten, och jag vet inte riktigt varför.. Jag intalar mig själv att det beror på en mängd olika saker, och sen ligger jag där och mår ännu sämre, men kan inte riktigt bestämma för vilken av alla saker som är värst. Kanhända är inget utav det orsaken till mina märkliga morgonkänslor. Kanhända finns det ingenting över huvud taget, som jag behöver oroa mig för?

Ja, så har det känts under en tid. Lillebrors gamla hårdrockströja som nattlinne, borde sannerligen räknas som ringhet, och vad är fattigdomens bädd, om inte en säng utan ben, som min? Jo just. Här vilar jag i ringhet klädd, på fattigdomens bädd. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Och jag kommer sannerligen fortsätta vara klädd i ringhet. Idag när jag letade efter min kappa i förrådet, hittade jag nämligen min fasters gamla kappa från sextiotalet, som jag hade när jag gick i femman eller sexan. Jag tog genast på mig den, och kände adrenalinet rusa genom kroppen. Den passade. I alla fall nästan! Jag minns hur grabbarna i parallellklassen brukade kalla mig för Hitler, där jag gick omkring i min häftiga kappa. Den var väl inte alldels modern då. Jag var före min tid. Bara ett par år senare gick varenda en av kvinnligt kön runt i en kappa av just detta slag. Och denna vinter kanske den även kan pryda min kropp någon gång. För en sisådär fyrtio år sedan, då min faster hade kappan, sydde farmor fast någon slags minkpäls vid ärmslut och hals, och det kändes inte alls rätt att ha kvar den. Inte just för minkarnas skull kanske, om pälsen nu var äkta, utan för att det faktiskt var fult. Jag sprättade bort den, och armarna blev för korta. Det saknas även några knappar. Men jag tänker, att eftersom jag ändå är arbetslös, kan jag köpa några knappar i någon mörkröd nyans, och kanske till och med någon slags mudd eller så, att ha vid ärmsluten. Jag kommer bli så himla häftig!! Idag har varit en investeringarnas dag. Jag städade köket, om nu det kan räknas som investering, och så bjöd jag pappa på te och bullar. Men kanske var resan till Gekås ändå det som bjöd på dagens största investeringar. Spetsklänning a la wannabe-Kenza, stickad kofta, röda skinnhandskar och en röd mössa blev det. Tillsammans med lite städartiklar och ett par örhängen typ. Alltid lika givande - alltid lika dyrt. Kanske att jag slipper klä mig i så himla mycket ringhet framöver. På fattigdomens bädd, kommer jag nog däremot fortsätta vila. I alla fall hemma hos mamma och pappa.

Ps. Jag fick skor av Carro idag!!!

Först och främst vill jag säga: Gabriel, du är så bra! Du är den enda (typ) som kommenterar min blogg, och jag blir lika glad varje gång! Hurra för dig.

Idag vaknade jag återigen av Carros larm, även om det bara ringde en gång. Klockan var kvart över sju, och jag var i desperat behov av att kissa, vilket jag strax gick upp för att göra. Inte en brud syntes till, och i min nyvakenhet tänkte jag att "åh, nej, jesus har varit här för att hämta alla, men han har lämnat mig kvar". Jag tänkte så ganska ofta när jag var barn, men nu var det riktigt längesedan sist. Till slut stötte jag dock på Carro i vardagsrummet, och kunde sedan lugnt vända åter till min säng. Såhär på äldre dagar har jag haft lite svårt med att somna om när jag väl har vaknat, även om klockan, som i dethär fallet, bara var barnet. Men jag måste ändå ha somnat, för när jag sedan tittade på klockan, var den 0925, huset var tyst och tomt, och jag mindes att jag drömt. I drömmen liftade jag hem till David. Eller, David hade inte så mycket med drömmen att göra tror jag.. Det var hans föräldrar jag var på väg till. Först åkte jag buss, och när jag gick av, hade jag glömt min dator, så jag fick springa efter bussen, som då var en bil.. Sedan skulle jag få åka moped med min barndomsvän. Vi var tre stycken som skulle åka, och vi hade mycket packning. Dessutom visste vi inte var någonstans i Sverige vi var. Märklig dröm.

Nu sitter jag här som bäst och knaprar frulle. Rostad macka, fil med björnbär och specialK och en kopp te till detta. En bra start på en bra dag. Om ett par timmar ska jag ta mig in till stan, för att lifta med pappa ner till Varberg, och sedan med mamma till Ullared och Gekås! Jippikajej.

Det var en liten uppdatering om min morgon.

Ps. Har jag inte en redig snygging till man?

Carro tyckte det var Bonde-söker-fru-känsla i bilen. Men det gör inget.
Det ligger kanske till och med lite verklighet i den tanken.

Är ofta vad livet består av. Jag har varit down på ett sätt på sistone, precis som jag skrev om igår. Idag har jag känt mig helt okej, vilket är skönt. Men ikväll hände något, när jag kom hem från Filip. Jag vet inte vad det var som utlöste dethela, men just nu har jag drabbats av en såndär rörmiginteochprataintemedmigkänsla. Kanske utlöstes det av att jag kom hem och min dator hade inaktiverat sitt trådlösa nätverkskort. Jag orkar inte med mer datorkrångel. Kanske utlöstes det av att jag pillade med vår familjeekonomi. Det är inte så mycket att hålla reda på egentligen, men min stackars hjärna mäktar inte med.. Det går inte. Ibland undrar jag om det är något fel på min hjärna. Ibland är de självklaraste saker som bortblåsta. Nej, nu ska jag dricka te och titta på LegallyBlond2 med Hanna och Carro. Håll till godo, eller nåt.

Bullarna blev goda, tro det eller ej, och alltemedan jag väntar på att Hanna ska komma hem och avnjuta än fler med mig, gör jag intressetestet på arbetsförmedlingen. Undras om hemmafru finns med som alternativ där..?


Jag har inga intressen. Jag är ju knappt ens uppe i "ganska"..

Ja, det kan man sannerligen säga. Min älskade vän Carolina väckte sig med sitt alarm imorse. Hon har en härlig egenskap den där Carolina. Hon har igång fem olika alarm, med fem olika låtar, som ringer om vartannat och väldigt oregelbundet. Effektivt är det, i alla fall. Men det gör ingenting att hon väckte mig. Jag tycker visserligen om att sova länge, men man mår ganska bra av att komma upp på morgonen. Nu fick jag ju äta frukost, i alla fall med Carro och Hanna, och dricka lite kaffe med Hanna. Fina tider. Men nu har de alla gått iväg till skola och jobb. Jag ska snart ta tag i dagen också. Tänkte börja med att spela lite piano. Det är roligt. Speciellt när man är ensam. Då blir jag duktigare. Igår kväll spelade jag och Hanna tvärflöjt. Jag tror inte jag har spelat på sju år. Kanske med något litet undantag.. Men det sitter i fingermärgen, som man brukar säga. Eller..?

Senare idag tänkte jag ta mig i kragen och öva hemmafruskills. Jag ska både baka bullar och städa hemma hos Filip. Härliga tider. Jag måste ju bli en duglig fru åt min David ändå. Han förtjänar någon bra, så snygg och duktig och händig och bra och snäll och fin och glad och trevlig och underbar och söt och härlig och fantastisk och förtjusande som han är.

Puss alla. Idag blir en bra dag.

Jessica ska också sluta lägga så himla stort värde i saker som eventuellt inte betyder någonting över huvud taget. Himla bekräftelsebehov. Försvinn, är du snäll.

ska sluta med självömkan. Ska sluta tycka synd om sig själv. Ska sluta skylla på andra. Ska sluta bygga sitt liv på andra. Ska sluta bry sig så himla mycket om vad andra tänker och tycker. Ska få tillbaka sin passion. Ska bli förväntansfull på livet igen. Ska rycka upp sig. Ska bli glad igen. Ska bli en bättre människa. Ska börja sprida glädje igen. Ska bli en bättre vän. En bättre syster, en bättre dotter och en bättre flickvän. Ska sluta kräva av andra, det som egentligen vilar på hennes egna axlar. Åh, om det ändå fanns någon enda som kunde läsa mina tankar, och förstå den frustration som gror och växer inom mig. Gud, vad gör jag för fel?

Här sitter jag i mitt stämningsfulla vardagsrum. Klockan har just slagit 23, och i ungefär samma stund gick Anna ifrån pianot. Jag tycker så mycket om när någon spelar sådär mysigt. Jag blir avslappnad och chill i hela kroppen. Jag trivs då. Men nu gick hon som sagt ut i köket istället..

Helgen är till ända, och mycket har hänt. I fredags kom som bekant David och Tobias hit. Jag var en härlig kvinna, som stekte pyttipanna och ägg till dom innan vi for vidare mot Varberg för att lasta släpet. Det gick bra, och vi kunde åka hem till mamma och pappa, för att äta igen.
På lördagsmorgonen ringde klockan 04:30, och det kändes inte nådigt. Jag gick upp, pussade på David och gick ner och satte på kaffe. Viktigt. Jätteviktigt. Vid kvart över fem började folk droppa in, och femton minuter senare åkte vi mot Jämjö, där vi skulle ha barnmöte. Daniel är pappaledig, och var således inte med. Men allt gick fint med tekniken ändå. Till slut, i alla fall. Barnmötet var härligt, och vi riggade ner och åkte hem. Vid ett ungefär, var vi hemma. Det är galet ändå, att man lägger så sjukt mycket tid på ett barnmöte, som varar i en och en halv timma. Men det är ändå värt det, på något märkligt sätt. Men jag förstår att folk trycker ihop sina spelningar till turnéer. Det blir nog enklare så, och vem vet, en dag kanske vi också är där.

Jag sov gott inatt, och vaknade pigg och utvilad (typ), vid halv tio. Eftersom jag lovat att inte väcka David före tio, låg jag snällt kvar i min säng ända tills kvart över. Han var sådär underbart nyvaknad fast ändå sovande när jag till slut fattade mod och väckte honom. Härliga tider. Vi åt frukost och drack kaffe. Sedan tog vi vårt pick och pack och åkte till Göraböra och Börasjöra igen. På parkeringen hade ytterligare tre bilar brunnit, och efter att vi inspekterat dem, bjöd Anna på middag. Hon är duktig hon. David ville inte ha sin bil på parkeringen, och dessutom fyller hans pappa år idag, så pojkarna åkte hem. Kvällen spenderade jag med Anna och Hanna i Furulundskyrkan. Givetvis hann jag även med att rösta. Ikväll har vi chillat och druckit te.

Nu tänkte jag se om David vill svara i sin telefon. Fick just såna kärlekskänslor i magen, så jag måste bara säga puss till honom. Han är ju så himla fin.

Jag hade värsta inlägget på gång. Om attityd och inställning. Tidigare i år var jag känd för min positiva inställning. Nu känner jag mig som en bitter tant med värk och dålig ekonomi. Frånskild flerbarnsmorsa som lever på bidrag. Kedjerökande med alkoholproblem. En sån som har flera olika män varje vecka. Till sinnes, i alla fall. För jag är inte tant. Jag må ha värk och dålig ekonomi, men jag är inte frånskild, jag har noll barn och jag lever inte på bidrag. Jag röker inte, och jag har inte alkoholproblem heller. Flera män varje vecka har jag heller inte tid med. Inte lust med heller, för den delen. Egentligen vet jag att allt handlar om beslut. Så. Nu har jag bestämt mig för att vara glad.

Nu: te med brudarna.

PS. Jag har röstat - på Frimodig Kyrka. Det gjorde väl du med?

RIP - Bertil Gärtner.



Jessica - ung och vild.

Klockan närmar sig halv tolv, och här sitter jag iklädd SOAD-t-shirt och äter gröt framför Facebook. Tilläggas skall även att jag lyssnar på Mest. Ett band vi ibland lyssnade på under vår vilda gymnasieperiod. Dock finns inte den enda låten jag kan med på Spotify. Men det går an ändå.

Just nu befinner jag mig i Göteborg, och ska så göra i ytterligare ett par timmar. Detta eviga flängande.. Jag har tänkt göra en liten to-do-list med saker jag borde färdigställa denna härliga morgon. Duscha och jobba lite, ungefär. Skriva inköpslista, innan jag tar vagnen in till stan för att bli bjuden på latte av Hannis. Sedan blir det Willys för hela slanten. Efter det kommer David och hans vän hit för att hämta mig, och vi beger oss mot sydligare breddgrader för att lasta ljudanläggning i släpkärra.

I möra böra blir det till att stiga upp tidigt. 0530 är det dags för avfärd mot Jämjö. Härligt!!!

Hanna, Hanna. Du är la för go, som man säger.. Fy vilket fult uttryck.

Ja, om jag skulle ta och sammanställa de senaste dagarnas resande. Vi börjar en vecka tillbaka:
Onsdag: Jag var i Varberg och arbetade.
Torsdag: Jag var i Varberg och arbetade. Tog tåg till Göteborg, åkte därifrån till Falköping, och sedan vidare till Skövde. Där väntade jag i två timmar innan käre David hämtade mig och min tunga väska, och körde oss till Lugnås en sväng, bara för att sedan styra kosan mot Säckestad.
Fredag: Vi åkte till Skövde och shoppade. Vi köpte inget.
Lördag: Jag tror vi var i Säckestad hela dagen..?
Söndag: Jag var i Herrljunga och hade barnsamling.
Måndag: FödelsedagsDavid! Säckestad hela dagen!
Tisdag: Jag for till Göteborg, för att vara där en stund, innan jag for vidare till Varberg.
Onsdag: Jag var i Helsingbord med Barn-Oas-Lennart och gjorde reklam för barnmötet vi ska ha där den 26 september.
Torsdag: Jag kommer åka till Göteborg.
Fredag: Jag kommer åka till Varberg.
Lördag: Jag kommer åka till Blekinge.
Söndag: Jag kommer åka till Göteborg.

Härliga tillvaro..

Frimodig som jag är, så tar ja chansen att gästblogga när jessica inget vet. hon glömde logga ut och hon satt alltså vid min datur.

hur som helst, jag har aldrig gästbloggat förutan, ingen har frågat mig, men nu tar ja chansen.
Ja ska inte avslöja jessicas alla hemligheter, för ja är en bra vän. Men då slår det mig nu att vad ska ja då skriva om?

Idag har hon varit hemma här och JAG har lagat maten, men det var den lilla värd. Vi ahr skrattat, tvättat och pratat.
Sånt man gör en vanlig dag som denna. Vi har dansat till pocahontas "färger i en vind". det är väl det ungefär.
Nej, ja höll på att glömma. Vi har sett gamla bilder från gamla tider.

Ja kan ju berätta om jessicas och min vänskap och om hur den blev till så att säga (nu låter det som att ja ska prata om blommor och bin, nej tyvärr, inte denna gången)
Hur som helst, Historien är kort. Vi flyttade båda till samma satd, hade inga vänner, och nästan tvunget umgicks med varandra. Vi hade nog endast två grejer gemensamt och det var att föräldrarna var kollegor och att vi nästan kom från samma by, imponerande. Så var det. Men tänk så bra det blev i slutet.

Oj oj, vilken dålig gästbloggare jag är, jag vet inte riktigt vad man ska skriva. Jessica är fantastisk på alla sätt och vis (förutom när hon kör bil, hon har så kort stubin då så jag vågar knappt prata med kvinnan)

Ja kan ju berätta om när hon och jag skulle åka till Anna. Vi behövde tanka deras stora bil, och vi stog nog vid macken i en kvart innan vi fick upp låset, vi kände oss helt hjälplösa och jessica blev på dåligt humör och drog upp allt negativt runt om henne och ja kände mig för första gången som en sån där RIKTIGT KVINNA som man bar kan se på i filmer. En sån som inte kan någonting och framförallt inget om bilar och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stog bara där och var en kvinna. Hur som helst, det löste sig, bevare oss väl och iväg till Anna kom vi.

detta var ännu ett värdelöst stycke som gästbloggare.

wellwell, jag vet inte vad ja ska tillägga... Just nu pratar hon i telefin och jag borde väl plugga.

Ja hade en gång en blogg, inte kontigt att ja la ner den, så dålig som jag är på att blogga.

Men jag kan tipsa er om en bloggerska som ja HATAR mer än allt annat på denna jord : http://mogis.se/
kan inte någon bara spy över henne?

peace and love and understanding. Hörs nästa gång ja tar mig frieten att gästblogga.
PUSS

Här sitter jag vid Hannas dator och är kissnödig. Min dator är på lagning. Det verkar vara en trend bland bloggarna, att datorerna strular. Både jag, MammaBecka och StinaLee.

Idag har jag åkt hem från Säckestad, och i vanlig ordning, har jag haft en del ångest. Jag hatar ensamheten. Jag hatar tankarna, och jag hatar känslan av hopplöshet. Jag måste skaffa mig ett liv. Jag måste det. Dethär håller inte. Jag kan inte hålla på och pendla fram och tillbaka såhär.

Jag har i vilket fall haft fina dagar uppe hos David. Har fejat och grejat med bilar och kakor omvartannat, samt firat födelsedag. Och druckit kaffe. Och sånt viktigt.

Idag har varit telefonköernas dag. ALLT som kan strula, strular just nu känns det som. Elbolagen strular, och luras att jag bundit mig i tre år, när det inte alls var så. Det problemet löste sig utan smärre konsekvenser dock. Jag får fortsätta vara kund hos DinEl, och det kan jag leva med. Bara jag slipper straffavgifter. Något annat som strulat, är tre. Som vanligt, kanske man ska tillägga.. Finns det någon mobiloperatör som fungerar bra?! Jag undrar.. Jag har inte fått juli månads räkning, men idag fick jag en påminnelse. Tack, tre. När jag köpte min telefon, i mars, fick jag 30 dagars "gratis" internet med. Snällt. De glömde dock att nämna den lilla detaljen UPPSÄGNINGSTID. Uppsägningstiden var visst på 30 dagar, så för att denna "gåva" skulle vara just en gåva, skulle jag ha behövt säga upp den samma dag jag fick den. Det gjorde inte jag, för jag visste inte bättre. Mina snälla föräldrar har betalat min mobilräkning de senaste månaderna, och har väl trott att denna tjänst för 90kr varje månad, faktiskt är något som jag vill ha, vilket INTE varit fallet. 90kr per månad, har betalats för en tjänst jag inte vetat att jag haft. Tack. Inte undra på att räkningarna varit snordyra. Som om jag har råd med det..

Nej. Nu ska jag gå och kissa, och sen tänker jag att David kan ringa en sväng.

(Positivt är dock att jag kom hem för endast 74kr idag).

Jag läser i min kära systers blogg, http://lovisahenricssson.blogg.se, att hon har nacksmärtor sedan gårdagens headbangande på en konsert hon varit på, och det får mig osökt att tänka på min egen ungdom. Jag minns dedär kvällarna. Jag minns hur vi klädde upp oss, gärna i svart, och hur vi fixade hår och smink, även det gärna i mörka toner. Urringad tröja var givet, och håret var väl antagligen svindlande platt eller härligt toperat. Ungefär som på min syster, fast ändå inte. Hon är klokare som 14-åring än vad jag var som 17-åring. Pinsamt, men troligen sant. Hur som haver. Jag minns de såkallade "förfesterna". Förbjudna tillställningar på märkliga platser, med olovlig dryck. Jag minns speciellt kvällarna i kyrkoruinen, alldeles invid Musikteatern. I kyrkoruinen var man lagom skyddad från insyn. Där kunde vi göra som vi ville. Inte för att vi gjorde så mycket andra förbjudenheter än att dricka ett par cider. På Musikteatern var vi många gånger. Jag minns "backstage-rummet", dit jag kunde komma tack vare Elin, och jag minns killarna som hängde där. De spelade i band, de hade trasiga jeans och långt hår. Ibland till och med tatueringar. Allt som kändes viktigt. Ungefär. Jag minns hur grundlurad jag blev av någon idiot från Halmstad. Han sa att han tyckte om mig. Vilken idiot. Eller, idioter, snarare - både han och jag. Jag minns hela smussleriet bakom alltihop. Både bakom alla grabbar man intresserade sig för, och bakom alla tillställningar vi hade. Jag minns uppmärksamheten man fick, bara för att man var snygg. Eller, snygg och snygg. Vi hade troligen bara druckit tillräckligt många cider, och hade tillräckligt utmanande kläder, för att pojkarna skulle se sin chans. Sin chans att vadå, kan man undra. För så himla många fullträffar blev det ändå inte, vad nu en fullträff är. Jag minns konflikterna. Jag minns alla bråk. Jag minns alla kniviga situationer man var tvungen att snirkla sig ur. Ibland gick det kasst. Ibland gick det bättre. Här borde man inleda en mening med att skriva "Men mest av allt minns jag...", men jag kommer inte på något sådant, så det vore ren lögn. Det enda jag kan tillägga, är att jag är ganska glad att denna tid är förbi, även om jag onekligen hade ganska roligt. Dock tror jag mig nu förstå, hur negativt detta beteende påverkade mig. Både min självbild, och min bild av andra, och när jag tänker på hur det fortfarande berör mig idag, flera år senare, blir jag ändå ganska rädd. Flickor, flickor, flickor, TÄNK på vad ni gör, innan ni gör.

Och för den delen, att min syster headbangade igår, behöver sannerligen inte vara något ont. Headbangandet i sig leder bara till nacksmärtor - inga sår i hjärtat. Det som ger sår i hjärtat handlar snarare om platsen på vilken man väljer att headbanga, om man nu nödvändigtvis måste headbanga. Men det gjorde vi - det förstärkte ju det lilla rus man fick av den olovliga dryck vi ändå kom över.

Jag passar inte in, känns det som. Och jag har förlorat min förmåga att uttrycka mig i skrift. Och jag är lite rädd.

Den senaste veckan har jag gått omkring och känt mig lite halvdann, och egentligen så har jag inte riktigt belägg för det. Eller, jo det har jag. Men anledningen är knäpp och galen, och jag blir bara trött på hela tillvaron. Jag önskar att jag fick vara fyra år. Att det var okej att gråta som ett barn, och liksom bara skrika ut i frustration. Vill inte, vill inte, vill inte. Ungefär. Jag önskar att det vore okej att vara som man är, att inte behöva låtsas att saker och ting vore annorlunda. Att man kunde få vara precis som man kände, och att någon skulle kunna säga att man är okej ändå. Jag önskar att man kunde få somna brevid mamma och pappa på kvällarna, och bara vara sådär barnsligt trygg. Jag har ingen lust att bli vuxen. Allt verkar så himla jobbigt, och jag är tydligen inte skapt för sånthär.

Jag vet att jag har ställt den frågan förut, möjligen i min gamla blogg, men även om tiden har gått, så kvarstår frågan. Hur vet man? Hur vet man på riktigt när det är på riktigt? Och varför verkar jag ha så stora problem att se skillnaden, när ingen annan tycks ha det? Vad är det för fel på mig? Och då snackar vi inte fel i singularis, utan pluralis.

Jag behöver prata. Jag behöver prata ut allt som samlas inne i mig. Men vem tusan har tid?

Det är jag. Såg just en bild på ett par som pussades, och jag vet att åtminstone en av dem är född 1992. Min första tanke var ungefär "VAVAVA? De är födda 1992, de kan inte pussas. Det är helt enkelt inte okej. Barn får inte göra så!". Sedan kom jag på, att de fyller 18 nästa år, och att det är jag som är gammal, och att det visst är okej att pussas när man är 17.. Himlarns vad jag är gammal nu.

Så verkar det som om allt börjar falla på plats. Kanske inte i verkligheten just nu, men i min hjärna. Men som Mårten sa igår: "det gäller att inte ha en illusion, utan en vision". Bra sagt.

Jaha. Mitt i livet. Mitt i flytten. Mitt i nystarten. Mitt i nytt förhållande. Mitt i ovissheten. Mitt i arbetssökandet. Mitt i avsaknaden av pengar. Mitt i längtan. Mitt i undran. Mitt i ångesten. Allt grusas, känns det som, och jag vet inte riktigt varför. Ibland kommer ångest över mig, häromdagen så till den grad att jag fick lägga mig ner, för att inte spy. Jag blir livrädd varje gång det händer. Jag blir livrädd så fort någonting inte känns helt hundra, och just nu är ingenting helt hundra. Ovissheten har lagt sig som en mantel över mig, och jag har för mycket tid att tänka. Jag blir varm, fast på ett klibbigt och obehagligt sätt. Så att strupen snörs ihop. Jag är rädd. Livrädd.

Rubriken har inget med inlägget att göra. Det var mest ett konstaterande från min sida.

Jahaja. Så var jag hemkommen från min första dag på mitt andra nya jobb. På halvtid, kommer jag under en tid framöver arbeta med Barn-Oas och Cross-Fire, och jag inledde min första arbetsdag med att dammsuga. I övrigt har dagen bjudit på formatering av dator, installation av drivrutiner, installation av Firefox samt installation av något mer. Eller så var det inte det.. Nu får jag inte igång det trådlösa internetet här hemma. Man säger inte internet. Då blir man ju skrattad åt. Men vad tusan, folk fattar ju vad man menar. Dessutom är jag tjej, så jag får verka lite blåst när det kommer till tekniska saker. Ibland gör jag valet att säga fel medvetet. Inte för att jag vill verka blond och blåst, utan för att jag inte tycker att det korrekta ordet passar. Ett exempel är ordet fästing. Jag kallar det fästning, för jag tycker att det bättre beskriver vad det är. Fäster man något, har man inte gjort en fästing, utan en fästning, och det är precis vad fästingar gör -  de fäster. Därför väljer jag att kalla dessa kryp för fästningar.

Hur som haver. Igår var jag bitsk och bitter. Idag funderar jag bara. Jag är lite stressad över min livssituation, och så fort jag får tid att tänka, faller verkligheten över mig som en presenning, och jag blir skitskraj. Jag vill inte tänka. Vågar knappt tänka. Men jag tror att jag borde tänka. Att jag egentligen till och med måste tänka. Jag borde vänja mig vid att dela mitt liv med en berg-och-dal-bana (jag själv alltså). Men jag gör aldrig det. Jag blir lika skraj varenda gång mina känslor spelar mig ett spratt, om de nu gör det. Hur ska man hitta balansen, mellan att vara edgy och förnuftig? Jag vill inte alltid vara förnuftig. Himla avtändande att gå omkring och vara förnuftig. Och jag vet, dåligt ordval, men vadtusan. Ingen läser ändå. Inte ens Hanna, tydligen. Jag vill vara edgy, men ändå inte dum. För den delen, så finns det inget att fundera över i dagsläget. Jag vet precis vad jag vill, och jag vet att jag är på väg ditåt. Livet har gjort en tvärvändning bara, och trots att jag är både modig och edgy, kan kan ibland vara riktigt feg.

Just nu känner jag mig ganska bitsk och bitter. Jag ger inga trevliga kommentarer, och jag ser inte den jag pratar med i ögonen. Varför vet jag inte exakt. Jag blev bara just så sjukt irriterad på det mesta.
Här sitter jag och vräker ut hjärtat åt fel håll. Jag låter som kvinnorna på hemmet, och då syftar jag på de anställda. Jag har återigen blivit sådan, som jag lovade mig själv att aldrig bli.

Mitt huvud är fyllt av så sjukt många frågor, som jag personligen inte kan besvara, och som jag egentligen inte ens vet om jag vill ha svar på. Kanske är det därför jag är lite bitsk och bitter - för att jag inte vet, och för den delen inte ens vet om jag vill veta.

Till råga på allt, så har min dator dött.