Jessyca

Jag känner mig overkligt lugn. Vilket känns lite konstigt. Jag körde i sextio hela vägen hem innan. Jag stirrade ut genom rutan. Hade radion på sådär frustrerande låg volym. Satt och funderade med båda händerna stadigt på ratten. Sextio kilometer i timmen. För att inte halka. Jag märkte aldrig av någon halka. Men jag vet ju att den fanns där. Vägen glimmade. Ibland utbrast jag något för mig själv. Utbrast, faktiskt. Jag mumlade inte. Konverserade inte. Jag mer utbrast saker i stil med "Men det känns ju faktiskt inte så", ganska högt. För mig själv. Sen blev jag tyst igen. Fram tills nästa utbristande.

Nu försvann det. Mitt lugn. Nu kom ångesten till mig ända ut i näsborrarna. Händer det någon annan än mig? Att ångesten sätter sig i näsborrarna? Jag känner hur det liksom går som kalla kårar ut i näsborrarna. Åh. Klockan är fem i ett, och alarmet ringer kvart över fem, och jag måste skriva. Skriva ut mig.

Imorgon åker jag på läger och kommer hem den första januari tjugohundratio. Ha det chill fram tills dess.

Hejdå.

---

You've gotta clean up this mess and make up your mind.

---

Idag är det den 27 december. Julhelgen är slut, men jag har firat ändå. Mina fina vänner Filip och Gabriel firar livet idag. De fyller år, alltså. Och jag firade med dem. Och många andra. Tårtan var god.

I övrigt, så känns idag som en meningslös dag, trots att jag har gjort viktigheter. Eller ja, viktigheter och viktigheter.. Jag skjutsade min lillasyster till stan och jag köpte förkylningsmedicin och nässpray. Jag åt spagetti och köttfärssås. Jag var på kalas.

Idag är en såndär dag då jag aldrig riktigt vaknar känner jag. Tiden bara tickar, och jag bara sitter här med mina funderingar. Det regnar. Jag tror att jag ska ta med mig funderingarna ut. Jag tror att jag ska stoppa ner mina fötter i ett par varma stövlar, leta upp en varm mössa och klä mig varmt varmt och gå ut i regnet. Ja, så blir det.

Filmkväll hör jag nu också att det blir. Skönt. Då slipper jag använda min hjärna så mycket.

Ett annat problem jag har, är min matlust. Jag vägde mig imorse, och vågen stannade på 49,3. Inte helt okej av flera orsaker. 1: det är helt enkelt lite, 2: jag får inte ge blod 3:jag har gått ner nästan allt jag gick upp förra året, dvs sju av åtta kilogram, 4: jag blir trött och gnällig när jag inte äter, 5: jag blir snurrig. Ja, listan kan göras lång.

Hejdå.

Jag stör mig på facebook.

• Det är alldeles för lätt att vara impulsiv.
• Det är alldeles för sätt att dela med sig för mycket.
• Det är alldeles för lätt att fastna i en hej-jag-vill-ha-flest-vänner-på-hela-facebook-tävling.
• Det är alldeles för lätt att snoka.

Typ så.

Jag har ett problem.

I måndags åkte jag hemifrån. Jag flyttade hem till mina föräldrar över jul och nyår. När jag packade, minns jag att jag tänkte att jag hade ovanligt få underkläder i min låda för just underkläder. Jag packade ner de som är okej, för jag tänkte, att eftersom jag inte har några här, och vi tvättade ganska nyligen, så borde jag ha massor av underkläder hemma hos mamma och pappa. Varför jag skulle ha det, det vet jag inte. För jag har det inte. Jag har ingen aning om vart alla mina underkläder är.. Och något som är ännu märkligare, är att när jag räknar efter, så har jag nio rena trosor i lådan. Men ingen av dem duger idag. Varför funkar man så? Nio trosor räcker ju förtusan en hel vecka och mer därtill om man verkligen vill. Men inte idag. Idag har jag som det heter "inga rena underkläder", fast att jag i själva verket har fler rena underkläder än vad andra äger underkläder. Det där med underkläder är ett mysterium. När vi skulle åka utomlands förra året, till Georgien närmare bestämt, så packade jag med mig typ tolv par trosor för tio veckor. Givetvis hade vi möjlighet att tvätta då. Hur som haver, när jag då omsorgsfullt valde ut tolv par trosor, passade jag på att räkna alla mina trosor, som jag hade på Restenäs. Det blev 37 par, och då hade jag ändå flera par hemma hos mamma och pappa också. Ändå tar dom bara slut. De är som svarta strumpor. De bara liksom försvinner..

Ps. Jag hatar egenligen min titel, men jag kunde inte låta bli. Det är ju så himla dåligt.

Jag skulle kunna fundera mig gråhårig. Jag tänker så mycket att jag undrar om inte hjärnan kan skrumpna ihop och liksom trilla ut ur öronen - liten som ett russin. Helt förintad av allt tänkande. Jag vet inte om det är nyttigt att tänka som jag gör?

Jag minns de där morgnarna, för ett par månader sedan, när jag alltid vaknade med ångest, för att jag liksom låg och tänkte i sömnen. Jag var i detdär tillståndet mellan vaken och sovande, och däri lät jag på något sätt tankarna komma som de ville. Varpå jag mycket sällan vaknade utan tryck över bröstet. Imorse befann jag mig i detdär tillståndet igen. Av helt andra orsaker än sist. Och det är ju fint. Att det handlar om annat nu alltså. Det gick över sist. Då gör det nog detsamma denhär gången.

Jag känner lite för en morgonpromenad. Eller, middagspromena. Jag känner lite för att sitta vid havet, med min heliga bok som enda sällskap, och skriva ut min själ. Det är på något sätt det jag gör bäst.

Innan jag dör - ska jag ha gett ut en bok. Eller, skrivit den iallafall. Jag känner på mig att den kommer bli stor först efter min död. Då kommer alla förstå vilket geni jag är. Eller, var. Ibland känns det som om jag är mer upplyst än andra. Som om jag fått insikt i något ingen annan fått insikt i. Som om jag förstår saker ingen annan förstår. Eller snarare, som om alla andra förstår saker som jag inte förstår, och inte heller längtar att förstå.

Nej hörrni. Solens strålar lyser rätt in i skärmen nu, och det är svårt att se för allt damm. Jag tror den kallar på mig. Solen, alltså. Eller ja, jag känner för att gå ut en sväng.

Hejdå.

Hej.

Igår var en festlig dag. Jag var i kyrkan, och träffade där på människor jag inte möter så extremt ofta. Matthildur och Isak hade förlovat sig, och det var roligt :) Grattis till dom.
Eftermiddagen förflöt stillsamt härhemma. Vi spelade Yatzy med hela familjen, och jag kom sist. Men så är jag ju äldsta barnet också. Jonathan har inte fattat detdär med att låta de yngre vinna, utan han kammade hem hela skiten. Jag har blivit så himla vuxen. På julafton fick mina föräldrar mer presenter än jag.

Igår kväll var det fest, och det var ju härligt. Varbergs uteliv är en klass för sig. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt.. Det är sannerligen inget jag skulle orka med varje helg. Vi hade en trevlig kväll i varje fall. Eller, åtminstone jag. Men man får nog ganska snabbt. Alla intriger, alla gamla bekanta, alla gamla klasskompisar och alla andra man känner igen från skolan. Man vet inte om man ska hälsa eller inte. Om man ska le eller inte. Om man ska gå fram och säga "Men heeeeeej! Vad kul att seeeeee dig!! Hur har du det nuförtiden?" fast att man egentligen inte bryr sig alls. Ibland bryr man sig, och då är det ju bra. Ofta gör man det däremot inte.. Hur som haver. Efter en sväng om Invito fick vi nog och gick hem till Ninni, där vi efter en stunds samtalande om diverse somnade.

Vaknade gjorde vi imorse, och efter ytterligare en stunds samtalande om diverse gick vi upp. Min klänning luktade förort, alltså en blandning av parfym och cigarettrök, så jag åkte hem i pyjamas. Fett värt.
Nu har jag ätit frulle med la familla. Liten broder spelar gitarr. Liten syster tittar på Scrubs. Förläldrar är på nedre plan. Alltfler loggar in på msn. Jag chattar med Hanna om diverse. Det är morgon, för att vara en annandag jul.

Hejdå.

Nu är det fullt krig. Inget syns. Inget märks. Det pågår ändå, kriget. I mitt huvud. Gevärskulor flyger genom mig, träffar sig själva, träffar varandra, träffar mig. Träffar mitt hjärta. Jag skjuter på mig själv - inifrån. Jag skjuter på mig själv - utifrån. Jag skjuter utåt, för att försöka komma ur. Jag skjuter inåt, för att försöka komma in. Men jag kommer ingenstans. Inget syns. Inget märks. Ändå är det fullt krig. Ingen märker någonting. Jag ligger blickstilla med slutna ögon medan kulorna far.

Förövrigt, hur många gånger är det okej att kissa på juldagen? Och hur LITE är det okej att äta? Jag tror jag har kissat typ femton gånger, och jag har inte ätit mer än två mackor på hela dagen. Det är typ fyra timmar sedan, men jag är inte det minsta hungrig..

Jag trodde att jag, som vanligt, skulle ha en massa fritid att uppdatera min blogg på under denna härliga högtid. Det har jag inte haft. Eller, jag har inte gjort det.. Jag har faktiskt inte suttit särdeles mycket framför min dator alls. Det känns som en liten seger. En liten sväng igår på förmiddagen då, och sedan inatt, när jag skrev färdigt vår ljuva kalender. Det känns lite som om något har dött. Jag har ändå skrivit på den en liten stund varje dag, 24 dagar i rad. Jag är lite stolt.

Jag känner inte för att tjata på om min julafton. Det var en fin dag, med släkt och familj och klappar och sånt. Jag doppade i grytan och det var äckligt. Jag åt kalv/grishjärna och det var gott.

Imorse var det gurre (alltså gudstjänst) på Sollyckan, och jag funderade på om natten då Jesus föddes verkligen var så fridfull och stillsam som man sjunger. Jag tror inte det. Jag avundas inte Maria. Jag vill inte föda i ett äckligt stall med min oerfarne man som enda stöd. Nejtack.

Ikväll är det ju kalas. Det känner alla till. På juldagen ska man ut och supa, och så även jag. Eller inte. Jag tänkte nog åtminstone ge mig ut en sväng i regnrusket för att slå klackarna i taket, som Kenza säger, tillsammans med diverse bekanta. Annars har jag inte mycket till övers för Varbergs uteliv.

Nej hörrni. Slut på tråkigt blogginlägg.

Frid.

Jag har inte varit uppe såhär tidigt på snorlänge, men är det julafton så är det. Jag undrar lite varför julafton tvunget ska vara en så lång dag? Det är ju som Håkan säger, att först är klockan elva i åtta timmar, och sen när den blir två är det bara fem minuter tills man ska gå och lägga sig.

Jag har idag hunnit med att:
- få en julklapp, en stavmixer rättare sagt.
- klä mig, i en härligt spetsig klänning, strumpbyxor, kofta, hårrosett och raggsockar
- äta frukost, bestående av skinkmacka med mjölk och kaffe
- gå igenom familjens julkort

Jag satt, emedan jag gick igenom julkorten, och försökte komma på något negativt att skriva om dem. Något negativt med julkort överlag. Men, så tänkte jag att förtusan, det är ju julafton. Då ska vi vara glada och snälla och trevliga. Så jag beslutade mig helt enkelt för att inte komma på något negativt. Istället, ser jag fram emot att en dag få rada upp mina barn framför kameran och knäppa av ett par bilder. Jag vet dock inte än om jag ska tvinga på dom tomteluva och sätta dom i en höstack, eller om vi ska ta bilderna på Kreta.. Kanske tomteluva på Kreta? Eller så hinner man variera sig. Förhoppningsvis har jag ju mina barn fler än ett år.

Så var timmen slagen. Dagen är kommen. Julafton är här. Jag hör änglakörer sjunga i julnatten. Jag ser dem dansa i snön.

Nu har även jag varit julhysterisk och städat. Det blev ingen tur till gekås idag. Däremot åkte vi till stan. Jag inhandlade två extra julklappar. Det var Wille och jag som var där, och när vi kom hem hit för att klappa in klapparna (ja, jag är så god att jag klappar in andras klappar), utbrast han "vilket epic-fail-rum du har!". Mitt hjärta brast. Okej att jag har två täcken, varav ett utan påslakan (det ser hemskt fattigt ut), och okej att det låg kläder över hela mitt golv, och okej att mitt julpyssel i det närmsta belamrade resten av ytan i mitt rum, och okej att det låg julklappar i travar. Nu är det städat. Nu är allt upplockat. Det enda man kan störas av nu, är min obäddade säng, och nattlinnet som ligger som en korv därpå. Jag ska ju ändå lägga mig typ nu.

Jag har också städat toaletten. Och badkaret. Och handfatet. Jag har legat på alla fyra och skurat med tandborste, liksom där bakom toalettstolen, där man kan lyfta på en plastring som sitter runt själva avloppsröret. Där har jag städat. Jag har verkligen varit noggrann.

Jag har också motionerat idag. Vid kvart i sju fick jag av min bror och hans kvinna skjuts hem till ElinPelin, och väl där, fick jag te och en trevlig stund med hennes familj. Sedan gav vi oss ut i snöslasket (ja, jag är ledsen, det är snöslask). Vi gick från Äckregården, ner mot Haga, till stan, ner mot fästningen, runt fästningen och så upp igen. Över Brunnsberg och så upp till Äckregården igen. Vi hade det så trevligt. Skönt att få prata ur sig. Prata av sig. Lyssna. Och känna att livet är okej ändå. Everything's gonna be allright liksom. När vi skulle skiljas åt, bestämde jag mig för att gå den sista biten hem också, och jag gick i mörkret. Förbi Blomsterlandet, in mot Håsten, genom Håsten, genom rondellen och in i Träslöv. Efter 40 minuter var jag hemma. Då hade jag promenerat i två timmar. Det känns bra.

Ikväll har jag också avnjutit skinkmacka med senap. Stark sådan. Det kändes som om min näsa skulle klyvas. Obehagligt.

Som sagt. Fridens dag är här. Julen är här. Känner ni den? Jag gör det inte. Men här, det är den garanterat.

Nu: läggdags.

Hejdå.

Vad jag önskar att någon kunde se det vackra i det ansikte som just kommit in genom ytterdörren. De av kylan röda kinderna. Näsan som rinner. Håret som statiskt klistrar sig mot pannan. De ansträngda andetagen. Vad jag önskar att någon kunde se det som det är - vackert. Levande.

Men det fungerar inte så. I vår värld, är dött vackert, och levande smutsigt. I vår värld är det perfekta att eftersträva. I vår värld är fotografiet viktigare än verkligheten. I vår värld är levande fult.

Nothing is more powerful than beauty in a wicked world.

Om du hade sett det vackra i mig, hade jag älskat dig till mitt sista andetag.

Jag smulas sönder. Jag tvättade min kropp i badkaret för en stund sedan, och eftersom min ansiktskräm är slut, slängde jag lite vanlig bodylotion i fejan och shlirvade runt.
Alldeles nyss, satt jag här vid mitt lilla datorbord, läste Alex Schulmans blogg och kliade mig i pannan. Jag kände huden smulas under mina fingrar. Jag kände mig som Saulus (senare Paulus), då fjäll föll från hans ögon. Fast, från min panna då. Hudsmulorna blev till små korvar mellan mina fingrar. Och nu kan jag inte sluta gnida mig i ansiktet.

Jag känner såhär:
Jag ska nog göra någon slags ansiktsmask av något jag hittar här i föräldrahemmet, och sedan, om det blir en färd till shoppingcentra idag, så ska jag köpa mig en ansiktskräm. Det spelar ingen roll att det är julafton imorn. Jag behöver en, och det akut. Såhär kan det inte fortsätta. Då skulle jag gå ner så mycket i vikt att jag inte längre kan vara blodgivare, och det hade varit trist, nu när jag äntligen blivit godkänd på alla punkter. Förutom min vikt då, som var ett gränsfall, om än snäppet över gränsen.

Nej. Ansiktsfixeri var det ja.

Hejdå.

Fyra säten för mig själv har jag. Fyra platser, till en person. Det är trygghet. Trygghet på hög nivå. Jag stirrar ut genom fönstret. Ser avlägsna gatlyktor. Ser avlägna billyktor. Billyktor som vittnar om liv, egentligen. Men jag ser bara lampor. Lampor på väg. Mot kända mål. Mot främmande mål? Nej. Kända mål.

Jag hör fragment av viktiga samtal. Urskuldrande, förklarande, frånskyllande, viktiga samtal. Mellan människor som aldrig begått ett misstag. Mellan människor som alltid begår misstag. Viktiga samtal. Om viktiga saker. Saker som är viktigare än mig.

En man har fyra säten för sig själv. Han har virat sin halsduk flera varv runt sitt huvud. Den täcker ögon och öron. Sladdar vittnar om hörlurar. Nu finns han inte. Han har fyra säten för sig själv. Ett eget imperium. Ett eget kejsardöme.

Kaffet kallnar i den medhavda termosmuggen. Tänderna isar.

Och vad du än gör, kom mig inte för nära. Jag är radioaktiv. Jag strålar. Ont. Jag kommer bryta ner dig, om du kommer för nära. Om du tar ett utav mina fyra säten. Om du rör vid mig. Om du talar till mig. Om du ser på mig. Radioaktiv. Hör du det? Radioaktiv.

Förtvivlad barngråt ute vid ingången. Än mer förtvivlad förälder. Tyst unge, tyst, hörs mammas tankar. Vi är inte ensamma här, du skämmer ut mig. Men ingen hör. Åtminstone inte kejsaren av de fyra sätena.

Och sådana är vi allihop. Kejsare över vårt radioaktiva. Härskare över våra fyra säten. Över vår trygghet. Vår bubbla.

Himlen ljusnar. Träden rusar förbi. Sträcker sig mot Gud med våldsam kraft. Det är annat med mänskoryggar. De går i bågar mot marken. Det ljusnar. Molnen visar sina konturer. Dansar långt därborta. Som kejsare. Fullt synliga. Omöjliga att komma åt. Radioaktiva. Fast inbjudande.

Världen vaknar till liv i sin bubbla. Sina bubblor. Dit in kommer jag inte. Jag har en egen bubbla. Frosten lyser vit på marken. Glittrar ikapp med mina sömniga, torra ögon.

Det är morgon. Morgon i mitt kejsardöme. Morgon i min bubbla.

Jag känner små små fragment av dendär julensamheten. Jag känner förväntan, och jag blir stressad av det. Jag känner, att om allting inte blir färdigt i tid, nej, då blir det ingen jul. Jag känner att tillvaron fylls av borden. Att röster blir lite ljusare, i stressen. Jag hör hur pappa frenetiskt skurar och putsar och polerar nere i badrummet. Inte för att han städar, utan för att han renoverar. Men det låter lite stressat. Som om han rabblar ett mantra - måste bli klar i tid, måste bli klar i tid, måste bli klar i tid. Mamma ska inte gå och lägga sig ikväll, förrän hon är färdig med alla bestyr. Tanken är jättefin, men jag blir lite negativ.

Jag blir trotsig. Jag tänker i ren rebelliskhet, att det vore en fröjd att fira jul i ett dammigt hus, i smutsiga kläder och med oinslagna julklappar. Med köpt julmat. Tänk va?! Nej, det skulle nog inte gå.

Julafton har många gånger tenderat att bli tråkig - just för att allt är så färdigt att man inte har något att göra.

Det blir nog bra ändå.

Jag har ändå tagit in granen, och klätt den. Och så har jag satt fram julkrubban. Jag tror att den är en exakt kopia av hur det egentligen såg ut, fast lite mindre då, såklart.

Nej. Julstress är inget att hänga i sin gran. Julstressen gör att jag drar mig undan, och då blir jag ensam. Ensam med att ostressa, i ett land där alla andra stressar.

Hejdå.

Det är den 21 december, och det är kväll. Eller ja, klockan är över tolv, och det har övergått till att vara den 22 december. Det är endast 47 timmar och 35 minuter kvar till självaste julafton. En dag, som det nu sjungits om i veckor, för att låta mig inspireras av tidigare julars blogginlägg.

Jag har funderat mycket över detdär med julfirande. Över detdär med högtidsfirande över huvud taget. I flera år, har jag varit en så stark motståndare till det, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är orsaken till denna känsla. Det är inte så att jag anser att Jesu födelse eller död inte är värda att minnas, nej, inte alls. Det är inte så att jag tycker att midsommar och nyår är hednahögtider som förevigt borde brinna i helvetet. Det är inte så att Valborgsmässoafton är överflödig. Inte alls. Jag tror min starka avsky är att jag så många gånger känt mig ensam just under högtiderna. JAG har känt mig ensam. Jag som har gifta föräldrar, två syskon, alla mor- och farföräldrar kvar i livet, en moster, fyra farbröder, en faster, femton kusiner och fem kusinbarn. Jag som har så många vänner. Jag - JAG - har känt mig ensam. Varför har jag gjort det?

7 april 2007
Glad påsk? Skulle inte tro det. Jag hatar alla högtider. Verkligen. Så innerligt. Det är då man inser hur mycket, eller lite, man egentligen betyder för andra människor. Det är underligt. Det är såhär varje gång. Och jag hatar det.

30 april 2007
Någon mer än jag som spenderade valborg ensam? Inte det? Grattis.

25 december 2007
Hjälp mig att komma ihåg, att nästa jul ska för i hela världen INTE firas i Sverige. Det är tydligen omöjligt att få en lyckad jul här.

Varför har jag känt såhär?

Julen 2008 firades faktiskt inte i Sverige, och det kändes vansinnigt bra. Då. Jag var långt ifrån all svensk julhysteri. Långt ifrån alla tomtar och alla julgranar. Långt ifrån all julmat. Det var skönt. Rentav underbart. Då. Jag minns hur jag vaknade upp i vårt iskalla rum, och gick ut i köket, där Krista och Bea stod och stekte köttbullar och prinskorv. De försökte, iallafall.



Resten av dagen, eller natten, spenderades i en kyrka i Gori. Jag var på mitt livs längsta gudstjänst, natten till juldagen 2008. Fjorton timmar. En fjorton timmar lång gudstjänst. Jag var nära att bryta ihop flera gånger - av skratt. Halv fyra fick vi varsin plastpåse med ett kokt ägg, kakor och en macka med en centimtertjock ostskiva, och till det en kopp supersött kaffe. Hela grejen var absurd. Resan hem tog flera timmar. Tydligen hade chauffören kört som en idiot. Jag minns det inte. Jag sov. En jul att minnas. Helt enkelt.


I år, för ett par veckor sedan, så fattade jag ett beslut. Jag bestämde mig för att ha en positiv inställning till julen. Jag bestämde mig för att se fram emot julen. Att försöka göra det till en rolig och angelägen sak. Att inte se på julen med avsmak och besvikelse, över forna högtiders svikna hopp.
Jag tror det har fungerat. Jag var ute och handlade julklappar, i god, tid för ett par veckor sedan. Julmusiken i affärerna gav mig ingen positiv känsla alls. Däremot fylldes mina ögon nästan med tårar, vid ett par tillfällen. Jag vet inte om det var tillfredsställelsen i att vara så god som gjorde det, eller om det var glädjen över känslan att det jag nu gör, kommer glädja andra. Om det nu är någon skillnad..
Jag har var dag skrivit ett avsnitt till vår julkalender i kollektivbloggen. Jag har spelat in ytterligare en kalender, på cross-fire.se. Jag har bakat pepparkakor och julgodis. Och genom allt, har jag försökt ha roligt. Jag har varit på pysselkvällar, och faktiskt lyckats tycka att det var trevligt på riktigt.

Nu är jag singel på riktigt, och då blir inte avsaknaden av kärleksfulla sms lika stor - jag väntar mig ju dem ändå inte.

Idag gjorde jag och min lillasyster ett besök på Liseberg. Jul på Liserberg firar tydligen 10 år, och utlovade så mer ljus, stämning och magi än någonsin. Mer ljus, kanske. Stämningen var betydligt trevligare inne på ICA Focus dit vi gick efter Liseberg, och magin var ungefär på samma nivå som hos en amatör-trollkarl som gör konster på Nordstan.
Vi tänkte ändock värma oss i all kyla med varsin kopp glögg, men när vi kom fram till kassan och skulle beställa, visade det sig att man inte kunde betala med kort. Kvinnan sade något obegripligt på danska, som jag dock tror handlar om bankomaten runt hörnet, med en kö längre än inträdeskön till själva nöjesparken. Säkert 15 meter. Förargad gick jag därifrån. Dels för att jag bestals nöjet att värma min kropp med en kopp glögg i kylan, dels för den långa bankomatkön, men mest, mest för att jag inte kan bli betjänad på ett språk jag förstår i mitt eget land. Är det verkligen okej att prata ett helt annat språk bara sådär? Nej, vet hut. Danska?! Nejtack.
Vi tog en sväng upp i rulltrappan, och grupptrycket sade mig genast att jag borde skaffa mig en pojkvän i pälsmössa som kunde stå och krama på mig där i den oerhört branta och trånga rulltrappan med ljusslingor i taket.
På något märkligt sätt verkar det som om allt blir så legitimt i sådana situationer. Ingen reagerar om pojkvännen i pälsmössa helt öppet står och tar på sin flickväns bröst där mitt i rulltrappan. Nej, till och med vuxna par står och kladdar på varandra. Det kändes ungefär som Gekås, fats annorlunda. Det där med att allt blir så legitimt, alltså.

De hade en liten avdelning för djur på Liseberg. Dit gick vi för att titta. Där kunde man beskåda hur djuren gjorde allt för att slippa stå i rampljuset. De gömde sig bakom krubbor och väggar, låg kopkurade som om vore de rädda för att döden dö. Alla förutom någon slags höna. Hönorna gjorde världens show, och det uppskattades av barnen, som glatt hejade på.
Jag försökte ta en bild på min lillasyster framför getterna, som inte heller de förstökte fly fältet. Dock hade iskylan tagit död på batteriet.

Ungefär där beslutade vi oss för att gå hem.

Jul på Liseberg rekomenderas till de som älskar att frysa (eller åtminstone äger fantastiskt många underställ - mitt superdyra craft-underställ gjorde ingen verkan), har enorma mängder kontanter i sin plånbok (alternativt gillar att stå i kö), älskar att trängas med andra, fullt påpälsad, inne i butiker med svinömtåliga porslingänglar, tycker det är helt okej att stå brevid par som tafsar på varandra och hånglar i rulltrappan (alternativt kan man ju göra det själv om man har en pojkvän i pälsmössa), tycker det är helt okej att betala hutlösa summor för saker man kan köpa på Gekås (kräver dock att du gillar att trängas) och ja, tycker det är värt 70kr för att bara gå omkring bland tusen andra människor, och således inte alls kunna fokusera på det vackra, eftersom man hela tiden måste vakta sina steg, så att man inte krockar med någons barn, och likaså heller inte kunna höra en enda hel jul-låt, eftersom de varierar beroende på vart man befinner sig, och också beroende på att högtalarna sitter så brett isär, att man hinner glömma vilken låt som spelades, innan man åter hör melodin.

När vi insåg att det var hela 10 minuter kvar att vänta i iskylan, innan kaninernas is-show skulle börja, vägde vi väl våra alternativ. Och kom således fram till att det inte var värt det. Vi gick till ICA Focus - min favoritbutik näst efter ICA Maxi, och där inhandlade vi diverse nödvändigheter för att kunna skapa vår egen julstämning. Dvs vispgrädde, godis, julmust och glögg. Nu ska här fejas!

Hejdå.

blir jag. Ja, paranoid är vad jag blir. Varför kan jag bara inte vara normal?

Tänk om jag inte hade klippt av detta långa härliga hår, utan fortsatt spara. Då hade jag nog haft hår till knävecken nu.



Jag låter ansiktet förbli censurerat, för allas trevnad.

Istället, för att återgå till håret, gjorde jag såhär:



Eller, rättare sagt, såhär:


(Gabriel ser bekväm ut..)

Eller, rättare sagt, såhär:



Eller, rättare sagt, såhär:



Eller, rättare sagt, såhär:



Eller, rättare sagt, såhär:



Eller, rättare sagt, såhär:



Page är ju snyggt, men totalt värdelöst. Bästa lösningen på problemet ser du på bilden ovan.

Håret växte ut ganska fint. Se bara hur det tar sig.



Ja, se.



Sen fick hon hjärnsläpp och slog till igen, med lugg och allt.



Sen skaffade hon löshår



Sedan fick det växa..



Och växa..



Och växa...



Och nu för tiden kan jag se ut som en riktig hippie.



Och där slutar sagan. I dagsläget är jag ganska nöjd ändå.

Vad sent det blir. Ja sannerligen, tiden går fort när man har roligt.

Dagen till ära har jag ont i tandköttet dessutom. Får väl skylla mig själv när jag inte gruglar dentan. Men det gör jag nu. Gurglar dentan alltså. Känner mig någorlunda färdig med morgonens bestyr, så jag tar det sådär oförskämt lugnt igen. Sådär så att det inte är okej att glömma ta med något när jag far om en kvart.

Jag tar tillfället i akt att fundera över integritet. Får man gå över andras gränser? Innanför, alltså? Innanför sina egna, utanför sina egna. Och så vidare. Om min gräns går tidigare än din gräns, vems gräns gäller då? Och om du inte vet vart min gräns går, och går över den, vems fel är det då? Ditt? Mitt? Måste man respektera andras gränser, eller finns det undantag?

Ibland känner jag att människor är långt innanför mina gränser. Jag känner mig liksom kränkt på något sätt. Samtidigt vet jag att intentionen aldrig var att kränka. Känner jag fel då? Eller är det okej? Vem gjorde fel? Borde jag flytta mina gränser?

Ja. Se så djup man kan bli av lite dentan. Dags att spotta ut.

Hej!

Ja, sannerligen. En tjej som mig är inte helt van att stressa nuförtiden. Men nu har jag en hektisk dag framför mig. Härligt!! Min foundation i ansiktet ser hemsk ut. Min hud är vintertorr, hur mycket jag än smörjer in den. Min kropp skakar, för jag har bara druckit kaffe och inte ätit. Men nu äter jag, och kommer troligtvis må illa för att jag äter så mycket. Men jag måste äta mycket, för jag vet inte när jag ska äta nästa gång.. Ikväll blir det "bara" fika på julfesten. Jau jau.

Här har jag inte tid att förslösa min dag.

Hejdå.

mår inte så bra.

Dagen till ära har jag en stor och röd finne på min kind. Jag pillar på den stup i kvarten. Eller, stup i minuten. Eller, stup i sekunden. Den gör ont. Den är enorm. Den största finne jag någonsin haft tror jag. Jag ser fram emot att få klämma den. Men inte än. Det gäller att vänta tills den mognat. Usch. Vad äckligt det låter.

Idag jobbar jag. Just nu sitter jag hemma i gungstolen och lyssnar på "En vanlig dag" med Ulrik. Jag är lite kär i honom. Lite. Det känns så festligt med banjokompet också. Det blir jag lycklig av.
Om jag gifter mig med Idol-Calle kanske Lovisa kan gifta sig med Ulrik? Ja, så får det bli. Honom vill jag definitivt ha i släkten.

Snart ska jag fortsätta med förberedelserna inför morgondagens julfest! Det blir spännande :)

Sen ska jag se om jag kan klämma min finne då ja..

Hejdå :)


Ulrik


Calle


Vad tror du om detta Lovisa?

...när gick jag med i denna grupp, och varför?! Nog för att kvinnor inte är så smarta, men detta är väl ändå lite att gå över gränsen?



Ja sannerligen, på facebook finns då allt..

Hur kan man känna sig så sjuk som jag gör, och sen bara ha 36,3 grader i kroppstemperatur? Så kylig är jag inte ens när jag är frisk...

Idag är jag mycket förkyld. Jag kände en liten liten smärta i min hals när jag vaknade igår morse, och tänkte genast att det kanske inte skulle vara så klokt varken att bada bastu eller att få massage med en början till förkylning i kroppen. Jag jag förnekade att det kunde vara så. Hela dagen.

Vid halv fem steg vi in på G Wellness, eller vad placet hette. Genast fick vi syn på massören. Svinsnygg, var han. Men innan massagen, skulle vi träna lite tänkte vi. Jag och Carro bytte om, och upptäckte till vår förfäran att vi packat med oss exakt likadana träningskläder. Mörkgråblå byxor och rosa tröja. Läckert!
Vi intog gymmet, och jag konstaterade efter ungefär två minuter att gym är tråkigt. Oändligt tråkigt. Vi var därinne i ungefär 45 minuter. Förutom träningscykeln, förstod vi oss på ytterligare en maskin. Eftersom vi saknade instruktör, lade vi oss på varsitt liggunderlag, och gjorde armhävningar och situps istället. Tur att vi inte betalade extra för gymmet. Ingen av oss önskar sig ett gymkort i julklapp. Bara så att ni vet.

Klockan halv sex var det dags för Carro att få massage. Jag satte mig i bastun så länge. Det tog inte många minuter innan jag fick sällskap av två män från Norrland. Jag är evigt tacksam att kvinnan i receptionen talade om för mig att bastun var gemensam, för både kvinnor och män. Jag beundrade utsikten från det stora fönstret. Järnväg. Perrong. Springande människor. Fint att titta på. Jobbigt att uppleva. Snart inledde vi ett trevande samtal, jag och norrlänningarna. De verkade vara fina herrar. De jobbade med ambulansflyg, och var piloter. Coolt. Det händer ju inte var dag, att jag bastar med två piloter från Norrland. Det visade sig att de troligtvis kände den pilot som flugit min pappa till NorrNorrland en gång. Och de erbjöd mig att göra min kommande praktik hos dem när det blev dags.

Sedan fick även jag massage. Massören var som sagt väldigt snygg. En man, kanske 24 år gammal med fina bruna ögon, fin frisyr och ja. Snygg. Det kändes lite jobbigt, men var i övrigt fantastiskt. Men jag förstår nu varför kvinnan i receptionen blev så överförtjust när jag och Carro kom in och bokade massage förra veckan.

Efteråt gick vi på restaurang. Ja, vi kände oss sannerligen som två väninnor som fått ledigt från hemmets sysslor för en kväll. Kvinnan i receptionen hade till och med talat om mig som Carros väninna, när jag var inne på massage. Hej vuxenvärl.

Imorse klockan åtta, vaknade jag i panik. Min hals gjorde så ont att jag höll på att dö. Öronen värkte och näsan var tät av snor. Jag tog en ipren och somnade om, för att vakna åter vid halv tolv. Värt. Men jag är sjuk.. Det är okej då.

Min röst låter sådär härligt förkyld. Till och med ljudet av mina andetag klingar på en annan frekvens idag.

Jag funderar på att gå ut och kasta lite sten. Det var längesedan.

Melissa Horn sjunger en sång som handlar om mig. Det tycker jag är fint. Jag kan inte skilja på, heter den, och jag tror att alla med ett spotify-konto har hört iallafall en del av den. För att förtydliga, så är det inte mig hon liksom sjunger om. Jag är inte den som verkar ha lämnat henne. Inte heller är det jag som är lämnad. Sången bara beskriver mitt inre så vansinnigt bra. Lite härligt schizofrent sådär. Ungefär lika paranoid som jag. Ungefär lika velig som jag. Ungefär såhär känner jag inför livet. Ja, för mig handlar det inte om en person i sig, utan om livet som det är. Eller livet som det kommer bli, snarare. Jag vill inte dö, absolut inte, men inom mig, känner jag någon slags avsky gentemot det liv jag förväntas leva.

Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

VINNA DIG
Jag vet inte om jag vill vinna livet. Kämpa, som alla andra. Göra karriär. Bli framgångsrik. Tjäna fett med cash. Bli populär. Bli detta ökända något. Jag har under en ganska lång tid nu, sett ner på allt som har med karriär att göra, och då synnerligen kvinnor som gör karriär. Jag förstår inte meningen med det. Allt är ett evigt staplande. Framgång staplas på framgång, och det håller inte. Faller en, faller alla (haha). Och som kvinna, vill jag mer än gärna bli försörjd. Jag har svårt att förstå att kvinnor vill vara så väldigt ekonomiskt självständiga. Som någon slags reservplan om de skulle vilja skilja sig? Som om skilja sig ens är ett alternativ? Nejtack, jag är gärna beroende. Jag vet att jag är ganska unik med att tycka såhär, och även om jag inte förstår hur man kan tycka tvärtemot, respekterar jag de som gör det. I allra högsta grad.
MEN. På sistone har jag till min stora sorg börjat förenas med tanken att jag kanske kommer spendera livet ensam. Det är troligtvis ingenting som kommer ske, likväl, är det min stora stora stora rädsla. Och OM detta skulle inträffa, ja se då MÅSTE jag kunna försörja mig själv. Jag är 21 år nu. Jag kan inte jobba en dag i veckan för evigt. Jag måste ta tag i detdär med arbete och ekonomi - till min stora förtvivlan, många gånger. Nu sitter jag här i min förkylda ensamhet och tänker - kanske, kanske blir man lyckligare av att ha karriärsmässiga mål? Kanske blir jag lyckligare av att vara på väg någonstans? Av att ha något konkret att sträva emot? Något, som sannolikt kan hända? Som till exempel att jag blir legitimerad sjuksköterska någon gång kring jul 2012?

VARA MED DIG
Att vara med dig, känns som att förenas med livet som det är. Som det förväntas bli. Som att acceptera det, och börja längta efter radhus, volvo, hund och tre snorungar med smutsiga kläder som aldrig vill gå upp på morgonen, en Mallorca-resa varje höstlov, och en man som alltid jobbar. Evig disk, evig tvätt, evig matlagning, evig röra, eviga gräl, evig gräsklippning, eviga klagomål, eviga "snääääällla mamma jag vill ha en cykel". Ni fattar grejen. Jag vill gifta mig. Jag vill ha barn. Och självklart ska vi bo någonstans. Och självklart behöver vi håva in cash för att kunna genomföra alltihopa. Självklart komme vi behöva diska och tvätta och städa och laga mat. Och självklart kommer barnen önska sig saker. Och självklart kommer deras kläder att bli smutsiga. Och självklart kommer också mina barn bete sig så ohyfsat att man önskar att barn-aga vore lagligt. Men. Det där äckelvardagliga liksom, det tilltalar mig inte. Jag vill vara unik. Jag vill inte vara med, om allt bara ska vara en ogenomtänkt rutin. Om jag ska inse en dag att "ojdå, detta var visst mitt liv. Nu dör jag". Jag vill leva ett äventyr. MEN. Kanske skulle jag återigen må bättre, om jag bara accepterade att jag är 21 år gammal, född i Sverige, och försökte pressa in mig själv i den mall alla andra pressar in sig i? Kanske skulle jag bli lyckligare om jag finge frid i det vardagliga. Det grå. Det tråkiga. Det till synes meningslösa. Kanske vore det bättre för mig, att svälja min stolthet, svälja mina patetiska drömmar och mina skeva förhoppningar om att bli unik? Kanske vore det bättre för mig att börja leta radhus i Partille, där jag kan bo med min man och våra barn?

BLI AV MED DIG
Det vore så fantastiskt skönt, att bli av med alla förväntningar. Alla system. Alla mallar. Alla borden. Alla karriärer. Alla pengar. Alla måsten. Men vad skulle bli kvar då? Längtan och drömmarna, skulle de försvinna med systemet? På ett sätt, vill jag inget hellre än att släppa taget om allt vad utstakad framtid heter. Men hur bra skulle det bli? På ett sätt, vill jag bara sluta tänka framåt - iallafall inte så långt framåt som man behöver tänka i Sverige idag för att räcka till - och leva nu. Inte leva för njutningen, utan leva nu. Andas nu, istället i eftermiddag. Eller imorn. Eller på julafton. Eller till sommaren.
Ja, jag vill nog bli av med livet, så som det förväntas levas, och leva det så som hjärtat längtar. Men hur bra skulle det bli, kan man undra.

SKADA DIG
Hade jag varit en liten gnutta modigare, hade jag inte tvekat att göra revolution. Att bli rebell och spränga banker i luften. Iallafall så länge någon inte kom till skada. Okej, jag överdrev nu (får man ens skriva såhär? Är man terrorist då?). Jag vill inte skada fysiskt. Jag är för feg. Men jag skulle vilja skada systemet, så att alla trångsynta människor öppnar sina stängda ögon och ser hur deras liv ser ut. Ser det meningslösa i vad de håller på med. Jag skulle vilja skada systemet, så att alla blev tvungna att omvärdera. Tänka om. Göra om. Göra rätt. Men hur bra skulle det bli? Jag. Lilla lilla Jessica. Som har vänt på dygnet, och som inte tillför samhället något alls. Eller jo, några kronor i skatt kanske. Varför skulle någon vara på min sida, när alla andra verkar så vansinnigt nöjda med sina liv som de är?


Okej. Jag kanske gick för långt nu. Det är ganska uppenbart att Melissa Horn, eller vemhelst som skrev denna text, inte skrev om det jag nu har skrivit. Lyssnar man på verserna, så förstår man det. Men jag kunde inte låta bli att sväva iväg lite, när refrängen var precis så confusing som jag ofta känner mig.

Jag vill bara förtydliga, att jag mår bra. Jag trivs med livet. Jag vill inte dö. Jag planerar ingen stadskupp. Jag hoppas att jag om 15 år kan säga som Markus Birro - att jag har accepterat att jag är en vanlig människa. Lika vanlig som alla andra. Att det var mig det var fel på. Inte alla andra.
Men just nu är jag 21 år och allmänt irriterad på vanligt folk. På samhället som sådant. På systemet. På system över huvud taget.

Jag är så rädd över att tvingas bli någonting jag inte vill. Och jag är så rädd att jag ska bli psykopat. Att mina tankar ska driva mig till vansinne.

Då kan det vara skönt att tänka på, att de problem som genom mina år tyngt mitt hjärta, faktiskt har löst sig. Och Gud är god. Det vet jag. Däremot, vet jag inte om Guds tanke var att världen skulle se ut som den gör idag. Eller jo. Jag vet att hans intentioner var annorlunda. Kanske är det dit jag längtar. Till det som är så gammalt att det knappt funnits. Till det perfekta. Till Guds ursprungsplan. I så fall får jag längta ända tills jag dör.

Gud var just lite god mot mig.

Jag ska iväg och träna och få massage om en liten stund, och för att kunna genomföra detta, förde jag tidigare idag över 500kr till mitt konto som jag kan ta ut pengar från. Jag gjorde mig iordning. Sminkade mig lite, tog på jackan, snörade på skorna och skulle typ gå. Jag skulle bara stänga ner datorn. Då upptäckte jag att jag inte behöver gå än på 20 minuter. Hur ofta händer sånt mig liksom?! Typ aldrig.. Dessutom, klickar jag in mig på bankens sida igen, och vad ser jag? Jo - att jag inte har flyttat några pengar! Jag hade glömt det sista steget.. Så. Nu har jag fört över pengarna, och sitter här i soffan med jacka, halsduk och väskan hängande över axeln och ska strax lämna boningen.

Jag uppskattar när Gud är sådär lite extra god.

Tråkigt nu bara, om jag har glömt något mer. Hade jag behövt stressa iväg, är det mer okej att glömma saker. Men nu sitter jag bara här och är till ingen nytta. Jag har flera minuter på mig att fixa.


Jag använder nu mitt skoinlägg. Det känns ganska extremt att lägga i en extra centimeter i ena skon. Men det känns rätt gött faktiskt.

Wabbahalladinmamma.

Jag har varit vaken i, tro det eller ej, fyra och en halv timma!!!!!! Vi har tvättat. That's why. Jag har också duschat. Det tog sin lilla tid. Ska på massage i eftermiddag, och då måste man ju vara dels ren, och dels hårfri. Ja, inte överallt såklart, men åtminstone på benen. Det är sannerligen en kamp, detdär med kroppshår. Men jag vann den. Det känns bra.

Idag ska jag:
- ringa pappa och ställa bra och konstruktiva frågor om torsdagens barn-oas-träff
- vika lakan
- diska
- äta
- slå in julklappar
- träna (!!!!!!)
- gå på massage (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
- vara snygg
- skriva julkalender till http://kbgb.blogg.se/
- lyssna på chillidilllistan
- tycka att idol-calle är vansinnessnygg

Nu svettas jag. Misär. Det som nästan aldrig händer mig. Tänk om jag får svettfläckar på min tröja? Tänk om jag får svettfläckar när jag tränar???!!!! Iiiiiiiih!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.


Konst, kallas det.

Idag är jag sådan, att varthelst jag vänder min blick, finner jag något att klaga på. Överallt. En tjej pratar för högt på spårvagnen, och skriker "spy, spy" i sin mobiltelefon. Inte för att jag är känsligt för sådant egentligen, men just idag, så stör det mig något enormt. Mina mintpastiller som jag skulle tillverka, blev misslyckade. Både vid försök ett och vid försök två. Två barn lekte längst fram i kyrkan under luciakonserten, och jag undrade länge vems barn dessa ouppfostrade snorungar var. Dirigentens, visade det sig. De borde lära sig att veta hut, dirigentens barn. I övrigt, var konserten bra. Fast solisten hade en väldigt ful klänning, och en frisyr som tog mig tillbaka till 2005. Och alla i hela kyrksalen verkade vara gifta. Inte alla med alla, såklart, utan i par om två och två. Det fick mig att känna mig gammal, ful, dålig och otillräcklig. Och jag vet att jag kanske har fel på den punkten, men just idag känns det så, och det kommer bara kännas ännu mera så om någon försöker tala mig emot.

Jag kände det redan imorse, egentligen, när jag låg i min säng. Jag vaknade, och lade nästan direkt märke till att jag var sur, utan att egentligen veta varför. Det finns egentligen ingenting, som är värt att känna såhär inför. Likväl känner jag såhär idag.

Jag känner för lite ensamhet, lite soft och chill musik och lite ditten och datten. Jag vet inte vad ditten och datten innebär för mig just idag. Inte heller vet jag vad jag vill ha just idag, så just idag känns ditten och datten som ett bra uttryck.

Hejdå.

- Kommer hon någonsin kunna bli bra igen? Kommer hon någonsin bli som andra?

Tystnad.

- Kommer hon någonsin kunna bli sig själv igen? Kommer hon någonsin bli den hon är?

- Kommer hon någonsin kunna bli den jag kände?

- Kommer du någonsin låta henne vara?

---

Ibland vill jag säga, "låt mig vara". Inte låt mig vara som i låt bli mig, gå härifrån, jag vill inte se dig. Låt mig vara, som i låt mig finnas till. Låt mig andas. Låt mig vara den jag är. Låt mig bara vara. Jag hittar nog hem. Det har jag gjort förut.

Just nu har jag bara ingen lust att vara den jag förväntas vara.

---

Och nej. Jag har ingen specifik person i åtanke, fall någon av oklar anledning känner sig träffad. Klockan är fem i två, det är mitt i natten, och jag känner. Jag bara känner. För det är sådan jag är.


Hej, jag är åtminstone blodgivare. Snart.

Jag är så urbota trött på att alltid trippa på tårna. Rädd att säga fel. Rädd att göra fel. Rädd att säga för mycket. Rädd att skvallra. Rädd att bryta löften. Rädd att avslöja vad nåogn inte fick avslöja men sade till mig. Rädd för konsekvenserna.

Jag känner. Att jag litar alldeles för mycket på folk. Samtidigt som jag är så äckligt plågsamt misstänksam jämt.

Sen slog det mig.

Att jag litar nog inte på mig själv. På min förmåga att urskilja rätt och fel.

Jag har inget liv.
Jag är hungrig.
Jag facebooksnokar bilder på gamla klasskamrater.
Jag är lite trött, MEN det är för tidigt att lägga sig.
Det är lussevakakväll, alla har kalas utom jag.
Jag har bakat julgodis.
Jag vill äta.
Jag har ont i benen.
Det är SNÖ ute.
Jag har smutsiga kläder.
Jag har rosa läppstift.
Jag är så trash.
Så förort.
Så tjej.

Dags att slå tetris-rekord då ja.



Mitt gamla rekord då ja.

Jag har ett problem.

Såhär under vinterhalvåret, tenderar ju huden att bli något torrare. Det händer även mig. Flera gånger har det hänt, att jag när jag ställer mig framför spegeln, upptäcker att min hud ser ut som fnöske. Speciellt partiet läpparna och huden däromkring. Det ser ut som intorkat dreggel.

Som tillexempel imorse. Jag låg i min säng och pratade med Carro en stund innan jag gick upp. Sedan gick jag till badrummet, och lade då märke till röran i mitt ansikte.

- Shit, tänkte jag. Carro måste tro att jag har dregglat som en häst inatt.

Det vet jag inte om hon har. Jag tvättade och tvättade, men efteråt fanns allt kvar. Det ÄR alltså inte intorkat saliv. Det är min kropp som löses upp. Krackelerar. Pulvriseras.

Äckligt.

Fult.

Min blogg bara tappar och tappar läsare. Men det gör inte så mycket. Jag är väl en tråkig människa, helt enkelt.

Idag har varit en händelserik dag. Jag gick upp redan vid halv nio, satte på kaffe och klädde på mig noggrant utvalda kläder. Inte för att jag skulle vara så snygg kanske, utan för att jag skulle till kiropraktorn. Jag satte på mig ett par tights, för att slippa ta av mig byxorna. Jag valde med omsorg ut underkläder, och när jag konstaterat att svart bh var mitt enda alternativ, blev jag oerhört begränsad i valet av tröja. Klädd blev jag i alla fall, och iväg kom jag, om än lite sent. Jag fick springa till spårvagnen. Jag behöver nog inte träna. Jag springer till spårvagnen alltför ofta.

Kiropraktorn knäckte och drog i min stackars lilla traskropp. Efter att ha vridit mina höfter till omänskliga positioner, knäckt bäckenet flera gånger och dragit i benen tills det knakade i lederna konstaterade han att min benlängdsskillnad nog ändå är äkta, och att ett inlägg i högerskon kanske skulle hjälpa. Alla har vi våra sätt. Vissa ringer Krister Borg, andra lägger inlägg i skorna. Personligen, kan jag väl säga att jag har inlägg i skon i väntan på Krister.

Efter mitt besök hos käre herr kiropraktor begav jag mig mot stan för att julklappsshoppa. Vilken framgång! Jag handlade så mycket att jag till slut bara hade en enkrona i fickan och 27 öre på kontot. Tur att det är gratis att gå till blodcentralen. Jag mötte upp Carro, och tillsammans tog vi steget - in på blodcentralen i Nordstan. Vi fick fylla i en massa papper, och som vanligt fick jag en massa frågor om min barnepilepsi. Den förföljer mig. Men det brukar reda ut sig. 18ml blod tog sköterskan från min kropp, och även om jag inte såg just själva sticket, tittade jag när hon sög ut blodet ur mig. Jag måste ju lära mig, liksom. Allt såg bra ut. Mitt HB-värde hade höjts till 129 från 123. Gränsen ligger på 125, så det var ju bra. Viktmässigt var jag också okej. Jag hade hela 500 gram till godo! Hurra! Så, den 21 januari ska jag åderlåtas. Om det inte skulle vara något alldeles tokigt i mitt blod, som dom hittar.

Jaha. Känslomässigt känner jag mig ganska bra just nu. Carolina sa till mig igår att jag var rationell. Det har nog ingen någonsin sagt till mig förut.

Nu hoppas jag på mat snart. Jag hungrar till döds, och äter mig snart mätt på sega kolor..

Ja, detta inlägg passar sannerligen i kategorin Struntprat.

Ikväll är det idol-final. Jag hejar på han med långt hår. Han är snyggast.

Jag har haft en fin dag. Curra kom hem vid ett ungefär. Jag spelad då tetris som bäst, och hade faktiskt tänkt ge mig ut på promenad. Jag tänker som, att ibland måste jag göra något som är bra. Annars kommer jag ju dö härinne.
Det blev ingen promenad. Dock duschade jag medan Carro kokade pasta. Välbehövligt. Både att duscha och att äta.
Sen åkte vi till stan för att handla julklappar. Vi köpte inte en enda julklapp. Var inne på Stayhard, en nyöppnad butik i Brunnsparken, och letade coola saker till pappa och lillebror. Såsom en t-shirt för 1498kr. Jag köpte den inte. Jag gick därifrån.

Jag köpte:
en tröja till mig själv (i julklapp från mormor och morfar..)
en kjol till mig själv (i julklapp från mormor och morfar..)
massage till mig själv, som jag får på måndag

Bra jobbat. Sedan blev vi bjudna hem till Carros classmate på filmkväll. Eftersom jag var fulklädd under jackan, fick jag smyga in i ett omklädningsrum på KappAhl och byta om till min julklappströja. Man kan ju inte se ut hur som helst, liksom.

Hemma hos Dennis fick vi värsta goda maten. Och så såg vi på Taken, åt godis, drack glögg, smakade på julöl (inte gott. Öl är inte gott), drack kaffe och sånt. Trevligt!

På vagnen hem diskuterade vi huruvida rumpmassage ingår i helkroppsmassage. Vet någon något om det?

Nu är jag hemma, och jag är på dåligt humör. Vet inte exakt varför. Kanske någon såndär nu-har-jag-varit-borta-i-tio-timmar-och-är-äntligen-hemma-känsla. Inte för att dagen har varit dålig alls, utan för att man slappnar av när man kommer hem. Kanske. Eller så är jag bara instabil. Eller så är det något annat.

Imorn ska jag till kiropraktorn igen.

Godnatt.

Förlåt för alla jättelånga blogginlägg. Det bara flödar.

Jag funderar lite över sanning och sånt nu.

För ett par veckor sedan, fick jag en lapp i min brevlåda där det stod att några handymans skulle komma hit och sätta upp en liten dosa som ska mäta temperaturen i mitt hem. Arbetet skulle ta "en dag" stod det. Vad konstigt, tänkte jag, att det ska ta en hel dag att sätta upp den. Det stod ingen mer exakt tid på pappret. Bara "en dag", den 10 december, och att man skulle vara hemma, eller lämna sin nyckel till kontoret.

Jag tänkte, att äsch, jag är hemma. Eftersom det inte stod någon tid på lappen, satte jag klockan på ringning redan vid åtta. Pest. Jag vaknade till och märkte att Carro var uppe, så jag lade mig ner och sov en stund till. Jag satte fram alarmet en halvtimma i taget, tills jag slutligen somnade mitt i handlingen. Klockan tio vaknade jag med panik. TÄNK OM DE VARIT HÄR OCH KNACKADE PÅ DÖRREN!!!! Jag vet inte om jag är tragisk, som gör en så stor grej av att några hantverkare ska komma.. Det har liksom blivit dagens happening för mig. Hur som haver, jag steg upp ur min säng, kikade ut genom kikhålet i dörren - och det var tomt. Jag drog på mig mina randiga tights och ett vitt linne med kaffefläck på. Det gäller ju liksom att vara snygg..

Fem minuter senare ringde det på dörren, och där stod dom. Mina hantverkare. Vi hälsade artigt på varandra, och de hade en såndär onödigt stor verktygslåda.

- Hej, vi ska sätta upp en liten dosa här, sa den blonda killen i keps.
- Jaha, så trevligt! Stig in bara, sa jag.
- Vilken fin panel ni har, den får vi ju inte skada.
- Nää.. Vart hade ni tänkt sätta dosan?
- Vi hade tänkt sätta den här borta brevid toalettdörren.
- Jaha, men det blir väl bra.

Tystnad.
Jag satte mig vid min dator och bytte låt. Jag vet inte om det är okej att lyssna på Håkan Hellström när man har hantverkare hemma?

- Nu kommer det låta lite här, sa den brunhåriga killen utan keps.
- Okej, inga problem, sa jag och höll på att dö av oljudet från borrmaskinen.

Tystnad.

- Jag tänkte sätta på lite kaffe, sa jag. Vill ni ha?
- Inte jag, svarade den brunhåriga killen utan keps, men min kollega vill nog ha.
- Okej, sa jag.

Under tiden kaffet rann genom bryggaren, tog jag tag i disken. Jag ville ju inte visa dem vilken slacker jag är. Att det är deras besök som är dagens höjdpunkt, liksom.

Efter 20 minuter förklarade de att de var färdiga, att allt gått bra, och att de hade kunnat gömma sladdarna i dörrlisten, eftersom den var ihålig. Annars hade de fått sätta upp en till brevid, och det hade ju inte varit så bra.

- Jättefint, sa jag, om den lilla vita dosan som nu sitter på min vägg, brevid toalettdörren, i huvudhöjd ungefär.

Vi tog farväl. Nu hör jag hur de borrar i grannarnas väggar.

Jag bara undrar - vadå "arbetet kommer att ta en dag"? Det tog ju för i hela bara 20 minuter.

Får man göra så?

Ps. Kul att jag skriver ett såhär långt inlägg om hantverkare i mitt hus.

Du får vara som du är - bara du lovar att försöka bli som alla andra.

Eller hur var det nu?

Se på andra, med samma respekt du borde se dig själv med.
Se på andra, så som Gud ser på dem. Försök, åtminstone.

Jag tänker nog inte ändra på mig.

Min fot har somnat.

Och jag borde sova.

Hejdå, bra dag. Vi ses imorn.

Farfar ringde och väckte mig imorse, klockan fem över elva. Jag fick bröta runt med hela täcket i huset, för att komma till telefonen och svara med ett försök till normal röst. Jag lät nog mer som en rökande socialfallsmorsa som druckit för mycket wiskey. Gott det!
Sedan pallrade jag mig tillbaka upp till min säng, för att chilla där i ungefär två timmar innan jag fick tummen ur och gick upp.

Jag har:
genomfört decemberritual, alltså:
lagt ut kalender på facebook
lagt ut kalender på youtube
lagt ut kalender i bloggen
tjuvtittat på flera avsnitt av cross-fire-kalendern
facebookat


Nu äter jag frukost och spelar tetris.

Jag är en sån himla slacker.

Men till våren, kan det ju tänkas bli plugg av mig.

Huva.

Så stirrade det på mig. Genom datorn. Svarta bokstävet på vit bakgrund. Obegripliga krumelurer, bokstäver, siffror och koder. I alla fall för en ovan själ som mig.


BG-17.65     Res 6      62
Stod det.

Och jag antar, att 17.65 är mina gymnasiebetyg, att jag är sjättereserv och att 62 personer är antagna.

Eller har jag fel?

Inga svallande känslor. Mest något slags vitt papper. Blankt. Tomt. Ett inombords "jaha", fast utan ord.

Jaja. Vi får se vart det leder.

Jag känner mig begränsad. Jag känner att jag inte kan göra som jag vill. Det jag längtar till. Det jag önskar. Det jag hoppas. Det känns som att jag skadar andra. Att jag inte är tillräckligt bra inför andra. Att jag inte riktigt räcker till. Som att jag skadar andra, bara genom att finnas till och göra det jag vill.

Det fascinerar mig lite. Att jag är jag. Jag är en människa. En av miljoner. Miljarder. En prick. En vattendroppe i havet. En molekyl. En. Liten. Jag finns. Jag andas. Jag delar syret med alla andra. Jag känner glädje. Jag känner smärta. Jag är trött. Jag är, helt enkelt. Inte jag är, som i Gud, utan jag är, som i jag finns.

Jag sitter i gungstolen framför brasan och trollbinds för en stund. Innan människor stormar mitt lugn igen. Inte trollbinds som i något dåligt, och inte människor som stormar mitt lugn som i något dåligt det heller. Men detta är mitt. Min stund. Jag.

Dömd att leva i vemod, känns det som.

Och på något märkligt vänster, så trivs jag där. Jag är inte ledsen. Bara vemodig. Iallafall just nu, mitt i lugnet med Joni Mitchell och brasan och gungstolen.

Och jag undrar. Om människors mål är att förändra mig. Om människors mål är att trycka in mig i en mall jag hatar. Om människors mål är att göra om mig, så att jag passar in i deras värld, i deras system och deras samhälle. Hur, ja hur ska jag kunna tycka om mig själv då? Hur ska jag kunna acceptera mig själv då? Hur ska jag kunna vara den jag är då? Jag tycker om mig själv. Jag accepterar mig själv. Jag är den jag är. Jag vill inte vara annorlunda. Andra vill att jag ska vara annorlunda. Och det gör mig så ledsen. Jag blir sårad, på nåt vis.
Och är det inte egentligen en förolämpning till självaste Gud? Han har ju ändå skapat mig till en tänkare. Eller? Blev jag det på nåt annat sätt?

Är det dåligt?

Är jag dålig då?

Jag tycker det känns lite b när ingen riktigt tror på mig. Det gör mig ledsen och det gör mig trotsig. Jag ska minsann visa dem, tänker jag för mig själv. Fastän djupt därinne, väl gömd, finns rädslan. Rädslan att vara den som har fel. Rädslan att bli krossad. Rädslan att sedan behöva stå där, medan alla tittar på mig med blickar som säger "vad var det jag sa?".

Hur i hela världen ska man våga gå det som kallas "sin egen väg"? Hur i hela världen ska man kunna "bryta sig fri" när ingen tror att man klarar det man tror på själv?

Vad är okej?

Kull
Tjuv och polis
Katt och råtta
Cat'n'mouse
Tagen
Facebookchat
Jage
Klotterplanket på lunarstorm
Pepparkaksgubbar
Dunkgömme
Krogragg
Spökboll
Ynk och slem
Helgon.net

Att vi människor är jägare finns det nog inga delade meningar om. Ofta gör vi jakten så himla ovärd, bara. Särskilt vi kvinnor.

Jag har tänkt en del på det där med relationer. Vi lever i ett fritt land, och jag tänker såhär:
(Jag tror att kvinnor är kvinnor, och att män är män av en orsak. Jag tror att vi är olika för att vi ska vara det. Arv, alltså, och inte bara miljö. Jag vet att jag har halva världen mot mig här, men å andra sidan har jag den andra halvan med mig..)

Redan för länge länge sedan var män jägare. De jagade djur, för de behövde äta. De jagade kvinnor, för de behövde föröka sig. Oromantiskt kan det låta, fast kanske ändå inte - jag vet inte. De jagade varandra, särskilt när de inkräktade på varandras områden, skjöt varandras djur och snodde varandras kvinnor, antar jag.
Jag känner ingen som levde under denna spännande tidsålder, så jag kan tyvärr inte fråga någon om hur lyckliga de var då, men jag vill i alla fall anta att de hade det ganska bra. Var och en hade sin plats. Det måste ha känts tryggt.
Idag däremot, växer man upp utan att riktigt få vara varken kvinna eller man. Man ska vara något slags mitt emellan, så att man sedan när man blir äldre kan få välja vad man vill vara - kvinna eller man. Ett val som torde vara svårt, när man inte fått testa på något utav det. Ett val som kan vara svårt, när det varken finns kvinnliga eller manliga förebilder som är något att ha. Män är ett luddigt begrepp. Kvinna likaså.

För att lite mera komma till sak, så tror jag, att män har en längtan efter att få jaga. Det ligger på något sätt i deras natur, att få snärja en kvinna och vinna hennes hjärta. Kanske är det inte en slump att orden kvinna och vinna låter så lika? Likaså tror jag att en kvinna har en längtan efter att få bli snärjd och vunnen. Snärjd som i något bra, alltså. Uppvaktad, för att låta klyshig. Dock har jag gjort en iakttagelse. Kanske framförallt i mitt liv, men också i andras. Kvinnor vill så illa gärna bli jagade, att de tar på sig rollen att jaga. De vill så gärna bli vunna, att de tar på sig rollen att vinna. Och sedan, när mannen så är vunnen, förväntar sig kvinnan att han ska bete sig som om det är han som har kämpat. Som om det är han som har jagat och vunnit. Men han har ju varken jagat eller vunnit! Kvinnan, som fortfarande längtar efter att bli vunnen, vrider ut och in på sig själv för att mannen ska jaga henne, efter att han insett vilken skatt hon är. Hon till och med börjar göra dumma saker, liksom som ett rop på uppmärksamhet. Mannen blir sårad - vilket är förståeligt - han dumpar den knäppa bruden. Förståeligt, det med.

Inte underligt att vi har så hög skilsmässostatistik. Inte undra på att relationer knakar så i fogarna. Rollerna är ju ombytta.

Vad långt det blev. Förlåt.

Jag sitter här och småskrattar för mig själv. Jag tittar nämligen igenom bilderna för kommande avsnitt till vår adventskalender.

Om ni mot all förmodan missat den, vill jag här slå ett slag för den blogg som drivs i kristi brudars gruppboende - http://kbgb.blogg.se. Värd ett besök.

Se bara:

Nu kom jag på varför jag inte skriver om djupa saker i min blogg. Det är för att, det jag innerst inne funderar på just nu, är av sådan karaktär att man inte delar med sig av det hur som helst. Man skriver inte om sånt i en blogg. Nu låter detta väldigt märkligt och suspekt känner jag. Men vadtusan. Jag är glad att jag hade den spärren inbyggd - att jag inte skriver vadtusan som helst här, utan har lite moral.

Det känns som att, när det är uppenbart att man är ledsen, som till exempel när David gjort slut, så är det helt okej att vara bitter och självmordsbenägen här. Jag känner att den tidsfristen gått ut. Nu är det inte okej längre. Dessutom ser mina problem annorlunda ut idag. Jag funderar på andra saker.

Ojjoj vad jag svamlar. Dags att sova tror jag.

Och nej. Oroa er inte för mig. Att ha problem av sådan karaktär att man inte vill skriva om det i bloggen behöver varken betyda att jag knarkar eller svälter mig själv. Behöver, alltså. Hihi.

Jag sitter här och tänker på att det var längesedan jag skrev något klokt. Varför, vet jag inte. Kanske kan det ha sin förklaring i att jag pratar mer med riktiga människor? Kanske kan det vara för att jag gör av med min nu-ska-jag-rädda-världen-energi på att spela tetris? Kanske har jag helt enkelt slutat fungera som jag ska?

Jag vet inte. Jag är liksom inte lika sugen längre. Eller. Så är jag bara inte sugen nu.

Saker jag funderat på på sistone:

• Hur mycket får man ha roligt på andras bekostnad? Får man det alls?
• Hur mycket får man driva med och om andra? Får man det alls?
• Kan man lita på människor?
• Menar människor vad de säger? Menar jag vad jag säger?
• Ska jag börja plugga? Vill jag verkligen det?
• Kommer jag någonsin hitta en man att leva med? (Jag tvivlar alltmer, eftersom ju mer jag funderar på det, desto mer komplext ter sig relationer vara, och desto mer känns det som om jag aldrig kommer lyckas).
• Är det okej att vara vaken sent på nätterna?

Ja. Det var väl ett urdrag ur min hjärna. Ungefär.

Jag lägger upp lite bilder istället. Det var ju ett tag sedan.


Vi är dom som du hatar. Vi spelar hög musik med mobiltelefon på spårvagn.


Min stackars växt. Han finns inte mer nu.


Vi har haft grishud i köket.


Jag tänkte skriva att jag saknar sommaren, men jag vetitusan om jag gör? Det kom väldigt spontant, det att jag ville skriva så.. På ett sätt längtar jag ju till sommaren. Men jag har det gansk bra nu faktiskt.

Jag har det bra idag, som Ulrik säger.

Jah. Det var väl det det. Tänkte skriva nåt djupt, men det blev inte riktigt så nej.

Hejdå.

I köket ljuder Ingen vill veta var du köpt din tröja. Hanna pluggar. Carro likaså. Själv har jag vankat av och an en lång stund i min längtan efter uppmärksamhet. Men ingen ser mig. Så jag återgick till min dator. Kanske borde jag klä mig i något snyggt? Kanske borde jag göra hela mig snygg? Kanske borde jag läsa en bok? Kanske borde jag göra något av mig själv? Kanske borde jag spela sims? Kanske borde jag inte spela sims? Kanske borde jag köpa en julklapp eller två? Kanske borde jag ta tag i mig själv och sluta skriva här nu då ja.

Hejdå.

Svar på fråga om hur det går med mina blommor:
- Det går inte jättebra. Jag vattnar dem lite då och då, framförallt när de ser risiga ut. Dock - igår när jag vattnade såg jag något som skulle kunna vara en brusten knopp i min krysantemum!!! Jag trodde att allt hopp var ute, men det är bestämt en rosa liten rackare som tittar fram mellan bladen. I övrigt, intet nytt.

---

Jag är ganska lustig av mig. Jag svänger som en pendel i en klocka. Varje sekund. Nu överdrev jag. Jag är trygg och livrädd på samma gång. Glad och ledsen. Säker och osäker. Modig och feg.

Jag undrar. Vart går gränserna? För mig? För andra? Vad är okej? Vem kan man lita på? När kan man lita på? Förändras människor? Kan man lita på sig själv? Förändras man själv? Är jag stark? Är jag svag? Är jag dum? Är jag smart? Kommer det förflutna någonsin att försvinna?

Hur kan så många frågor röra sig i ett litet huvud som mitt såhär sent på natten?

Jag städar. Jag vet inte vad som flög i mig riktigt när vi kom innanför dörren vid elvasnåret. Det var disk och äckel överallt. Snart är det rent. Tänk, då kan jag ligga kvar i min säng med gott samvete en lång lång stund imorn bitti. Dessutom kommer Ellen och hälsar på, och då är det ju roligt om det är fint. Jag har fått ny knäpp på det - att jag vill ha det fint. Iallafall i köket och badrummet. Resten spelar mig inte så stor roll. Jo, om lakanet i min säng är knörvligt - det spelar roll.

Kanske börjar det dock dra ihop sig mot läggdags? Klockan kvart över tolv?! Såhär tidigt har jag inte lagt mig på evigheters.. Jag ska bara vika filtarna i soffan. Det ser så fult ut.

Såå.. Det tar sig här i boningen.

Nu: sova!

Hejdå.

Ja, återigen sitter jag i min soffa, och vet ni vad? Min rygg pirrar och kryper. Den gör ont. Jag förklarar det med att den är ovan vid att vara såhär perfekt. Så är det va? Men höften är rörligare än aldrig förr.

Jag kom som bekant hem för ett par timmar sedan, och jag har svintråkigt. Verkligen ablatråkigt. Försöker muntra upp allt lite med att lyssna på Ingen vill veta var du köpt din tröja. Jag sjunger alltid med till. Jag kan den utantill. Jag sjunger alltid stämma på den sången. Ett tix/ticks (hur stavas det?!) jag har bara.

Jag har bland annat spenderat dagen med att försöka somna (eftersom jag aldrig osve ordentligt), spela sims, äta soppa, spela piano, diska och läsa dagbok från 2006. Jag vara paranoid och galen då. Är jag det nu med?

Jag gjorde just några gymnastiska övningar på vardagsrumsgolvet. Jag svingade mitt vänsterben, satte mig på huk, höjde benet, sänkte benet, och vet du vad? JAG HAR INTE ONT I MIN VÄNSTRA HÖFT!!!! Är det inte helt galet?!

Jag minns en sommar, jag tror det var nittonhundranittioåtta. Möjligen nittionio, är lite osäker. Hur som haver, det var sommar, och jag var 10-11 år sådär. Jag satt på en gräsmatta utanför ett dagis i närheten av Påskbergsskolan i Varberg, och jag visade för min vän hur min höft knäckte när jag "fällde ut mitt knä", eller hur jag ska uttrycka det. Jag kommer inte ihåg om detta var förenat med någon form av smärta, men jag vet, att jag inte långt därefter började få ont i höften. Inte konstant, utan när jag böjde den, till exempel genom att sitta på huk, dra upp knät mot hakan och så vidare. Ibland, när man tillexempel har träningsvärk, så kan samma rörelser ju göra ont, men trots smärtan, är det möjligt att genomföra övningen - det kan i vissa fall till och med kännas riktigt bra. Jag upplevde under flera år att detta inte gick. Smärtan var så intensiv när jag försökte, att jag inte stod ut. Dessutom kändes det i höften, som om det ändå inte skulle gå. Som om den satt fast. Och varför skulle jag då försöka? Detta har som sagt inte stört mig hela tiden. Jag har inte haft konstant smärta. Bara när jag använt höften på vissa sätt. Ett exempel på något som faktiskt varit ett problem, men som jag nog inte talat om för någon, är att ta på vänster strumpa på vänster fot. Eller sko, för den delen. På grund av min höft, har jag inte kunnat dra upp knät mot hakan - som sagt.

Jag har stretchat och stretat och plågat mig själv - utan framgång.

För sisådär två år sedan, började jag få ont i min rygg. Detta har jag klagat desto mer över, så det känner de flesta av er säkert redan till. Då smärtan inte verkade gå över, och då jag vid något extra smart tillfälle kom på, att kanske, så är mina ben olika långa, och kanske, är det därför höften gör ont, och kanske, är det därför ryggen gör ont. Efter att ha samlat mod i flera veckor, ringde jag en kiropraktor, och där var jag idag.

Han konstaterade:
Min bäckenled satt fast - därför har jag inte kunnat röra höften som jag ska.
Mina ben är olika långa. Ingen falsk benskillnad, utan äkta.

Han utbrast ungefär att "oj, såhär ska det inte vara" bara sekunder efter att han greppat mitt ben, och försökte trycka mitt knä mot min haka. Det kändes ganska bra. Som lite upprättelse, efter tio år av smärta.

Han knäckte mina höfter, mitt bäcken, min ryggrad och min nacke.

Och nu - gör höften inte ont längre. Den är inte lika vig och härlig som höger, men den gör inte ont. Det är galet. Jag måste nog lägga mig ner på rygg och göra några övningar till!!!

Tänk. Att det var så lätt. Tänk, att det enda som krävdes var en mans kroppstyngd över min åt sidan böjda höft. Det krackelerade såsom aldrig förr. Det kändes som om "ja, och där föll allt på plats igen då ja".

Och vem städar upp sen?

..jag skrev just avsnitt nummer två i brudbloggens julkalender. Ängeln Gabriel kommer och besöker Maria, och berättar att hon ska bli gravid och så vidare. Man, eller jag, har hört den storyn typ tusen gånger. Jag kan den utantill. Jag kan julevangeliet utantill, sedan vi gjorde ett julspel i sjätte klass. Det är nio år sedan. Det sitter fortfarande fast i min hjärna.

Idag skrev jag av ängelns budskap, och för inlevelsens skull, låtsades jag vara Maria. Jag spelar ju även Maria i vår julkalender, så det föll sig ganska naturligt. Men vad jag tänkte var, att även om bibeln berättar storyn som den var, så kan den ju inte berätta alla detaljer. Det står ingenting om vad Maria tänkte där och då. Men tänk själv liksom, om det skulle komma en ängel och säga "Hej, du ska bli gravid genom den Helige Ande". Även om JAG skulle tro på det, skulle någon tro på mig? Troligtvis inte särskilt många.

Idag lever vi på 2000-talet. Maria levde på 0-talet. Om ens det. Det är svinlängesedan. Mig veteligen, var det fruktansvärt att få ett utomäktenskapligt barn. Även om det hade varit Josefs, tror jag. Vilken risk Maria tog. Hon riskerade att förlora sin blivande man, sin värdighet, sina vänner, sin plats i hela samhället och bli en utstött. Bara för att Gud sa. Vilken grej. Vilken stålkvinna hon måste varit, den där Maria.

Och Josef sen, vilken man, som trodde på henne.

Finns den tilliten i världen idag?

Det är något magiskt över det ögonblick, då man för första gången under dagen för en kaffefylld kaffe kopp till läpparna. Det är som om koffeinet absorberas direkt i underläppen, och därifrån sprids till framförallt ögonlock och fötter. Jag blir så lugn, på nåt vis. Med stora, djupa klunkar, tar så koppens innehåll slut. Jag ställer den ifrån mig. Redo för en ny dag.