Jessyca

Grattis, grattis, grattis och hurra till min pappa, som fyller år idag <3

Hela familjen samlades strax före sex, för att sjunga för pappa. Han fick en sodastreamer, och lite annat smått och gott. Härligt för honom :)

När klockan var kvart i åtta, var det dags för mig att fara till jobbet. Efter min första lektion, hade jag rast i över en timma. Jag tog en härlig morgonpromenad ner till havet, och kände för första gången på länge, havets doft dansa omkring vid min näsa. Underbart.
När jag senare på dagen hade idrottslektioner, fick jag riktiga högstadieflashbacks. Tänk, pojkar och flickor i början av tonåren, som springer omkring och ropar skällsord efter varandra. Jag minns det som om vore det igår. Jag tycker om dom små liven. Det är nästan lite sorgligt att jag är så otroligt mycket äldre än dom.. Men men. Det är väl en del av livet antar jag.

Lunch åt jag med fadern, och det blev smörgåstårta. Gottigott. Ända sedan hemkomsten ifrån Georgien, har jag verkligen velat baka khachapuri (ostbröd), men jag har inte orkat.. Men idag, så var det ändå pappas födelsedag. Så jag tog barnet i vagnen, och gick till håstenshallen för att köpa ost. När jag kom hem, upptäckte jag att vi inte hade något vetemjöl. Efter det gick det bara utför. Allt verkade gå bra till en början, men när det var dags att baka in osten i degen, bara gick allting sönder, och jag blev frustrerad, då gästerna snart skulle anlända. Resultatet blev dock över allas förväntan. Alla tyckte att mitt bakverk var gott!! Tänk att jag, Jessica, kunde BAKA något, som folk i min omgivning tyckte om!! Det var nog första gången för mig.

Det har inte blivit något alls målat idag. Dåligt av mig, men det var ju ändå födelsedag.

Just nu är mina ögon trötta. Men vad gör det?! Jag är ledig imorn, och kan således chatta med både Hanna och Andreas hur länge jag vill. Puss på livet ikväll. Och puss på pappa som är sjuk. På sin födelsedag och allt.

Igår kväll lovade jag mamma att jag skulle köra Jonathan till jobbet idag, så att hon skulle slippa stressa på morgonen. Jag skulle bara stiga upp, köra honom, och sedan gå och lägga mig igen. Eftersom jag av någon anledning inte kan sova om kvällarna längre, hade jag sovit i ungefär tre och en halv timma när mamma väckte mig. Yrvaken gick jag upp, och klädde mig i plyschbyxor och hårdrockströja. Manligt. Innan vi åkte sa jag till mamma, att en person som är nyvaken, kör bil sämre än en rattfull. Det har jag hört någonstans. Sagt och gjort, jag och brorsan går ut till bilen, jag startar, och backar in i en lyktstolpe. Rattfull eller nyvaken?! Ptja. Jag hade även lyckats ta på mig min tröja ut-och-in. Härliga måndagsmorgon. Jag åkte hem och sov. Det behövde jag.

Annars har jag målat en del idag. Det vita på övre plan är alldels strax klart. Pappa kom hem idag, så han hjälpte mig. Det ska bara kantmålas lite till. Sedan är det bara det bruna, samt hallen där nere kvar. Det ska nog gå vägen ändå..

Imorgon fyller min fader 45 år. Det är ganska bra jobbat. Grattis till honom.

Jo, jag har ju varit på bio idag!! Min lillasyster är världens finaste, så hon bjöd mig. Puss på henne. Vi såg "I taket lyser stjärnorna". Himla fin film, med många roliga kommentarer av tjejens galna mormor. Härligt. Hon var söt. Ja, tjejen alltså. När vi skulle gå därifrån, fick varken jag eller Lovisa upp dörren, så vi trodde att den var låst, varpå vi väntade tålmodigt, tills en av de andra besökarna kom fram och frågade om dörren inte bara var lite trög. Hon hade rätt. Pinsamt. Vi åkte hem illa kvickt.

Nu känner jag mig lite hungrig. Ikväll ska nog jag och farmin måla lite till. Fint om det kan bli klart. Imorgon ska jag jobba!

Min kropp smärtar. Idag har jag målat, precis hela dagen. Jag gick upp vid niotiden, och hade en ganska skön morgon. Lillebror, som skulle hjälpa mig idag, vart lite krasslig på morgonen, så vi kom inte iväg till Rusta för att köpa rollers förrän vid halv tolv. Jag sa kanske inte, att när vi började rolla igår, så färgade den gamla färgen av sig. Så det fick bli kantmålning igår. Idag däremot, har taket målats, samt allt som ska vara vitt i trappan och på övervåningen. Det känns himla gött. Nu ska bara allt vitt målas en gång till, allt brunt målas två gånger, samt det vita nere i hallen två gånger. Jag börjar bli en riktig målarmästare.

Jag funderade ett tag på varför jag ser ut som en målarhink, medan Jonathan förblir fläckfri. Vi kom fram till, att lösningen nog är den att jag fullkomligt älskar konsistensen av målarfärg. Får jag tillfälle att ta i den, så gör jag det, och njuter. Jag skulle vilja bada i målarfärg.


Man kan fundera på varför jag ser så dum ut i fejset. Det är för att detta var den enda bild, på vilken Jönsas feja inte skymdes av rollern.


Det finns olika bekväma och obekväma ställningar att inta när man slipar vägg i trappa..


..eller när man målar i trappa.


Nej, det är ingen som kissat i vår trappa. Jag försöker bara skydda den från färg.

Nu ska jag fortsätta se på van Veeteren!

Puss!

Javisst, miljöaktivist som jag är, bestämde jag mig för att tjuvstarta EarthHour. Eller så var det inte frivilligt. Då jag håller på att måla om (som jag hoppas att ingen missat), har vi blivit tvungna att stänga av strömmen i vissa eluttag, för att inte dö när vi målar över sladdar osv. Ett av de drabbade områdena är badrummet på nedre plan i vårt hus. Där finns duschen, och skönhetsdrottning som jag är, ville jag ju duscha bort all färg från min stackars kropp. Därav blev det idag en mörkerdusch. Tre levande ljus åt upp allt syre i rummet, och jag såg heller inte om färgfläckarna som täckte min kropp försvann.


Jag är ett big-fan av målarfärg i håret. Jag har kavlat upp linnet sådär fult igen, för att jag är slacker och varm. Och varje gång ett hår lossnade från penseln, kletade jag av det - på magen, såklart. Den var både vit och hårig.


Det är alltså kantmålning jag sysslat med idag, som man kan se på denna fantastiska bild av vårt allrum, mot trappan.

Nu är det snart EarthHour på riktigt!!!

Fy vad jag är trött på alla bloggar just nu. Jag älskar att skriva på min egen, så skriva är en av mina stora passioner. I alla fall ibland. Men jag hatar det faktum att vara beroende av att gå in och läsa andras bloggar, och jag hatar att bli frustrerad när de bloggar man inte följer inte är uppdaterade. Jag avskyr att känna den där "jaha, vad gör jag nu då-känslan", bara för att 30 sekunders läsning inte blev av. Jag måste blockera bloggarna tror jag. För varför tusan bry sig egentligen?! Jag menar, att skriva och lägga ut sitt liv i all ära, men jag har väl ett eget liv? Som jag borde lägga 100% på, istället för att lägga så mycket tid på andras liv? Främlingars liv? Nej, bättring, bättring. För den delen har jag ont i huvudet också. Sabla skit.

Jag förstår att ni läsare undrar vad jag sysslat med under de senaste timmarna. Ja, världen har verkligen stått stilla, och ett tecken på detta, är att inte ens Blondinbella uppdaterat sin blogg sedan jag kollade sist. Pinsamt. Jag, som alla andra, har sett finalen i Let's dance, men inser nu att jag inte vet vem som vann, eftersom tv4 ska envisas med att visa nyheterna först. Palla bralla. Då tittar jag hellre på film. Måste kolla vem som vann.. Magnus & Annika. Det var vad jag misstänkte. Inte för att jag sett något annat avsnitt än kvällens, men de blev mina favoriter. Kanske för att jag lyckades missa alla utom en, av Laila och vad han nu hette.. Tobbe?! Hur som haver. Det spelar inte så stor roll. Jag tror inte att världen blev en bättre plats tack vare Let's dance.

Kvällen har jag som sagt tillbringat med Linn. Mycket trevligt. Vi såg alltså Let's dance och en film som hette Emma. Ganska lagom ansträngande film en fredagskväll :)

Nu borde jag sannerligen inte sitta här, utan borsta tänderna och sova. Men gör jag det? Nej, det gör jag inte. Galna tid. Imorgon är det lördag. Känns ganska tomt. Eller snarare, jag har inte direkt något inplanerat, så dagen kommer slinka genom mina fingrar.. Fast jag ska försöka ta vara på den.

Jag känner verkligen, att just nu är ett sånt tillfälle när jag bara skriver och skriver, mest för att jag inte orkar göra något annat. Således, läggdags för en tjej som mig.

Jag må vara duktig på att ha oordning på mitt rum, men för tillfället är det verkligen extraordinärt. Idag gjorde jag och min fina bror ett riktigt krafttag ute i allrummet. Vi har skruvat bort hyllor, trappräcken, taklampor och brandvarnare, och gissa vart det befinner sig just nu? Jo, i mitt rum, tillsammans med en bebissäng, förutom alla mina saker då. Kaoset är totalt. Men vi har varit duktiga. Hela golvet är täckt, och allt annat också för den delen, så imorgon är det bara att börja måla! Det ska bli fantastiskt skönt. Var en sväng nere på stan och kollade soffutbudet innan, och det verkar ändå finnas möjligheter.. Hoppas bara att det kan bli klart tills jag åker, så jag får se det fantastiska resultatet! Om inte, har jag väl bara mig själv att skylla, eftersom det är jag som varit lat och inte arbetat snabbare. Men nu är jag relativt ledig hela nästa vecka, så något ska jag väl lyckas åstadkomma hoppas jag..

Om en liten liten stund kommer Linn hit. Vi ska äta mat och se på film och ha det allmänt fint. Ska bli riktigt trevligt. Därför måste jag således försöka göra något vettigt av mitt yttre.. Man kan ju inte se ut hur som helst när man ska ha hemmakväll :)

Jag var så himla extremt sugen på att ge mig själv ett underbart fotbad alldeles nyss, men så bara försvann hela känslan. Mina stackars georgiska fötter behöver verkligen pysslas om lite.. Men hela min lust bara försvann. Vad tusan ska jag göra under tiden? Läsa andras ointressanta bloggar? Nej, fy farao. Jag har tröttnat på det.

Idag har dock varit en bra dag. Vaknade, precis som igår, av kraftiga slag mot huvudet, men det är smällar man får ta. Klockan elva skulle jag träffa Ninni, och vi flyttade soffor och hade det trevligt. Efter det åkte jag hem för att äta, och sedan väntade långpromenad och blom-kväll med Nathalie. Trevligt även det.

Som många andra (antar jag), tillbringade jag idag en stund framför tvn, och såg programmet om Josef Fritzl. Jag har inte riktigt tänkt på hur lång tid 24 år är. Elisabeth stängdes in i sitt fängelse 1984, alltså fyra år innan jag föddes. Hon har alltså varit inspärrad under HELA min livslängd, och mer därtill. Fyra år längre. För fyra år sedan gick jag i ettan på gymnasiet. Det är längesedan! Usch och fy. Det är så lätt att bara tänka "jaha, 24 år, det är ju 24 år", men sedan inte reflektera över hur lång tid det verkligen är..

Hur som haver. Min inspiration börjar komma åter. Vad ska jag blanda ihop till mig själv kantänkas? Imorgon är det fredag, då ska jag vara duktig och efter det ha myskväll med Linn.

Hejdå.

Jag sade till min moder att jag ville ha våfflor ikväll, och vips, försvann hon till Willys för att köpa margarin, så att hennes äldsta dotter ska kunna avnjuta sin nya upptäckt. Våfflor, alltså. Undras om jag också kommer bli en så fantastisk mamma? Som åker och handlar margarin klockan halv nio en onsdagskväll?

Idag har jag alltså arbetat, först som svensklärare, och sedan på fritids. Det går bra. Barnen älskar mig. Eller hur? Imorgon är en ledig dag, förutom att jag ska träffa först Ninnus och sen Nathalius. Mysipys.

Nu kom mamma hem = våffeldags snart. Kanske ska jag försöka slita mig från dumburken? Internet är så hemskt hemskt tråkigt nu för tiden. Urs, urs.

För den delen, så suger ni läsare på att kommentera. Jag kanske också, i äkta svensk blogganda, ska hota med att sluta skriva om ni inte kommenterar och säger vilka ni är???!?!! *höhöhö*

Hur som haver. Hejdå.

Godmorgon everybody. Vaknade imorse av att jag höll på att bli halvt ihjälslagen. Underbart.

Jag insåg just vilken himla slacker jag är. Jag ska ju, som bekant, måla om i vårt allrum, och för att detta ska kunna bli verklighet, behöver jag slipa bort skarvarna runt bården. Verkligen jättetråkigt, men nu är det strax färdigt. Jag bestämde mig vid kvart över nio, att nu ska jag arbeta effektivt fram tills halv elva. Jag fick påminna mig själv om detta löfte ett flertal gånger, innan klockan äntligen var strax före halv elva, och jag med gott samvete kunde ta min välfrörtjänta paus. Jag kom ganska långt faktiskt. Jag har slipat på övervåningen, så långt det kommer an på mig. Ovanför den inbyggda hyllan når jag inte ordentligt, och jag kan inte skruva loss diverse saker som behöver skruvas loss, samt heller inte slipa i trappan, då jag inte vågar klättra på stegar när jag är ensam hemma. Hallen på nedre plan, är även den näst intill färdig. Förhoppningsvis kan jag slipa färdigt idag, och således maskeringstejpa och kanske börja måla imorgon om det vill sig väl.
     Jag insåg att mitt hår såg ut som stryk när jag slipade framför spegeln, och då jag ska undervisa barn i åldern 11-13 idag vill man ju helst vara snygg. Så jag tänkte att innan dusche ska jag bara snabbt kolla något vid datorn (som jag nu har glömt vad det var, måhända facebook?), och satte mig tillrätta i fåtöljen med min lilla laptop i knät. Mina ögon föll ner på min kropp, och vad jag såg var nästan outhärdligt. Av någon anledning, har jag vikt upp mitt mörkblå, urtvättade linne, så att det blivit en magtröja. Med mina händer, fingrar jag ivrigt på min icke särskilt vackra navelpiercing. Jag har ett par smutsiga brun-beiga plyschbyxor och team-sportia-sockar med målarfärgsfläckar på. Inte helt okej. Nu har jag suttit här i nära 20 minuter, och inte ens börjat kolla min facebook, eller vad i hela det nu var som jag skulle ta mig för. Allt i en halvliggande pose, som ger mig dubbelhakor. Heja Jessica.

Hej på er alla trogna läsare. Vad roligt att just du vill ta dig ytterligare tid att följa med mig i mitt spännande liv. Som bekant tillbringades gårdagskvällen hos Hannus, och jag tillbringade även natten där, då vi båda däckade tidigt efter all alkohol. Skämt. Men jag sov där, brevid Hanna i hennes härliga säng. Under samma täcke till och med. Mysigt. Men Hanna kunde inte sova, så när jag steg upp vid halv fem för att dricka vatten, flyttade hon över till soffan. Lilla stackars Hannus.
     Min morgon var perfekt. Jag låg kvar i sängen medan Hanna sprang omkring som en tok i sitt hem. Jag kunde ligga kvar hur länge jag ville, och solens strålar letade sig in genom takfönstret och fick mina, eller rättare sagt mitt, nyvaxade ben att glänsa. Jag låg kvar och låg kvar och låg kvar. Efter en stund masade jag mig upp till fåtöljen där jag satt en stund och andades in den härliga morgonluften i rummet. Sedan rostade jag bröd och testade Hannas te. Jag läste i min bibel, och jag läste HM's vårmode-magasin som låg på Hannas bord. Härliga härliga morgon. Då solen lyste som aldrig förr, antog jag att det var varmt ute, så iklädd tights, gyllene dojor och ny jacka gav jag mig ut på Göteborgs, visade det sig, iskalla gator. Det var säkert minusgrader. Men det var sol, och jag såg lite ut som en prostituerad i mina brillor. Då är det vår minsann!
     Jag träffade Sam, och vi fikade. Mycket mycket trevligt! Efter mysfikat var det dags för mig att åka till Varberg, och jag satte mig på tåget. Härliga tågresa. Jag älskar att åka tåg. Skämt. Men resan gick bra. Det var en lyckans stund, då jag insåg att jag hade fel. Tåget brukar alltid stanna i Kungsbacka, och efter tio minuter för länge, hade vi fortfarade inte stannat i Kungsbacka. Jag såg då ut genom fönstret, och fann att vi var förbi Kungsbacka för länge sedan. Underbart.
     Jag kom hem, och tillbringade tid helt enkelt. Jag minns inte vad jag har gjort sedan jag kom hem. Det är alltid så, man kommer hem tidigt, och tänker att man har hela dagen kvar, men så vips, är klockan på tok för mycket. En och annan biltur har det dock blivit, för att hämta diverse syskon.
     Just du kanske undrar varför jag skrivit "Våfflor" som rubrik, och det är faktiskt av hela tre anledningar.

1. Vi ska äta våfflor ikväll.
2. Det är våffeldagen imorgon.
3. Jag har lärt mig att tycka om våfflor.

Imorgon är det dags för en tjej som mig att arbeta lite. Först som lärarvikarie, och sedan på fritids. Pengarna rullar in. På tal om pengar, visade det sig att min fond på något oförklarligt sätt lyckats höjas med 1000%!! Som sagt, pengarna rullar in.

Hejdå.

Hejallihopa.

För tillfället sitter jag iklädd tights och linne framför Hannas dator. Hanna själv, även hon iklädd tights och linne, står och diskar och städar upp efter kvällens festligheter. För fest, det har det sannerligen varit ikväll!!!
Efter att jag lunchat med jobbet, köpt jacka och väska (hurra, Jess is back) samt promenerat med Simon, mötte jag Hanna (äntligen). Vi tänkte att, hurra, vi har inte träffats ordentligt på evigheters, detta ska firas! Så vi tänkte fira det hela med en liten liten flaska vin, varpå vi letar efter systembolaget i säkert en halvtimma. Jag gjorde mitt livs första inhandling där, och det kändes stort. Riktigt stort. Väl hemma, lagade jag middagen medan Hanna "pluggade". Efter maent var det så dags för firandet!!! Vi hade just startat Dirty Dancing, och skulle korka upp flaskan när vi insåg att vi inget hade att öppna den med. Efter ungefär en kvart, hade vi med hjälp av en vass kökskniv, en gaffel som blev förstörd samt en annan gaffel, lyckats trycka ner korken i vinflaskan. Personligen fick jag två korkbitar i mitt glas. Men det var trevligt. Och filmen slutar ju som bekant lyckligt.

Nu sade Hanna just att "imorn måste jag verkligen vara effektiv". Får se hur det går på den fronten. I'll keep you accountable.
Själv ska jag fika med Sam innan det bär av till Varberget igen.

Puss alla.

Ibland får jag fjärilar i magen. Av livet självt egentligen. Ibland är kärleken så extremt stor, att ögonen nästan tårfylls, och kroppen fylls av skratt och allting bara bubblar och bubblar. Jag tror det allas lycka. Och det bästa av allt, är att det smittar av sig.

En annan känsla i mig, är lite saknad. Så mycket finns, som man har, men som är så långt borta. Otillgängligt. Då gäller det att hålla till godo med vad som finns, här och nu, och försöka att inte sätta alltför stort hopp till framtiden, då den faktist inte brukar bli så mycket bättre än nuet ändå.

Puss.

Spottade just ut fluorvätskan jag sköljer munnen med för att inte få hål i tänderna. Idag lät jag den verka i tre minuter istället för en. Jag har på sistone upplevt en obehagskänsla i den tand som sitter i övre käken, allra längst in till vänster, från mig sett. Häromdagen fotade jag mina tänder med min kamera, för att se hur landet låg egentligen, och jag upptäckte då något som såg ut som en stor krater i min tand. Samt en ohygglig mängd tandsten. Denna eviga tandsten, som vissa människor, och däribland jag, tycks drabbas av, hur noga man än borstar sina tänder. För jag har verkligen varit noggrann de senaste månaderna. Jag har borstat och borstat, och sköljt med fluor nästan varje dag. Precis som tandläkaren sa. Och jag använder plackers riktigt ofta. Men ändå, ändå har jag den där äckligt ilande känslan, kanske framförallt mellan tänderna. Mitt tandkött blöder och jag mår allmänt bara dåligt i munnen. I fredags borstade jag tänderna fyra gånger. Till historien hör också att jag aldrig haft ett enda hål i en tand förut, så jag har en antagligen obotlig skräck för att bedöva och borra, eftersom jag aldrig har provat på detta. Men men. Bättre sent än aldrig. Får ju passa på nu medans det är gratis..

Men nu till något betydligt trevligare, nämligen gårdagen. Vi hade barnmöte i Örby, och det var verkligen synd för er som inte var där, att ni just inte var där. Det var  två riktigt grymma spelningar med mycket folk och mycket Gud. Khacha, khacha! Under den sena spelningen kom ett par galna tonårspojkar upp och våldgästade scenen, och vi hade en trevlig stund tillsammans. Rock'n'roll helt enkelt. Puss på det.

Idag har jag tänkt bjuda familjen på "georgisk mat", dvs kål med potatis. Efter att ha gått på diet i snart två veckor, för att bli av med mitt överskottsfett, tycker jag det är dags att belöna mig själv med lite kolhydrater. Ajabaja, säger säkert alla dietister nu, men det skiter jag i. Igår åt jag faktiskt både bröd och pasta. Och för den delen, lär det vara omöjligt att gå på GI-diet på Restenäs, eftersom man där nästintill lever av kolhydrater.

Ja, vad mer finns att säga? Imorn bär det av till Götet för att hänga. Det blir nog en härlig dag tror jag. Idag är tanken att jag ska slipa vägg. Får se hur jag lyckas med det..

Skulle kunna vara en bra filmtitel, inte sant? Filmen om mitt liv som gympalärare. För det är vad jag har varit idag. Gympalärare. Jag var gympalärare på samma skola, fast i en annan klass, för ett par år sedan, och i den klassen fanns det en hel del elever som inte tycktes höra vad deras lärare sa. Detta gjorde fröken gympalärare mycket mycket irriterad, varpå hon gick under namnet "gympaläraren från helvetet". Men jag hade disciplin på dem. Det är huvudsaken. Idag behövdes inga sådana kraftuttryck. Barnen var som små änglar, och sade till och med att de hoppades att jag kunde bli deras gympalärare för alltid. Puss på dom.

Ikväll ska jag hänga med lillasyster till TF. Tokfräscht. Det ska bli spännande och kul, men jag känner att det blivit lite ombytta roller i vår familj. Istället för att jag är den stentuffa storasyster, som tar med lillasyster på äventyr, och visar lillasyster hur man ska se ut och vara, är det nu lillasyster som tar med storasyster på äventyr, samt visar hur man ska se ut och vara. Ombytta roller, som sagt. Men det är smällar man får ta. Jag är ju för tusan närmre 30 än 10. Inte helt okej.

Jag vill bara ytterligare förtydliga föregående inlägg. Det finns människor, vars hälsa och välmående jag sätter oerhört högt värde på. De flestas faktiskt. Och jag menar inte på något sätt att jag inte vill lyssna eller hjälpa. Vad jag inte orkar med, är att höra det aldrig sinande svenska gnället, om hur värdelöst allting är, när man inte ens försöker göra något för att förändra situationen. Jag vill inte höra meningslöst gnäll. Seriösa samtal, med människor som har det jobbigt, är inte meningslösa. Gnäll är meningslöst.

Jag var ute och gick innan, och filosoferade över verkligheten, och dess förmåga att påverka en - både positivt och negativt. Jag ville först säga att verkligheten kommit som en fet käftsmäll sedan jag kom hem, men jag ångrade mig snabbt. Det är inte ens i närheten av en käftsmäll, utan istället, kommer verkligheten smygande långsamt, som en långsamt ökande psykisk misshandel.
     När jag befann mig i Georgien, var jag världens lyckligaste människa - på riktigt. Jag var alltid glad. Jag hade alltid så himla bra attityd till det mesta, faktiskt. Jag hade frid inom mig, och allting kändes så balanserat. Och nästan direkt då vi anlänt till Sverige, var denna känsla förbytt, till någon slags medelmåttig omotiverad uttråkad känsla. Men även om den kom plötsligt, har den ökat sakta, sakta, och det var egentligen först idag jag insåg vilket grepp den fått om mig. Ingen käftsmäll. Snarare mellanstadiemobbning. Utfrysning. Något som knappt märks i början. Något som kanske ses som roligt. Något som man inte behöver ta seriöst. Något man inte riktigt ser förrän - poff - man står där, omotiverad, uttråkad och trött, precis som alla andra i Sverige. Detta underbart ospeciella land. Det gör mig så arg. Det gör mig så in i nordens arg.  Jag vill inte vara en del av att sprida denna kvävande känsla. För det är precis vad den är - kvävande. Man får inte luft.
     Jag vet, att antagligen menar ingen något illa (utifall du av någon anledning känner dig träffad), men jag är så vansinnigt trött på allt vårt/ert eviga gnäll, om hur jobbigt och tråkigt allting är. Att ingenting någonsin är riktigt bra. Att man aldrig någonsin är riktigt nöjd. Jag vill inte påverkas av det. Jag vill inte känna, att mitt välmående sitter i hur mycket jag kan shoppa en månad, hur snygg jag är, eller hur mycket pengar jag har. Jag är så trött på alla negativa attityder, som florerar i detta avlånga land. Jag vill inte höra dem mer. Jag menar självklart inte att man aldrig får tycka att saker är jobbiga, det är inte alls vad jag pratar om. Jag syftar på attityder. Livsstil. Jag kan tänka mig, att man många gånger inte är medveten om hur mycket negativa ord man slänger omkring sig. Men det påverkar. Det påverkar så enormt, hysteriskt mycket.
     Jag är så trött på allt gnäll, så snälla låt mig slippa, åtminstone för ett litet tag. Och i äkta svensk blogg-anda, lär jag bli missförstådd till tusen för att jag säger såhär, men för tillfället, kämpar jag för fullt med att hålla mig själv uppe, så har du något negativt du vill säga till mig, så snälla, var hellre tyst. Jag vill inte lyssna. Jag vill inte låta mig påverkas just nu. Och återigen, detta gäller inte den som är ledsen, utan den som har en negativ attityd. Tänk efter kära människa, hur du låter när du talar. Bygger du upp, eller bryter du ner?

Hanna, att vara ett tidsfördriv är väldigt positivt. Det är någon som alltid finns när man behöver. Vad det än gäller. Världen vore bra mycket sämre utan dig.

Lyssnar just nu på världens sötaste ljud. Bebis-sov-ljudet. Någon slags snarkning fast ändå inte.. Lite mer sötröst i liksom. Sötnesa.

Ja, mitt livs resa fortsätter. Idag bar det av till Horred, där jag mellan åtta och halv fyra arbetade som lärare. Det gick fint :) Hoppas jag i alla fall. Jag satt mest och tittade igenom Hannas bilddagbok, och hittade en hel del smått och gott från forna tider. Som tex Hunden har gjort sitt val, och den turkiska dansen. Minnen, minnen.

Allteftersom kvällen lider hoppas jag få fruktfika med mor, bror och syster. Jag är extremt sugen på gott te, apelsin, kiwi och banan. Gottigottigott. Jag drömmer om en framtid, fylld av fruktsallad.

Ja. Vad har jag lärt mig idag? Att jag och min syster har konstig humor? Nej, det visste jag nog redan. Att Hanna alltid funkar som tidsfördriv? Nej, även det visste jag sedan innan. Visserligen, så uppmärksammade jag en sak hos mig tidigare, då jag satt i gungstolen och tittade på Hjärnkontoret; nämligen att mina ögon tårfylldes och mitt hjärta blev sådär varmt igen. När dom testade olika glassorter. Varför? För att vi människor är så fantastiska skapelser? Jag vet inte.

Imorn ska jag jobba igen, som hemkunskapslärare!! Enjoy alla, som ska ha mig då :)

Bang, bäng och bong är ord som jag för närvarande använder på tok för mycket, och ibland även i helt fel situation. Leker man med barn, och barnet slår sig lite lätt, säger man "bang", barnet skrattar och faran är över. Leker man igen med barnet, och barnet tappar nappen säger man "bong", och  allting är roligt igen. Men är man däremot ensam på sitt rum, och tappar något, är det INTE okej att utbrista i ett fett "bang". Inte okej.

Som bekant är mitt nya projekt att måla om i allrummet på övervåningen. Vad jag gjort hittills, är att ta bort bården (stavas det så?! fult!). Det är tråkigt, och jag har rivsår på fingrar från knivar och saxar som jag använt. Jag har gjort en vägg, som jag säkert kommer behöva göra om. Nu väntar bara ungefär tre gånger mer, i takhöjd dessutom. Men det är nog bra för mig. Antar jag.

Jag behöver börja motionera. Det är precis som en tjej jag pratade med för ett tag sedan sa. Hon sa, att om man bestämmer sig för en sak, så gör man det ordentligt, tills det en dag bara inte blir av. Man är motiverad, och tänker att, imorn så. imorn tar jag tag i det igen. Men så blev det inte av då heller. Och så kommer man på efter en vecka, att man har inte gjort detdär man bestämde sig för att göra. Man bestämmer sig igen, och är motiverad, men så går det en vecka, och fortfarande har ingenting hänt. Sådan är jag, och jag hatar det. Det är den sida av mig själv jag gillar minst tror jag.

Jag läntar efter Kenny-premiären..

Så låter min rygg.

Jag har inte haft hjärtvärk på länge. Jättelänge. Faktiskt, så gav inte ens flyktingbarnen i Georgien sådan hjärtvärk som jag har nu. Sådan är jag - kall och hård. Eller? Det stämmer så väl, att om man vill göra någon illa, så ska man skada de personer som ligger offret närmast hjärtat. Eller för tusan. Många av de som orsakar min hjärtvärk ligger mig inte så nära om hjärtat när jag tänker efter. Jag har nog kanske bara blivit känsligare. Så in i norden mycket känsligare. Världen är så oerhört sjuk. Den gör mig illamående.

Vid denna sena timma borde jag sannerligen ligga i min säng, eftersom jag ska gå upp tidigt imorgon. Jag och Jonathan pratade om storasyster-lillebror-kaffe vid femtiden, eftersom jag ändå ska upp vid halv sex.. Ska åka med lillasyster till hennes skola och hålla i morgonsamling. Jag känner mig lite som en riktig predikant som far runt och predikar evangelium för både folk och fä, eller hur man nu säger. Det ska bli roligt i varje fall.
Ibland funderar jag på vad som hade hänt med mig, om jag inte hade tagit steget i höstas och sagt ja till Gud for real.. Vad hade hänt liksom? Hur hade livet sett ut? Kanske onödigt att spekulera i, eftersom jag ändå aldrig kommer få ett svar på den frågan.. Tacksam är jag, i alla fall, för allt som har hänt. Speciellt tacksam är jag för allt som varit svårt, faktiskt. Det har gjort mig så mycket mer..stabil? Ja, det tror jag.

I ren tristess har jag ägnat en del av dagen åt att surfa runt i den berömda cyber-världen. Det finns som bekant en hel del bloggar, och då jag har en passion för bebis-bloggar (speciellt de med lite text och mycket bilder) har jag gått igenom en hel del sådana. Och en sak jag lagt märke till, som framför allt unga tjejer skriver, mammor som omammor, är ungefär "Jag bryr mig inte om honom. Han gör mig så himla ledsen bara". Jag har säkert också skrivit så i min ungdom, och kanske rentav fortfarande, men, hur paradoxalt är det inte? Hur kan man bli ledsen för något man inte bryr sig om? Är det kanske förnekelse, till att man faktiskt bryr sig? Vad vet jag? Jag ska inte säga att jag inte bryr mig, för det gör jag uppenbarligen. Hoppas bara att många människor kan sluta bry sig om sådant de inte behöver bry sig om, eller inse att det är okej att bry sig och vara ledsen för det man bryr sig om. Upprepade ord är också okej, bara så att ni vet.

Ja. Vad händer annars med livet och kärleken? Kan man undra. Jag kan ju säga som så, att kärleken till livet växer sig starkare för var dag. Och varför skrev jag det? Troligen för att jag är för lat för att resa mig upp och gå de 5 metrarna till badrummet för att borsta mina tänder. En annan viktig sak som jag bara måste tillägga: Jag går som sagt på beach09-diet, så ikväll beställdes det sallad från Campino, och inte pizza, som annars är oändligt mycket godare. Hur som haver, så är löken det enda i salladen som ger bestående eftersmak. Det spelar ingen roll att jag tar bort 95% av all lök, jag smakar lök ändå. Inte gott. Inte helt okej.

Nej, här ska jag inte sitta och vara ineffektiv. Imorgon blir en hektisk dag - hurra! Sedan blir det tisdag, och då börjar jag nog maskeringstejpa!!!

Sov gott alla läsare!!!!!!!!!!

Inatt drömde jag att jag fick nio femhundralappar i ett kuvert. Jag räknade sedlarna om och om igen för att verkligen försäkra mig om hur mycket pengar det var. 4500kr. Men poff, så vaknade jag och stålarna var borta. Jag önskar att drömmen blev sann. För nu börjar jag få lite ångest nästan.. Om tre veckor ska jag betala, och det sakna fortfarande ca 8500kr. Men som alltid, God's will = God's bill. Gud?!

Så var årets melodifestival till ända. Jag är mycket besviken. Dels för att nästan ingen röstade på Emilia, det enda bidrag som hade någon form av hjärta, och dels för att varken Perelli, PH, Carola, Sanna Nielsen eller Amy Diamond. Vad har hänt med de gamla rävarna?! (Ja, jag tycker att Sanna och Amy räknas dit). Istället får man dras med massa B-kändisar som dansar sju gånger sämre än de sjunger. Huva huva. Men det ärju alltid trevligt med vän-sällskap och frukt (eftersom jag inte äter godis). Vi hann även youtuba bådde Kenny Starfighter och Björn Gustafsson. Mina små pojkar, som ska vara med i samma film. Det blir inte bättre än så!

För tillfället sitter Hanna och skickar andra konstiga youtube-klipp till mig. Att göra sådant är ett tydligt tecken på att man har för mycket fritid, eller i alla fall vantrivs med sin tillvaro. Se till att bli frisk nu, älskade Hanny, så att vi kan fika och hänga, som på den gamla goda tiden.

När livet känns allmänt segt, är det lätt att sväva iväg till framtiden. Jag drömmer mig så lätt bort till mitt vardagsrum, som jag inte ens har, där jag tror att jag ska kunna sitta och ha trevliga kvällar med vännerna. Problemet är, att jag tänker i stillbilder. Jag tänker i ögonblicksbilder. Så jag vet inte vad vi skulle göra, eller vad vi skulle prata om. Dålig egenskap tror jag. Det är bättre att leva nu, vilket jag försöker med.

Kanske skulle jag ta och bli lite disciplinerad igen, och börja träna som jag sa att jag skulle. Min ryggsmärta är just nu värre än den någonsin varit sedan jag kom tillbaka till Sverige.

Jaja. Jag kanske borde sluta blogga om min tydligen ointressanta tillvaro. Ingen läser, och ingen kommenterar. Huva.

Det är just vad jag är - högerhänt. Har just målat naglarna i en färg jag inte använt på länge, nämligen starkt lila. Vänsterhanden blev mycket lyckad, och jag tänkte för mig själv att jag borde använda denna glada färg lite oftare. Men jag hade inte målat särdeles många naglar på motsatt hand innan jag insåg varför jag aldrig använder denna starka färg, utan på sistone hållt mig mer till ljust rosa, eller genomskinligt. Jag suger nämligen på att inte skaka med min vänsterhand när jag ska göra något pilligt med den. Det hade lika gärna kunnat vara en fyraåring som målat. Fy tusan vad fult det blev. Men samtidigt vet jag, att om jag skulle ta bort det nu, så skulle jag gå omkring med lila nagelband i tid och evighet. Dessutom ser ju vänsterhanden riktigt bra ut. Vad ska jag ta mig till? Varför verkar ingen annan ha problem med att måla naglarna med fel hand? Ska jag ens kunna göra detta till ett visdomsord? Måla aldrig naglarna med fel hand. Alla andra har ju alltid så himla fina naglar, på båda händer.

Igår besökte jag som sagt Sollyckan, för att dela visdomsord med min gamla ungdomsgrupp. Det gick bra, men en tanke förföljde mig hela kvällen - här sitter jag och fikar, med människor jag såg som barn, och jag tycker det är trevligt, vad gammal jag måste vara. Ty de var lika stora som jag, trots att många säkert var sju år yngre än jag. Käre tid. Käre tid säger jag, käre tid vad jag är gammal. Snart 21. Snart gift. Snart fembarnsmamma. Snart pensionär och snart död. Käre tid.

Tänk att jag inte lämnat staden sedan i förrgår! Tänk att jag inte ens har åkt bil sedan i förrgår! Det är förunderligt det där.
Istället har jag tillbringat min tid i den snöslaskiga sommarstaden Varberg. Igår fikandes med Linn, samt i möte med barn-oas, och dag har jag ännu endast ätit frukost och fikat med mamma och pappa. Fint.

Istället tänkte jag ta och satsa lite på visdomsord.
Något jag har lärt mig på sistone, är att det inte finns ett bättre sätt att framkalla glädje och frid på än att vara mitt i Guds plan. Om detta tänkte jag tala ikväll på Sollyckans kyrkas ungdomsgrupp. Spexigt värre.

För närvarande är jag hungrig och har en lätt kaffe-huvudvärk. Hoppas inte Andreas läser

Ojdå. Man skulle kunna tro att det spökar i mitt rum om jag inte visste bättre. Min CD-spelare började just låta oroväckande. Den hade börjat snurra utan skiva, och lät allmänt fel. Jag tryckte på power-off. Då slutade den.

HEjdå.

Jag skulle kunna skaffa en resedagbok istället, så mycket som jag flänger omkring. Idag stod Ullared på schemat. Jag och mamma infann oss vid elvatiden, och jobbade snabbt av hela första avdelningen. Den med tvål, tandkräm och deodorant. Härligt. Jag införskaffade blandade nödvändigheter och tre tröjor. Känns värt. När vi skulle tacka för oss, letade vi såklart upp varuhusets kortaste kö, men det visade sig vara ett dumdristigt drag. Mannen i kassan var den långsammaste historien någonsin skådat. På riktigt. Men hem kom vi, och middag åt vi. Korv och kål. Alltid lika härligt med GI-mat. Men det fungerar. Vi har hållt på i två dagar, och jag känner mig redan snyggare!! Halleluja.
Imorgon bär resan antagligen inte lika långt, utan det räcker antagligtvis med en snabb resa till stan för ett snabbt inköp av vårjacka.
Nu är jag hungrig igen. Pappa står nere i köket och tillagar det klassiska pappa-målet, spagetti med köttfärssås. Det måste nog vara en av de tråkigaste sakerna med att vara kvinna, att ens man alltid ska envisas med att laga spagetti och köttfärssås, så att man själv (läs jag) aldrig får göra något som man faktiskt kan i matväg.. Hur som haver. Spagetti innehåller kolhydrater och får således inte intagas. Så för min del lär det väl bli köttfärssås med kål eller nåt. Mums filibabba.
Har ägnat en del av dagen till min nyinköpta telefon. Jag vet att jag sa igår att hon heter Fiona, men jag börjar bli osäker.. Vi får se. Hur som haver, så skulle jag hämta Pölsa i skolan innan, och då jag inte hittade honom beslutade jag mig för att ringa. Eftersom jag inte är ett tekniskt underbarn hittade jag inte lyfta-på-luren-knappen. Inte nog med att jag är omodern och har ofärgat hår, lite smink och är allmänt oattraktiv, jag är så gammal att jag inte vet hur min egen mobiltelefon fungerar. Inte okej. Verkligen inte okej.

Jag upptäckte igår att jag har hela sex läsare på min blogg, och jag är såååå nyfiken på vilka ni är (i äkta svensk blogg-anda)!!!!! Jag kan dock förstå att ingen läser min visdomsblogg, eftersom den innehåller ungefär inga visdomsord. Men när jag blir klok, då lovar jag att jag ska fullständigt bespruta er med visdomsord. Det kan ni slå er i backen på.
Dock borde jag nog ändå skriva vad jag lärt mig idag..

• Låt dig inte luras av korta köer
• Köp inte mobiler du inte förstår
• Skriv inte sånahär listor. Du inser bara hur lite man lär sig på en dag.

Nu hoppas jag innerligt på mat snart, sedan ska jag nog fortsätta med mitt nya fritidsintresse - att pussla. Jag har insett att jag är på tok för ivrig. Jag hade pusslat ihop hela ramen kring himlen, när jag insåg att den var på tooook för liten. Alltså lär det vara fel typ överallt. Oklok och osmart, det är jag också. Skulle kanske skaffa en fördömelseblogg istället? Eller inte. Jag fullständigt älskar mig själv!!!!!!!!

Ville bara uttrycka min kärlek till Carolina som just ringde och pratade bort några minuter med mig.
Min fantastiska, ovärdeliga vän som jag inte vill byta bort mot något i världen! Iran, here we come :)
Puss på henne <3

Som rubriken berättar, var jag idag i Göteborg. Låt mig berätta om mitt mobiläventyr. Förra måndagen ringde jag och min bror glatt upp tre, för att beställa en ny mobiltelefon till mig. En rosa Sony Ericsson. Min första riktiga tjejtelefon. Lyckan var total. 2-3 dagar skulle det ta, enligt den mycket trevliga säljaren. Dagarna gick, men ingen telefon anlände. Efter en veckas väntan, ringde jag till kundtjänst för att höra vad som var på gång egentligen. Min syster beställde en likadan telefon för ett par veckor sedan, och hon fick vänta i två veckor! En annan mycket trevlig säljare talade så om för mig, att min nya telefon befann sig på OKQ8 i Bergsjön. Mycket märkligt, eftersom jag inte bott där på 8 månader, och då jag bodde där, hade tre aldrig vett nog att skicka en enda räkning dit, utan alla adresserades hem till min mamma och pappa. Kvinnan på tre lovade att skicka ett kollinummer till mig, vilket hon också gjorde efter ett par minuter. Med hopp om att OKQ8 i Bergsjön kanske skulle kunna skicka telefonen till Varberg, ringde jag glatt upp bensinstationen och fick tala med en mycket otrevlig herre. Han påstod att mitt paket inte fanns i systemet, och efter att ha kallat mig för sin "lilla vän" både en och två gånger, talade han om för mig att han inte hade tid att hjälpa mig. Tack så hemskt mycket, tänkte jag. Frustrationstårarna brände i mina ögon då jag skickade ett sms till mina hyresgäster, och halleluja, där fanns en avi. Kan man eftersända avier? Och vad spelar det för roll, om jag ändå måste åka till Göteborg för att hämta ut paketet?! Det eviga bilpusslandet tog ungefär hela förmiddagen. Som väl var hade min gosesyster studiedag idag, så hon åkte med mig i bilen upp till Göteborg där vi så fick snirkla fram till Gärdsås, parkera bilen, betala parkering, in och hälsa, titta runt i mitt gamla hem, säga hejdå, snirkla ut bilen från parkeringen och så äntligen stanna utanför OKQ8 i Bergsjön. Världens värsta bensinstation. Jag läste noggrant på avin för att försäkra mig om att allt stod rätt till. Allt för att undvika bråk med läskiga män. Självklart hade bruden på tre skickat mig fel kollinummer, och jag kunde hämta ut mitt paket utan några som helst problem. Vi körde snabbt och lätt de många milen hem, och parkerade utanför vårt gula hus tre minuter innan mamma och pappa behövde åka, för att hinna i tid till sitt möte.
Vad jag lärde mig av detta? Lev aldrig i ett översystematiserat land såsom Sverige.

Såhär ser hon ut, min fina  Fiona.

Tjing.

Jag är en resande människa för tillfället. Lördagen tillbringades som sagt i Köpenhamn, och redan på söndagen satte jag mig i bilen igen för att köra till meteropolen Jönköping och en mycket saknad Andreas! Vi hade en fin tid tillsammans, med fiskpinnar, mario kart, fruktsallad och bränd kladdkaka ala Jessica. Idag skulle han till skolan igen, och jag åkte hem.
Posten kom, och någon mobil fanns inte i sikte. Himla sug-tre som ljuger och ljuger och ljuger.

Med risk för att låta bitter, vill jag poängtera att bitterhet är det värsta jag vet i hela världen. Inget gör mig så missmodig som bitterhet. Eller missnöjsamhet. Heter det så? När man aldrig är nöjd, utan ständigt väntar och väntar och väntar. Jag har varit där själv - jag har gått omkring och strävat och strävat och väntat och väntat, på att saker och ting ska bli bättre. Men under mina tjugo levnadsår, har jag erfarit att väntan och strävan inte gör framtiden ens ett dyft ljusare. Alla de gånger jag satt allt mitt hopp till helgen, eller semestern, eller lönen eller whatever, så har jag bara blivit besviken. Paradoxalt nog, har jag aldrig varit lyckligare än jag är nu, sedan jag slutade vänta, sträva, planera och drömma. Istället för att leva i varken det som varit, eller det som ska komma, har jag valt att leva nu - just nu, när jag sitter här, osminkad med kaffesmak i munnen. Och det gör mig lycklig. Det gör mig lycklig att slippa planera. Att slippa tyngden över att nuet inte är bra nog, att framtiden nog blir bättre. Den blir inte bättre. Framtiden finns inte ens. Inte dåtiden heller för den delen. Det enda vi har att klamra oss fast vid, är ett nästan ogreppbart nu. Det är det som hela livet består av. Ett oändligt antal "nu", som aldrig mer kommer igen. Gör vi då inte bättre i att ta vara på dem? För att knyta ihop påsen, och få in inledningen i avslutningen, vill ja hävda att man blir bitter om man inte lever i nuet. Man blir bitter när ingenting någonsin blir som man tänkt, och man en dag inser, att det är försent. Vakna upp, era dövblinda svenskar, se er om och inse att livet inte går i repris, som man brukar säga.

Ps. Jag är inte ett dugg bitter om texten skulle peka på det. Jag har suttit i bilen i två timmar och sjungit konstant, så jag är happy-clappy. Det bara stör mig lite, när andra inte inser vad som är viktigt i livet. Nu ska jag sluta skriva. Ds.

Alternativ som jag är sitter jag här i min nyinköpta t-shirt och lyssnar på kent. Om en stund vankas det chailatte med familjen, eller ja, i alla fall mamma. De andra lär ha fastnat framför sina dumburkar. Jag tror jag har kommit i klimakteriet. Jag går upp i vikt och är varm och kall om vartannat. Just nu är jag varm. Det smärtar att bli äldre. En annan skillnad jag lagt märke till, är att ingen längre tittar på mig, så som tex tonårspojkar gjorde tidigare. Förr var jag ung, attraktiv och uppnåelig. Någon att spana in helt enkelt. Nu är jag en alldeles för gammal tjej, som har samma jacka i år igen, och hellre har praktiska gympadojor än snygga skor på morgonpromenaden. Jag kan passera obemärkt. Jag är en i mängden. En grå, ful och småfet medelmåtta som inte drar någon som helst uppmärksamhet till sig. Jag är inte ung och inne längre. Jag förstår mig inte på mode, jag lyssnar på helt fel musik, jag har slutat färga håret. Jag har inte bestämt om jag tycker om detta eller inte. Det återstår väl att se..

Visdomsord var det ja. På senare tid, har det hänt en hel del i mitt liv, men det är inget du vill läsa om här och nu. Men lite bakgrund till mina råd måste jag ändock ge. Mellan den 2 december och den 13 februari befann jag mig i ett land långt borta som heter Georgien. Här gainade jag vikt, mestadels bestående av fett på min mage. Detta fett tänkte jag omvandla till något annat. Jag har därför påbörjat ett nyttigare liv. Utan godis. Utan socker. Utan onödigheter helt enkelt. Men som rubriken avslöjar, var jag i Köpenhamn idag, och på resande fot släpper man lätt på sina restriktioner. Inte går man och letar GI-vänlig mat på ströget? Nej, man äter vad man hittar, och det i mängd. Fördömelsen kommer så krypande, och tankarna maler i huvudet "Jessica, du kommer aldrig någonsin bli av med ditt överskottsfett och dina celluliter." Men jag tänkte för mig själv (eller Gud gav mig snarare en uppenbarelse), att inte har jag väl redan misslyckats? Nej. Det är skillnad på att misslyckas och att göra snedsteg och falla. Jag föll lite idag, men misslyckas, det gör man när man ger upp. Precis som mr Grandpa i Little miss Sunshine säger, att man är en förlorare, när man är så rädd för att inte vinna att man inte ens försöker. Himla sant. Himla bra sagt. Nu tror säkert ni att jag är anorektiker med träningsmani. Men så är inte fallet. Denna metod kan man applicera på det mesta i livet, och jag gör det aktivt. Detta var bara dagens exempel. Jag misslyckas inte - jag faller, och så reser jag mig upp och går igen.

Köpenhamn var det ja - en härlig och vacker stad. Tack för en fin dag kära familj <3

Peace, love and understanding. /Jessipess

Hej hallå.
Jag är en brud på tjugo jordsnurr som är allmänt glad just nu. Är för tillfället ledig under fyra veckor, vilket du antagligen redan vet, eftersom jag antar att ingen förutom mina närstående kommer ta sig tid att läsa denna oerhört inspirerande blogg. Tanken är att jag ska skriva ner visdomsord till er, och berätta om mitt spännande liv!!!!! Enjoy!

Skickar med en liten bild på mig, fallom ni har glömt hur jag ser ut!!!!