Jessyca

• Jag tycker inte om hundar. Varför skaffar folk hund? Jag förstår det VERKLIGEN inte. Idag på tåget var det två jätteäckliga små hundar brevid mig. Folk får gärna ha hund om de vill, men jag kommer aldrig förstå varför man vill ha det. Punkt.
• Jag tycker inte om halloween. Himla töntig "högtid" för folk utan liv. Jag tänker inte gå på Blondinbellas fest, trots att jag är bjuden!!!
• Jag VILL inte vaccinera mig mot svininfluensan. Däremot vet jag inte om det är på grund av stolthet, dumhet eller okunskap, eller om det är så att min kvinnliga intuituion säger mig att alla som tar vaccinet kommer förvandlas till blodtörsta zoombies, och jag ensam kommer slåss mot dem alla, rädda jorden och leva lycklig i alla mina dagar.
• Aftonbladet är en tråkig och meningslös hemsida som inte tillför samhället någonting!! Jag vill spärra den på min dator!!!
• Numera är facebook skittråkigt. Borde man ta bort sig, medan man fortfarande kan göra det med stoltheten i behåll? Fast det är ju ett fint sätt att hålla kontakten med diverse vänner..
• Jag ogillar att svenskar aldrig pratar med varandra på spårvagnen. Det hade gjort min dag (nästan iaf) om jag hade fått döda de 20 minutrarna med att PRATA med någon istället för att surt stirra in i någon annans lika sura anlete (dock utan att få ögonkontakt, Gud nåde om det skulle inträffa!!).
• Brasor är FÖR varma. Är jag långt ifrån den, fryser jag. Är jag nära, blir jag för varm och börjar svettas. Det finns inget mellanläge. Jag har testat.

Nu ska jag sluta klaga, för det är fredagskväll. Imorn ska jag ha en fantastisk dag i Jönköping, och på söndag ska jag träffa Andybandybabe!!!! Hurra för mig.

Okej, bara ett problem till. Min dygnsrytm är störd, och jag har ingen aning om hur jag ska fördriva de timmar det kommer ta innan jag somnar.. Jag är ju förtusan i föräldrahemmet.

Här sitter jag i mitt kök med en lätt huvudvärk och en stor längtan. Just ikväll, är jag så fantastiskt sugen på att vara snygg. Jag vill göra mig fin. Klä mig i mina finaste kläder, sminka mig fint, göra mig fin i håret. Men till vilken nytta, liksom? Anna och Carro är hemma visserligen, men det känns fantastiskt meningslöst att göra sig fin inför dem. Lite senare ikväll ska jag ta tåget hem till mamma och pappa, där ska jag dricka en kopp te och tillbringa natten. Meningslöst att vara snygg, alltså.

Nej. Jag får väl fortsätta sitta här i köket med min hood-look då. Knut, feta ringar i öronen, memyselfandi-tröja, tights och raggsockar. Bergsjöbrud. Läckert.

Jag ska åka till Varberg, och jag tänkte ta detta resealternativ:


Jag tycker ju ändå om att vara uppe på natten...

Jag tänker inte ens yttra mig om när jag gick till sängs igår. Jag beter mig som en desperat 16-åring, men det är helt okej, för jag vet att jag varken är desperat eller sexton. Inte sexton, i alla fall. Och inte desperat som en 16-åring heller. Hur som haver, jag sov och vaknade om vartannat imorse, eller ja, mellan halv tio och halv tolv iallafall. Alltså, jag gick inte och la mig halv tio, utan det var då jag vaknade för första gången. Carro snoozade tror jag, och jag var allmänt förvirrad. När jag väl vaknade, insåg jag att min ångest minskat avsevärt. Det är skönt. Väldigt skönt. Det är så mycket bättre att veta, än att gå omkring och undra.
När jag pallrat mig upp ur sängen hittade jag Anna i soffan. Stackarn är sjuk igen. Lilla fina Anna. Vi tittade på kort på Annes bebis, och sen åt vi frukost. Det var då jag insåg att vårt kök ser ut som ett krig. Det måste städas. Särskilt som Josefine kommer hit i eftermiddag - då vill vi ju visa upp vårt hem från dess bästa sida!! Jag har plockat undan disken, och tänkte nu ge mig på torkning av alla ytor innan jag dammsuger och våttorkar golvet. Troligtvis behöver även vardagsrummet och toaletten städas, men det är ju en peace of cake, som man säger när man är hemmafru. Eller, hemmakvinna.. Jag är ju för närvarande inte ens i närheten av att vara någons fru.

Hahaha! Vår supersöta grannkvinna kom precis förbi och letade efter sina limegröna trosor som hon glömt i tvättstugan, och mycket riktigt, visst låg det ett par limegröna trosor i vår hög med nytvättade kläder. Hon blev lycklig och fnissade hysteriskt. Söta lilla kvinna!

Hejdå.

Vissa saker har jag riktigt svårt för. Ondska är en sådan sak. Jag förstår ondska. Jag kan förstå att man ibland önskar någon det värsta tänkbara lidande. Jag kan förstå att man vill slå ihjäl någon. Jag kan förstå att man ibland är så förbittrad och arg, att man tänker ut de mest ondskefulla scenario, och fantiserar om tusen olyckor åt de vi tycker illa om. Jag förstår det, och gör det säkert själv.

Jag har så extremt svårt att förstå hur man kan göra verklighet av sådana fantasier.

De senaste två timmarna av mitt liv, har jag spenderat med att läsa om avrättningsmetoder och tortyr. Givande - faktiskt. Jag undrar, hur kommer människan på allt? Hur kan man stå ut, med att se någon annan lida så mycket? Hur kan man ens tänka tanken, att avrätta någon med en metod, som gör att det tar flera dagar för personen att dö? Jag förstår konceptet med skrämselpropaganda, och det kanske fungerar. Jag vill tillexempel själv inte bli avrättad. Jag känner däremot heller ingen längtan efter att döda någon.

Jag förundras över människans förmåga att tänka ut elakheter mot varandra. Eller, kanske inte förmågan att tänka ut. Snarare förmågan att göra verklighet av sina sjuka fantasier.
Här tillfogar jag mig själv lite skada i form av karamellfärg.

Jag sitter just nu i min soffa, och den vrede jag tidigare kände börjar lugna sig.

Ikväll tog jag det stora steget, och gick på bio. Ytterst sällan betalar jag för att se en film, men ikväll var det girls night out, eller nåt (egentliten har Ingrid betalat biljetten änsålänge, men jag kommer betala den i simon tid..). Vi såg Soraya M., eller som den heter på engelska - the stoning of Soraya M. Här givs inget utrymme för spekulationer i hur filmen kommer sluta. Det gillar jag, på ett sätt. Om jag vet hur lång en film är, och hur den kommer sluta, då kan jag slappna av.

Filmen handlar om en man, eller egentligen mannens fru. Ali, som han heter, har hittat en tjej han vill ha. Hon är 14 år, och han har redan en fru och fyra barn. På något sätt måste han röja sin gamla fru ur vägen, för att kunna gifta sig med 14-åringen, och slutligen lyckades han anklaga henne för otrohet. Det gjorde mig så himla upprörd: De viktigaste männen i stan, hade ordnat ett jobb åt Soraya, som hushållerska hemma hos en man, vars fru just hade dött, men efter bara ett litet tag, anklagade SAMMA MÄN henne för otrohet, eftersom hon var hemma hos denne man så oerhört mycket. Upprörande om något!!!

Hur som haver, när alla utom Sorayas moster och döttrar hade övergett henne - svikit henne - och när både hennes far, hennes man och hennes söner kastade sten på hennes bröllopsklädda, till hälften nedgrävda kropp. När stenarna fullständigt haglade över henne, när blodet rann nedför hennes ansikte, och håret klibbade fast i blodet. När den kropp som var ovan mark, slungades bakåt av stenarnas kraft, och hennes skrik blev allt svagare för var minut, då tänkte jag - vemtusan är dessa män, att kasta alla dessa stenar på henne?! Hennes man, som var den som dragit igång hela denna komplott, han om någon, visste att hon var oskyldig. Vem är han att kasta stenar på henne? Han om någon, var den som svek. Han var den som var otrogen. Han var den som gick till prostituerade. Han var den som kastade den första stenen på hennes kropp. Vem är han att göra så?

Jag tänkte på berättelsen i bibeln, där de drar fram en äktenskapsbryterska inför Jesus, en kvinna som tagits på bar gärning (vilket torde betyda att det funnit en man med i bilden, men han nämns inte..). Jesus svarar då, att den som är utan skuld, utan synd, kan kasta första stenen.

Och jag undrar, vem är vi att döma varandra? Egentligen.

Och nej, detta handlar inte om att brott inte ska bestraffas.

Det är nu torsdag förmiddag. Klockan är halv elva, och jag och Carro sitter med varsin laptop i knät i vardagsrummet. Ständigt dessa återkommande laptops iknät. Jag vet inte om jag gillar det.. Mina ben ömmar, och jag är rädd att få celluliter och åderbråck. Lovisa ligger för närvarande i min säng och sover. Tonåringar kan ju som bekant sova hur länge som helst.

Planen för denna dag är två: vi ska äta något vi aldrig ätit förr, och jag ska gå på bio ikväll. Det blir spännande.

Jag sitter här och seriösar mig, och jag tänker, kan man byta kategori på gamla inlägg?

Av någon anledning tycker jag att mitt rum ser väldigt grabbigt ut ikväll. För det första, så är det ganska avskalat, eftersom jag normalt inte bor här. Jag är alltså hemma hos mamma och pappa. Jag och mina syskon har chillat i min säng, och när vi lutade oss mot väggen, gled sängen liksom därifrån. Så den står helt snett, och lakanet har knörvlat sig. På golvet ligger en gitarr och diverse kläder. En datorväska finns där också, och likaså mina hantlar. Och lite annat skräp. Dessutom är allt blått och svart. GRABBIGT!!!!!!

När jag var liten, kunde jag ibland känna panikliknande känslor vid två mycket underliga tillfällen.

1: När jag drog upp byxorna ovanför naveln. Jag kände mig fruktansvärt instängd, och det fanns nästan inget värre. Jag minns det med fasa. Jag utsattes inte för det så värst ofta, vad jag minns, men ibland drog jag själv upp mina byxor, bara för att se om det fortfarande var lika hemskt - och det var det.
2: När mina strumpor knörvlade sig, och liksom inte längre satt perfekt klistrade mot foten. Jag kunde inte ha på mig sockar som inte satt perfekt, och särskilt inte om jag skulle stoppa fötterna i ett par skor. Jag minns att mamma och pappa många gånger, fått pilla och knöla, speciellt vid lilltån, där det ofta liksom bildas en liten klump av, tror jag, sockludd. Vad annars det kan vara, minns jag inte.

Jag har funderat på hur dessa två fobier, om man nu kan kalla det fobier, har utvecklats idag.

1: Idag är det alldeles moderiktigt att ha kläder ovanför naveln, och även om jag mycket sällan har byxor så högt upp, har jag kjolar som knäpps ovanför naveln. Ibland när jag sitter ner, och magen liksom hänger utanför byxlinningen, brukar jag stoppa in magen innanför byxorna, och jag har hittills fått noll panikattacker. Jag skulle nog vilja hävda att jag är fri från denna barndomens tvångsfobi.

2: Mina fötter är av storlek 37, men inte sällan köper jag strumpor i storlek 31-33, för att de alltid töjer sig annars, och jag avskyr när hälen inte är där hälen ska vara. Däremot, nu är det säsong för raggsockar, och de hänger som trasor på mina fötter. Mina fötter ser jättestora och sladdriga ut, och när jag haft dem i stövlar, och drar ut dom igen, åker alltid strumporna sådär halvt av. Då brukar jag ta tag med ena handen, och dra på dem så gott det går. Ibland knölar det sig något så till det yttersta. Men det stör mig inte. Inte när jag har raggsockar över. Slutsats: Jag är delvis fri från denna fobi.


SLUTSATS: Man kan bli fri från panikångest som har med kläder på kroppen att göra. Då borde man kunna bli fri från andra panikkänslor också. Eller?

Hej!!!!

Först av allt, måste jag säga, att min besökstatistik ser jättelustig ut till formen. Det ser ut som en kanin som hoppar och hoppar. Eller ja, som om statistiken följer kaninens bana snarare...

Idag har jag jobbat. Jag har varit oerhört effektiv. Eller, oerhört och oerhört, jag har gjort bra saker, och det är glädjande.

Efter jobbet har jag mest suttit med en gitarr i min famn och min syster brevid - hon med en laptop i sin famn. Tillsammans har vi sökt efter låtar, som vi sedan spelat och sjungt. Jag känner att jag kommit in i en gitarrperiod i mitt liv. Det är lite roligt. Jonathan försökte lära mig tabs för en liten stund sedan, men det låser sig i min hjärna. Jag kan inte. Jag kan inte läsa gitarrnoter, eller tabs eller nåt. Jag blir bara snurrig.

Hur som haver.

Hejdå.

Ibland undrar jag vad som är jag. Om jag är den jag är utåt, eller om jag är hon som bara finns i min fantasi? Jag önskar så att jag kunde kasta mig ut - igen, för jag har gjort det förut. Då gick det bra. Jag föll handlöst, till en början, men till slut insåg jag att vingarna faktiskt fungerade som de skulle. Jag kunde flyga. Och flög jag inte, så blev jag buren. Färden är kanske inte det som är av störst betydelse för mig just nu. Just nu vill jag bara våga. Dock finns det fnurror på min tråd. Jag vet inte vad jag ska våga. Och då handlar det plötsligt inte ens om mod, utan om velighet.

Jag vill kasta mig ut. Jag vill känna håret fladdra i ovissheten. Jag vill att hela magen ska pirra av spänning. Jag vill inte kunna sluta le av förväntan. Jag vill känna glädjen i hjärtat. Glädjen över att våga, glädjen över att vara på väg.

Istället sitter jag här, iklädd slappekläder - det enda min garderob tycks ha att erbjuda, och lyssnar på musiken som flödar ut från lillasysters rum. Hon är precis som jag. Hon har precis lyssnat på tre låtar. De tre som jag för tillfället lyssnar allra allra mest på. Losing you. Face Down. Halo. Tjejigt aggressivt. Men på något sätt, kan jag försvinna in i musiken. Jag kan sluta mina ögon, och låtsas att jag flyger. Stämningen finns där. Fast när jag tittar upp igen, stirrar verkligheten lika intensivt på mig som förut, med sin tomma och meningslösa blick.

Nu har jag bestämt mig. Jag vågar. Det handlar inte om mod för min del. Inte om styrka heller. För jag är både modig och stark. Jag måste bara komma på vad jag ska våga...

Vi träffades i Mölndal, en regnig förmiddag i oktober. Jag lade inte märke till honom först, men han lämnade mig inte med blicken, ens för en sekund. Han följde efter mig. Tätt i spåren. Hans ljusa, efter min mörka. Hans vita Mercedes, efter min mörkblå Chrysler. Han vinkade till mig med vindrutetorkarna, och efter ett tag lade jag äntligen märke till honom. Jag vinkade tillbaks, med vindrutetorkaren i bakrutan. Han vinkade tillbaks. Jag vinkade. Igen. Han följde mig troget i regnet. Han följde mig i varenda omkörning. Han vinkade. Jag vinkade tillbaks i regnet. Aldrig, aldrig att han kom för nära. Aldrig körde han om mig. Eller ja, inte förrän vi hade kommit ett par mil på väg. Då, plötsligt, körde han om mig, och rollerna var ombytta. Jag följde honom troget. Tätt i spåren. I varenda omkörning. I 120km/h i nedförsbacke, och i 90km/h i uppförsbacke. Precis som han följt mig tidigare. Trohet, bilar emellan. Det kändes som att vi var på väg mot ett gemensamt mål. Som om det var han och jag mot alla andra. Som om vi var ett, liksom.

När han kört om mig, lade jag märke till att hans Mercedes hade ett tyskt registreringsnummer. Eftersom kärleken, och särskilt kärleken bilar emellan, är blind, fortsatte jag att följa honom ändå. Jag var så ivrig att komma fram till vårt gemensamma mål, att jag inte brydde mig om att jag översteg hastighetsbegränsningen, och det med råge - han gjorde ju det. Vi var ju ett.

När vi började närma oss Varberg, kände jag hur stämningen började bli lite stel. Han var inte längre lika mån om att jag skulle hinna med. Hastigheten blev allt högre, i takt med att regnet tilltog. Jag upplevde hur hans omkörningar blev allt hetsigare, och i mina försök att hinna med, fick jag vattenplaning. Min kropp stelnade för en sekund. Jag vinkade. Han vinkade inte tillbaks. Hans bil hade ingen bakruta. Jag vinkade igen. Fortfarande ignorerade han mig. Jag körde i 130km/h, i ösregn. Intill döden skiljer oss åt, tänkte jag. Men han försvann med allt högre hastighet.

Jag gav upp. Mitt hjärta började så i normal takt igen, efter vattenplaningen, som jag faktiskt lyckades manövrera. Jag fullgjorde omkörningen, sedan svängde jag av motorvägen. Så var jag ensam - igen.

Det är så himla märkligt, att det ska vara så svårt att gå upp på morgonen.. Egentliten skulle jag duschat också, men jag orkar inte. Annars har jag faktiskt inte så mycket ångest för det längre.. Häromdagen kändes det till och med roligt att få ställa sig i duschen. Ja, ibland har man små glädjeämnen.

Igår gick jag ju och lade mig "tidigt". Klockan var bara strax efter midnatt, och jag skulle få sova i åtta härliga timmar - om jag kunnat somna. Det kunde jag inte. Jag låg och vred och vände mig i sängen, blev nervös för jag trodde jag skulle försova mig, och att jag skulle ta sönder något av allt som liggeri sängen. Varför jag nu kunde vara nervös för dessa besynnerliga saker. Jag ska inte åka förrän klockan tio, och i min säng ligger bara kläder. Inget ömtåligt. Det är en av alla fördelar med att ha en stor säng. Man kan sova i den, även fall den är full av saker. Himla praktiskt. Hur som haver, jag tror att jag somnade halv tre.

Nu sitter jag här och ska strax sätta kaffet till min mun. Jag har ätit lite youghurt med banan och havregryn till frukost. Ingen choklad i idag. Stabil mat är ett ständigt återkommande ämne i min vardag. Det gillar vi.

Om ungefär en timma, ska jag sätta mig i bilen och köra till Varberg. Vi ska ha barnmöte där idag. Det blir rooooligt :)

Hejdå.

Ja sannerligen! Här sitter jag i min soffa, som en skräddare, och med laptopen i knät! Precis som min indiska granne. Dessutom har jag på mig nepalbyxor, en organic-cotton-tröja och en sjal runt huvudet. På min arm sitter tre enkla armband. Ja, lite orientalisk ser jag nog ut.. Kanske.

Jag sitter här och lägger ut lite bilder på ansiktsboken. Egentligen borde jag kanske sova.. Satt uppe på tok för länge inatt, av flera anledningar. Bland annat, så skrev jag en lista över hundra saker jag vill göra innan jag dör. Det var inspirerande och motiverande. Men, med anledning av mina på tok för få timmars sömn, åtminstone för min ålder, så borde jag gå och lägga mig nu. Ska faktiskt upp vid halv nio imorgon, så det är inte direkt sovmorgon heller. Sen bär det av till Varberg. Härliga tider.

Ps. Fy farao vad jag hatar Facebook just nu. Det bara krånglar och är fult.

Jag vet att det förra inlägget ser ut som stryk. Tröjorna har helt olika storlek, och så är det massa space..

Men det gör inget, bara så att du vet det.

Idag har varit en riktig Carolina&Jessica-dag. Först var vi i Buråskyrkan. Det var fint.
Efter att ha haft djupa diskussioner ett tag, åkte vi så mot stan för att shoppa. Jag fick mer i lön än jag räknat med, så jag försvarar mitt handlande (i dubbel bemärkelse!), med att jag har råd, och att jag helt enkelt är värd det.

Jag köpte detta:

Dessutom hittade jag en kjol på Indiska som jag vill ha.. Får se hur det blir med det. Dessutom har jag ju tänkt göra en skindiver, och det bums. Typ. Dessutom är det ju inte ens två månader kvar till jul.. Huva!

Idag har jag också pimpat badrummet. Visar kanske bild på det en annan dag. Annars, får ni komma hit och beskåda, helt enkelt. Jag kan bjuda på kaffe också.

Hejdå.

Jag tänker på ängeln i bönen vi bad när jag var liten, "han bär på två förgyllda ljus". Vi har försökt lösa den ekvationen många gånger, om ängeln, som går runt huset och bär på två ljus och en bok. Han har sannerligen händerna fulla. Svårt att försvara då, om tjuvarna kommer. Dessutom, förgyllda ljus, kan de ens brinna? Guld är ju en metall? Märkligt. Men det var inte vad jag ville skriva om. Jag ville skriva om ljusen, som står på mitt bord. Två vita, hemstöpta stearinljus i varsin guldfärgad ljusstake. De sprider ljus. De sprider trygghet. Jag ägnar dem inte så mycket uppmärksamhet egentligen, likväl brinner de där, någon meter ifrån mig. De gör min natt lite enklare. De sprider ingen direkt värme, men de värmer mitt hjärta, hur klyschigt det än låter. Eller, vadå värmer mitt hjärta egentligen..?

De står där. De kastar ett varmt sken över rummet. De gör min tillvaro lite mera mysig. Lite mera trygg. På något sätt, är de mig till sällskap.

Dessutom finns det historia i dem. De är stöpta i farmors och farfars kök, jag skulle gissa för två år sedan. Jag var inte där, men jag kan se scenariot framför mig. Dörrar som inte får öppnas, farmor som står framför spisen och smälter stearin, Elisabet och Ulla-Britt som doppar ljus. Tofflor som sparkas av och på. Clementiner och godis i vardagsrummet. Midnatt. Dörrar som inte får öppnas. Stearindoft i hela huset. Särskilt dagen efter. Hala golv, stela ljus, tjock hinna i stearinkastrullen.

Det ökar mys-faktorn i mitt vardagsrum, såhär vid kvartövertvå.

Undrar om ängeln stöpt sina guldljus själv?

Jag är en tönt som utsätter mig för saker jag inte borde utsätta mig för.

I övrigt har dagen löpt på härligt. Jag och Carro hade värsta slappa morgonen, när vi låg i vår soffa och läste böcker, chillade med våra laptops, käkade frulle och pratade med varandra. Såklart. När klockan närmade sig två, började vi göra oss i ordning för att möta dagen. Vi skulle till Uddevalla för att droppa av 100 cd-skivor. Härligt. Jag fick en vägbeskrivning av två olika män, och jag fattade inte särskilt mycket. Men tröstade mig med tanken på att om pappa och Jonathan kan byta motor i Jonathans bil, då kan jag hitta till Blomsterlandet i Uddevalla! Hur svårt kan det va?! Det visade sig vara ganska svårt. Troligtvis körde vi störtfel, för vi hamnade på många intressanta platser innan vi äntligen kom fram. Mannen fick sina skivor. Han var oerhört tacksam. Det kändes lite som om vi langade knark eller cash eller så, fast lite mer kärvänligt. Vi lastade över en stor låda till hans bil, han stack till oss ett kuvert med pengar, och så åkte vi igen. Om man bortser från hans vänliga tillrop och välvilja. Han var en härlig man.

Sibylla var en av alla platser vi besökt för att fråga om vägen, och på Carolinas initiativ åkte vi nu dit för att äta middag. Är det lördag, så är det. Jag får ju för tusan snart lön dessutom! Vi åt varsin god hamburgare, och sedan bar det av till nästa kalas - på Restenäs. Brudarna i Ängsgården hade ordnat en jättejättefin fest, med flera olika teman. Vi stannade inte så länge. Likväl hann jag både steka pannkakor, hämta bilar och träffa massor av människor. Mitt te glömde jag dock dricka upp.

Vid niosnåret åkte vi hem igen, och jag tog inte vanliga vägen hem, utan tog vägen via Angered för att vara lite edgy. Utan GPS dessutom. GPS är för folk som inte kan läsa på skyltar, och som inte vågar fråga om vägen. Män, alltså.

Nej. Nu har vi chill i soffan igen.

Varför skriver jag alltid så långa blogginlägg?

Eftersom jag avskyr att diskutera, försöker jag hålla mig ganska neutral, just i bloggen, när det kommer till känsliga frågor. Jag tycker om att skriva argumenterande texter, men jag tycker inte om att få kritik. Jag tycker inte om att det letas fel, bara för att man inte håller med, och så riskerar man få en lång och jobbig kommentar, som man inte alls är sugen på att svara på, för man vet att det ändå aldrig kommer leda någon vart. Det är den krassa sanningen. Jag tycker inte om att diskutera när det hela bara blir till en argumentation, som för båda parter blir en tävling man måste vinna för att bevara sin självbild intakt. Nejtack. Däremot är jag ett stort fan av att prata om svåra frågor, utan givna svar. Där ingen riktigt vet vad som är rätt och vad som är fel. Där inga svar riktigt finns. Och något som jag verkligen älskar, är att prata med någon om någon riktigt riktigt stor fråga, där både jag och den andra parten tycker precis likadant. Man känner sig nöjd, man får nya argument, man får bekräftelse på att man har rätt, man liksom hetsar varandra, uppmuntrar varandra, och är snart redo att ge sig ut i någon slags första-maj-demonstration för det man brinner så förskräckligt mycket för, åtminstone för stunden. Det är balsam för egot.

Nu ska jag kritisera, för jag har letat fel. Ingen kan ha undgått beslutet som fattades i Svenska Kyrkan igår, och om detta tänker jag inte skriva nämnvärt mycket. Jag räknar med att det finns intressantare forum att diskutera detta, än min blogg. Hur som haver, så såg jag ett klipp med Karin Långström Vinge, och hon var mycket glad över beslutet. Kul för henne. Jag gick in på hennes blogg, och läste en del om beslutet och allt runtomkring. Hon kunde jättemånga fina ord, men ett saknades i hennes blogg. Det allra viktigaste. Nej, jag läste inte igenom hela hennes blogg, och ja, jag ögnade mest igenom den. Men jag tycker det är märkligt, att en präst som driver en blogg, som jag tror läses av många, inte nämner ett enda ord om varken Gud eller Jesus. Kyrkoordningen nämns. Den ska man följa. Inte Gud. Inte Jesus. Tycka vad man vill om homoäktenskap, men borde inte Jesus stå mer i centrum än allas rätt till äktenskap? Handlar inte kristendomen om något större än så? Det är ju som om fotboll inte längre skulle handla om fotboll, när tron inte längre handlar om Jesus. Nej - sånt gör mig upprörd. Och min åsikt torde väl inte vara särdeles unik? Islam handlar om Allah och Mohammed (okej, förenklad versio). Fotboll handlar om att sparka en boll i mål (knappast förenklad version...). Buddhism handlar om att uppnå nirvana (okej, förenklad version igen). Kristendomen handlar om att all kärlek är bra kärlek. Eller, hur var det nu?

Personligen tycker jag synd om fotbollen. Själva bollen alltså. Stackarn blir ju sparkad på hela tiden. Nej, frihet och upprättelse åt det stackars runda klotet, som blivit sparkad på sedan århundraden (okej, överdrift, men ändå).

Jesus utgör en enorm grundpelare för kristendomen. Utan honom faller ju alltihop. Borde han inte då få vara det som står i centrum, det som binder oss samman, och det som är viktigast i kyrkan? Att ta bort Jesus, är som att ta bort fotbollen (själva bollen igen alltså..). Hela poängen försvinner.

Jag kan babbla på i evighet.

Och nej, detta handlar inte om homosexuella. Detta handlar om hur kyrkan ser på Jesus.

Och nej, jag känner inte för att diskutera, om någon mot förmodan inte skulle hålla med mig.

Jag har beslutat vad ett utav mina nästkommande projekt ska bli. Jag ska lära mig att spela Horgalåten på Annas fiol. Eller ja, på fiol över huvud taget, men Annas är den enda jag har att tillgå. Jag satte en fiolkropp mot min hals för första gången igår. Jag har ett vagt minne av att jag kan ha gjort det under en prova-på-olika-instrument-dag i lågstadiet, men det räknas väl knappt..? Hur som haver. Jag känner på strängarna, och har hittills lyckat sätta de två första tonerna. Bra jobbat, Jessica. Dessvärre hinner jag nog inte öva så mycket mer idag. Min spårvagn går om 40 minuter, och jag är fortfarande väldigt förortspåverkad i mitt yttre. Smink har jag inte haft på flera dagar, och regnjackan är det ytterplagg som gäller när jag ska ut och ränna ärenden. Ikväll ska vi ju ändå ha barnmöte, och då vill man ju änna vara snygg.. Det blir väl det projekt som ligger allra närmast till hands. Make-overn från förortsbrud till snygg brud.

Livet är en konstig förteelse. Tänk att det du gör idag, får följder i evighet. Inte trodde jag att de beslut jag fattade för flera år sedan, skulle fortsätta att påverka mig idag. Att de skulle ha format mig såhär. Det skrämmer mig. Inte trodde jag att den oförmåga jag hade som barn, skulle växa till sig och bli än större med åren. Man blir väl mognare? Klokare? Erfarnare? Visare? Man lär väl sig? Kanske. Likväl sitter såren kvar. Under plåstren, som man satt dit, för att det inte skulle blöda mer, för att skydda från bakterier, för att det man inte ser inte finns. Mina plåster är inga bamseplåster. Inte Hello Kitty heller för den delen. Mina plåster syns knappt. Mina plåster påminner skrämmande mycket om min hud. Men det är ingen hud. Ens ingen ärrvävnad. Under det skyddande plåstret finns allting kvar. Om man luftar såren läker de snabbare. De sår som aldrig luftas, läker de någonsin?

Jag har lyft på ett plåster - och hittat saker som jag aldrig trodde skulle komma upp till ytan igen. Saker jag trodde var läkt för längesedan. Saker jag inte ens trott gett mig ärr. Inte undra på det. Oläkta sår kan inte ge ärr.

Jag är på tok för duktig på att tillverka plåster som inte syns.

Jag har fått en galen idé, och nej, jag kom inte på det nu, jag har tänkt på det i flera dagar.

Jag vill göra en dermal anchor på min vänstra handrygg tror jag. Tänkte bröstkorgen först, men så ändrade jag mig.. Fast jag vet inte. Det vore så galet häftigt!

Just nu känner jag mig trött. Jag är på lite sådär rör-mig-inte-och-prata-inte-med-mig-humör. Jag har faktiskt till och med stängt in mig på mitt rum för att få ha det lugnt och skönt. Jag är trött, för jag har sovit för lite de två senaste nätterna, men samtidigt, så har jag verkligen ingen lust att sova. Idag har jag faktiskt känt fragment av något som påminner om att leva. Alltså att leva på riktigt. När man riktigt känner luften man andas in mot näsborrarna, och man känner hur syret sprids ut i kroppen. Man blir lite förväntansfull, på nåt sätt.

Jag funderar lite, på varthän jag är på väg. Åt vilket håll går mitt liv just nu? Bakåt eller framåt? Uppåt eller neråt? På något märkligt sätt, känner jag det nu, som jag gjorde när jag var yngre. När jag var sisådär 17 år kanske. Jag vet inte exakt varför, men det är en känsla jag har. Mitt bekräftelsebehov har ökat avsevärt, och jag vet inte vad jag gör för att lösa problemet. Det är olika från dag till dag. Jag funderar på vad som är sunt, och på vad som inte är. På vad man borde, och vad man inte borde. Eller tja, vad jag borde, och inte borde. Jag kanske inte borde backa i min utveckling, och bli fyra år yngre, bara för att jag är dumpad? Jag borde kanske snarare försöka vara här och nu. Den Jessica jag var innan jag träffade David, fast med lite mer erfarenhet. Lite mer kunskap om hur saker och ting borde gå till. Och så var jag där igen: borde.

Ibland känns det som om allt pekar på att jag är på väg uppåt och framåt med allt. Som om jag om bara ett litet tag kommer känna mig nöjd och belåten och förväntansfull och glad och ivrig och lycklig och allt det där.
Ibland känns det som om allt pekar på att jag är på väg neråt och bakåt med allt. Som om jag om bara ett litet tag kommer känna mig missnöjd och otillfredsställd och misslyckad och ledsen och tråkig och allt det där.

Jag vet inte.

Eftersom jag är femton, gick jag och lade mig fantastiskt sent igår. Det gjorde det mycket svårt att gå upp i morse, men kvart i tio fick jag så tummen ur, och hetsgickupp och klädde på mig och så. Inom loppet av några minuter hade jag svarat på tre samtal och ätit frukost.

Anledningen till att jag gick upp alls (?!) var att Ninni skulle komma och hälsa på. Vi hade en mycket fin stund, och diskuterade bland annat om varför man över huvud taget väljer att gå upp på morgonen, varför man väljer att fortsätta leva och så vidare. Intressanta frågor. Tänk att det finns andra som tänker på samma saker som jag. Det är jag, Ninni och Ellen som ägnar oss åt sånt.

Halv tolv for jag med tåget mot Götelaborg och möttes i lägenheten av en glad Carro. Vi åt lasange och pratade om män, som vanligt. Att vi äter lasange hör väl inte till vanligheterna kanske, men att vi pratar om män gör det detso mer.

Hur som haver. Nu har jag skrivit ner viktiga saker på en lapp, och kvar återstår bara de sista förberedelserna inför kvällen. Vi ska ju ha date här. Barn-oas-träff, alltså. Jag måste städa, för här ser ut som om det varit bråk eller nåt, och jag måste lämna tillbaka filmerna vi lånade häromdagen. Jag måste således åka ända till Rymdtorget, vilket kanske inte är så kul. Men vad gör man inte?!

Nej. Städa var det ja..

Jag brukar hata när folk skriver ut låttexter på olika ställen (förutom när jag är i stort behov av att läsa dem), men trots det, tänker jag nu göra det. Jag tänker lägga ut en låttext här på bloggen. Jag har verkligen inte skrivit den själv, nej inte alls. Inte alls. Jag har ingen aning om vem som skrivit den, men jag tror att Haley James Scott sjunger den, och att den har nåt med One Three Hill att göra. Jag vet inte riktigt varför, men jag har haft denna låten på hjärnan sedan dagen då David och jag gjorde slut. Jag vill inte hävda att denhär låten stämmer in på min, eller vår, situation. Det är mest bara det att jag lyssnat på den åtskilliga gånger, och sjungt den ännu fler. På nåt vänster, känner jag igen mig. Vad i hela?! I min telefon står det att Bethany Joy Lenz sjunger. Jag har ingen aning, och jag bryr mig inte heller.. Halo, heter den, i alla fall.


Halo
I never promised you a ray of light,
I never promised there'd be sunshine everyday,
I give you everything I have, the good, the bad.
Why do you put me on a pedestal,
I'm so up high that I can't see the ground below,
So help me down you've got it wrong, I don't belong there.

One thing is clear,
I wear a halo,
I wear a halo when you look at me,
But standing from here, you wouldn't say so
you wouldn't say so, if you were me
And I, I just wanna love you,
Oh oh I, I just wanna love you

I always said that I would make mistakes,
I'm only human, and that’s my saving grace,
I fall as hard as I try
So don't be blinded
See me as I really am, I have flaws and sometimes I even sin,
so pull me from that pedestal,
I don't belong there.

One thing is clear,
I wear a halo,
I wear a halo when you look at me,
But standing from here, you wouldn't say so
you wouldn't say so, if you were me
And I, I just wanna love you,
Oh oh I, I just wanna love you

Why you think that you know me
But In your eyes
I am something above you
It’s only in your mind
Only in your mind
I wear a
I wear a
I wear a Halo

One thing is clear,
I wear a halo,
I wear a halo when you look at me,
But standing from here, you wouldn't say so
you wouldn't say so, if you were me
And I, I just wanna love you,
Oh oh I, I just wanna love you

Det var det ja..

Jag är en människa som konstant har huvudet fullt av tankar och funderingar. Jag är en människa som konstant går omkring och resonerar med mig själv. Många gånger kommer jag på mig själv med att faktiskt diskutera med andra, fast liksom i min fantasi. Får man göra så? Får man tänka hur mycket som helst? Får man undra? Får man tänka tankar man inte borde? Får man fråga frågor man inte borde? Jag har så extremt många frågor, men ingen verkar kunna svara. Ingen verkar ens ha funderat i de banor jag gör. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så himla mycket, men likväl tänker jag. Likväl funderar jag.

- Man får inte bestämma att man ska födas, och bestämmer man sig för att dö, anses det vara fel. Man har alltså ingen "rätt" att bestämma över huruvida man ska finnas eller inte. Däremot förväntas man göra det bästa av situationerna man hamnar i, när man finns. Man förväntas vara tolerant i livets alla skeden, och ständigt som man säger "gilla läget". Hur kan något sådant krävas av en, när man aldrig ens bett om att få komma hit?! Egentligen har ingen av oss som finns, bett om att få börja leva. Jag menar inte att livet är meningslöst, eller att jag vill dö - jag menar bara att detta är något jag funderar mycket. Och egentligen, så finns man inte ens för att ens föräldrar ville det. De ville kanske ha "ett barn", och det barnet råkar vara du. När du föds, tror de att det är dig de alltid väntat på, men hade det varit någon annan som kom ut, hade denna person troligtvis varit den de trott att de alltid väntat på. Jag har aldrig bett om att få leva, och inte har någon annan bett mig om det heller. Det är en svindlande tanke - för likväl finns jag ju. Jag sitter ju här och bara finns. Jag ska gilla läget, livet igenom.

- Finns det för många människor? Jag hörde fragment ur en konversation idag, om någon som inte brydde sig om vad någon annan sagt. Är det för att vi är så många, som vi inte bryr oss om varandra? Förväntar vi oss att någon annan ska ta hand om alla de som vi inte har något till övers för?

- Är vi för rädda? I ärlighetens namn, är vi ju så rädda för att dö att vi inte vågar leva.

- Kommer man någonsin veta vad man vill? Kommer man någonsin kunna tränga så djupt in i sina egna tankar, att man kommer underfund med vad man vill få ut av dem?

- Är saker och ting svart eller vitt, eller grumlas allt slutligen ihop til något grådassigt? Ju fler dagar som går, desto mer inser jag att det inte finns några konstanta svar.

- Är det möjligt att må helt och hållet bra?

- Kommer man någonsin att bli nöjd, och liksom känna att "jaa, nu har jag allt. nu räcker det".


Och så vidare, och så vidare. Det värsta, det är nog konversationerna jag har. Jag liksom svarar åt andra, i min hjärna, och bestämmer således vad andra tycker och tänker i vissa frågor. Ibland blir jag så himla besviken då, och kanske till och med rentav irriterad på personen som svarar till min/sin nackdel. Då ger jag ju ens ingen möjlighet till förklaring eller försvar. Nej, konversationer i huvudet borde man hålla sig ifrån, men ack så svårt det är.

Nu ska jag facebooka, eller nåt. Hej.

..kan knappt andas.






Och nej, det beror inte på energidrinken.

Här sitter jag och lyssnar på Thomas Di Leva och blandar energidrinkar med lillebror.

Såhär gör man:

Ingredienser:

• Spreti (även kallat sprit)
• Ipren
• Dextrosol
• Mivitotal plus (finns i hälsokostbutiken)
• Pappas migränpiller
• Treo
• Mucoangin (halsbedövningspiller)
• Zoogodis
• Skivad banan
• Gainomax
• Powerking
• Quilla Simplex
• Kan Jang
• Socker
• Naturell yoghurt

Gör såhär:
Blanda alla ingredienser i en bunke. Kör med en mixerstav. Häll upp i höga stora glas. Sätt ett paraply i den trögflytande drycken och en citronskiva på glasets kant, som du även kan doppa i socker.

Sen mår man bra i flera dagar (och kan vara vaken hur länge som helst)!!!!!!!

Jag sitter som bäst på jobbet, men fick en liten stund över av sysslolöshet. Bossen talar i telefon, och jag behöver tala med honom innan jag tar tag i nästa projekt - att skriva ett mail. Hurra hurra.

Idag är jag fantastiskt trött. Framför allt av en enda orsak: Öresundstågen! Eftersom jag och Carro var på en hejdundrande fest i Vasastan igår (nästan, iallafall), så tänkte jag ta det senaste tåget hem, just för att få ut så mycket som möjligt av kvällen. Också för att det näst sista tåget gick redan tjugo i nio, och kalaset började inte förrän närmre åtta.. Hur som haver, 22:42 skulle tåget avgå, och några minuter innan dess steg jag ombord på tåget med min handväska, min datorväska och min påse från McDonalds. Gott! Genast började ett par grabbar från Halmstad att prata med mig. Jag dissade dom till en början men tänkte efter någon minut att, vadtusan, här ska vi åka tåg ihop i 40 minuter. Vad förlorar jag på att vara trevlig och dela lite pommes med dom? Sagt och gjort, jag slog mig ner vid deras sida, och började ett trevande samtal. Tåget åkte inte på utsatt tid, lade jag märke till när klockan var 22:44. Det stod fortfarande "Slutstation" på den lilla skärmen. Inte "Tåg mot Halmstad", som det borde. Att tågen är sena är ingen ovanlighet, så ett par minuter får man ändå vänta, tänkte jag. Efter ungefär 25 minuter visade det sig att det inte fanns någon lokförare. Så bra! En man kom springande, och plötsligt stod det "Tåg mot Halmstad" på skärmen, men vi åkte inte. 50 minuter gick, och vi fick då veta att tåget skulle ersättas med buss. Bussen skulle avgå om 25 minuter. Det gjorde den inte. Vi fick nog vänta nästan 40 minuter till. Halv två rullade vi in på stationen i Varberg, och då sov en värnpliktig Libanes mot min axel. Väl hemma kunde jag inte sova. Jag hade ångestfyllda tankar om vemtusan jag skulle fira nyår med. Jag hatar högtider.

Nej, jag kanske ska diska lite..

Varför är vardagsrumsbord så låga att det inte går att äta från dem utan att spilla, och varför är mitt vardagsrumsgolv så smutsigt att det är hår på varenda spagetti jag plockar upp från golvet och stoppar i munnen?!

Jag tror stenhårt på det där med högklackade tallrikar.

Det kliar i mina fingrar. Jag måste skriva.. När jag sitter på spårvagnen tillexempel, så är jag så H I M L A kreativ!! Jag har tusen ord och tankar och meningar prefekt formulerade (haha, man kan inte formulera ord ju.. eller, jo.. men, äsch), men ingenstans att skriva ner dem! Jag har hela romaner i min hjärna. De maler och maler under tiden jag går uppför backen, förbi djurparken, men försvinner lika fort som de dyker upp, när jag sätter nyckeln i låset, går in, och börjar fäppla med knapparna i kappan och krångla med halsduk, handväska och handsfree som trasslat ihop sig. Nu har jag varit hemma i flera minuter, ja, kanske rentav nästan en halvtimma, och inspirationen är som död. Istället sitter jag och slösar bort mitt liv framför facebook. Usch.

Jag har tänkt på detdär med att att jag skriver. Jag undrar för vem det är jag gör det. Om det är för mig. Eller för någon annan, specifik person. Jag vet inte.

Jag har ett problem, som har med något jag ofta har problem med - nämligen att gråta. Denhär gången ter sig dock problemet på ett nytt sätt. Under en ganska lång period har jag haft svårt att gråta, när jag egentligen vill gråta. Man vill visa sin frustration liksom, men det har bara inte kommit ut några tårar ur mina ögon. Typiskt. Det är väl egentligen inget problem, utan kanske snarare ett tecken på mognad. Jag läste i en bok igår, att man som tjej faktiskt inte behöver gråta för att få som man vill. Det går att prata också. Denna nyhet kom som en chock för mig. Skämt. Det gjorde den inte. Hur som haver, mitt nya problem, är att jag numera börjar hetsgråta. Från ingenstans, liksom. Eller, klart att jag vet varför - vi har ju för tusan precis gjort slut. Klart jag vet att det är därför. Men att det kommer sådär oväntat och ovälkommet liksom. Som idag, på spårvagnen. Jag hade ju haft en jättefin stund med Lovisa, men så när jag suttit på vagnen en stund, så uppstod dendär gråtklumpen i halsen, ungefär lika hastigt som om jag svalt i fel strupe. Och inte kan man sitta på vagnen och gråta heller?! Nej, det går inte. Då kanske någon rentav skulle komma fram och fråga vad som var på tok, och det hade sannerligen inte varit okej i Göteborgs city en dag som denna. Eller ptja, jag kanske har lite väl höga tankar om folk, när jag antar att de skulle lägga märke till mig bara för att jag grät på offentlig plats. Folk ser ju för tusan inte varandra över huvud taget. Inte här i alla fall. Här är det bäst att inte ens se efter vem det är man sitter brevid. Det kan ju vara någon man känner, och då måste man ju konversera. Hemska tanke! Nej, det bästa är väl att aldrig någonsin gå ut, just för att risken att man tvingas prata med någon är så offantligt stor. Eller i och för sig, varför skulle någon vilja prata. Nu känner jag att jag har tappat poängen i det jag skulle skriva, så jag slutar nu. Hejdå.

Förövrigt, så har jag världens knäckigaste höfter. Jag måste börja träna.

Ja, här sitter vi i soffan och ser på Ensam Mamma Söker i efterhand. Det är ju så det blir, när man inte har tv, utan får se allt i efterhand på tv3 play. Nu visade just en man halva sin stjärt i programmet. Gud nåde. Usch. Jag tycker inte om Ensam Mamma Söker. Usch igen.

Jag vet att jag inte har något liv, med säkerhet nu, för jag har läst ut en bok på två dagar. En bok av Jonas Gardell som heter typ "Så går en dag av våra liv och kommer aldrig åter", typ. Jag har som sagt bara läst boken i två dagar, så jag har inte lagt titeln på minnet. Hur som haver, så var boken väldigt bitter och liksom negativ, om än läsvärd. Det fanns ett stort antal sanningar i den, och jag var än bitter, än road av det.

Nu verkar programmet lida mot sitt slut - tack gode Gud för det. Varför låter jag mig utsättas för sånthär?!

Imorgon ska bli en bra dag. På förmiddagen ska jag fika med Lovisa, och på eftermiddagen ska jag fira att Carro klarat (vilket jag helt och fullt tror att hon gör!) sin tenta! Min första tentafest. Det blir fint.


Boken då ja.

Nu skrattar Hanna åt mig.

Jag satt just som bäst och åt min micrade kvällsmat i soffan. Pasta, som blandats ihop med bacon och lite grönsaker och sånt. Gott. Rätt som det var tyckte jag mig ana en bit potatis i min mun. Mycket märkligt, tänkte jag, men det visade sig bara vara en liten bit avokado som lurade mig. Det smakade faktiskt snarlikt potatis..

Idag gick jag upp tidigare än någonsin, nästan. Redan tjugo över åtta steg jag upp, och som vanligt hann jag inte ens avsluta mitt morgonte innan jag fick springa till spårvagnen, för att säkert hinna hämta ut tågbiljetten och sätta mig på tåget. Det gick bra. Jag hade tre minuters marginal när jag steg ombord. Jag skulle åka till Ellen, och det gjorde jag också. Hon mötte mig på stationen i Ljungskile, och tillsammans köpte vi bröd och kyckling och gurka. Vi hade en mycket fin dag tillsammans, jag och Ellen. Vi har spelat fördoms-vem-där, penslat kyckling och legat och pratat. När Ellen skulle på möte passade jag på att åka till second hand i Uddevalla tillsammans med Emma, Alicia och Rebecka. Jag investerade i tio böcker och ett kasettband. Böckerna var av blandad sort. Två verk av Jan Guillou (det kändes som att man måste ha nåt av honom..), och en bok om kvinnligt och manligt, ur ett tror jag jämställtsrävande perspektiv. En annan bok, om manliga hemligheter och ytterligare en om Judas Iskariot. Jag skulle kunna sammanställa en lista här någon gång kanske. När jag åter kom till Ellen, fick jag kaffe. Det hade nämligen slagit mig att jag inte druckit kaffe över huvud taget på hela dagen. Inte ens te, förutom de få klunkar jag hann få i mig på morgonen. Inte undra på att jag var trött och seg i huvudet! Egentligen är det tragiskt att man ska vara så beroende.

Nej. Nu blir inlägget sådär långt igen. Nu ska jag göra nåt annat.

Hejdå.

Jag funderar, precis som min syster, på att sluta blogga, tro det eller ej. Jag vet inte om det är något jag kommer att klara av, men det känns på något sätt så himla osunt att kräkas ut hela sitt liv på internet inför människor man inte har en aning om vilka dom är.. Det skrämmer mig. Igår hade jag fler unika besökare än någonsin, och jag undrar - vilka är ni?

Mina ögon värker något så till det yttersta. Jag har gråtit, och jag har stirrat in i min laptop. Imorgon ska jag åka till Ellenpellen. Min älskade underbaraste Ellen! Puss på henne, och puss i övrigt.

Är det okej, att efter att ha gråtit i flera timmar, plötsligt skratta åt livet? Tänk att livet går vidare, trots att det man trodde var viktigast i hela livet, är långt bortom räckhåll? Jag är inte glad. Men jag kan skratta. Jag kan vara glad ändå. Det är lite konstigt.

Vi har haft högläsning ur gamla dagböcker ikväll. Det är sannerligen något att skratta åt. Fast jag vet hur vansinnesont det gjorde då. Jag minns hur starka alla känslor var. Det var på riktigt. Även om mannen ifråga bara existerade på internet, och även om han i själva verket var idiotisk. Jag älskade honom likväl ändå. Eller, jag kanske inte älskade honom, men jag älskade den jag ville att han skulle vara. Så har det alltid varit. Eller, inte alltid såklart, men många gånger. Jag har älskat någon som inte existerar. Någon som bara finns i min fantasi. Jag undrar om det är samma person som jag älskat och älskat. Och jag undrar om han finns i verkligheten. Jag undrar om man på riktigt vet när man har hittat rätt? Om man är helt säker? Om man känner att "ja, det är dig jag gått och älskat i alla år".  Jag vet inte. Jag trodde på mig och David. Nu vet jag inte vad jag tror. Jag antar att jag behöver tid för att göra klart för mig, vad jag tror. Jag undrar om jag kommer skratta åt detta i framtiden? Om jag kommer slå upp min dagbok och läsa högt om hur fantastiskt mycket livet sög, just den 18 oktober 2009, och om jag sedan kommer lägga till något i stil med "ja sannerligen, vad saker ändras.." och åhöraren kommer svara "Jessica, dina föräldrar måste ha haft det så himla jobbigt när du var yngre". Det är skönt ändå att veta, att de sår man hade som yngre faktiskt har läkts nu. Och även om jag tycker att det är småsaker idag, så var det stort då. Kanske finns det hopp om livet, trots allt.

Mamma och Lovisa var här idag i alla fall. Det var skönt. Dom är bra. Familjen är underskattad ändå. Jag tycker så vansinnesmycket om dom. Ja, det gör jag sannerligen.

...hade jag haft lunarstorm, hade nu varit det perfekta ögonblicket att skriva något desperat på klotterplanket, för att sedan komma i kontakt med någon som kunde döva ens smärta för en stund. Ibland, men bara ibland, saknar jag att vara 14.

Slut är slut och kommer aldrig igen. Eller..? Ibland vill jag bara skjuta mig själv genom huvudet (stark överdrift). Men just nu känner jag att tillvaron suger nåt så till det yttersta. Samtidigt som jag för bara några minuter sedan skrattade åt alltihop. Jag tror att det är viktigt med självdistans. Kanske. Vad är okej? Och framförallt kanske, vad är inte okej? Är det okej att gråta och skratta på samma gång, tillsammans med sitt numera ex? Är det okej att vela så in i det sista? Är det okej att se varandra sådär i ögonen, som man egentligen bara gjorde innan man var ihop? Är det okej att känna hopp då? Är det okej att hålla så hårt om honom att det gör ont, fast att man vet att det är till ungefär noll nytta? Är det okej att tro att det fungerar - kanske? Är det okej av honom att gå sen? Efter att ha tvekat i flera veckor? Att bara ta sitt pick och pack och gå nerför trappan, under tiden han har sin blick fastnaglad på den kvinna han lämnar, bara sådär. Poff sa det, fast lite mer utdraget, och så var han borta. Poff är verkligen fel ord att använda. "Njaaaamaajaaaaaahhhhaaaanjaaaaaa, eller, nej", skulle vara mer passande. Jag skulle vilja skjuta mig själv för att jag lever på hoppet.

I somras, när jag och David var som allra lyckligast, ville jag skriva om hur det var att blandas. Inte blandas som i att tillverka barn eller så, absolut inte, för några barn har vi inte tillverkat (tack och lov!), men att blandas, som i att blanda sitt liv med någon annans liv. Att ta det som är gott från två liv, så att det blir ännu godare. Då märks inte det som är dåligt lika tydligt. Kanske kan det till och med bli så, att det goda från en av personerna, helt neutraliserar det som är dåligt hos den andre. Så blev det inte denhär gången. Denhär gången förstärktes snarare det dåliga, eftersom vi var dåliga på samma sak - oss. Och det sög. Det sög nåt så fantastiskt mycket! Men nu är det slut.


Fy farao vad jag ogillar min stora tro för tillfället. Varför kan jag inte bara ge upp?

..på att David ska komma hit, och KÄRES vad jag är nervös. Jag har inte varit det alls, fram tills idag. Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas såhär. Jag trodde inte att jag skulle vara nervös över huvud taget. Jag har bara varit glad att jag ska få träffa honom äntligen, och det är jag fortfarande, om än så nervös att jag lätt skulle tappa skålar i golvet, om jag nu skulle få för mig att bära skålar..

Vad besviken jag blev när jag vaknade imorse. Jag drömde att jag skulle få se en dokumentärfilm om Ulf Ekman under tiden jag åt frukost och gjorde mig iordndning idag. Men icke. Det var bara en dröm. Om Ulf Ekman?! Mina drömmar blir allt märkligare.. Handlar de inte om Davids ex, handlar de om hans stukade fot, eller som i detta fallet - Ulf Ekman. Att jag drömmer om David ter sig ganska normalt för mig, även om de drömmar jag drömmer är ytterst svårförstådda, men att jag drömmer om Ulf Ekman. Jaja. Han är väl en trevlig herre, trots allt, att ha i sina drömmar om nätterna. Det kunde varit bra myket värre. Jag tycker ju om Ulf Ekman.

Hur som haver. Om ungefär en timma och tio minuter blir jag hämtad av en utav mina arbetsgivare - Filip. Jag ska få åka i hans bil ända till Varberg! Han är snäll han. Ikväll är det nämligen dags för konsert i pingstkyrkan i Varberg, och eftersom jag är en av få som har tid hela dagen, har jag fått äran att hjälpa till att lasta.. Vilken förmån!

Nu ska jag ta och sätta på mitt morgonkaffe (det känns jättetragiskt att jag inleder dagen med datorn), och så ska jag nog rosta en macka, och hälla upp lite youghurt. Ja, så får det bli. Sedan kanske jag uppdaterar brudarnas blogg, eller rentav, letar upp en dokumentär om Ulf Ekman.

Du vet att det är dags att gå och lägga dig när du kommer på dig själv med att, tillsammans med en vän, vara inne på svenska kyrkan i tyresös hemsida, bara för att deras kvinnliga präst såg så himla ung ut på en bild du hittade, när du googlade efter kvinnliga präster, och klockan är tjugo över tolv.

Godnatt då ja.

...oj vilket långt och onödigt inlägg. Förlåt.

Nu är jag hemkommen från dagens händelser. Det blev en mycket händelserik dag, trots den stillsamma morgonen.
Jag hetsvaknade klockan tjugo minuter i tio, och när jag steg upp, ett par minuter senare, stötte jag ihop med Anna som satt i soffan och såg en dokumentär om Peter Jöback. Jag slog mig ner, framför Facebook, såklart, och drack lite morgonkaffe samt åt lite youghurt. Vi beklagade oss båda två, över att vi inte hade någonting att se fram emot på hela dagen, nästan. Jag hade totalt glömt bort mitt möte med Michaela. Vi bestämde oss för att ta en liten promenad i Bergsjön, i förmiddagssolen, fast inte riktigt riktigt än.

Snart lade Anna märke till att det luktade bränt - inget ovanligt, men likväl lika jobbigt varje gång. Vad var det som brann denna gång, månnetro? Första gången jag kände rökdoften blev jag faktiskt rädd. Nu känner jag mer att "jaha, vad är det nu dom har tänt på? Snälla, låt det inte brinna i närheten, jag orkar inte". Ingen panik.. Inte alls. Eftersom jag endast var iklädd nattlinne, drog jag på mig ett par byxor och en kofta, och gick med Anna efter mig ut i trapphuset. Vi möttes då av RÖK. Man såg inte ens dörren på andra sidan korridoren. Nerifrån bottenplan hörde jag hur en man hostade vilt, så vi gick dit. Det visade sig att han försökte laga hissen, och att det var därifrån som både röken och doften kom. Stackars grabb! Det gick ju knappt att andas i trapphuset! Det var rökigt till och med inne i lägenheten.

Vi gav oss så ut på fotopromenad, för att verkligen fånga miljön här i Bergsjön, till vår nya blogg, som jag hoppas att du läser. Efter ett tag nådde vi Bergsjöns kyrka, och bestämde oss för att gå in. Det visade sig att det var gemenskapsträff där idag, och vi hade kommit precis lagom till lunch! Vi tackade inte nej, utan satte oss ner och åt någon slags maträtt som kändes som en mix av paj och lasagne. Svårplacerat, men helt okej. Där träffade vi på Stina! Det var otippat, men roligt. Tillsammans med henne, och en man som satt vid vårt bord, var vi snart inne i en hetsig diskussion om könsroller. Intressant.

Vi gick vidare mot kyrkans Second Hand, och Anna införskaffade en ny klänning. Jättefin! Sedan gick vi till biblioteket och hyrde film - gratis! Efteråt gick vi till Ica och köpte mjölk. Vi satte oss på vagnen och åkte hemåt, men eftersom jag skulle träffa Michaela, gick jag inte av som vanligt, vid Galileis gata, utan fortsatte att åka med kollektivtrafiken ända till Frölunda/Tynnered. Vi hade en härlig tid tillsammans, där vi diskuterade livet och kärleken. Jag tycker om Michaela. Hon förstår mig!

När jag kom hem hade jag ungefär 40 minuter på mig att söka in till universitetet och göra mig i ordning. Att äta är överskattat. Jag sökte de enda två utbildningar jag funnit intressanta fram tills ikväll. Nu har jag ångest över allt jag vill läsa.. Sedan åkte jag med Anna på hennes hemgrupp. Det var roligt. Tack Anna att jag fick följa med!

Nu ska jag äta mig en macka innan sängen. Filip hämtar mig redan klockan elva imorn! Rena rånet!

Hejdå!

Nu har jag plötsligt två bloggar att hålla reda på, och snart, snart blir de tre. Det är ju som att vara flerbarnsmorsa..

Följ vårt kollektiv - http://kbgb.blogg.se

Är det inte märkligt, att det som förut var hela mitt liv, plötsligt är non-of-my-business.. Helt plötsligt har jag ingen rätt att tycka. Inget att säga till om. Inget inflytande. Inte för att jag nödvändigtvis har lust att tycka något specifikt just nu. Mest bara grejen liksom. Jag kan inte ens reagera, för jag är liksom inte en del längre.. Det känns verkligen märkligt. Inte nödvändigtvis dåligt, ibland, troligen, men verkligen inte alltid. Rakt och igenom - märkligt.

Här sitter jag och lyssnar på tre olika slags musik. Jag har liksom hamnat mitti. Anna lyssnar på sitt, Hanna på sitt, och i vårt tomma kök ljuder fortfarande Tingsek, som vi lyssnade på under tiden vi åt.

Idag har varit en helt okej dag. Jag snoozade på tok för länge, men hann ändå klart i tid. När man som jag, lite tappar matlusten, och dessutom duschlusten, blir morgonrutinerna inte särdeles tidskrävande. Vi hade en fin dag på jobbet, pappa, Noa och jag. Efter att jag jobbat färdigt, fikade jag med mamma på stan. Det var trevligt. Sedan åkte jag hem till la familla, och hängde där en stund. Tiden flög, för jag hade roligt faktiskt. Jag hann bara titta på kort och dricka chailatte med Lovisa, samt hjälpa grabbarna att knuffa de två trasiga bilarna in i garaget. Sedan åkte jag tåget hemåt igen. Jag försökte ta snygga bilder på solnegången hela vägen, men med ett tåg som kör i hundrafemtio (!) och en halvdann mobilkamera, blev det inga jättesnygga bilder faktiskt. På spårvagnen tänkte jag vara lite edgy (det är nåt med edgy och spårvagnar alltså..), så jag satte mig brevid en främling. Inte för att prata eller så - mest demonstrativt liksom. Lite trotsigt. Hej, jag är svensk, jag sitter brevid dig ändå. Hur som haver, efter ett tag gick personen jag satt brevid av, och en man i medelåldern satte sig på platsen. Eftersom jag hade mycket packning, hade jag ställt datorväskan mellan mina fötter, varpå de alltså var ganska brett isär. Detta ledde till att min vad, under färdens sista kanske 10 minuter, hade konstant kroppskontakt med mannen brevid. Jag kunde känna hur värmen från hans smalben strömmade in i mitt. Jag vågade inte riktigt möta hans blick, ens för en sekund. Det kändes lite osvenskt, hela situationen, liksom.

När jag kom hem väntade maten på bordet. Anna hade lagat pastagratäng, men det var inte så mycket pasta i. Det var gott ändå :) Nu har vi en chill kväll i soffan, Anna och jag, framför varsin dator. Carro och Hanna pluggar på som vanligt. Hanna sjunger. Carro hostar.

Solen lyser från en ljusblå himmel, och frosten glittrar på marken. Det är faktiskt ganska vackert ute. Jag har snoozat på tok för länge, och behöver egentligen duscha, både för att se fräsch ut, och för att känna mig fräsch. Ja sannerligen, humöret sjunker alltmer för var dag man inte tvättar håret. Men likväl hatar jag att ställa mig i den himla duschen, för där är jag ensam och utlämnad åt mina tankar. I duschen finns det risk för att bli alldeles matt och orkeslös, just för att det är så avslappnande. Och jag känner mig själs såpass väl att jag vet, att om något skulle ske som fick min kropp att bli matt och orkeslös, skulle jag högst sannolikt bli liggandes ett bra dag, kallsvettig, utan matlust och med darrig kropp. Flera dagar, skulle det kunna ta innan jag orkade komma på benen igen. Kanske överdriver jag. Kanske inte. Det har hänt förut. Kanske inte just på grund av duschen. Något annat måste störa min balans också. Men duschen kan ha en utlösande faktor, när det kommer till mig och ångest. Det är den simpla förklaringen till varför jag drar mig så för att duscha - en sysselsättning som jag normalt tycker är ganska trevlig och behaglig.

Nej, solsken var det ja. Solsken och fett hår. Nu kommer grabbarna och hämtar mig om ungefär nio minuter. Bäst att äta frukost och göra sig iordning då ja. Jag älskar mig själv för att jag är så naiv, att jag går och lägger mig så sent som möjligt, och går upp så sent som möjligt, bara för att inte ha tid för tankar som kan störa min balans.. Typiskt dåligt, tror jag, att trycka undan sig själv så.


Jag ser äckligt smal ut på denna bild. Tänk att man kan
pendla så i vikt. Spännande ändå. Nej. Frukost var det.

Jag vet att jag just uppdaterade min blogg med ett sjukt långt och ganska meningslöst inlägg. Jag bara längtade efter att få skriva lite. Nu har jag lagt ner min kropp i sängen, och det var när jag bytte om som jag såg det - ärret på mitt knä. Ärret från min och Davids första tur med hans longboard. Jag trodde inte att det skulle bli något mellan oss då, och jag minns att jag redan då, när blodet sipprade fram på knät som syntes genom hålet som blev i mina leggings,  tänkte att "skit, detta sår kommer bli ett ärr, och jag kommer således få leva med minnet av David som jag aldrig kunde få hela livet". För då trodde jag inte att det skulle bli vi. Men det blev vi. Och det blev ett ärr. Förhållandet sprack, men ärret finns kvar. Det sitter där, strax under min högra knäskål, och det påminner om David. Det påminner om vår underbara sommar. Jag är så innerligt tacksam för den tid vi haft, på ett sätt, men å andra sidan, önskar jag ibland att det aldrig hade hänt. Då hade jag varit lyckligt ovetande om hur lycklig jag skulle kunna vara, om allting bara hade gått som det skulle. Men nu gick det inte som det skulle. Vi gled isär, eller nåt. Precis som jag och longboarden, dendär ödesdigra dagen i Borås. Pang sa det, och ont gjorde det. Den största skillnaden är väl att då fanns David vid min sida. Det gör han inte nu. Nu är det bara jag, och ärret på mitt knä.


Nu gråter jag.

ÅH, vad jag älskar denna hemsida som jag sprang över häromdagen!!! Inte sprang över, såklart, men hittade, när jag googlade "en god hustru". Ja, jag medger att jag är patetisk, men håll med om att jag är ganska söt, som googlar på sådant, när jag vet att jag och David högst sannolikt kommer att göra slut inom en snar framtid. Men faktum kvarstår, jag tänker bli en sjutusan till god hustru, vemhelst som än väljer att fria till mig. Inte vem som helst som friar så klart - att jag blir en god hustru förutsätter också att jag vill gifta mig med mannen i fråga.

Hur som haver, mitt i allt det dystra, har denna hemsida skänkt mig en hel del glada leenden. Framför allt de texter som handlar om kvinnor (jag är så himla mycket tjej), och de som handlar om språk. Ordvitsar är, ock kommer så förbli, en utav mina passioner. Något jag faktiskt inte delade med David, och som jag nu tänker frossa i, bara för att jag kan. Eller ptja, han har nog aldrig hindrat mig, för den delen.. Men det känns lite extra trotsigt, och ja, jag är 21 år, tre månader och tio dagar, just idag. David är 22 år och en månad, så när som på en dag. Sannolikt har min passion för ordvitsar gått över när jag uppnår den höga åldern jag med. Eller nåt.


http://www.yttermera.se

Jahaja. Då var jag min egen igen då ja. Bara min. Jessica. Bara Jessica. Ingens Jessica. Jessicas Jessica.. Det känns märkligt. Tomt, fast ändå inte. Jag försöker att skratta lite åt mig själv. Skratta åt att livet är som det är. Skratta åt att jag är som jag är. Skadad. Tänk, att det är först nu, när jag är 21 år gammal, som jag ser hur livet har påverkat mig. Hur till synes obetydliga saker som hänt i mitt liv, har påvkerat hela den person jag är idag. Tänk, tänk hur bräcklig jag är. Tänk hur bräcklig människan är. Är det inte märkligt då, att vi är så dåliga på att ta hand om varandra? Oberoende av vilken religion man tillhör, eller vilken världsbild man har, torde det vara fakta att människan existerat i tusentals år, och att människorna behöver varandra, lär väl inte komma som en nyhet för någon? Det är vanligt sunt förnuft. Att ett barn behöver kärlek, förstår varenda människa. Och nej, jag säger inte att ingen bryr sig om mig, och att jag som barn inte fick någon kärlek. Jag bara tycker det är märkligt, alltihop, att människor är så dåliga på att ta hand om varandra. Och ja, jag har jättemånga jättefina vänner i min närhet, och ja, David bryr sig också om mig för den delen, och nej, jag hatar inte honom, och nej, jag är inte ens bitter eller arg på honom.

Men jag är bräcklig. David också. Du också. Vi hänger alla i sköra trådar. Gång efter annan, brister de och går av. Tar någon emot en då? Vems fel är det, när den sista sköra tråd man hänger i, går av? Vad krävs för att de ska gå av? Inte mycket, troligtvis. Och nej, jag menar inte att David har varit orädd om mig. Jag menar att vi människor i allmänhet är orädda om varandra. Jag kan skriva en lång, lång lista, över exempel där vi människor är orädda om varandra, men jag vet inte om jag ska göra det.. Över huvud taget, så tycker jag att samhället är en konstig plats att leva på. Jag trivs inte här. Jag har aldrig trivts här. Nu är jag min egen igen. Nu har jag möjlighet att ta reda på närtusan det slog snett i mitt huvud, och jag blev galen. Nu har jag tillfälle att ta reda på vad som gjort mig till den jag är. Nu har jag tillfälle att ta reda på när mina sköra trådar brast, och kanske, kanske kan jag laga dem igen, och komma ur detta helare. För det är vad jag vill - bli hel.

Ja, min blogg har varit lösenordsskyddad under ett par timmar. Inte för att jag har hemligheter, utan för att jag har velat vara säker på vad jag gör när jag uppdaterar om senaste nytt.

Jag och David har gjort slut. Kort och gott. Jag vet inte vad jag ska säga om det hela, mer än att jag är vansinnigt ledsen för att det har blivit såhär. Samtidigt förstår jag med min hjärna att detta är vad som är bäst just nu, även om hjärtat skriker efter att David ska få flytta in där igen. Jag tycker väldigt väldigt mycket om David, och att han får må bra just nu, är nog det som är allra viktigast för mig. Det, och att jag ska återfå min psykiska hälsa, som sannerligen inte varit på topp på sistone.

Nu är det slut på hemlighetsmakeriet, precis som på vårt förhållande. Jag har ingen lust att skriva något känslosamt och fint, för jag kommer bara börja gråta, och det orkar jag inte just nu. Jag vill kunna sova normalt inatt.. Men fytusan vad mitt hjärta värker. David. Min älskade David..

Jag tror att jag ska börja skriva ett manus av mitt liv. Det skulle kunna bli en intressant film om världens mest misslyckade och patetiska tjej - jag. Jag är så enormt trött på allt som har med mig att göra just nu.

Jag saknar ord.

Jag funderar på om den andnöd jag får när jag är arg, beror på att hjärtat förvandlats till pulver? Det är väl jättesvårt att andas genom pulver? Om det blir sådär tjockt och klibbigt, som det ändå borde bli inuti en kropp? Det borde man kunna kvävas av, och jag tror att det är vad som håller på att ske med mig nu.


Nu till gårdagen, för att komma på lite bättre tankar.
Jag vaknade upp brevid Lovisa vid halvelvasnåret, trött som ett djur. Vi kände oss löjligt bakfulla allihop tror jag, åtminstone för att inte ha varit fulla.. Visserligen kanske känslan uppstod efter det party vi haft för femtio pers i nio timmar dagen innan.. Efter frukost beslutade jag och Lovisa oss för att åka till Kvibergs marknad. Kvibergs marknad är alltid lika härligt. Där finns precis allt. Trasmattor, kött, bilstereo, smink, bröd, grönsaker, vattenpipor och andra viktigheter. Jag inhandlade som bekant bara ett läppstift och ett superlim. På vägen hem köpte vi godis också - det var ju ändå lördag.
Vi hade sedan en vecka tillbaka planerat att ha en girls-night-out igår, och så blev det också. Ja, sannerligen, så blev det. Vi plattade håret, och jag använde till och med foundation - något jag bara gör vid MYCKET speciella tillfällen. Jag övervägde faktiskt även att ha mina svarta stilettklackskor, men sedan slog det mig att skorna är en storlek för små, och dessutom nästan aldrig använda, så troligtvis skulle de bara leda till värk i både fötter och ben. Vid sjutiden satte vi oss på spårvagnen mot stan, och efter att jag droppat Lovisa på tåget begav vi oss mot Saron och Samuel Ljungblads konsert. Fin uppvärmning på en fin kväll. Konserten var bra, även om jag instämmer i att extranummer ibland känns lite överskattat. Jag hade varit nöjd om det varit slut när det egentligen var slut. Hur som haver, efteråt drog vi till McDonalds för att fyllekäka innan krogen (att vi fyllekäkade är en stark överdrift). När klockan var ungefär tjugotre, steg vi så över tröskeln på Keybar - ett av få uteställen i Göteborg där man kommer in om man inte är över arton. Där satt vi, nästan ensamma på hela stället. Eller ptja, det fanns väl en och annan full idiot över fyrtio som försökte fånga vår uppmärksamhet. Efter ett tag fylldes det på med folk, och två unga pojkar gjorde några tappra försök att flörta med oss vid vårt bord. En utav dem tyckte att Hanna såg äldre ut än mig. Tack för den. När glasen var tomma (för vi drack så himla mycket!!!) intog vi så dansgolvet, som fram tills dess varit alldeles tomt. Nu flödade det av kroppar på det smutsiga golvet, och musiken gav oss tinnitus. Gång på gång kände jag pojkars kroppar närma sig min på ett verkligen inte okej sätt. Att råka få ögonkontakt med en man vid ett sånt tillfälle är förenat med livsfara. Det är som om en halv sekunds både oskyldig och ofrivillig ögonkontakt betyder det samma som att "nu är det fritt fram, nu får du ta på min kropp hur mycket du vill". Inte helt okej. Vi dansade loss i alla fall, och tack Gud att vi hade varandra, så att vi kunde hålla uppsikt och dansa emellan, alternativt ta tag och dra i armen på den tjej som för tillfället blev offer för någon av pojkarna. Usch. Detta köttiga leverne är då sannerligen inget jag saknar.

När klockan var halv tre bestämde vi oss för att det var dags att tänka på refrängen, och hitta en lämplig spårvagn att åka hem i. Vi kom till Brunnsparken, och skulle där få vänta i 17 minuter. Helt okej, om det inte vore för en väldigt underlig man i 60-årsåldern som stod där och talade obegripligt med oss. Han trodde att Hanna var tysk, och att en annan tjej i närheten var hans systerdotter. Han var nog antingen väldigt överförfriskad, eller så hade han inte alla hästar i stallet, som man brukar säga. När han så försvunnit, hade vi bara ett par minuter kvar att vänta. Då hände det som inte fick hända. En kille skulle klättra över staketet som skiljer spåren åt, men eftersom han var överfull, hängde hans kropp inte riktigt med, utan han trillade och slog ryggen/nacken/huvudet i asfalten, varpå han direkt efteråt typ segnar ner och blir alldeles genomsvettig. Hans vän ringer ambulansen, medan vi sitter och försöker hålla honom stilla, och se så att han fortfarande andades. (Jag skriver i oregelbunden tidsform nu, jag vet, men jag orkar inte). Efter bara någon minut kom ambulansen, och två män klämde och kände på grabben som trillat. De ville ta med honom, men grabben, som då kvicknat till lite, vägrade att åka med. Då åkte ambulansen, till min stora förfäran. Okej att de inte kan tvinga någon att åka med, men de borde väl fråga mer än en gång?! Hur som haver, vi missade spårvagnen, men hann med nästa. Klockan fyra ungefär, somnade jag i min säng. Det var skönt.

Jag känner att min hjärna gått lite på lågvarv den senaste veckan. Jag har inte tänkt så mycket som jag brukar, och det är skönt. Jag har haft ganska fullt upp faktiskt. Det gillar jag. Men ibland stannar jag till liksom, och slås av verkligheten. Poff, bara. Likt en käftsmäll, liksom. En annan sak, som jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta över, är att när jag inte har tid att fundera, då mår jag så himla mycket bättre. Betyder det att jag trycker undan mitt egentliga mående, eller betyder det att jag helt enkelt inte mår bra av att fundera? Jag hoppas på det sistnämnda. Jag hoppas att verkligheten är att jag egentligen mår bra, men bara har för mycket tid att fundera. Kanske det till och med kan ha att göra med att David är i Litauen? Inte för att jag mår dåligt av att vara med honom, utan för att jag kanske mår bra av att få fokusera på mig och bara mig ett par dagar? Ja, inte vet jag. Idag kommer han hem i alla fall. En ganska märklig detalj, är att folk verkar mycket mer intresserad av att läsa min blogg i de stunder jag är ledsen och skriver om hjärtesorg på hjärtesorg. Jag känner igen det där. Det är så gött att bara få gotta in sig i andras helvetesvardag. Så får man inte säga, men ibland inbillar jag mig att vardagen kan kännas som ett helvete. Avsaknad av det som är gott helt enkelt. Idag är inget helvete. Dels, så är det lördag - alltså inte vardag, och dels, så har jag fina vänner, dels, så är min syster här, och dels så har jag druckit kaffe och ätit godis. Jag svamlar lite nu. Jag ska försöka att inte fundera mera. Och jag ska försöka att inte klistra mitt öga vid min telefon, bara för att kunna svara inom en sekund, om David skulle höra av sig. Jag har ju för tusing ingen aning om när han ämnar anlända till vårt rike igen.. Jaja. Lördag, ljuva lördag. Hejdå.

Igår var det fest då ja. Nio timmar. Femtio personer typ. En lägenhet. MASSOR av soppa. Kaka. Kaffe. Vattenpipa. Typ. Härlig tillställning. Min lila syster sov över, och idag har jag och hon varit på en utav Göteborgs mest spännande platser - Kvibergs marknad. Jag köpte superlim och ett läppstift. 32kr. Tack för det. Nu har vi just druckit kaffe.

Hejdå.

En stor nackdel med att bo i Bergsjön, eller, snarare kombinationen att bo på ett berg, samtidigt som man har fem minuters gångavstånd till spårvagnen, är att man måste bära alla sina matkassar i uppförsbacke jättelångt. Det har vi gjort idag, efter att vi handlat för ungefär 1200kr. Tre stora kassar och varsin tung ryggsäck på det. Hurra.

Jag är mäkta stolt över att kunna avslöja att min klocka ringde halv nio imorse, och att jag gick upp endast tio minuter senare, utan att ens behöva. Jag har ätit frukost och duschat - jag har faktiskt till och med rakat benen! Så nu behöver väl avloppet rensas igen, med tanke på hur mycket hår det brukar växa på min stackars kropp..

Ikväll är det fest, och nu pågår förberedelserna för fullt. Anna städar, Carro pluggar, och jag letar recept på mat.. Spännande!!

Puss.

Efter nästan tre dygn av total tystnad, passade det så att höra av sig för David. Han är i Litauen, och detdär med telefoner och utomlands har väl aldrig varit en särdeles lyckad kombination, även om mobiloperatörer gärna hävdar det.

Idag har varit en bra dag - Carro har ju firat att hon nu går in i sitt tjugoandra levnadsår. Jag och Hanna var på barnoasträff i Varberget och pratade om viktiga saker - nämligen om hur mycket man är/ska/borde vara beredd att offra för sin tro på Gud, nämligen allt. Vi halkade in på bland annat alkoholfrågan, och gissa vad som stod på bordet när vi kom hem, om inte vin? Jodå. Detta är en drogernas vecka. Det gillar vi..

Imorn är det ännu mera kalas, och så även på lördag. Vilken vecka! Ja, man får väl passa på medans mannen är i utlandet, och inte kan hålla koll på vad man gör med vem, och när, och hur, och varför. Haha. Kvinnan är som bekant bittrare än döden.

Godnatt!

Idag fyller Carolina 21 år!!! Grattis till henne. Vi väckte henne redan vid sjusnåret, med levande ljus och frulle på en bricka, samt våra famnar fulla av paket. Hon blev glad.

Eftersom både jag och Carro är lediga idag på förmiddagen, och det är födelsedag idag, och inflyttsfest imorn, beslöt vi oss för att städa. Hon började i badrummet, och jag i köket. Efter en liten stund påpekar Carro att vattnet i vårt handfat rinner ner fantastiskt långsamt. Det visste jag egentligen redan. Det är såntdär som man märker, men som man väljer att inte notera, eftersom man eventuellt måste vidta åtgärd då. Men idag tänkte jag att, vadtusan, någon måste göra det någon gång. Det kan lika gärna bli vi, här och nu. Sagt och gjort - vi började skruva isär de olika rören, och höll på att kräkas. Rören var helt igentjockade av hår och slem. Och det luktade verkligen rumpa. Värre än rumpa, skulle jag vilja hävda. Man ser ju flera rumpor varje dag, och befinner sig ofta ganska nära dem, men sällan har jag känt dem sprida en doft som denna. Det var riktigt äckligt. Vi försökte pilla bort avloppsinnehållet med ett papper mellan slemmet och våra händer, men gav snart upp. Allt går att tvätta bort, som jag brukar säga. Jag offrade min prinsesstandborste, och snart offrade Carro även sin. Vi petade med tops, borstade med tandborstar och slet med våra snart ganska slemmiga händer för att få loss allt. Till slut lade vi alla delar i ett bad bestående av jättevarmt vatten och rengöringsmedel. Vi tänkte, att när vi ändå var i farten, skulle vi försöka ge oss på duschen också, eftersom vattnet även där rinner ner väldigt långsamt. Pappa förklarade hur man skulle öppna locket, och snart slog även stanken av gamla hudavlagringar blandat med bajs och hår emot oss från duschavloppet. Jag förstår inte hur man kan tappa så mycket hår, och ändå ha så mycket kvar. Det är inte logiskt. Det borde vara ett bevis på att logik inte finns. Och i så fall, om logiken inte fanns, då skulle ju allt falla. Eftersom vi bor i Bergsjön, och allting är av väldigt märklig kvalitét, kom man inte åt så bra i brunnen. Någon hade lagt golv över hålen.. Vi fick gräva med pincett, för att slutligen nypa tag med våra händer, och dra och dra och dra och dra och dra för att få upp allting. Jag vet inte om jag vill veta, men vadtusan är allt vitt slem och brunt klet som finns mellan alla hårstrån? Vi har i allafall en ny teori över hur saker fungerar, med tanke på evolution och så. Huvudhåret utvecklades, för att det inte skulle vara så svårt att rensa avlopp. Tänk vad bökigt det hade varit, om man inte kunnat dra i håret. Då hade man varit tvungen att ha någon sorts slamsugare.. Det hade varit äckligt. Hår är också äckligt, visserligen, men det är mer naturligt än slamsugning.

Nu tänkte jag sätta tillbaka badkarskanterna, men det gick sådär.. Jag fattar ingenting. Vi hade också stora problem att sätta ihop alla rör rätt igen, med olika tätningsringar och allt vad det heter.. Typiskt att glömma se efter hur det sitter ihop innan man pillar isär något. Hur som haver, det läcker inte åtminstone.

Nu är Carro och handlar ingredienser till kaka, och jag försöker städa badrummet, som sagt. Men motivationen försvann när jag inte fick till badkarskanten.. Får väl dammsuga vardagsrummet då ja..

Igår öppnade jag webläsaren explorer för att kunna komma in på www.cross-fire.se, och poff sa det, så försvann mitt googlesökfält i firefoxbrowsern till förmån för yahoo. Jag hatar det. Det ser så H I M L A billigt ut!! Hur får man tillbaks google, undrar Jessica21.

Jahaja. Så var ytterligare en dag till ända. En ganska effektiv sådan, skulle jag vilja hävda.

Igår kväll hade jag svårt att somna. Jag låg och snurrade fram och tillbaka i min på tok för stora säng. Kanske för att jag hade sovit fram tills klockan var nästan tio på morgonen, och kanske för att jag visste att klockan skulle ringa redan klockan sex morgonen därpå. Till slut somnade jag, men ingen nåd fanns att hämta. Klockan 0600 gick alarmet på, och efter att ha snoozat i 21 minuter gick jag upp. Det första jag gjorde, var att koka upp tevatten - annars hinner jag aldrig dricka upp det innan jag måste gå. Jag hann ändå inte. Det var surt. Inte teet alltså, utan att jag inte hann dricka upp det. Några minuter innan sju låste jag ytterdörren om mig och travade mot spårvagnen. Inte travade såklart, men ja, gick. Tåget avgick mot Varberg, och givetvis blev jag bortvisad från min plats. Pappa hämtade mig på stationen, och vi åkte till kontoret för att påbörja vår arbetsdag. Efter en stund kom även Noa, och vi hade en givande tid tillsammans. Efter arbetsdagens slut käkade vi lunch på Parasollen ute på Getterön. Det väckte minnen inom mig - jag har inte varit där sedan David och jag var ute på naturreservatet i somras. En utav sommarens bästa dagar - for sure. Hur som haver. Jag hämtade mamma på hennes jobb, och vi åkte till stan för att handla prelle till Carrus som fyller kvinna imorgon. Hela 21 år gammal blir hon. Grattis till henne. När vi kom hem vankades det fika med lillebror, och mamma såklart, och senare tillkom även lillasyster, pappa och Noa. Hemma i mitt gamla flickrum (läs: Jonathans pojkrum), hittade jag en hög med kläder till mig från Lovisa. Det är en märklig känsla att ärva tillbaks det som hon en gång har ärvt av mig. Men det är okej. Jag kan nog klä på mig vad som helst som är nytt, nästan.
Väl tillbaka i Göteborg väntade Carro på stationen, eller, jag fick vänta på henne, men vi möttes där. Vi skulle till Saron och lyssna på disposition om Gud och Darwin. Spännande. Efteråt köpte vi cheeseburgare på donken, och sedan åkte vi hem. Härhemma har vi druckit te och berättat för varandra hur det var första gången vi fick mens. Spännande.

Det känns som att detta blev ett tråkigt inlägg. Jag har längtat hela dagen efter att få skriva ut mina tankar här, men nu när jag väl gör det, får jag helt enkelt bara inte till det. Borde släcka lampan och sova snart. Ska ju upp och sjunga för Carrus imöraböra. Fem i sju ska vi samlas i köket för uppsjungning.

Hurra och godnatt.

Ibland kommer ett ord till mig, sådär bara. Jag vet inte om det är Gud som sitter på ett moln och talar, eller om det är andra random saker runtomkring mig som spökar, men ibland händer det, och då blir jag jätteinspirerad att skriva något smart i min blogg. Jag sitter nu i vårt vardagsrum, och allting runtomkring mig är allmänt idylliskt. Hanna sitter på sitt rum och sjunger med både själ och hjärta. Jag undrar om hon tänker på att vi andra hör. Nu kom hon ut till pianot för att öva på läxan. Carro sitter på sitt rum och grejar. Anna är på hemgrupp. Det känns nästan som att vi är en liten familj. Då hade jag kunnat vara en mamma, och Anna hade kunnat vara pappan, som är ute och gör viktiga saker. Hanna och Carro hade varit mina barn, och jag hade varit så himla stolt över dem. Men det är ju inte på riktigt. Är det någon i vår familj som borde vara mamman, är det iallafall inte jag.

Och så åter till mitt ord: harmoni. Jag känner mig ganska harmonisk just nu, och varför, det har jag ingen aning om. Kanske kan det ha med Hannas lugna klinkande på pianot att göra. Kanske beror det på att jag är mätt och känner, att det enda som fattas mig nu är en kopp te. Jag tänker inte spekulera mer i varför - då kanske harmonin lämnar mig. Jag tänker snarare ta vara på tillfället och bara sitta här och andas.

Nu brakade helvetet loss. Båda mina små flickebarn gav ifrån sig bittra utrop inom loppet av några sekunder.

Fram med vattenpipan då ja.

Om man nu ens kan kalla någon som är nästintill arbetslös, men inte söker jobb, för duktig. Hur som haver, jag har tagit tag i mig själv, om än bara lite. Jag har skickat ett viktigt mail, jag har ringt banken och jag har bokat tid hos tandläkaren. Dessutom har jag duschat för första gången på för många dagar (igen). Jag rakade mina armhålor, filade fötterna och kletade kräm på dom, kletade kräm i ansiktet, och till råga på allt, jag klädde mig i ganska snygga kläder. Lagom snygga, liksom. Vardagligt. Inget tights och linne med omatchig kofta här inte. Nejnej, idag ska jag försöka leva lite, trots att jag är helt ensam hemma, och inte har något alls att göra..

Jag känner bara att jag såhär i efterhand behöver förtydliga att gårdagens "fest" inte var en fest i den bemärkelsen. Vi var bara fyra brudar som drack lite vin en måndagskväll. Det känns lite socialfallsmorsa, men vadtusan, vi bor i Bergsjön. Då är allt okej.

Idag vaknade jag vid halv nio första gången. Som vanligt spred sig paniken i min kropp, och för att glömma den, somnade jag om. Härligt! Jag drömde att jag var ute och körde bil med pappa, och jag var tvungen att använda muspekaren på datorn för att gasa. Så det var jättesvårt att accelerera, och kändes bara hur fånigt som helst. Jag tappade även ner mitt kamerastativ för ett berg i samma dröm. Mycket märkligt.. När jag återvaknade vid kvart i tio beslöt jag mig för att det var dags att gå upp. Jag hittade Carro invirad i sitt täcke i soffan. Det såg så mysigt ut att även jag tog plats. Inte under hennes täcke, utan i andra änden av soffan. Efter en stund klädde jag mig i vår poncho, och började sortera tvätt. Jag är verkligen ful. Det är verkligen inte okej att gå omkring i pyjamasbyxor, poncho och fett hår.

Hur som haver. Jag behandlar en konstig grej på mitt knä för tillfället, med vårtmedel. Jag vill egentligen inte kalla min lilla hudförhårdnad för vårta - det känns så himla äckligt och 90-tal, men kanske, kanske är det en vårta. Jag råkade just dra av ett lager hud på den, så nu vattnas det sådär härligt. Det är en liten krater i den också, och om man trycker runt den kan det komma blod. Gott!

Nu: sätta på kaffe till mig och min duktiga Carolina.

...så lyckades jag ha huvudet i soptunnan längre än Hanna. Så jag vann. Viktigt. Godnatt.

Tack för alla kommentarer - de värmer mitt hjärta!! (skämt, ni kommenterar inte). Men det är inte därför jag skriver. För att ni ska kommentera alltså. Jag skriver mest för min egen skull. Lite för att stilla det behov av bekräftelse jag har, men med tanke på hur dåliga ni är på att kommentera, stillas det inte nämnvärt.

Jahaja. Ikväll var en intressant kväll. Vid åttasnåret skulle jag tippa, var middagen uppäten, och alla var hemkomna och satt och fixade med sitt. Hanna "pluggade", Carro "skulle plugga", Anna tittade på film, och jag gick sysslolös som vanligt. Någon kom med den fantastiska idén att vi skulle korka upp en flaska vin, måndagskvällen till ära. Hanna hade ju ändå bara prov imorn, och Carro hade ju ändå bara flera flera sidors läsning på engelska att göra. Och jag och Anna är ju ändå alltid ovetande om morgondagen. Sagt och gjort - vi öppnade flaskan. Det tog en kvart, kanske. Vi satt på varandra på golvet, och drog och slet i korken, som slutligen lossnade. Det kändes befriande och härligt att hälla i sig alkoholen. Ruset spred sig genom kroppen. Skämt. Vi hade det trevligt. Vi tog tillfället i akt att leka "jag har aldrig", och Hanna "pluggade" under tiden. Hon lekte psykolog. Hon har nämligen psykologiprov imorn. Slutligen beslutade jag och Hanna oss för att gå ut på kvällspromenad, och vi hamnade hemma hos Stefan, som bjöd på te och apelsin. Gott det. Sedan gick vi ut igen. Jag hittade en fin hink, Hanna balanserade på lekplatsens tak, och jag trillade av en torkställning. Vi testade även en gungbräda, samt tjuvringdepå på en dörr. Jag kände det som om vore jag sjutton. Hanna är ju bara arton, så för henne är det ju helt okej. När vi kom hem kände jag för att klottra lite på lapparna i trappuppgången. Min penna tog slut efter att jag skrivit hälften. Men jag hittade som sagt en hink. Den kan vara bra att ha.

Nej hörrni, ikväll är jag faktiskt glad. Om det beror på vinet eller vännerna, låter vi vara osagt.

Jag fattade ett beslut häromdagen, och äntligen vet jag vad jag ska göra av, åtminstone en del av den, min frustration.

Puss.

Att bo i Bergsjön kan verkligen få en att tappa greppet över vad som är okej. Är det okej, att i Sverige, idag, ha gått ut i trasiga tygskor, spetsklänning, regnjacka och stickad mössa, för att köpa ägg i lösvikt i en butik som säljer halalslaktat kött? Ja, jag vet då inte om det är acceptabelt. Troligtvis. Det känns exotiskt. Nästan som utomlands.

...vad är man skyldig, egentligen?

..försöker att utveckla vissa icke medfödda begåvningar. Går det, månnetro? Eller är det bara idiotiskt och patetiskt? Är det värt ett försök, eller rinner allt ändå bara ut i sanden till slut?

Och egentligen, är allt troligtvis ett enda stort patetiskt rop efter uppmärksamhet. Himla patetiska idiot-Jessica.

...finns skrivna i mitt heliga skrivblock som just nu ligger kastat på Davids säng. Nåde honom om han öppnar och läser. Jag undrar vem jag är egentligen. Om den riktiga jag är hon som sitter här och är snäll och behärskad, eller om den riktiga jag är hon som finns i boken. Hon som aldrig annars visar sig. Hon som är passionerad och farlig. Hon som är brutalt ärlig. Hon som lever. Eller hon som behärskar varenda ord och tanke som är "fel". Jag känner humanismen bubbla inom mig. Det skrämmer mig lite. Det behöver för den delen inte handla ens om humanism. Det handlar bara om att jag är så våldsamt trött på att anpassa mig, och vara som jag ska, och inte som jag vill. Var det verkligen Guds avsikt, när han skapade oss, att vi inte skulle kunna vara oss själva, utan att vi skulle tvingas in i en mall där inte en enda människa egentligen passar. Alla dessa normer. Jag hatar dem. Jag vill bara vara jag. Nu. Inte sen. Nu. Om jag någonsin dör, vilket jag troligtvis gör, har mina arvingar en hel del spännande läsning framför sig. Jag har nämligen fört dagbok i snart åtta år. Däri finns alla de hemligheter som är för hemliga för att prata om. Alla de hemligheter som gör mig till den jag är. Däri finns säkert förklaringar på en rad frågetecken människor haft om mig. Däri finns sanningar som jag älskar, men som är så förbjudna att ingen av dem någonsin yttrats någon annanstans än i mitt patetiska skrivblock. Däri finns det liv som jag så länge önskat leva, men aldrig vågat.

Okej, jag överdriver idag. Livet kanske är bättre i verkligheten än i mina drömmar, men just nu har jag svårt att tro på det. Just nu bubblar frustrationen snart ut ur mina ögon i form av tårar. Varför? Jag vet inte.

Så var det fredag, och allt känns allmänt märkligt.