Jessyca

Ibland undrar jag hur allt blev som det blev. Vad det är som tagit mig hit, där jag befinner mig idag. Med just de vänner jag har. Med just de omständigheter jag har. Med just de minnen jag har. Med just de erfarenheter jag har. Mycket märkligt har hänt i mitt liv. Många människor har funnits. Nästan lika många har försvunnit. För den bittra sanningen är trots allt, att de flesta vänner jag haft, har jag idag ytterst sporadisk kontakt med. Och vems fel är det? Mitt? Deras? Världens? Samhällets?

Och det där med samhället. Vem trivs här, egentligen? Vem trivs egentligen med att jobba 7-16 eller 8-17 47 veckor om året, åka till Mallorca en, fira jul och nyår en, och spendera resterande tre med att sitta hemma och vänta på bättre väder? Vem vill det EGENTLIGEN?

Jag vill ha ett äventyr.

Här sitter jag och lyssnar på Enter Sandman. Jag har nämligen lärt mig att spela den på gitarr. Jag vill hävda att min version låter nästan lika bra som originalet.

Inatt spelade jag sims, och gick således till sängs hutlöst sent. När pappa ringde mig imorse stod klockan på 1155 och jag det var också första gången jag vaknade under "natten". Härligt med djupsömn. Pappa kom hit, drack en kopp te, och lärde mig hur man grejar filer på server. Viktigt att kunna i mitt arbete. Sen åkte han hem, och jag pillade vidare med filer och filmer.

I övrigt är jag riktigt snygg idag, i randiga tights och rosa tröja och wild-day-strumpor. Det är en riktig wild-day idag.

Jag har också ont i ryggen. Så ont att jag nog ska kontakta kiropraktorn på studs.

Måste spela.


MÅSTE SPELA!!!!!

Måste spela!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



MÅÅÅÅSTE MÅSTE MÅSTE MÅSTE SPEEEEELAAAAAAAAAA!!!!!!!!!



!!!


Jag kom på igår, att jag inte spelat TheSims på flera år. Jag powerinstallerade det på datorn, och satt sedan som fastklistrad i sex timmar.

Jag har just räddat mitt liv.

Hejdå. Nu ska jag in i dimman.

Jag är lite negativ nu.

Jag stör mig på språkmissbrukare. Jag tycker verkligen det är jobbigt. Eller snarare, jag stör mig på språkmissbruk. Jag stör mig inte på personen i fråga. Jag stör mig på ordet som är fel.

Jag har hittat en ablasnygg kille. Han vet inte att jag finns. Han verkar vara knäpp. Vilket är synd. Känns som slöseri med snygghet.

Jag är hungrig. Under tiden mamma lagar mat, sitter jag här och käkar matadormix.

Vad ska jag göra av idag?

Hejdå.

Vad är det att misslyckas? När har man misslyckats? Är det ett större misstag att inte våga, än att inte lyckas då man försöker?


Det känns ju som, att så länge man håller sig till det trygga och säkra, kan ingenting gå fel. Man vet vart man har sig själv, och man vet vart man har alla andra. Man vet att man kan det man gör. Man vet att andra vet att man kan det man gör. Man har sin trygga plats. Man vet vart man brister. Man känner sina svagheter. Misslyckas man här, har man alltid en förklaring till varför det gick som det gick. Alltid är det någon förutsättning som inte varit optimal. Man är trygg. Helt enkelt.

Däremot.

Att testa något nytt. Är förknippat med en rad risker. En rad frågetecken. Att prova något nytt, att åta sig andra, och större uppdrag, är att riskera att misslyckas, utan att kunna varken försvara eller förklara. Att kasta sig ut litegrann, och göra något man inte gjort förut, medför en risk att andra tycker man är dålig. Att andra ska skratta åt en. Eller nästan värst av allt, att andra ska tycka att man är skitbra, så att man får så höga förväntningar på sig själv att ett misstag skulle leda till akut depression.

Jag vill ju våga.

En mycket vis man sade en gång:

Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind. Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort. Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är ju förgänglighet.
Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort under solen. Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände. Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen? Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro.

Jag tycker det är fascinerande, att hela världen i princip bygger på pengar. Och än mer fascinerande är det, att folk fortsätter tro att pengar är vad som kommer rädda dem, till och med genom finanskriser.

Människor alltså. Jag säger bara: människor.

Jag sitter här och tänker, att jag är nog perfekt. Jag är precis sån som jag vill vara, många gånger. Jag har precis de egenskaper jag vill ha. Jag är nöjd med den jag är. Nöjd med mig själv. Jag vill inte bli någon annan. Bara utveckla den jag redan är. Jag är perfekt.

Hur kan man inte älska mig?

Igår satt jag på spårvagnen. Jag var på väg mot centralen, där jag skulle gå på ett tåg som skulle ta mig till Varberg. Jag satt längst fram, till vänster. Jag hade på mig min svarta tunna kappa, halsduk och mössa i svart, med paljetter. Datorväskan stod på golvet, mellan mina fötter - fullpackad, inte bara med dator, utan också med diverse kläder och andra nödvändigheter. I mitt knä låg handväskan, tillsammans med mina röda skinnhandskar. Jag hade borrat in mobiltelefonens tillhörande hörlurar långt in i mina öron. Brevid mig satt en ung man. Han såg ganska bra ut, vad jag minns. Han hade en stor väska. Jag läste ur Marcus Birros Svarta Vykort. Det var då det slog mig att

DETTA ÄR LIVET.

Detta är mitt liv. Nu. Mitt liv är just nu på spårvagnen.

Jag drabbades av livets storhet, på något sätt. Jag var tvungen att gräva upp anteckningsblock och penna ur handväskan. Jag har lärt mig att jag alltid behöver ha anteckningsblock och penna med mig. Annars måste jag skriva in mina uppenbarelser i mobiltelefonen, och det känns så okulturellt på något vis. Min insikt gick nästan att ta på. Luften tjocknade där jag satt. Paniken kröp inom mig. Ut i fingrarna, genom pennan och ner på pappret. Livet är nu. Och jag är så oerhört liten, i perspektiv till livet självt. Vem är jag, mitt i allt? Ingen. Eller allt. Vad är jag? Var är jag? Varför är jag?

Jag, bland många andra, är så upptagen med annat, att jag inte har tid att leva. Eller är det så att livet är allt det där man är upptagen med?

På sistone, har jag vid så många tillfällen näst intill drabbats av panik. Tiden bara går. Den rinner mig ur händerna. Jag åldras. Alla åldras. Jag kommer att dö. Alla kommer att dö. Döden i sig är inget jag fruktar. Snarare resan dit.

Jag vrider ur disktrasor, torkar smuts, småspringer i regn, tvättar håret, diskar, håller käften och sitter vid facebook. Jag åker tåg, hyvlar ost, startar datorn, skickar sms, skriver, tvättar strumpor och går på toaletten. Jag kokar vatten, slänger kaffesump, sorterar sopor, handlar mjölk och fryser köttfärs. Jag rotar i fickan efter nycklar, läser bloggar, skyndar till spårvagnen och struntar i att bädda sängen. Jag borstar tänderna, sitter vaken, söker tröst, öppnar flikar, går mot rött och fäller upp paraplyt. Och genom allt, finns bara en enda tanke i mitt huvud. Eller, snarare, ett ord. Ett huvudord, i mitt huvud. Ett ord som ständigt florerar i mina tankar. Som äter upp enormt mycket av min energi. Ordet kantyckas vara kort. Men i sin betydelse, är det världens längsta. Det lilla ordet, är sen, och av erfarenhet, vet jag att sen är nu, och sen, är inte ett dugg bättre. Och hur ofta händer det inte, att man försöker spara tid genom allt det där i vardagen? Varför gör man så? För att slippa?

Visserligen är det ju så, att om jag diskar snabbare, blir tiden då jag inte diskar längre. Då får jag mer tid att läsa bloggar och facebooka. Till vilken nytta?

Nu. Är ordet jag behöver lära. Nu. Är ordet vi alla behöver lära.

Så oerhört små är vi, i jämförelse med allt.

Jag skulle kunna skriva i evighet. Mina fingrar brinner.

Man kan ju fundera på hur det egentligen står till, när man sitter i sin soffa, iklädd indinanponco och käkar popcorn samtidigt som man på youtube beskådar Saddam Husseins avrättning. Tanken slog mig, att jag egentligen inte ens vet varför han blev avrättat. Jag är väl för ung för sånt.. Ska faktiskt genast ta tillfället i akt att lära mig något nytt och googla denne, för mig, mystiske man.

---

Nu har jag läst på en sväng, och utan att ha gått för djupt in i det hela, kan jag nog ändå konstatera att Saddam var ytterligare en stackare med trasig uppväxt. Det försvarar inte vad han gjort - det förklarar. Mer än så tänker jag dock inte sitta här och tycka. Klockan är snart ett, och då borde ett flickebarn som jag sova sedan länge.

---

Idag kom jag och Hanna på den briljanta idén att vi båda skulle ringa våra föräldrar, och när de svarade hålla våra telefoner tätt ihop, så att Lennart skulle höra Berit, och Berit Lennart. Vårt lilla practical joke blev ganska misslyckat, eftersom pappa svarade långt innan Berit, och typ hann försvinna innan Berit lite försiktigt började ropa "Hanna, Hanna?" i andra sidan luren. Då brast det för både mig och Hanna. Fnissiga som hormonstinna mellanstadieflickor blev vi. I trappuppgången.

Dagen har också bjudit på en härlig träff med Hannas rektor. Vi stötte ihop med honom just innan vi skulle gå ombord på 17-bussen, och jag hinner precis presentera mig innan vi alla tränger oss in bland en mängd främlingar. Jag och Herr Rektor hade turen att hamna alldeles invid varandra, medan Hanna befann sig ett par meter därifrån. Jag inledde ett trevande samtal. Det hela slutade ganska lyckligt.

Nej. Här har jag inte mycket att göra. Ska utmana mig själv i Tetris en gång innan jag går till sängs och fortsätter med mina memoarer. Min dagbok - alltså. Jag slog nytt Tetris-rekord igår! 195 lines! Woooha! Över 200 idag, över 200. Annars får jag inte gå och lägga mig!! Eller. Jo, det får jag nog.

Hejdå.

Ute faller ingen snö - men regn. Vattendroppar tunga som bly, rasar mot marken i faslig takt. Har gjort hela dagen.

Dagen började vid halvelvasnåret. Jag vaknade i min säng, och mamma på soffan. Stackars kvinna, som fick sova på soffan, alltemedan jag gottade mig i duntäcke och mjuk madrass. Vi åt mysig frukost, och gick sedan ut för att göra stan. 550kr fattigare, men en trevlig dag rikare, kom jag så hem vid fyratiden. Regnet föll. Blytungt. Vattnet forsade i bäcken, och det brusande ljudet därifrån blandades med tunga droppar mot marken, mina steg och grisarnas grymtande. Jag stannade upp, åtminstone inombords, och tänkte, att precis sådanahär ljud, används när man ämnar göra en stämning något trevligare. Min fantasi tog mig till kvalmiga och dimmiga rum, fyllda med gröna växter och fågelsång. Det är fascinerande, för då - i låtsasregnskogen - tycker man att ljudet är så otroligt exotiskt och exklusivt. Och det är det väl. Här i Bergsjön finns inte mycket regnskog att finna. Men vi har grisar, och en forsande bäck alldeles intill. Om man bara tillåter sig att lägga märke till det, är det faktiskt vackert. Riktigt vackert. Åtminstone om man blundar. Då slipper man se den leriga gången och de slitna husen där inga lampor lyser. Fast det är väl vackert det också. På sitt sätt.

Ikväll har vi varit på en musikal i Smyrnakyrkan. Den handlade om julen. Stundtals, var jag så gripen av ögonblicket, liksom fångad och åtsnärjd, att hjärtat hoppade upp i halsen och ögonen fylldes av tårar. Jag tror inte det var föreställningen i sig som gjorde det. Men ibland hände det. Kanske är det stråkar och strängaspel. Kanske är det pms. Kanske är det Gud. Svårt att säga. Kvällen väckte dock julkänslor i oss, och vi gick o Hemköp för att köpa glögg, mandel, russin och clementiner som vi nu har njutit av, alltemedan julsånger från både spotify, pianot och våra egna halsar strömmat in i våra öron. Stämningsfullt.

Andra highlights of the weekend:

• Blev bjuden på champange av främling på Sticky Fingers, av alla platser.
• Fick se, lyssna till och highfivea med Marcus Birro.
• Åt ute, times two.
• Spenderade fin tid med min mamma.
• Städade köket, badrummet och sovrummet.

Nej. Om jag skulle ta och sätta punkt där då ja.

Jag säger "VA?!", och åter "VA?!".

Angående mitt första "VA?!" - endast halva inlägget publicerades. Vi har ju SJU växter. SJU. Och även om jag endast förmår nämna två av dem vid namn, betyder inte det att de andra inte är värda att nämnas alls. För det är de. Verkligen. Aldrig att jag skulle försaka mina växter så. Eller, våra.

Angående mitt andra "VA?!" - mina fingrar fepplade till det, och ÄVEN DETTA inlägg försvann. Tur att jag är vid såpass gott mod idag, att jag åtog mig att skriva om det. Annars kunde ni sannerligen trott att jag försakar fem av mina sju krukväxter.

Här följer faktiskt en lista över alla sju växterna, med lägesstatus:

Fredskalla:
Bladen är stora, ståtliga och gröna. Växten blommar dock inte, men ser ut att må ganska hyfsat.

Cyklamen:
De flesta bladen är gulnade, och vissa av de rosa blommorna har skrumpnat ihop en aning. Ser överlag ganska ledsen ut.

Växt med gröna blad och rosalila blommor:
De rosalila blommorna blev bruna, och klipptes så av. Knopparna som kom under är torra som fnöske. Bladen är dock gröna.

Växt med gröna blad och rosa blommor:
Ser ut att må prima, i alla fall sist jag tittade till den. Bladen växer så det knakar. Det gör inte blommorna.

Ikea-palm:
Ser myckete ledsen ut, då de långa gröna bladen hänger som jag vet inte vad. Dock är den grön.

Giraffliknande växt:
Bladen är gröna, men de speciella "blommorna(?)" ser lite ledsna ut. 

Evighetsväxt:
Den blomma med längst historia, åtminstone för mig. Den ser ut som den alltid gjort. Lite grådassig, men inte vissen. Lagom många tjocka, gröna blad med vätska i, varav något enskaka någon gång faller ner i jorden, skrumpnar ihop och blir bortstädat.

And that's about it.

Om gårdagen berättar jag en annan dag.

Hejdå.

Det är lördag förmiddag, och jag sitter här och googlar på krukväxter. I vårt vardagsrum har vi fem stycken, och i köket två. Ingen av dem ser ut att trivas riktigt. Eller jo, en av dom. En såndär evighetsväxt med tjockablad som man kan pressa ur massor av saft från om man av misstag råkar pilla loss ett blad. Dock måste man gömma det illa kvickt, så att inte till exempel pappa ser. Jag fick en cyklamen av mamma och pappa för exakt 12 dagar sedan, och dsss blad är redan gulnade. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Dock har jag mitt i all blomstermisär fattat ett viktigt och avgörande beslut. Jag ska bli duktig på blommor! Min farmor är det, så någonstans i mina gener måste det finnas en liten kromosom som är till min fördel. Eller? Anna tycker att jag ska börja blogga om mina upplevelser och framsteg med växterna, och det tycker jag är en bra idé. Här följer en lista över de blommor vi har i vår ägo:

Cyklamen


Fredskalla

Jag blir på riktigt lite deprimerad av att ingen någonsin kommenterar i min blogg. Jag har ju uppenbarligen en rad trogna följeslagare ändå.. Jaja. Man ska väl inte drivas av något sådant köttsligt.

Istället tänkte jag berätta historien om min senaste hårvecka:

I söndags, när vi var på väg hem från kyrkan, bestämde vi oss för att färga håret. Så vi gick till Willys och impulsköpte hårfärg. Jag köpte orange färg, för jag har under en lång lång tid velat testa att ha ljusbrunt hår med lite inslag av rött, typ orange. Det blev inte den färg jag tänkte.

Efter två dagar fick jag nog. Jag stod helt enkelt inte ut i mitt lila volvoraggarrufs. Jag hade ett par alternativ, och var ganska fast besluten att försöka få håret till den brunorange nyans jag önskade. Dock gav jag upp inne på Åhlens. Istället beslutade jag mig för att helt enkelt täcka över misslyckandet med mörkbrun färg. Det kändes som ett säkert kort.

Nu är jag ganska nöjd, även om håret fortfarande skimrar en gnutta för mycket i lila.

Tillhörande bilder:


Jag hatar mitt borstade tönt-svall.


Jag gillar mina curls.


Svart som natten. Eller inte.

Det går ju inte att fånga färgerna på bild riktigt.. Här ser det rödlila inte riktigt så gräsligt ut som det gjorde i verkligheten, även om det fanns själar som påstod att det var snyggt. Faktiskt, så finns färgen förevigad även i årets julkalender, på http://www.cross-fire.se. Om nu kamerorna är ordentligt färgbalanserade.. Jaja. Dessutom bär jag mitt Disney-nattlinne som jag hittade på Restenäs, i storlek 140. Inte Restenäs alltså, utan nattlinnet.

Och ja, jag vet. Någonstans under min tonårsperiod, eller kanske redan vid min födsel, förlorade jag förmågan att bli snygg på kort. Det finns inga snygga kort på mig. Leta själv!

Godnatt!

Hej hej! Här ligger jag på mammas spikmatta och bloggar. Känner mig lite som han i HippHipp, som skickar viktiga mail under tiden han får massage. Jag har vissa svårigheter att se bildskärmen, utan att lyfta huvudet allt för mycket. Främst, så är det jobbigt för nacken, men inte bara det - när jag lyfter huvudet uppåt. pressas ryggen än djupare ner i spikmattan. Jag känner mig som Jesus, på Via Dolorosa. Ungefär.

Idag har jag varit hos Filip. Det var trevligt. Om en liten stund bär det av till kontoret och vidare inspelningar av julkalendern. Det blir festligt. Både med inpspelningarna, men också när det blir klart.. :

Jag har en ny fritidssysselsättning. Jag analyserar mig själv. Jag analyserar mina tankar, mina handlingar och mina känslor. Jag vet inte om det är sunt? Jag har en liten malande känsla, som en oro i magen, som säger att jag håller på att bli galen. Att jag kommer sluta i psykos. På ett mentalsjukhus. För, ju mer jag analyserar, desto mer kommer jag fram till att jag är en ganska ovanlig person. Tror jag. Jag känner mig annorlunda, fast ändå inte. På ett sätt är jag fantastiskt mainstream. På ett sätt inte. Unik, kallas det - antar jag - men detta känns mer, kanske onormalt? Jag vet inte.. Jag låg just här och tänkte och tänkte, och jag undrar om det verkligen är bra att tänka så, när man för sin avslappnings skull ligger på en spikmatta och frodas? Troligtvis inte. Och troligtvis är det en dålig idé att blogga samtidigt också. Dock, har jag nu övergått till sittande position. Jag fick ont i ögonen av att titta i en så konstig vinkel.

Nu: Hämta pappa.

Rätt och fel. De måste väl båda vara konstanter? Jag menar, att mörda någon, det är fel. Givet fel. När det kommer till andra saker, kan gränsen vara lite mer osynlig. Svårare att se, helt enkelt. Ibland är det faktiskt skitsvårt att veta vad som är rätt och fel, men jag tänker, att likväl måste ju rätt och fel existera? Inte kan man väl bara göra rätt eller fel, när det handlar om riktigt stora saker? Nej, jag tänker, att om rätt och fel verkligen finns, så måste det gälla överallt. Från stort, till smått. Jag tror att bibeln är en bra måttstock för att se vad som är rätt och vad som är fel. Och nej, jag menar då inte att vi ska stena varandra, och sluta bära klädnader av olika material. Vad jag menar är att vi ska se poängen - själva meningen - i det vi läser. Vart jag ville komma med detta inlägg, är att jag tycker det är så märkligt, att det som skulle få mig att dö av skuldkänslor, är helt okej för någon annan. Det som jag tycker är fel, är rätt för någon annan. Vem har rätt? Vem har fel? För visst måste rätt och fel finnas? Varifrån kommer moralen? Har moralen rätt? Är moralen Gud? Och då - vems moral? Jag blir tokig.

Jag är ensam hemma, och har just avnjutit en måltid bestående av makaroner och ihopstekt typ lök, bacon, paprika och broccoli. Gott det. Emedan jag halvliggandes i soffan intog maten, hade jag i min vänstra hand ett ex av Hänt Extra. En tidning jag läste ibland förr, men ytterst sällan nu för tiden. Det kändes tragiskt att läsa, på ett sätt, men stundtals även ganska roande. Till exempel, så vet jag nu allt om Maria Montazamis sexliv, och det är jag mycket tacksam för. Jag, och hela svenska folket med mig, uppskattar verkligen hennes önskan om att dela varje minut av sitt liv med oss. För att fortsätta på bokstaven M, var Magdalena Graaf återkommande bland reportagen. Samtidigt som i ena artikeln lovat sig själv att vara singel, (hon jämför att ha en man med att ha ett till barn, och kanske ligger det något i vad hon säger?) så ryktas det hejvilt om att hon både dejtar Kicken och ska återförenas med Magnus Hedman. Ja, sanningen har som bekant alltid varit viktig för Hänt Extra, och här garderar de sig ordentligt. Något av dessa tre, torde ju vara åtminstone GANSKA nära sanningen? Personligen har jag ingen aning, så jag tänker inte ens spekulera. Bröstbilder nästan flödar ut ur tidningen, och jag kan inte låta bli att undra vem denna Donatella Versace verkligen är? Jag har sett henne på tusen och åter tusen bilder (okej, överdrift), och jag tänker, inte kan hon väl bara vara känd för sina tjocka läppar och stora bröst? När jag stöter på rubriken som i versaler utropar att MICHAEL JACKSONS BARN GÅR I TERAPI, som om det vore något både fruktansvärt och chockerande, slår jag upprört igen tidningen, går ut i köket och fram till diskbänken. Jag sträcker ut min högra arm tar med handen upp en salt lakritsstjärna som jag sedan för till min mun. Såhär får det ju inte gå till? Nej, åt skogen med Hänt Extra.

Jag skulle bara vilja förstärka slutet lite på föregående inlägg. Jag kände, när jag läste det nu, att det låter lite som om jag anser att var och en blir salig på sin tro. Det menar jag inte. Jag menar faktiskt, att det bara och endast är Jesus som fungerar - men, att människor har olika åsikter om det där.

Idag när jag satt på tåget, drabbades jag av tankeverksamhet. Jag funderade såhär:

Den som har goda förutsättningar, men ändå "misslyckas" i livet, borde logiskt sett må sämre än den som redan från början har dåliga förutsättningar. Smällen borde bli hårdare för den som "borde" lyckas, och frustrationen "borde" också bli större.
Sedan urminnes tider, har människan strävat efter att få det bättre. Vi strävar efter att göra livet mer bekvämt. Vi uppfann hjulet i början av vår karriär, innan vi fortsatte med trampor, ånga och motor, för att kunna färdas snabbare. Vårt sätt att plöja åkrar torde vara tusen gånger vilsammare nu, än för tusen år sedan. Information flödar, och google är aldrig längre bort än ett par snabba tryck på tangentbordet. Vi har möjlighet till avkoppling - spa, solsemester och helg. Vi har möjlighet till nöje - bio, resor, Liseberg och tv-program. Sjukvården har tagit enorma steg - från brännvin, såg och tjocka nålar, till narkos, bedövning och tunnare nålar. Vi har det rätt väl förspänt. Våra förutsättningar att få njuta och må bra i livet, har verkligen vuxit.
Dock tror jag mig veta, att lycka och välmående inte går hand i hand med teknisk utveckling. Det tomrum människan har på insidan, det som vi hela tiden söker fylla, tror jag inte mättas av det som kommer utifrån.
Och faktum kvarstår. Människor mår dåligt. Människor går in i väggen. Människor käkar andidepressiva. Människor tar livet av sig.
Våra förutsättningar att få ha det riktig himla gött, är så stora, och ändå, ÄNDÅ är människan inte tillfreds. Torde inte den frustrationen vara större, än den frustration som drabbar de utan dessa fantastiska förutsättningar?

Menar jag då, att vi ska sluta utveckla samhället, och underlätta våra arbetsuppgifter? Kanske, kanske gör jag det. Människokroppen mår ju trots allt bäst av en gnutta ansträngning, men jag vet inte säkert. Jag är inget stort fan av kroppsarbete, så en sådan åsikt vore mig på ett sätt mycket främmande.
Vad vill jag då säga? Ja se, det vet jag faktiskt inte. Kanske vill jag bara konstatera, att den tekniska utvecklingen inte är svaret på människans inre behov? Kanske vill jag också konstatera, att människan är oerhört uppfinningsrik. Kanske försöker jag förklara, varför människor tycks må allt sämre, i takt med att deras förutsättningar att må bra blir allt bättre?

Vad är då svaret? Vad fyller det tomrum, som vi alla bär på, och som bara tycks bli alltmer uppenbart? Ja, där skiljer sig åsikterna så till det väldigaste. Jesus, skulle jag svara. Nirvana, säger någon annan. Jag har aldrig upplevt nirvana (Hanna, jag är ledsen att jag ljög), men jag vet av erfarenhet att åtminstone Jesus fungerar.

Jag är en kvinna som saknar gräns. Jag kan tamigtusan äta precis hur mycket som helst. Jag vet inte om det har med årstiden att göra? Precis samma sak hände nämligen förra året. Då gick jag upp åtta kilogram på ett halvår. Från 47 till 55 - poff bara. 55kg kan tyckas vara lite att väga, för en kvinna på nästan 170 centimeter, och vikten i sig, som siffra, eller siffror, har jag väl inget emot. Det som störde mig då, och som kändes jobbigt, var just att jag gick upp så mycket, så snabbt. Även om jag vet att 47kg är på tok för lite att väga, för en tjej som mig. Men så var det förra sommaren. Hej spink, liksom.

När jag var i Georgien förra vintern, var jag hungrig konstant i flera veckor. Jag blev liksom aldrig mätt. Det var som om hela min kroppsvolym var magsäck. ALLT fick plats. Det gick ner hur mycket som helst. För den delen, när vi kom hem, tog det flera veckor innan jag kunde känna mig riktigt mätt. Jag fick sluta äta med hjälp av tankekraft - "nu har jag ätit tre portioner, nu BORDE jag vara mätt".
Vi var sju personer i Georgien, och när vi om morgnarna kokade gröt, kokade vi 18 portioner. Jag åt inte tolv av dem, utan vi delade givetvis. Jag var inte ensam om problemet att vara konstant hungrig.
En enda gång var jag riktigt mätt. Vi var i den internationella kyrkan, och det var knytkalas. Den mesta maten var av amerikanskt slag, och jag frossade i pasta och feta såser, kakor, choklad och paj. Det blev sannerligen en påfrestning för min stackars kropp, som de senaste veckorna endast levt på kål och gröt. Då var jag mätt. Så mätt att jag inte kunde gå typ. Jättemätt. Så mätt att jag mådde dåligt. Men det gick över..

Och nu sitter jag här igen, och saknar gräns. Jag har ätit lunch - men är fortfarande hungrig. Anna bakar kaka, och jag vetitusan vart detta ska leda..

Nu slog det mig. Nu vet jag varför jag ser så märklig ut på bilden i föregående inlägg. Det är inte bara det att mina ögonbryn är grådassiga och bångstyriga - min näsa och min kind flyter ihop på ett sätt som gör att min kind blir bubblig, och min näsa helt enorm. Där har vi det ja!

Idag har jag tyckt om Håkan Hellström och Bob Hund. Det var längesedan sist.

Ja, det är vad jag är. Idag när vi var på väg till kyrkan, beslöt vi oss för att på hemvägen inhandla hårfärg och slå slag i vad vi så länge pratat om - att färga håret. Väl på Willys, var ångesten svår. Jag valde och kvalde mellan rött och svart (hej emo). Jag har länge, nog i flera år, velat testa att ha orange hår. Det var därför jag slutligen valde en röd färg, som starkt gick åt det orange hållet.
Nu, när håret är färdigfärgat, är det visserligen på sina håll snarlikt orange, men alltid med inslag av lila. Större delen av håret, har antagit en rödlila nyans, och även om färgen i sig inte är ful, så är det inte denna färg jag vill ha på mitt hår. Dessutom är jag en optimist, som trodde att en förpackning skulle räcka till mitt lövtunna hår, och det gjorde det nästan. Räckte alltså. På sina håll, har jag snygga fläckar i brunt.
Frågan är: vad tusing gör jag nu? Jag har ett par alternativ.
- Jag gillar läget, och går runt med rödlilabrunorange hår, och inväntar nästa impuls att byta hårfärg.
- Jag gillar inte läget, utan färgar hela håret mörkbrunt, precis som alla andra gånger jag färgat håret.
- Jag köper samma färg en gång till, och ser om en färgningsomgång till ger önskat resultat.
- Jag köper blond färg. Alla vet att mörkhåriga som färgar håret blond hemma, får orange hår.

En rolig parantes, är att när jag googlade efter orange hår, hittade jag bara en drös hysteriska wannabeblondiner som misslyckats med just blondering. Tråkigt för dem, men även för mig, eftersom jag VILL ha orange hår, men inte får en enda träff på intranätet.


Hej slacker-look. Vänner - såhär ser jag ut egentligen! Eller nåt.

Kära dagbok.

Jag sitter i mitt rum, där jag faktiskt numera trivs. Min säng är obäddad och knörvlig, men det gör ingenting. Hanna kom just in med en "CP-lista" på 16 sidor, och jag vet inte om jag vill läsa denna kanske nedvärderande elaka text eller inte. Vi får se varthän det leder.

Igår var en lattjo kväll. Jag och Carro satt hemma och funderade över hur vi skulle fördriva tiden, och vi ansträngde verkligen våra hjärnor för att komma upp med förslag på Göteborgsvänner att höra av oss till. Ingen av oss har så många, men slutligen fick vi tag på Robban, som föreslog att vi skulle gå till Sticky Fingers. Där hade ingen av oss, alltså varken jag eller Carro, varit förut, så det kändes som en bra plan. Vi kom dit lite före Robban och hans polers, och satte oss vid ett bord. Männens verkade alla vilja vinna SM i blick-kastning. Jag tog det som en komplimang.
Klockan halv tolv typ, började The White Moose spela, och det svängde. Det var roligt. Och när det var dags för sista låten, kom Håkan Hellström upp på scenen, och det var ännu roligare :):) Mitt flickehjärta hoppade av lycka.
Efter konserten var det dans, men alla män är så himla äckliga på såna ställen. De verkar tro, att bara för att man har en dansande kvinnokropp är man beredd att gå med på vad som helst. Och de verkar tro, att bara för att man har en dansande kvinnokropp, har de rätt att göra vadhelst de behagar med den. Inte okej. Verkligen inte okej. Det är kanske däri sånadär feminister borde lägga sin ansträngning istället för i abortfrågan. Om nu kvinnan har så himla mycket rätt till sin egen kropp, undrar jag varför ingen gör något åt äckelgubbar på krogar och dansgolv.
De flesta gravida kvinnor har ändå själva valt att genomgå bli-gravid-processen, för att använda fina termer. Att bli antastad på ett dansgolv är inget man ber om. Sluttjatat.
Vi åkte hem, och blev av två iranier bjudna på efterfest. Vi avböjde.

Imorse när vi vaknade, hade vi ingen mat. Så jag och Hanna åkte och handlade. Sen blev det mysfrukost med frallor, kaffe och smoothie :)

Ibland känner jag att jag inte riktigt duger som jag är. Jag vet att det inte är sant, men låt mig tala till punkt.

Ibland, när jag ser vissa personer, eller vissa saker känner jag instinktivt att det där, det där måste jag tycka om. För det är rätt. Det är inne. Det är alternativt. Det är trendigt, eller otrendigt för den delen. Ibland känner jag att jag måste tycka som andra, och kanhända tycker jag som dom.
Ibland, när jag till exempel ska köpa något, måste jag gång efter annan gå igenom min lista över "hemliga stilikoner", vilkas smak jag kanske egentligen inte ens delar, utan bara har den där instinktiva känslan över - "jag måste tycka som henne", eller "detta skulle han tycka om".
Det handlar alltför sällan om vad jag tycker, utan om andras åsikter. Och kanske egentligen inte ens deras åsikter, utan snarare hur de uppfattar mig, efter mitt val av saker. Ja, det är snarare däri det ligger. Jag funderar över hur vissa speciella människor skulle uppfatta mig. Hur jag kan få uppmärksamhet av "rätt" personer, och det där, det är så himla synd.

För jag vet att jag är en tamigtusan till bra tjej, och jag vet att jag har vett att klä mig snyggt, och jag vet att jag kan göra ett rum fint. Varför bryr jag mig då, om vad andra anser? Varför bygger jag upp en miljö, i vilken mr Inflytande skulle trivas som fisken i vattnet? Och varför anpassar jag mitt yttre till att passa mrs Stilikon (haha, nästan som silikon!)? För troligtvis, kommer de aldrig besöka mitt hem, eller ens se mig.

Bättring, Jessica, bättring.

Min blogg är inte särdeles välbesökt, så jag antar att den inte bjuder på särskilt mycket intressant läsning.

Idag, har min käre fader varit här och levererat min nya säng. Eller, nya och nya. Den är ny för mig, i alla fall. Han har även skruvat upp lite hyllor i vårt rum, och vips, eller, inte vips, men efter en stund, när diverse tavlor och andra snyggheter var på plats, hade rummet antagit en bra mycket mer hemtrevligare form än tidigare. Jag har fyllt mina hyllor med bland annat gamla foton, som jag hade över min säng under gymnasietiden. Det känns ganska inaktuellt, fast samtidigt inte. Personerna på bilderna, träffar jag inte särskilt ofta, men de har ändå en given plats i mitt hjärta, och därför, känns det ganska fint att ha dem där. Kanhända byter jag ut bilderna mot något nyare. Men då måste jag få tummen ur och framkalla och hålla på. På hyllorna finns även mycket annat. Jag känner idag en stor kärlek till små onödiga saker - krimskrams - som jag spridit ut över de ytor jag har störst makt över. I badrummet har vi hängt upp två nya planscher, en tavla och en challange-of-the-week-tavla, där vi ska utmana oss själva lite. Jag tror att min toalett, är det rum härhemma som jag gillar mest på något sätt. Av flera anledningar. Det är lugnt och stämningsfullt därinne, och man får vara ifred. Det finns mycket att titta på, både på väggarna och i lådor. Helt enkelt, jag gillar mitt badrum. Idag, köpte jag faktiskt också en badrumsvåg!

Jag och pappa var på Kvibergs Marknad och på Kvibergs Överskottshandel eller vad det heter. På båda ställena finns precis ALLT att tillgå. Till exempel en helt enorm isborr, en stridsmaskin eller trasiga klädnypor. Jag tycker om sånt. Krimskrams. Eller, inte stridsmaskinen kanske. Men den skulle göra sig bra i mitt hem! Eller, i min trädgård.

Att blanda, det är en av mina nyaste passioner.

Och förresten, på tal om stridsmaskiner, så skulle jag så himla himla gärna vilja köra en. Jag har varit inne i en en gång, och det var hur häftigt som helst. Helst av allt, skulle jag vilja äga en. Hur coolt vore inte det, om ens barn kunde bjuda sina kompisar på en tur i familjens stridsmaskin?! Dessutom hade man kanske fått lite mer respekt hos grannarna.

Ibland balanserar man på gränsen. Jag gör det, iallafall. På gränsen mellan glad och ledsen. På gränsen mellan trött och pigg. På gränsen mellan hoppfull och uppgiven. På gränsen mellan ensam och tillsammans.

Ibland balanserar till och med tankarna på gränsen. Den smala smala stigen, mellan de två dikena - är just smal. Och dikena är djupa.

Det hade varit så skönt att släppa taget, och falla. Falla ner i diket. Men då ligger man där sen. Som död.


För att beskriva mig själv, och många andra en gnutta, så ligger det till såhär:

Det är så himla bekvämt att befinna sig i ruta ett, sålänge den man lutar sig mot, ger en den mottyngd man behöver. Två instabila stackars själar, finner stabilitet i varandra. Skönt för stunden, ostabilt i längden. På ett sätt, är man nära varandra. Men i grund och botten, är man inte nära varandra. Man har varandra för att man måste. Man är beroende av varandra. Jag har haft tusen sådana här relationer, och det verkar bra. Jag trodde att det var stabilt, till och med i grunden. Men hade det varit det, hade jag inte fallit så lätt.
För se, när den person man lutade sig mot, av någon anledning försvinner, ja, då faller man. Då faller man pladask. Se ruta två för illustration.
Jag tror, att för att kunna ha en relation som är bra och sund, behöver man lära sig att stå stadigt. Det är i den processen jag befinner mig nu. Mellan ruta två och ruta tre. Och denna princip, tror jag gäller i alla relationer. I en par-kärleks-relation, märks det troligtvis tydligare, och ja, jag har tagit med en man och en kvinna i min illustration. Minns då, att jag som kvinna har manliga vänner, och att det faktiskt finns samkönade par-kärleks-förhållanden. Om nu det skulle vara ett problem för någon att min illustration ser ut som den gör.
Och se sen, i ruta fyra, har vi ett exempel på en bra relation. Man har en gemensam grund, och man står på den tillsammans. Man är inte beroende av den andres mottyngd för att överleva och klara sig.
Jag vet, att ingen av oss är någon slags supermänniska. Kanske Barak Obama och Blondinbella, men de räknas inte. De människor jag känner, drabbas någon gång av instabilitet i livet. Och tänk, då kan man luta sig emot sin andra hälft, och den kan stötta, utan att vara beroende tillbaks. I ruta ett, hade ett förvärrat tillstånd hos den ena parten, kunnat fälla hela lasset, som man säger.

Jaja. You get my point. Låt oss bli starka, så att vi kan ha sunda relationer till varandra. För relationer, det vill vi ha! Samberoende heter det tydligen, i ruta fyra, och medberoende i ruta ett.

Min dag började härligt. Halv elva, eller snarare 10:28 vaknade jag med ett ryck. Jag hörde kvinnoröster, och föröskte för mitt liv komma på vad det var jag hade missat. Rufsig i håret, ilkädd InFlameströja och pyjamasbyxor gick jag så ut i hallen. Ytterdörren var öppen, och där stod Carolina med famnen full av tvätt och pratade med två kvinnor från Jehovas vittnen. Kul för dom, eller nåt. Jag ville inte störa, och ville heller inte se ut som jag gjorde inför två främlingar, så jag bytte skrud illa kvickt. När kvinnorna försvunnit var det så dags för frukost: kaffe, julmust och daimmuffin. Gott!!!

Vi satt och degade i soffan, länge länge, och alltemedan jag spelade tetris, blev våra samtal än djupare. Vi pratade om längtan och mening. Det kändes bra. Carro är bra. Jag också, för den delen.

Efter ett tag kom någon av oss på den briljanta idén, att jag skulle kunna åka med Carolina in till hennes skola idag, och läsa i min bok under tiden hon pluggade. Jag skulle bara duscha först. Och göra mig iordning. Och vi skulle bara hänga tvätten. Och göra oss snyggare. Och äta något. Klockan var nästan två när vi kom iväg, och väl istan, så fanns inte Carolinas bok att finna någonstans. Vi var på typ tre bibliotek tror jag. Jag som aldrig har varit på ett universitet förut, fick idag för första gången göra entré i hela tre byggnader! Stort. Eller, en gång tog Simon med mig in på Chalmers en sväng.

Jag och Carro gav upp. Vi gjorde tusen ärenden, och sedan kom vi hem. Jag hade två minuters marginal när jag hämtade ut grindnyckeln, så att pappa när han kommer imorgon, kan göra in på vår gård, så att vi slipper bära sängen från parkeringen. Ja, ni läste rätt! Imorgon ska jag få en ny säng!! Halleleluja!

Fy vilket tråkigt inlägg. Jag känner mig lite uninspired för tillfället. Urs.

När jag gick andra året på gymnasiet, brukade jag och min vän Elin prata om livsdiagrammet. Vi var helt övertygade om att vi just då befann oss i livets djupaste dal. Vad jag önskar att jag visste vart diagrammet finns.
Vi var mycket seriösa, när vi istället för att sätta oss in i fysikläxan, helt gav oss hän till livsdiagrammet. Vi analyserade noga livets alla olika epoker, och placerade så ut dem på olika platser i diagrammet. Jag bör väl också tillägga, att det var ett diagram över hur bra man mådde i de olika perioderna. Hur bra livet funkade, liksom. Hur lyckliga vi räknade med att bli. Jag önskar att jag visste vart diagrammet finns. Då skulle jag kunna se hur rätt jag hade, om hur livet skulle vara vid 21.

Här följer ett diagram över hur min senaste tid varit. Jag vet inte exakt hur många minuter, dagar, veckor eller månader den sträcker sig över. Ett tag. Och kurvorna motsvarar inga konkreta händelser direkt. Jag menar, vadtusan, jag slängde ihop diagrammet i paint på en halv minut. Typ. Men för att få en helheltsbild.

Hej, såhär känner jag mig:

Ser ni, att ibland är jag nästan stabil.

..önskar att hon kände större hopp än vad hon gör. Men det ordnar sig ju.




Innan, när jag var på väg hem från spårvagnen, flög den en helikopter alldeles ovanför, på mycket låg höjd. Jag vart exalterad, och stirrade upp i luften som ett litet barn. Eller ska jag säga, som en tjej på 21? För de barn som fanns på lekplatsen, som jag just då passerade, gav inte helikoptern den minsta uppmärksamhet. Vad är det för fel på dagens barn?

Klockan är kvart i tio, och jag sitter i min soffa iklädd trosor, tröja och mössa. Grabbigt. Jag dricker kaffe och lyssnar på Schulman i P1. Ja, jag är lite förälskad i Alex. Han verkar vara en så himla hyvens grabb.

Om en liten stund ska jag åka och utföra lite tjänster - städa, alltså. Det blir skoj. Men just nu tar jag vara på lugnet innan stormen. Som sagt.

Sent igår kväll, bestämde jag mig för att stanna i Varberg ytterligare en natt. Jag sov ganska gott, trots omständigheterna, men när jag vaknade, hade jag fått ett sms med avslutningen "Ja, du är bra." Vadtusan tänker man, när man drar iväg ett sms med texten "Jag är bra", klockan två på natten? Hej bekräftelsebehov? Jaja. Jag minns inte vad jag ville. Eller vad jag tänkte.

Jaja. Om jag skulle ta och klä på mig något.

Hejdå.

Människor tycks vara ena beroende varelser. Får man inte det man först och främst vill ha, tar man det som finns. Så länge man åtminstone får något. Jag undrar vilka vi är egentligen. Varför det är så. Varför man blir ledsen. Varför man blir glad. Varför gör något mig ledsen, som inte ger samma känsla till andra? Och varför, varför detta beroende? Är det något man borde försöka motarbeta, eller ska man gilla läget och leva med det?

Jag vetitusan.

On the days I can't see your eyes,
I don't even want to open mine.

Helskotta. Får man säga så?

Ibland får man inte riktigt till det. Nu, var ett sådant ögonblick. Jag är dum i huvudet, för jag förstår inte hur man får en länk att bli klickbar i inlägget :( Buhu.

Vad jag ville säga, är att min mage kurrar efter en hektisk dag på kontoret. Jag ville också säga att vi har spelat in sex avsnitt till vår adventskalender, som kommer sändas på http://www.cross-fire.se från och med den 29 november. Blev länken klickbar? Jag får damp. Nej, det får jag ju inte.

Om några timmar blir det ferre.

Puss

Och ändå är jag bara 21 år.

Jag sitter i min säng, med benen i kors och datorn ovanpå täcket. På andra sidan rummet har jag en spegel. Jag inspekterar mig själv, länge och väl. Jag ser håret, det mörka bruna, lite trassliga toviga, som faller ner över axlarna. Jag ser skulderbladen och ryggradskotorna sticka ut en aning. Jag har dålig hållning. Mitt ansikte ser slitet ut. Mina ögon är trötta. Jag för allt hår till en och samma sida, och begrundar min spegelbild. Jag ser mig själv djupt i ögonen, och en hårlock, som är för kort för att kunna stanna kvar på andra sidan, lossnar och faller fram för mitt ansikte. Jag ser ledsen ut. Hård. Härjad, på nåt sätt. Fast samtidigt så lugn. Tyst. Stilla. Mina läppar fastnar i varandra ibland. De gjorde det just. Jag ser inte ut som 21. Det gör mig inget. Jag tänker, att om tio år är jag glad för det. Då kan jag lika gärna ta ut glädjen i förskott. Det gör mig inget att folk tror att jag är sjutton. Men jag är 21 år gammal. 21 år, fyra månader och sju dagar. Och några timmar. För att vara exakt.

Vilket liv jag har levat,
brukar jag säga när jag ser gamla bilder, från när jag var sjutton på riktigt. Det var fester hit och fester dit, killar hit och killar dit, flörtande hit och flörtande dit.

Revbenen sticker ut på ett äckligt sätt ur min rygg, när jag lutar mig framåt. Jag sätter mig upp igen. Ser mig i spegeln. Tänker på att jag har varit med hela vägen. Genom allt som skedde, var jag där. Varthän jag än var, hade jag tagit mig dit själv. Varthän jag än befann mig, var det mina egna ben som burit mig dit. Allt jag gjort, grundar sig på beslut, fattade av mig. Inte alltid kloka beslut, och inte alltid beslut som stämt överens med min vilja, men likväl ändå - beslut fattade av mig.

Det är lätt att skylla på andra, när det kommer till misslyckanden i livet. Och självklart kan andra ha en stor roll i de skeenden man går igenom. Men faktum kvarstår: jag var ju där. Min kropp var där, och förhoppningsvis så även min hjärna.

Mitt hår hänger ner över ryggen. Det lockar sig. Ögonen ser trötta ut. Det slår mig, att jag är ganska vacker ändå. Jag har kanske utseendet på min sida, som man säger. På både gott och ont.

Vilket liv jag har levat - också det på både gott och ont - och vilket liv jag kommer att leva.

Dendär kroppen, med utstickande skulderblad och kotor, och brunt lockande hår, den kommer hänga med. Länge till, hoppas jag. Och jag hoppas ännu innerligare, att hjärnan också ska få vara med.

Jag vaknade, och undrade vem som skulle bära dagens börda. Inte för att den är så vansinnigt tung. Jag vill bara inte bära den själv, fast att jag vet att jag måste. Gårdagen hade verkligen David som tema, och jag vet inte. Jag känner inte och jag tänker inte. Jag tar varje dag när den kommer. Det har jag faktiskt blivit duktig på, att ta en dag i taget. Jag har inte orkat tänka längre fram än så. De senaste dagarna har jag känt en skillnad i mitt liv. Jag har varit uttråkad. Det var längesedan sist. Eller, nej, på ett sätt inte. Men det kändes på något sätt hälsosamt att känna så. Hälsosamt att längta ut ur bubblan. För det gör jag. Tills igår då. Hej temadag David, ungefär. Kanske var det därför jag satt uppe sent som en tok inatt. För att tänka. Tänka i de där himla cirklarna. Tänka alla de där tankarna, som jag tänkt så vansinnigt många gånger nu. Jag grät i alla fall inte, om nu det är något som är positivt.

Jag mår ganska bra faktiskt. Idag är det 29 dagar sedan jag blev singel, och att jag räknar dagarna beror inte på att jag är desperat, utan för att jag räknar ut det så himla snabbt. Däremot vet jag inte såhär på rak arm vilket datum det tog slut. Elfte, kanske? Tolfte? Jag vet inte. Vad jag vill komma till, är att jag mår bra mycket bättre nu, än vad jag gjorde för till exempel tre veckor sedan. Så rent hypotetiskt, borde jag må än bättre om ytterligare tre veckor, och även om det idag känns som att tiden står stilla, vet jag, att om jag överlevde de första dagarna av total ensamhet och tystnad (nåväl, det kändes så), så klarar jag vadtusan som helst. Det är lite skönt att tänka så.


Hur kan man dumpa en tjej som mig?
Är jag inte bara sååååå underbar och söt?

..får konstiga känslor om att detta aldrig kommer sluta väl. Hur tusan hände allt?

Ja, nu kommenteras det i min blogg så det står härliga till. Jag har pillat lite med Lovisas bloggdesign i helgen, och nu hittar den i hennes blogg - http://chaitjej.blogg.se. Jag är nog änna rätt nöjd. Så nöjd att jag tror att jag ska pilla lite på min med..

Just nu sitter jag på mitt och Carros rum. Det är mörkt. Endast lampan i fönstret, och laptopen såklart, lyser upp i detta faktiskt nystädade rum. Det är lite svalt härinne, och det känns skönt. Det är så hima varmt i vardagsrummet. Dessutom tittas det på Ensam Mamma Söker därinne, och jag tycker INTE om det programmet av någon anledning.

Ikväll har jag pratat telefon med Philip. Det var trevligt, för det var så längesedan sist. Honom tycker jag ju ändå om, liksom. Bra initiativ av honom att ringa.

Vad har hänt mer idag, undrar ni. Jo, vi sov länge. Vi hade en chill morgon tillsammans, alla fyra. Anna och Hanna åkte till kyrkan. Jag och Carolina städade lägenheten. Jag och Carolina köpte pizza (igår var vi och shoppade, så nu har jag sannerligen inte råd att leva lyxliv längre..). Ja. Sen kom Anna och Hanna hem. Vi hade oaskväll. Det vill säga, vi spelade klassiska oassånger på piano och flöjt.

Ja. Min dag i korta drag. Imorn blir det städa hos Filip, och fixa inför det stora eventet som vi nu väntat på i veckor: Föräldramiddag!

Jag stör mig något så till det yttersta, när människor inte vet hur de ska använda sitt språk. Det slarvas med stavning. Det slarvas med stor bokstav. Det slarvas med mellanrum. Det slarvas med punkter. Det slarvas med precis allting, och det stör mig något så fruktansvärt. Det enda skrivfelet jag egentligen godkänner, när det kommer till skrivning på datorn, är när bokstäver liksom bytt plats, och det står till exempel "fugnerade" istället för "fungerade". Det är inte okej, men det är inte lika o-okej som andra fel.

Nej, skäms på er. Ska man blogga, eller skriva artiklar, eller skriva långa texter som syns inför andra, så ska man tamigtusan göra det korrekt.




Jag skulle kunna skriva ett HIMLA roligt inlägg om mitt senaste dygn, men jag måste smälta allt som hänt lite till. Inte för att det har hänt något alldeles extraordinary. Eller, jo, det har det nog. Men inget som påverkar mitt liv så mycket. Egentligen.

Nu har vi just sett färdigt på Cry Baby. Bra film. Eller?

Jag måste berätta om en liten händelse. Igår kväll var jag och Carolina ute och gjorde stan i goda vänners sällskap. På spårvagnen fick jag ögonkontakt med en grabb, troligen något år eller två äldre än mig. Jag vet inte varför, men när jag vet att någon stirrar på mig, måste jag gång efter annan titta upp, bara för att jag vill veta om personen i fråga fortfarande stirrar. Det gjorde han. Varenda gång. Och inte skämdes han heller. Han stirrade så intensivt att jag undrade om hans ögon skulle trilla ut. Det gjorde dom inte. Jag stirrade tillbaks. Vagnen var full av människor, så ingen av oss hade lyckats få en sittplats. Jag stod alldeles vid dörren, och när han skulle gå av stannade han till just innan han skulle passera. I ögonvrån såg jag hur han skrivit 07 på sin mobil som han höll i handen, när han viskade i mitt öra:

- Ska jag ringa dig någon dag i veckan eller?

Chockerad svarade jag:

- Nejdu, det behövs inte,

varpå han svarar:

- Okej, vad skönt.

Varför ska folk alltid envisas med att ha sista ordet?! Det var ju JAG som skulle dissa honom, inte tvärtom.

Män, alltså. Visserligen var ju mitt mål med gårdagen att bli uppraggad. Eller?

Jag är frustrerad. På handelsbanken. Jag beställde en såndär apparat, för att slippa använda kodbricka hela tiden. Trodde att det skulle vara smidigare. Apparaten med dess koder kom i tre olika brev, varav ett behövdes hämtas ut med legitimation och grejer. Idag var sista uthämtningsdagen, och jag har faktiskt hämtat den. För att få igång den var jag tvungen att pilla in ett STORT kort i apparaten, och leta i alla mina pärmar efter en pin-kod. Dessutom måste apparaten sitta fast i datorn med sladd. Praktiskt, eller hur? Nej fy farao. Tacka vet jag kodbricka.

Jag har nog aldrig känt tacksamhet till banken. Den är inte bra till någonting.

För en liten stund sedan, öppnade jag på ett mycket grabbigt sätt kylskåpet, för att se vad som fanns att förtära såhär på kvällskvisten. Jag hittade en påse gamla äpplen. Ett av dem var kolsvart. Två andra fick också åka i papperskorgen. Två lade jag in i kylskåpet igen, och ett skar jag upp i små bitar, lade på ett fat, och strödde kanel över. Jag kokade även en kopp te. Med mina godsaker begav jag mig så till vardagsrummet. Efter att ha knaprat i mig några bitar äpple, insåg jag att troligtvis kommer ingen av dem att vara god, eftersom ingen dittills varit det. Dessutom hade jag råkat ta alldeles för djupa andetag, och fått kanel i hela lungan. Jag ställde ifrån mig skålen. Till råga på allt, har nu min allergi gjort sig påmind. Jag är inte konstaterat allergisk mot äpple, men varje gång jag äter det, kliar det hysteriskt i min hals. Det gör det nu. Dessutom kliar mina ögon. Och dessutom igen, så var teet inte speciellt gott. Vilken dag jag har haft, och har ännu.

Kanske gör jag bäst i att krypa ner i min fantastiska säng ändå?

Jag tar inte mycket kort nuförtiden, men ibland blixtrar det till (fy farao vad nöjd jag blev med denna ordvits!! Hahaha).



Här vankas det frulle i Börasjöra!


Såhär snygg är jag numera. Lägg till ett par feta harembrallor på det..


Mitt finger blöder efter genomborrningen med en knappnål.


Se, snö i Börasjöra.

Det var allt för nu.
Hejsvej.

Den här dagen har börjat riktigt himla skitkass. Jag vaknade alldeles på tok för tidigt för att vara jag - särskilt med tanke på min dygnsrytm. Kvart i sju ringde klockan, och tjugo över stod jag upp. Min käke gjorde ont. Troligen har jag bitit ihop den alldeles för hårt inatt. Jag skyller på gårdagens tandläkarbesök. I övrigt fortlöpte morgonrutinerna ganska så okej, förutom att vadhelst jag stoppar i min mun, får mina tänder att vilja trilla ut av smärta. Vadtusan gjorde hon med mig igår? Himla tandläkare alltså. Såhär har det aldrig känts förut.
Jag glömde inget viktigt hemma, utan kom i god tid till stan för att kunna ordna med en bra bussbiljett. Under resan till stan, utvecklades min käkvärk till en grotesk huvudvärk som upptog inte bara huvudet, utan också ansiktet. Tydligen var man tvungen att betala en pantavgift på 100kr för att få fylla på sitt busskort med 100kr, så resan på 62,50kr kom att kosta mig ungefär 200kr. Visserligen kan jag använda dem senare, men jag förstår inte poängen. Förutom att Västtrafik måste tjäna stört med pengar på det. Det är exakt samma sak med Hallandstrafiken. Man måste fylla på med minst 100kr, och resan kostar 70,40kr. Räkna på den en stund, så får ni se hur arg man blir. Det saknas en tia varje gång. Det har dom noga räknat ut. Sen kan dom sitta där med sitt feta fläsk i vädret och vara nöjda. Himla bestämmare.
Hur som haver. Som plåster på såren fick jag ett rabatthäfte, och i den fanns det en kupong för "billig" latte på Ritazza. Jag hade sju minuter på mig tills bussen skulle gå, och tänkte att en latte, det hinner dom slänga ihop. Det hann dom inte. Jag missade bussen. Med en stor klump av ilska och frustration i halsen, som nästan fick mig att brista ut i gråt, ringde jag pappa och förklarade läget. Det hela slutade med att jag kom en halvtimma försent till första mötet med mina arbetsgivare. Bra jobbat. Jag skyller allt på den sega café-kvinnan. Till råga på allt, ligger mina hörlurar kvar hemma på nattduksbordet, så min totalt 2,5h långa resa underhölls av inget annat än mina egna tankar. Jag hatar att tänka. Jag blir så himla arg när jag tänker nuförtiden.

Mötet gick i alla fall bra, och förutom huvudvärken, som nu också eskalerat till ont i magen (min dagliga ryggsmärta hänger såklart även den i...) så har jag väl inget mer att gnälla över. Klockan är 13:12. Mycket kan hända. Jag är som man säger, pissed off.

Jag har bytt. Jag läser inte längre bloggar av yngre tjejer, utan numera är det äldre män som upptar min tid. Män som Alex och Calle Schulman, Markus Birro, och Daniel - Korvaspappan. Jag har lite tappat intresset för Kenza och Kissie. Istället är det mogna ansvarstagande män som intresserar mig. Jag vet inte hur jag ska tolka detta riktigt. Ytterligare en kris att ta sig igenom? I våras genomgick jag ju småpojkar-tittar-inte-längre-åt-mitt-håll-krisen. Är detta någon jag-tittar-på-vuxna-män-krisen. Fast - jag vill ju inte ha dem. Viktigt att poängtera.


Kvällen har flutit på bra. Vi har firat att Carros kurs är slut. Glögg och vattenpipa fick det bli. Dessutom var Johan, som vi fick en diskmaskin av, här. Dock utan diskmaskin.

Till kvällsmat fick vi korv med bröd, och det var så sjukt himla gott. Jag älskar verkligen korv med bröd. Av allt jag önskar hos en man, så är ett att han ska gilla korv med bröd. Det känns viktigt att vara på samma plan där.

Nu ska jag äta lite filmjölk eller dricka lite saft tror jag.

Hejdå.

Gabriel, tack för att du frågar hur mitt finger mår! Det gläder mitt hjärta! Just nu är det bara ett utav hålen som syns. Det gör inte ont, men det ömmar en aning när jag skriver på datorn, spelar piano eller spelar gitarr. Men inte så ont att jag inte härdar ut.


Förra onsdagen, var jag hemma hos min vän Matthildur. Det var mycket trevligt, och ett utav alla våra samtalsämnen, var inte helt oväntat Facebook. Det känns som att man varthän man än går, står ämnet Facebook alltid med på listan över vad man pratat om. Tidigare hade jag lite inställningen att den som har flest vänner på Facebook när han dör (hon, i mitt fall) vinner. Jag var en aning för stolt för att lägga till ytligt bekanta själv, men om de skickade en förfrågan till mig, var jag inte sen att tacka ja. Jag hade 302 vänner. Inget extremt alls. Så många personer känns det ändå rimligt att känna. Jag läste i Metro för ett tag sedan, att det går en gräns vid 300. Fler vänner än så borde man inte ha. Det ser dåligt ut i arbetsgivares ögon. Hur nu det går ihop, förstår jag inte. Kanske verkar man bara desperat om man har fler? Jag vet inte.. Hur som haver, så pratade jag och Matthildur om detta, och hon gav mig en aspekt som jag inte riktigt reflekterat över. Givetvis har jag tänkt på att alla mina vänner, ser allt jag gör ungefär, och det känns ju kanske inte alltid helt okej. Men jag har inte riktigt vidtagit åtgärd där. Hon menade, att det är viktigt att skilja på till exempel vänskapskrets och arbete. Till exempel. Jag bestämde mig där och då, för att "rensa upp" lite bland mina vänner på Facebook. För de 302 personer som var mina vänner, behöver inte nödvändigtvis veta allt jag gör. Och jag behöver inte veta allt de gör heller. Jag känner, att jag vill reducera min vänner-lista på Facebook, för att öka den familjära stämningen i mitt liv. Varför var vän med någon på Facebook, som man inte ens skulle ge ett hej på stan? Eller varför vara vän med någon på Facebook, som man inte träffat på 10 år, och ändå inte pratar med, trots att man är vän på Facebook? Tar man upp kontakten, är det en sak. Att lägga till någon i vännerlistan, är inte att ta upp kontakten. Faktiskt. Så - jag rensar. Jag är nu nere i 238 vänner, och hittills saknar jag ingen. Kanske finns du, som blir sårad av mitt beteende. Bli inte det. Jag menar inget illa. Jag menar bara, att vi pratar ju ändå aldrig med varandra.

Jag känner lite såhär: att ha en orealistiskt lång lista över vänner, vänners vänner, bekantas bekanta, bekantas föräldrar, "församlingssyskon", kändisar, släktingar och andra människor man träffat ungefär en gång, visar bara att man är lite desperat och vill sticka ut. Visst, det är fler som ser dina statusuppdateringar. Men tyvärr, det betyder inte att du är älskad.

Det finns faktiskt inte 238 personer som behöver veta allt jag gör heller. Min dröm vore att reducera listan avsevärt. Men det är svårt att dra gränsen. Man kan ju vara relaterad till någon på ganska nära håll, men inte för det ha en särdeles bra relation. Ska man vara vän på Facebook då?

Jag har beslutat, att låta detta arbete ta den tid det behöver. Kanske är du redan borta från min lista. Kanske försvinner du senare. Jag har kvar mitt telefonnummer. Jag har kvar min mailadress. Jag bor kvar på samma adress. No worries, jag hatar dig inte. Vill du så himla gärna ha kontakt med mig, så går det. Och vem vet, blir vi vänner, kanske jag lägger till dig på fejan igen.

Jag ligger här i min soffa under en filt och väntar på att gå och lägga mig. Hur man nu kan vänta på det. Det är ju bara att göra.. Eller? Jag har precis sett två avsnitt av tv3s Sjukhuset. Tidigare ikväll såg jag två avsnitt av Plastikkirurgerna. Jag som aldrig ser på tv annars.. Jag som till och med tycker riktigt illa om att se på tv. Fast det känns lite annorlunda när det är sjukhusprogram. Sådant intresserar mig, och jag kan alltid hävda att jag tittar i syfte att lära mig. Skönhetsoperationer är väl kanske inte det jag helst vill arbeta med i och för sig. Men att titta, är ju ett bra sätt för mig att se om jag är känslig för blod.

Idag har jag till och med mött blod irl. In real life, alltså. Jag stod på jobbet, och skulle hänga upp en bakgrund till vår tv-studio (jag älskar när det låter så himla seriöst..) med hjälp av knappnålar. Jag tryckte med pekfingret mot nålens huvud, och poff sa det, så lossnade huvudet, och den trubbiga delen av nålen pressades med väldig kraft in i mitt finger, eftersom jag är så himla stark. Faktiskt, så piercade jag mig själv i pekfingret, där och då. Nålen gick både in och ut ur fingret. Jag fick ta i för att få loss den, och det rann blod ur mig. Ur två hål rann det blod. Eller, det rann bara ur det ena hålet. Men det blödde ur båda. Uppspelt sprang jag omkring och visade alla på kontoret. Jonathan utbrast stolt "jaha, detta är min storasyster då ja", till sin klasskompis, med vilken han var där på besök idag. Han lät inte stolt, men jag vet att han var det.

Inatt hade vi sleepoverparty i min säng. Det var svettigt och trångt, och jag sov alldeles på tok för lite. Av den enkla anledningen tänkte jag nog gå och lägga mig redan nu. Mina ögon är lite sömniga. Men samtidigt, så älskar jag denhär stunden på dygnet, för den är bara min liksom. Inte för att jag konstant störs annars, men nu är det bara jag och jag.

Nej. Slut på blogginlägg. Alldeles för långt.

Egentligen skulle jag skriva om en jättesöt farbror på Sjukhuset, som verkade älska sin fru så himla mycket. Jag log för mig själv när jag såg det. Men jag vet av erfarenhet att jag inte är någon expert på detdär med relationer, så jag gör nog bäst i att sluta fantisera. I alla fall just nu. Nu är det inte så att jag fantiserar om den jättesöta farbrorn. Vad jag fantiserar om i så fall, är att ha en perfekt relation. Och det borde jag sluta med innan jag börjar. Seså. Hejdå.

Jag sitter här och svettas framför kaminen i mammas och pappas vardagsrum. Det tog mig en hel evighet att få fyr på brasan, så nu tänker jag tamigtusan ta vara på den värme den ger. Synd att man inte kan lagra värme i kroppen. Då hade jag sluppit frysa när jag går ut sedan.

Idag har jag varit produktiv och jobbat. Vi har filat på tankar kring en ny julkalender, och till och med börjat bygga i studion. Det kan nog bli bra. Förutom att jag har ungefär noll koll på hur man gör. Men det ordnar sig.

Just nu känner jag en gnutta meningslöshet falla över mig. Jag vill ha ett liv, och jag har ett liv. Mer och mer för varje dag. Eller, kanske inte för varje dag, men kurvan går väl mer uppåt än neråt. Det bara känns så himla tråkigt att sitta och slöläsa andras bloggar och hålla på. Som om man lever på alla andra. Jag ville ju ha ett spännande liv. Det har jag visserligen, på många sätt, men jag är inte nöjd. Jag längtar efter mer. Jag längtar efter luft.

Nej. Om jag skulle ta och koka lite kaffe? Snart kommer mamma hem, och sen ska jag åka hemåt tänkte jag. Måste ta mitt ansvar och laga middag ikväll. Det blir nog något gott. Det känner jag på mig.

Hejdå.


Varjegångjagserdigärdetsomomalltingstannartillochjagvetintevarför.

I skenet av två stearinljus, sitter jag här och läser min dagbok från slutet av 2005 och början av 2006. Det var en hysterisk tid i mitt liv.
Jag skrev låttexter - dock på så dålig engelska att jag aldrig ens skulle kunna tänka tanken att visa dem för någon.
Jag tyckte att livet sög. Jag kände mig missförstådd, felplacerad, misslyckad och värdelös.
Jag skrev saker som "fuck life", och ritade rutor runt orden, för att markera att det verkligen var så.
Jag skrev om hur ont mitt hjärta gjorde.
Jag var kär i en grabb, som nog inte ens fanns.
Jag undrade varför jag skulle anstränga mig, när det enda jag lärde mig, var att jag inte räckte till.
Redan då insåg jag att man släpade morgondagen efter sig, och att det var viktigt att se till att livet inte hann ikapp. Jo, nog bor det en liten poet inom mig någonstans.
Jag skulle tatuera mig. Det finns hela sidor med förslag på motiv. Nu har det gått fyra år. Jag har ingen tatuering.
Jag litade på människor jag inte skulle litat på.
Ibland undrade jag om livet inte bestod av annat än lidande. Ibland undrade jag vad som skulle hända om folk fick veta vad jag pysslade med.
Ibland skrev jag om hopp. Om att följa Gud.
Två veckor innan nyår, bestämde jag att jag skulle supa mig redlös på nyårsafton. Det gjorde jag också. Det minns jag tydligt. Några dagar innan nyår präntade jag ner ett par rader om hur fantastisk Gud var.
Mina benhår växte inåt, och jag var trött på julkalasen.
Jag skrev listor med de snyggaste killarna.
Jag blev full på nyår. Jag minns att jag, när jag stod och tittade på fyrverkerierna, tänkte att detta måste jag komma ihåg, för folk kommer fråga vad jag gjorde på tolvslaget. Jag kände ingen av dem som var där. Jag hade tappat bort mina vänner.
Jag och min bästa vän var kära i samma kille.
Jag hade finnar.
Jag skrev om att ta vara på livet.
Jag målade arga ansikten.
Jag skrev önskelistor på hur en perfekt man är. Att han skulle vara lång, var ett av kraven. Som sjuttonåring hade jag verkligen perspektiv över vad som är viktigt här i livet..
Jag var i Paris.
Jag skrev om hicka.
Jag bad om bönesvar.
Jag fick bönesvar.
Jag kände mig ensam. Jag själv var den enda som höll om mig när jag var rädd. Och jag visste inte vem som händelsevis skulle vilja vara med mig på skolavslutningen.
Jag väntade på bättre tider.
Jag insåg att bättre tider inte kom.
Jag jobbade på äldreboendet.
Jag skrev listor över gamlingarnas olika sjukdomar.
Jag ville slänga alla världens klockor och flytta till Afrika, för att komma ifrån allt.
Jag undrade varför ingen talat om för mig att tanten på avdelningen var blind. Det undrar jag än. Varför gjorde dom det?

Nu är klockan tio över två, och jag konstaterar att tiderna förändras, och att det nog är bra. Iallafall ibland. Mycket har hänt i mitt liv de fyra senaste åren. Tack Gud för det!

Ikväll är jag ful. Jag har på mig raggsockar, tights, InFlames-t-shirt och fleecetröja. Dessutom har jag fett hår.

Carro sitter på sitt rum och studerar, och Anna och Hanna ligger här i soffan och tittar på EnsamMammaSöker. Jag fixar inte det programmet. Jag tycker verkligen inte om det. Köttmarknad som sänds på TV. Hur kan man gå med på det? Jag förstår inte.

Jag lovade igår, att jag skulle skriva ett inlägg om att jag vill äta mig själv. Det tänker jag göra nu. För längesedan, såg jag ett program på TV med Filip och Fredrik, där de åt en del av sin kropp. Jag minns inte vem som åt vem, men jag blev inspirerad. Jag vill äta en del av min kropp. Konstigare än så är det inte. Bara skära ut en liten liten bit, steka den med lite lök kanske, och koka ett par riskorn och så göra en härlig måltid. Det ska jag skriva upp på min livslista.

Idag träffade jag Andreas. Det gjorde mig glad. Ikväll har han också skickat en länk till en hemsida, där det finns tips på vad man kan göra när man inte har nåt att göra. Det är jag tacksam för! För jag har ingen aning om vad jag ska göra imorn..

Puss.

http://www.365saker.se

Till allas förvånad hade SJ faktiskt tänkt till idag. Det är sista dagen i sportlovsveckan, och hela Skåne har under kvällen vallfärdat till Göteborg. Med tåg. Tydligen var SJ informerade om detta, och hade haft möjlighet att sätta in ett extra tågset. Till och med jag fick sitta. Tack SJ! Jag tycker de är värda stor uppmuntran, då de för en gångs skull faktiskt lyckas.
På centralen var det förbjudet mycket folk, och hela tre polispiketer. Jag tänkte att, oj, har det hänt något, medans jag gick mot Drottningtorget. Jag behövde inte fundera särskilt länge, för så snart jag hade räknat till någonstans mellan 25-30 polispiketer, mindes jag att jag läst på Alex Schulmans blogg att det är någon slags viktig fotbollsmatch idag. Och att Carolina sagt att det satts in hur mycket extra poliser som helst just av denna anledning.
All kollektivtrafik som går genom centrala Göteborg störs av ett sådanthär evenemang, och jag hade sannerligen tur, för jag behövde bara vänta i ett par minuter på den spårvagn som var hela fyrtio minuter sen. Jag förstod att IFk förlorat, när jag såg en man med blåvit halsduk och dyster uppsyn. Han stod brevid mig en lång stund, innan vi alla tvingades gå av på Bellevue. Vagnen var ju försenad, och såg väl sin chans att vända där, och tjäna ett par minuter i schemat istället för att köra sina passagerare hem. Sedan när är det viktigare att följa ett tidsschema än att människor kommer hem om kvällarna? Hem kom jag i alla fall, efter att ha bytt spårvagn både på Bellevue och Kortedala Torg.
Jag kom av den inte längre lika fullpackade spårvagnen, och medan jag andades in den friska kvällsluften prasslade löven under mina fötter. Jag gick lite extra på gräset, just för att jag gillar prasslet. I skenet av gatlampan såg jag löven falla, och jag tänkte, att även om det låter klyschigt, så låter jag det ohållbara i mitt liv falla av som löv nu, jag låter det dö, och så får något nytt växa fram när tiden är mogen. Att detta händer varje år, tänker jag inte ta hänsyn till. Mina nästa löv, blir gröna evighetslöv. Jag nynnade på Carola-låten om just detta, medans jag prasslade vidare i löven fram till min dörr.

Illa kvickt tände jag två ljus på bordet, och nu sitter jag här och lyssnar på Nick Drake.

Eftersom jag kom hem halv fem inatt, har idag varit en trött och lite irriterad dag. Det blev inte bättre av fotbollshysterin i stan, och jag undrar, vem betalar för dessa idiotiska jippon? Går mina skattepengar på något sätt till evenemang som detta? Till arenor? Till polislöner? Ska jag både bekosta och lida för att fotbollshuliganerna ska få ha sitt roliga? Det går jag inte med på. Det går jag för tusan inte med på.

Varför ska matcher spelas i större städer? Kan de inte spelas ute på landsbygden någonstans? På något fält? Ja, jag ser då inga nackdelar.

Ibland gör man saker man inte borde. Jag gjorde det just, och nu värker mitt hjärta. Så himla onödigt av mig. Så himla himla himla himla onödigt av mig.

Hade tänkt skriva ett roligare inlägg, men jag tappade skrivglädjen. Eller, inte skrivglädjen, men glädjen avv skriva något roligt.

Hejdåsålänge.